Från Eldslandet/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 8
Från Eldslandet
av Otto Nordenskjöld

Kap. 9. På upptäcktsfärd i Sydpatagonien.
Kap. 10  →


[ 168 ]

NIONDE KAPITLET.
På upptäcktsfärd i Sydpatagonien.

Planen till en ny expedition. Öfver den sydpatagoniska högslätten. Passage af Gallegosfloden. Vid Maravillasjöns strand. På forskningsfärd i de sydpatagoniska Cordillererna. En besvärlig ridt. Upptäckten af Payneflodens källområde. Dicksonsjön och den stora glaciären.



Åter igen förflytta vi oss i vår beskrifning ett steg mot norden och på samma gång ett godt stycke fram i tiden från flertalet af de händelser, som i det föregående skildrats, ty den expedition i den sydligaste delen af Sydamerikas fastland: Gallegosdalen och de vilda, otillgängliga Cordilleratrakterna i Payneområdet, som i det följande beskrifvas, blef utförd först under sommaren 1896—97, efter mitt besök i det centrala Chile.

Det var strax efter min ankomst till Santiago i juli 1896, som jag erhöll ett bref från ett belgiskt syndikat, undertecknadt af herr A. Schuchard i Antwerpen, med förfrågan, huruvida jag efter min återkomst till södern önskade för deras räkning göra en färd genom det sydligaste Patagonien och lämna dem en skildring af detta områdes naturbeskaffenhet, allt ifrån den torra kuststräckan vid Atlanten och till de västra högfjällens otillgängliga dalgångar. Det var ett frestande anbud: jag hade i alla händelser beslutat att göra en färd i Patagonien för att anställa jämförelser med Eldslandet, och sedan jag trädt i förbindelse med den chilenska regeringen och funnit, att saken skulle låta realisera sig, oberoende af utgången af de planer jag i öfrigt hyste för den kommande sommaren, så telegraferade jag mitt ja till svar. Och jag kan här blott frambära mitt tack för det tillfälle till en synnerligen intressant forskningsfärd jag sålunda erhöll och för de gynnsamma förhållanden, hvarunder den utfördes.

[ 169 ]Jag fick sedermera närmare reda på huru saken förhöll sig. Den argentinska regeringen hade på ett konsortium under ledning af en herr Grünbein öfverlåtit koncessionen på omkring 10,000 kv.-km. land i det sydligaste Patagonien, och det var denna koncession, som det belgiska syndikatet nu helt eller delvis skulle öfvertaga. Men då de nämnda terrängerna lågo spridda här och där utefter floderna på en ofantlig sträcka och för öfrigt till stor del ännu ej voro utsedda utan kunde utväljas hvar som helst i ännu ej upptagna områden, så kunde min forskningsfärd anordnas så godt som fullständigt fritt, helst då det äfven gällde studiet af flera andra geografiska frågor, såsom möjligheten att finna en förbindelse med hamn vid Stilla oceanen o. s. v.

I början af november 1896 återkom jag till Punta Arenas, beredd att så snart som möjligt börja den nya expeditionen. Här möttes jag af bolagets ombud, don Lorenzo de Bray, sedan lång tid bosatt i Punta Arenas och väl bekant med kolonisterna i omgifningarna. Han hade fått anmodan att åtfölja mig på färden och i öfrigt på allt sätt biträda mig vid anordningarna för densamma.

Det var visserligen ännu tidigt på våren, men det var ingen tid att förlora. Det gällde att skaffa hästar och folk samt förråd för en tur, som möjligen kunde komma att räcka tre månader. Hästar förhyrdes i små »tropas» — hjordar — från flera håll. Bland personalen gällde det först att fä en riktigt duglig »vaqueano» eller vägvisare. Ty ehuru de områden vi skulle besöka till stor del icke voro kartlagda, så hade de dock, åtminstone till största delen, i motsats till Eldslandet sedan lång tid tillbaka blifvit besökta af kringflyttande struts- och lejonjägare, typiska gauchos, som för öfrigt skaffade sig en god extra vinst på byteshandel med indianerna, hvilka i olikhet mot eldsländarne vanligen äro fredligt sinnade, och för resten alltid hoppades att till sist vinna en förmögenhet på upptäckten af en guldgrufva. Äfven om man ute på slätten och till och med i skogstrakterna skulle kunna reda sig lika godt utan vägvisare, så är förhållandet annorlunda vid de talrika stora floderna, som särskildt på våren kunna passeras blott på några få ställen.

Mot en aflöning af 100 chilenska pesos (133 kr.) i månaden lyckades vi engagera den troligen skickligaste af alla vaqueanos inom dessa trakter. Angel Brunei, en äkta pampasgaucho, som i vanliga fall förtjänade sitt uppehälle med den ingalunda bekväma [ 170 ]sysselsättningen att rida in vilda hästar och äfven nu medförde en hjord af halfvilda djur, som småningom skulle vänjas att göra tjänst. På hans underbara förmåga att finna raka vägen ute på den oändliga slätten, i hvars fruktansvärda enformighet ej ens en geologs öga kunde se den minsta omväxling, har jag ofta sett prof. Kanske blir det senare tillfälle att anföra några exempel.

Dessutom engagerades tvenne duktiga chilener, Rafael och Peio, och utom dem fingo vi en hel liten stab af frivilliga: en ung son till en köpman i Punta Arenas, herr Wahlen, samt två gamla jägare, som aldrig besökt dessa trakter men som nu lockades af att få Ängel till följeslagare och af hoppet att i dessa okända områden finna nya jaktmarker. Hvar och en hade några hästar med sig, och så kom det, att vi till sist, när vi voro samlade, bildade en ståtlig skara af 8 personer, 55 hästar och 1 gammal mulåsna, särskildt anskaffad för att bära mina tunga instrumentlådor.

En del af dessa hästar skulle emellertid samlas upp under vägen, andra behöfde beta och hvila ut efter att en längre tid ha varit instängda i staden, och därför skickades männen i förväg för att på en utsatt plats invänta don Lorenzo och mig, som först den 16 november bröto upp till färden.

Första dagen kommo vi blott till Chabunco, ett litet värdshus, hållet af en fransman, vid en bro öfver en liten å ett par timmars väg norr om Punta Arenas. Hit färdas man på en bred, anlagd väg, och här vid bron måste alla passera, hvarför platsen är väl vald för ett hotell och för försäljning af lämpliga varor. Vi sofvo godt och fortsatte följande dag vår väg. Denna blef allt sämre och sämre, och när vi passerade den vidsträckta öppna slätten vid Kap Negro, på gränsen emot det skoglösa området, gick den nästan förlorad i ett vidsträckt kärr, där vi blott med svårighet kunde passera. Ett par månader senare är allt torrt; en månad tidigare på våren måtte det vara nästan omöjligt att här komma fram. Men i dag, den 17 november, var också en fruktansvärd dag. Det var ett äkta patagoniskt väder, alldeles som ville detta område grundligt slå det rekord i storm och köld, hvarmed Eldslandet förra året mött mig vid min första ankomst. Kall och våldsam brusade västanvinden fram öfver slätten, allt emellanåt förande med sig regn- och hagelbyar eller till och med riktiga snöstormar, och till sist blef det oss för mycket. Vi kunde ej sitta kvar på våra hästar, djuren vägrade att gå framåt, och midt i den djupa dyn måste vi sitta af och för en [ 171 ]stund, insvepta i våra kappor och nedhukade på marken, söka skydd bakom våra djur.

Lyckligtvis blef det snart något bättre, och vi kunde fortsätta vår färd. Uppe i en backe träffade vi på ett sällskap oxdrifvare, som med de här använda tunga, tvåhjuliga kärrorna ombestyrde en transport från staden till någon estancia i trakten. De hade gjort upp en eld och sutto kring sin matékopp, och vi bjödo oss naturligtvis in till dem. Man måste vänja sig vid denna något bittra, kärfva dryck, och riktigt aptitligt förefaller det ej till en början att suga upp den genom samma, ej alltid särdeles rena, laget rundt gående metallrör. Drycken tillagas blott genom att upprepade gånger slå kokhett vatten i en kopp, till hälften fylld med torra stjälkar och blad af matéväxten. Men en upplifvande inverkan har den, och sällan har den smakat mig så väl som just nu, när jag trött och frusen satt här ute på den patagoniska stäppen.

Himmeln klarnade litet upp, och vägen blef bättre, när vi nalkades den innersta delen af den märkvärdiga hafsviken Cabeza del Mar. Vår packhäst, som vi dittills blott med besvär drifvit framför oss, satte af i galopp utefter den jämna vägen, och vi voro ej sena att följa den. Där inne vid viken ligger ett hotell, det största och bästa på hela den patagoniska landsbygden. Vi befinna oss vid en viktig knutpunkt på den stora hufvudvägen mellan Punta Arenas och Gallegos. Här åto vi vår middag, medan hästarna bundna fingo hvila ut. Däraf ha de dock icke mycken glädje: det skulle t. ex. aldrig falla någon in att ge dessa stackars djur, som fått trafva och galoppera 6—7 timmar, en smula mat, medan deras ryttare hvila sig.

Vi hade ännu långt kvar, omkring 3 svenska mil, när vi åter satte oss till häst. Blåsten var ej så våldsam, men vägen var så mycket sämre; vi aflägsnade oss nu från kusten och den stora hufvudvägen, och kommo in i ett småkuperadt land, ungefär likt det norra Eldslandet, med talrika små bäckar, som nu voro uppsvällda till verkliga kärr. Det värsta var, att packhästen var alldeles uttröttad. Omväxlande måste den ene af oss draga honom — och därtill fordrades i sanning goda krafter — och den andre rida efter och piska på honom. Blott långsamt kommo vi framåt, och allt emellanåt fingo vi göra stora omvägar kring något ställe, som var omöjligt att passera. Där borta hade ett får fastnat i ett kärr och skulle snart vara dödt: jag steg af och hjälpte det på det torra, och det sprang bräkande sin väg.

[ 172 ]Uttröttade kommo vi ändtligen sent på aftonen till den plats, där våra män skulle möta oss, Pozo de la Reina (drottningkällan), ett litet värdshus, det yttersta på gränsen mot de glest bebodda trakterna kring Gallegosfloden. Ett par flaskor dåligt öl förbättrade just icke mitt tillstånd, och jag var riktigt glad, att ingenting hörts af våra män och att vi därför i lugn kunde få hvila ut den följande dagen.

Vårt uppehåll blef för öfrigt längre, än jag väntat: det dröjde tre dagar, innan vi hunno blifva samlade och få allt i ordning för



uppbrott till expeditionen. Icke heller gick det särdeles fort framåt med dagsmarscherna; en sträcka på 35 km. var ett ganska högt medeltal för dem. Vår från skilda håll sammanbragta hästskock visade ingen sammanhållning, och det var väl, att vi voro så många för att drifva på, eljest skulle vår färd gått ännu långsammare. I detta hänseende äro mulåsnorna, som troget trafva på i ledstoets fotspår, mycket bättre. De äro äfven bättre såsom lastdjur, och trots att de äro så små, bära de dock betydligt tyngre bördor än en häst. Ständigt och jämt komma bördorna i olag, och [ 173 ]man måste stanna för att bringa dem i ordning; under tiden passa de andra djuren på att lägga sig ned, och så kommer också deras last i olag, och det är ett ändlöst sisyfusarbete, innan alla på en gång äro så färdiga, att det kan gå vidare framåt.

Marschen varar vanligen 5—7 timmar, men man skulle bli mindre trött af att på samma tid galoppera lika många mil än af att sålunda fördas framåt i ett sakta »trippande» — ett mellanting mellan skridt och traf — af brutet endast af en och annan galopp till flyglarna för att återföra till hufvudskaran ett motspänstigt djur, som söker skilja sig från de andra.

De första dagarna föra oss öfver en ödslig högplatå, ytterst ofruktbar och nästan obebyggd. Den 23 november kommo vi ned i Gallegos Chicos' mera grönskande dalgång och stannade där vid ett nybygge, något söder om gränsen till Argentina. De se anspråkslösa ut de nybyggen, man här inne i Patagonien finner, i jämförelse med de stora eldsländska, men så äro de ej heller grundade af kapitalstarka bolag utan af privatpersoner, som börja i smått och den första tiden måste nöja sig att tillsammans med sina arbetare bebo en låg jordkoja och använda de första årens ofta tvifvelaktiga inkomster på förbättringar, innan de lyckas förvärfva en förmögenhet. Hela detta område är för öfrigt bebodt blott sedan tre eller fyra år tillbaka.

Med den hjärtlighet, som man i dessa trakter alltid finner, hälsades vi välkomna. Den vägsträcka vi nästa dag hade att tillryggalägga bar åter öfver den nakna högplatån, och så våldsam var på morgonen den aldrig hvilande stormen, att vi ej vågade utsätta lastdjuren för denna passage. I stället gjorde vi en utflykt till ett litet närbeläget nybygge af högst märklig art. Señor Valdivieso var en gång en ståtlig chilensk kavalleriofficer af högättad familj men blef såsom deltagare i den stora revolutionen på 1850-talet förvisad till Punta Arenas. Liknande öde har för politiska förbrytelser träffat många andra i Sydamerika, men benådningen kommer vanligtvis snart. Men Valdivieso fann snart behag i det fria lifvet på den oändliga steppen, hvars ende herre då och länge därefter patagoniern var. Han slog sig tillsammans med en indianstam, deltog i dess jakter och ströftåg och gifte sig omsider med en patagonflicka. En brorson till Valdivieso var för några år sedan guvernör i Punta Arenas, och då lär man stundom ha sett den gamle gubben med sin blandning af indian- och skogslöparetyp komma inridande på dess gator. [ 174 ]När man nu sett honom, har det varit för att med anledning af den nya koloniseringen inlägga juridiska protester mot inkräktningarna på de områden, som fordom tillhört alla. Med häfdens rätt var det indianernas och hans, — men häfden gäller för närvarande i dessa länder föga.

Vi besökte honom i hans lilla koja, uppförd mot den svartbruna väggen i en gammal vulkankrater, just på själfva gränsen mellan Chile och Argentina, den 52 breddgraden. Det var en öfvertäckt inhägnad af stenblock och torf, så låg, att man knappt kunde stå rak i dess midt, och med hål i taket för att röken skulle komma ut. I fonden äro bäddarna anordnade för familjen och besökande fränder; vid ingången brinner elden mellan några stenar, och där slå vi oss ned för att hvar i sin ordning suga i sig matédrycken ur koppen, som kringsändes. Det är icke dagens växlande politik, som utgör samtalsämnet här vid civilisationens utkanter; den har länge sedan upphört att intressera, och för öfrigt nyfiken är ingen, och samtalet kommer endast långsamt i gång. Föremål för hufvudintresset är som alltid hästarna, och vi beundrade den gamles präktiga hjord, som af en ung halfindian drefs samman i corralen.

Såsom vanligtvis är fallet i dessa trakter, lugnade stormen på natten, men redan kl. 7 nästa morgon tjöt den ohejdadt såsom förut. Men vi kunde ej dröja längre utan måste försöka komma framåt. Såsom nästa lägerplats utsågs Zurdoflodens mynning, men då jag önskade se så mycket som möjligt af landet, och floddalarna vanligen bilda de intressantaste vägarna, beslöt jag att skilja mig från karavanen och taga omvägen fram till Gallegosfloden samt sedan följa denna uppåt, tills jag råkade de andra.

Färden går öfver en serie af höjdsträckningar, åtskilda af trånga, djupa raviner, ofta nedskurna mellan lodräta basaltväggar, ehuru de vanligtvis nu ej föra något vattendrag. Efter några timmar komma vi ändtligen upp på den sista höjden, och för våra fötter ligger den djupa, ungefär 5 km. breda dalgång, där Ostpatagoniens näst största flod flyter fram. Så vidt man ser, bildas utsikten af trädlösa, skarpt afgränsade platåhöjder; blott i söder resa sig några svarta, otympliga massor, rester efter gamla förstörda vulkankratrar.

Följd af don Lorenzo, som ledsagade mig på turen, red jag utför branten, och vi fortsatte vår väg uppför floddalen. Vägen är enformig och sidorna vanligen gräsbevuxna; endast här och [ 175 ]där tränger dalen ihop sig vid någon framskjutande basaltvägg. Efter ytterligare ett par timmars ridt kommo vi till en obetydlig liten bäck, och nu började en lång öfverläggning. Ingen af oss hade någon aning om huru den utsedda mötesplatsen såg ut; karta fanns naturligtvis ej, och don Lorenzo antog, att denna bäck borde vara den omtalade Zurdofloden. Jag ansåg det omöjligt, att denna kunde vara så liten, och så beslöto vi att gå vidare. Vinden tjöt hela tiden och piskade oss i ansiktet med upphvirflade sandkorn utan att för ett ögonblick ge oss tid att draga andan. Timmarna gingo, och särskildt Lorenzos häst började visa oroande symtom till trötthet. Ehuru bearbetad med sporrar och piska släpade den sig blott mödosamt framåt, och någon flod syntes ej till. Jag började frukta, att jag misstagit mig, men nu var det för sent att vända: afståndet var för långt för våra hästar, och vi antogo, att vi skulle få tillbringa natten här ute, utan mat och utan ens ett rep att binda djuren med. Vi försökte göra upp en eld på stäppen, för att möjligen få ett svar, ifall lägret befann sig i närheten, men gräset var fuktigt och ville icke brinna. Än en gång begåfvo vi oss i väg, och då vi i skymningen kommo upp på en liten höjd, fingo vi ändtligen där nere i en saftgrön dal, genomfluten af en slingrande å, syn på lägret, så hemtrefligt med de båda tälten och våra femtio brokiga och mångfargade hästar spridda i den vidsträckta dalen. Snart hvilade vi, utsträckta kring lägerelden, vid en god måltid ut från dagens händelser.

Åter går färden framåt. Landskapskaraktären blir här med ett slag helt och hållet förändrad. I stället för den ödsliga, grusiga högplatån breder här ut sig ett vidsträckt lågland, som sträcker sig långt mot väster, ända till den märkvärdiga hafsfjord, Last Hope Inlet eller Yttersta förhoppningens vik,[1] som genomskär Cordillerernas kedja och tränger långt in i det patagoniska låglandet. Jag hade redan förut varit där; den färden skildras i ett annat kapitel. Det första, som möter våra ögon på detta lågland och som vi ej sett, sedan vi lämnade Punta Arenas, är träd. Det är den vanliga arten af löffällande bok, och fastän vi första dagen blott se förkrympta exemplar inkrupna i klyftor nere i dalgångarna, så hälsa vi dem med glädje, både för att de lofva oss ett skydd mot västanvinden och för att de bilda en omväxling mot stäppens eviga enformighet. [ 176 ]Längre mot väster blir den hastigt tätare, och redan innan man når hafsviken, bildar den så täta snår, att man ej ens till fots kan passera dem utan att hugga sig väg med yxa.

Vår väg skulle nu vika af mot nordväst, och det gällde först att passera Gallegosfloden. I spetsen för karavanen rider Angel fram mot traktens bästa pass. Men han hade gått däröfver på sommaren, då floden stod lägre. Floden är ej bred, men nu brusade den fram som en strid, skummande vattenmassa, och man kunde genast se, att passagen svårligen var möjlig. Ett försök måste dock göras. Några af de osadlade unghästarna fördes tillsammans och drefvos ut i vattnet. Blott ett par meter kunna de gå, innan vattnet blir dem för djupt och de börja simma. Det är en liflig tafla detta: de hopflockade ryttarne och hästarna, af hvilka äfven de senare synas fatta stundens mening och oroligt gå omkring liksom för att söka upp den bästa platsen. Hundarna utstöta höga tjut i väntan på hvad som skall komma, och hästarna ute i vattnet göra ett allvarligt försök att komma framåt. Men så griper strömmen dem, och då ingen vidare drifver på dem bakifrån, så fatta de ett raskt beslut och vända åter till den strand, hvarifrån de kommit. Där stodo vi nu utan att komma vidare. En fri häst kan simma öfver en ganska bred och strid flod, men en, som är lastad eller bär en ryttare, sväfvar i stor fara, om strömmen är häftig och vattnet kallt. Blott på särskildt duktiga, inöfvade hästar kunna nybyggarne vår och höst taga sig fram öfver de stora patagoniska floderna.

Vi hade intet annat val än att taga en lång omväg och passera hvar och en för sig af de tre källfloder, af hvilkas sammanflöde Gallegosfloden just i denna trakt bildas. De äro alla betydliga älfvar, som fordra att man känner till dem, om man vill öfvergå dem. Här, i kanten mot skogsområdet, på det lågland, som ofvan omnämnts, ligga tvenne af det inre Patagoniens rikaste och bästa nybyggen, tillhöriga engelsmännen Saunders och Molesworth. Båda blefvo för oss lämpliga punkter för uppehåll till företagande af utflykter i dessa synnerligen intressanta trakter. Först den 2 december voro vi framme vid herr Mayers nybygge, nära den nordligaste Gallegosgrenens källor och beläget blott ett par timmars väg från Ultima Esperanzas hafsstrand.

Vår färd skulle nu gå vidare mot norr, men här ville jag dröja ett par dagar för att utforska denna i geografiskt hänseende nästan obekanta och dock så ytterst märkvärdiga trakt. Ty lika underbar, som den omnämnda hafsviken är, lika [ 177 ]märkvärdigt är det att se en stor flod rinna upp blott ett par kilometer från densamma och sedan vända sig mot öster för att genomflyta hela den amerikanska kontinenten och utfalla i Atlantiska hafvet. För tolkningen af gränsfördraget mellan Argentina och Chile är denna punkt en af de kinkigaste, men till den frågan vill jag återkomma senare. Det intresserade mig emellertid att sätta mig in i densamma, och därför gjorde jag en lång utflykt mot söder, först till häst och sedan ensam till fots genom de mest ogenomträngliga skogssnår jag någonsin sett. Det var endast låga buskar, men så tätt hopflätade och med så hårda grenar, att på långa sträckor enda möjligheten var att på alla fyra söka krypa fram öfver deras kronor. Natten tillbragte jag inne i ett af dessa snår, där bristen på extra kläder gjorde sig mindre kännbar, och först långt fram på den andra dagen var jag åter i lägret.

Nu gick färden alltså mot norden, och till en början måste vi upp ganska högt på sluttningen af den högplatå, som bildar Gallegosdalens gräns mot norr och hvars sydvästligaste och tillika högsta punkt, Punta Alta, höjer sig omkring 1,000 m. öfver hafvet. Terrängen var här på det högsta oländig. De nedre sluttningarna äro nästan alldeles underminerade af tuco-tucohålor, där hästen för hvarje steg sjunker ned. I Eldslandet, där jag var ovan och hästen van vid dem, hade de varit mitt största obehag vid ridningen; här var det icke mycket bättre att se, huru den stackars hästen, som tydligen ej varit med om något dylikt, gjorde de största ansträngningar för att sätta foten på hvad som tycktes den säkraste platsen, blott för att vid hvarje undviket Skylla råka ned i ett mycket värre Karybdis. Den branta uppstigningen gjorde också färden besvärlig, och när vi kommit litet högre upp och de små underjordiska skadedjuren började försvinna, så mötte oss en ny svårighet. Här växer nämligen en liten halfklotformig buskväxt med taggiga stjälkar och blad, en bland de talrika patagoniska växter, som aldrig förekomma i Eldslandet, och denna är högst obehaglig för hästarna och hundarna.

Men om färden är besvärlig, så är utsikten här uppe på höjden så mycket mera storartad. Fritt framför oss i väster ligger den väldiga bergskedjan, i fonden de ishöljda taggkammarna af de egentliga Cordillererna och framför dem en rad af märkvärdiga platåfjäll, äfven de snöhöljda och ofta pyramidformigt byggda i flera afsatser med lodräta väggar af [ 178 ]hundratals meters höjd. Ett bland dem är synnerligen vackert, upptill afslutadt med en spetsig kupol: det är nybyggarnes Carapana, »klockan».

Så småningom komma vi ned i dalen till en liten flod, och därmed är utsikten stängd for oss. De omgifvande bergen äro visserligen ej snötäckta men 500—600 m. höga eller mera, gräsbevuxna ända upp till toppen och ofta i sidodalarna beklädda med skogsdungar. Först den tredje dagen öppnar sig dalen, och uppifrån sluttningen se vi den på en gång vackraste och



intressantaste tafla jag hittills sett i Patagonien. Framför oss ligger åter ett vidsträckt lågland, genom hvilket en mäktig flod, ungefär lika betydande som Gallegos, i många slingringar söker sin väg fram. I väster utgöres ramen af de högfjäll, som jag redan ofvan skildrat men som nu ryckt oss så mycket närmare, att man tycker det vara blott en liten spatserridt fram till deras fot. I norr utbreder sig en nästan lika hög bergskedja af en tredje, alldeles olika typ: ett platåberg men sönderskuret på det mest vilda och fantastiska sätt i massiv, [ 179 ]lodräta branter, torn och tinnar och afslutadt med ett spetsigt hörn, där fjällväggen i en enda tvärbrant stupning synes falla ned öfver 1,000 m. Det är Bagualesbergens basaltmassor, hvilka från början lockade mig på ett oemotståndligt sätt att tränga dit in för att undersöka dem. Till alla dessa skiftningar i taflan kommer ytterligare en: en vidsträckt fjällsjö, hvars dunkla vattenmassa försvinner likt en fjord i ett blånande fjärran mellan de snötäckta fjällen.

Vid östligaste änden af denna sjö, som redan erhållit flera olika namn och på argentinska kartor kallas Lago Maravilla, »den underbara sjön»,[2] ligger ett litet nybygge, tillhörigt Mr. Tweedie, det yttersta mot nordväst i detta område. Där var första målet för vår resa; därifrån ville jag göra utflykter för att lära känna de alldeles obekanta trakterna i väster och norr. Men det skulle ej vara så lätt för oss att komma dit. Emellan oss låg den stora floden, som var för uppsvälld att kunna passeras på det vadställe, som Angel sökte ut. För att afvakta tiden och inhämta närmare upplysningar, beslöt jag att gå en smula tillbaka till ett annat, sydligare nybygge, tillhörigt en tysk kolonist, herr Kark. Detsamma hade varit yttersta punkten för min färd förgående år, och därifrån ville jag börja mina mätningar till traktens kartläggning.

Det stora, fruktbara och jämförelsevis rikt bevattnade lågland jag uppifrån höjden sett är ännu på grund af sitt aflägsna läge blott föga upptaget: tre små nybyggen med sammanlagdt omkring 15,000 får finnas sedan ett par år här uppe, en god del af året nästan alldeles afstängda från den öfriga världen. Det belgiska bolaget funderade nu på att intaga detsamma i sin kolonisationsplan. Men äfven oafsedt detta, var det genom sin högst underbara natur och utvecklinghistoria i hög grad inbjudande för en närmare undersökning, och jag dröjde också i dessa omgifningar nära en månad, innan färden gick tillbaka.

En af hufvudfrågorna gällde nu en större exkursion till de i detta område till hela sin natur fullständigt obekanta bergstrakterna för att dels lära känna deras beskaffenhet, dels utreda möjligheten att finna någon bekväm förbindelse med den västra oceanen utan att taga omvägen ned till Ultima Esperanzas strand. Under bestigningar af de omgifvande bergsspetsarna, af hvilka flera resa sig till omkring 1,000 meters höjd, fann jag, [ 180 ]att man egentligen blott hade två vägar att välja på. Den ena vore att följa den mäktiga flod, som bildar utloppet för Maravillasjön och som genomskär bergskedjan ned till Ultima Esperanzas innersta vik; jag har kallat densamma efter dess upptäckare, Serranofloden. Men det var ej sannolikt, att den skulle visa sig segelbar hela vägen, och i alla fall kräfde dess utforskning en god, lätt båt. Den andra gick genom en djupt nedskuren dalgång, som jag uppifrån iakttagit: dess fond kunde jag ej urskilja, men det var tydligt, att den i någon mån till sitt läge motsvarade en af de djupast inträngande fjordarna västerifrån, Peel Inlet. Denna väg beslöt jag att följa.

Den 15 december bröto vi upp till en af de intressantaste expeditioner jag inom hela området utfört. Männen och hästarna fingo alla följa med, men packningen var reducerad till det allra minsta möjliga. Hvad vi än skulle möta, säkert var, att terrängen skulle bli den sämsta möjliga. Till en början gick det dock jämförelsevis lätt. Vi följde stranden af en stor sjö norr om Maravilla (Lago Sarmiento); utsikten är praktfull med den höga, isolerade, snö- och glaciärhöljda Paynekomplexen i fonden och mäktiga, alltmer hopträngda bergshöjder på sidorna. Men terrängen är oländig, det går backe upp och backe ner, utför höga, branta, långsträckta jordvallar, öfversållade af klippblock och bevuxna med massor af den förut omnämnda låga, taggiga växten. Alltmera höjer sig landet, ju västligare man kommer, men ofta bär också vägen nedför i en trång dal med tvärbranta sidor, och ett par gånger passerade vi ej obetydande vattendrag, stundom så sumpiga, att det endast var med största svårighet vi kunde föra våra djur öfver.

Ännu värre blef det, när skogen vidtog. Till en början var det blott smala band nere i djupa raviner mellan branta väggar af skiffer och sandsten. Men så hopflätad var den här, att vi ej kunde tänka på att komma fram på annat sätt än genom att bana väg med yxan. Hästarna hyste emellertid tydligtvis ingen beundran för vårt arbete utan experimenterade att söka sig andra vägar vid sidan om dem, och ofta stod man förtviflad och handfallen vid svårigheten att hålla ihop och samla denna skara. Allt tätare och vidsträcktare blefvo skogsdungarna, tills vi ändtligen efter tre forcerade dagsmarscher stodo vid själfva mynningen till den dalgång, som skulle bli föremål för vår undersökning.

Upptagande dalens hela bredd ligger framför oss en sjö af något mer än en half mils längd, insänkt mellan branta [ foto ]

[ 181 226= ]bergsväggar, och från denna kommer en betydande flod med häftig ström. Att färdas öfver denna till häst var tydligtvis omöjligt, åtminstone denna årstid, och skulle man vidare, så fanns alltså intet annat val än att, trots den skenbara omöjligheten, försöka sin lycka på sjöns norra sida.

Till följeslagare utsåg jag Angel och Rafael, och med de tre bästa hästarna och proviant i våra sadelväskor för fyra dagar drogo vi åstad, under det alla de andra dröjde kvar i hufvudlägret.

Och nu började en ridt, så svår, att för visso äfven många bland de sydamerikaner, som tillbragt hela sitt lif på hästryggen, skulle tvekat inför densamma. Nere vid vattenbrynet fanns ej den minsta strandremsa, utan vi måste bana vår väg genom skogen i den branta sluttningen. Genom snår af hopflätade, ofta taggiga buskar, öfver kullfallna trädstammar och i så trånga passager, att man riskerade att fastna mellan stammarna eller mellan väldiga klippblock, gick färden framåt. Det värsta var, när vi kommo till klyftor, där skogen blef alldeles ogenomtränglig eller hvilka stupade lodrätt ned i djupa afgrunden — ett enda steg för mycket, och häst och ryttare skulle krossats där nere. Då måste vi göra långa omvägar flera hundra meter uppfor branten. En af hästarna visade i synnerhet sitt missnöje med denna framfart: med förenade krafter måste vi taga i och nästan släpa honom uppför branten, när hvarken piska eller sporrar hjälpte. Men hur det var, så lyckades vi komma fram, och vid sjöns öfre ände kunde vi åter sänka oss ned i dalen.

Här uppslogs vår första lägerplats — tält hade vi dock naturligtvis ej medfört — vid mynningen af den stora flod, i hvars dal vi befunno oss, och till fots rekognoscerade jag vägen ett stycke framåt. Tidigt nästa morgon gick det vidare, och terrängen var nu mera omväxlande. Än var det hård, fast grusmark, där vi kunde galoppera fram, än vidsträckta, bottenlösa sumpmarker, där hästen måste ledas steg för steg, utan att det ändå kunde undvikas att han stundom fastnade, så att det gaf oss långt arbete att få honom upp igen. Mestadels var det skog, än täta snår af låga buskar, än parklika lundar af jättestora träd, där de svåraste hindren voro låga grenar, som tvungo ryttaren att mestadels ligga i sadeln för att ej bli bortsopad, samt uppstaplade barrikader af kullfallna stammar. Yxan måste ständigt vara framme till hjälp, och flera gånger måste vi anlägga formliga broar öfver små sumpiga bäckar.

[ 184 ]Att vi lyckades komma fram, får till stor del tillskrifvas Angels underbara förmåga att finna rätt på den bästa vägen. Jag måste anföra ett exempel bland många på det märkvärdiga lokalsinne en dylik vaqueano äger. En gång sutto vi inne i ett snår utan att se någon utväg: rundt omkring täta, några meter höga buskar, och marken ett enda moras af strömmande rännilar. Lämnande hästarna åt Rafaels vård, gingo Angel och jag till fots ut att rekognoscera. I ett par timmars tid vandrade vi kring i alla möjliga riktningar utan att knappast någonsin få en fri utsikt. Att vi slogo in i den rätta riktningen för återfärden, därpå tviflade jag visserligen ej, men jag hade längesedan uppgifvit hvarje tanke på att i denna terräng med täta snår utan en enda hållpunkt för ögonen finna den plats, där hästarna väntade, utan att anordna ett systematiskt sökande. Till min förundran får jag plötsligt se djuren på knappast 20 stegs afstånd, men nu inträffade det märkliga, att Angel gick förbi dem utan att märka det, och först då vi kommit några steg för långt och jag gjorde honom uppmärksam därpå, blef han varse, hvilket misstag han så nära begått. Men just denna omständighet gjorde i mina ögon saken så märkvärdig: det var således ej i första rummet på grund af en uppöfvad iakttagelseförmåga, som han vid denna långa marsch i invecklade krökningar kom tillbaka till utgångspunkten, ty då skulle han naturligtvis observerat dennas omgifningar allra noggrannast och en gång framkommen aldrig kunnat taga miste, utan det föreföll att vara en ren, oförklarlig instinkt, som förde honom tillbaka dit.

Allt närmare ryckte höjderna i fonden, mot hvilka dalen böjde af, och sent på aftonen redo vi upp på en brant, trädlös ås, som borde gifva oss en god utsikt. Och här afslöjades för oss i ett slag Paynedalens hemlighet. Belyst af den sjunkande kvällssolens sista strålar ligger framför oss i nordväst en ofantlig ismassa, ur hvilken några höga svarta fjällpelare sticka upp. Den stora floden själf, som dock måste ha sitt ursprung i denna ismassa, fortsätter sitt lopp mot väster och försvinner bakom en hög åsrygg i dalens fond.

Det var klart, att vår väg till häst här mött ett oöfverstigligt hinder, men lika klart var, att jag ej kunde underlåta att följa hemligheten till det yttersta och tränga fram så långt, som det stod inom möjlighetens gräns. I nästa daggryning var jag ensam och till fots på väg till glaciären. Jag följde en smal dal, som visade alla spår af att i en sen tid själf ha varit uppfylld af [ 185 ]ismassor. Hällarna voro refflade och blankpolerade, och allt emellanåt funnos djupa, vattenfyllda hålor. Dalsidorna voro branta, ofta lodräta, och ett par passager, där dalens hela bredd intogs af vatten, voro särdeles besvärliga, Sväfvande mellan himmel och jord på en afsats, där det knappt var plats för fötterna, och med en afgrund på ett par hundra meter nedanför mig måste jag fram; aldrig skulle jag ha funnit denna väg, om den ej blifvit utpekad af guanacos, hvilkas vägar, trampade af otaliga generationer, t. o. m. i sådan terräng på nakna klippan beundransvärdt väl framträda. Om också en människa ej alltid



kan komma fram, där dessa graciösa djur kunna gå, så vet man åtminstone, att man befinner sig på den bästa vägen i omgifningarna. Längre fram hade jag att tränga genom tät skog öfver åtskilliga höjdsträckningar, innan jag efter sex timmars vandring stod vid glaciärens rand. Det var den underbaraste tafla, jag någonsin sett. Mellan höga fjällkedjor låg hvit och glänsande den mäktiga ismassan, högt där uppe utbredd till en väldig isplatå, ur hvilken en enda nunatak[3] reste sig, ett högt, [ 186 ]svart, spetsigt fjäll, detsamma som vi sett föregående dag och som mina följeslagare med hänsyftning på dessa trakters vackra, svarthalsade svan föreslagit att kalla Cerro del Cisne,[4] Mot norr sköt glaciaren fram en lång tunga, medan den på andra sidan dalen ute i en vidsträckt fjällsjö slutade med en 40 fot hög, dunkelblå vägg. Den främsta delen af isen var sönderdelad med otaliga djupa klyftor och antog de mest fantastiska former. Pärlan i landskapet var den nämnda sjön; den innersta viken var fylld af packis, och ute på dess lugna vattenmassa simmade stora fantastiska isberg som jättelika svanar, medan den höga, snöhöljda bergskedjan från den andra sidan speglade sig i dess vatten.

Men därmed äro icke synpunkterna uttömda för bedömandet af den egendomliga skönheten hos denna tafla. Först måste vi



vända oss till fonden i söder, det redan omnämnda Paynefjället, det märkvärdigaste i hela Sydpatagonien. Berget själft bildar en hög, spetsig kägla, hvars obestigna och kanske obestigliga spets höjer sig omkring 1,800 m. öfver hafsytan. Här och där täckes den af glaciärer, men det underbara är dess omgifning af en krans af lodräta, breda pelare af många hundra meters höjd. Man kan ej låta bli att genast tänka på en vulkankägla, omgifven af en sönderfallen kratervall, men det är ovisst, om den fått sin form på sådant sätt. Mellanrummet mellan käglan och pelarvallen fylles af en stor glaciär, som bildar skarp motsats mot fjällets rödaktigt glänsande bergmassa.

[ 187 ]Lägg härtill känslan att veta, att man står ensam i denna natur med en tafla, som säkert ingen hvit och kanske ingen människa någonsin har sett, och ingen kan undra på att det var med en egendomlig stämning jag stod där. Redan i denna stund beslöt jag, att denna sjö skulle få sitt namn efter baron Oscar Dickson, som visat vår expedition så mycket intresse.

När jag kom fram, lågo alla omgifningar badande i solljus — med de västra bergstrakternas vanliga nyckfullhet dröjde det ej många minuter, förrän allt var molnhöljdt och regnet började falla. Det var ej stor glädje med de fotografiplåtar jag med sådant besvär medfört. Det började bli sent, och jag kunde ej dröja, det gällde att försöka passera det svåraste stället innan skymningen föll på. Jag gick så fort jag kunde, men det hjälpte ej, och vid stranden af den lilla lagunen vid foten af den branta klippan beredde jag mitt nattläger. Vid en väldig stockeld torkade jag mina genomvåta kläder, och med en dryck vatten som aftonmåltid och kvistar och grenar som täcke och hufvudgärd sof jag godt ett par timmar, och redan vid 4-tiden på morgonen var jag åter i lägret, just då solen gick upp och lät Paynefjället med dess snömassor och de moln, som förtätat sig kring dess spets, glöda som en vulkan i utbrott.

Vägen tillbaka var lättare, än när vi gingo bort, och redan den 23 december voro vi åter samlade under mr Tweedies gästfria tak.



  1. På spanska Ultima Esperanza.
  2. Efter Chiles nuvarande president kallas den också Lago Errazuriz.
  3. Nunatak är som bekant det grönländsa namnet på en ur landen uppststickande bergspets.
  4. Svanfjället.