Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Vad man måste minnas

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  DEN STORA FRÅGAN
Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke
av Jack London
Översättare: Mathilda Drangel

VAD MAN MÅSTE MINNAS
SIWASHKVINNAN  →


[ 51 ]
VAD MAN MÅSTE MINNAS.


Fortune La Pearle arbetade sig framåt i snön, pustande, flämtande och svärjande över sin otur, över Alaska och Nome, över korten och mannen som han hade huggit med sin kniv. Det varma blodet höll på att frysa till is på hans händer, och han såg hela uppträdet klart för sina ögon — mannen, som plötsligt grep tag i bordet och sedan sjönk långsamt till golvet; de rullande spelmarkerna och de kringspridda korten; den hastiga rysningen, som gick genom rummet, och så den plötsliga tystnaden — inga rop från markörerna längre, intet rullande av tärningar; alla ansikten stela av fasa; ett evighetslångt ögonblick av ljudlös tystnad... Och så kom det väldiga blodtörstiga rytandet och den störtsjö av hämndlystnad, som nu följde honom i hälarna och hade drivit hela staden till vanvettigt raseri.

»Hela helvetet är löst», flämtade han hånfullt, i det han tog av åt sidan i mörkret för att komma ner till stranden. Ljussken strömmade ut från öppna dörrar — från tält, hyddor och danssalar kommo människor för att deltaga i jakten. Männens rop och hundarnas tjut skar i hans öron och påskyndade hans flykt. Han sprang och sprang... Ljuden dämpades och den förföljande skaran skingrades under [ 52 ]fåfängt raseri och gagnlöst letande. Men en irrande skugga följde honom. Då han såg sig över axeln, uppfångade han en och annan skymt av den — än antog den en obestämd form på de öppna, snötäckta platserna, än dök den in bland de djupare skuggorna från någon oupplyst hydda eller från någon farkost, som låg förtöjd invid stranden.

Fortune La Pearle svor med så svag och darrande röst som en kvinnas, med en aning om gråt, som kommer av utmattning, och han strävade vidare bland massor av hopad is, mellan tält och gruvhål. Han stapplade över hårdt spända trossar och vedhögar, han sprang emot vanvettigt anbragta tältlinor och lika vansinnigt placerade stolpar, och han föll upprepade gånger över isbelupna hopar av drivved. Ibland, då han trodde att han kunde vara lugn för sina förföljare, saktade han sina steg, yr i huvudet av hjärtats plågsamma dunkande i bröstet och de flämtande andedragen — men ständigt dök åter den förföljande skuggan ut ur mörkret och tvingade honom att fortsätta sin andlösa flykt. En plötslig tanke fick makt med honom och framkallade en isande, vidskeplig rysning. Den envist förföljande skuggan fick i spelarens ögon en symbolisk betydelse. Stum, obeveklig och oundkomlig som den var, såg han i den det öde, som väntade efter spelets slut, då vinst och förlust gjordes upp. Fortune La Pearle trodde på sällsynta, bländande, ljusa ögonblick, då intelligensen frigör sig från tid och rum, tränger blott och bar genom evighetens rymder och läser livets fakta i slumpens öppna bok. Att detta var ett sådant ögonblick, därom hyste han intet tvivel, och när han så [ 53 ]vände sig inåt land och rusade över den snötäckta tundran, förvånade det honom icke alls, att skuggan fick en mera bestämd form och kom närmare. Kuvad av sin egen vanmakt stannade han midt på den vita öde slätten och vände sig hastigt om. Hans högra hand gled ut ur vanten och en höjd revolver glimmade i det bleka stjärnljuset.

»Skjut inte! Jag har ingen bössa.»

Skuggan hade fått fast form, och vid ljudet av dess mänskliga röst råkade Fortune La Pearles knän i skakning, och han fick kväljningar av den plötsliga lättnaden.

Det är möjligt att saker och ting utföllo annorlunda därför att Uri Bram icke hade någon bössa den där kvällen, då han satt på en av de hårda bänkarna i El Dorado och såg mordet begås. Detta faktum var kanske också orsaken till den långfärd han efteråt företog tillsammans med en så högst olika kamrat. Vare därmed hur som helst, så upprepade han för andra gången: »Skjut inte. Kan ni inte se att jag är utan bössa?»

»Vad i rödaste helvete följer ni då efter mig för?» frågade spelaren och sänkte sin revolver.

Uri Bram ryckte på axlarna. »Det kan göra det samma. Jag vill bara att ni skall komma med mig.»

»Vart då?»

»Till min koja därborta vid utkanten av lägret.»

Men Fortune La Pearle stampade i snön med hälen på sin ena mockasin och svor vid åtskilliga av sina gudomligheter att den andre var splitter galen. »Vem är ni», orerade han, »och vem är jag, efter ni tror, [ 54 ]att jag skulle sticka mitt huvud i snaran på er uppmaning?»

»Jag är Uri Bram», svarade den andre helt lugnt, »och jag har min koja därborta vid utkanten av lägret. Jag vet inte vem ni är, men ni har drivit själen ur kroppen på en levande man — hans blod lyser rödt där på er ärm — och i denna stund är ni en ny Kain. Hela mänskligheten lyfter sin hand mot er, och det finns inte en fläck, där ni kan vila ert huvud. Men jag har ett ide...»

»Vill ni tiga, människa, för ers mors kärleks skull!» avbröt Fortune La Pearle, »så vida ni inte vill, att jag skall göra er till en ny Abel — Gud hjälpe mig, har jag inte lust till det! Med tusen män i hälarna på mig för att ta mitt liv och snokande överallt — vad skulle jag med ert ide? Jag måste bort härifrån — bort, bort, bort! Förbannade svin! Jag kunde nästan ha lust att vända om och rusa in midt i hopen och sticka ned några till av dem, de nöten! En vild, ärofull strid — och så slut på hela den fördömda leken. Det är bara strunt med hela livet, det är just vad det är, och jag är riktigt sjuk åt’et!»

Han teg, slagen och förkrossad av sin ytterliga övergivenhet, och Uri Bram grep tillfället i flykten. Han var icke fallen för att hålla tal, den mannen, och det han nu höll var det längsta han kom ut med i hela sitt liv, förutom ett som han höll långt efteråt på en helt annan plats.

»Det var därför jag talade med er om mitt ide. Jag kan stuva in er där, så att de aldrig få tag i er, och jag har livsmedel i överflöd. Ni kan inte komma undan på något annat sätt. Ni har inga hundar, [ 55 ]ingenting alls, sjöfarten är stängd, St. Michaels är den närmaste stationen, löpare skickas ut att sprida underrättelsen om ert brott i förväg för er, sak samma bortåt Anvik — det finns ingen möjlighet i världen för er att komma undan! Stanna nu hos mig tills stormen får rasa över. De ska glömma er helt och hållet inom en månad eller kortare tid, och antingen ni då vill ge er av till York eller inte, så kan ni gå vägen rakt fram midtför deras näsa utan att de säga smack åt er. Jag har mina egna idéer i fråga om rättvisa. När jag satte i väg efter er ut ur El Dorado och utmed stranden, var det inte för att ta fast er och överlämna er åt dem. För jag har mina egna idéer, och det där skulle inte passa i stycke med dem.»

Han tystnade, då mördaren drog upp en bönbok ur sin ficka. Med norrskenet gulaktigt glimmande i nordost, med sina huvud blottade i kölden och med bara händer hållande den heliga boken stodo de bägge männen där, medan Fortune La Pearle förestavade och den andre upprepade en ed, varmed Uri Bram besvor de ord han nyss hade sagt — en ed, som han aldrig hade för avsikt att bryta och aldrig bröt.

I dörren till kojan stannade spelaren ett ögonblick, tveksamt undrande över denne besynnerlige man, som hade ställt sig på hans sida. Men då ljus tändes, såg han att bostaden var ordentlig och utan andra invånare, och han rullade hastigt en cigarrett, medan den andre kokade kaffe. Hans muskler tinade upp i värmen, och han satt tillbakalutad med halvt låtsad lojhet, medan han uppmärksamt studerade Uris ansikte mellan de virvlande rökskyarna. Det var ett kraftigt [ 56 ]ansigte, men dess styrka var av det slutna och inåtvända slaget. Dess veck voro så djupa, att de liknade ärr, och de stränga dragen mildrades icke genom minsta skymt av känslighet eller humor. De gråa ögonen lyste med kall glans under framskjutande buskögonbryn. Kindknotorna voro höga, utstående och undergrävda av djupa håligheter. Hakan och underkäken utvisade en fasthet i föresatser, vilken den smala pannan bekräftade som genomgående och — om så skulle behövas — skoningslös. Allting var skarpt — näsan, läpparna, rösten, linjerna omkring munnen. Detta ansikte tillhörde tydligen en människa, som var van att sluta sig mycket inom sig själv och icke brukade ta råd av andra — en som ofta om nätterna kämpade med änglar och om morgnarna mötte den nya dagen med hårdt slutna läppar för att ingen skulle få veta någonting därom. Han var en svåråtkomlig, men djupt anlagd människa, och Fortune La Pearle med sin öppna och grunda natur kunde icke alls komma på det klara med honom. Om Uri hade sjungit när han var glad och suckat när han var bedrövad, kunde han ha förstått det. Men som det nu var, föreföllo honom de strängt slutna dragen outgrundliga; han kunde icke bedöma vad slags själ som gömde sig bakom dem.

»Kom nu och hjälp till, mister — vad ni nu heter», kommenderade Uri sedan kaffet var drucket. »Vi måste vara berdda på obehagliga besök.»

Fortune La Pearle sade sitt namn och hjälpte händigt till med arbetet. De uppförde en koj invid ena sidoväggen längst bort i stugan. Den var helt primitiv, dess botten bestod av drivved, täckt med mossa. [ 57 ]Vid den nedre ändan stucko bjälkarna fram i ojämn rad. Närmast intill väggen rev Uri undan mossan och tog bort tre av stockarna, men sågade av de ojämna ändarna och satte dit dem igen, så att den framskjutande raden förblev sig lik som förut. Fortune bar in mjölsäckar från förrådsrummet och lade ned dem i urhålkningen. Över den bredde Uri ett par långa skinnpåsar och täckte sedan över dem med mossa och filtar. Där kunde sedan Fortune ligga med sovfällar utbredda över det hela, och ingen människa kunde tro annat än att kojan var oupptagen.

Under de närmast följande veckorna företogs en mängd husvisitationer; icke en enda koja eller ett tält i Nome förbigicks, men Fortune låg i ostörd ro i sitt gömsle. Egentligen tänkte ingen på att rannsaka Uri Brams koja så synnerligt noga, därför att den väl var det sista ställe i världen, där man kunde vänta att finna John Randolphs mördare. Utom vid sådana tillfällen, då han måste hålla sig gömd, gick Fortune och slog dank, spelade långa partier solitär och rökte otaliga cigarretter. Han med sin lätta natur var böjd för livlighet, prat och skratt, men han vande sig hastigt vid Uris fåordighet. Förutom vad som rörde de förföljandes företag och planer, vägarnas tillstånd och priset på hundar, talade de aldrig med varandra, och även dessa ämnen diskuterades mycket sällan och så kortfattat som möjligt. Men så började Fortune utarbeta ett nytt system för kortspel, och timme efter timme, dag efter dag satt han och blandade och gav, blandade och gav, gjorde anteckningar om kortens kombinationer i långa kolumner, och så blandade han och gav igen. Slutligen [ 58 ]förlorade han också intresset för detta tidsfördriv, och han satt med pannan sänkt mot bordet och såg för sin inre syn de livliga spelhusen i Nome, där bankhållare och cropierer ständigt voro sysselsatta och rulettkulans skrammel aldrig tystnade. I sådana stunder verkade hans enslighet och övergivenhet förlamande på honom, och han kunde sitta timtal i samma ställning. Vid andra tillfällen gav hans länge kuvade bitterhet sig luft i lidelsefulla utbrott. Ty han hade ställt det illa för sig i världen och tyckte icke om att veta det med sig.

»Det här livet är bara uselhet», brukade han upprepa den ena gången efter den andra, och detta tema varierade han sedan på åtskilliga sätt. »Jag har aldrig haft den ringaste tur. Jag blev lurad vid min födelse och skojad på själva modersmjölken. Min mor hade skött sitt spel med falska tärningar, och min födelse blev ett bevis på att hon gick ur spelet med förlust. Men inte var det något skäl för att hon skulle klandra mig för det och betrakta mig som en förlorad insats — men det gjorde hon, jaha, det gjorde hon. Varför lät hon mig inte komma till heders? Och varför gjorde inte världen det? Varför skulle jag bli pank i Seattle? Varför skulle jag ta mellandäcksplats och ha det som ett svin, tills vi kommo till Nome? Varför gick jag till El Dorado? Jag ville ju till Big Peters och gick bara in för att få tändstickor. Varför hade jag inga tändstickor? Vad behövde jag röka för? Ser ni inte alltsammans, Uri? Allting var förut bestämt, vartenda grand, allt passade ihop. Troligen innan jag blev född. Jag vill våga det guldstoft jag aldrig kan hoppas få, att det var uträknat [ 59 ]alltsammans på förhand, innan jag blev född. Därför var det, ja! Därför blev John Randolph oppkäftig och stoppade sin anvisning i fickan... Må fan ta honom! Det var rätt åt honom att det gick som det gick. Varför höll han inte munnen och lät mig få tillfälle att reparera mina affärer? Han visste att jag var nästan pank. Varför kunde jag inte hålla min hand i styr? Ja, varför? Varför? Varför?»

Och Fortune La Pearle rullade sig på golvet och upprepade fåfängt sina förtvivlade frågor. Vid dessa utbrott sade Uri icke ett ord, och hans gråa ögon tycktes bli kallare och mattare, liksom av brist på intresse för saken. Det fanns ingenting gemensamt mellan dessa bägge män, och detta faktum kom ibland Fortune att undra, varför Uri hade kommit honom till hjälp.

Men väntetiden nalkades sitt slut. Ett samhälles blodtörst kan icke hålla ut gent emot dess guldtörst. Mordet på John Randolph hade redan inskrivits i lägrets annaler, och där fick det vila i ro. Om mördaren visat sig, skulle männen i Nome helt visst ha upphört med sitt jäktande efter guld, tills rättvisa skipats, men var Fortune La Pearle fanns var dem icke längre ett problem som nödvändigt måste lösas. Det fanns guld i flodbäddarna och de röda strandbankarna, och när isen gick upp, skulle de som hade sina pungar väl fyllda ge sig av därifrån till platser, där allt livets goda stod att få till löjligt billigt pris.

En kväll hjälpte Fortune La Pearle Uri Bram att sela på hundarna och surra fast packningen på slädarna, och de bägge männen begåvo sig söderut [ 60 ]vintervägen över isen. Men icke så alldeles rakt söderut, ty vid St. Michaels togo de av åt öster, gingo över vattendelaren och kommo till Yukon vid Anvik många hundra mil från dess mynning. Sedan bar det av vidare åt nordost, förbi Koyokuk, Tanana och Minook, varefter de gjorde den stora kurvan vid Fort Yukon, gingo över polcirkeln ett par särskilda gånger och styrde kurs söderut över flacklandet. Det var en tröttsam färd, och Fortune skulle ha undrat, varför Uri följde honom, om denne icke hade talat om, att han ägde inmutningar och hade arbetare vid Eagle. Och Eagle låg alldeles invid gränsen; endast ett par mil därifrån vajade Englands flagga över barackerna vid Fort Cudahy. Därefter kom Dawson, Pelly, Five Fingers, Windy Arm, Caribou Crossing, Linderman, Chilcoot och Dyea.

På morgonen sedan de hade passerat Eagle stego de tidigt upp. Detta var deras sista gemensamma lägerplats, och nu skulle de skiljas. Fortune kände sig lätt om hjärtat. Det låg en aning om vår över landet, och dagarna tilltogo i längd. Vägen ledde in på Canadas område. Friheten var nära, solen kom tillbaka, och med varje dag nalkades han den vida världen utanför. Världen var stor, och ännu en gång skulle han kunna måla sin framtid i gyllenrödt. Han visslade under frukosten, och han gnolade på en frivol visa, medan Uri selade på hundarna och packade in. Men när allt var färdigt och det kliade i Fortunes fötter att få ge sig av, lade Uri nytt bränsle på elden och satte sig.

»Har ni någonsin hört talas om ’Hästarnas dödsväg’?»

[ 61 ]Han såg tankfullt upp på Fortune, och denne skakade på huvudet, misslynt över dröjsmålet.

»Det händer ibland, att man kan mötas under omständigheter som göra, att man måste minnas», fortsatte Uri med låg röst och mycket långsamt, »och under sådana omständigheter mötte jag en gång en man på ’Hästarnas Dödsväg’. Att frakta resgods över White Pass 1897 var hjärtskärande för mången, ty det fanns orsaker i överflöd till att vägen fick det namnet. Hästarna dogo som mosquitos vid första frost, och från Skaguay till Bennet lågo de och ruttnade högtals. De dogo bland klipporna, de förgiftades uppe på höjden och de svälte ihjäl nere vid sjöarna. De stapplade och föllo på vägen, om man nu kan kalla det för väg; de drunknade i floden under sina bördor eller krossades mot skarpa stenar; de bröto sina ben i klipprämnorna och bröto ryggen då de föllo baklänges med sin packning; de sjönko ner i morasen och försvunno eller kvävdes i dyn; de ristes upp så att inälvorna runno ut där kavelbroarnas syllar stucko upp sina vassa ändar ur träsken; man sköt ned dem, sedan man hade låtit dem arbeta ut sig, och då de voro förbi, vände man om för att köpa nya. Somliga besvärade sig icke med att skjuta dem — togo bara av dem sadlar och skor och läto dem sedan ligga där de hade fallit. Ty deras hjärtan hade förvandlats till sten — de som icke voro nära att brista av medlidande — och de betedde sig som vilddjur, männen på ’Hästarnas Dödsväg’.

Det var där jag råkade på en man med hjärta och tålamod som en kristen. Han var en redlig man. Då han vilade vid middagstiden, tog han packningen av [ 62 ]hästarna, för att de också skulle få vila. Han köpte rikligt med foder åt dem. Han tog sina egna sovfiltar och lade över dem, då de hade fått skavsår på ryggen. Andra kunde låta sadlarna skava hål så stora som vattenhinkar. Och när hästskorna lossnade, kunde andra låta djuren nöta på hovarna tills bloden rann om deras fötter. Men han gav ut sin sista dollar för hästskosöm. Jag vet det, därför att vi sovo i samma bädd och åto ur samma gryta och ingingo fostbrödralag på en plats, där människorna förlorade allt fäste här i livet och dogo med hädelse på sina läppar. Aldrig var han för trött att lossa en rem eller dra till ett spänne, och det kom ofta tårar i hans ögon, då han såg det stora eländet omkring sig. På ett ställe bland klipporna, där djuren måste resa sig på bakbenen och sträcka på frambenen som kattor för att komma uppför branten, lågo hela högar med kadaver av hästar, som hade störtat tillbaka ner och fördärvat sig. Och där stod han i denna helvetesstank och uppmuntrade djuren med vänliga ord och ett tag om länden i rättan tid, tills hela raden hade passerat. Så snart någon av hästarna föll, ställde han sig i vägen tills allt åter var klart, och det fanns nog inte heller någon levande själ, som trängdes med honom vid sådana tillfällen.

Vid vägens slut kom en man som hade gjort ända på femtio hästar och ville köpa våra, men vi sågo på honom och på våra djur — bergponies från östra Oregon. Femtusen bjöd han, och vi voro alldeles panka, men vi tänkte på det giftiga gräset uppe på höjden och på den svåra passagen bland klipporna, och han som var min fosterbroder sade inte ett ord, [ 63 ]men han skilde våra dragare åt i två grupper — hans i den ena och mina i den andra — och så såg han på mig och vi förstodo varandra. Han drev mina åt ett håll, och jag drev hans åt ett annat, och vi hade våra bössor med oss och sköto ned vartenda ett av djuren, medan han som hade gjort ända på femtio hästar svor och förbannade oss tills det slog lock i hans strupe. Men den där mannen, som jag hade ingått fostbrödralag med på ’Hästarnas Dödsväg’...»

»Ja, det var naturligtvis John Randolph», ifyllde Fortune La Pearle med ett hånfullt leende.

Uri nickade och sade: »Det gläder mig att ni förstår det.»

»Jag är beredd», svarade Fortune, och det gamla bittra uttrycket spred sig åter över hans ansikte. »Gå på bara, men skynda er.»

Uri Bram steg upp.

»Jag har trott på Gud i alla mina livsdagar. Jag tror, att han älskar rättvisa. Jag tror, att han ser ned på oss nu i denna stund och väljer mellan oss. Jag tror, att han skall låta sin vilja verkställas genom denna min högra arm. Och min övertygelse därom är så stark, att jag vill ge oss bägge lika stora möjligheter — vi låta Gud själv uttala sin dom.»

Fortunes hjärta slog häftigare, då han hörde detta. Han visste icke mycket om Uris Gud, men han trodde på tur och otur, och han hade haft tur med sig ända sedan den där kvällen, då han flydde nedåt stranden och över snön. »Men det finns bara ett skjutvapen», invände han.

»Vi skjuta turvis», svarade Uri, i det han tog den andres revolver och undersökte den.

[ 64 ]»Och korten må avgöra vem som skall börja!» utbrast Fortune. »Sju kort var.»

Han kände sig helt ivrig för saken, och då Uri nickade bifall, drog han upp en kortlek ur fickan. Helt visst skulle turen icke svika honom nu! Han tänkte på att solen var på återväg, då han lyfte för given, och en skälvning gick igenom hans kropp, då han fann att given var hans. Han blandade och gav, och Uri lyfte för trumf. Det var spader knekt. De lade upp sina kort. Uri hade icke ett enda trumf, men Fortune hade ässet och tvåan. Räddningen hägrade för honom mycket nära, medan de mätte ut de femtio stegen.

»Om Gud håller sin hand tillbaka och ni dödar mig, så bli hundarna och bagaget er tillhörighet. Ni finner då en laglig köpehandling på alltsammans i min ficka», förklarade Uri och intog sin plats, högrest och bredbröstad.

Fortune skakade av sig en fantastisk föreställning om strålande solsken över oceanen och tog sikte. Han var mycket noggrann. Två gånger sänkte han vapnet igen, därför att vårvinden kom furornas grenar att vaja. Men tredje gången föll han på sitt ena knä, grep stadigt om revolvern med bägge händerna och sköt. Uri gjorde en sväng åt sidan, sträckte upp bägge armarna, sviktade våldsamt ett ögonblick och sjönk sedan ned i snön. Men Fortune visste, att han hade hållit för långt åt ena sidan, ty eljest skulle Uri icke ha gjort den där svängen.

Då Uri förmådde göra våld på sig och stapplande reste sig upp, i det han gav den andre ett tecken att komma med vapnet, rann det Fortune i hågen att [ 65 ]skjuta på nytt. Men han visade den tanken ifrån sig. Han kände med sig, att slumpen redan hade visat sig synnerligen blid mot honom, och om han nu spelade falskt, finge han säkert bota för det efteråt. Nej, han skulle spela ärligt. Dessutom var Uri svårt sårad och kunde troligen icke hålla den tunga revolvern tillräckligt länge för att sikta rätt.

»Nå, var har ni nu er gud?» frågade han gäckande, då han räckte revolvern till den sårade.

Och Uri svarade: »Gud har ännu inte talat. Bered er på att han gör det.»

Fortune återtog sin plats, men han vände sig åt sidan för att erbjuda mindre ytvidd för skottet. Uri vacklade som en drucken, men också han inväntade ett lugnt ögonblick mellan väderilarna. Revolvern var mycket tung, och han såväl som Fortune hyste sina tvivel på grund av dess vikt. Men han lyfte den med utsträckt arm över sitt huvud och sänkte den sedan långsamt framåt och nedåt. I det ögonblick då den var inriktad mot Fortunes vänstra bröst, tryckte han av. Fortune La Pearle snurrade ej rundt, men det glada San Francisco sveptes i dimma och försvann för hans inre syn, den solbelysta snön blev allt mörkare och slutligen alldeles svart för hans ögon, och han utandades sin sista förbannelse över slumpen, som åter hade sändt honom otur.