Gift/Kapitel 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
11.
Det hade gått några dagar, utan att fru Wenche såg något till Mordtmann. En middag gick han förbi, då han kom från fabriken, men hon drog sig bort från fönstret och gömde sig.
Förhållandet till Mordtmann hade trädt litet i bakgrunden; hon hade nu ej tanke för annat än det, som förestod henne; att hon ännu en gång skulle bli mor.
Då Abraham kommit till verlden, önskade hon länge, att han skulle få en syster. Men eftersom åren gingo, uppgaf hon detta hopp; och nu hade hennes tankar om barn och barnauppfostran blifvit sådana, att hon prisade sig lycklig öfver att ha endast ett att ansvara för.
Icke skulle hennes man heller bli glad, då han fick höra det; det kunde hon veta på förhand.
Men värst blef det för henne — ja, alldeles outhärdlig blef tanken, då den kom in i förhållandet till Mordtmann. Hon blef röd af blygsel hvarje gång hon tänkte på deras sista qväll.
Han hade kysst henne och sagt, att hon var endast hans; och hon, hvad hade hon gjort? och hvad skulle hon göra?
Hon kunde ju ej gå qvar ensam midt i allt detta; hvad eller hvem skulle hon välja? Det, som skulle komma, det måste komma — och sedan?
Hon satte sig en skymningsstund i soffan, efter att ha ålagt pigan att ej släppa in någon, icke herr Mordtmann heller. Hon hade känt sig nära förtviflan och fick en plötslig rädsla för sitt förstånd. Nu ville hon försöka en uppgörelse för att se, hvar hon stod.
Men det blef en sorglig uppgörelse, och fru Wenche förfärades öfver, hvar hon stod.
Ty hon stod ju djupt i lögn och oklarhet på alla håll. Hon, som så käckt och hänsynslöst hade slagit sig fram i lifvet utan att någonsin ljuga sjelf och utan att tillåta andra att ljuga, så vidt det berodde på henne; hon, som hade trott och påstått, att den som redligt vill hålla sig sann och ärlig, han skall kunna gå utan skada genom lifvet, så mylrande fullpackadt det än är af lögn och feghet.
Der låg hon nu sjelf. I hvilket af de förhållanden, som starkast bundo henne, var hon i detta ögonblick fullt sann? Hon tog dem för sig ett i sender och började med Abraham.
Hvart hade hennes son tagit vägen? Hon hade haft honom så nära sig, att hon hade kunnat se hvarje liten rörelse i hans själ, följa och förstå minsta tanke eller tvifvel, som famlade sig fram i hans unga hufvud.
Hvar var han nu? Hvad visste hon nu om honom ?
Det tjenade till ingenting att hon sade: de ha tagit honom ifrån mig. Ty det var ju just det hon skulle ha förhindrat, vakat öfver honom, hållit honom fast i en klar, ren luft af sanning, icke gifvit vika, icke fallit undan, icke tröttnat i den dagliga striden.
Det var ju det hon hade lofvat sig sjelf tusentals gånger, när hon bar honom på armarne, då han var liten; och nu, då han hade blifvit så stor, att han hade behof af att hon mindes sina löften, kunde hon nu träda fram för honom och säga: här är jag — här är jag, din trofasta moder,
Kunde han ha tillit till henne som förr?
»Nej,» sade fru Wenche högt, och allt ljöd så sorgligt i det tomma rummet, »nej, det kan han inte.»
Både vid skolhistorien och senare i konfirmationsfrågan hade hon gifvit tappt, uppgifvit sin princip, svikit sig sjelf och för alltid förspilt sin sons tillit. Aldrig hade han sett henne vackla, förr än just i dessa två saker, som för honom blefvo de mest betydelsefulla. Och hvad var det för grunder, som hade öfvervunnit henne? Herre Gud, så ömkliga de nu föreföllo henne i jämförelse med det stora: hennes pligt att hålla sonen uppe.
Nej, det var någonting annat, som hade stulit hennes kraft ifrån henne; och det var Mordtmann; för hans skull och upptagen af honom hade hon öfvergifvit — öfvergifvit? nej, förrådt sin son.
Och nu tog hon Mordtmann för sig och betraktade deras förhållande, och det föreföll henne så orent; det syntes henne i detta ögonblick så litet värdt.
Hon tog sin kärlek och pröfvade dess styrka genom att fråga sig sjelf, om hon var beredd att offra sitt hus, sin ställning, sin man, sin son, sitt goda namn — och allt efter som hon lassade på, såg hon ängslig bort till sin kärlek; och det slutade med, att hon var för gammal.
Hon var för gammal, tyckte hon, till denna hänsynslösa kärlek, hvilken frestar som en salighet och tvingar som en pligt. Hon kände allt för väl till lifvet för att förblinda sig i någon illusion; och hon var alltför rättskaffens och pligttrogen att förbise de andras kraf.
Hon höll mycket af Mordtmann, det kände hon. Stundtals kunde det riktigt berusa henne att tänka sig som hans, ett lif med en man, så ense med henne, så fördomsfri, käck och ädel i alla afseenden.
Och när hon så öfvergick till att tänka på lifvet, som det hädanefter skulle gestalta sig med hennes riktige man, då ryste hon för all denna lögn; och då blef det henne så vämjeligt, att det enda, som kunde rädda det vigtigaste för henne, det var en brytning, en brytning i all dess helsosamma, sönderrifvande sorg, och så ett nytt lif — det fick då bli som det kunde — med Mordtmann.
Men hon kunde ju icke gå till Mordtmann, så som hon nu var.
Och hon glömde ett ögonblick all sin sorg i det bittra medlidandet med detta barn, hvars mor ej vinkade det fram i längtan och kärlek, och som ingen skulle helsa välkommen, när det kom.
Hon var ej någon moder, som ett barn kunde ha nytta af, ingen hustru för en man, ingen pålitlig vän, ingenting för någon; var det icke bäst att hon gick bort?
Döden var henne icke så tung; hon hade mången gång stält framför sig den tanken att gå bort frivilligt, och hon trodde, att om beslutet en gång var fattadt, skulle hon ej sakna mod.
Hon hade smålett åt den öfverlägsenhet, hvarmed det vanligen talas om fegheten hos den, som väljer att sjelf öppna den dörr, som leder ut ur lifvet; ty så nära hade tanken varit henne, att hon visste det behöfves mod, isynnerhet mod till att välja.
Trött af den virfvel, hvari hennes tankar hade jagat henne, försjönk hon i ett stilla, tungsint grubblande öfver detta: månne hon ej gjorde just bäst mot de andra och mot sig sjelf genom att bekänna sitt lifs nederlag och gå bort besegrad, i stället för att lefva vidare på lögn och öfverlefvor med afprutning på det hon hade kämpat för och svikit: full, klar sanning i ord och handling?
Men hon var ju icke ensam.
Bilden af ett litet lent barnahufvud följde henne ju; var det rätt att ta ett annat väsen med? att släcka ljuset, innan det tändes?
Nya tvifvel, nya qval, nya frågor marterade henne; hvarför var der då intet, ingen, som hjelpte henne?
Der kom han ändtligen — klockan var öfver åtta — hennes man, som hon ej hade väntat på, men som hon visste skulle komma vid denna tid.
Han gick nu genom förstugan, satte käppen ifrån sig; skull hon tala med honom? Han var hennes man, han egde hälften af det lilla lif, hon hade tänkt på att släcka; han tog i låset och kom in.
»Är här någon?» frågade han.
»Jag är här,» svarade hon från soffan.
»Är du ensam?»
Det var någonting i tonen, som dref henne upp; hon svarade icke ett ord, utan skyndade sig att tända taklampan; hennes hand darrade, så att glaset klingade mot kupan.
»Hvad har du på sinnet, Wenche?»
»Är det inte snarare du som har någonting på sinnet?» frågade hon trotsigt, ty hennes man gick orolig omkring med ett elakt, olycksbådande leende.
»Åhjo, jag har någonting på sinnet — inte mycket, men litet som jag ville tala med dig om. Men, Guds död, hur är det du ser ut, Wenche?»
Hon fick plötsligt den idéen att låtsa, som om hon ej förstod, att han menade hennes förgråtna och af sorg förvridna ansigte och begagnade tillfället att få säga det: »Ser ut? Jag trodde, du visste det.»
»Visste det? Visste? Hvad?»
»Du har således inte förstått?»
Plötsligt samlade han sig; han grep sig om hufvudet och såg noga på henne med sina hvassa doktorsögon, vände sig bort och kom tillbaka, mumlande någonting.
»Hvad säger du, Carsten?»
»Jag? Jag säger bara: se! se!» svarade han blek.
»Jag är rädd, att ingen af oss har rätt hjertelag för den lille stackaren.»
»Hvilken stackare?»
»Vårt barn, Carsten! Vårt stackars lilla barn.»
»Vårt?» svarade han med samma stygga leende och vände sig ett ögonblick mot henne.
Fru Wenche såg en sekund in i hans förvridna ansigte, utan att förstå. Han vände sig mot dörren för att gå ut igen.
»Carsten!» for hon plötsligt upp, »Carsten, hvad var det du sade?»
Han vände sig i dörren; hela mannen var förändrad; det gråa håret spärrade ut, tänderna hotade och ögonen voro som ett djurs, hvilket plötsligt slår sönder sin bur; hest och andlöst sade han henne midt i ansigtet: »Jag tror dig inte.»
Hon störtade efter honom med ett skrik och med lyftade händer; men han var redan ute ur förstugan, och hon uppgaf det; hon kunde ju ändå inte slå honom till golfvet, och det var det hon ville.
Ett ögonblick stod hon darrande; derpå rätade hon upp sig och gick ut och gaf pigorna besked: professorn kom visst icke hem till qvällen; sjelf gick hon ut och tog portnyckeln med sig; ingen behöfde sitta uppe och vänta på henne.
Abraham var på spelparti hos Broch; hon ville nog gerna ha träffat honom, men det var kanske bäst, att hon ej blef rubbad i sitt beslut. Hon tog på sig pelskappan, slog upp kapuschongen och gick ut på gatan.
Fru Wenche gick direkt till Mordtmann; det var ej stora afstånd i staden, och medan hon gick, tänkte hon ej vidare än att nu var hon löst, alldeles löst från sin man; hon gick nu till Mordtmann för att berätta honom allt; så blef det ändtligen klarhet och sanning i hennes förhållanden som förr; lycka väntade hon sig ej mycket af.
Hon hade aldrig varit hos Mordtmann, men hon visste hvar hans fönster åt gatan voro; der brann ljus. Huset var som de flesta andra i staden: porten öppen, ingen stängd tambur; hon gick direkt till hans dörr, knackade på och inträdde.
Michal Mordtmann stod midt på golfvet med hatt och öfverrock, en nytänd cigarr, just i begrepp att skrufva ned lampan för att gå på klubben.
I rummet var det en lätt matlukt efter varm qvällsmat, blandad med den fina doften från de första dragen af en god cigarr.
»God afton, Mordtmann!» sade hon och smålog sorgset mot honom; »här kommer jag till er. Vänta bara litet, tills jag hinner sansa mig.»
Han stammade och kunde ej få fram ett ord, lade bort cigarren och tog af sig rocken.
Dessa dagar hade afkylt hans blod; professorns olycksbådande ansigte hade bragt honom på den tanken, att denna historia var alldeles för allvarlig. Fru Wenche var visst också för allvarlig, för tung till att kunna bära ett förhållande så som han tänkte sig det.
Hon kom in i hans rum, satte sig ned i hans soffa och sade: »Här kommer jag!» Hvad i all verlden skulle han göra? Hvilken ton skulle han anslå? Huru tusan skulle han klarera detta?
Vacker var hon! Hon var skön, såsom hon satt der blek och med litet oordnad klädsel i hans soffa; men hvad hjelpte det — på detta underliga, högtidliga sätt!
Han slog i ett glas vin åt henne.
»Käraste fru Wenche, hvad står på? Har det händt något olyckligt?»
»Nej» — svarade hon och smålog åter upp mot honom. »Ni skall kanske till och med tycka, att det är någonting lyckligt, eftersom det helt plötsligt uppfyller er önskan.»
»Berätta! Berätta!» ropade han ifrigt i en ton, som skulle betyda hänryckt.
Hon märkte intet, upptagen som hon var af det hon nu skulle berätta honom, af detta ögonblick, då hon löste gemenskapen med den ene mannen, för att knyta en ny med en annan.
Hon började derför lugnt, som om hon ville be honom ge sig till tåls — det blef en lång och allvarsam historia:
»Ja, käre Mordtmann, jag har skilt mig från min man och har kommit till er; men först är det något annat —»
»Ni har, säger ni, skilt er — jag förstår inte —;» han såg plötsligt hela den lilla staden stå på hufvudet: fru professorskan Løvdahl rymd från sin man för att slå sig ned för natten i hans ungkarlsbostad!
Det gick en liten ryckning genom fru Wenche; hon såg hastigt upp på honom och sade liksom på försök:
»Det vill säga, jag hade en häftig scen med min man; och derför gick jag för att be er om ett godt råd.»
»Åh, käraste fru Wenche, jag vill göra allt för er; i början skrämde ni mig riktigt; men det var ändå temligen oförsigtigt af er att komma så här dags.» Han satte sig bredvid henne i soffan.
Men fru Wenches ansigte blef alldeles stelt, och rynkor, som aldrig varit der förr, lade sig vid munnen. Hon, som alltid sjelf talade sanning, hade fått fint öra för det, som var ihåligt och ej att lita på; i denna sekund genomskådade hon honom fullkomligt och obevekligt.
Och hade hon ej gjort det förr, så var det derför att hennes egen spirande kärlek hade gjort henne tillitsfull och blind; och dessutom hade det, isynnerhet vid deras sista möte, varit så mycken verklig lidelse hos honom.
Men nu, då hon i sitt första tvifvel lade den lilla snaran för honom, förrådde han sig strax. Det var i hans stämma så mycken lättnad, då han hörde, att det ej var så allvarsamt, bara en häftig scen med mannen, att det plötsligt stod klart för fru Wenche, att hon stod alldeles i beredskap att kasta bort sig, gå från feghet och hyckleri direkt öfver i armarne på den falskaste falskhet.
Hon stod upp och såg honom in i ögonen. Han reste sig också, famlade efter ord, fäktade så godt han kunde mot dessa ögon, som borrade sig i honom, utan att kunna pareras.
Ett par sekunder höll han ut, men då måste han se bort. Och då han åter såg upp, blef hans ansigte mycket blekt, och han höll upp händerna, som om han vore rädd, att någonting skulle falla öfver honom och krossa honom.
Men då var fru Wenche på det klara med honom. Hon räckte fram handen, som för att fatta det glas vin, som stod på bordet; i detta pinsamma ögonblick fick hon en bestämd ångest för att svimma här — här uppe hos honom! — men hon betvingade sig med all sin makt, höll sig upprätt och gick.
Hon hade genom de stilla, menniskotomma gatorna kommit så långt, att det ej längre fans några gaslyktor; hon märkte det först, då hon snavade och ej kunde se vägen längre.
Längs kanten voro stora stenar nedsatta, och djupt nere hörde hon böljorna, som lyfte sig upp mot klippstranden och rasslade ned igen, sugande och slitande i den sega tången.
Från ljuset inne i staden blänkte små strimmor fram öfver fjorden mot henne; men hon vände sig bort, satte sig på en sten och såg utåt i mörkret.
»Stackars lille Abbe! Stackars lille Abbe!» upprepade fru Wenche halfhögt. Han var den siste hon tog afsked af, han var det enda, som band henne.
Ty det var slut, helt och hållet slut mellan henne och Mordtmann. Hon blygdes; hon kände sig förnedrad och besudlad genom att ha låtit narra sig så långt af denna menniska. Men ej blott hennes kärlek hade han dragit i stoftet, utan alla hennes idéer, hennes käraste och modigaste tankar hade han gjort motbjudande för henne; hon kunde ej lita på något eller någon efter detta — ej ens på sig sjelf.
Och när hon nu gick bort från sin man, var det utan sjelfförebråelser. Allt det hos honom, som under deras samlif hade hållit honom uppe i hennes ögon, det var alldeles utplånadt genom hans sista förolämpning; det hade brutit fram en råhet, just det brutalt manliga, som hon hatade, och som han hittills med konst hade vetat dölja för henne.
Nej, honom ville hon ej återvända till!
Och den lille stackare, hon tog med sig, vållade henne heller ingen oro; ty nu stod det så visst och tydligt för henne, att det var en välgerning — den sista hon hade tillfälle till — att släcka ljuset, innan det blef tändt, att förskona denna lilla möjlighet från ett lifs tvifvelaktiga gåfva.
Och i hennes stora ensamhet, ytterst på randen af ett lif, som hon kände sig nödsakad att uppge, blef det för henne ett litet skimmer af modersglädje, som om hon höll sitt lilla gråtande barn i sina armar och bar det med sig in i den välsignade sömnen.
Men Abraham! det barn hon hade! Var hon då så helt och hållet förlorad för honom, att hon omöjligen skulle kunna återvinna honom?
Om och om igen räknade hon ut detta problem, och hvarje gång hon tyckte, att det kunde gå ut, kom det någonting och omstörtade alltsamman för henne.
Nej, hon kunde ej gagna honom längre genom att lefva, så som hennes lif hädanefter måste bli — det var omöjligt!
Deremot kunde hon tänka sig, att minnet af henne kanske en gång under hans senare lif kunde bli honom ett stöd eller en hjelp till upprättelse, om det någonsin — och det var hennes hopp — skulle gå upp för honom, att hon, hans mor, var den, som hade sträfvat att hålla honom sund och sann, och att de andra — de hade förgiftat hans ungdom och gjort honom feg och opålitlig.
Fru Wenches hufvud var snart ej i stånd till mera; hon var blott fullkomligt klar med afseende på ett: beslutet. Hennes pinsamma uppgörelse med lifvet hade tröttat och började förslöa hennes tankar; hon märkte det sjelf och gick till närmaste gaslykta för att se på sitt ur.
Klockan hade blifvit tolf.
Fru Wenche hade hela tiden vetat, huru hon skulle göra det, och hon hade tänkt på dem, som skulle lefva efter henne.
Hon svepte in sig i sin kappa och såg utöfver fjorden och inåt mot ljusen i staden; och hon samlade sin ungdom, sin glädje, sin lycka, allt det hennes lif hade känt till af solsken, lät allt i halfklara konturer draga sig förbi och valde derpå åter mörkret, trött, men fast och utan vacklande.
Derpå gick hon hastigt tillbaka genom staden och direkt hem.