Mötet på Odins hög
| ← Till Christiania studenter |
|
Gustaf Adolf vid Lützen → |
MÖTET PÅ ODINS HÖG[1].
Hell Svante Sture! Med ditt riddarsvärd
Du stod som vakt för svenska kungaskölden,
Stod som en högväxt ek i nordankölden,
Var mer än kung, du var en krona värd.
Dit ärans glans, dit oväns hot sågs vinka,
Der med ditt slagsvärd var du straxt tillhands,
Och dina män, likt Harald Hildetands,
De fingo aldrig för ett yxhugg blinka.
Ditt land, ditt folk, du ärligt mente väl,
Dem löste du med blod ur fångenskapen,
Och skildt, som Natt och Dag uti ditt vapen,
Var rätt och orätt i din stolta själ.
Men vardt du vred, då hördes åskan dundra
Ur ögats blixt, i stämmans djupa gång:
Blef så du mild, ditt tal var likt en sång,
Som folket gläds att minnas och beundra.
Och stormfylld var din tid. En thordönsröst
Behöfdes väl, när männer mened svuro,
När Hemming Gadd sagt sannt, att ”många buro
Inunder svenska kappor danska bröst.” —
Men icke nu på blodbesköljda ängar
Jag lagrar skära vill till sångens krans;
Jag lånar blott en dag i aftonglans
Af Svante Sture åt min lyras strängar.
Du, som en forntid älskar, följ mig då
En qväll, när spiran hålls ännu af Sturen,
Till Sagas bygd, der fädrens högar stå,
Till gamla templet der med gråstens-muren!
När anden trycks af stundens sorl och tvång,
Då är det skönt till gudaminnen nalkas,
Då är det ljuft, vid Urdas brunn att svalkas
Och dricka kraft och glömska på en gång.
Det var en qväll i Svante Stures tid:
Än lyste sommarsolen varm och blid
På Fyris tempeltorn, de dubbla, höga,
Och blomman än ej slutit till sitt öga;
Ännu en moderskyss hon ville få
Af purpurläppar i det gyllne blå.
Från nyfälld skörd bar bonden hem sin skära,
Af år och mödor trött han lutad gick;
Men högrest var hans växt, och i hans blick
Satt än en skymt af odalmanna-ära
Och af det mod, som trotsat oförskräckt
Tyranners pilregn, under Engelbrekt.
Hans hustru följde, drifvande till tjällen
Sin boskap hem, från fädrens offerställen,
Från mången kämpes gräsbevuxna graf,
Som frodigt bete nu åt lammen gaf, —
Och bad, med korsets tecken, till Maria
Vid multna ben sitt Ave då och då;
Men sonen gick bredvid och tänkte på
Att Dansken slå med svärd, som korn med lia.
Han kände elden i sitt unga blod
Vid hjeltars stoft. som sagan vet att prisa,
Och gnolade uppå Sankt Görans visa,
Af modren bannad för sitt öfvermod.
Der låg det gamla Upsal, förr beundradt
Med borg och torn, som nådde Valhalls sky,
Förr kungasäte, nu en ringa by,
Hvars sjelfva namn var af det nya plundradt,
Som döpt, och gynnadt af kung Valdemar,
Långt herrligare än det gamla var.
Ej gyllne borgtorn lyste nedåt dalen;
Och kungars hem och höga disarsalen,
Som fordom byggdes der af Yngve Frey
I gudaglans och ståt, — man såg dem ej.
Och Fyris knapt den gamla sagan trodde
Om vikingsstrid, förr på dess bölja förd,
Om blodig fejd, der landtmän hem nu rodde
Från knappa tegars halft förfrusna skörd.
Med tempelkärlen lekte barn ej sällan,
Och oxen stod och drack ur offerkällan,
Och der kung Adil reste sitt palats,
En torparstuga hade nu sin plats.
Men templet sjelft, det yppersta i norden,
Med guldets kedja kring det ljusa hvalf,
Nu var det nedbrändt, jemnadt snart med jorden;
Qvar af det fordna stod en mur blott half.
Ack! Längese’n det gudahus var ramladt,
Der hela norden sig till offer samlat.
Der ljuset bröts mot guldsmidd pelargång; —
En sockenkyrka stod der, mörk och trång.
Och flydda voro re’n de gamle Gudar
Längs purpurbryggan, som till Valhall för,
Med sina Diar, sina tempelmör
Med blodad knif och hvita offerskrudar.
Men se, från fordna, re’n förglömda dar,
I aftonrodnan der stå ännu qvar,
Hur våren blommar och hur vintren snögar,
Det gamla minnets hvälfda ättehögar!
Som gudaberg de resa sig ur byn
Och famna himlen, stödja aftonskyn.
Allt byts och åldras, — de stå evigt unga,
Och lyror klinga der, och andar sjunga
Ett kämpaqväde ur den djupa mull,
Der odlarn glad sår ut de korn af gull.
Ja! ofta än plär honom öfverraska,
När plogens jern sitt stilla värf begynt,
En lerbrând urna, fylld med kämpens aska,
Med rostadt smycke och med vittradt mynt! —
Men främst af alla dock de trenne ligga,
Som folket vigt ât Odin, Thor och Frigga,
Der endast kungastoft har fått sin ro,
Och der, så framt du häfdens röst vill tro,
Man Domars bål och Alfs och Adils tände
Och mången annan drotts, hvars aska täcks
Af gröna skölden, blandad med de sex,
Som konung Ingiald i sin vishet brände.
Hvad folktron ger åt Frigga, tillhör Frey,
En vänsäll drott, ett hedendomens mönster,
Som, när han årsäll dog, förbrändes ej,
Men lades i en hög med trenne fönster;
Dit sköts i trenne år se’n landets skatt,
Som om han lefvande derinne satt.
Och än i dag, när guldgul böljar rågen,
Som sjö för vind, står bonden glad i hågen
Vid skyln, som ryms i fyllda ladan ej,
Och hviskar tacksam: ”ännu lefver Frey.”
En sådan qväll i Svantes tid det var:
Re’n alla dagens vestanvindar tego,
Då uppför en af dessa högar stego
Två unge män, ett nordiskt tvillingpar.
Så snabbt, som elgen springer uppför bergen
Till frusen mossa, gömd af silfverfärgen,
Så ila de mot kungahögens topp:
Med örnens blick kring flod och dal de skåda,
Och sköna stå i aftonsoln de båda,
En dubbel bild af morgondagens hopp,
Två genier likt, som på ett grafhvalf stanna.
Den enes växt var ridderlig och hög,
Ur ljusblå ögat snillets ljungeld flög,
Men allvar satt på tjugeårig panna
Så lugnt, som solsken på en liljesäng,
Och blicken log, midt genom löjet sträng.
Af rosen ej hans hy var väfd och sippan,
Men på hans kind sig helsans purpur göt,
Och, som ett solglänst strömfall utför klippan,
Hans gula hår kring skulderbladen flöt.
Skön var den andre ock, blott föga äldre,
Med hjeltedrag en ädelt smyckad bild:
Ur ögats natt den godhet lyste mild,
Som, fast hon hämnas kan, dock skonar heldre,
Ger oväns agg välgerning blott till lön
Och fäller ej ett hufvud, men en bön.
Dock hviskar breda svärdet vid hans sida:
Han ej blott älska vet, men äfven strida,
Och vreden tänder kindens norrskensbrand,
När blodröd hane gal på Sveas strand.
Ja! landar der kung Hans med röda Danskar,
Han är ej sen att draga stridens handskar.
Men, frågar du, hvar komma de ifrån
Och hvilka äro väl de unga båda? —
Han, som till venster syns, så mild att skåda,
Det är Sten Sture, Svantes tredje son,
Mot hvilkens hjertblod Christian snart skall rasa;
Och ynglingen, som stödd emot hans arm
Står, lik ett segerbud, så stolt, så varm,
Hvem är väl han? Hans namn är Gustaf Vasa.
Hit följdes de i mången aftonstund,
När tankens värf i Salas stad de slöto,
Der nu de frukt af kunskapsträden njöto,
Som sköto upp på äldre Sturens grund.
Ty, likt en källa, okänd först och ringa,
Hvars läskdryck knapt af bygdens barn är rörd,
Men ur hvars ådror snart de floder springa,
Som adla landet, vattnande dess skörd;
Så stod der re’n ett vettenskapens tempel,
En fyrbåk tänd, i kraft af Sixti bref,
Och Svantes egen son der fostrad blef
Att ge åt andra ädlingar exempel;
Ty springer först en ädel kronhjort, — då
Straxt skogens högdjur lust att följa få.
Re’n trogna vänner från de första åren,
Här Sten och Gustaf njöto ungdomsvåren,
Hvars paradis så fort sig undanstjäl,
Och täflande i bokvett, kämpadater,
De voro främst bland modiga kamrater
Och alltid, sig emellan, lif och själ.
Från stadens qvalm, från böckerna och svärden,
Till lundens skugga, slättens gröna gärden,
Så gladt som lösta falkar flögo de,
Och ofta der till sina kransar togo
De samma blommor, hvilkas ögon logo
Tre seklar efteråt emot Linné.
Men helst ändå, när ledighet de fingo,
Till Yngves gamla offerhem de gingo
Och sågo ner på gråa Asatjäll
Ifrån en kungshög, såsom nu i qväll.
Så, när till ro de andra stjernor tåga
Och dimman höljer deras silfverskir,
Står tvillingstjernan qvar på fästets båga
Och lyser seglarn, tills det dager blir.
”Hur skönt — så Sturens röst till Gustaf ljöd —
Att än en gång från Odins hög få blicka
Och qvällens svalka i de nejder dricka,
Der tappre fäder tömde ärans mjöd!
Ja, Gustaf! tjust jag lyss till fågelsången,
Som klingande bär dagens ljus farväl;
Jag hör den kanske nu för sista gången
Från dessa höjder, dyra för min själ.
I morgon re’n man skall oss begge skilja;
Jag reser — sådan är min faders vilja,
Som nyss med ilbud blifvit mig bekant —
Till Lubska rådet, såsom hans gesandt.
Att Danmark kufva, Johans välde bryta,
Han vill förbund med hansestaden knyta:
Mig följa fler af rådet. Hemming Gadd
Är, sjuttiårig, sjelf på resan stadd;
Ty krig predikar han ännu vid grafven
Och mot en lans han byter biskopsstafven. —
Dock vore väl för Sverge, om hvar man
Här tänkte svenskt och ärligt, såsom han;
Men hat och afund väpna spridda flockar. - -
Styrbiskop! högt på Fyris borg dig hvälf!
Ty erkebispen, Jakob Ulfsson, sjelf
Bär trolös hjessa under silfverlockar
Och trotsar i sitt tornbekrönta slott
Sin lagliga regent, sin valda drott.
Han åt min styfmor aflat ger, fru Märtha,
Som sjelf är dansk ej blott till börd, men hjerta,
Och skickar i en obevakad stund
Bort svenska kronan öfver Öresund. —
Du känner, Gustaf, ställningen i norden,
Du vet, hur Östersjön af kaparmorden
Är färgad blodig, vet, att kejsarns makt,
Att påfven sjelf förklarat oss i akt. -
Af folket, fast dess skördar äro knappa
Och gärden tung, min far dock trohet rönt;
Ett ordspråk säger: ”förr han ger sin kappa,
Än ser en vapenbroder obelönt.”
Och när i bondens tjäll, det torfbelagda,
Han träder in — och barnen stå försagda
För granna gästen, som der stadnar qvar
Och med ett handslag helsar mor och far, —
Och han då ofta, som du vet, han brukat,
Sig sätter ner vid bordet, som står dukadt,
Och delar deras spis, fast enkel, grof,
Och spörjer dem, hvad nu dem görs behof; - -
Då glömmer bonden allt det knot han burit
För spärrad handel, för det dyra salt,
För fogdegästning, — ack! han glömmer allt
Och svär på nytt den ed, som förr han svurit,
Att hellre blanda upp sitt bröd med bark,
Än frossa under främmande monark. —
Så, Gustaf! Låt oss begge äfven svära
Att offra lif och blod för Sverges ära
Och stå, i striden för dess sjelfförsvar,
Ett enigt, obesegradt brödrapar!
Om då den ene af oss, fosterbröder,
I ärlig bragd för oväns stål förblöder,
Så mins den andre löftet, som han gaf
Åt vännen här i qväll på Odins graf,
Och hämnar honom. — Gustaf! Om jag faller,
Glöm ej min sista bön, mitt afskedsord!
Ett qvinligt hjerta vet jag här i nord,
Som skall mig sörja inom klostergaller
Och vid ett radband och en messebok
Beslöja brudens sorg med nunnans dok.
Gå till dess cell, och henne trösta, värna!
Bär henne helsning från sitt hjertas vän,
Och säg Kristina, att Sten Sture än
I döden såg sin himmels ”gyllne stjerna,”
Och att än strålen af dess ljufva sken
Till honom tränger genom grafvens sten.
Men någon gång, när bokarna i dalen
Försilfrade, som förr, af månen stå,
Och hos hvarann J tvenne sitten då
Och om den unga, tidigt fallna, talen,
O glädjens då, att Sverge än är fritt,
Fast blodet, som göts ut derför, var mitt!”
Han tystnade. Men Gustaf, ädelt värdig,
Re’n manligt stark, en yngling blott till år,
Stod lugn. I ögat sågs en hejdad tår
Att falla ner på kindens rosor färdig,
Men stadnade i hvälfda musslan qvar
Att der, som perla, glänsa stor och klar.
Hans unga själ de höga tankar hvälfde,
För hvilkas åskor snart tyrannen skälfde,
Och molnet på den hvita pannan satt
Som när på snöfält sänks en vinternatt.
Nu handen på sin ungdomsvän han tryckte
Och ropte glad: ”Ja, broder, tag min ed!
Gå du mot Dansken lugn! — jag följer med
Och tar på segerns spjut mitt hjelterykte;
Det svärd, som kallt i striden hugger in,
Förs af den hand, som varmast trycker din. —
För Sverges väl att svänga stålblå klinga,
O det var redan gossens sköna dröm
De år, då själen, oförsökt och öm,
Såg dagen ljus och sorgerna än inga,
Och hvarje oro låg så tyst och sof
Vid barnets lek i Sten den gamles hof.
Så snart ett armborst jag förmådde lyfta,
Jag sprang i skogens djup, i bergets klyfta,
Och för sin lömskhet emot vilsna får
Fick vargen plikta, när det djupa sår
Blodröda rosor sådde mellan törnen;
Och flög en hök då jagande förbi
De skygga dufvor, föll han död, men örnen
Med starka vingslag gick i molnen fri
Snart tänkte jag: den höken bör du kufva,
Som rofsjuk flyger öfver Kattegat,
Skjut vingen af! Blif värd den segerhufva,
Som kring din hjessa re’n i vaggan satt! —
När så kung Hans en dag i hofsaln lade
Sin hand på mina lockars guld och sade:
”Får du blott lefva, nog blir du en man”,
Den spådom — tänkte jag — skall blifva sann;
Men, när till man jag vuxit opp, kanhända
Din egen makt i Sverge får en ända.
Ty samma afsky för all våldets nyck
Och samma hat mot främmande förtryck,
Som nu med stegrad eld mitt sinne lifvar,
Jag kände då. — En gång, när mäster Ivar
Med löje talte om de svenskas ok,
Som in i hjertat skar mig allaredan,
Jag högg min lilla värja i hans bok
Och till hans skola kom jag aldrig sedan;
Det språk, som väx. ur fria Romarns graf,
Blef trögt att tyda för en utländsk slaf. —
Så härdad, flöt min barndom hän vid hofvet,
Der allt gick till på gammalt nordiskt vis,
Der tarfligheten kryddade vår spis,
Der skalden sjöng, och smickrarn tog med lofvet. —
Men, som den milda strålen smälter bort
All is på skogens elfver innan kort.
När våren andas ur de ljumma vindar,
Och de af snö så nyss betyngda lindar
Med ens åt himlens lärkor räcka fram
En lummig krona och en löfvig stam; —
Så, broder, smälte vid vårt första möte
Hvar kylig skärpa i min unga barm:
Jag var mer ung, men du mer god, mer varm,
Det var, som om en vår i famn jag slöte
Med alla blommor, all sin grönskas ljus,
Och bäckens sorl och lundens friska sus.
Hur stolt jag var att för din vän mig kalla,
Hur rörd, när ofta obemärkt jag såg,
Hur för din faders fot på knä du låg
Och tillgift bad för dem, som råkat falla
Uti hans onâd. O med gråt jag svor
Dig då att älska, som en yngre bror.
Den eld, hvarmed jag förr kring skog och backar
Sprang vild, blef sansad i din mildhets skygd,
Och fins inom mitt bröst en stilla dygd,
Det är för den, o Sten, som dig jag tackar;
Till äran brann jag sjelf af osläckt törst,
Men älska dygden lärde du mig först.
Nu gå i fred för mig de lätta hindar,
Mitt lod, som du, åt fienden jag spart;
Ty våra hjertan sammanväxte snart,
Som när en alm sig om en äldre lindar,
Och begges grenar fläta sig i hast
Hvar dag mer skuggrikt, och hvar qväll mer fast.
Ditt svärd är redan mot de danska pröfvadt,
Med hjeltemod i farans led du stridt;
Kanske härnäst, då sommarn skogen löfvat,
Din yngre vän fått pröfva äfven sitt.
Res i din faders värf! Bjud Lübeck väpna
Sin krämarflotta! Vinden blåser god.
Snart hafvet sväller af de fallnas blod
Och öbon darrar, sundets vågor häpna,
Och fri skall än en gång mot solen le
Vår gamla stålsköld med de kronor tre. —
När så du kommer hem med segerkransen
Och löser hjelmen, ställer från dig lansen,
Och ser din brud, som huld på stranden står
Med gröna myrtenkronan i sitt hår,
Att följa dig till altarranden färdig;
Säg åt den rodnande: ”med denna hand
Jag räddat nyss ett älskadt fosterland,
Tag mot den nu! I dag hon är dig värdig.”
Här afbröt Sten sin vän: ”Du målar skönt
Min hjelteära och min segerlycka;
Den förra ingen makt kan från mig rycka,
Men ack! hvem har den andras trohet rönt?
Dock — prisad Han, som vägde mina öden,
En trohet vet jag, som ännu i döden
På hvarje slagfält vid min sida står
Och torkar blodet bort från pannans sår
Med sakta hand och, när sig ögat lycker,
Ännu en kyss på bleka läppar trycker;
Först uti grafven blir hon från mig skild,
Och då, helt kort. — Ack, Gustaf! Hennes bild
Den skära, rena, fordom väl du kände,
Du hennes lekbror, hennes nära frände,
Och känna skall du än en dag, hur stor
Den själskraft är, som inom qvinnan bor.
Kristina vore värd en kungakrona,
Jag blott ett hjerta henne bjuda kan,
Och ej ens det jag ärnar vekligt skona,
Om pligten ber mig falla som en man.
Jag ärfver ej min faders makt, men valet
Skall vara fritt, och danska ättartalet,
Med Kristian re’n till fadrens arfving nämd,
Skall ej nå Sverges thron, men Sverges hämd. —
Ha, Kristian! Han, som bränner bönkapellen,
Som föregås af mord och följs af brand,
Som, född med blod uti sin knutna hand,
Nyss blodbesudlat snön på norska fjällen
Och vändt sig hitåt, se’n han sett sig mätt
På hufvudskallar af Sankt Olofs ätt, - -
Hvad! han, den djerfve, skulle våga sätta
Sankt Eriks krona på sin bödelsdrägt!
Nej! Om en Gud åt oss har utsett detta,
Han utser ock på nytt en Engelbrekt.
Vid dessa ord han plötsligt måste stanna,
Ljuft hänryckt af en sällsam glans, som göts
Liksom en gloria kring om Vasas panna
Och i en sol af klara strålar bröts.
Han stod förklarad, som en ande manad
Ur högen opp. Hans öga glänste skönt,
Af majestät hans lockars guld var krönt,
Och i hans blick en framtid låg, nyss anad,
Nu verkliggjord. — Det var, som om han haft
En gudasyn och sjelf fått gudakraft.
Omkring hans väsen flöt en morgonljusning,
Elektrisk eld hans ådror genomgick.
Profetiskt skön han stod för vännens blick,
Som vid gestalten dröjde med förtjusning.
Men Sten sin vän i famnen hänryckt slöt
Och så sin undran och sin tystnad bröt:
”Se, solen sjunker! — Gustaf, snart vi skiljas;
Ännu en bön jag har. Låt den beviljas!
Du nämnde en gång om en sällsam dröm,
Som du en majnatt haft vid Mora stenar;
Nu, vid den vänskap, som oss två förenar,
Dess innehåll ej längre för mig göm!
Lyft hemlighetens slöja, som har legat
Kring den så länge! Säg, hvi du förtegat
En nattens syn, som, blott den blifvit nämd,
Har alltid gjort dig tankfull och förstämd?”
Lik solen, då ett strömoln henne skymmer,
Så Vasa, nyss så ljus, blef allvarsam,
När denna önskan han af Sten förnam.
Kring anletsdragen flög ett lätt bekymmer,
Likt korpens skuggbild i en sjö, som klar
Den svarte speglar, der förbi han far.
Men — ned på kullen de sig begge sätta,
Och Gustaf börjar så sin dröm berätta:
”Det var Sankt Eriks dag förliden vår,
Då helgonfesten plär de fromma samla. —
Emellan nya templet och det gamla
Bars silfverskrinet då, som alla år:
Och psalmer ljödo till martyrens ära,
Kring åkerfälten såg man skaror bära
Hans kronbanér, ty grödan då blef god,
Och krymplingen, som släpats hit, ej sällan
Blef frisk och färdig, blott han drack ur källan,
Som runnit opp utur martyrens blod. —
Men under templets hvalf jag gick i qvällen,
Der brann det ljus i alla grafkapellen
Och helgonskrinets silfver lyste matt
Vid lampans sken, som flämtar dag och natt;
Och silfverkronan, som Sten Sture skänkte,
Sin själ till ro, — som troddes blifva säll
Af messor, lästa hvarje söndagsqväll, —
Satt herrlig i Sankt Eriks chor och blänkte,
Och, fast det ej var söndagsafton nu,
Dess vaxljus voro tända, alla sju.
Till hvalfvets fönsterrad, den dubbla, ljusa,
Steg skenet opp, och röster tycktes susa
Ett Amen der till sången, ljuf och mild:
Vid hvarje altar messades ett credo,
Och bleka prester utåt gången skredo
Med krucifixet och Sankt Eriks bild.
Men vid hans kista vördnadsfull jag sänkte
Mitt hufvud ner, och på hans lif jag tänkte,
Hur det var deladt mellan strid och bön,
Och tänkte på hans död, hur den var skön,
Hur nöjd sin hjessa han för bilan lutat,
Se’n han i ro sin gudstjenst hade slutat
Och, se’n han firat Frälsarns himmelsfärd,
Fick följa med på den. — Han var det värd!
Dä böjde jag mitt knä till Gud i bönen,
Bad mig den anda, hvarmed Erik vann
Sin helgonkrona, och till segerlönen
Att få en död, en sådan död, som han.
Derefter, under vårens svällda grenar
Från stadens portar ilade jag ut
Och, hur jag tankfull gick, jag kom till slut
Vid nattens början fram till Mora stenar,
De tolf, i hvilkas slutna domarring
Förr kungavalet stod på öppet ting.
I gråa ytan man försökt att rista
Mâng’ kungabild med krona och med svärd:
Med runskrift stod Carl Knutssons der — den sista, —
Den valde nu jag till min hufvudgärd,
Och, söfd af ljumma flägtar, sjönk jag sakta
På gräsets duk, som kungaskuggor vakta;
Af dagens fest och nattens vandring trött,
Mot hårda kudden somnade jag sött.
Då var det, som i drömmen bilder drogo
I underlig gestalt förbi min själ;
Jag såg, hur härar landet från oss togo
Och hur Sankt Erik slogs af dem ihjäl.
Sjelf stod han för mig i sin hårduk blodig,
Men ödmjuk, stilla, from och hjeltemodig
Sitt svärd han räckte mig och ropte: ”Tag!
En gång behöfs det. Strid och bed, som jag!” —
I hast min själ, från forntidsbilder ledig,
Såg taflan ljus och drömmen mera redig;
Med slöjan fälld en framtid för mig stod,
Men ack! dess färg var, äfven den, af blod.
Din fader Svante hade gått ur tiden,
Du tycktes sjelf ha stupat nyss i striden,
Och Kristian drog med härsmagt mot vårt land,
Med bödelsyxan i sin krönta hand.
Hvar borgport han med borgherrns hufvud prydde,
Och våra landsmän blödde eller flydde;
En sorgklädd qvinna blott — jag såg ej hvem —
Försvarte än de fega männers hem
Och mottog, lik en sköldmö, spjutens skurar,
När Svensken nedref sina egna murar.
Jag gret i drömmen, ty bestört jag såg
Hur man åt Kristian räckte stadens nycklar,
Jag såg i Birgers stad hans kröningståg,
Såg denna mildhet, som hans öga hycklar
Mot dem hans hjerta ärnar död och sorg,
Och galgar såg jag på hvart enda torg. —
Nu tycktes mig, att för att ge hans kröning
En större glans, en vildare försköning,
Man förde upp ett skådespel helt nytt
Uppå ett fält, med purpurtäcken prydt.
Jag såg tyrannen i ett fönster hvila
Framför en spetsgård med en blottad bila,
Och under bilan — Gud, hvad syn jag såg! —
Med gråa lockar vördnadsvärdt der låg
Ett hufvud böjdt, som blott för Sverges öden
Nu smärtan kände, eljest log i döden
Och bidade med lugn det slag, som höll,
Och säg på mig allvarligt, tills det — föll;
Men på min kind, på folkets häpna rader,
Till Kristians fönster opp, det stänkte blod,
Då ryste jag, kall som en marmorstod;
Det var min egen vördnadsvärde fader,
Som sökte mig ännu med stelnad blick,
Och i hvars blodström vadande jag gick.
Jag såg ej mer för bilorna, som blänkte
Vid bålets flammor, men min mor man sänkte
I fängslets djup; — det blef för ögat svart,
Och sjelf jag fördes bort, jag vet ej hvart.
Jag var ej svensk, ej dansk, — nej, ingendera —
Det var mig, som ett Sverge fans ej mera:
Stum gret jag på dess spillror utan hopp,
När hemsk jag vaknade ur drömmen opp.
Jag såg mig om, — de gråa minnesrika
Kungsstenar tolf, de stodo än sig lika,
Och vakteln slog, den ljumma midnattsstund,
Bland vårens knoppar utur närmsta lund,
Och ängens blommor vällukt till mig sände
Och sina stjernor himlahvalfvet tände:
Allt var så lugnt. Hvar fasa hade flytt.
Jag såg mot skyn, och somnade på nytt.
Då fördes jag af vänligt ljusa drömmar
Till gröna dalar mellan blåa fjäll,
Der lugnet stördes blott af silfverströmmar,
Som störtade med dån kring trefna tjäll.
Ett härdadt slägte under torftak bodde,
Näst på sin Gud, de på sig sjelfva trodde.
Och jorden, som de plöjde utan larm,
De värnade, med klubban på sin arm.
Det tycktes mig, att nu vid landets fara
I dessa nejder väpnades en skara,
Som, likt en ström, från bergen hvälfde ned:
En yngling irrar kring i deras dalar,
Han väcker dem, han ber, han öfvertalar,
Och honom gladt de följa, led för led.
Men han, som tröskat nyss på deras logar
Och fridlös sökt ett skjul i träsk, i skogar,
Han ryckte spiran ur tyrannens hand
Och räddade sitt arma fosterland. —
Och bäst jag nu mig gladde öfver freden,
Då såg jag komma, sväfvande på heden,
Af krönta skuggor fram ett kungligt tåg
Och stadna midt för stenen, der jag låg.
Högtidligt, tyst de syntes mig betrakta,
Men vid min tinning rörde de helt sakta,
En gyllne krona satte de derpå
Och gingo så tillbaka, två och två.
Och kronan lyste uti skön förgyllning
Mot morgonsolen, och i samma stund
Blef fullt med folk kring ängens vida rund,
Som högljudt ropte: ”mottag Sverges hyllning!”
Men just, när nu jag skulle gå min ed,
På nytt jag såg min fader under bilan,
Hans gråa hufvud än en gång föll ned; —
Då väcktes jag af morgonen ur hvilan.
Så var den syn, som jag i natten drömt
Och som jag djupt inom mitt hjerta gömt.
Jag höll den tyst. Det syntes mig förmätet
Att drömma blott om kungamajestätet,
Och skonas borde stundens ljusa drag
För dystra skuggor från en morgondag.
Men ofta, som en bild ur gudasagan,
Står drömmens yngling för mig, än med slagan,
Än med ett svärd, som likt mitt eget är,
Och än en krona han på hjessan bär.
Ty vet, den gyllne, som på ängen räcktes
Åt mig i samma ögonblick jag väcktes,
Var ämnad honom. Så har jag förstått
Min dröm. Mig bjöds hon ju af misstag blott.”
”Men kronans glans, den vilje vi försvara
— Så ropte Sten — och stå som landets stöd,
Och våga allt och trotsa hvarje fara
För Sverges frihet, uti lif och död!”
I lif och död — så ropte de, och slogo
Ett väldigt handslag, så att högen klang,
Och vindarne på snabba vingar togo
Den ed, som dyr från deras läppar sprang,
Och flögo kring i sommarljusa, qvällen
Med stridens lösen. Öfverallt nu ljöd:
I lif och död, — så klingar det från fjällen,
Och dalen svarar djupt: i lif och död.
Och solen sjönk. På hjelteparet lågo
Dess sista strålar, med sitt guld ur skyn,
Och fädrens andar fram ur högen sågo
Och gladde sig åt en Valhallasyn;
Och hednatemplet stod i aftonbranden
Och värmde sig vid Sveas unga hopp,
Och Fyris lade tyst sin våg mot stranden
Att fånga bilden i sin spegel opp;
Men på en fjällspets, dit ej någon dristar
Att stiga opp, i aftondaggens bad
Se! än står häfdernas gudinna glad
Och med sin griffel uti hällen ristar.
Der glöder, lik en slocknad vådeld, matt
Tyrannens runa, höljd af mord och fasa;
Men omkring namn, som Sturarne och Vasa,
En stjernkrans brinner uti minnets natt.
- ↑ Belönt af Svenska Akademien 1834.