Fjärran från vimlets yra/Kapitel 20

←  Nittonde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Tjugonde kapitlet

Tjuguförsta kapitlet  →

TJUGONDE KAPITLET

Tvekan — Fårsaxarna slipas — Ett gräl

»Han är bra oegennyttig och snäll, som erbjuder mig allt vad jag kan önska,» sade Bathseba fundersamt.

Men farmare Boldwood, vare sig han av naturen var snäll eller inte, visade här ingalunda något prov på sin snällhet. De högsta anbud, som den renaste kärlek kan göra, äro blott en njutning för den, som gör dem, och hava ingenting med frikostighet att skaffa.

Bathseba, som inte var det minsta förälskad i honom, förmådde snart med lugn överväga hans anbud. Det var av den beskaffenhet, att många kvinnor av hennes samhällsställning där i trakten, och inte så få av en högre rang än hennes, skulle ha varit alldeles vilda att få mottaga ett liknande och att få yvas över det inför andra. Ur varje synpunkt, som låg mellan den politiska och den lidelsefulla, var det önskvärt att hon — en värnlös flicka — skulle gifta sig, och det med en sådan allvarlig, förmögen och aktningsvärd man. Han var hennes närmaste granne; hans tillgångar voro tillräckliga; hans karaktär var till och med över medelmåttan. Om hon — vilket ej var fallet — hade känt någon böjelse alls för giftermål överhuvud, skulle hon omöjligt hava kunnat avslå hans anbud; ty hon var en kvinna som ofta hos sitt förstånd sökte ett värn mot sina nycker. Boldwood var en utmärkt utväg att bli gift; hon högaktade honom och tyckte att det var en bra karl; men ändå ville hon inte ha honom. Det påstås att de flesta karlar taga sig hustrur därför att de ej kunna komma i besittning av dem utan att äkta dem, medan de flesta kvinnor taga sig män emedan de ej kunna äkta dem utan att råka i deras besittning; ändamålet är diametralt motsatt, medan medlet är detsamma å ömse sidor. Men i föreliggande fall saknades den åsyftade drivfjädern. Dessutom var Bathsebas ställning såsom självhärskarinna på en lantgård och i ett hus ännu nyförvärvad och hade ännu inte förlorat nyhetens behag.

Men en betänklighet fyllde hennes sinne, som gjorde henne rätt mycken heder, ty den skulle inte hava oroat många. Under de många skäl vi omnämnt, med vilka hon bekämpade sina invändningar, hade hon en stark känsla av att hon borde leken tåla, då hon var den som först hade gått in i den. Och ändå förblev hennes motvilja obesegrad. I samma andedrag tyckte hon att det var lågsint att inte gifta sig med Boldwood, och att hon inte kunde göra det om det så gällde livet.

Bathseba hade en impulsiv natur, men under betänksamhetens kontroll. En drottning Elsabet till hjärnan och en Maria Stuart till karaktärsläggningen, utförde hon ofta handlingar av ytterlig djärvhet med ett utseende av synnerlig försynthet. Många av hennes tankar voro bindande logiska syllogismer; men olyckligtvis förblevo de alltid tankar blott. Endast ett fåtal voro ologiska antaganden; men tyvärr voro dessa de, som oftast togo sig uttryck i handling.

Dagen efter kärleksförklaringen fann hon Gabriel Oak borterst i hennes trädgård, sysselsatt med att slipa sina fårsaxar för nästa dags klippning. Alla hyddor i närheten voro mer eller mindre skådeplatser för samma operation; surrandet av slipningen steg mot himlen från alla delar av byn liksom från ett vapenhus vid ett fälttågs början. Krig och fred sammanfalla i sin förberedelses stund — liar, skäror, saxar och trädgårdsknivar stå i samma led som svärd, bajonetter och lansar i deras gemensamma behov att vässas till spets och egg.

Cainy Ball vred handtaget på Gabriels slipsten, i det hans huvud utförde en melankolisk rörelse upp och ned för varje varv av hjulet. Oak stod ungefär i den attityd som Eros har då han vässer sina pilar: hans gestalt var lindrigt böjd, med kroppstyngden vilande på saxarna som slipades, och huvudet lutande åt sidan, med en kritisk hoppressning av läpparna och rynkning av ögonbrynen, som underströk hans kroppsställning.

Hans matmor trädde tram och såg på dem under tystnad en eller ett par minuters tid; sedan sade hon:

»Cain, gå ner till den lägre ängen och fånga in den svarta märren. Jag skall vrida slipstenen. Jag vill tala med er, Gabriel.»

Cain begav sig av, och Bathseba grep veven. Cain hade tittat upp med intensiv överraskning, behärskat sitt ansiktsuttryck och tittat ner igen. Bathseba vred slipstenen och Gabriel höll fårsaxarna.

Den säregna rörelse som behöves för att vrida ett hjul har en märkvärdig tendens att förslöa tanken och göra den yr. Den utgör ett slags förmildrad grad av Ixions straff och bildar ett dystert kapitel för sig i tukthusens historia. Huvudet börjar gå runt, hjärnan bedövas, hela kroppens tyngdpunkt tyckes småningom förflytta sig i skepnad av en blyklump någonstädes i trakten mellan ögonbrynen och hjässan. Bathseba kände dessa obehagliga symptom efter två eller tre dussin varv.

»Vill ni veva, Gabriel, och låta mig hålla saxarna?» sade hon. »Mitt huvud är som en virvel, och jag kan inte tala.»

Gabriel vred veven. Nu började Bathseba tala, med en viss tafatthet, ty hennes tankar måste då och då lämna vad hon hade att säga för att ägna sig åt saxarna, som behövde en viss uppmärksamhet vid slipningen.

»Jag ville fråga er om karlarna hade någonting att säga om att jag begav mig bort bakom säven med herr Boldwood i går?»

»Jo, det hade de,» sade Gabriel. »Ni håller inte saxen rätt, fröken — jag visste att ni inte hade reda på hur det skall gå till — håll den så här.»

Han släppte veven, omfattade hennes båda händer helt och hållet med sina (i det han tog dem vardera såsom man ibland tar i ett barns hand för att lära det att hålla i pennan), och höll i saxen jämte henne. »Håll eggen så här,» sade han.

Händer och sax fasthöllos nu i den anvisade ställningen, och fasthöllos sålunda under en anmärkningsvärt lång stund av undervisaren medan han talade.

»Det är nog nu re'n,» utropade Bathseba. »Släpp mina händer. Jag vill inte att ni håller i dem! Vrid veven!»

Gabriel släppte lugnt hennes händer, drog sig tillbaka till sin vev, och slipningen fortsattes.

»Tyckte karlarna att det var underligt?» frågade hon igen.

»Inte precis det, fröken.»

»Vad sade de?»

»Att farmare Boldwoods namn och ert visst skulle uppläsas tillsammans från predikstolen förrän året är slut.»

»Jag tänkte just det, för så såg de ut! Men det är ingenting med den saken. En dummare historia har ingen nånsin hittat på, och jag vill att ni skall säga det åt folket; därför var det som jag kom hit.»

Gabriel såg tvivlande och bedrövad ut, men, mellan sina anfall av tvivel, även lättad.

»De måste ha hört vårt samtal,» fortsatte hon.

»Nåja — än se'n, Bathseba?» sade Oak, hejdande vridningen och stirrande henne mitt i ansiktet med förvåning.

»Fröken Everdene, menar ni,» sade hon med värdighet.

»Jag menar bara, att om herr Boldwood verkligen talade med er om att giftas, så är jag inte den som ämnar ljuga ihop en historia för er skull och säga att han inte gjorde det. Jag har redan gjort mera för er skull än som har varit nyttigt för mig!»

Bathseba betraktade honom med rundögd förvåning. Hon visste inte om hon skulle tycka synd om honom för hans olyckliga kärlek till henne, eller om hon skulle bli ond på honom för att han hade övervunnit den — ty hans tonfall var tvetydigt.

»Jag sade bara att jag ville att ni skulle säga till åt folk att det inte var sant att jag ämnade gifta mig med honom,» mumlade hon, med något sviktande självförtroende.

»Det kan jag tala om för dem om ni vill, fröken Everdene. Och jag kunde också tala om för er, vad jag tycker om hur ni har burit er åt.»

»Det kan jag förmoda. Men det bryr jag mig inte om att höra.»

»Det tror jag nog,» sade Gabriel bittert, i det han fortsatte att vrida hjulet, så att orden stego och föllo i regelbunden stegring och förtoning allt eftersom han böjde sig eller höjde sig med veven, vilket riktade dem i enlighet med hans hållning, lodrätt ned mot jorden, eller vågrätt ut långsmed trädgården; hans ögon voro fästa vid ett löv på marken.

Hos Bathseba var en snabb handling en förhastad handling; men om hon gav sig tid till eftertanke, begagnade hon den även, vilket inte alltid är fallet. Det bör emellertid tilläggas att hon mycket sällan gav sig tid till eftertanke. Vid denna tidpunkt var Gabriel Oaks omdöme angående henne själv och hennes åtgöranden det enda i socknen, som hon ansåg värdefullare och klarare än sitt eget. Och den rättframma hedern i hans karaktär borgade för samma uppriktighet i alla ämnen, till och med då det gällde hennes kärlek till eller hennes giftermål med en annan man; hon kunde få höra den, om hon bara ville. Då han var djupt övertygad om omöjligheten av sitt eget frieri, förbands han av ett högsint beslut att inte motverka någon annans. Detta är en tillbedjares mest stoiska dygd, liksom saknaden därav är en tillbedjares mest förlåtliga synd. Då hon visste att han skulle svara uppriktigt, framställde hon frågan, ehuru hon visste hur plågsamt ämnet skulle bliva för honom. Sådan är vissa tjusande kvinnors själviskhet. Törhända länder det till hennes ursäkt, då hon sålunda till sin egen fördel plågade en hederlig karl, att hon absolut inte hade någon annan människa med klart omdöme att vända sig till inom nära räckhåll.

»Nå, vilken är er åsikt om mitt uppförande?» frågade hon stilla.

»Att det är ovärdigt en tänkande och ordentlig och hygglig kvinna.»

I samma stund lågade Bathsebas ansikte av den vredgade glöden i en Danby'sk solnedgång. Men hon avhöll sig från att ge ord åt sin känsla; dock gjorde hennes tungas förtegenhet endast att hennes anletes språk blev ännu tydligare.

Det nästa Gabriel företog sig var att begå ett misstag.

»Kanske ni inte tycker om att jag var så ohövlig, när jag klandrade er, för jag vet nog att det var ohövligt; men jag tänkte att det kunde göra gott.»

Hon svarade genast hånfullt:

»Tvärtom, jag tycker att ni är så tarvlig, att jag i ert klander ser förnuftigt folks beröm.»

»Jag är glad att ni inte tar det illa upp, för jag sade det nog uppriktigt och så allvarligt som möjligt.»

»Jaha. Men olyckligtvis, när ni försöker att tala allvar, blir ni löjlig — alldeles som ni ibland när ni vill undvika att vara allvarsam kan råka säga ett förnuftigt ord.»

Det var ett sårande tal, men Bathseba hade omisskännligt förlorat sin behärskning, och följden var att Gabriel bibehöll sin så fullständigt som han någonsin gjort det i hela sitt liv. Han svarade inte. Då utbrast hon:

»Kan jag möjligen få lov att fråga varuti min ovärdighet särskilt ligger? I att jag inte tog er, kanhända?»

»Ingalunda,» svarade Gabriel lugnt. »Jag har för länge se'n slutat upp att tänka på den saken.»

»Eller att önska den också, kan jag tro,» sade hon; och det var tydligt att hon väntade sig ett ögonblickligt förnekande av ett sådant antagande.

Vad Gabriel än må ha känt, upprepade han helt lugnt hennes ord:

»Eller att önska den också.»

En kvinna kan behandlas med bitterhet på ett sätt som hon finner ljuvt, och med en ohövlighet som inte sårar. Bathseba skulle ha gått in på ett harmset klander av hennes lättsinne, ifall Gabriel hade bedyrat att han älskade henne ändå; häftighet är förlåtlig hos en obesvarad böjelse, till och med då den stinger och förbannar — det ligger en triumf i själva förnedringen, och ömhet i klandret. Detta var vad hon hade väntat sig, och vad hon inte hade fått. Att få sig en förmaning därför att förmanaren såg henne i den kalla och klara morgonbelysningen sedan illusionens fönsterluckor gått upp — det var olidligt. Och han hade inte slutat ännu. Han fortsatte med mera upprörd röst:

»Min åsikt är (eftersom ni frågar efter den) att ni är högst tadelvärd som driver spektakel med en sådan karl som herr Boldwood, och det bara för ro skull. Att slå för en karl som man inte bryr sig om är inte någon god gärning. Och, fröken Everdene, till och med om ni hade en allvarlig böjelse för honom, kunde ni gärna ha låtit honom upptäcka det på något vackert och vänligt sätt, i stället för att skicka honom ett valentinbrev.»

Bathseba lade bort saxen.

»Jag kan inte tillåta en dräng att — att kritisera mitt privata liv!» utbrast hon. »Och det vill jag inte heller. Ni får lämna den här gården vid veckans slut!»

Det kanske var ett särdrag — i varje fall var det ett faktum — att när Bathseba behärskades av en sinnesrörelse av jordiskt slag, hennes underläpp darrade; behärskades hon av en högre känsla, skälvde hennes övre läpp — den som var himlen närmare. Den här gången darrade hennes underläpp.

»Gott — det skall jag göra,» sade Gabriel lugnt. Han hade fängslats vid henne med en gyllene tråd, som det smärtade honom att bryta, snarare än av en kedja som han ej kunde krossa. »Jag skulle till och med hellre gå strax,» tillade han.

»Så gå då strax, i Herrans namn!» sade hon, i det hennes ögon sköto blixtar mot hans, fast deras blick inte mötte dem. »Låt mig aldrig se ert ansikte mera!»

»Gott, fröken Everdene — så skall det bli.»

Och han tog sina saxar och gick ifrån henne med lugn värdighet, såsom Mose gick bort utur Faraos åsyn.