Högadals prostgård/Del I/Kapitel 16
| ← Femtonde kapitlet |
|
Sjuttonde kapitlet → |
Sextonde kapitlet.
Med läsarens tillåtelse förflytta vi oss från Högadals kärleks- och afskedsscener till sydligaste delen af Östergötland, sedan vi tagit ett hopp så väl öfver de mörka, stormiga höstmånaderna, som öfver det icke så obetydliga rum, hvilket åtskiljer de begge orterna, och vi befinna oss således i Tjust härad — Tjust härad, och det just i en årstid, när icke en gång det eger något tjusande! — Vi bedja om ursäkt — dock, det göra vi ej. Vi skulle snarare hafva gjort det, om vi ditbjudit våra läsare en strålande vårmorgon eller en skön juliqväll, med afsigt att skildra all den rikedom, den härlighet, hvarmed naturen omhuldat dessa trakter, hvilka så förtjuste vår Lehnberg, då han en solbelyst sabbatsmorgon passerade Eds församling, att han hänryckt utropade: — Det borde icke heta Ed, utan Eden!
Ekdala, till hvilket vi nu anlända, räknar detta Ed till sitt närmare grannskap, och ligger i en vänlig, ekprydd dal, nästan på tremne sidor omgifven af Östersjön. Den stund vi dit anlända, helsa väl änuu vågorna den välkända stranden; men liksom vredgade att icke der möta grönska och blommor, slå de vilda och skummande. Det är stormens sista strid mot den isiga Bore.
I skygd af höga, ehuru nu aflöfvade träd stod ett vackert tvåvånings hus med sina tvenne symmetriska flyglar, sin timsten midt på gården och det gamla, i sten inhuggna von Blixtska vapnet öfver förstuguporten.
Klara ljuslågor utströmma från den öfra våningens höga fönster. Ett oupphörligt springande i trappor och förstugor tillkännager en afton af mer än vanlig betydelse; och känna vi nu det från alla rum utströmmande lackoset och lyssna till de mer och mindre lyckade rimsluten, och se vi slutligen den höga korgen, der alla dessa snillets offerlågor samlat sig, så förstå vi, att det är julafton, en sådan julafton, som firas i den rikes boning. Vi hafva alla sett eller hört omtalas en sådan. Mången af oss har utgjort en af den leende taflans ljuspunkter, andra någon af dess skuggor. Nog af, vi hafva alla aning om en sådan, och månne vi icke medgifva, att högre, renare jufröjd ofta gästar under det torftäckta taket, i den låga hyddan, der brasan är upplysningen och bibeln bordets enda prydnad?
Djupt ned i dalen låg en enslig stilla boning, öfver hvilken himlen tycktes gjutit sin frid. En hög furubeklädd kulle skyddade henne från baksidan för hafvets stormar, och från andra sidan utsträckte sig den leende dalen med sin vexlande rikedom. Der glimmade inga kronor, der märktes ingen stojande julglädje, der vexlades inga hemlighetsfulla blickar; men allt syntes der invigdt till ett heligt firande af en högre julfröjd, till ett stilla instämmande i englarnes fridsång öfver jorden. I ett litet fyrkantigt rum, der den enkla, men snygga möbleringen tycktes tillkännagifva ett slags allehanda, och hvars förnämsta prydnad utgjordes af några oljefärgstaflor, satt ett äldre fruntimmer. Framför soffan, hvilken, ehuru gammalmodig, tycktes hafva tillhört ett präktigare hus, stod ett bord med ett ensamt ljus och några böcker. Fruntimrets händer hvilade på den henne närmast liggande uppslagna bibeln, och det högblå ögat log ljuft och fridfullt.
Hennes drag, ehuru bleka och afmagrade, egde ändå något obeskrifligt ädelt och harmoniskt, och man såg, att de stormar, som nedböjt den höga gestalten, snarare stärkt än försvagat den själ, hvilkens fridsleende tycktes öfvergjutit hela hennes varelse.
Dessa drag äro oss bekanta, vi hafva sett dem förr, ehuru förskönade af ungdomens rundning och lif: Det är Gustafs mor; det är i fru Werthers boning, vi infört läsaren.
— Mormor lilla, nu få vi ej vara längre hos gamla Anna i köket! — utbrast en liten ljuslockig, blåögd flicka, hvilken instörtade i rummet, åtföljd af en skön, som det tycktes, något äldre gosse.
— Rosa, ser du ej, att mormor läser? — varnade gossen och fattade henne i klädningen, Just som hon var färdig att hoppa upp i mormoderns knä.
— Nej, mina små barn, ni stören mig ej, — svarade gumman och fäste sina milda ögon på de små englarne, som i samma ögonblick slötos i hennes armar.
— Tror du icke, mormor, att jag vet hvad du har läst, — sade gossen och strök sakta hennes fina, infallna kind, — och hvar du nu varit? — tillade han och såg henne skälmskt in i ögat.
— Nå, så säg mig det då, min lilla Alfred!
— Du har varit ända i Bethlehem, mormor lilla!
— Ah, mormor har nog varit längre bort, än i Bethlehem, — invände Rosa, — ända upp i himlen, tror jag.
— Ja, Rosa lilla, det är det samma; ty hvar man helsar på Guds son, så är man i himlen, — inföll Alfred med barnslig värma.
Med stum rörelse betraktade Helena de älskade barnen. — Du har rätt, Alfred, — sade hon slutligen, — Gud öppnar oss alltid sin himmel i de stunder, då vi rätt minnas och älska hans son; och när böra vi innerligare göra det, än den heliga afton, då han nedsteg på jorden som vår broder, vår salighet?
— Aldrig har jag heller så mycket tänkt på den gode Jesus, som i afton, då du talade med oss om honom. Om du talat hela qvällen, hade jag icke tröttnat att höra dig, — sade Afred allvarligt.
— Ja, och vet du, Alfred, hvad jag tror? — tillade Rosa. — Jo, jag tror, att, fast vi nu varit hos Anna i i köket, så har ändå mormor haft oss med sig uppe kos Gud.
— Ja, det vet jag med, och icke blott oss, utan morbror Gustaf, fast han är i Upsala, och gamla Anna, så sotig hon står i köksspiseln.
— Nej, Alfred! Se, icke fick då Anna komma dit, så länge hon var så svart och ful; men se'n hon var ren och omklädd och började sjunga så vackert på den der julpsalmen, då var hon så söt, att Gud nog kunde se på henne.
Fru Werther log och förklarade renheten i en skönare betydelse.
— Ack, mormor lilla, hvad Anna har berättat oss mycket i qväll, — började åter Rosa, — huru du var liten och hette fröken Lena, huru roligt du hade om julaftnarne, att du fick julklappar och ett stort ljus med många små ljus på, och så mycket russin och mandlar och bröstsocker och en gran, som var full med ljus och gubbar och äpplen och guldpapper. Ack, mormor lilla, hvad du måtte haft roligt!
— Men kanske hade icke du en så god mormor som vi? — utbrast Alfred.
— Men ser du, Alfred, om vi nu hade ett julbord midt för vår goda mormor, då hade vi ändå roligare än nu.
— Herre min Gud, så mörkt det är på sjelfva juafton! — utbrast nu gamla Anna, som helt oförmodadt inkommit. — Ingen tager heller å det enda ljuset, — tillade hon och upplyfte handen, för att göra det; men handen darrade, och ljuset slocknade.
— Aj je ja mej, så dumt jag bär mig åt! — bannade sig den gamla, under det att barnen började storskratta.
— Söta, gamla Anna, du får icke gå ut och tända ljuset; jag skall gå och göra det, — sade Alfred och hämmade sitt skratt. — Jag är så van att leka blindbock; men det var länge sedan du gjorde det, — fortfor han, redan hunnen till dörren.
— Herre Gud välsigne den gossen! — utbrast Anna hjertligt. — Jag säger hvad jag har sagt, se'n han döptes om da'n — gammal blir han aldrig. Fast nog kan det hända, kära lilla fru! — tillade hon tröstande, då hon hörde en djup suck ur fru Helenas bröst; — ty herr Gustaf var precist en tocken, när han var liten.
Glad inträdde nu Alfred med sitt brinnande ljus, vid hvilket vi nu litet kunna betrakta gamla Anna.
De sjuttio åren hade strött sina snöflingor öfver de glesnade lockarne, hvilka voro uppstrukna och gömde sig under ett bredfålladt stycke och en svart bindmössa. Ansigtet saknade ännu icke en viss rundning. Ögonen voro klara och ljusblå samt egde nästan ett slags ungdomslif. Öfver läpparne hvilade ett fromt uttryck af glädje och välvilja; och när man nu såg den raka, ståtliga gumman, klädd i sin svartrandiga yllekjortel, sin blå, långskörtade tröja och den hvita halsduken, med ett veck tätt hopsatt under den fylliga hakan, såg det af glädje och spiseleld strålande ansigtet, så undrade man ej, att gumman en gång varit känd ej blott inom församlingen, utan äfven i hela Tjust härad, som den vackra Anna.
— Nu tänder jag på julbrasan, söta fru lilla, — sade Anna och knäböjde i samma ögonblick för den lilla, hvitstrukna spiseln, hvarifrån brasan snart uppflammade.
Barnen fröjdade sig i spiselskenet, som myggorna i solljuset, och fru Helena framtog ur en låda ett långt bref, i hvars läsning hon med synbar glädje fördjupade sig.
— Tänk, om vi nu hade en julgran! — utbrast Rosa, när Annas torrvedsbrasa småningom bortdog; — ty här är så mörkt på julafton, det sade Anna sjelf.
Alfred delade väl Rosas önskan, men han tyckte, att man icke borde säga det, ty då kunde mormor blifva ledsen, efter hon ej kunde gifva dem en julgran.
Just som de lifligt, ehuru sakta, samtalade härom, öppnades dörren; och en liten skimrande julgran stod framför de förvånade och förtjusta barnen. Gumman Anna hade stält sig bakom det brinnande trädet för att osedd njuta af deras öfverraskning. Oförmärkt öppnade hon åter dörren, och inbar nu ett litet julbord, hvilket hon satte framför granen.
Under högljudda fröjderop slingrade barnen sig nu upp kring den goda gumman, hvilken i deras och mormors hjertliga omfamning njöt ett ögonblick, värdt alla de bekymmer, alla de årslånga besparingar, som julbordet kostat henne. Och nu vilja vi beskrifva det.
Tvenne raka, ehuru något smala grenljus, tvenne smörtårtor, tvenne högröda äpplen, ett sockerhjerta, en dito bibel och tvenne tallrikar, upprågade med russin, mandel, pannsocker, sviskon och pepparkakor, stodo der i prydlig ordning.
Ljusen hade gumman fått stöpa hos en bondgumma för ett par nålvantar, som hon stickat åt henne till julen. Sockerhjertat och bibeln hade hon som fästmö mottagit på marknaden i Waldemarsvik; och de myckna sötsakerna hade hon fått på köpet vid de små upphandlingar, hon tid efter annan under det sista året gjort i W —, och hvilka alla, såsom stadsgåfva åt de små, vid hemkomsten blifvit inlagda i den blå kistan, sedan hon afbitit en liten sockerbit och litet tullat de andra sötsakerna. En tennklocka och en docka fulländade bordets prydnad.
— Ack, kära, goda Anna, hvar har du fått allt det här granna ifrån? — ropade barnen öfver hvar andra och hoppade kring gumman.
— Från blå kistan, mina små, — svarade Anna och glädjens tårar glänste i de fromma ögonen.
Sedan Anna borttagit böckerna från bordet och iordningsstält dem på en liten bokhylla, utbredde hon i stället en snöhvit, randig servet, på hvilken hon framsatte svartrosiga thékoppar och ett litet sockerskrin. När man nu såg henne från ett perlfärgadt skåp, med många lådor, framtaga en liten grå pappersstrut, hvilken hon förde till näsan, och sedan derur ihälde tvenne théskedar brunt thé i en hopsatt kopp, så förstå vi, att det skulle bjudas thé äfven i fru Werthers boning.
— Rör sig ej ur fläcken, utan sitt bara stilla i qväll; théet skall bli varmt, och ingen biskop skall helsa på gamla Anna, — sade gumman och lemnade med ett förnöjdt leende rummet.
Snart var Anna åter med den varma thékannan, och medförde till fru Helenas stora förvåning en korg med saffranskringlor.
— Det är det samma hvar jag tagit dem, — svarade hon på Helenas fråga; — men så mycket kan jag säga, att de äro bakade i går.
Nu måste den goda Anna efter mycket krus taga plats bredvid fru Helena i soffan, der Alfred framsatte sin lilla pall under den gamlas fötter.
Det var nu en stund af stilla, högtidlig trefnad och glädje. Brasan flämtade matt, men värmande; barnen jublade kring den vänliga julgranen, der de nu upptäckte Adam och Eva i oskyldighetens tillstånd, och på thébordet brunno de tvenne grenljusen, hvilka barnen gifvit åt mormor, efter hon ingenting fått.
— Thét blir kallt, och frun tycker ju om, när det är hett? — påminte Anna, då hon såg fru Helena försänkt i stilla tankfullhet.
— Ack, kära Anna, Jag kan icke komma i håg något mer än dig! — svarade fru Helena rörd och lade vänligt handen på gummans axel. — Det vore jag, som skulle göra dig glädje; ty det är dig jag har att tacka för allt.
— Herre jemine, om jag hörde maken! Har jag någon smula, som jag icke fått af fröken Lenas far, Gud fröjde hans själ? Och hade jag, gamla, ensamma kräk, någon fröjd i hela väla, om jag icke hade min kära fru och de små? Ha icke salig nåda sjelf klädt mej till bru', ledde icke salig lagman sjelf in mej i brudstolen, och hade jag icke då att tacka honom för bå' smått och stort, och gaf icke han mej att sitta på, när jag vardt enka? Ack, han trodde icke då, han … Men det ä' det samma, — tillade gumman och runkade menande på hufvudet.
— Åt hvem ärnar du den femte koppen? — frågade fru Helena, som nu, vid Annas anära påminnelse, ihälde théet.
— Nå, så har jag icke den gången räknat gali; men tänk, om det betyder någonting? Nådig frun förstår allt hvad jag menar?
Fru Helena drog en djup suck.
— Ja, om jag icke hade det jag har i kjolsäcken, så ville jag mest slå vad, att herr Gustaf kom hit i qväll; för när jag höll på mä grana, så knäppte dä i klaveret, som dä plå göra, när han kommer.
— Nej, Anna, Gustaf kommer icke! — utbrast modern med sorglig visshet; — men ingenting får här vara fullkomligt. Gustaf är ändå med sin själ, sina böner hos oss, — tillade hon, tröstfullt leende. — Mins du, så slutar han sitt sista bref?
— Och så slutar han säkert det här mä, — invände Anna och upptog ett bref ur sin kjolsäck.
En svag rodnad uppsteg på fru Helenas kind, då hon, glad och tacksam, tryckte den älskade helsningen till sina läppar.
— Gud ske lof, att hon fick thét i sig! — sade Anna, då hon såg, att allt annat var glömdt för Gustaf.
Högt upplästes nu de kära raderna, detta den barnsliga kärlekens sköna språk. Klara tårar fuktade moderns kind, och hon satt länge med händerna sammanknäppta, sedan hon slutat läsningen.
— Anna, hjelp mig tacka Gud för ett sådant barn! — sade hon slutligen; men Anna klagade öfver det starka ljusskenet och satte begge händerna för ögonen.
— Jag skall helsa er från morbror, mina små, — sade nu mormor till barnen, som vid julbordet voro sysselsatta att tömma sina thékoppar.
— Kommer han icke hit snart? — frågade begge på en gång, — Nu, just nu skulle han vara här!
— Varen glada åt allt hvad Gud och vår goda Anna i afton gifvit er! Det vore för mycken glädje att ega allt på en gång, — sade mormor med ömt allvar, just som Anna gått ut till sina små bestyr.
— Morbror kommer allt en annan gång, — sade Alfred.
— Ja, en annan gång, — eftersade fru Helena, och återseendets fröjd klappade redan i det ömma modershjertat.
Emellertid återtogo barnen sina lekar, och fru Werther läsningen af sitt kära bref. Så hade några ögonblick försvunnit, då Anna åter öppnade dörren; men de små voro så sysselsatta med julbordet och fru Werther med Gustafs bref, att de ej märkte det, ej bemärkte den höga, kära gestalt, som med gumman ingmugit i rummet, och anade icke, att Gustafs öga, mellan den skimrande grönskan, hvilade på den älskade gruppen, hvarvid det fulla hjertat högt klappade af kärlek och ren glädje.
Brefvet var åter genomläst. Dess innehåll hade utbredt en helig förnöjelse öfver fru Helenas drag, hvilkas uttryck tillkännagaf en varm, ehuru ordlös bön.
— Gud välsigne dig, min dyre son! — ljöd slutligen den kärleksfulla stämman, i det hon tacksamt upplyfte de sammanknäppta händerna och det tårfylda ögat, och Gustaf, den lycksalige Gustaf, sjönk i samma ögonblick i den trogna, hulda famnen.
Redan hade återseendet firat sina ljufva ögonblick. Känslorna egde ord, modern kunde fråga, sonen svara, barnen hade äfven fått del af Gustafs smekningar; i synnerhet den ljuslockiga Rosa hade länge hvilat vid Gustafs hjerta, ty »hon var lik, jag vet väl hvem».
Äfven gamla Anna, som, stolt öfver sin uppfylda profetia, ihälde den sibylliska koppen, hade åter fått sig en hjertlig omfamning. — Ja, som en engel kom han då hit, — utbrast Anna; — ty farstudörra va då stängd, och innan ja visste olet å, så sto han midt för mej på köksgolfvet.
Gustaf försäkrade väl, att dörren icke var stängd, endast tillskjuten; men Anna hade sin tro.
— Ditt inträdande genom dörren synes mig mindre öfvernaturligt än din resa, hvars orsak och möjlighet jag ej kan ana, — sade modern, hvilken, för att göra Anna till viljes, måste dricka en half kopp thé på bit.
— Förklaringen är lätt, mamma, — svarade Gustaf. — Gud, som ville skänka oss den glädjen att fira denna högtid till sammans, utsåg ett oförmodadt medel.
— Kära, söta, vackra herr Gustaf, tig en lita smula, så får jag höra på. Ja ska bara titta i spiseln.
Anna var återkommen, och Gustaf började:
— Sedan jag lemnat mammas sista bref på posten, öfverföll mig en djup oro, en obeskriflig längtan efter modershjertat och modershyddan. Axel hade samma dag lemnat Upsala för att resa till sitt trefliga hem. Allt syntes mig så tomt och öde i Guds sköna verld, och jag började ångra att ej hafva följt med Axel.
— Jag vandrade länge på de nu mera icke så studentuppfylda gatorna; de flesta hade rest och voro på vägen till ett hem. Hvarje tanke ökade min oro, och jag kunde ej få frid i hjertat. I denna sinnesstämning vandrade jag hem och flydde till bönen och den kära modersbilden, och det blef lugnt, om icke ljust i själen. Morgonen derpå väcktes jag tidigt af en röst, hvilken jag icke icke kände. Det var Edvard Brenner, som efter trenne års utländsk resa nu återvändt till sitt fädernesland och dagen förut till Upsala, samt ville, om det var möjligt, hinna hem till julen. Alla studenter från Tjust voro hemresta, och han ville icke företaga resan utan sällskap. Han önskade derföre, att jag skulle åtfölja honom, utan att deltaga i resans utgifter. Jag antog anbudet darrande af glädje. Resan har gått väl, och vi hafva begge upphunnit hennes mål.
— Gud välsigne Edvard, som fört dig till mitt hjerta! — utbrast fru Helena och slöt Gustaf åter i sina armar. Ja, Guds vägar ä ändå underliga; men goa ä di, hvart di bär, — invände Anna.
— Ja, i synnerhet när de bära hem, — tillade Gustaf leende.
— Ja, men Herre Gud, te så olika hem ni båa ha kommit. Der oppe på herrgåln, der ä annan julafton, der.
— Ja, i sanning, Anna, olika äro våra hem, och deri ligger just en af hemmets skönaste egenskaper, att hvar och en finner sitt trefligast, äfven den, som icke eger ett så fridfullt och kärt hem som jag, — svarade Gustaf med nästan heligt uttryck.
— Om ja' vet hvar herr Gustaf ska' ligga, — mumlade Anna på vägen till köket. — Ingen kan lägga honom i hans lilla kammarhåla, som icke har varit eldad i år.
— Ack, om jag finge bjuda herr Gustaf på min säng! Kläderna ä varma, och lakanet, som ska' på i qväll, ligger på muren.
Barnen hade, genom Gustafs ankomst, den glädjen att se sitt julbord förskönadt genom några nätta småsaker, hvaribland en liten bok med gravyrer mest fröjdade dem. Fru Werther fick också sitt lilla bibliotek tillökt med en härlig andaktsbok; och gamla Annas sista arbete, sedan det lilla köket åter var städadt och helgdagsprydt, och sumppannan påsatt öfver den hopsopade glödhögen, var att i den gamla bläckburken inpacka det skålpund Upsalasnus, hon fått af sin unge, vackre herre, samt att för den spräckta spegeln påsätta det stycke, som Helena gifvit henne. Hennes sista ord voro dock: — Aj je ja mej, känner jag icke igen, att hon tagit spetsarne af sin egen ungmorskrage! och då stego följderna af det starka ljusskenet henne åter i ögonen.