Gotlands konsthistoria/S. Nikolaus

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  S. Olof
Gotlands konsthistoria
av Carl Georg Brunius

S. Nikolaus
S. Gertrud  →


[ 174 ]
S. Nikolaus.

Ruinen af denna klosterkyrka, som varit en af de ansenligaste och den nordligaste helgedom i Wisby, företer ett treskeppigt långhus och ett fyrkantigt kor med tresluten altarvägg. Tio pelare i två rader uppbära långhusets takhvalf. Mellanskeppet och koret äro nära dubbelt bredare och något högre än sidoskeppen. Omgifningsmurarne ha till det yttre temligen höga socklar, hvarifrån fina hörn- och mellanpilastrar uppgå, och vestra gafvelmuren och båda sidomurarne förstärkas till det inre med hörn- och sidopilastrar samt halfkolonner, hvilka motsvara pelarna och tillika med dem uppbära förenings- och skiljebågar. Koret, som utvändigt förstärkes med fyra sträfpelare öfver hörn, visar tydliga spår efter ett takhvalf. Å långhusets södra sidomur nära vestra ändan finnes en ingång och en sådan nära midten af dess södra och norra. Öfver vestra ingången ses ett rundfönster och midt deremot å norra sidomuren två rundbågiga fönster jemte hvarandra. I hvarje bland de följande hvalfafdelningarna, med undantag af den nästsista åt öster å norra sidomuren, märkas å hvardera dels två rundbågiga dels ett spetsbågigt fönster. Den vestra gafvelmuren har trenne, men den östra tvenne spetsbågiga fönster, af hvilka de förra motsvara mellan- och sidoskeppen och de sednare blott sidoskeppen. Å korets hvarje sidomur finnes ett spetsbågigt fönster och å altarväggen tre sådana, således tillhopa fem. Byggnaden består af huggen och tuktad kalksten med ringa inblandning af tegelsten.

[ 175 ]Långhusets inre bredd i vester utgör 62.7, i öster 65.8 och längd 173.2; det södra sidoskeppets bredd emellan pilastrarna och pelarna 14.3, det norras 15.4, mellanskeppets bredd 27.8; korets sträckning i söder och norr 28.3, i motsatt riktning 25.2. Af pelarafstånden håller det första från vester 24.6, det andra 25.6, det tredje 27.5, det fjerde 26.5, det femte 25.2, det sjette i öster 20.2, Sidoskeppens höjd utgör till slutstenarna 48.5, mellanskeppets 60.0, omgifningsmurarnas tjocklek 5.5, takhvalfvens 1.2. Pelarne hålla i hvarje sida 5.0.

Kyrkan, som framter både rund- och spetsbågsstil, härrör från olika byggnadstider och måste till sina flerartade detaljer noga skärskådas för att kunna rätt uppfattas. Vi skola derföre söka i korthet åskådliggöra kyrkans särskildta förhållanden och slutligen yttra vår mening i afseende på hennes egenheter.

De åtta vestliga pelarne äro fyrkantiga, men de tvenne östligaste ha åt vester rätvinkliga och åt öster afskurna hörn. Alla utmärka sig med skråkantiga socklar och hålkälade kransar. Af pilastrarna, hvilka äro tvåsprångiga och lika breda som pelarne, har hvardera å midten en grof halfkolonn. Grundstenarne äro skråkantiga, baserne attiska med skyddsblad, kapitälerne hålkälade eller bägarlika och de fleste slätta, men några få löfprydda. Härvid bör märkas, att den fjerde pilastern från vester å den södra sidomuren saknar halfkolonn och den motsvarande å den norra är blott ensprångig med omgifvande kragstenar. Dessa två pilastrar ha skråkantiga socklar samt hålkälade och rundstafviga kransar. De östligaste pelarne motsvaras å sidomurarna af smärta halfkolonner, som på 8.0 afstånd [ 176 ]från golfplanen uppgå på kragstenar och framte bägarlika och löfprydda kapitäler samt hålkälade kransar. De sistberörda pelarne ha å östra gafvelmuren motsvarande kragstenar, hvilka äro liksom pelarnas kransar hålkälade. I långhusets sydvestra och nordvestra hörn uppstå rätvinkliga och tvåsprångiga pilastrar. I långhusets sydöstra och nordöstra hörn höja sig smärta kolonner, som utan baser börja vidpass 2.0 öfver golfplanen och sluta med bägarlika kapitäler. Der ha naturligtvis stått hörnaltaren.

Förenings- och skiljebågarne äro mycket spetsiga och lika breda som pelarne, och alla äro skarpkantiga. Derifrån böra följande undantag göras. De två föreningsbågarne, hvilka uppbäras af de östligaste pelarna och de motsvarande kragstenarna å den närmaste gafvelmuren, ha afskurna hörn. Halfkolonnerne, som å sidomurarna motsvara de östligaste pelarna, uppbära tillika med desamma fina skiljebågar, af hvilka hvardera prydes med en karnisstaf mellan två hålkälar. Både å sido- och gafvelmurarna märkas kantbågar, som äro rätvinkliga, men för öfrigt finnas inga sådana. De två vestligaste hvalfafdelningarnas kantbågar äro halfrunda, men de öfrigas lågspetsiga. Korshvalfven, hvilka sakna korsbågar, ha högspetsiga, raka och uppåtgående kappor.

Hvardera af korets sträfpelare, som sakna afsatser och betäckas med rösten, håller 5.0 i framsprång och 3.5 i bredd. Triumfbågen, hvilken bestått af en temligen grof karnisstaf med omgifvande hålkälar, har hvilat på smärta halfkolonner, hvaraf betydliga lemningar äro öfriga. I korets fyra vinklar, som motsvara sträfpelarna, ses vackra lemningar af rundstafvar, hvilka, nära 3.0 från golfplanen, uppgått från [ 177 ]kragstenar och ha bägarlika, men vittrade kapitäler. Derpå följa trestafviga pilastrar med bägarlika och löfprydda kapitäler, hvilka å triumfbågens hvarje sida åt öster motsvaras af en bladsirad kragsten. Pilastrarne och kragstenarne ha uppburit kantbågar med rätvinkliga hörn samt korsbågar med en karnisstaf mellan två hålkälar. Af lemningar skönjes, att betäckningen varit femkappig och högspetsig.

Sydvestra portalen har å hvarje sida haft tre kolonner mellan stora murhörn. Tjocka och breda poster af hela block uppbära ett rakt dörrfält, som i nedra kanten siras med en stor bladbord, ifrån hvars midt en korsprydd lilja uppspirar. Till höger om denna lilja föreställes S. Augustinus, till venster S. Nikolaus, af hvilka hvardera bär biskopsmantel, pallium och klöfhatt och håller en krumstaf i den venstra handen samt utsträcker den högra till välsignelse. Jemte dessa helgon, till hvilka kyrkan förmodligen varit invigd, läses: S. Avgvstinvs och S. Nicholavs med bokstäfver, som röja en hög ålder. Liljan, figurerne och bokstäfverne äro lindrigt inristade. Grundstenarne, baserne och skaften saknas. Af kapitälerna och kransarna, hvilka qvarsitta, äro de förre bägarlika, de sednare hålkälade och löfprydda. Betäckningen, som utgöres af tre rundstafvar mellan skarpkantiga bågar, är halfcirkelformig.

Den sydöstra portalen har ett rakt och slätt dörrfält, hvilket hvilar på en skadad post och en nyligen gjord inmurning. Hvarje sida derutanför har haft två kolonner mellan murhörn. Kolonnernas skaft äro bortbrutna och af murhörnen finnes blott det yttersta åt vester i behåll. Grundstenarne bilda skråkanter. Baserne äro attiska med skyddsblad och mycket skadade. [ 178 ]Kapitälerne, som å vestra sidan qvarsitta, äro bägarformiga och ha öfver kolonnerna varit bladprydda. Kransarne bestå af rundstaf och hålkäl. De östra kapitälerne och kransarne saknas. Betäckningen utgöres af två rundstafviga mellan två skarpkantiga rundbågar.

Den motsvarande portalen å norra sidomuren har breda poster, som uppbära en lika bred rundbåge. Å hvarje sida derutanför finnas tre murhörn, af hvilka det innersta prydes med rundstaf och hålkäl, det mellersta är snedsmygigt och det yttersta rätvinkligt. Alla dessa murhörn ha kransar, som siras med rundstaf och hålkäl och uppbära rundbågar af likadan anordning. Denna portal är mycket skadad af vittring. Alla tre ingångarne äro till det inre snedsmygiga och ha lågrakspetsiga betäckningar.

Rundfönstret öfver sydvestra ingången håller vidpass 6.0 i tvärmått. Yttre och inre omfattningen, som äro lika hvarandra, bildas af tre starka språng, af hvilka de två yttre äro skarpkantiga, men det inre skråkantigt. Mellan dessa omfattningar ses ett rosverk med följande anordning. Från en midtring utgå fyra rundbågar med lod- och vågrät ställning emot hvarandra. Från svicklorna mellan och slutstyckena af dessa rundbågar framstå stafvar, som förenas med åtta rundbågar. Der finnes således en dubbelros, hvilken har fyra inre och åtta yttre kronblad, som alla äro ut- och invändigt snedsmygiga.

De rundbågiga fönstren äro ganska smala men temligen höga, och de stå parvis helt nära hvarandra. Af dessa fönster, hvilka sakna poster och rosverk, intaga tvenne par den södra sidomurens två mellersta och fyra par den norras fyra vestra hvalfafdelningar. [ 179 ]Samma fönster, som ha 18.0 höga bröstningar, äro ut- och invändigt snedsmygiga. Härvid bör dock märkas, att hvardera af de södra fönstren har utanför yttre omfattningens smygar rätvinkliga språng.

Å södra sidomuren ses i den andra hvalfafdelningen från vester liksom i den nästsista och sista åt öster ett spetsbågigt fönster. På den norra sidomuren i den nästsista hvalfafdelningen åt öster saknas fönster; emedan en utbyggnad legat derutanför, men i den östligaste hvalfafdelningen åt samma håll finnes ett spetsbågigt fönster. Hvardera af alla dessa fönster har tydliga lemningar af tvenne poster, som uppburit trebladiga spetsbågar, af hvilka den mellerste varit högre än de omgifvande. Den vestra gafvelmurens södra och den östras begge fönster ha varit lika de nyssberörda. Norra sidoskeppets vestra fönster, som är vida mindre än det södras, har icke haft mer än en post, hvilken uppburit två trebladiga spetsbågar och derpå en fyrbladig ros. Mellanskeppets vestra fönster, som är både mycket bredare och högre än något af de öfriga, visar lemningar af tre poster och öfverst sådana af en ros, hvilken haft ansenlig storlek. Alla dessa spetsbågiga fönster ha ut- och invändigt sneda smygar och temligen låga bröstningar.

Det stora runda och hvarje par af de små rundbågiga och hvardera af de stora spetsbågiga fönstren å sidomurarna stå midt emot pelarnas mellanrum. Af de stora spetsbågiga fönstren å gafvelmurarna motsvara de fyra midten af sidoskeppen och det mellersta i vester midten af mellanskeppet.

En raksluten ingång i södra sidomurens nästsista hvalfafdelning åt vester inleder till ett smalt och långt [ 180 ]förvaringsrum, som ligger i densamma och betäckes med ett tunnhvalf på vederlag i söder och norr samt har ett väggskåp i vestra ändan och en rund ljusöppning åt söder.

En motsvarande raksluten ingång å norra sidomuren inför till en trappa, hvilken betäckes med tunnhvalf och sträcker sig från öster till vester samt har inåt en fyrbladig ljusöppning. Från denna trappa märkes åt norr en raksluten utgång till en utbyggnad, som legat derutanför. Samma trappa uppleder till en smal spiraltrappa, hvilken i sidomuren uppför på takhvalfven. Öfver ingången till nedra trappan skönjes å den inre mursidan och de närmaste pilastrarna samt de motsvarande pelarna inhuggningar för bjelkar till en läktare, hvartill en liten rakbetäckt ingång blifvit uppbruten, der begge trapporna förenas.

Å norra sidomuren i nästsista hvalfafdelningen ses en spetsbågig ingång, som prydes med en rund- och en karnisstaf samt en hålkäl deremellan. Denna ingång inleder till en trappa, hvilken genom en rundbågig utgång åt norr infört i öfra våningen af en utbyggnad derutanför. Samma trappa, som sträcker sig från öster till vester, har uppgått till en spiraltrappa, hvilken uppfört på takhvalfven, men numera är till yttre hälften bortbruten. Denna trappa är beqväm och betäckes med sträckstenar, som bilda afsatser öfver hvarandra.

Korets fem fönster, hvilka äro alla spetsbågiga samt ut- och invändigt snedsmygiga, intaga midten af dess södra och norra sidomur samt midten af sträfpelarnas tre mellanrum och ha 12.0 höga bröstningar. Hvardera af samma fönster håller 3.5 i bredd och nära 40.0 i höjd och har tydliga lemningar af en midtpost, [ 181 ]som uppburit två trebladiga spetsbågar och derpå en fyrbladig ros.

I korets södra sidomur märkes en stickbågig sittnich, hvilken är 6.4 bred samt lika hög och 1.8 djup. Hvarje sidohörn prydes med en smärt kolonn och derjemte en fasettstaf. I den sydöstra delen af altarväggen ses ett dubbelt väggskåp med två rakspetsiga betäckningar. Den ena hälften af detta väggskåp har slät botten, men den andra lemningar af en fyrbladig uttömningssten. I den östra delen af altarväggen finnes ett väggskåp med rakspetsig och i den nordöstra ett sådant med raksluten betäckning. Å korets norra sidomur märkes en igenmurad ingång.

Långhusets socklar bildas af en skråkant och derpå en attisk bas samt öfverst en platt och hålkäl. Socklarnas hela höjd utgör ungefär 3.0 och deras framsprång 1.1. Vestra gafvelmuren har två hörn- och två mellanpilastrar, som, 2.1 breda och 0.3 tjocka, uppgå från socklarna och afslutas med skråkanter. Pilastrarne, hvilka ha nära samma höjd som gafvelmuren, indela densamma i trenne likstora fält. Sidomurarnas socklar och pilastrar äro dels mera oregelbundna, dels mera förstörda. Korets socklar äro skråkantiga.

Långhusets vestra gafvelröste uppgår från en liten skråkantig indragning och utgöres af två afdelningar öfver hvarandra. Nedre afdelningen har lindriga fall, som motsvarat sidoskeppens luttak, och den prydes å midten med en större nichfördjupning mellan två mindre ljusöppningar, hvilka alla äro spetsbågiga. Vid hvarje sida derom märkes en stor, tolfbladig rundfördjupning med midtring och i hvardera af de yttre vinklarna en liten enkel sådan, snedt deröfver ses [ 182 ]tvenne små korsfördjupningar. Öfra afdelningen består af en lodrät undersats, som motsvarar mellanskeppets bredd och prydes med åtta små rundbågiga nichfördjupningar. På denna undersats, hvilken håller vidpass 6.0 i höjd, följer en uppsats med branta fall åt söder och norr. Samma uppsats har nederst två rundbågiga ljusöppningar och midt deröfver lemningar efter en mindre sådan. Vi finna af detta gafvelröste, att hvardera af sidoskeppen haft ett luttak och mellanskeppet ett kroppåstak, som varit åtskildta af lodräta väggar. Då här icke finnas öfver pelarraderna såsom i S. Maria några sträckmurar, måste dessa väggar bestått af idel trä.

Långhusets östra gafvelmur har haft, såsom lemningar visa, ett halfröste åt söder och ett sådant åt norr, hvilka motsvarat sidoskeppens luttak. Deremot finnas inga lemningar, som antyda, att dessa halfrösten haft ett mellanröste, hvilket motsvarat mellanskeppets kroppåstak. Alltså vill det synas, som korets omgifningsmurar varit lika höga med mellanskeppets takfot. Till följd häraf måste mellanskeppets kroppåstak förenat sig med korets betäckning, hvilken tvifvelsutan haft lika vattenfall åt båda sidorna och den treslutna altarväggen.

Enär kyrkotorn, såsom vi ofvanföre visat, under den äldre medeltiden, då klockor ej brukades i Norden, blott uppfördes till försvarsverk, så ansågos dylika byggnader vid klosterhus, som voro fridens boningar, rentaf öfverflödiga. Af detta skäl saknas torn vid gamla klosterkyrkor i Norden. Sedan klockor kommit i bruk, blefvo takryttare derför anbragta, och troligtvis har S. Nikolaus haft en dylik.

Kyrkan är uppförd till det yttre och till alla [ 183 ]omfattningar, pelarrader, pilastrar, samt förenings- och skiljebågar af huggen, men för öfrigt af tuktad kalksten, kapporna af kalkflisor; dock bestå vestra gafvelröstets rosiga fördjupningar af röd tegelsten, och i korets sidomurar och takhvalf förmärkas några lemningar af sådan tegelsten. Yttre dörromfattningarne utgöras af slipad kalksten. Den stora fönsterrosen öfver sydvestra ingången är fint arbetad af tretton stycken. Lemningar af fönsterposterna och rosverken visa, att de varit fina och med omsorg arbetade af kalksten. Här bör anmärkas, att pelarnas stammar äro grofhuggna, och att de varit afrappade.

Utanför norra sidoskeppets nordöstra trappa har, såsom vi omnämnt, en hög utbyggnad legat, hvilken inunder haft ett tunnhvalf med vederlag i söder och norr och derpå ett högt rum med korshvalf. För öfrigt märkas å långhusets hela norra sidomur spår efter en omgång, som varit betäckt med korshvalf, och sträckt sig genom nedra delen af nyssberörda utbyggnad, och troligtvis tillhört en fyrkantig klostergång, hvarmed den igenmurade ingången å korets norra sidomur stått i förening.

Ehuru det kan af ofvanstående klarligen inses, att hela kyrkan ej tillkommit på en och samma tid; så anse vi oss böra något närmare skärskåda hennes förhållanden. Vi skola slutligen nämna vår mening i afseende på kyrkans ålder.

Det visar sig, att långhusets vestra och mellersta tredjedel äro äldre än dess östligaste hvalfafdelning och koret. Vestra gafvelmurens två och södra och norra sidomurens tre pilastrar äro väl något lika de nästsista åt öster, deremot i högsta grad olika de östligaste. [ 184 ]Detsamma gäller om det sydvestra och nordvestra hörnets pilastrar i jemförelse med det sydöstra och nordöstra hörnets motsvarande. Det företer sig uppenbart, att långhuset haft en gafvelmur i öster, som intagit den plats, hvarå de två östligaste pelarne motsvara de fina runda pilastrarna å södra och norra sidomuren. Således har långhuset ursprungligen haft fem icke såsom nu sex hvalfafdelningar. På dylikt sätt ha de ingångar, hvilka intaga midten af södra och norra sidomuren, haft en passande ställning nedanför högaltaret. Efter kyrkans förlängning är deremot denna ställning ganska ovanlig.

Alla portalerne framte ren rundbågsstil. Detsamma gäller om den stora fönsterrosen öfver den sydvestra ingången. Härvid bör i förbigående erinras, att den sistberörda ingången är dragen, så långt rummet medgifvit, intill sydvestra hörnet, men att den stora fönsterrosen öfver densamma blifvit ställd i midten af hvalfafdelningen. Häraf har således en betydlig skefhet emellan ingången och fönsterrosen tillkommit, enär man på urgammalt sätt anbragt ingången så nära som möjligt intill gafvelmuren, men enligt bestämd anordning insatt fönsterrosen i midten af hvalfafdelningen. Denna skefhet bidrager icke till sidomurens förstärkning utan tvärtom till densammas försvagande. De små rundbågiga fönstren, som parvis intaga midten af den norra sidomurens fyra vestra hvalfafdelningar och den södras två mellersta, visa på det solklaraste, att långhusets vestra och mellersta tredjedel äro äldre än dess förlängning. Att den nästsista hvalfafdelningen åt vester haft å den södra sidomuren ett par små rundbågiga fönster, hvilka motsvarat ett par sådana å den norra, är mer än [ 185 ]sannolikt; ty man har för beredande af bättre belysning insatt ett mera än dubbelt bredare och högre fönster med spetsbågig betäckning. Att man ej på lika sätt utvidgat de små fönstren å norra sidomuren, kan deraf förklaras, att omgången ej tillåtit sänkning af bröstningarna. Dessutom ha de tre rundbågiga fönstren, hvilka tvifvelsutan funnits å vestra gafvelmuren, blifvit utbytta emot spetsbågiga, mera än dubbelt större. Utvidgningen af det mellersta af dessa fönster har ej allenast blifvit ökad genom bröstningens sänkning utan jemväl genom hela betäckningens uppdragning i gafvelröstet; en störande anordning, som klarligen visar, att denna förstoring tillkommit i den sednare medeltiden, då man ingalunda åtnöjde sig med den svaga belysning, hvilken erhölls genom den äldre medeltidens små fönster.

Långhusets östra tredjedel visar liksom koret intet spår af rundbågsstil. De rundstafviga sido- och hörnpilastrarne röja liksom dörr- och fönsteromfattningarne idel spetsbågsstil. Dock tyckes den nästsista hvalfafdelningen åt öster vara ursprunglig; ty fönstret i den södra och trappan i den norra sidomuren torde tillkommit vid kyrkans förlängning. Om den östligaste hvalfafdelningen noga jemföres med koret, så är hållningen i beggedera så lika, att de troligtvis tillkommit på samma tid. Det vill äfven synas, som alla de spetsbågiga fönstren i de öfriga hvalfafdelningarna blifvit insatta, när den östra och koret tillkommit.

Pelarne, hvilka ingalunda bilda snörräta rader, luta dels utåt, dels inåt. Dessa skefheter låta för en byggnadskunnig lätt förklara sig. Hvarest mellan- och sidoskeppens takhvalf äro i behåll, ha pelarne blifvit af det förras, som äro nära dubbelt bredare och vida [ 186 ]högre än de sednares, utåtspända. Ett alldeles motsatt förhållande har deremot uppstått, hvarest mellanskeppets takhvalf instörtat, men sidoskeppens qvarstå. Dylika företeelser äro ingalunda ovanliga och ha påtagligen helt naturliga orsaker. Alla pelarne visa sig vara samtidiga med hvarandra, men de stå deremot ganska illa tillsammans med pilastrarna. Om pelarne skulle rätt öfverensstämt med de tre vestligaste pilastrarna å södra liksom å norra sidomuren, så borde de haft rätvinkliga sidosprång och derå temligen grofva halfkolonner. På sådant sätt hade förenings- och skiljebågarne icke blifvit ensprångiga utan tvåsprångiga med grofva rundstafvar framtill. Nu hvila skiljebågarne på pilastrarnas inre språng. Således uppbära de yttre sprången och halfkolonnerne ingenting, och de framstå såsom dåraktiga prydnader. I bättre helgedomar från medeltiden ha inga så stora partier som dessa tillkommit utan bestämda ändamål. Dessutom bör enhvar inse, att, då sprången och halfkolonnerne å pilastrarna icke ha motsvarande å pelarna samt öfverensstämmande föreningsbågar, de ej allenast äro gagnlösa utan jemväl såsom sådana vanprydliga. Alltså måste det antagas, att pelarne, förenings- och skiljebågarne samt kapporna äro yngre än pilastrarne. De två östligaste pelarne äro till de sydöstra och nordöstra hörnen afskurna; man har nemligen velat göra de södra och norra samt östra sidorna hälften smalare för att någorlunda passa med de dithörande smala förenings- och skiljebågarna, liksom man velat åt vester låta desamma ha lika hållning som de öfriga. Här bör noga uppmärksammas, att de två vestligaste hvalfafdelningarne ha både å södra och norra sidomuren fullt halfrunda kantbågar, [ 187 ]hvilka vid inmurningen af takhvalfven blifvit genom simpla påmurningar tillspetsade. De öfriga kantbågarne åt öster, som äro spetsiga, visa sig vara yngre och ha tvifvelsutan tillkommit, när långhuset tillbyggdes. Mellanskeppets skiljebågar äro i hög grad spetsiga, så att flere midt emellan dyn- och slutstenarna nedåtsjunkit, hvadan de numera ha föga uppåtkrökning och hota med instörtning. Ehuru föreningsbågarne äro ganska spetsiga, så ha de måst någorlunda lämpas efter sidoskeppens skiljebågar. För att bringa föreningsbågarna till ungefärligen lika höjd med mellanskeppets skiljebågar, ha de förra blifvit till mer än 3.0 i höjd tillspetsade genom lodräta påmurningar. Man har, icke fullt belåten med all denna uppåtspänning, på ett utomordentligt sätt uppjagat kapporna, ett beteende, som röjer hvalfkonstens största förfall. Sidoskeppens och ännu mer mellanskeppets takhvalf höja sig betydligt öfver omgifningsmurarna. Att likväl den största delen af takhvalfven är i behåll härrör deraf, att omgifningsmurarne visa sig vara ovanligt fasta. Härtill kommer, att takhvalfven ingalunda ha någon hög ålder. På något afstånd visa sig takhvalfven, hvarpå frodigt gräs och flere små löfträd växa, såsom spetsiga ättehögar. Man ser ganska ofta resande af båda könen kringvandra på takhvalfven, hvarest tilltrampade gångstigar förefinnas. Ehuru vi insågo hela faran af takhvalfvens stora svaghet, begåfvo vi oss ditupp för att göra några undersökningar. Man skall vara bra okunnig i byggnadsväg, om man af idel nyfikenhet kringvandrar deruppe.

Koret, som företer en utbildad spetsbågsstil, röjer ett omsorgsfullt arbete. Att få lemningar äro öfriga af korets takhvalf, härrör deraf, att en mängd qvadersten [ 188 ]blifvit der utbruten. Man har ej allenast borttagit de öfra delarne af omgifningsmurarna utan jemväl betydliga sträckor af sträfpelarna. Det var helt naturligt, att takhvalfvet skulle på sådant sätt instörta. Föga mer än ett halft århundrade har förflutit, sedan en man, hvilken hedrades med Vasaorden, företog sig af idel egennytta att nedbryta ansenliga delar af korets omgifningsmurar och sträfpelare. Om dylika tilltag ej blifvit genom stränga förbud i sednare tid hindrade, så skulle vi nu haft föga i behåll af Wisby märkvärdiga ruiner.

På hvarje sida om långhusets sydöstra liksom dess motsvarande ingång å norra sidomuren i midten af tredje och fjerde hvalfafdelningen från vester ses å fönsterbröstningen en lodrät 4.0 bred fördjupning, som är igenmurad. Dessa fördjupningar, hvilka sträcka sig från golfplanen till fönsterplatterna, ha troligtvis tillkommit för uppförande af tvenne tvärmurar med bågöppningar och för anbringande af en läktare derpå. Det är bekant, att man under trettonde seklet plägat i en kloster- eller domkyrka uppdraga en mycket tjock eller två tunna tvärmurar jemte hvarandra och korshvalf deremellan för att afstänga koret och inrätta en läktare, hvarpå liturgisk läsning och sång förrättades. En sådan tvärbyggnad kallades under medeltiden lectorium, och deraf kommer tyska benämningen lettner och svenska läktare. Vi kunna ej betvifla, att här funnits en sådan afstängning, och att densamma måst, då långhuset fick en betydlig utvidgning åt öster med ett nytt kor, undanrödjas, emedan kyrkan skulle i annat fall blifvit till mer än hälften afskuren.

Det är ett barnsligt föregifvande, att denna [ 189 ]helgedom, hvilken tillhört Dominikanernas kloster, blifvit 1097 uppförd. Dominikanerorden, som stiftades 1207 och stadfästades 1216, inkom 1220 i Sverige [1]. Väl föregifves, att kyrkan blifvit af tyska handlande och sjöfarande uppförd och derför andrages det barnsliga beviset, att S. Nikolaus föreställes å den sydvestra portalens dörrfält; men då S. Augustinus står till höger om samma helgon, så torde deraf inses, att bröderne invigt sin kyrka till beggedera, och att, om de gifvit henne namn af den förre för vinnande af rikare gåfvor, de ha såsom predikaremunkar ej derföre mindre värderat den sednare. Det kan således ej rimligtvis antagas, att denna helgedom uppstått före 1220. Då priorn och predikaremunkarne i Wisby redan 1245 fingo ett bref af påfven Innocentius IV, torde kyrkan under denna mellantid uppstått [2].

Koret, som med sina tunna omgifningsmurar, smärta sträfpelare samt höga, spetsiga, blad- och rosprydda fönster röjer en blomstrande spetsbågsstil, har troligtvis uppstått kort före 1400. Långhusets tillbyggnad har förmodligen blifvit verkställd i förening med korets uppförande; ty den förra kan omöjligen vara yngre än det sednare. Således kan tiden för långhusets tillbyggnad och de rundbågiga fönstrens utvidgning ungefärligen angifvas.

Pelarne äro, såsom vi ofvanföre visat, mycket yngre än omgifningsmurarne, och de kunna enligt vår öfvertygelse ej vara äldre men väl yngre än långhusets tillbyggnad och korets tillkomst. Å södra radens [ 190 ]nästsiste pelare åt öster ses mot midten af vestra sidan en upprättstående sköld, hvilken 2.2 bred och 3.0 hög, framspringer nära 0.2.5 ifrån murytan. Då skölden, som liknar en uppnedvänd spetsbåge med vågrät bas, bildas af pelarens genomlöpande qvaderstycken, är den naturligtvis samtidig med densamme. Å skölden, hvilken intager tre skiften och är alldeles slät, läses: Jacob Charra, och derunder står ett bomärke, som tillsammans utgöra tre rader öfver hvarandra. Såväl bokstäfverne som bomärket äro 0.6.5 höga. Måhända har den man, hvilken haft detta namn, hufvudsakligen bidragit till pelarnas och takhvalfvens uppförande eller varit brödernas prior. I den äldre medeltiden var det en stor sällsynthet, att byggmästare å helgedomar angåfvo sina namn, och i sådan händelse iakttogs den största anspråkslöshet. Vi vilja såsom exempel härpå anföra, att uti en liten rund fördjupning å korutsprånget af kyrkan i Wurtzburg slår: Henricus me fecit, och uti en liten sköld på midtposten af hufvudingången till domen i Halberstadt: m. f. episcopus Gedanensis. Enär å den ofvanbeskrifna skölden me fecit eller m. f. saknas, så har derpå befintliga namn icke tillhört byggmästaren. Dessutom visar skölden med sin ovanliga storlek samt både form och bokstäfver, att den tillkommit under den sednaste medeltiden. De högspetsiga förenings- och skiljebågarne samt de uppjagade kapporna, hvilka ådagalägga en ganska sen spetsbågsstil, ha icke kunnat enligt vår öfvertygelse uppstå förrän nära femtonde seklets utgång. Långhusets vestra gafvelröste, som företer både rund- och spetsbågar samt en mängd prydnader utan någon ren hållning, förråder en ganska sen tillkomst och har troligtvis samma ålder [ 191 ]som långhusets takhvalf. I saknad af handlingar vetes föga om denna helgedom. Likväl kan det med säkerhet uppges, att Svartbrödernas kloster, hvilket låg i stadens norra del, 1509 afbrändes af Lybeckarna. Invändigt finnas å de tvenne vestra hvalfafdelningarnas sidomurar ganska tydliga eldskador, deremot förmärkas å pelarna inga spår efter sådana. Uti ett testamente 1515 nämnes S. Nikolai kloster i Wisby, hvaraf inhemtas, att detsamma blifvit efter förstberörda år iståndsatt. Måhända ha, om icke pelarne, dock takhvalfven och vestra gafvelröstet blifvit efter förstörelsen 1509 uppförda.

Strelow berättar, att två karbunklar voro i muren af S. Maria kyrka infattade, hvilka om natten lyste så klara som solen om dagen, och att tjugofyra man hvarje natt vakade omkring denna helgedom, samt att det gällde lifsstraff, om någon efter solens nedgång nalkades densamma. Han tillägger, att konung Valdemar III, som 1361 intog Wisby, bland en mängd andra dyrbarheter tillgrep samma ädelstenar och att all denna herrlighet vid dess bortförande sjönk vid Carlsöarna [3]. När Linné 1741 öfvergick från Öland till Gotland, förnötte, såsom han säger, sjöfolket tiden med fåfängt prat om tvenne stora karbunklar, hvilka sutit uti S. Klemens’ kyrka i Wisby och med fyra af Waldemars skepp sjunkit vid Carlsöarna. Han tillägger, att sjöfolket allena kunde tro, det karbunklarnas glans under tiden lyste upp i sjöfarandes ögon [4]. Denna barnsliga berättelse har 1744 blifvit af Wallin upprepad. Men han påstår, att [ 192 ]desse karbunklar, som lyste sjöfarande, varit anbragta i vestra gafvelröstet af S. Nikolai kyrka, och att de enligt en allmän sägen intagit midten af berörda gafvelröstes två stora rosor, samt att både han sett och alla kunde se hål, i hvilka något sutit. Slutligen tillägger Wallin, för att enligt sin vana bevara sitt lärdomsanseende, ”men om detta mera en annan gång” [5]. Han har likväl i afseende på denna liksom på många dylika frågor sedan iakttagit den djupaste tystnad.

Berättelsen af Strelow om ifrågavarande ämne är i flere afseenden så otrolig, att den gerna kunde såsom mycket annat af hans uppgifter med tystnad förbigås. Också har Linné ansett berättelsen om dessa karbunklar vara en narraktig saga. Den lärde Wallin tyckes deremot sätta tro till densamma. I afseende härpå bör märkas, att vestra gafvelröstet af S. Nikolai kyrka har utan allt tvifvel tillkommit långt efter 1361, och rosetterne ha aldrig varit annorlunda än de nu äro. Sagan om samma karbunklar torde med tiden blifvit fästad vid S. Nikolai kyrka, emedan rosetterne å hennes vestra gafvelröste bestå af röd tegelsten, och kunna på långt afstånd väl ses i omgifning af dunkel kalksten. Bergman, som vida grundligare än någon af sina föregångare beskrifvit Wisby ruiner, har visat, att man fordom ansett karbunklar lysa i mörker såsom solen om dagen.

Vore berättelsen om dylika karbunklar en folksägen, hvilken blott gällde Visby, så kunde man med största skäl liksom den store vetenskapsmannen Linné betrakta densamma såsom ett fåfängt prat. Nu är [ 193 ]likväl saken ej så beskaffad. Den samvetsgranne forskaren G. Schöning förmäler, att i öfversta spiran å midttornet af Throndhjems domkyrka funnits enligt fornsägen en karbunkel, som under natten kringspridde ett starkt sken, hvilket syntes på ganska långt afstånd. Han tillägger, att andra må döma derom, men att mången betviflat, det en sådan ädelsten funnits [6]. Enligt en gammal krönika af biskopen Conradus omtalar Lipsius, att uti Majnz fordom fanns ett träkors med beklädnad af rent guld, och att derå föreställdes den korsfäste frälsarens bild af idel guld, hvilken var ihålig och större än en fullvuxen menniska. Han tillägger, att två karbunklar stora som äggegulor, voro infattade i ögonen och glimmade i mörker [7]. Det är ganska begripligt, att ögonen kunnat med en lampa insatt i bilden sprida sken ifrån sig. Nu mera låter väl ingen inbilla sig, att karbunklar så stora som qvarnstenar finnas, eller att dylika lysa liksom solen om dagen.

Då mången berättelse om sådana ädelstenar blifvit till oss öfverlemnad, måste dock någon sanning derför ligga till grund. Det tyckes således, som klosterbröder, hvilka under den äldre medeltiden voro bland de kunnigaste af sina samtida och förstodo till egen förmån begagna sina insigter, anbragt lysinrättningar för väckande af uppseende och till nytta för sjöfarande. Redan i en aflägsen forntid funnos fyrar. Merberörda karbunklar ha troligtvis bestått af oljade tyger, innanför hvilka man haft stora metallspeglar med starka lampor deremellan. Då ett sådant lysningssätt kunnat [ 194 ]i den äldre medeltiden hållas såsom en hemlighet, har man möjligtvis sagt och allmänneligen trott detsamma bestå af karbunklar. Om således en dylik lysinrättning funnits i Wisby, har den säkerligen ej tillhört någon socken- utan en klosterkyrka; ty kyrkoherdar kunde svårligen bestrida och fördölja en dylik inrättnings beskaffenhet; men väl munkar, som sjelfve kunde i tysthet anordna och vårda en sådan och derigenom af sjöfarande inbringa betydliga gåfvor.



  1. Script. Rer. Dan. T. V. P. 500.
  2. Svenskt Dipl. N:o 307.
  3. Strelow, S. 172, 173.
  4. Linnæi Gothl. resa, S. 163.
  5. Wallin, Goth. saml. D. I. S. 124.
  6. G. Schöning, Beskrivelse over Domkirke i Throndhjem. S. 68.
  7. Justus Lipsius, Centuria III miscellanea, epistola XXVII.