Fjärran från vimlets yra/Kapitel 04
| ← Tredje kapitlet |
|
Femte kapitlet → |
FJÄRDE KAPITLET
Gabriels beslut — Ett besök — Ett misstag
Den enda överlägsenhet hos kvinnokönet som dess medtävlare mankönet kan tolerera är i regeln den omedvetna; men en självmedveten överlägsenhet kan understundom behaga genom den eggelse till erövring den erbjuder för den underlägsne mannen.
Denna vackra och behagfulla flicka gjorde snart anmärkningsvärda härjningståg genom den unge farmaren Oaks känslovärld.
Kärleken är en ytterst omedgörlig ockrare (en känsla av oerhörd andlig vinning på grund av ett utbyte av hjärtan ligger på bottnen av varje ädel böjelse, liksom en trängtan efter oerhörd vinning, kroppslig eller materiell, utgör grunden för varje mindre upphöjd sådan.) — Sålunda voro även Oaks känslor varje morgon en barometer för hans utsikter, lika känslig som någon kurslista på börsen. Hans hund väntade på sina måltider på ett sätt som till den grad liknade Oaks sätt att vänta på flickans närhet, att Oak kände sig helt slagen av likheten, tyckte den var kränkande och inte längre ville se åt sin hund. Emellertid fortsatte han att hålla utkik genom häcken efter hennes regelbundna återkomst, och härigenom fördjupades hans känslor för henne utan att någon motsvarande verkan frambragtes på flickan själv. Oak hade intet fulländat och avslutat tal i beredskap än så länge, och då han inte mäktade uttala kärleksyra eller lidelsefulla yttranden, tomma fraser
— av storm och oro fyllda,
men utan mening —
så uttalade han ingenting alls.
Genom anställda efterforskningar fick han veta att flickans namn var Bathseba Everdene, och att kon skulle upphöra att ge mjölk efter vidpass sju dagar. Han motsåg med oro den åttonde dagen.
Till sist kom den åttonde dagen. Kon hade upphört att ge mjölk för det året, och Bathseba Everdene kom inte längre uppför backen. Gabriel hade nått en höjdpunkt i sin tillvaro, varom han ej haft en aning en kort tid förut. Han tyckte om att säga »Bathseba» för sitt privata nöjes skull, i stället för att vissla; han omvändes till att tycka om svart hår, ehuru han alltsen sin barndom hade ansett brunt hår för det ojämförligt vackraste; och han isolerade sig från beröring med andra tills den plats han upptog i det allmänna medvetandet blev löjligt obetydlig. Kärleken utgör en potentiell styrka mitt i en aktuell svaghet. Äktenskapet förvandlar en förströelse till ett stöd, vars styrka bör vara (och lyckligtvis ofta är) i direkt proportion till graden av det oförnuft det uttränger. Oak började nu varsna en strimma ljus i denna riktning, och tänkte för sig själv: »Jag skall göra henne till min hustru, eller också blir jag, min själ, en odugling.»
Under hela denna tid brydde han sin hjärna med att tänka ut det ärende han skulle göra sig hos Bathsebas tant.
Han fann sitt tillfälle då en av hans tackor dog, efterlämnande ett levande lamm. En dag med en sommardags utseende och en vinterdags beskaffenhet — en vacker januarimorgon, med ett jämt tillräckligt stycke blå himmel synligt för att locka muntert upplagda mänskor att önska sig mera, och med en tillfällig glimt av silverskimrande solsken, lade Oak lammet i en respektabel söndagskorg, och klev i väg över fälten till fru Hursts — tantens — hus; George, hans hund, följde efter, med en uppsyn av stort bekymmer över den allvarliga vändning herdelivet numera tycktes taga.
Gabriel hade under djupt begrundande betraktat den blåa vedröken, som ringlade sig upp ur skorstenen. Om kvällen hade han i inbillningen följt den ned genom skorstenen till dess ursprungsort — sett spiseln och Bathseba bredvid den — sittande bredvid spiseln i sina ytterplagg; ty de kläder hon burit ute på backen voro på grund av idéförbindelsen inneslutna i hans tillgivenhet jämte hennes person; de tycktes i denna hans kärleks begynnelses tid utgöra en oskiljaktig beståndsdel av den ljuvliga sammansättning som kallades Bathseba Everdene.
Han hade gjort sin toalett i en noggrant avvägd, lämplig stil — ett slags medelväg mellan det omsorgsfullt enkla och det vårdslöst prydliga — en grad mellan vackert-väders-marknadsdag och fult-väders-söndagsbjudning. Han polerade omsorgsfullt sin silverurkedja med kritpulver, satte nya snören i sina kängor, snyggade upp mässingssnörhålen, trängde in i själva hjärtat av trädplanteringen för att skära sig en ny spatserkäpp, och skalade den kraftigt på sin väg tillbaka; tog en ny näsduk från bottnen av sin kista, satte på sig den ljusa västen, som över hela ytan smyckades av kvistar av en blomma, vilken förenade rosens och liljans fägring utan någonderas brister, och utgöt all den hårolja han ägde över sitt vanligen torra, sandfärgade och oförbätterligt knollriga hår, tills han fördjupat dess färgton till en härlig, hittills oanad skiftning mellan guano och romerskt cement, och klibbat det fast runt omkring sitt huvud, liksom socker kring brända mandlar, eller vått sjögräs kring en duc d'Albe vid ebbtid.
Intet störde stillheten omkring hyddan, utom kvittret av en hop sparvar i takrännorna; man hade intrycket att byskvaller och förtal var ett favoritämne: bland dessa små kotterier på taken liksom bland kotterierna under dem. Järtecknet tycktes vara olycksbådande; ty just vid den ganska komliga begynnelsen av Oaks företag, det vill säga då han anlände till trädgårdsgrinden, såg han en katt därinnanför, som hängav sig åt diverse krökta kroppsövningar och elakartade konvulsioner vid åsynen av hans hund George. Hunden brydde sig inte det ringaste om dem; ty han hade hunnit den ålder då man undviker onödigt skällande på grund av en cynisk erfarenhet att det är förspilld andedräkt — han skällde faktiskt inte ens åt fåren, utom för att kalla dem till ordningen, och då med en fullkomligt opartisk uppsyn, såsom ett slags ämbetsutövning, vilken, ehuru besvärlig och impopulär, borde äga rum då och då för att skrämma hjorden till dess eget bästa.
En röst hördes bakom några lagerbuskar, där katten sökt sin tillflykt:
»Stackars lilla kisse! Var där en stor otäck hund, som ville döda den? — ville den det? stackars snälla lilla missekatten!»
»Ber om ursäkt,» sade Oak åt rösten; »George gick bakom mig med ett så fredligt humör som helst.»
Nästan förrän han avslutat meningen, greps Oak av en misstanke om, till vems öron han riktat sitt svar. Ingen visade sig, och han hörde vederbörande draga sig tillbaka ur buskarna.
Gabriel funderade, och det så djupt att små rynkor uppstodo i hans panna av bara begrundande. Där slutet på ett samtal lika väl kan framkalla en väsentlig förändring till det sämre som till det bättre, framkallar varje avvikelse från det uppgjorda programmet för början en pinsam förkänning av ett misslyckande. Oak gick litet försagt fram till dörren: hans på förhand uppgjorda anfallsplan föreföll inte riktigt tillämplig på de verkliga förhållandena.
Bathsebas tant var hemma. »Vill ni säga åt fröken Everdene att någon är här, som skulle vilja tala med henne?» sade herr Oak. (Att kalla sig själv blott och bart »Någon», utan att nämna sitt namn, bör inte betraktas som ett bevis på bönders bristande bildning: det härrör tvärtom från en förfinad känsla av hyfsad anspråkslöshet, om vilken stadsmänniskorna, med sina visitkort och anmälningar, inte ha den ringaste aning).
Bathseba var ute. Rösten hade alltså tydligen varit hennes.
»Vill inte herr Oak stiga in?»
»Åh, tackar,» sade Gabriel och följde henne fram till elden. »Jag har med mig ett lamm åt fröken Everdene. Jag tänkte att hon kanske skulle tycka om att ha ett att sköta. Flickor brukar tycka på det sättet.»
»Kanske gör hon det,» sade fru Hurst fundersamt; »fast hon är bara här på besök. Om ni vill vänta en minut, så kommer Bathseba nog in igen.»
»Ja, jag skall vänta,» sade Gabriel och satte sig. »Det var nog i verkligheten inte för det där lammets skull som jag kom och hälsade på, fru Hurst. I korthet sagt, jag ämnade fråga henne om hon skulle tycka om att gifta sig.»
»Nå, skulle ni själv tycka om det, då?»
»Ja. För, ser ni, om hon skulle tycka om det, så skulle jag bli mycket glad om hon ville ta mig. Vet ni om hon har fått nå'n annan ung man som hänger efter henne alls?»
»Låt mig fundera,» sade fru Hurst, och rörde onödigtvis om i elden. »Ja — herre jesses, nog hänger ju många efter henne. Ser ni, herr Oak, hon ser ju så bra ut, och mycket bildad är hon också — en gång var hon nära att bli guvernant, men så var hon för vild. Inte för att någon av hennes unga män nånsin kommer hit — men herre gud, efter kvinnans natur måste hon ju ha ett dussin av dem!»
»Det var ledsamt det,» sade farmaren Oak och betraktade sorgset en spricka i stengolvet. »Jag är bara en vanlig karl, jag, och min enda utsikt var att vara den första som kom… Nåja, då tjänar det till ingenting att jag blir här och väntar, för det var allt jag hade att säga, och då lagar jag mig väl av hemåt igen, fru Hurst.»
När Gabriel hade gått omkring ett par hundra meter långs backen, hörde han ett »hoj hoj!» ljuda bakom sig i en gällare ton än man vanligen får höra det, då det ropas över ett fält. Han såg sig om och varseblev en flicka som rusade efter honom, viftande med en vit näsduk.
Oak stod stilla, och flickan kom närmare. Det var Bathseba Everdene. Gabriels färg blev allt rödare; hennes var redan röd, efter vad det framgick, inte av sinnesrörelse, utan av springande.
»Herr Oak — jag —» sade hon, och tystnade då andedräkten tröt, i det hon kom fram och ställde sig mitt framför honom, med nedböjt ansikte och med handen tryckt mot sidan.
»Jag var just på besök för att råka er,» sade Gabriel, innan hon hunnit säga något mer.
»Ja, jag vet det,» sade hon, flämtande som en andtruten liten fågel, och med ansiktet rött och fuktigt efter hennes ansträngningar, liksom ett kronblad av en pion innan solen torkat upp dess dagg. »Jag visste inte att ni hade kommit för att be att få mig — då skulle jag genast ha kommit in från trädgården. Jag sprang efter er hit för att berätta — att min tant nog tog miste då hon skickade bort er från att slå för mig —»
Gabriel strålade upp. »Jag är ledsen att ni har fått springa så fort, min vän,» sade han, med en känsla av tacksamhet för stundande gunstbevis. »Vänta litet och hämta andan.»
»— Det var nog ett misstag — av tant, när hon sade att jag redan hade en ung man,» fortsatte Bathseba. »Inte har jag alls någon fästman — och jag ämnar aldrig ta någon heller, och jag tyckte att såsom det nu är med kvinnor, så var var det mycket illa att skicka er bort och inbilla er att jag hade flera.»
»Nå verkligt sant, jag är glad att höra det där!» sade farmaren Oak, och smålog ett av sina speciella leenden, och rodnade av glädje. Han sträckte ut sin hand för att taga hennes, — hon hade nu lättat sitt styng genom att trycka den mot sin sida, och nu var den så täck, där den låg pressad mot hennes hjärta för att hejda dess ljudeligt klappande slag. Genast då han grep efter den stack hon den bak ryggen, så att den gled mellan hans fingrar likt en ål.
»Jag har en nätt och trevlig liten gård,» sade Gabriel med en halv grad mindre förtröstan än då han grep efter hennes hand.
»Det har ni nog.»
»Någon har lånat mig pengar att börja med, men dem betalar jag snart bort, och fast jag bara är en vanlig bonde, så nog har jag ändå arbetat mig opp litet sedan jag var pojke.» Gabriel yttrade ordet »litet» i en ton som skulle visa henne att det var en blygsam form av uttrycket »betydligt». Han fortsatte: »Om vi blir gifta, är jag säker på att jag orkar arbeta två gånger så hårt som nu.»
Han gick framåt och sträckte fram armen igen. Bathseba hade upphunnit honom på ett ställe där det stod en lågväxt järneksbuske, som nu bar röda bär. Då hon såg hans framryckning antaga en form som hotade med omfattning och kapitulation, retirerade hon hastigt bakom busken.
»Nå men herr Oak,» sade hon över dess topp och såg på honom med stora runda ögon, »inte har jag väl nånsin sagt att jag ämnade gifta mig med er?»
»Det var för besynnerligt!» sade farmare Oak med förtvivlan i hjärtat. »Att springa efter någon så här, och sedan säga att ni inte vill ha mig!»
»Vad Jag ville säga er, var ju bara det,» sade hon ivrigt, och ändå halvt medveten om den falska ställning i vilken hon hade försatt sig — »att ingen ännu har fått mig till sin fästmö, och att jag inte har ett halvt dussin kavaljerer, som min tant påstod; jag tål inte att folk tror att karlar har mig på det där sättet; — men kanske någon ändå se'n får mig i en framtid. Inte skulle jag väl ha sprungit efter er så här om jag ville ha er; det skulle ju ha varit förskräckligt! Men inte var det väl illa att jag ville säga det där inte var sant, som ni hade hört?»
»Nej visst inte — det var inte illa alls.» Men det händer att man är alltför ädelmodig ibland, då man i en hast uttrycker sina känslor, och Oak tillade, då han fått tänka sig om litet noggrannare: — »Ja, jag vet inte — kanske det nog ändå var ganska illa.»
»Jag hann inte ens tänka mig om innan jag sprang i väg, om jag ville gifta mig eller inte, för då skulle ni ha hunnit över backen.»
»Hör nu,» sade Gabriel, och hämtade sig igen; »tänk nu på saken en minut eller par. Jag väntar gärna en stund, fröken Everdene. Vill ni gifta er med mig? Gör det, Bathseba! Jag håller nog verkligt av er på allvar.»
»Jag skall försöka tänka efter,» sade hon, ganska försagt, »om jag kan tänka så här utomhus: man blir alltid så förströdd.»
»Men ni kan ju alltid förmoda ett eller annat.»
»Nå låt mig få tid på mig då.» Bathseba såg tankfullt mot fjärran, bort från det håll där Gabriel stod.
»Jag kan nog ställa det trevligt för er,» sade han, talande till hennes nacke, tvärsöver busken. »Ni skall få ett piano om ett år eller par — de har nog piano på flere gårdar här nu — och jag skall öva riktigt flitigt på min flöjt, så att vi kan spela tillsammans om aftnarna.»
»Ja, det skulle jag nog tycka om.»
»Och så skulle vi ha en så'n där liten tio punds vagn för att fara till torget — och vackra blommor — och fåglar — höns menar jag, för att de tjänar till något,» fortsatte Gabriel, för att upprätthålla jämvikten mellan poesi och prosa.
»Det skulle nog vara trevligt.»
»Och en drivbänk för gurkor — som hos herrskapsfolk.»
»Ja.»
»Och när vigseln är över, kan vi sätta in den i tidningarna bland giftermålsnotiser.»
»Det skulle jag nog tycka mycket om!»
»Och när barnen blir födda också — vart enda ett av dem! Och hemma vid brasan, så har ni mig där var gång ni behöver mig, och när jag behöver er har jag er där också.»
»Tyst nu, och var inte rå!»
Hon såg bekymrad ut, och hon teg en stund. Han tittade ihärdigt på de röda bären mellan dem, och tittade på dem så ordentligt, att järnek och frieri allt sedan dess stodo i oupplöslig tankeförbindelse med varandra. Bathseba vände sig beslutsamt mot honom.
»Nej, det tjänar till ingenting,» sade hon. Jag vill inte ha er.»
»Försök.»
»Jag har försökt så, hela tiden medan jag tänkte efter; för på ett sätt skulle det ju vara mycket bra att bli gift. Folk skulle tala om mig och tycka att jag hade haft framgång, och jag skulle vara stolt över den, och så'nt där. Men en man —»
»Nå!»
»Jo, jag skulle alltid ha honom där, som ni säger; så snart jag skulle se opp, skulle jag ha honom där.»
»Visst skulle ni ha honom där — mig, menar jag.»
»Nåja, jag skulle nog inte tycka illa om att stå brud i kyrkan, om man bara kunde göra det utan att få en man: Men efter man inte kan komma åt att göra det ensam, så gifter jag mig inte — åtminstone inte ännu.»
»Det var en fasligt tråkig historia.»
Vid denna kritik av hennes yttrande underströk Bathseba sin värdighet genom att dra sig litet längre bort från honom.
»Vid min själ och hjärta, jag vet inte någonting en flicka kan säga, som skulle vara ännu dummare än det där,» sade Oak. »Men min käraste,» tillade han med övertalande röst, »var nu inte så där!»
Oak drog en djup och hederlig suck — vars uppriktighet ingalunda förringades därav att den, liksom vindens suck i en furumo, nära nog förnams som en rubbning i atmosfären. »Varför vill ni inte ha mig?» sade han vädjande och begav sig runtom järneksbusken för att komma bredvid henne.
»Jag kan inte,» sade hon och drog sig undan.
»Men varför inte?» envisades han och stannade Lill sist mitt för busken och henne, förtvivlande om att någonsin hinna henne.
»För att jag inte älskar er.»
»Ja men —»
Hon behärskade en gäspning, så att den blev harmlöst liten och knappt föreföll stötande alls. »Jag älskar er inte,» sade hon.
»Men jag älskar er — och för min del är jag nöjd med att ni tycker bra om mig.»
»Usch, herr Oak! — det skulle just bli vackert! Då skulle ni förakta mig.»
»Aldrig,» sade herr Oak, så allvarsamt att han tycktes bäras av kraften av sina ord tvärsgenom busken och i hennes armar. »Jag kommer aldrig att göra mer än en sak i detta livet — en sak som är säker — och det är att älska er, och längta efter er — och sakna er, tills jag dör.» Hans röst bävade av uppriktig känsla nu, och hans bruna händer skälvde synbart.
»Jag tycker nog att det är rysligt orätt att inte ta er när ni känner det så där djupt! sade hon litet nedslaget och såg sig hopplöst om efter någon utväg ur sitt moraliska dilemma. »Vad jag önskar att jag inte hade sprungit efter er!» Men nu tycktes hon ha funnit en genväg tillbaka till sin munterhet, och satte upp en skämtsam min. »Det skulle inte gå ihop, herr Oak. Jag behöver någon som håller reda på mig, jag är alltför oberoende; och det skulle ni aldrig kunna göra, det vet jag.»
Oak fällde ögonen mot marken med ett utseende som antydde att det inte var lönt att resonera.
»Herr Oak,» sade hon med klarsynthetens tydlighet och sunda förnuft, »ni har det bättre ställt än jag. Jag äger knappt en penny i denna världen — jag arbetar hos min tant för bara maten. Jag är mera bildad än ni — och jag är inte det minsta förälskad i er; det är nu min sida av saken. Låt oss nu se på er: ni är en farmare som just har börjat, och om ni gifter er alls (vilket ni för närvarande visst inte borde tänka på) bjuder förståndet er att ta någon som har pengar, så att hon kunde skaffa er en större gård än den ni nu har.»
Gabriel tittade på henne med litet överraskning och stor beundran.
»Det där är just vad jag själv också har tänkt,» sade han naivt.
Farmare Oak hade omkring halvannan kristelig egenskap för mycket för att göra sin lycka hos Bathseba: hans ödmjukhet och en dubbelt för stort tilltagen uppriktighet. Nu var Bathseba förtretad på allvar.
»Nå, varför kommer ni då hit och stör mig?» sade hon nästan ond, om inte riktigt, och en röd fläck framträdde allt tydligare på vardera av hennes kinder.
»Jag kan inte göra vad jag tycker vore —»
»Rätt?»
»Nej, klokt.»
»Nu erkände ni någonting, herr Oak,» utropade hon med ännu större högdragenhet, och skakade föraktfullt på huvudet. »Tror ni att jag kan gifta mig med er efter det här? Inte så vitt jag kan förstå det!»
Han inföll lidelsefullt: »Men så missförstå mig då inte så där! Därför att jag är uppriktig nog att medge att jag tänker på saker som varenda karl i mitt ställe skulle ha kommit att tänka på, så blir ni röd i ansiktet och börjar bli arg på mig. Det är ju bara dumheter att ni inte skulle vara god nog åt mig. Ni talar som en fin dam — hela socknen har reda på den saken, och er onkel i Weatherbury är en storbonde, det har jag hört — mycket större än jag nånsin blir. Får jag inte hälsa på i afton, eller vill ni komma och spatsera med mig på söndagarna? Jag begär inte att ni skall besluta er genast, om ni hellre vill vänta.»
»— Nej — nej, jag kan inte. Var inte envis längre — var inte det. Jag är inte kär i er — och då skulle det ju vara tokigt,» sade hon med ett skratt.
Ingen man tycker om att se sina känslor bli ett ämne för åtlöje och nyckfullhet. »Jaha,» sade Oak beslutsamt, med uppsynen hos en som ämnar läsa Predikaren dag och natt hädanefter till evig tid. »Då skall jag låta er vara då.»