Gift/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
12.
Professorn väckte förvåning på klubben genom att stanna der till öfver tio och dricka toddy.
Han var nämligen eljest lika säker som ett urverk: spelparti på klubben hvarje fredags afton, men alla andra dagar hem klockan nio precist. Att se honom som i dag, en tisdag, äta sin qväll här uppe och sedan spela guerre med några yngre herrar, var någonting högst ovanligt.
Han skrattade också sjelf deråt och var mycket upprymd.
Men då han kom hem, klockan inemot elfva, blef han obehagligt öfverraskad genom att ej finna sin hustru i sängen.
Han hade beräknat, att hon skulle sofva eller låtsas sofva, när han kom så sent hem; och han ville ej för något pris ha ett samtal i afton, medan det ännu var så nytt och häftigt.
Han räknade efter hvar hon kunde vara. Många väninnor hade fru Wenche icke, men det var ändå alltid en tre fyra familjer, med hvilka de umgingos så förtroligt, att hon kunde gå dit en qväll utan att vara bjuden och utan att anmäla sig förut. Men klockan half elfva var en sen tid att komma hem från ett sådant besök.
Det föll honom från början ej in, att någonting kunde stå på. Han såg efter, om hon hade tagit den andra portnyckeln med sig, och då den var borta, tog han sin ur låset, så att hon skulle slippa in.
Hvar hon än var, visste han, att man skulle laga så, att hon blef ledsagad hem, och för öfrigt var staden på intet sätt farlig att vara ute i ens sent på aftonen för en så väl känd dam som professorskan Løvdahl.
Han klädde således hastigt af sig och gick till sängs, så att han skulle kunna låtsas sofva, när hon kom hem. Det var honom framför allt angeläget, att detta samtal, som han visste måste komma, blef uppskjutet till i morgon.
Om qvällen var det omöjligt; det förde bara vidare i häftighet och ovänskap. Men om morgonen var allt reduceradt och mindre betydande, de mest brännande stridsfrågor läto varligt behandla sig som småsaker i den kyliga morgonluften.
Professor Løvdahl var fullt medveten om, att han hade förlöpt sig och sårat sin hustru på det djupaste. Som korrekt man blygdes han öfver att ha förrådt en stämning, som han satt sin ära i att hålla hemlig.
Gentemot sin hustru blygdes han nästan mindre, emedan han sjelf visste, att han ej hade menat de der orden på allvar, och emedan han ju var så alldeles säker på, att hon med liten eftertanke snart skulle inse, att det bara var ett ord, som hade undfallit honom under den första harmen.
Ty det var onekligen en förbannad historia med det nya barnet.
Nu hade han i så många år vant sig vid tanken på en enda son. Så väl i sin egen fattigpraktik som i sina statistiska studier hade han sett så mycket af de sorgliga följderna af barnens talrikhet; han hade sjelf talat och skrifvit så mycket och så skarpt deremot.
Föll det nu ej ett sken af löjlighet öfver honom, då han efter femton sexton års förlopp på sina gamla dagar började praktisera mot sin egen teori? Tänk så många sarkasmer han skulle få smälta: leenden, häntydningar och genomskinlig elakhet.
Och så dertill omstörtningen i huset; allt det besvär och den otrefnad, som man lätt fördrar, medan man är ung och det är nytt, men som bara verkar störande och vänder upp och ned på huset, när man har kommit riktigt i ordning.
Det var allt detta, som plötsligt hade fallit öfver honom, hade förbundit sig med den elaka, upphetsade stämning, hvari han en tid hade gått, hade slutat med att ta fotfästet från den sansade, fine mannen och framkallat de ord, som på visst sätt förrådde hans hemlighet, fastän han i sjelfva verket var långt ifrån att mena hvad han sade, såsom fru Wenche måste förstå det.
Men i morgon kunde alltsamman ta sig bättre ut. Vid sjelfva saken var det ju ingenting att göra, och Carsten Løvdahl var just rätte mannen att uppta det oundgängliga med all möjlig värdighet. Han var äfven beredd att be om ursäkt och ge sin hustru all möjlig upprättelse, men i lugn, halft på skämt, öfverlägset — i morgon.
Han släckte ljuset; det var ändå bäst att sofva riktigt. Men det ville ej lyckas honom, han kunde ej somna.
Tvärtom blef han ovanligt vaken, spänd, varm och nervös, låg och lyssnade efter minsta ljud, och det föreföll honom, som om det vore fullt af ljud i den stilla natten, hvari staden sof, med försvinnande fotsteg ute på gatan.
Och en ångest växte upp i mörkret, hastigare och hastigare, med fantastiska konturer närmare och närmare inpå honom, tyngre och mera förkrossande för hvar femte minut, då han trodde, att en qvart hade gått, och tände en tändsticka.
Hvar höll hon hus? Öfver half tolf! Nu måste det vara något galet på färde.
Deras sista samtal, hennes skrik, då han flydde, emedan han var rädd för att fortsätta samtalet — allt stod för honom. Och hon, som var så häftig och hänsynslös.
Dessa öfverspända naturer! Han kände dem nog; hvad kunde de ej hitta på? Hvar var hon i detta ögonblick? Det svindlade för hans ögon; irrade hon ensam omkring ute i natten? eller låg hon redan och flöt utför de branta klipporna i fjorden?
Han satte sig upprätt i sängen och tände ljus. Han talade lugnande till sig sjelf som till en feberpatient, men det hjelpte icke.
Slutligen hörde han henne i porten.
Strax släckte han ljuset, lade sig ned och flåsade långt och regelmässigt, som om han hade sofvit länge. Han kände sig oändligt lättad och smålog åt sin fruktan.
Fru Wenche kom in och tände ljus och tog af sig klädningen, medan hon uppmärksamt iakttog sin man; han sof tryggt och lugnt.
Stilla och varsamt, så att icke en nyckel skramlade, lade hon sin hand öfver hans nyckelknippa, tog ljuset med sig och gick ut ur sängkammaren.
Han märkte att hon gick ut igen, men tänkte ej vidare öfver det. Nu var hon hemkommen, hans sorg var stillad, i morgon skulle det nog bli klareradt. Och som han nu lugnad och trött af sinnesrörelse låg och låtsade, som om han sof, somnade han verkligen och sof tryggt och lugnt i två, tre timmar.
Men då han frampå natten vaknade och kände, att hans hustrus säng var tom och kall, for han åter upp i ångest, tände ljus och såg sig omkring. Allt var stilla; klockan var öfver tre; han såg intet spår af sin hustru utom klädningen, som hon hade lagt ifrån sig.
Carsten Løvdahl kände sitt hjerta stanna, och det blef klart för honom, att nu var det ändå någonting galet på färde. Han betvingade sig och väpnade sig med allt det sinneslugn, som låg i hans natur och som lifvet och hans arbete hade styrkt och utvecklat.
Då han lyckats bli påklädd, tog han ljuset med sig för att gå och leta efter henne.
Genom rummen såg han en ljusstrimma från sitt arbetsrum; dörren stod på glänt. Han måste stanna litet, men derefter gick han de få stegen framemot dörren; han visste nu hvad han skulle få se.
Likväl måste han hålla sig fast och ljusstaken hade så när fallit ur hans hand.
Styft utsträckt i hans stora länstol låg liket af fru Wenche. Ljuset på bordet var nästan nedbrändt; och ur hennes hand, som hon i sista ögonblicket hade sträckt fram öfver bordet, hade fallit en af hans små flaskor, som han kände igen.
Han satte ljuset ifrån sig och ville kasta sig ned öfver henne. Men en tanke sköt plötsligt fram i honom och gjorde honom stark och kall: man måste tänka på hvad som nu måste göras, hvad som ännu kunde döljas; det gälde att vara en man.
Och åter pressade han ned allt med sin af vanan stärkta sjelfbeherskningsförmåga, höll en spegel framför hennes mun, fastän han nog kunde veta, att döden följt strax, när flaskan var tom. Han tog den och satte in den igen och lyste på golfvet för att finna proppen.
Derpå läste han igen sitt medicinskåp och stack nyckeln i fickan.
Med ansigtet bortvändt böjde han sig öfver henne, lyfte henne upp och bar henne genom rummen in till hennes säng.
Då han så hade fått ljusen in i sängkammaren och ännu en gång hade sett sig omkring, gick han ofvanpå och väckte pigorna. En sprang genast öfver gatan för att hämta distriktläkaren Bentzen: frun var sjuk, farligt sjuk, det gälde lif och död. Men ingen fick väcka Abraham.
Då professorn blifvit ensam, hämtade han ännu någonting från sitt medicinskåp.
»Allt är förbi, käre vän, här är ingenting mer att göra — ett hjertslag — alldeles plötsligt,» sade professorn, då han mötte Bentzen ute i tamburen.
»Stackars vän!» svarade Bentzen och kramade hans hand, »kom jag för sent för att hjelpa dig?»
»Ack nej, du! Jag kom sjelf på visst sätt för sent. Ser du, jag låg och sof; hon gick senare till sängs än jag, och så stilla och plötsligt gick det, medan hon klädde af sig, att hon redan var utan medvetande och i dödskampen, då jag vaknade.»
Professor Løvdahl talade spändt och utförligt som en mördare, som vill ge intryck af frimodighet.
»Du har gifvit henne mysk?» frågade doktor Bentzen litet öfverraskad, i det han böjde sig öfver henne.
»Ja, hvad skulle jag göra?» svarade professorn och slog ut med händerna. »Förtviflad och ensam som jag var — det var strax innan du kom — tillgrep jag hvad jag hade till hands. Men hon var utan tvifvel redan död, då jag hälde det i hennes mun. Jag har alltid varit rädd för Wenches hjerta; men att det skulle gå så — —»
Bentzen lade sin hand på hans axel; »Var en man, Løvdahl! Vi två ha sett så mycket sådant här, att vi böra visa kraft, när det drabbar oss sjelfva. Jag ser också, att du är herre öfver dig sjelf, och dessutom så vet du ju, Gud ske lof och tack, hvar du skall finna den bästa och varaktigaste trösten.»
Distriktläkaren Bentzen fann alltid några gudliga vändningar vid sådana tillfällen, fastän hans mun i hvardagslag kunde vara full af svordomar och betänkliga historier.
Men då han var gången, porten stängd, det värsta doldt och ställningen räddad, då sjönk Carsten Løvdahl tillsammans; han stängde sig inne med den döda, kastade sig ned vid sängen och stönade.
Så hade det slutat, hans äktenskap. Det hade varit för honom en lång strid, i hvilken han ständigt hade förlorat — denna gång också.
Han hade kämpat för att vinna sin hustru annorlunda än då man är förälskad. Hon skulle lära sig uppskatta honom helt och hållet, äfven på det sättet, att hon erkände hans lifsåskådning för den rätta och böjde sig.
Carsten Løvdahls fåfänga var hans karaktär; allt hade bidragit till att stärka den; endast hans hustru ville ej böja sig.
Och allt efter som de under samlifvet lärde känna hvarandra, förstod han, att det blef mindre och mindre utsigt till, att hon skulle komma att underkasta sig i beundran, och desto ifrigare blef han att segra.
Det skulle ändå en gång till slut visa sig, att hon ingen väg kunde komma utom genom honom; och alla hennes öfverspända idéer skulle en gång bli det de voro: talesätt och stora ord.
Men ändå imponerade hon på honom. Denna hänsynslösa frimodighet, denna fasta, säkra blick, som han kände hvila på sig, om hon så var i andra ändan af våningen, hvarje gång han på bjudningar behändigt och behagligt slog en liten volt med sanningen — allt detta tryckte honom, irriterade honom, emedan han aldrig kunde bringa henne till att vackla.
Endast på en punkt hade han segrat, och det var i striden om Abraham. Men samtidigt hade det kommit någonting annat till, som var värre än allt och som hade bragt ödeläggelsen med sig.
Ty den hemlighet, han under hela sitt lif hade gjort sig det största besvär med att hålla dold, var den, att han var svartsjuk — tyst, inbundet svartsjuk. Men liksom hans fåfänga aldrig visade sig i någonting som kunde ha den aflägsnaste likhet med skryt, så stack hans svartsjuka aldrig fram hufvudet i häftighet och öfverilning.
Han mindes ständigt ett ord, som han läst i sin ungdom: en svartsjuk man är alltid löjlig, men allra mest, när han kommer störtande med en dolk.
Att bli löjlig var för Carsten Løvdahl yttersta punkten af mensklig eländighet; och derför hade han en gång för alla gifvit sig sjelf ett löfte att aldrig komma störtande med dolken.
Det skulle ej heller ha varit likt honom; och huru djupt han än kunde känna sig sårad och huru snar han än var till att uppfatta den minsta förolämpning eller det minsta åsidosättande, så kom det aldrig en skugga öfver honom, som någon kunde ha bemärkt.
Derför hade han, ända från det de blefvo gifta, valt den metoden att låtsa som om han ingenting såg eller förstod; älskvärd och tillmötesgående mot de unga män, som småningom närmade sig hans hustru, och i sitt tal om dem så full af beröm, att hon sjelf nästan blef led derpå.
Samtidigt höll han sig sjelf litet i bakgrunden, lät allt det kavaljersmässiga hos sin person komma riktigt fram, drog sig undan eller var till hands så diskret och trofast, att den unga frun, hvars fulla kärlek han dock ej egde, likväl valde att vända tillbaka till honom, när ett förhållande började oroa henne. Till sist var han ändå den hon kunde ha mest förtroende för.
Men hvarje gång Carsten Løvdahl hade öfverstått en sådan kris, förstod han, att det blef svårare nästa gång. Detta var också ett af skälen, hvarför han hade lemnat hufvudstaden. Här i den mindre staden gick det bättre.
Visserligen slog lektor Abel sina krokar i tysthet, och det förargade professorn; men i sjelfva verket var det ändå så oskyldigt. Det såg ut, som om han ändtligen skulle få fred för den mask, som gnagde honom; men så kom Mordtmann!
Alltifrån den olycksaliga middag, som professorn hade gifvit, emedan han tyckte det var hans skyldighet och emedan fru Wenche hittills så otvetydigt visat Mordtmann likgiltighet — alltifrån den blick, hvarmed hon tackade den unge mannen för hjelpen i den stora dispyten om skolan — från detta ögonblick visste också Carsten Løvdahl, huru det skulle gå — det vill säga, han hade ingen aning att det skulle sluta så.
Men han förutsåg en ny pröfning och tog fram sin gamla metod: han tecknade aktier i fabriken »Fortuna», gick in i direktionen och inbjöd Mordtmann med sitt förbindligaste leende.
Men han märkte snart sjelf, att det ej gick med den gamla lättheten. Det blef honom med hvarje dag svårare att beherska sig; intet undgick hans öga, han visste allt och förstod allt, han såg förhållandet knytas, växa och växa, långt förr och långt klarare än fru Wenche sjelf såg det.
Och det kokade upp i honom; det var omöjligt att spela komedi längre, medan hans hus hotade att störta samman på allvar; den gamla metoden kunde ej hjelpa, han måste gripa in, antingen mot den ene eller mot den andre.
Han stötte sin käpp mot trappan om qvällen, då Mordtmann kom ut med den lidelsefulla scenen skrifven i sitt ansigte, så att professorn läste den i en blink — han stötte sin käpp mot trappan, men kände i samma ögonblick, att det var sista gången han förmådde det.
Ett par dagar hade han gått så; men i dag kom han hem för att säga alltsamman till sin hustru, så som det varit från den första dagen till i dag. Han tänkte ej längre på förödmjukelsen, han ville beklaga sig, det hade han rättighet till, han ville kalla henne tillbaka till den pligt, hon som rättskaffens qvinna ej kunde neka för eller undandraga sig.
Men så kom denna olycksaliga nyhet, som hon mötte honom med — så oangenäm, så föga anad. Och då förlorade han den besinning, han med så mycken möda hade tillkämpat sig; han var ej sig sjelf, då han slungade den sista förolämpningen i ansigtet på henne.
Han ville ha sagt henne, han kom för att säga henne, att han ej trodde henne längre, att han hade börjat tvifla; han ville varna henne, bedja eller tala hårdt till henne, allt efter som samtalet utvecklat sig.
Men det var långt ifrån honom att vilja på det sättet förnärma henne. Att hennes hjerta kunde böjas ifrån honom, det visste han, och det var ju hans skräck; men det visste han också, att om det skett och valet medvetet var gjordt, så skulle hon genast af sig sjelf komma till honom och berätta det. Otrogen, på något annat satt, det ville han aldrig på allvar tro om henne.
Och allra minst trodde han det i detta ögonblick, som han satt der försjunken i sina tunga tankar och stirrade på henne.
Hon låg så ren och stilla, så öfverlägsen i sitt fullbordade beslut.
Han satt der och kände, att hon hade segrat en gång till och afgörande.
Ty det, som hade hållit honom uppe hos henne, var just, att han trots allt det hon kallade osanning och feghet, likväl bibehöll någonting ridderligt, som tilltalade henne och som hon kunde respektera.
Men nu hade han just vid deras sista sammanträffande vändt ut det värsta af sig sjelf, visat sig sjelf i den fulaste bild, och med denna bild hade hon gått bort.
Han reste sig upp i den bittraste bitterhet; hans kärlek till henne hade närmast varit en brinnande lust att tvinga henne ned till vördnadsfull beundran — först då var äfven han beredd till att beundra henne.
Nu var han oåterkalleligen tillintetgjord; hon hade gifvit honom sitt fulla förakt, vändt honom ryggen och gått.
All hans sorg och missräkning, hela den återstod af kärlek, som ej var alldeles uppslukad af hans fåfänga, vände sig i detta ögonblick till hat mot Mordtmann; det skulle nu bli hans lif: att tvinga honom på knä, hämna sig och sitt nederlag; annat återstod honom ej.
Men han hade glömt Abraham — Abraham, hennes son, fans ju qvar, och vid denna tanke löstes något af bitterheten. Honom skulle han ändå tvinga till beundran; han skulle mottaga den kärlek, han bjöd honom, med tacksamhet och genkärlek, så som Carsten Løvdahl ville bli älskad.
Han ville hjelpa Abraham att bära sorgen — han skulle få lof till att sörja; men sedan ville han dana och utveckla honom efter sitt beläte, bringa honom så långt fram, så högt upp — lika högt som han älskade honom; då skulle åtminstone sonen skänka honom hvad han aldrig lyckats vinna af modern.
Professorn tog lampan för att väcka Abraham och så varsamt som möjligt omtala för honom, att han hade mist sin mor.
Pigorna hade ej gått till sängs igen; de väntade med otålighet på att det skulle bli dag, så att de kunde komma ut och springa med nyheten; under tiden eldade de i kakelugnarne och kokade kaffe.
Abraham hade märkt under sömnen, att det eldades inne hos honom, och derför hade han ett intryck af, att det snart var skoldags.
Då han nu väcktes af sin far, for han upp och trodde, att han försofvit sig.
»Är klockan åtta?»
»Nej, min gosse, klockan är inte mer än sex, men jag väcker dig, emedan jag har någonting sorgligt att tala om för dig. Du måste vara stark, Abraham, och be Vår herre styrka dig, ty vi ha i natt begge två lidit en stor förlust. Din mor sjuknade plötsligt — —»
»Är mamma död?» ropade Abraham förtviflad och tog tag i fadern.
»Lugn, min gosse! Du ser ju, att jag är lugn; du måste också bära det som en man, så ung som du är. Ack ja, Vår herre har pålagt oss begge en tung pröfning; din mor sjuknade plötsligt i natt — det var ett slaganfall, som ingen mensklig makt kunde hjelpa emot — nu har hon det godt, och vi två äro allena.»
Abraham var ännu ej riktigt klar i hufvudet; han grep ifrigt efter sina kläder i obestämdt begär att komma upp och in till modern.
»Nej, nej, Abraham, ligg du stilla; det är ännu så tidigt på dagen, och du får tid nog till att sörja, stackars barn!»
»Men, pappa — pappa — är det riktigt sant?» Abraham brast ut i häftig gråt och kastade sig ned i kuddarne.
Länge satt fadern vid sängen och klappade honom på hufvudet. Men då gråten efterhand stillades, reste han sig:
»Nu kan du ligga, tills det blir ljust, Abraham, eller så länge du vill; du skall inte gå i skolan de här dagarne; jag skall snart komma in till dig igen.»
Det var så underligt, så omöjligt att få det riktigt in i hufvudet, att modern var död, oåterkalleligt död och borta — »död», upprepade han halfhögt för sig sjelf.
Han satt upprätt i sängen och stirrade mot de röda hålen i kakelugnsluckorna, tills gråten ånyo kom öfver honom och han lade sig ned och snyftade; han skulle inte i skolan, det var ändå skönt; han grät, tills han somnade, och sof länge.
Hvarje gång han höll på att vakna, stod det för honom, att någonting oerhördt tungt väntade på honom; men han skulle ej i skolan och så sköt han det ifrån sig.
Så kom det sig, att han ej steg upp förr än klockan elfva. Man hade satt in frukost till honom, medan han sof, men han kunde ej äta; han var liksom halft bedöfvad.
Abraham gick slutligen ut ur sitt rum och ville gå öfver den smala gången till föräldrarnes; men dörren var låst, så att han måste gå köksvägen.
Der öfverraskades han först af att finna den kokfru, de brukade ha vid bjudningar, i färd med att mala kött, och på spiseln stod en gryta med buljong.
Abraham gick genom salongen för att komma till sängkammaren. I rummen upptäckte han fru Bentzen och flera fruntimmer, som han kände; de voro alla svartklädda och öfver bord och stolar låg en mängd hvitt tyg; öfverallt luktade det mysk.
Han urskilde ingenting klart, förr än han stod vid sin mors säng.
Der låg hon, nu såg han det.
»Mamma!» sade han helt sakta; »mamma!» ropade han åter litet högre.
Då var det, som om det ville qväfva honom; han förstod plötsligt den obevekliga Döden, och han kunde ej gråta.
Fadern kom stilla in, talade vänligt med honom: »Vi två, Abraham, få hålla ihop, hon har kämpat ut, se, så fridfullt hon ligger.»
Derpå förde han honom sakta ut ur sängkammaren.
Det var en kärleksfull stämning och en stilla, dämpad brådska i huset; de hvita forhängena skulle hängas för fönstren ju förr desto hellre, och huset var stort med många fönster åt två gator.
Endast i professorns arbetsrum fick ingen komma in. Dit tog Abraham sin tillflykt.
Fadern satt och skref telegram, stannade då och då och suckade. Abraham stod och såg ut på gården, der höstregnet silade ned jämnt och lätjefullt.
Professorn stördes af en blek, blid man, som Abraham visste var likbjudaren; och medan de pratade, smög han sig in i sängkammaren igen.
Der satt han och stirrade på modern, grät nästan icke, bara stirrade som förlamad på de välkända dragen, som han ej kunde få till att röra sig. Månne ej ändå de andra kunde ta fel? Tänk om hon nu vände sig till honom och sade: »Abbe, jag är inte död.»
Fadern kom åter och fann honom här, talade litet med honom, men förde honom derpå sakta ut ur rummet.
Professorn hviskade i förbigående ett par ord till stadsfiskalens lilla vackra fru, och strax derefter bad hon — det skulle låta så tillfälligt, men Abraham förstod mycket väl:
»Ack, vill du komma hit och hålla i trappan, Abraham, och räcka mig knappnålarne, hvart efter?»
Hon stod uppe på kökstrappan och fäste upp förhängena.
Abraham gick och hjelpte henne, fruntimren täflade om att sysselsätta honom och uttömde sig i loftal öfver huru rask och dugtig han var. Och så gick dagen tills det blef middag.
Då förstod Abraham också kokfrun. Ty ett långt bord var dukadt i salen; alla de hjelpsamma fruntimren skulle äta der.
Abraham fann sin vanliga plats, men då han lyfte upp sina ögon och såg, att fru Bentzen satt bredvid honom framför soppterrinen, då brast han plötsligt i högljudd gråt och måste lemna bordet.
Och då först löstes sorgen i honom och vältade öfver honom som ett haf — den största och bittraste sorg, som det icke finnes tröst för i ett så ungt hjerta; den häftiga barnasorgen, om hvilken de fullvuxna tro, att den så hastigt öfvervinnes, emedan det så snart växer så mycket öfver.
Men med en lifaktig bitterhet som ingen annan lägger denna sorg sig djupt i bottnen, och allt hvad som sedan kan växa i ett hjerta, det spirar upp ur denna heliga sorg.
Lifvet och tiden kunna efterhand böja och förändra, men ett gemensamt märke, ett gemensamt smärtans ställe skall der alltid förblifva för dem, som just hade fått förmågan att förstå och lida för att genast nödgas börja med den allra bittraste förlust — den enda, som aldrig kan ersättas.