Fasans dal/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fasans dal.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Den mörkaste stunden.
Fara.  →


[ 85 ]

FEMTE KAPITLET.
Den mörkaste stunden.

Om någonting hade behövts för att ytterligare stegra Jack Mc Murdos populäritet bland kamraterna, så var det hans häktning [ 86 ]och frikännande. Att en man samma kväll han blivit upptagen i logen gjort någonting som föranlett hans arrestering, var en ny bedrift att anteckna i samfundets annaler. Redan förut hade han vunnit anseende som en god levnadsbroder, en munter dryckeskämpe och en man med temperament, som icke underkastade sig en förolämpning ens av själva basen. Men jämte detta gav han kamraterna intryck av att det bland dem alla icke fanns en vars hjärna var så förslagen när det gällde en bloddrypande intrig eller vars hand var mera ägnad att utföra den. Han blir rätte mannen för en lyckad kupp, sade de äldste till varandra och sågo tiden an, då de kunde sätta honom i verksamhet.

Mc Ginty hade nog redan förut sina verktyg, men han insåg att Mc Murdo var en överlägsen talang. Han kände sig som en den där håller en vild blodhund i band. Det fanns byrackor som kunde utföra obetydligare ting, men en vacker dag skulle han hetsa detta vilddjur på rovet. Några av logens ledamöter — bland vilka Ted Baldwin — avundades främlingen hans snabba upphöjelse och hatade honom för den. Men de höllo sig undan, ty han var lika snar att slåss som att skratta.

Men om han vann sina kamraters ynnest, fanns det ett annat, för honom än väsentligare område, där han förlorade terräng. Ettie Shafters far ville ej längre ha att skaffa med [ 87 ]honom och förbjöd honom tillträde till sitt hus. Ettie själv var för varmt förälskad att alldeles avstå från honom, men ändå sade henne hennes goda förstånd, att intet gott kunde komma av ett med en erkänd brottsling ingånget äktenskap.

Efter en sömnlös natt beslöt hon sig en mergon för att träffa honom — möjligen sista gången — och göra en sista ansträngning att draga honom ifrån de onda inflytelser som förnedrade honom. Hon gick till hans bostad, som han så ofta bett henne göra, och steg in i det rum som han begagnade som sitt förmak. Han satt vid ett bord med ryggen åt dörren och med ett brev framför sig. En flickaktig lekfullhet kom över henne — hon var bara nitton år gammal. Han hade inte hört henne, då hon sköt upp dörren. Nu närmade hon sig på tå och lade lätt sin hand på hans böjda skuldror.

Om hon tänkt skrämma honom, lyckades hon verkligen men för att i sin ordning själv bli skrämd. Med ett tigersprång rusade han på henne och hans högra hand sökte hennes strupe. I samma ögonblick kramade han med den andra ihop brevet som låg på bordet. En sekund stod han där och stirrade. Men så vek det vilda uttrycket i hans ansikte för ett uttryck av förvåning och glädje. Ettie hade emellartid ryggat tillbaka av förfäran, liksom [ 88 ]hade någonting hittills oerfaret trängt in i hennes fridfulla tillvaro.

— Är det du! sade han och torkade svettpärlorna ur pannan. Och tänk att du, mitt hjärtas hjärta, skulle komma till mig och jag taga emot dig med ett försök att strypa dig! Kom, älskling, och han öppnade sina armar, kom och låt mig bedja dig om förlåtelse!

Men hon hade icke hämtat sig från den plötsliga skymt av brottslig skrämsel som hon läst i hans ansikte. Hennes kvinnliga instinkt sade henne, att denna skrämsel icke blott framkallats av överraskning — nej, brott och fruktan förelågo här.

— Vad gick åt dig, Jack? utbrast hon. Varför blev du så rädd? O, Jack, om du hade haft gott samvete, skulle du inte ha sett så där ut!

— Jag satt och tänkte på helt andra saker, och när du så lätt kom trippande på dina små fötter —

— Nej, nej, Jack, det var nog mera än så. Och hon fattade en plötslig misstanke. Låt mig se det där brevet, du höll på att skriva.

— Ack, Ettie, det kan jag inte visa dig.

Hennes misstankar övergingo nu till visshet.

— Det är till en annan kvinna, sade hon. Jag vet det! Varför skulle du annars vägra att låta mig se det? Satt du och skrev till din hustru? Hur skall jag kqana veta, att du [ 89 ]inte är gift — du, en främling, som ingen känner?

— Jag är inte gift, Ettie. Jag svär, att jag inte är det. Du är för mig den enda kvinna i världen. Vid Kristi kors svär jag det.

Han var så blek av lidelsefull iver, att hon måste tro honom.

— Men varför vill du då inte visa mig brevet? frågade hon.

— Det skall jag säga dig, min älskade, sade han. Jag har gått ed på att icke visa det, och liksom jag icke bryter det ord jag givit dig, så bryter jag icke mitt löfte till andra, Det är en logens angelägenhet, som måste hållas hemlig även fär dig. Och om jag blev skrämd då en hand vidrörde mig, kan du väl förstå, att den handen kunnat vara en detektivs.

Hon kände, att han talade sanning. Han slöt henne i sina armar och kysste bort hennes farhågor och tvivel.

— Sätt dig här bredvid mig. En sällsam tron för en sådan drottning, men din stackars tillbedjare kan ej bjuda dig ena bättre. Annorlunda skall det nog bli med tiden, tänker jag. Nu är du lugn igen, inte sant?

— Hur skall jag kunna vara lugn då jag vet, att du är en brottsling bland brottslingar, då jag vet att du när som helst kan bli stämd för mord? Strövaren Mc Murdo — så kallade [ 90 ]dig i går en av de män som bo hos oss. Det skar i mig som ett knivstyng.

— Onda ord krossa inga ben.

— Men de voro sanna.

— Det är inte så illa som du tror, min älskade. Vi äro helt enkelt fattiga män, som söka att betrygga våra rättigheter.

Ettie slog armarna om hans hals.

— Avstå från det, Jack! För min skull, för Guds skull, avstå från det! Det är för att bedja dig om detta, som jag kommit hit. O, Jack, jag ber dig på mina knän att du avstår från det! Du ser mig här vid dina fötter!

Han lyfte upp henne, drog hennes huvud till sitt bröst och smekte henne.

— Ser du, min älskling, du vet inte vad det är du ber mig om. Hur skulle jag kunna avstå från det, då det vore detsamma som att bryta min ed och svika mina kamrater? Visste du hur det förhöll sig, kunde du aldrig begära detta av mig. Och även om jag ville, hur skulle jag kunna göra det? Du tror väl inte att logen skulle låta en man göra tig fri och bära på alla dess hemligheter?

— Jag har nog tänkt på det, Jack. Jag har en plan färdig. Min far har sparat ihop itet pengar. Han är trött på den här staden, där fruktan för dessa människor förmörkar livet för oss. Han är villig att bege sig härifrån. Vi kunde tillsammans fly till Filadelfia [ 91 ]eller Newyork, där vi vore trygga för dem.

Mc Murdo skrattade.

— Logens arm är mycket lång. Tror du inte den kunde sträcka sig härifrån till Filadelfia eller Newyork?

— Låt oss då fara till Västern eller till England eller till Tyskland, som min far kom från — vart som helst, bara för att komma ifrån denna Fasans dal!

Mc Murdo tänkte på gamle broder Morris.

— Det är verkligen andra gången jag har hört dalen nämnas så, sade han. Några ibland er tryckas nog tungt av dess skugga.

— Den förmörkar varje ögonblick i våra liv. Tror du att Ted Baldwin någonsin förlåtit oss? Hur skulle det gå oss, om han icke vere rädd för dig? Om du såg uttrycket i hans mörka, hungriga ögon, då de falla på mig!

— Komma jag på honom med dylikt, skulle jag minsann lära honom mores! Men hör på, min lilla flicka! Jag kan inte resa härifrån. Jag kan det inte, det säger jag dig rent ut. Men om du låter mig sköta saken som jag vill, skall jag försöka att med heder draga mig ur spelet.

— Om heder kan det väl inte bli tal här.

— Det beror på hur man tar det. Ger de mig sex månader, så skall jag ställa det så att jag kommmer härifrån utan att behöva skämmas.

[ 92 ]Flickan blev så glad, att hon brast i skratt. Sex månader! utbrast hon. Lovar du det?

— Kanske blir det sju eller åtta. Inom ett år skola vi i alla händelser säkert lämna dalen bakom oss.

Detta var allt som Ettie kunde förmå honom till, men det var dock något vunnet. Det var som ett ljus i fjärran som lyste upp dysterheten i den närmaste framtiden, och hon återvände till sin fars hus med lättare hjärta, än hon haft, sedan hon lärt känna Jack Mc Murdo,

Man skulle ha trott, att Mc Murdo som ledamot fått del av alla samfundets förhandlingar, men hon skulle snart upptäcka att denna organisation var mera omfattande och sammansatt än den enkla logen. Till och med basen Mc Ginty var i okunnighet om mycket, ty det fanns en ämbetsman med titel ”grevskapsombudet”, som bodde vid Hobsons Patch längre nedåt linjen och som hade uppsikt över åtskilliga loger, som han styrde på ett tilltagset och godtyckligt sätt. Mc Murdo såg honom en enda gång, en liten slug, gråhårig, råttlik man, med slinkande gång och lömsk, ondskefull blick. Hans namn var Evans Pott, och till och med den store basen i Vermissa kände för honom någonting av den vedervilja och fasa som den väldige Danton troligen kände [ 93 ]för den kroppsligt underlägsne men farlige Robespierre.

Scanlan, som bodde på samma ställe som Mc Murdo, mottog en dag ett brev från Mc Ginty, inneslutande ett annat från Evans Pott, som underrättade honom om att han skickat över två hedersmän, Lawler och Andrews, som hade instruktioner att följa i trakten, fastän det mest gagnade saken att inga detaljer här meddelades. Ville kårmästaren draga försorg om att lämpliga anordningar gjordes för deras bostad och välbefinnande, tills tiden för handling vore inne? Mc Ginty tillade, att det vore omöjligt för någon att hemligt uppehålla sig i Föreningshuset, och att han därför skulle vara tacksam om Mc Murdo och Scanlan ville på några dagar ställa så till att främlingarna finge vistas på deras inackorderingsställe.

Samma afton anlände de båda männen, försedda med var sin lilla kappsäck. Lawler var en äldre man, slipad, tyst och sluten, klädd i en gammal svart bonjour, vilken jämte den mjuka filthatten och det toviga gråsprängda skägget gav honom utseende av omkringresande predikant. Hans följeslagare, Andrews, var ej stort mer än en pojke. Han hade ett glatt och öppet ansikte och det hurtiga sätt som utmärker den som är ute för att roa sig och inte vill försumma en enda minut. Båda männen voro absolutister och uppförde sig i [ 94 ]allo som exemplariska medborgare — om man undantar den omständigheten att de voro mördare, som ofta visat sig som användbara verktyg i detta mördarsamfund. Lawler hade redan fullgjort fjorton uppdrag av detta slag, Andrews tre.

De voro, som Mc Murdo fann, mycket benägna att samtala om forna bedrifter, för vilka de redogjorde med den något skygga stoltheten hos män som på ett förträffligt och osjälviskt sätt tjänat samhället. Däremot vora de förbehållsamma i fråga om den nu föreliggande uppgiften.

— De välja oss för att varken jag eller pojken dricker, sade Lawler. De kunna räkna på att vi inte säga mer än vi böra. Ni få inte ta det illa, men det är grevskapsombudets order vi lyda.

— Vi ha ju alla samma intresse, sade Scanlan, Me Murdos kamrat, då de fyra männen tillsammans intogo sin aftonmåltid.

— Det är nog sant det, och tills korna komma hem skola vi tala om mordet på Charlie Williams eller Simon Bird eller något annat stordåd i det förflutna. Men tills arbetet är gjort, säga vi ingenting om det.

— Det finns några här i trakten, som jag har en gås oplockad med, sade Mc Murdo och svor till. Det är väl inte Jack Knox på Ironhill, som ni sätta efter? Jag skulle vilja vara med om att löna honom efter förtjänst.

[ 95 ]— Nej, än är det inte honom det gäller.

— Eller Herman Strauss?

— Det är inte fråga om honom heller.

— Är det så att ni ingenting vilja säga, kunna vi ej tvinga er, men nog skulle det roa mig att veta —

Lawler log och skakade på huvudet. Han lät icke utfråga sig.

Trots deras gästers förbehållsamhet, hade Scanlan och Mc Murdo föresatt sig att vara tillstädes vid ”uppträdet”. Då Mc Murdo tidigt en morgon hörde dem smyga sig utför trappan, väckte han Scanlan och båda fingo i en hast kläderna på sig. Då de voro klädda, märkte de att de andra gått ut och lämnat dörren öppen efter sig. Det var inte dager än, och vid lyktskenet sågo de de båda männen ett stycke från dem nedåt gatan. De följde försiktigt efter ljudlöst, trampande i den djupa snön.

Inackorderingsstället låg nära stadens utkant och snart befunno de sig vid vägkorsningen utanför stadsgränsen. Här väntade tre män, med vilka Lawler och Andrews inläto sig i ett kort och ivrigt samtal. Och så gingo de tillsammans vidare. Det var tydligen ett viktigt uppdrag, som fordrade många deltagare. Här lågo många spår, som ledde till åtskilliga gruvor. Främlingarna valde det som ledde till Kråkkullen, en stor gruva som sköttes av starka händer, vilka tack vare Josiah H. Dunn, [ 96 ]den energiske och oförfärade Nya England-direktören lyckats upprätthålla en viss ordning och disciplin under det långa skräckväldet.

Dagen grydde nu och en mängd arbetare begåvo sig en och en eller gruppvis framåt på den nedsvärtade vägen.

Mc Murdo och Scanlan gingo på, bibehållande i sikte de män de ville följa efter. En tät dimma låg över dem, och från dess medelpunkt utgick plötsligt det gälla ljudet av en ångvissla. Det var tiominuterssignalen innan burarna sänktes och dagens arbete började.

När de kommo till den öppna platsen kring gruvschaktet, väntade ett hundratal gruvarbetare, stampande och blåsande på fingrarna, ty det var mycket kallt. Främlingarna stodo i en liten flock i skuggan av maskinhuset. Scanlan och Me Murdo klättrade upp på en slagghög, från vilken de hade utsikt över hela scenen. De sågo gruvingenjären, en stor, skäggig skotte vid namn Menzies, komma ut ur maskinhuset och blåsa i pipan till tecken att burarna skulle sänkas.

I samma ögonblick steg en lång, gänglig ung man med slätrakat ansikte ivrigt fram till gruvmynningen. Då han nått denna, föll hans blick på den tysta, orörliga grppen vid maskinhuset. Karlarna hade dragit ned sina hattar och slagit upp rockkragarna för att dölja sina ansikten. Ett ögonblick lade dödens förkänsla sin hand på direktörens hjärta. I det nästa [ 97 ]hade han skakat den av sig och såg endast sin plikt gentemot obehöriga främlingar.

— Vad ä' ni för ena? frågade han dem. Varför stå ni och titta där?

Intet svar följde, men ynglingen Andrews steg fram och sköt honom i magen. De hundra väntande gruvarbetarna stodo så orörliga och hjälplösa som om de blivit förlamade. Direktören förde båda händerna till såret, och överkroppen vek sig. Och så vacklade han bort, men en annan av banditerna sköt och han föll ned på sidan, sparkande och sprattlande i en slagghög. Skotten Menzies uppgav ett tjut av raseri, fick tag i en skruvnyckel och rusade på mördarna men motades med två kulor i ansiktet, som sträckte honom död till deras fötter.

Några av gruvarbetarna störtade fram och oartikulerade ljud av medlidande och vrede förspordes, men några av främlingarna avlossade sina sexpipiga revolvrar över mängdens huvuden, så att folket skingrades och några rusade i vild flykt tillbaka till sina hem i Vermissa.

Då åtskilliga av de modigaste åter hämtat sig och vändt tillbaka till gruvan, hade mördarligan försvunnit i morgondimmorna utan att ett enda vittne kunde gå ed på deras identitet som inför hundra åskådare begått det förfärliga dubbelbrottet.

[ 98 ]Scanlan och Mc Murdo återvände hem, den förre något kuschad, ty det var det första mord han med egna ögon skådat, och det föreföll honom visst mindre roligt än han trott. De hemska skrik, som direktörens hustru utstötte, förföljde dem då de skyndade till staden. Mc Murdo var tyst och sluten men visade ingen medkänsla för kamratens veknade stämning.

— Det är ju ett slags krig, sade han. Vad annat är det än ett krig mellan oss och dem, och vi slå igen så gott vi kunna.

Det var stor fest i Föreningshusets logerum den kvällen, icke endast med anledning av att Kråkkullgruvans direktör och ingenjör blivit dödade, vilket skulle bringa hela denna organisation i jämnhöjd med distriktets övriga kujonerade och terroriserade bolag, utan även på grund av en på annat håll av själva logen vunnen triumf.

Det förhöll sig nämligen så att när grevskapsombudet skickat över fem duktiga karlar att slå ett slag i Vermissa, hade han i gengäld begärt att tre Vermissamän skulle i all hemlighet utväljas och sändas att döda William Hales på Stake Royal, en av de bäst kända och mest omtyckta gruvägarna i Gilmertons distrikt, en man som icke ansågs ha en enda fiende, ty han var ett mönster bland arbetsgivare. Han hade emellertid hållit styvt på arbetsduglighet och avskedat några på [ 99 ]dryckenskap begivna, särdeles lata arbetare, som voro ledamöter av det allsmäktiga samfondet. Han hade icke låtit avskräcka sig av de hotelser som spikats upp på hans port, och följden var, att han i ett fritt och civiliserat land blivit dömd till döden.

Avrättningen hade nu i vederbörlig ordning försiggått. Ted Baldwin, som stoltserade på Hedersplatsen bredvid kårmästaren, hade anfört expeditionen. Hans uppsvällda ansikte och glasaktiga, blodsprängda ögon vittnade om sömnlöshet och starka drycker. Han och hans båda kamrater hade tillbragt den föregående natten bland bergen. De voro rufsiga i håret och illa medfarna av väder och vind, men inga hjältar, hemkomna från ett äventyrligt företag, hade kunnat få ett varmare mottagande av sina kamrater.

Historien berättades om och omigen under jubelrop och skrattsalvor. De hade inväntat sitt offer, då har åkte hem i skymningen, och de hade posterat sig på krönet av en brant backe, där hästen måste gå i skritt. Mannen var så omlindad med pälsar och fällar att han inte kom åt sin pistol. De hade dragit honom ur åkdonet och skjutit honom gång på gång. Han hade skrikit och bett om förbarmande, Skriken härmades för att roa logen.

— Låt oss höra en gång till, hur han gnällde, ropade de.

Ingen av dem kände mannen, men det lig[ 100 ]ger någonting obeskrivligt dramatiskt i dödandet, och nu hade de visat Gilmertons strövare att Vermissamännen kunde man lita på.

Ett litet missöde hade de haft. En karl hade kommit åkande med sin hustru under det att de ännu tömde sina revolvrar i den tysta kroppen. Det hade varit tal om att skjuta dem båda, men de voro oförargligt folk, som ej hade med gruvorna att skaffa. Man befallde dem därför strängt att köra vidare och tiga med saken, om de inte ville råka ut för något värre. Och så hade den blodsölade gestalten blivit lämnad där som en varning för alla hårdhjärtade arbetsgivare. De tre ädla hämnarna hade skyndat upp bland bergen, där naturens obrutna vildhet begränsar smältugnarnas och slagghögarnas områden. Och nu voro de här i logerummet, trygga och oskadda efter välförrättat arbete, och deras kamraters bifallsrop rungade i deras öron.

Det hade varit en storartad dag för Strövarna, Skuggorna hade blivit än mörkare än förut över dalen. Men liksom den vise generalen just väljer segerns ögonblick att fördubbla sina bemödanden, på det att fienden icke måtte få tid att hämta sig efter nederlaget, så hade ock Mc Ginty, då han med ruvande och ondskefull blick skådat ut över scenen för sina operationer, uttänkt en ny attack på sina motståndare. Redan samma natt, då det av starka drycker rörda sällskapet bröt [ 101 ]upp, lade han sin hand på Mc Murdos arm och förde in honom i det rum där de haft sitt första möte.

— Hör på, min gosse, sade han. Nu äntligen har jag en uppgift, som är er värdig. Ni skall helt och hållet få sköta den.

— Det gör mig stolt att höra det, svarade Mc Murdo.

— Ni kan ta två karlar med er — Manders och Reilly De ha blivit tillsagda att hålla sig färdiga. Det går oss aldrig väl här i distriktet, förrän Chester Wilcox blivit expedierad, och kan ni göra slut på honom; så kommer varenda loge inom kolfälten att ägna er sin tacksamhet.

— Jag skall i alla händelser göra mitt bästa. Vem är han och var står han att finna?

Mc Ginty tog den gamla halvt tuggade, halvt rökta cigarren ur mungipan och började rita upp läget på ett ur notisboken ryckt pappersblad.

— Han är förste förmannen i Malmgångsbolaget. Han är en riktig krabat, en gammal färgad sergeant från aktiva armén, gråskäggig och ärrig. Vi ha två gånger försökt att få honom fast, men vi ha haft otur, och Jim Carnaway miste livet på kuppen. Nu är det ni som skall överta saken. Där ligger huset — alldeles för sig självt vid Malmgångens korsväg — utom hörhåll för några grannar. Vid dager är det inte värt att försöka. Han är [ 102 ]beväpnad och skjuter raskt och väl utan att göra några frågor. Men i mörkret — ja, då är han där med sin hustru, tre barn och en hjälphustru. Man kan inte dela på dem — alla eller ingen! Om ni kunde skaffa en säck med sprängämne till förstugudörren, förse den med en långsamt brinnande mina —

— Vad har mannen gjort?

— Sade jag er inte, att han sköt Jim Carnaway.

— Varför sköt han honom?

— Vad f-n har ni med det att göra? Carnaway visade sig på kvällen i närheten av hans hus och han sköt honom. Det måtte väl vara tillräckligt för mig och er. Nu skall ni ställa saken till rätta.

— Ja, men de båda kvinnorna och barnen! Skola också de sprängas i luften?

— Det blir väl nödvändigt, annars komma vi inte åt honom.

— Det är allt bra hårt, ty de ha ju ingenting gjort.

— Vad är det där för prat? Ryggar ni tillbaka?

— Sakta i backarna, kommunalråd! Vad har jag väl sagt eller gjort, som kan komma er att tro att jag tvekar när det gäller en befallning av kårmästaren i min loge? Om det är rätt eller orätt, det åligger er att avgöra.

— Ni åtager er det således?

— Visst gör jag det.

[ 103 ]— När?

— Det är nog bäst att ni beviljar mig en natt eller två att se huset och uppgöra mina planer. Sedan —

— Det är bra, sade Mc Ginty och skakade hans hand. Ni gör som ni vill och det blir en festlig dag när ni meddelar oss det skedda. Detta är det sista slaget och kommer att bringa dem alla till knäfall.

Mc Murdo begrundade länge det uppdrag som så plötsligt lagts i hans händer. Det isolerade hus vari Chester Wilcox bodde låg omkring fem mil därifrån i en angränsande dal. Samma kväll begav sig Mc Murdo av för att förbereda dådet, och det var dagen, innan han återvände från sin rekognoscering. Följande dag hade han ett samtal med sina båda underordnade, Manders och Reilly, ett par oförvägna sällar, som voro lika livade som om det gällt en hjortjakt.

Två aftnar därefter träffades de utanför staden, alla tre beväpnade, en av dem bärande en säck av det krut som begagnades i schakten. Klockan var två på morgonen innan de kommo till den ensliga byggnaden. Natten var blåsig och molnen jagade hastigt fram över månen, som var i tredje kvarteret. De hade blivit varnade för blodhundar och smögo sig försiktigt fram med spänd pistol i handen. Men intet ljud hördes utom den tjutande vin[ 104 ]den, ingen rörelse förnams annat än av de svängande grenarna uppöver dem.

Mc Murdo lyssnade vid dörren till det ödsliga huset. Men allt var så tyst där inne. Han ställde då krutsäcken mot dörren, rispade med sin kniv ett hål i väven och fastgjorde minan. Sedan dess bortre ända blivit tänd, togo han och hans kamrater till fötterna och hade hunnit ett gott stycke från platsen, trygga i skyddet av ett djupt dike, innan explosionens förödande dån lät höra sig, följt av byggningens sammanstörtande. Deras verk var således fulländat. Samfundets blodiga annaler visste icke att förtälja om en mera lyckad bragd.

Men, o ve! Det så väl organiserade och djärvt utförda värvet visade sig dock förfelat. Varnad av andra offers öde och väl vetande att han var utsedd till undergång, hade Chester Wilcox med sin familj dagen förut flyttat till en tryggare och mindre känd bostad, där en polisavdelning skulle hålla vakt om dem. Det var ett tomt hus som blivit sprängt i luften, och den gamle bistre sergeanten från kriget inskärpte fortfarande disciplin bland Malmgångsbolagets arbetare.

— Låt mig taga hand om honom, sade Mc Murdo. Jag skall nog sköta honom och få honom fast, om jag också måste vänta ett år.

Ett tacksamhets- och förtroendevotum avgavs av hela logen och därvid fick saken anstå tills vidare. Då det några veckor därefter [ 105 ]omtalades i tidningarna att några som legat i försåt för Wilcox skjutit på denne, var det en offentlig hemlighet, att Mc Murdo fortfarande arbetade på sitt ofullbordade verk.

Sådana voro de metoder som anlitades av Frimannasamfundet, sådana voro Strövarnas illdåd, genom vilka de övade sitt regemente inom det stora och rika distrikt, som så länge varit ett tillhåll för dessa förskräckliga män. Varför fläcka dessa blad med beskrivningar på flera brott? Har jag inte sagt nog för att visa beskaffenheten av dessa skurkar och deras metoder?

— Dessa ogärningar äro antecknade av historien, och det gives tidböcker där man i detalj kan få läsa om dem. Där kan man få läsa om nedskjutandet av polismännen Hunt och Evans för att de dristat häkta två medlemmar av samfundet — ett dubbelbrott, planlagt inom Vermissalogen och kallblodigt utfört på två hjälplösa och öbeväpnade män, Där kan man också få läsa om nedskjutandet av mrs Larbey, när hon vårdade sin man, som blivit slagen nästan till döds på befallning av Mc Ginty. Dödandet av den äldre Jenkins, kort därefter följt av den yngre broderns, stympandet av James Murdoch, sprängandet i luften av familjen Staphouse och mordet på Stendals — hela denna serie av brott utfördes i snabb följd under samma förfärliga vinter.

[ 106 ]Tung låg skuggan över Fasans dal. Våren hade kommit med brusande bäckar och blommande träd. Det gavs hopp för hela naturen, som så länge legat slagen i järnbojor, men ingenstädes gavs det något hopp för de män och kvinnor, som levde under skräckens ok. Aldrig hade molnet uppöver dem varit så mörkt och hopplöst som försommaren år 1875.