Fortuna/Kapitel 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  II
Fortuna
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

III
IV  →


[ 30 ]

III.

»Kom in, — ja, kom in, herr kandidat, så kan ni få se, hur småfolk har det; det kan göra er godt, och dessutom är det modernt — hvafalls? Arbetsgifvarne känna ju nu för tiden sina arbetares lif och vilkor i grund och botten; och se på literaturen — hvafalls? Bara småfolk, fattigt folk, arbetsfolk — Åh, min högt ärade herre! Vi drunkna i sympati och medlidande! Jo, det är en skön verld vi lefva i — hvafalls?»

Dermed pekade han rundt omkring i det lilla svarta rummet, der det nästan ej fans någonting.

Endast borta vid fönstret låg en hög af vassrör och hvitskalade vidjor, och midt i detta satt en ung flicka och flätade korgar.

»Hvem är det, du har med dig, far?» frågade hon skarpt.

[ 31 ]»Det är kandidaten, unge Lövdahl, den nye chefen, sägs det; ja, herre, hon är blind», tillade han torrt; »inte så sällsynt bland fattigt folk, småfolk och arbetsfolk.»

Dottern smålog bittert och vände de slocknande vattenblåa ögonen mot ljuset, medan hennes små hvita fingrar böjde en vidja.

Abraham Lövdahl kände sig illa till mods; och då den gamle gick ut i det lilla köket, sade han förläget:

»Har ni alltid varit — har ni varit så olycklig ända från er födelse?»

Den unga flickan vände sig om vid det första ljudet af hans röst, sänkte ögonen och lyssnade uppmärksamt till de få ord han sade.

Men då hon satt så der och han ej var tvungen att stirra in i dessa pinsamt tomma ögon, då slog det honom, hvilken underbar skönhet hon egde.

Det bittra och missnöjda, som låg öfver munnen och darrade i de lätt uppdragna näsvingarna, kom nu bort, och hennes rena panna med mörkblondt vågigt hår låg så oskyldigt sorgsen öfver de slocknade ögonen, öfver det magra, tungsinta ansigtet.

»Säg det en gång till», bad hon.

»Hör du inte, Grete! Den fine herrn gör dig den äran att fråga, om du är blindfödd. [ 32 ]Jo, herr kandidat, det är hon — dåligt blod, dåligt, fattigt blod.»

Den gamle satte sig med kaffekoppen i den ena handen och brödet i den andra, groft rågbröd med tunnt, saltkornigt smör.

Abraham Lövdahl hade eljest under den korta tid han hade varit vid fabriken funnit arbetarne lätt tillgängliga och behagliga att umgås med; men denne gamle maskinmästare slog alls icke an på honom, och han ångrade sig, att han hade låtit locka sig in i hans håla.

»Ja, svart kaffe, svart bröd och smör, som knastrar i tänderna som glasbitar — det kan väl inte vara någonting att bjuda herr kandidaten ännu?»

»Ännu?» — Abraham såg på den andre.

»Ja, ja! Man kan aldrig veta, hvad man kan bli tvungen till att äta, innan man dör — hvafalls?»

Han skrattade tyst åt sin qvickhet, och den unga flickan skrattade med, men hejdade sig snart och böjde sig öfver arbetet, medan Abraham, som alls icke förstod dessa meniskor, sade farväl och gick mot dörren.

»När ni kommer igen, skall ni se på Gretes korgar,» ropade, den gamle efter honom.

»Han kommer aldrig igen, far!» sade [ 33 ]dottern halfhögt; men Abraham hörde det och det var något i tonen som rörde honom.

»Jag vill gerna titta in, när jag går förbi, och se på edra korgar; jag behöfver visst korgar i mitt nya hushåll —» han riktade vänligt dessa ord till henne och gick sedan.

»Pappa, hvad är egentligen gamle maskinmästar Steffensen för ett slags karl?»

»Åh, det är en rabulist, som har försökt på allt möjligt i verlden och aldrig har dugt till något.»

»Men han sköter ändå maskinerna —»

»Ja, på sitt sätt! — Mordtmann protegerade honom, det är litet af charlatan hos dem begge två; men Steffensen är en orolig sälle, som inte passar i en ordentlig fabrik som vår.»

»Du tänker väl inte på att afskeda honom?»

»Jo, med allra första.»

»Men han är fattig —»

»Det fins de, som tro, att han är rik.»

»Men hans dotter är blind.»

»Har han en dotter?»

»Jag trodde, att du hade sett hennes ögon; det tycks vara ett intressant fall.»

»Såå», svarade professorn torrt och fortsatte sitt arbete.

Men Abraham beslöt att se nogare på Gretes ögon, om han kom dit igen. Alla [ 34 ]professorns böcker voro flyttade ofvanpå och Abraham tillbragte många timmar der, helst om söndagen, när de andra voro i kyrkan.

Det var en bråd dag; och de unga ofvanpå skulle ha supé för första gången. Professorn hade önskat det, och det var hans tjänstfolk der nere, som lagade maten och skötte om alltsamman.

Icke desto mindre var den unga frun så trött, att hon aldrig trodde, att hon skulle bli i ordning med sin toalett.

Abraham gick nervös ut och in i rummen, det led på tiden nu; han väntade och lyssnade vid dörren; pigan kom ut — nej, frun var inte riktigt färdig.

»Herre Gud, Clara, kan du inte skynda dig litet; om inte för annat, så för pappas skull.»

»Kära du, tala inte om din far! En man som han skulle aldrig ha öfveransträngt mig så här, om han hade vetat — men det kan ju inte han veta, och när du inte är mera rädd om mig —»

»Nå ja, låt oss då hellre skicka återbud.»

»Fy, Abraham! Hvad du är odräglig, när du säger sådant, som du inte menar.»

»Ja, men om du verkligen är så dålig —»

»Om! Du tror mig kanske inte?

[ 35 ]»Jo visst, Clara! Men det är då också tusan, att man skall vara tvungen att hålla bjudning under sådana omständigheter.»

»Kära du, svär in så förskräckligt.»

Icke desto mindre kom hon vacker och strålande emot sin svärfar och mottog rodnande hans gammalmodiga artigheter, medan Abraham måste beundra den kraft, hvarmed den svaga Clara förmådde öfvervinna sin trötthet, när det gälde.

Eller rättare, sanningen att säga, han stod och förargade sig öfver, att han skulle vara tvungen att låtsa, som om han trodde på denna trötthet, denna blytunga trötthet, som kunde blåsas bort. Men det var griller, som Clara fört med sig från modern; han skulle nog lirka dem ur henne; eljest var hon förtjusande, det kommo alla och berättade honom.

Aftonen förflöt under de gynsammaste omständigheter; de gamla herrarne spelade kort, i salongen var det musik, och bjudningen var lyckad, eftersom det var den första i ett nytt hus, der det var mycket att se och beundra.

Men bäst som stämningen var som lifligast, upptäckte Abraham plötsligt några strama rynkor omkring sin hustrus mun, och dessa rynkor voro en lifs lefvande kopia af [ 36 ]några, som han kände till från fru Meinhardts mun.

Hon blef plötsligt tyst, såg förbi honom ut i luften och när han direkt riktade något ord till henne, hörde hon icke. Till och med i det allmänna samtalet blef det en stagnation, det lade sig en sordin öfver lifligheten; det spred sig liksom en kyla från den unga värdinnan,

Det var verkligen besynnerligt; den ene såg på den andre; några unga fruar förstodo det — ja, själfve Peder Kruse, som var ungkarl, mumlade för sig själf: »der har du allt fått något att dras med, min käre Abraham a Santa Clara.»

Abraham kämpade förtvifladt mot dessa rynkor hela aftonen; han blef feberaktigt munter, för att hålla stämningen uppe; men ingen kunde riktigt vara med under värdinnans iskalla leende.

Han smög sig till henne för att hviska; hon vände sig bort och talade till den närmaste; han besvor henne med bönfallande blickar att hon skulle tina upp, sluta med denna afskyvärda komedi; hade han förbrutit sig, och det anade honom, så kunde de ju tala om det efteråt, bara inte här — de fingo för all del inte blotta sig inför alla dessa främmande.

[ 37 ]Men han kunde lika gerna ha gjort grimaser till kakelugnen; hon höll sig hela tiden stel, kall och höflig eller ohöflig, som det föll sig.

Då Abraham derför slutligen, utmattad af aftonens besvärligheter, hade följt den siste gästen till dörren, sprang han hastigt genom rummen till sin hustrus boudoir, der hon stod och väntade på honom, men låtsade som om hon likgiltigt ordnade några blommor.

»Seså, hvad är det? Svara, hvad är det, Clara!» utropade han och stälde sig framför henne.

»Hvad det är? Hvad menar du?»

»Åh, du förstår mycket väl, så som du har varit hela qvällen! Plötsligt, innan någon vet ordet af, sitter du der som en mumie, drar inte på munnen, svarar inte.»

»Om jag inte förmådde att dölja min nedslagenhet mot slutet af aftonen — fast Gud skall veta, att jag ansträngde mig af alla mina krafter — så vet du i alla fall skälet och behöfver inte fråga.»

»Jag vet inte skälet; jag anar nog, att det är med mig, du är missnöjd; men Gud straffe mig, om jag vet hvad jag gjort.»

»Och det svär du på! Du kommer kanske inte ihåg, då du satt bakom pianot och [ 38 ]stack näsan ända in i håret på den slamsiga Lina With?»

»Vi sutto inte bakom pianot.»

»Åh, det syntes minsann inte mycket af er, men af ert skratt kunde man mycket väl förstå, hvad slags ämnen ni afhandlade. Och då jag sedan närmade mig, derför att jag skämdes på dina vägnar, och vänligt och förekommande sade något om hennes klädning —»

»Ja, du sade, att du tyckte inte om den gröna färgen —»

»Så svarade hon ytterst inpertinent: den är blå, min fru! Och du, hvad gjorde du?»

»Jag sade visst också, att den var blå, ty blå var den.»

»Den var grön, hör du! Butelj-, spenatgrön var den! Men det är för resten alldeles det samma. Du kan inte tänka dig, huru fullkomligt likgiltigt det är mig, antingen den menniskan sveper in sina knotor i grönt eller blått; men det karaktäristiska, det elaka hos dig, det är, att till och med i de obetydligaste och mest likgiltiga frågor går du genast öfver till motpartiet, aldrig kan du hjälpa mig —»

»Nej, men söta Clara, när nu klädningen föreföll mig vara blå —»

»Hvarför tror du att den föreföll dig blå, om inte derför att den otäcka Lina With sade [ 39 ]det; strax höll du naturligtvis med henne, men jag, din egen hustru —»

»Tycker du verkligen, att Lina With kan vara farlig —»

»Åh, det är alldeles det samma med alla; alla föredrar du framför mig; jag är ensam bland alla dessa främmande, och du, som borde stödja mig, du lemnar mig lumpet i sticket för — för — för —» Hon snyftade så häftigt, att rösten nekade henne sin tjänst, och hon störtade ut ur rummet.

Abraham sprang efter; men vid dörren till sängkammaren gjorde han en svängning och tände sig en cigarr; han vandrade af och an i de supéqvafva rummen; han tänkte på sitt äktenskap och sin hustru, sitt lif, sådant det hade glidit fram med honom i lycka och solsken utan stötar; en och annan gång stannade han framför en spegel och betraktade sig själf, halft förundrad.

Var det verkligen han, som hade upplefvat detta; var det han, som ej hade uträttat mera; detta lif, som hängde så löst omkring honom och var så meninglöst — var det hans?

Visserligen hade den första, friska ungdomligheten hastigt blifvit plockad af honom; men sedan hade han dock kommit in i så mycken modern läsning, att han snart kommit under fund med, att det ej förhöll sig alldeles [ 40 ]så i och med verlden, som det docerades för studenterna i Kristiania.

Det förhöll sig icke så, att allting var i det närmaste i ordning öfverallt utom i Amerika, att vetenskapens alla gåtor voro lösta eller åtminstone skulle bli det i morgon eller i öfvermorgon vid Kristiania universitet; i stället för att sanningen var grundfästad, tillvaron i det allra närmaste harmonisk och rättvis, ungdomen nästan besparad alla ansträngningar, emedan de gamla hade gjort allting så ofantligt bra — i stället för allt detta, som hemmet, skolan och universitetet hade fylt honom med, fick han snart ögonen upp för, att han tvärtom var född i ett tidehvarf, fullt af det mest olikartade sammelsurium och i ett samhälle, som just behöfde en modig ungdom.

Och Abraham Lövdahl hade känt ett mäktigt behof att gripa verket an hvar som helst och öfver allt — det var ju splitter galet alltsamman. Men alltid var det detta olycksaliga: hvar skulle han gripa in? Det måste ske så, att det verkligen blef till någon nytta — en uppgift; eljest tjänade det ju till ingenting, eljest kunde han icke ens få sina närmaste till att förstå, hvad han menade med att gripa verket an.

Han hade försökt med Clara, medan de [ 41 ]voro förlofvade. Han hade anförtrott henne alla sina vilda idéer; och det roade henne på visst sätt att höra dessa himmelskriande motsatser till allt hvad hon hade lärt sig och var öfvertygad om. Endast när det blef allt för galet, skrattade hon åt honom och påstod att det ej kunde vara hans allvar.

Något af det, som tilltalade Clara mest, var qvinnans emancipation; hon lyssnade uppmärksamt, när han i vredeglödande ord for ut emot mannen, som under årtusendens brutalitet hade trälbundit och förorättat qvinnan; och när han skildrade deras framtid och dem själfva som ett lika berättigadt rådslående par, då smög sig Clara intill honom: »Vill du lofva att alltid vara så mot mig, Abraham?»

Alla hans löften och uppriktiga försäkringar! Hade han då brutit dem?

Nej, det tyckte han inte; han visste med sig, att han ärligt hade sträfvat att göra deras samlif fredligt och vackert; men Clara var bortskämd, det kunde icke nekas; sådana afskyvärda scener som den i qväll borde han icke tåla.

Han ville ej heller tåla detta längre; nu väntade hon honom, det visste han, beredd till försoning, när han först hade ödmjukat sig tillräckligt; men Abraham svor på, att han ej [ 42 ]skulle ödmjuka sig och han fortfor att gå af och an i rummen; och medan cigarren närmade sig sitt slut, kom han att att tänka på maskinmästar Steffensen och den blinda flickan. Det var ett besynnerligt par; han skulle fråga advokaten Kruse, som kände alla menniskor, hvarifrån de egentligen förskrefvo sig.

Att börja med beslöt han också att motsätta sig sin fars plan att säga upp Steffensen. Det stred mot Abrahams idéer att låta visa bort en duglig man från arbetet, derför att han var rabulist, sannolikt ett godt hufvud; just han skulle stanna.

Hur skulle det eljest gå med det stackars blinda barnet?

Och hennes bild stod plötsligt så klar för honom, rörande, som om den varit ett minne från barndomen: den hvita pannan, som låg så oskyldigt sorgsen öfver de slocknade ögonen, öfver det magra tungsinta ansigtet.

Länge och långt bort fördes Abraham i fantastiska drömmar om dessa ögon, som kanske kunde få lif; om en blick full af tacksamhet och hängifvenhet, just hvad han behöfde; och det var långt lidet på natten, då han gick till sängs. Clara sof.