Fjärran från vimlets yra/Kapitel 05

←  Fjärde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Femte kapitlet

Sjätte kapitlet  →

FEMTE KAPITLET

Bathsebas avresa — Ett sorgespel ur herdelivet

Då den nyheten en dag nådde Gabriel, att Bathseba Everdene hade lämnat trakten, hade den på honom en inverkan, som kunde ha överraskat envar som aldrig misstänkt att ju mera energiskt en avsägelse ägt rum, dess mindre avgörande bör den anses vara.

Den anmärkningen torde redan vara gammal, att det inte ges någon säker väg ut ur en förälskelse, ehuru många vägar leda in i en sådan. Somliga anse giftermål för en genväg åt det hållet; men man har iakttagit fall då dess verkan förfelats. Frånvaro var det medel som skickelsen erbjöd Gabriel Oak genom att låta Bathseba försvinna; men ehuru den har en kraftig inverkan på folk av en viss läggning, framkallar den hos andra en idealisering av föremålet — i synnerhet hos sådana vilkas tillgivenhet, huru lugn och sansad den än må förefalla, är djup och långlivad. Oak hörde till den jämnmodiga sortens människor; han kände det hemliga uppgåendet av hans väsen uti Bathsebas brinna med en renare låga än förr, nu då hon flyttat bort — det var allt.

Hans begynnande bekantskap med tanten hade avklippts av hans misslyckade frieri, och allt vad Oak fick veta om Bathsebas liv och leverne hörde han på omvägar. Det framgick att hon hade flyttat till en ort som hette Weatherbury, mera än tjugu miles därifrån, men i vilken egenskap — som gäst eller för alltid — kunde han inte få reda på.

Gabriel hade två hundar. George, den äldre, företedde en nos med ebenholtsfärgad spets, omgiven av en smal rand ljusrött kött, och en päls märkt i olika fläckar vilkas färg närmade sig vitt och skiffergrått, men det gråa hade genom årslång inverkan av sol och regn bränts och tvättats bort ur de mera framträdande lockarna och lämnat kvar en rödbrun nyans, som om den blåa komponenten av det grå hade försvunnit, liksom indigoskiftningen ur samma schattering på Turners tavlor. Till sitt väsen hade det ursprungligen varit hundhår, men det långa umgänget med fåren tycktes ha förvandlat det så småningom till ett slags mycket usel utskottsull.

Denna hund hade ursprungligen tillhört en herde med tvivelaktig karaktär och förskräckligt lynne, och till följd därav kände George den gradskillnad i fördömelsen som betecknades genom svordomar och kötteder av alla slag, bättre än den mest förhärdade gamla svärjare i hela trakten. En lång och smärtsam erfarenhet hade lärt djuret att så noggrant göra åtskillnad mellan »Kom hit!» och »Sablar, kom hit!» att han på en hårsmån visste vilken hastighetsgrad han vid varje sådan order borde använda vid sitt återtåg från fårens eftertrupp, om han ville undgå ett rapp med herdestaven. Ehuru gammal, var han ännu skicklig och pålitlig.

Den yngre hunden, Georges son, var törhända sin moders avbild; det säkra är att han inte hade någon nämnvärd likhet med George. Han höll på att lära sig vallandets affärshemligheter, för att kunna efterträda fadern vid dennes frånfälle; men ännu hade han endast inhämtat de första elementerna, och fann det alltjämt omöjligt att inse skillnaden mellan att göra sin sak grundligt och att göra den alltför grundligt. Så stor och dock så missriktad var denne unge hunds iver (han hade intet särskilt namn, utan lystrade högst redoboget till vilken behagfull interjektion som helst) — att om man sände honom efter hjorden för att hjälpa farten, gjorde han det så grundligt, att han skulle ha kört dem tvärsöver hela grevskapet med det allra största nöje, om man inte ropat honom tillbaka, eller om han inte blivit kallad till ordningen av gamle Georges exempel.

Sådana voro hundarna. På den bortre sluttningen av Norcombe Hill låg en märgelgrav, ur vilken man under flera generationer hämtat märgel, som spritts över de närgränsande gårdarna. Två häckar bildade ett hörn däruppe i form av ett V, men utan att fullständigt mötas. Den smala öppning, som återstod, och som vette mot märgelgraven, skyddades av ett enkelt stängsel.

En natt, då farmare Oak hade återvänt till sitt hus, i den tro, att hans närvaro inte längre vore erforderlig ute på backen, ropade han som vanligt på sina hundar, förrän han stängde in dem i uthuset till nästa morgon. Blott den ena svarade — gamle George, den andre stod inte att finna, vare sig inom huset, på gången eller i trädgården. Gabriel påminde sig då, att han hade lämnat de två hundarna på kullen ätande ett dött lamm (ett slags föda som han vanligen avhöll dem ifrån, om det blott fanns tillgång till annat); han drog då den slutsatsen att den yngre inte hade avslutat sitt mål, och begav sig inomhus för att njuta av en säng, i vilken han på senare tider fått vila endast på söndagarna.

Det var en stilla, fuktig natt. Just före dagningen underlättades hans uppvaknande av det oväntade genljudet av en välkänd musik. För en fårherde är ljudet av fårbjällror ett lika kroniskt ljud som klockans tickande för annat folk: det gör sig förnimbart endast genom att upphöra eller genom att förändras på något ovanligt sätt, då det ej längre för hans erfarna öra genom sitt välkända lugna pinglande tillkännager att allt är i sin ordning bland hans hjord. I den vaknande morgonens högtidliga stillhet förnams detta pinglande av Gabriel — det ringde med ovanlig häftighet och snabbhet. En sådan ovanlig ringning kan framkallas av två olika orsaker: den beror antingen av bjällerfårens ivrigare betande, till exempel då hjorden anländer till nya betesmarker — och då har klangen en ivrig snabbhet med ideliga små avbrott — eller också härrör den av att hjorden rusar i väg åt något håll, och då uppstår ett oavbrutet skälvande ringande. Oaks erfarna öra sade honom att det ljud han nu hörde vållades av hjordens framåtrusande i den allra vildaste fart.

Han störtade upp ur sin säng, klädde sig, skyndade ned för stigen genom morgondimman och ilade uppför backen. De tackor som hade lammat höllos avskilda från dem som skulle lamma senare; dessa sistnämnda voro två hundra i Gabriels hjord; och alla dessa tvåhundra tycktes vara spårlöst försvunna från hela backen. Där voro de femtio med sina lamm instängda i andra ändan av inhägnaden, såsom han hade lämnat dem; men återstoden, huvuddelen av hjorden, syntes ingenstädes till. Gabriel upphävde av all makt fårherdens vanliga rop.

»Tacka, tacka, tacka!»

Inte en enda bräkning till svar. Han gick fram till häcken — ett genombrott hade uppstått i den, och i genombrottet syntes fårens fotspår. Rätt överraskad av att finna att de brutit genom häcken vid denna årstid, men genast förmodande att det berodde på deras stora böjelse för murgröna om vintern — det fanns mycket murgröna i trädplanteringen — gick han vidare genom häcken. Fåren voro inte i trädplanteringen. Han ropade igen: dalarna och de fjärmaste kullarna genljödo såsom då sjömännen å Mysiens kuster kallade på den förlorade Hylas; men inga får! Han trängde in genom trädplanteringen och fram längs höjdkammen. På högsta toppen, där de två ovannämnda häckarnas möte förhindrades av märgelgraven, såg han den yngre hunden avteckna sig mot himlen — mörk och orörlig såsom Napoleon på Sankt Helena.

En fasansfull tanke genomflög Oak. Med en känsla av kroppslig vanmakt gick han framåt: på en punkt var gärdet genombrutet och där såg han fotspåren av sina får. Hunden kom upp, slickade hans hand och visade genom allehanda tecken att han väntade någon synnerligt stor belöning för sina utomordentliga tjänster. Oak tittade nedför branten. Tackorna lågo döda och döende vid dess fot — en hög av två hundra sönderkrossade kadaver, som i sitt nuvarande tillstånd dessutom representerade två hundra till.

Oak var en ytterst human människa: hans humana känslor sleto verkligen ofta nog alla hans politiska och strategiska planer i stycken och ryckte honom med sig med oemotståndligheten hos en naturkraft. Det hade alltid kastat en dyster skugga över hans liv att all fårskötsel slutade med fårstek — att en dag alltid måste komma, då varje fårherde blir en lömsk förrädare mot sin försvarslösa hjord. Hans första känsla i detta ögonblick var medlidande med de menlösa tackornas och deras ofödda lamms oförtjänta undergång.

Om en sekund föll en annan sida av saken honom i minnet. Fåren voro inte försäkrade. Alla besparingar från ett försakande liv hade gått förlorade genom ett enda olycksslag; hans hopp att bli sin egen hade försvunnit — kanske för alltid. Gabriels energi, tålamod och flit hade blivit så hårt anlitade under de levnadsår som förflutit mellan aderton och tjuguåtta, för att nå den punkt där han nu stått, att det inte just tycktes finnas mycket kvar. Han lutade sig mot gärdet och täckte ansiktet med sina händer.

Men ingen bedövning räcker för evigt; och farmare Oak hämtade sig även efter denna. Det var lika anmärkningsvärt som betecknande att det enda yttrande som undslapp honom var en tacksägelse:

»Gud vare prisad för att jag inte är gift: vad skulle hon ha tagit sig till i den fattigdom som nu kommer över mig!»

Oak lyfte huvudet, och undrande vad han nu skulle ta sig till, betraktade han tröstlöst scenen. Vid märgelgravens yttre rand var en avlång göl, och över den hängde ett utmärglat skelett av en kromgul måne, som blott hade några dygn kvar — morgonstjärnan stod i jämnhöjd med den på höger hand. Gölen glittrade som en död mans öga, och då världen vaknade började en bris att blåsa, ristande och uttänjande månens spegelbild utan att avbryta den och förvandlande stjärnans återspegling till en fosforescerande strimma i vattnet. Allt detta såg han, och det fäste sig i hans minne.

Så vitt han kunde få reda på tillgången, måste hundstackaren i sin ungdom och oerfarenhet ha levat under det intrycket att eftersom hans ämbete bestod i att springa efter får, var han desto mera nitisk och prisvärd ju mer han sprang efter dem; efter att hava avslutat sin måltid på det döda lammet hade han tydligen känt ett tillskott av livskraft och tjänsteiver, samlat alla tackorna i ett hörn, drivit de förskrämda djuren genom häcken, upp över det övre fältet, genom idelig förföljelse och hetsning gett dem kraft att med förtvivlans mod genombryta en del av det murkna stängslet, och sedan jagat dem ned i avgrunden.

Georges son hade gjort sin sak så grundligt, att han befanns vara för god och samvetsgrann för denna världen. Han greps och avrättades klockan tolv på middagen samma dag — ett nytt och tragiskt exempel på det olycksöde som så ofta drabbar hundar och andra filosofer, då de fullfölja ett systems tankelinjer till deras ytterligaste konsekvenser och eftersträva att i praktiken omsätta sina teorier uti denna värld, där kompromiss är en så viktig faktor för all framgång.

Gabriels gård hade blivit utrustad med nödiga rekvisita av en handelsman, på grund av Gabriels betryggande utseende och karaktär, och handelsmannen hade uppburit en viss procent av farmaren såsom amortering tills hela skulden skulle bli betald. Oak fann att värdet av de djur, hus geråd och tillbehör som verkligen voro hans egna skulle bli ungefär tillräckliga att betala hans skulder och lämna honom såsom en fri man, som i sin ägo hade de kläder han bar på sig. och ingenting vidare.