Lefnadsteckning (Edvard Flygare)
|
Från Stockholm till Paris → |
EDVARD FLYGARES LEFNAD OCH LYNNE.
I den synliga verlden äro oräkneliga föremål, ofvanifrån stjernorna ända ned till infusions-djuren, hvilka påkalla vår uppmärksamhet och forskning; men intet enda af dessa är så betydelsefullt och angeläget för oss att studera som menniskan, icke blott i allmänhet, utan hvarenda enskild person har sin stora märkvärdighet. Detta blifver klart, då man besinnar att hela den synliga verlden är förgänglig, men hvarje menniska oförgänglig. Derföre äro lefvernesbeskrifningar alltid lärorika. Det vore ypperligt, om hvarje utmärkt man sjelf för efterverlden bekände sitt lefvernes hemligheter uppriktigt såsom Augustinus, icke skrymtande som Rousseau; då hade man sjökort, som utvisade strömmarna, klipporna och blindskären på lifvets haf.
När en annan skall skildra en hädangången, kan han aldrig framställa denne fullkomligt, utan endast i skuggbild.
Då jag nu går att teckna författaren till dessa skrifter, så kan jag blott återgifva den sida af honom, hvilken han visat för mig och qvarlemnat i mitt minnes spegel.
Hösten 1839 hade jag i Stockholm en skola.
En dag inträdde till mig en aktningsvärd gammal ungkarl, boktryckaren Thomson, hvilken hade med sig en liten tioårig gosse, och sade: ”Detta är författarinnan fru Flygares son!” (Hon hade kort förut flyttat till hufvudstaden). Derefter hviskade han helt faderligt till mig: ”Var allvarsam mot pilten och spara ej på aga!”
Jag betraktade noga den lille gossen. Jag visste väl att snillrika män sällan eller aldrig haft snillrika barn, men deremot att utmärkta mödrar ofta nog fått ära af sina söner. Jag såg derföre på den lille gossen med förhoppningsfulla tankar. Han var spenslig, men axelbred, hade ett ovalt, blekt ansigte, vackert rödbrunt hår, en liten djerf näsa, stora bruna ögon med en ovanligt stark, för tillfället något orolig blick och en behaglig mun. Han var klädd i en bjertgrön rock. Herr Thomson tog afsked, jag sysselsatte mig en stund med författarinnans son och märkte att han hade särdeles godt hufvud, men jag rördes djupt, då jag tydligt såg på hans bleka hy och bleka läppar ett luftigt flor kastadt som en snara af döden.
I skolan visade han utmärkt flit och uppmärksamhet, men kamraterna, små tolfåriga gentlemän, brydde sig till en början föga om honom. De yngre fruktade honom såsom alltför öfverlägsen och allvarsam. Hans bjertgröna rock, hans slutna och tysta väsende, ådrog honom bland kamraterna spenamnet ”löfjerskan,” ty de tyckte honom vara en smula trolsk. Gossen, hemma van vid den ömmaste moders uppmärksamhet och välvilja, blef harmsen öfver sina kamraters gyckel och beslöt att hämnas. En dag, under frukosttimman, uppfylldes rummet med en pinsam röklukt. Gossarne klagade för mig, ransakning hölls och Edvard Flygare bekände utan svårighet öppet att han lagt horn på glöden i kakelugnen. Jag frågade hvarföre han gjort detta spratt åt sina kamrater och åt sig sjelf; han svarade med låtsad enfald: ”Jag tycker det luktar godt.” Han dömdes på kamraternas ifriga yrkan att ”få stryk,” hvilket annars aldrig brukades i skolan. Jag ville för ingen del begagna detta grymma tuktomedel mot något barn, aldra minst mot ett så ömtåligt som detta och, för dess moders skull, mig så kärt som denne gosse. Jag kunde dock icke lemna honom strafflös och förkunnade honom derföre högtidligt att han skulle inställa sig följande morgon en halftimma tidigare än de öfriga för att erhålla den tilldömda agan. Han bar sin dom värdigt, fällde icke en tår, men gjorde på min begäran en bugning för sina kamrater med anhållan om ursäkt för sitt okynne. Följande morgon inställde han sig på utsatt timma, beslutsam och undergifven att undergå sitt straff. Jag sade: ”Hvad förtjenar du?” Han svarade: ”Stryk.” Jag återtog: “Mycket eller litet?” Han genmälte lugnt: ”Mycket.” Då sade jag: ”Men jag vill icke förnedra mig med att slå dig. Anse såsom du nu fått mycket stryk och akta dig för slikt!” Han såg upp på mig med största förvåning öfver en sådan utgång, tårar skimrade i hans ögon, läpparne darrade, men han qväfde sin rörelse, bugade sig och satte sig tyst på sin plats att läsa. När de andra gossarna kommo i skolan och frågade honom: ”Har du fått stryk?” så svarade han: ”Värre än jag trodde.” Sedan den dagen uppförde han sig som de bäste i skolan och visade många prof på att hjertat icke gaf förståndet efter.
När jag med föräldrarnes bifall öfverlemnade alla mina lärjungar till det af akademie-adjunkten Ramström nybildade Lyceum, medföljde han. Jag såg honom sedan blott någon gång hos hans moder, tilldess han blef student.
Hans namn lydde fullständigt sålunda: Carl Wilhelm Edvard Flygare. Han var son af provincial-läkaren i Kronebergs län i Småland doktor Axel Flygare och Emilie Smith (sedermera gift med den utmärkte författaren Johan Gabriel Carlén), föddes den 1 December 1829, blef faderlös redan 1833, undervisades först af sin moder och sedan, efter hennes återflyttning till Strömstad, i dervarande skola.
Han blef student med vackra betyg i Upsala 1847 vid icke fyllda aderton år, ingick i Westmanlands och Dala nation, som hans fader och farfader tillhört. Hans fader, född i Upsala, var son af den juris och ekonomie professor Flygare, hvilken, då han tenterade Thorild, förbluffades af dennes sarkasmer.
Sommaren 1848, då jag bodde fem fjerdingsväg från Upsala, fick jag besök af en ung gentleman, som jag snart igenkände som Edvard Flygare. Den lille gossen hade vuxit till sig betydligt, hans hållning var säker och lätt, håret hade mörknat, hans sätt var allvarligt, hans blick tankediger, näsan påminde om bestämdheten i hans karakter, munnen log angenämt. Han räckte mig sin hand och sade: ”Tack för den tuktan jag fick som pojke, den qväste både mitt högmod och min kitslighet. Tack äfven för det att min älskade mor aldrig underrättades om mina pojkstreck. Nu är jag student.“
”Huru trifs du i Upsala?”
”Illa . . . jag önskade akademien vore i Stockholm.”
”Naturligtvis, ty din mor är der.”
”Ja, men äfven af andra skäl. En student, som hela dagen arbetar med sina böcker, behöfver vederqvickelse om aftonen. Upsala kan omöjligt gifva sådan. Jag för min del söker icke umgängeslif i familjer, ty det förvekligar, icke heller synnerligt gerna skådespel, ty sådana öfverreta, utan rörelse, än i större folksamlingar, än i en stor natur. Upsala är en platt, tråkig småstad; de menniskor, man der möter, äro långsamma, ledsamma att skåda. En trött tröttas mera af deras åsyn. Tvärtom i Stockholm, der har man glada utsigter, rörligt folklif, en brusande ström, dån af vagnar, regements-musik, kanonskott, vackra flickor att åskåda, allt uppfriskande föremål. Upsalas omgifning är en flack enformig slätt, som gör en vandrare dum. Stockholms omgifning är omvexlande. Den lysande Djurgården, det dystra Haga, det gammalfranska Carlberg, det romantiska Nacka, Mälarens täcka holmar, Saltsjöns vilda skär, ack, hvilka ljufva förlustelseställen!”
Jag hade det största nöje af umgänget med den unge mannen.
Af andra har jag hört många roliga infall af honom. Redan i Lyceum gjorde han sig känd för sådana. Der brukades talöfningar; gossarne berättade anekdoter på tyska och franska. Under en sådan talöfning tuggade Edvard på en karamell, läraren frågade: ”Hvad har Flygare i munnen?” Han svarade qvickt: ”En anekdot, magister!” och derpå berättade han genast helt ledigt någonting ganska löjligt.
En gång förföljdes han af stora pojkar, som han förtörnat. Då han fasttogs af dem, som ämnade slå honom, skakade han ned håret och låtsade vara så tragiskt tokig, att de blefvo rädda för honom och sprungo sin väg.
Ett annat drag bevisar på en gång hans starka kamratskänsla och spartanska lynne. En dag hade några af skolgossarne under strid nära nog begrafvit honom i en djup snödrifva. Då han slutligen lyckats komma upp, gick han med sitt vanliga lugn hem, men sjuknade samma afton i häftig hjernfeber utan att hafva nämnt något om sitt äfventyr. Under tiden erhölls genom gossar i andra skolor upplysning om orsaken till sjukdomen, hvilket föranledde såväl hans mor som hans lärare att efter hans tillfrisknande uppmana honom att namngifva de gossar, som voro skyldiga till olyckan. Men han svarade helt enkelt: ”Hvad skulle det tjena till? De äro nog ledsna ändå.” Då han förblef orubblig i sitt beslut, sammankallade läraren i Lyceum hela skolan och gaf en allmän varning. Genom sådana handlingar vann gossen sina kamraters vänskap och aktning. Synnerligast slöto sig de yngre till honom.
I studentexamen kom han i tvist med examinatorn i filosofi. På en fråga gaf han ett redigt svar, hvilket dock examinatorn ogillade och uttryckte med andra ord. Flygare inföll kallt: ”Det der är ju alldeles detsamma som jag sjelf sade!” . . . ”Nej,” genmälde examinatorn, ”det är samma skilnad mellan dessa båda uttryckssätt som mellan rotvälska och svenska.” Flygare frågade med låtsad enfald: ”Hvilketdera skall då vara svenskan?”
Som student hade han en liten pipsamling. En besökande, hvilken han glömde bjuda på en pipa, beskyllde honom för att vara snål. Edvard teg, tog flegmatiskt alla sina pipskaft, bröt sönder dem och kastade dem jemte skallarna genom fönstret ut på gatan.
Till en stark rökare, som var något inskränkt till förståndet, sade han, under det denne sög på sin snugga: ”Du måtte tycka mycket om rökt oxtunga.”
En afton råkade han ut för ett par kända spelare, som lockade honom med sig och vunno af honom icke blott alla hans nyss från hemmet bekomna penningar, utan togo äfven i sjelfpantning hans byrå jemte ett par andra af hans egna möbler; och som han just den dagen skulle ha köpt ved, låg han under detta utplundrade tillstånd till sängs, frös, rökte cigarrer, läste Balzac och grubblade på hur han skulle ge sin moder del af sin obehagliga belägenhet. Emellertid kom just under detta från henne ett bref, hvari hon uttryckte sitt hjertas glädje öfver att hon af andra hört det han ”så flitigt läste på sin grad.” Slagen och rörd, föresatte han sig att hon ej skulle hafva så gladt sig förgäfves. Spelbordet förvistes, affärerna blefvo snart rangerade, och från den stunden stormläste han för att efter de två återstående terminerna taga sin filosofie kandidat-examen.
Han syntes ofta ute bland studenterna, men läste hemma mera än han ville låta påskina. Han hade alltid böcker med sig, läste hvart han kom, till och med på biljarden, der han mellan stötarna forskade i Thucydides.
År 1849, då han exercerade bland de frivillige Upsala-studenterna, upptändes han af en sådan krigisk ifver, att han beslöt fara till Danmark för att kämpa mot tyskarne, men lägerlifvet inverkade så på hans helsa att han måste öfverge detta beslut. Doktor Winberg i Strömstad hade i Edvards barndom förutsagt att han ej skulle upplefva sjutton år. Nu var han dock nitton. Han fortsatte ifrigt sina studier, började tentera, exercerade tillika för andra gången (beväring) 1851, stod på post på Polacksbacken och läste Homerus samt vände bladen med bajonetten, blef för exercistiden af kamraterna vald till beväringens prest och lagerkröntes den 16 Juni 1851, vid 21 års ålder, efter tre års vistande vid akademien.
Under sin skoltid och äfven vid början af studenttiden skref han åtskilliga belletristiska småsaker, dels i tidningar, af hvilka en benämndes ”Fenrisulfven,” dels i ett par häften under titeln ”Bolmörtens bok,” hvilka dock icke gjorde uppseende och sedermera af honom sjelf ogillades såsom helt och hållet omogna. Han har derom i ett bref till en vän yttrat: ”Som du väl torde erinra dig, var, då vi sist träffades, hela min själ riktad åt det satiriserande hållet. En vämjelse vid vissa föråldrade åsigter jemte ett ytligt, kanske till och med skeft uppfattande af några författare, hvilkas bitande hån, lediga och roande stil intogo mig för dem, utan att jag dock inträngde till djupet af deras tankar, hade verkat hos mig en lust att förhåna, nedrifva allt bestående, utan att jag dock visste hvad jag borde hålla mig vid. Bolmörtens bok — så till vida som den är min — vittnar härom. Den innehåller, för att begagna ett uttryck från den brukliga tidningsjargongen, endast polemik, men inga ledande artiklar. Det är tydligt att fortsättandet af denna bok numera är mig motbjudande. Den må förblifva ett fragment såsom den alltid varit.”
Edvard Flygare hade grundliga kunskaper, icke blott i den romerska och grekiska litteraturen, som han älskade innerligt, utan äfven i ren matematik, astronomi och fysik. Statsvetenskapliga arbeten utgjorde under sista tiden hans käraste studium.
Ehuru han icke var stark, väcktes äfven i honom någon gång det nordiska berserkalynnet, dock, märkvärdigt nog, icke af vrede, utan af fröjd, hvarvid han kunde öfverlemna sig åt de mest barnsligt barocka utbrott. Hans lynne syntes kamraterna underligt och bizarrt. Inom hans själ jäste säkert starka lidelser och i hans hufvud mäktiga tankar — kanske också sjukdomsfrön grodde i honom.
En af hans närmaste kamrater har yttrat: ”Han ådagalade mera skarpsinne än djupsinne, mera qvickhet än känsla, mera esprit än geni och gemüth. Han älskade mera det romaniska, än det germaniska elementet. Imellertid var han förtjust i Atterbom.“ Han var i grunden högsint, för hvarje år han lefde förädlades och stadgades hans karakter. Känslan för kamratskap var hos honom så varmt utbildad som den hos någon kunde vara.
Som barn fick han om somrarna resa med sin moder genom landet för att stärka sin vacklande helsa. Derunder utbildades tydligen hans fina iakttagelseförmåga af både naturföremål och menniskor. Derifrån fick han väl ock sin reslust.
I September 1851 for han till Frankrike och Italien, der han utbildade sin skriftställareförmåga till den höjd, som härefter följande reseminnen utvisa. Han återkom i Juni 1852. Derute hade hans helsa, som några år synts temmeligen stadgad, blifvit bruten. Han tillbragte emellertid en ljuf sommar i hemmet, fortsatte sitt skriftställeri, kämpade med sjukdomen inom sig, döljande för sin moder sina plågor under leenden, men måste ändtligen mot slutet af September 1852 — jemnt ett år efter sin utresa — erkänna sig som sjuk. Tillkallade läkare förklarade gemensamt såsom ett underverk, att sjukdomen kunnat kufvas så länge af hans utomordentligt fasta vilja.
Under tre månader, medan döden väntades hvarje dag, fortfor han att vara lugn och klarsynt, och i det längsta, då han icke orkade föra pennan, dikterade han ifrigt för sin moder.
Ett par veckor före hans död besökte jag honom. Han smålog mot mig med ett uttryck, liksom han velat säga ”det är icke så farligt med mig!” Jag blef således sjelf vittne till hans orubbliga lugn. Han visste dock alltför väl att timman för hans bortgång snart skulle slå.
Han afled julnatten 1852. Hans lik bars af åtta promotionskamrater till Hedvig Eleonoras kyrka den 30 December. Fyra af hans promotionskamrater hade på den korta tiden dött före honom. Han jordfästades af regementspastor von Haugwitz, hvilken hade till text i sin likpredikan dessa Pauli ord, särskildt lämpade på hans föräldrar och vänner: ”Derföre for han tilläfventyrs sin väg, till en tid att du skall få honom evigan igen.”
Den snillrike Crusenstolpe hedrade i sina ”Ställningar och Förhållanden,” December-häftet för samma år, den hädangångnes minne och hans ädla moders djupa sorg med följande sköna ord:
”Den vensterhändte härjaren skonar hvarken makten och glansen eller snillet och behagen. Nyckfull går han förbi ålderdomen, vacklande på kryckor, och armodet, som hungrar och fryser, för att i stället än rycka konungasonen, i sin ålders vår, i öfvermåttet af jordisk lycka, ur den lysande och älskade familjkretsen, än undanrycka från den frejdade talangen i dess trefliga hem ende sonen, det käraste föremålet för modershjertats ömhet, målet för en lång framtids förhoppningar, hyilka nu på en gång stupat i en 23-årig ynglings graf!
Och Edvard Flygare var icke en vanlig yngling, liksom hans honom öfverlefvande förkrossade moder, Emilie Carlén, icke är — på hufvudets vägnar — en vanlig qvinna. Europa har redan på flera språk tillegnat sig hennes litterära arbeten. Genom anlag och tycke lofvade Edvard, frukten af hennes föregående, af döden upplösta äktenskap, att träda i dessa sin moders fotspår. Hans första fjät på författarebanan saknade icke framgång. De sista återfinnas i ”Miniaturalmanachan” och ”Svea” för 1853, i den förra det lilla oskuldsfulla utkastet Marionetterna, i den sednare Grunddragen af målare- och bildhuggarekonstens historia i Sverge. Om hans snille ännu kunde sägas vara i sin knoppning, stod deremot hans vackra, starka och fasta karakter redan i full blomma. Författarinnan — som sådan utan fåfänga — hade fästat moderns hela högmod vid sonen och hans lycka. Sedan han skänkt henne den stolta glädjen att med egna ögon se den filosofiska lagern viras kring hans tinning, beredde hon honom i vedergällning utvägar att bese främmande länder. I Paris, förströelsernas paradis, i det sköna Neapel, i Rom, i den eviga staden, hade han ännu tid och tankar för den älskade modern, för hennes make — i tillgifvenhet för Edvard snarare en broder än en stjuffader — för vänner och väninnor i hembygden, väninnor nemligen i ädel mening, ty intet oädelt slog någonsin rötter i Edvards själ. Bland dem alla utdelade han vid återkomsten till fäderneslandet minnen från sin långa färd — minnen egentligen värderika genom hans välmening och smak . . . numera dyrbara minnen af en för evigt försvunnen vän!
Med döden i faggorna, men mildhetens leende på sina läppar, återsåg ynglingen i somras sitt kära hem och trycktes till det varma modershjertat. Förgängelsens mask gnagde redan hans inre. På utländsk botten hade han för läkare yppat sitt lidande och äskat oförbehållsamt svar om utsigterna till räddning. Öppet blef det honom sagdt att hans onda, beroende af något organiskt fel, var obotligt och att hans dagar voro räknade. Utan att bäfva afhörde ynglingen sin dödsdom och gick dess motsedda fullbordan till mötes med en själsstyrka, ett lugn, som skulle hedrat det honom oförgätliga Roms forntida stoiker. För att i det längsta skona anhörigas och vänners sinnesfrid, dolde han de qval, som rasade i hans inre, och var, sedan de tvingat honom att intaga det läger, från hvilket han aldrig mer skulle uppstå, ett mönster af ståndaktighet och tålamod. Han skämtade under plågornas mellanskof, yrkade enständigt att slippa se kring sin säng dystra anleten och sorgdrägter och glömde sina marter, när ur pianot i hans skjukrums grannskap en honom systerligt tillgifven hand framlockade harmoniska toner.
Oskarsdagen, Edvards sista födelsedag, hade hans ömma moder kring hans sjuksäng samlat kretsen af hans unga väninnor, hvilka på hans uttryckliga begäran aflagt all sorg[1]. Som ett barn fröjdade han sig åt deras små tillställningar att förströ honom. Från den stunden blef hans enda, ifriga önskan att få öfverlefva julafton för att ännu en gång upplifva minnet af sin barndomsglädje. Han hade redan föranstaltat om de sedvanliga skänkerna till sina närmaste; . . . men, ack! sjelfva julaftonen inbröto dödens skuggor. Han öfverlefde visserligen tvenne timmar denna efterlängtade dag, men . . . då öfvergaf den himmelske gästen Edvard Flygares bräckta stofthydda.” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Hans efterlemnade skrifter följa härefter **).[2] De hafva i sig sjelfva ett betydligt värde, sådana de äro, men då man besinnar att de äro författade af en blott 23-årig yngling, vinna de ännu större märkvärdighet såsom prof på hvad han kunnat uträtta, om han fått lefva längre och samla mera erfarenhet. Visserligen ser man att stora fransyska mönster föresväfvat honom, men hvilken målare har sjelf blifvit mästare utan att förut efterbilda erkända föredömen! Han var mera fri och sjelfständig i sina arbeten, än någon annan författare vid hans ålder.
Det finnes många vittra verk som berömmas allmänt, men aldrig läsas, ty de äro tråkiga. Edvard Flygares stycken äro alldeles motsatsen: de väcka uppmärksamheten, roa och lifva; de skola bestämdt blifva mycket lästa, huru de än må bedömmas. Jag är öfvertygad att dessa skrifter skola ådagalägga att han var, icke som hans mera ytliga vänner trodde i hans lifstid, blott originel och kall, utan snillrik, innerlig, lifvad af stora tankar, varm för det goda, för friheten och äran. Hans reseskildringar äro korta men ovanliga. Han fäster sig icke slafviskt, såsom andra resebeskrifvare, vid sådant som står i deras ”guides”, såsom naturföremål, bygnader och konstalster, hvilka alla menniskor känna förut, utan han anmärker och skildrar med noggrannhet menniskor och deras lif samt sådant, som undfallit andra resandes ögon. Han nöjer sig icke att vara blott resebeskrifvare, utan blifver sedeskildrare och framställer scener ur sin främmande omgifning. Så borde alla resebeskrifningar göras. En sådan scen se vi i skizzen om Paris på Pantheon, en far och en son, hvilken sednare berömt sig sjelf såsom flitigt studerande juridiken, men dock befinnes obekant med huset, der undervisning gifves i denna vetenskap.
I Frankrike framställer han sin vän Poliveau och dennes älskarinna Louisanne alldeles lifslefvande, lättsinniga, älskvärda, äkta fransyska. Sig sjelf ställer han i bakgrunden som en helt obetydlig person. I Frankrike är han ännu sjelf med i leken, men i Italien synes han blott några ögonblick på första scenen, liksom i gamla skådespel prologen; sedan försvinner han alldeles och låter sina italienare ensamna handla och tala. För honom är Italiens storartade bygnader och minnesvårdar, dess konstskatter, dess rika natur icke, såsom för andra resebeskrifvare, hufvudsak, utan blott dekorationer på den scen, der han framställer italienare och italienskor. I hans romerska novell skildrar han ypperligt italienska karakterer. Prinsessan Montefiore och hennes son Giulio representera förfallet i Italien, Gaëtano och Anunciada det unga på framtiden väntande Italien, Cecco och Marietta folket. På flera ställen finnas drag af fin, äkta komik, såsom damernas konversation i prinsessans salong om den helige fadern. Lustig är hela lord Stoutheads och hans vurm för åsnan. Denne engelsman är en typ af sina i Italien kringresande landsmän, men tecknad af författaren med fransyska glasögon. Fransmannen Ville-Rosny är utförd med särdeles urskillning, på en gång lättsinnig och ridderlig.
Den florentinska novellen är troligtvis hans mästerstycke. Den är helt och hållet florentinsk, blomstrande, genomträngd af solsken och italienska lidelser. Författaren synes mer än vanligt bekant med qvinnohjertat: det märks att han uppfostrats af en snillrik och ädel moder.
I hemlandet rör han sig naturligtvis lika qvickt som en fisk i sitt eget vatten.
Under hans sjukdom brukade hans moder förströ honom med att berätta romantiska, men verkliga tilldragelser från sin gamla på sådana rika hembygd. Bland dessa valde han en, hvilken — enligt hvad mig blifvit berättadt — genom sin djupa och allvarligt genomgripande anda slog an på honom. Knappt några veckor före sin död önskade han att gifva lif åt dessa flydda bilder, och samlande dem i sin fantasi, började han diktera för modern Historien om de svarta hönsen och dikterade med en sådan feberaktig hastighet, att modern — så van att föra pennan — knappt förmådde få halfva orden öfver papperet. Men han hann icke långt, innan han afbröts . . . . af hvem känna vi. Helt nyligen har fru Carlén afslutat denna sin sons påbörjade här införda berättelse, hvilken jag ännu icke fått läsa.
Orsaken hvarföre Edvard Flygares arbeten först nu efter åtta års förlopp utgifvas är den oro och djupa mjeltsjuka, som hållit hans moder tillbaka, hvar gång hon velat genomgå och ordna den dyrbare aflidnes efterlemnade papper. Till de under hans lifstid för utgifning i större skala beräknade utländska minnena, som då skulle hafva burit titeln ”Borta är bra . . .”, sluta sig nu de inhemska bilderna, dessa sednare till en del förut synliga i en och annan julkalender.
Mycket mera vore att säga om dessa i sitt slag så märkvärdiga stycken, på många ställen vittnande icke blott om finheten af hans iakttagelseförmåga, utan ock om den barnsliga och derjemte sedliga anda, som genomgick hela hans väsende; men vi vilja icke längre uppehålla våra läsare och läsarinnor med omdömen om författaren, utan bedja dem sjelfva läsa och njuta det älskliga arf, som han lemnat åt sina vänner och hela den svenska allmänheten.
Stockholm i November 1860.
J. A. Kiellman-Göranson.
- ↑ Sorgdrägten efter prins Gustaf.
- ↑ Såsom icke hörande till det romantiska elementet är bland dessa icke inrymdt det omnämnda utkastet öfver Grunddragen af målare- och bildhuggerikonstens äldre historia, ej heller hans gradual-disputation Om tendensromanen. En större novell, benämnd En blaserad man, är af allmänheten känd genom det i Norrköping utgifna «Originalbiblioteket.»