Fjärran från vimlets yra/Kapitel 42

←  Fyrtioförsta kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fyrtioandra kapitlet

Fyrtiotredje kapitlet  →

FYRTIOANDRA KAPITLET

Joseph och hans börda — Bockhuvudet

En mur avgränsade området för Casterbridges fattighus, utom längs en del av änden. Här sköt en hög gavel upp, och den täcktes liksom fasaden av en murgrönsmatta. I denna gavel fanns intet fönster, ingen skorsten, prydnad eller framträdande del av något slag. Det enda drag den företedde utom sitt hölje av gröna löv, var en liten dörr.

Dörrens läge var egendomligt. Tröskeln låg tre eller fyra fot över markens yta, och ett ögonblick kunde man undra vilken förklaring denna ovanliga höjd kunde hava, tills hjulspåren rakt därunder röjde att dörren begagnades uteslutande för föremål och personer som färdades in och ut i jämnhöjd med ett fordon utanför huset. Överhuvud tycktes denna dörr röja sig själv såsom ett slags Traitor's Gate förflyttad till ett annat område. Att inträde och utträde endast med långa tidsintervaller ägde rum längs denna väg blev klart då man iakttog att grästuvor hade tillåtits att ostört frodas i tröskelns springor.

Då klockan över Södergatans Fattighus pekade på fem minuter före tre, passerades änden av gatan av en blå resårkärra med röda ornament, lastad med grenar och blomrnor, vilken färdades upp mot denna sida av byggningen. Medan klockspelet ännu framstammade några brutna ljud av »Malbrook», ringde Joseph Poorgrass på dörrklockan, och mottog order att låta sin kärra backa upp rot den höga dörren i gaveln. Sedan öppnades denna dörr, en enkel likkista av askträ sköts långsamt ut och lades av två karlar i parkumskläder längs mitten av fordonet.

Sedan steg en av karlarna fram till kistans sida, framtog ur fickan ett kritstycke, och skrev på locket ett namn och ett par andra ord, med stora slarviga bokstäver. (Vi tro att sådant numera sker med mindre okänslighet, i det man anskaffar en plåt för ändamålet.) Han täckte över det hela med ett svart kläde, luggslitet men anständigt, kärrans bakstycke sattes på sin plats igen, den ena av karlarna överräckte ett intyg över registreringen åt Poorgrass, och båda gingo tillbaka in genom dörren, som de stängde efter sig. Deras förbindelser med den döda, hur korta dessa än varit, voro nu för evigt förbi.

Nu placerade Joseph blommorna såsom han blivit anbetalld att göra, och de gröna bladen omkring blommorna, tills det var svårt att ana vad kärran innehöll; han klatschade med piskan, och den rätt prydliga begravningsvagnen begav sig nedför backen och längs vägen till Weatherburry.

Eftermiddagen färdades långsamt sin bana fram; Poorgrass tittade åt höger, åt havet till, medan han vandrade vid sidan av sin häst, och såg underliga moln samt rullar av dimma välla fram över de långa höjdkammar som avgränsa landskapet på detta håll. Nu kommo de i än större mängder, och smögo lättjefullt över de mellanliggande dalarna, och längs de vittrade papperslika hällarna å morasens och flodernas stränder. Sedan sammanslöto sig deras våta svampiga former över himlavalvet. Det var ett plötsligt uppväxande av atmosfäriska champignoner, som hade sina rötter i det närbelägna havet, och vid den tid då häst, karl och lik foro in i Yalbury Storskog, hade dessa tysta byggnadsverk av en osynlig hand upphunnit dem, och de voro helt och hållet kringslutna därav. Detta var höstdimmornas första ankomst, och den första dimman av en hel serie.

Luften var såsom ett plötsligt bländat öga. Vagnen och dess last rullade inte längre på den horisontala yta, som skiljer en genomskinlig atmosfär från den ogenomskinliga marken. Den var inbäddad i en elastisk kropp av samma entoniga, genomgående blekhet. Där var ingen skönjbar rörelse i luften, icke en synlig vattendroppe föll på ett enda av bokarnas och björkarnas löv eller på tallarnas barr i skogen på ömse sidor. Träden stodo i en hållning av uppmärksamhet, som om de trånfullt längtade efter att en vind skulle komma och gunga dem. En plågsam stillhet hängde över hela nejden — så fullständig, att vagnshjulens raspande föreföll som ett stort buller, och varje litet prassel, som annars skulle ha förblivit obemärkt utom om natten, tydligt individualiserades.

Joseph Poorgrass såg sig om, såg på sin sorgliga frakt, som otydligt skymtade under det blommande viburnum, och sedan på det ogenomträngliga töcknet mellan de höga träden på vardera sidan, otydliga, skugglösa och spöklika 1 sin gråa entonighet. Han kände sig allt annat än munter, och önskade att han hade sällskap åtmnstone av ett barn eller en hund. Han höll stilla och lyssnade. Inte ett fotsteg, inte ett vagnshjul var hörbart i hela omnejden, och dödstystnaden avbröts endast av att en tung vattendroppe föll från ett träd genom grönskan som smyckade stackars Fannys kista, vilken den träffade med en skarp knäpp. Vid denna tid hade dimman mättat träden med fukt, och detta var det första tecknet att deras överfyllda kronor började drypa av vatten. Det ihåliga genljudet av dess fall påminte formannen på ett plågsamt sätt om den obarmhärtige Förintaren. Nu följde snart en droppe till, och sedan två eller tre. Snart var det ett oavbrutet knäppande av dessa tunga droppar på de vissna löven, på landsvägen och på de resande. De närmaste grenarna skrudades av misten med ålderstigna gubbars gråa färg, och bokarnas roströda blad voro behängda med likadana droppar, såsom ett rödbrunt hår med diamanter.

En liten by låg vid sidan av vägen, just bortom denna skog; den hette Roy-town, och där fanns det gamla värdshuset Bockhuvudet. Det var ungefär halvannan mile från Weatherbury, och i diligensernas bästa tid hade det varit ett ställe där många diligenser höllo och ombytte sina hästar. Nu voro alla de gamla stallbyggnaderna nedrivna, och knappast någonting var längre beboeligt utom själva värdshuset, vilket stod ett litet stycke från landsvägen, och vars tillvaro tillkännagavs för ett långt stycke av denna genom en skylt, som hängde ned från en vågrät gren av en alm på motsatta sidan av vägen.

Resande — ty den varietet som kallas turist hade ännu knappast utvecklat sig Lill ett särskilt species vid denna tid — sade stundom, då de foro förbi, att målare bruka tycka om att framställa sålunda upphängda värdshusskyltar på sina tavlor, men att de resande själva aldrig hade sett ett så fullkomligt utbildat exemplar i praktisk verksamhet. Det var i närheten av detta träd som den forvagn hade stått, i vilken Gabriel Oak kröp in under sin första färd till Weatherbury; men på grund av mörkret hade han ej observerat skylten och värdshuset.

Värdshusets sedvänjor tillhörde den gamla vedertagna typen. I dess besökares sinnen hade de faktiskt en prägel av oföränderliga formulär, såsom t. ex.:

• Om man vill dricka mera, knackar man med stopets botten mot bordet.
• Om man vill ha tobak, ropar man.
• Om man vill tillkalla tjänsteflickan, säger man: »Passopp!»
• Om man vill tillkalla värdinnan, säger man: »Gamla Själ!»

o. s. v., o. s. v.

Det var en lättnad för Joseph när den vänliga skylten kom inom synhåll; han hejdade sin häst omedelbart bredvid den och skred till uppfyllande av en länge närd avsikt. Hans mod höll på att helt och hållet sippra ut ur honom. Han vände hästens huvud mot den gröna vägkanten och gick in för att ta sig en mugg öl.

Då han gick ner i värdshusets kök, vars golv låg ett trappsteg lägre än gången, vilken i sin tur var ett trappsteg lägre än landsvägen utanför, vad fick Joseph väl se till fägnad för sina ögon, om ej två kopparfärgade runda föremål, som omisskännligen företedde Jan Coggans och Mark Clarks anletsdrag. Dessa ägare till de ivrigaste finsmakarsvalg i trakten, åtminstone bland aktningsvärt folk, sutto nu ansikte mot ansikte vid ett trebent cirkelrunt bord, försett med järnkant för att hindra koppar och krus att av misstag kastas till golvet av någons armbåge; man kunde ha förliknat det hela med en nedgående sols och en fullmånes skinande vis-à-vis mot varandra tvärsöver jordklotet.

»Nå men det är ju grannen Poorgrass!» sade Mark Clark. »Jag tycker inte att ert ansikte bär något gott vittnesbörd om er matmors matordning, Joseph.»

»Jag har haft en mycket blek reskamrat under de sista fem mile'n,» sade Joseph, och tillät sig en rysning som dämpades av hans resignation. »Och sanningen att säga, det började ta på mig. Jag försäkrar er att jag inte har sett färgen på mat eller dryck se'n frukostdags i morse, och det var inte mera än en munsbit på åkern.»

»Nå drick då, Joseph, och genera er inte!» sade Coggan och räckte honom en mugg med öra utanpå och trefjärdedels fylld inuti.

Joseph drack en lagom klunk, och sedan ett längre drag, varefter han ställde ner muggen och sade: »Det var en skön dryck — en mycket skön dryck, och den är mer än uppmuntrande på min sorgliga färd, så till sägandes.»

»Ja det är säkert, en god dryck är en skön tröst,» sade Jan, med tonen av en som upprepar en så självklar och vardaglig sanning att han knappt märker att den halkar över hans tunga; sedan lyfte Coggan sitt dryckeskäril och lutade huvudet småningom bakåt, med slutna ögon, för att hans förväntansfulla själ inte ett enda ögonblick skulle störas i sin salighet av de betydelselösa omgivande föremålen.

»Jaha, nu får jag väl ge mig av igen,» sade Poorgrass. »Inte för att jag inte gärna skulle ta mig en klunk till i ert sällskap; men folk här i trakten kunde förlora förtroendet för mig om de fick se mig här.»

»Vart ska’ ni då vidare i dag, Joseph?»

»Tillbaks till Weatherbury. Jag har stackars lilla Fanny Robin i min kärra härutanför, och jag skall vara vid kyrkogårdsporten klockan en kvart före fem med henne.»

»Ja — jag har hört om det. Jaså, hon spikades in i socknens likkista; det blev slutet, det; och ingen betalar shillingen för själaringningen eller halvkronan för graven.»

»Socknen betalar halvkronan för graven, men inte shillingen för själaringningen, därför att ringningen är överflödig; men utan grav kan hon väl knappast reda sig, stackars människa. Men jag tror nog att matmor betalar alltsammans.»

»En så vacker flicka man nånsin får se! Men vad har ni för en brådska, Joseph? Den stackarn är ju död nu, och inte kan ni göra henne levande igen; så ni kan just lika gärna sitta ner här bekvämt och ta er en till med oss.»

»Inte har jag nå'nting emot att ta ännu en helt, helt liten fingerborg full tillsammans med er, gossar. Men bara ett par minuter, för det är nu ändå som det är.»

»Naturligtvis skall ni ha er en droppe till. En karl är dubbelt så rask efteråt. Man känner sig så varm och präktig, och man går an med sitt arbete utan svårighet, och allt går undan för en hur lätt som helst. För mycket drickande är illa, och leder till den där herrn med hornen där nere i det rökiga hålet; men ändå har många människor den gåvan att tåla en droppe, och eftersom vi har blivit begåvade med stor kraft i den vägen, så bör vi också begagna oss av den.»

»Sant nog, sade Mark Clark. »Det är en talang som Herren i sin barmhärtighet har beskärt oss, och vi bör inte försumma dess utövning. Men pastorer och skrivare och skolmästare och allvarliga tebjudningar har ställt så till, att katten snart har tagit alla trevliga gamla vanor — ta mej tusan, det har den!»

»Seså, nu måste jag nog ge mig av igen,» sade Joseph.

»Nå nå, Joseph; struntprat! Den stackars människan är ju död, är hon icke? och vad har ni då för en brådska?»

»Nåja, jag hoppas att Försynen inte blir ond på mig för mina gärningar då,» sade Joseph och satte sig igen. »Jag har haft mina svaghetsstunder på sista tiden, det är sanning, det. Jag har varit påstruken redan en gång den här må'n, och jag var inte i kyrkan i söndags, och jag svor en eller ett par gånger i går, så att jag vill inte gå längre än rådligt är. Nästa liv är ändå nästa liv, och man får inte förspilla det med sitt lättsinne.»

»Jag tror ni hör till Metodistkapellet, Joseph, det tror jag.»

»Nej nej; så långt går jag ändå inte.»

»För min egen del,» sade Coggan, »så tror jag fullt och fast på engelska kyrkans lära.»

»Ja, det gör jag min själ också,» sade Mark Clark.

»Jag vill inte skryta med mig själv, det vill jag inte,» fortsatte Coggan, med den böjelse för att avhandla principfrågor, som hör maltdryckerna till. »Men aldrig har jag ändrat en enda trossats: jag har hållit mig så troget som ett plåster till den gamla tro som jag är född uti. Ja, det kan man säga till kyrkans försvar, att man kan höra till kyrkan och ändå få stanna kvar på sitt trevliga gamla värdshus, och inte behöva bråka och undra över några lärosatser alls. Men för att höra till kapellet, så måste man gå på bönemöten i ur och skur och alla väder, och sjåpa sig som ett tillgjort fruntimmer. Inte för att inte kapellfolket kan vara präktiga karlar nog på sitt sätt också. De kan sätta ihop vackra böner ur sitt eget huvud, både om sina egna familjer och om skeppsbrott som står i tidningarna.»

»De kan så, de kan så,» sade Mark Clark med bestyrkande känslofullhet, »men vi kyrkans anhängare måste ha alltsammans tryckt på förhand, ser ni, annars skulle vi, ta mej sjutton, inte ha mer att säga inför en så mäktig karl som vår Herre än ett nyfött barn.»

»Kapellfolket går nog mera hand i hand med dem däruppe än vi,» sade Joseph tankfullt.

»Ja,» sade Coggan. »Vi vet mycket bra att om någon kommer till himmeln så är det de. De har arbetat hårt för det, och de förtjänar att komma dit, sådan den nu är. Inte är jag en sådan narr att jag påstår att vi som håller fast vid kyrkan har samma utsikter som de, för det vet vi nog att vi inte har. Men jag kan inte tycka om en karl som går och ändrar sina gamla läror för att få komma till himmeln. Lika gärna kunde jag gå och bli kronvittne^[1] för att komma åt de par slantar de får. Nej, grannar, när var eviga en av mina potatisar blev frusen, så var det vår pastor Thirdly som gav mig en säck till utsäde, fast han knappt hade tillräckligt för sitt eget behov och inga pengar att köpa andra. Om inte han hade varit, skulle jag inte ha haft så mycket som en potatis att sätta i min täppa. Och hur tycker ni jag skulle kunna omvända mig efter det där? Nej, jag vill hålla fast vid den sida dit jag hör; och har vi orätt så låt gå: då vill jag falla med de fallna!»

»Det är rätt sagt — mycket rätt sagt,» anmärkte Joseph. — »Men, gubbar, nu måste jag ge mig av: så sant jag lever, det måste jag. Pastor Thirdly står och väntar vid kyrkogårdsgrinden, och den där kvinnan ligger där ute i kärran och väntar.»

»Joseph Poorgrass, var inte så där ynklig! Inte blir pastor Thirdly arg. Han är en hygglig karl; han har sörjt för mig med uppbyggelseböcker i åratal, och jag har konsumerat en hel mängd av dem under loppet av ett långt och dystert liv; men aldrig har han klagat över utgiften. Sitt ner.»

Ju längre Joseph Poorgrass dröjde, dess mindre oroades hans sinne av de plikter som ålågo honom denna eftermiddag. Minuterna gledo oräknade förbi, tills aftonens skuggor började märkbart fördjupas, och tills de trennes ögon blott voro glindrande punkter i mörkret. Coggans ur slog sex i hans ficka med sina vanliga stilla små toner.

I detta ögonblick hördes hastiga steg i förstugan, och dörren öppnades för att insläppa Gabriel Oaks skepnad, som följdes av tjänsteflickan på värdshuset, vilken bar ett ljus. Han såg strängt och länge på det ena långa och smala ansiktet samt på de två runda ansiktena av dem som sutto där förut; de tre påminte om formerna på en fiol och två sängvärmare, Joseph Poorgrass blinkade och drog sig flera tum åt bakgrunden till.

»Så min själ, jag skäms för er; det är skamlöst, Joseph, skamlöst!» sade Gabriel harmset. »Coggan, ni kallar er själv en karl, och vet inte bättre än att bära er åt så här.»

Coggan såg upp mot Oak med en obestämd blick, ity att än det ena, än det andra av hans båda ögon öppnade sig och slöt sig på eget initiativ och vid olika tillfällen, alldeles som om de ej varit kroppsdelar utan oberoende personligheter med fallenhet för var sin middagslur.

»Bli inte så där häftig, herde!» sade Mark Clark med en förebrående blick mot ljuslågan, som tycktes äga drag av särskilt intresse för hans ögon.

»Ingen kan skada ett dött kvinnfolk,»sade Coggan till sist med noggrannheten av en maskin. »Allt som kunde göras för henne, det gjordes medan hon levde — nu är hon utom vårt räckhåll; och varför skall en karl ställa till en faslig brådska för ett livlöst stoft som varken kan känna eller se, och som ändå inte det ringaste vet vad man har för sig med henne? Om hon vore i livet så skulle jag vara den första att hjälpa henne. Om hon nu behövde mat och dryck skulle jag nog betala för henne, blankt i bordet. Men nu är hon död, och om vi skyndar hur mycket som helst, så blir hon nog inte levande ändå. Det kvinnfolket är utom räckhåll för oss — det är bortkastad tid att sköta om henne: vad, skall vi syssla med sådana onödigheter? Drick, herde, och låt oss vara vänner, för snart skall vi gå samma väg som hon.»

»Det kan så vara,» tillade Mark Clark energiskt och började genast dricka för att inte förlora tillfället därtill genom den åsyftade händelsen, medan Jan under tiden tolkade återstoden av sina tankar i sång:

 »I morgon dag, i morgon dag!
Och så länge jag lever i frid och fröjd,
Så vill jag ock dela min kaka förnöjd
Med vänner och bröder som tänka som jag!
 Och bliver jag böjd
 Av ödets slag,
Så dela de med sig i morgon dag,
 I morgon dag, i mor —

»Sluta upp med det där trumpetandet, du Jan!» sade Oak; sedan vände han sig mot Poorgrass: »Vad er beträffar, Joseph, med era ruskiga olater och förbannat gudsnådliga fasoner, så är ni jämt opp så full som ni kan rymma.»

»Nej, nej, herde Oak! Hör på vad jag har att säga, herde. Det enda som är på tok med mig är att jag lider av en åkomma — det är ett så kallat multiplicerande öga, och det är bara därför som ni ser mig dubbel — jag menar, som jag ser er dubbel.»

»Ett multiplicerande öga är en farlig sak,» sade Mark Clark.

»Jag brukar alltid få ett anfall av det när jag har suttit en liten stund på något värdshus,» sade Joseph Poorgrass milt. »Ja, jag ser två av alla slag, vart efter sin art, som om jag vore en helig man på konung Noaks tid och såge dem gå in i arken … J-j-j-Ja-ha!» tillade han, mycket rörd vid tanken att han egentligen inte kunde komma till sin rätt och gjutande tårar; »jag är nog för god för England. Jag borde rätteligen ha levat i Genesis, likasom de andra offrets män, och då skulle de nog inte ha skällt mig f-f-fyllbult så där!»

»Jag önskar att ni skulle visa er som en duktig karl, och inte sitta där och lipa!»

»En duktig karl? … Ne-nej! låt mig saktmodigt fördraga att bliva kallad fyllbult — låt mig vara en man med ångerfullt förkrossade knän — ja det vill jag! Jag vet att jag alltid säger ’Om Gud så vill’ innan jag gör någonting, från begynnelsen allt intill änden av all min gärning, och tager emot den försmädelse som följer av en sådan helgelse. Ack ja!… Men nog kan jag väl vara en duktig karl ändå? När haver jag någonsin låtit den stoltes häl lyfta sig emot min rygg utan att manligen klaga att jag frågar om det är rätt att göra så? Det frågar jag bara?»

»Det kan ingen säga nej till, tappre Poorgrass,» medgav Jan.

»Aldrig har jag låtit sådant hända utan motsägelse! Och ändå kommer fårherden och säger tvärtemot ett sådanl rikligt vittnesbörd, att jag inte är en duktig karl! Nå, det haver väl sin övergång; döden är en mäktig förlossare!»

Då Gabriel insåg att ingen av de tre var i stånd att åtaga sig att köra kärran till dess rätta destinationsort, svarade han intet, utan stängde igen dörren om dem och gick bort dit där fordonet stod allt otydligare skönjbart i denna fuktiga timmes töcken och mörker. Han drog hästens huvud ifrån den vidsträckta fläck av gräs, som den hade avbetat, jämkade grenarna tillrätta över kistan, och körde vidare genom den obehagliga natten.

Det hade småningom blivit känt i byn att det lik som skulle föras dit och begravas samma dag utgjorde de dödliga kvarlevorna av den stackars Fanny Robin, som hade följt Elvte Regementet. från Casterbridge till Melchester och ännu längre. Men tack vare Boldwoods tystlåtenhet och Oaks storsinta förtegenhet, hade den älskare hon följt aldrig identifierats med Troy. Gabriel hoppades att hela sanningen inte skulle komma ut förrän flickan åtminstone legat i graven i några dagars tid, då kyrkogårdens mull och tidens inverkan, samt en känsla av att händelserna någorlunda hade anförtrotts åt glömskan, kunde avtrubba udden av vad deras avslöjande med ty åtföljande illvilliga anmärkningar kunde ha inneburit för Bathseba just nu.

Vid den tid då Gabriel nådde den gamla herrgårdsbyggnaden där hon bodde, och som låg på hans väg till kyrkan, var det alldeles mörkt. En man kom ut genom grinden och sade genom dimman, som hängde mellan dem såsom ett utblåst mjölstoft:

»Är det Poorgrass med den döda?»

Gabriel igenkände pastorns stämma.

»Den döda är här, herr pastor,» sade Gabriel.

»Jag har just varit inne för att fråga fru Troy om hon kunde säga mig orsaken till dröjsmålet. Jag är rädd att det nu är för sent för begravningen, om den skall äga rum på tillhörligt sätt. Har ni intyget från fattigvårdsregistret?»

»Nej,» sade Gabriel. »Jag tror nog att Poorgrass har det; och han är på ’Bockhuvudet.’ Jag glömde att begära det av honom.»

»Nå, det är avgörande för saken. Vi måste uppskjuta begravningen till i morgon bittida. Liket kan föras till kyrkan, eller kan det lämnas här på lantgården och avhämtas av bärarne i morgon tidigt. De väntade mer än en timme, men nu har de gått hem.»

Gabriel hade sina skäl att anse det sistnämnda förslaget högst olämpligt, ehuru Fanny hade bott på lantgården i flera år under Bathsebas onkels livstid. Bilden av flera olyckliga möjligheter, som kunde uppstå genom detta tillvägagående, föresvävade honom. Men hans vilja kunde inte skipa lag, och han gick in för att fråga sin matmor om hennes önskningar i denna sak. Han fann henne i en ovanlig sinnesstämning: hennes ögon, då hon blickade upp mot honom, voro misstänksamma och liksom förvirrade av en föregående tanke. Troy hade ännu inte återvänt. Först samtyckte Bathseba med likgiltig uppsyn till hans förslag att de omedelbart skulle fortsätta färden till kyrkan; men strax därpå, då hon följde Gabriel till grinden, slog hon om till det ytterligaste bekymmer angående Fanny, och önskade att flickan skulle föras ini huset. Oak framhöll hur bekvämt det vore att lämna henne på kärran, just såsom hon låg, med hennes blommor och gröna blad omkring henne, och endast köra fordonet in i lidret tills det blev morgon, men det var förgäves. »Det är kärlekslöst och föga kristligt,» sade hon, »att lämna den stackaren i ett vagnslider hela natten.»

»Välan då,» sade pastorn. »Och jag skall se till att begravningen äger rum i morgon bittida. Fru Troy har helt säkert rätt i sin känsla att vi icke kunna behandla vår döda nästa med alltför stor aktning. Vi böra icke förgäta att om hon än vandrat svårligen vilse ifrån sitt rätta hem, är hon likväl vår syster; och vi böra hoppas och tro att Guds gränslösa barmhärtighet och kärlek stå öppna för henne, samt att även hon tillhör den gode Herdens hjord.»

Pastorns ord svävade ut i den tunga luften med sorgsen och orubbad rytm, och Gabriel fällde en ärlig tår. Bathseba föreföll oberörd. Nu lämnade pastor Thirdly dem, och Gabriel tände en lykta. Han hämtade tre andra karlar att hjälpa sig; de buro den avsomnade flyktingen inomhus och placerade kistan på två bänkar mitt uti ett litet mottagningsrum invid hallen, såsom Bathseba anvisade dem att göra.

Därefter lämnade alla rummet, utom Gabriel Oak. Han dröjde ännu obeslutsamt kvar bredvid den döda. Han var djupt oroad av den olyckligt ironiska vändning, som saker och ting hade tagit emot Troys hustru, samt av sin egen oförmåga att motverka dem. Trots allt hans omsorgsfulla manövrerande hela denna dag, hade det allra värsta, som under några omständigheter kunde hända i samband med begravningen, ändå hänt just nu. Oak föreställde sig den fruktansvärda upptäckt, som kunde bli följden av denna eftermiddags arbete; den kunde över Bathsebas liv kasta en skugga, i vilken många års förlopp skulle mäkta bringa blott föga ljus, och som ingenting någonsin mera helt och hållet kunde utplåna.

Plötsligt, såsom för att göra ett sista försök att åtminstone rädda Bathseba från att omedelbart träffas av sorgen, tittade han åter, såsom han förut hade tittat, på kritbokstäverna uppå kistans lock. Där stod skrivet helt enkelt: »Fanny Robin med barn.» Gabriel tog fram sin näsduk och strök omsorgsfullt ut de två sista orden, kvarlämnande endast inskriften »Fanny Robin.» Sedan lämnade han rummet och gick sakta ut genom huvudingången.

1. Den engelska lagen tillåter medbrottslingar att vittna mot varandra för åstadkommande av full bevisning, dock endast till den utsträckning som är strikte nödvändig. Sådana »kronvittnen» fritagas då från allt straff, medan de övriga medbrottslingarna få sin dom.
   Ö. a.