Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Den stora frågan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  HANS FÄDERS GUD
Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke
av Jack London
Översättare: Mathilda Drangel

DEN STORA FRÅGAN
VAD MAN MÅSTE MINNAS  →


[ 28 ]
DEN STORA FRÅGAN.


I.


Mrs Saythers karriär i Dawson var minst sagt meteorisk. Hon kom dit på våren med hundslädar och franskkanadensiska voyageurs, lyste och strålade där en kort månad och fortsatte uppåt floden så snart den blev fri från is. Det kvinnofattiga Dawson kunde aldrig riktigt förstå denna hastiga avfärd, och platsens yppersta män kände sig ensamma och bedrövade ända tills fyndet vid Nome gjordes och gamla sensationer avlöstes av nya. Ty Dawson hade varit alldeles förtjust i mrs Sayther och tagit emot henne med öppna armar. Hon var vacker, förtjusande och därtill änka. På grund av allt detta fick hon genast i hälarna ett helt anhang av Eldoradomatadorer, tjänstemän och äventyrslystna yngre familjesöner, vilkas öron länge hade trånat efter att få höra fraset av kvinnokjolar.

Gruvingenjörerna voro intagna av den största vördnad för hennes mans, överste Saythers minne, och medlemmarna av syndikatet jämte stadens mera framskjutna representanter talade med beundran om hans handel och vandel, ty nere i Staterna var han känd som en stor gruvkarl och i London kanske som [ 29 ]ännu större. Men varför just hans änka — framför alla andra kvinnor — hade kommit upp till Nordlandet, det var den stora frågan. Männen däruppe voro emellertid ett praktiskt släkte, de hyste en genomgående likgiltighet för teorier och höllo sig uteslutande till fakta. Och för ett icke obetydligt antal av dem var Karen Sayther ett högst viktigt faktum. Att hon däremot icke såg saken i samma ljus bevisades bäst av den hastighet och behändighet, varmed frierier och avslag avlöste varandra under de fyra veckor hon uppehöll sig på platsen. Med henne försvann det faktum som tjusat dem, men den stora frågan stod kvar.

Slumpen kom med en möjlighet till gåtans lösning. Sedan hennes senaste offer, Jack Coughran, förgäves lagt både sitt hjärta och en inmutning på femhundra fot vid Bonanza för hennes fötter, firade han sitt nederlag genom att en hel natt leva i sus och dus. Ungefär vid midnatt råkade han stöta på Pierre Fontaine, som icke var mer eller mindre än den främste av Karen Saythers voyageurs. Med sammanträffandet följde igenkännande och drickande, och slutligen voro de bägge männen så där tämligen ankomna.

»Vasa?» sluddrade Pierre Fontaine efter en stund med tjock röst. »Vad madame Sayther kom hit till landet för? Bäst att ni frågar henne själv. Jag vet ingenting alls — bara att hon hela tiden frågat efter någon med ett visst namn. ’Pierre’, sa hon till mig, ’ni måste ta rätt på honom åt mig, så ska jag ge er mycket pengar — ni får tusen dollars, om ni tar rätt på den mannen.’ — Jaså, den mannen? Ah oui. — [ 30 ]Och den mannens namn — så som ni uttalar det — var David Payne. Oui, m’sieu, David Payne. Hela tiden tala’ hon om det namnet. Och hela tiden såg jag mig om överallt, ansträngde mig av bara tusan, men kunde inte få rätt på den fördömda karlen och fick inte heller några tusen dollars, inte. Anfäkta det!

Vasa? Ah oui. En gång kom det folk från Circle City, och de kände den där mannen. Han fanns vid Birch Creek, sa’ de. Och madame? Hon sa ’Bon!’ och såg alldeles överlycklig ut. Och hon sa till mig: ’Pierre’, sa hon, ’sela på hundarna. Vi ska resa nu genast. Om vi finna honom, ger jag er tusen dollars till.’ Och jag svara: ’Oui — nu genast? Allons, madame!

Och då trodde jag förstås, att jag var säker på mina tvåtusen dollars. Men jag var så tusan heller! Det kom flera från Circle City, och de sa, att den där David Payne hade rest till Dawson för lite se’n. Så madame och jag reste inte alls.

Oui, m’sieu. Den dagen sade madame: ’Pierre’, sa hon och gav mig femhundra dollars, ’gå och köp en båt. I morgon ge vi oss av uppåt floden.’ Ah oui, i morgon, uppåt floden — och den fördömde Sitka Charley lät mig också betala femhundra dollars för båten. Anfäkta det!»

På det sättet gick det till — sedan Jack Coughran dagen därpå hade talat om vad han visste — att Dawson började undra vem David Payne kunde vara och i vad mån hans tillvaro kunde ha någon betydelse för Karen Sayther. Men samma dag, alldeles som Pierre Fontaine hade sagt, stakade sig mrs Sayther [ 31 ]och hennes barbariska besättning voyageurs uppåt östra strandbrädden till Klondyke City, sköto över till den västra för att undgå klippbranterna och försvunno i labyrinten av öar söderut.


II.


»Oui, madame, just här är del. Första, andra, tredje ön nedanför Stuart River. Och det här är ön numro tre.»

Medan Pierre Fontaine sade detta, stötte han sin stake mot strandbanken och höll båtens akter mot strömmen. Därigenom pressades fören inåt land, så att en vig yngling kunde ta ett hopp dit över med fånglinan och göra fast den.

»Ett ögonblick, madame, jag skall gå och se efter.»

En kör av hundskall hälsade honom, då han försvann över strandbanken, men han var tillbaka igen efter en minut.

»Oui, madame, där står en hydda. Jag har tittat in i den. Där finns ingen hemma. Han kan i alla fall inte vara mycket långt borta, för då skulle han inte ha lämnat hundarna kvar. Han kommer snart, det kan ni lita på.»

»Hjälp mig ur båten, Pierre. Jag är så förskräckligt trött efter färden. Ni kunde ha gjort min sittplats litet bekvämare, tycker jag.»

Från en massa pälsskinn, som voro placerade midskepps, reste sig Karen Sayther i hela sin längd och i all sin smidiga skönhet. Men om hon föreföll bräcklig som en lilja i sin elementära omgivning, motsades [ 32 ]detta av det fasta grepp, varmed hon fattade tag i Pierres hand, av hennes armmusklers spänning, då de uppburo hennes kroppstyngd, och av hennes energiska sätt att klättra uppför den branta strandbanken. Ehuru ett mjukt och vackert hull omslöt hennes spensliga benbyggnad, var hennes kropp ett säte för styrka.

Men trots hennes obesvärade lätthet att stiga i land hade dock hennes ansikte en varmare färg än vanligt, och hennes hjärta slog märkbart fortare. Och det var med en viss bävande nyfikenhet hon närmade sig hyddan, medan rodnaden på hennes kinder blev allt djupare.

»Se här!» Pierre visade på de kringströdda spånorna vid vedstapeln. »Nyss varit här — för två, tre dagar se’n, inte längre.»

Mrs Sayther nickade. Hon försökte titta in genom det lilla fönstret, men det var gjort av oljat pergament, som släppte in ljus, men hindrade en från att se in. Då detta icke lyckades, gick hon omkring hyddan till dörren och lyfte till hälften upp den primitiva klinkan för att öppna och gå in, men så ändrade hon tanke och lät den falla igen. Plötsligt föll hon på knä och kysste den grovt tillyxade tröskeln. Om Pierre Fontaine såg det, låtsade han ej om det, och under kommande tider delade han aldrig detta minne med någon. Men en av båtkarlarna, som helt lugnt höll på att tända sin pipa, ryckte nu till vid ett ovanligt barskt tillrop från sin befälhavare.

»Hej! Le Goire! Laga att bädden blir mjukare!» kommenderade Pierre. »Mera björnhudar! Mera filtar! Hör opp, för tusan!»

[ 33 ]Men bädden blev snart därefter uppriven, och större delen av hudarna och filtarna kastades upp på strandbankens krön, där mrs Sayther slog sig till ro för att vänta i all bekvämlighet. Hon låg på sidan och blickade ut över den vidsträckta Yukon. Ovanför bergen bortom den motsatta stranden fördunklades himmelen av röken från avlägsna skogseldar, och genom detta dunkel skimrade eftermiddagssolen svagt och sände ut en obestämd glans över jorden med spöklika skuggor. Ända bort till horisonten åt alla fyra väderstrecken sträckte sig vildmarker, som aldrig trampats av människofot — furuklädda öar, mörka vatten och av isen fårade bergåsar. Intet tecken till mänskligt liv märktes i denna enslighet,intet ljud bröt tystnaden. Landet tycktes ligga bundet under det okändas overklighet, insvept i den mystik som ruvar över de stora vidderna.

Det var kanske detta som gjorde mrs Sayther nervös. Ty hon ändrade oupphörligt ställning, spejade än uppåt och än nedåt floden eller också lät hon forskande blickar följa de dunkla stränderna för att söka efter halvt undangömda åmynningar. Efter ungefär en timme eller så skickades besättningen i land för att slå läger för natten, medan Pierre stannade hos mrs Sayther för att hjälpa henne hålla utkik.

»Se där kommer han ändå», viskade han efter en lång tystnad, med blicken riktad uppåt floden mot öns norra ända.

En kanot med en blixtrande paddelåra på vardera sidan kom glidande utför floden. I aktern syntes en manlig gestalt och i fören en kvinna; bägge skötte säkert och taktmässigt sitt arbete. Mrs Sayther [ 34 ]fäste ingen uppmärksamhet vid kvinnan, förrän båten kom närmare och hennes säregna skönhet nödvändigt måste fängsla ögat. En tätt åtsittande blus av älgskinn med fantastiska pärlbroderier följde troget de väl avrundade linjerna av hennes kropp, och en sidenduk i lysande färger, måleriskt draperad, betäckte delvis de rika massorna av hennes blåsvarta hår. Men det var hennes ansikte — vilket föreföll som gjutet i koppar — som fängslade och kvarhöll mrs Saythers flyktiga blick. Ett par genomträngande, stora och svarta ögon med en traditionell skymt av snedhet blickade fram under en välformad, vackert välvd panna. Kindkotorna voro visserligen höga och framträdande, men utan att påminna om dödskalle, och kinderna avsmalnade och möttes slutligen vid en mun med tunna läppar och ett på samma gång mildt och kraftigt uttryck. Det var ett ansikte, som svagt antydde gammalt mongolblod — en återgång till fädernestammen efter århundradens vandringsliv. Denna effekt förhöjdes av den fint krökta näsan med dess tunna, dallrande näsvingar och den allmänna prägel av örnlik vildhet, som tycktes karakterisera såväl hennes ansikte som hela hennes varelse. Hon var faktiskt den tartariska typen modifierad till någonting rent av idealiskt, och den röde mannens stam kan skatta sig lycklig, om den frambringar en så unik skapelse en enda gång under tjugu generationer.

Med långa, kraftiga årtag vände flickan under samarbete med mannen plötsligt deras lilla farkost mot strömmen och förde den varsamt in till stranden. I nästa ögonblick stod hon uppe på strandbanken, och med ett rep halade hon tag efter tag upp ur [ 35 ]båten en fjärdedel av en nyss dödad älg. Sedan följde mannen efter, och de hjälptes åt att med ett hastigt ryck draga upp kanoten. Hundarna omringade dem genast, och medan flickan lutade sig smekande över dem, föll mannens blick på mrs Sayther, som hade rest sig upp. Han såg på henne, gned sig instinktmässigt i ögonen, som om han trodde att de hade bedragit honom, och såg på henne om igen.

»Å, det är ni, Karen», sade han lugnt, i det han gick fram och räckte henne sin hand, »jag trodde ett ögonblick att det var en synvilla. Jag var snöblind en tid i våras, och sedan dess ha mina ögon emellanåt spelat mig åtskilliga spratt.»

Mrs Saythers rodnad hade blivit allt djupare och hennes hjärta slog med pinsam häftighet; hon hade varit beredd på nästan allting utom att han skulle så lugnt räcka henne handen. Men hon behärskade sig taktfullt och tryckte den hjärtligt i sin.

»Ni vet, Dave, att jag ofta hotade er med att komma efter. Och det skulle jag också ha gjort, om bara — om bara...»

»Om jag bara hade uppmanat er.» David Payne skrattade och följde med sin blick indianflickan, som gick in i hyddan.

»Å, jag förstår, Dave — och om jag varit i ert ställe, skulle jag säkert ha handlat på samma sätt. Men jag har i alla fall kommit — nu.»

»Gå då litet längre — in i hyddan där, så att ni får någonting att äta», sade han muntert, utan att lägga märke till det kvinnligt bedjande tonfallet i hennes röst. »Och ni måste vara trött också. Vilken väg reser ni? Uppåt? Då har ni varit över vintern i [ 36 ]Dawson eller också har ni färdats över den sista isen. Är detta ert läger?» Han såg bortåt hennes voyageurs, som hade lägrat sig i en krets omkring en eld ute i det fria, medan han höll upp dörren för att hon skulle stiga in.

»Jag kom hit upp över isen från Circle City i vintras», fortsatte han, »och så slog jag mig ned här för en tid. Har gjort en del spaningar efter guld vid Henderson Creek, och om de slå fel, har jag tänkt att i höst pröva lyckan uppåt Stuart River.»

»Ni är inte mycket förändrad, eller hur?» frågade hon helt plötsligt med ett försök att tvinga samtalet in på mera personlig grund.

»Litet mindre fet kanhända, och litet mera muskler. Vad tycker ni?»

Men hon ryckte på axlarna, och i det matta ljusskenet betraktade hon den indianska flickan, som hade tändt upp eld och höll på att steka stora bitar älgkött, blandade med tunna fläskskivor.

»Uppehöll ni er länge i Dawson?» Han sysslade ivrigt med att sätta fast ett skaft av björkträ på en yxa och gjorde sin fråga utan att lyfta på huvudet.

»Å, några dagar», svarade hon, fortfarande med ögonen fästade på flickan och nästan utan att höra vad han sade. »Vad var det ni frågade, Dave? I Dawson? Jo, där var jag en månad, sedan var jag glad att komma därifrån. Mannen i de arktiska trakterna är mycket naiv, som ni vet, och litet för kraftig i sättet att uttrycka sina känslor.»

»Måste ju vara det i så nära förbindelse som han står med jorden. Med resårsoffan hemma lämnar han allt konventionellt bakom sig. Men ni har valt [ 37 ]tiden för er resa mycket klokt. Ni skall vara ur landet innan mosquitotiden kommer, vilket är en välsignelse som er brist på erfarenhet hindrar er från att uppskatta.»

»Det tror jag inte. Men berätta nu för mig om er själv, om ert liv här. Vad har ni för grannar? Har ni några sådana alls?»

Medan hon gjorde dessa frågor, betraktade hon indianflickan, som satt och krossade kaffe, inlagt i hörnet på en mjölpåse, mot härdens stenar. Med en kraft och en skicklighet, som utvisade att hennes nerver voro lika primitiva som hennes sätt att gå till väga, malde hon de inneslutna bönorna med ett tungt stycke kvarts. David Payne lade märke till sin gästs blick, och skymten av ett leende flög över hans läppar.

»Jag har haft grannar här», svarade han. »Karlar från Missouri och ett par från Cornwall, men de gåvo sig av ner till Eldorado för att arbeta för dagspenning vid en inmutning.»

Mrs Sayther kastade en begrundande blick på flickan. »Men här finns naturligtvis fullt med indianer?»

»Varenda en av dem har givit sig av ner till Dawson för längesedan. Det finns inte en enda inföding i hela landet, utom Winapie här, och hon är från Koyokuk — har kommit tusen mil eller så utför floden.»

Mrs Sayther kände sig plötsligt nära att svimma. Det intresserade leendet försvann icke från hennes läppar, men det föreföll henne som om David Paynes ansikte drog sig tillbaka i ett teleskopiskt fjärran, och som om de sammanfogade bjälkarna i hyddans väggar [ 38 ]vacklade och ville falla. Men så blev hon inbjuden att gå till bords, och under måltiden fick hon tid och rådrum att hämta sig. Hon talade föga, och vad hon sade rörde sig förnämligast omkring landet och vädret, medan Payne däremot fördjupade sig i en lång beskrivning på olikheten mellan de grunda sommargrävningarna i de lägre trakterna och de djupa vintergrävningarna i de övre.

»Ni frågar inte varför jag kommit norrut?» sade hon. »Men det vet ni helt säkert.» De hade nu gått ifrån bordet, och David Payne hade återtagit sitt arbete med yxan. »Har ni fått mitt brev?»

»Ert sista? Nej, det tror jag inte. Det är antagligen på väg rundt om Birch Creek Country, eller också ligger det hos någon handlande vid Lower River. Deras sätt att sköta posten är rent av skamligt. Ingen ordning, intet system, intet...»

»Var inte så tråkig, Dave! Hjälp mig!» Hon talade i skarp ton nu, med en ansats av myndighet, som hade sin rot i det förflutna. »Varför frågar ni mig inte om mig själv? Och om dem vi kände i forna tider? Har ni inte längre något intresse för den yttre världen? Vet ni, att min man är död?»

»Är han det? Det gör mig ondt. Huru länge sedan ...»

»David!» Hon var färdig att skrika av harm, men den förebråelse, som hon inlade i sin röst, lugnade henne.

»Har ni inte fått några av mina brev? Ni måste ha fått somliga av dem, fastän ni aldrig har svarat.»

»Jag har i alla händelser inte fått det sista, vilket tydligen måste ha innehållit underrättelsen om er [ 39 ]mans död — och det är mycket troligt, att även andra ha kommit på villovägar — men jag har fått några. Jag har — hm — jag har läst dem högt för Winapie som en varning — det vill säga för att låta henne få ett djupt intryck av hennes vita systrars opålitlighet. Och jag tror — hm — jag tror, att hon har dragit nytta av det. Vad tror ni?»

Hon låtsades ej om det styng hon fått, utan fortsatte: »I mitt sista brev, det som ni inte har fått, berättade jag — alldeles som ni antar — om överste Saythers död. Det skrevs för ett år sedan. Jag skrev också, att om ni inte kom ut till mig, så skulle jag resa in till er. Och jag kom — så som jag redan förut ofta hade lovat.»

»Jag vet inte om något löfte i den vägen.»

»I de tidigare breven?»

»Ja, ni lovade, men då jag varken har begärt eller besvarat det löftet, så var det ogiltigt. Och därför vet jag inte heller om något sådant löfte. Men jag känner däremot till ett annat, som ni också antagligen kommer ihåg. Det gavs för mycket länge sedan.» Han släppte yxskaftet till golvet och höjde sitt huvud. »Det var för mycket länge sedan, men jag minns det tydligt — dagen, timmen, varenda detalj. Vi befunno oss i en trädgård full av rosor, ni och jag — det var er mors trädgård. Allt stod i knopp och i blomstring, och vårsaven steg också inom oss. Så drog jag er intill mig — det var första gången — och jag kysste er midt på munnen. Minns ni det?»

»Rör inte upp det där igen, Dave — gör det inte! Jag minns ju alltsammans till min blygsel. Hur [ 40 ]ofta har jag inte gråtit över det! Om ni bara visste vad jag har lidit ...»

»Och då lovade ni mig — ja, och så tusen gånger om igen under den ljuva tiden som sedan följde. Varje blick ur edra ögon, varje beröring av er hand, varje stavelse, som gick över edra läppar, var ett löfte. Och så — ja, hur skall jag uttrycka mig? — så kom en annan man. Han var gammal, tillräckligt gammal för att kunna vara er far — och han var inte vacker att se på, men hederlig efter världens sätt att döma. Han hade inte gjort någonting orätt, hade följt lagens bokstav och var således aktningsvärd. Vidare — och det var ju det förnämsta — rådde han om en massa eländiga gruvor, ett tjog, tror jag — och han ägde stora landsträckor och undersökta jordlotter — och han klippte kuponger. Han ...»

»Men det var annat också», avbröt hon. »Jag sade er det. Det var tvingande omständigheter — penningbekymmer — de mina voro i nöd — hade svårt att reda sig. Ni såg och förstod hela den sorgliga belägenheten. Jag kunde inte hjälpa det. Det var inte min vilja. Jag offrades — eller jag offrade mig, ni må ta det hur ni vill. Ack, min Gud — ja, jag övergav er, Dave! Men ni har aldrig gjort mig rättvisa. Tänk på vad jag har gått igenom.»

»Var det inte er vilja? Tvingande omständigheter? Det fanns ju ingenting i världen, som kunde tvinga er att dela hans bädd eller någon annans!»

»Men mitt hjärta tillhörde er hela tiden», sade hon bedjande. »Jag var inte van vid ert sätt att uppfatta kärleken. Och jag är fortfarande främmande för det. Jag förstår det inte alls.»

[ 41 ]»Men nu — nu! Vi talade om den ni ansåg lämplig att gifta er med. Vad slags man var han? Varigenom tjusade han er? Vilka storartade dygder hade han? Det är sant, att han hade förvärvsförmåga, en utomordentlig förvärvsförmåga. Han kände till alla möjligheter. Han förstod sig på konsten att förtjäna hundra procent. Han var slug och hade ett förträffligt väderkorn i fråga om enfaldigt folk, och därigenom förstod han att locka pengarna ur fickan på den mannen och den mannen och så vidare. Och lagen hade ingenting att invända. Den dömde honom icke; vår kristna etik gillade hans handlingssätt. Efter social måttstock var han ingen dålig människa. Men efter er måttstock, Karen, och efter min — efter den måttstock som vi hyllade, vi från trädgården med rosorna, vad var han då?»

»Kom ihåg att han är död.»

»Det förändrar inte saken. Vad var han? En stor, grov, materialistisk varelse, döv för sång, blind för skönhet, död för andlig överlägsenhet. Han hade fetmat i lättja, han hade pussigt hängande kinder, och hans omfångsrika buk vittnade om hans glupskhet ...»

»Men han är död, Dave! Det är vi som finnas kvar i livet nu — nu! Hör ni inte? Det är som ni säger, jag har varit trolös. Jag har förbrutit mig. Nåväl! Kan inte också ni med skäl säga: jag har syndat? Jag har brutit löften, men har inte ni gjort detsamma? Er kärlek därborta i rosengården skulle vara i evighet, åtminstone sade ni så. Men var är den nu?»

»Den är här! Nu!» utbrast han och slog sig [ 42 ]lidelsefullt för bröstet med knuten hand. »Och den har alltid funnits här.»

»Och er kärlek var en stor kärlek — det kunde inte finnas någon större», fortsatte hon, »åtminstone sade ni så i rosengården. Och ändå är den inte nog stor och upphöjd att kunna förlåta, då jag nu gråter vid edra fötter!»

David Payne tvekade. Han öppnade munnen för att tala, men orden ville ej över hans läppar. Hon hade tvingat honom blotta sitt hjärta för henne och uttala sanningar, som han dittills hade dolt för sig själv. Och hon var härlig att se på, där hon stod framför honom i en gloria av lidelse och frammanade gamla minnen om ett varmare liv. Han vände bort sitt huvud för att slippa se henne, men hon tog några steg och såg honom åter i ögonen.

»Se på mig, Dave! Se på mig! Jag är ändå densamma som förr. Och det är du också, om du vill vara ärlig. Vi ha inte förändrats.»

Hennes hand vilade på hans axel, och hans arm sträcktes plötsligt ut för att famna hennes liv, men det skarpa raspandet av en tändsticka väckte honom till besinning. Winapie, som stod utanför alltsammans, tände en lampa, vars veke långsamt fattade eld. Hennes gestalt avtecknade sig mot en bakgrund av nattsvart mörker, och då ljuslågan plötsligt flammade upp, lyste hennes bronsfärgade skönhet med kunglig, gyllene glans.

»Ni ser, att det är omöjligt», flämtade han, i det han varsamt sköt den blonda kvinnan ifrån sig. »Det är omöjligt», upprepade han. »Omöjligt.»

»Jag är ingen liten flicka längre, Dave, och jag [ 43 ]har inga flickaktiga illusioner», sade hon mildt, men hon vågade icke komma tillbaka till honom. »Jag är en mogen kvinna, och därför förstår jag. Män äro män... Det är ju en vanlig sed här i landet, detta — och det chockerar mig inte. Jag gissade det från början. Men — å! Det är väl bara en sådan förbindelse som är vanlig här i landet — och inte ett riktigt giftermål?»

»Sådana frågor göra vi inte här i Alaska», invände han med svag stämma.

»Jag vet det, men...»

»Nåväl — det är bara ett äktenskap enligt landets sed, ingenting annat.»

»Och det finns inga barn?»

»Nej.»

»Inte heller...»

»Nej, nej, ingenting... Men det är ändå omöjligt.»

»Det är det inte. Hon stod åter bredvid honom, och hennes hand berörde lätt och smekande hans solbrända nacke. »Jag känner mycket väl till vad som här är skick och sed. Sådant händer här varje dag. Männen vilja inte stanna här i alla sina dagar, utestängda från världen. De ge en anvisning på P. C. C. kompaniet för ett års underhåll förutom en summa kontant, och så är den övergivna nöjd. Efter den tidens förlopp kan mannen...» Hon ryckte på axlarna. »Så kan man också göra med flickan här. Vi ge henne en anvisning på kompaniet, inte för ett år, utan för hela hennes livstid. Vad var hon, då ni först träffades, Dave? En rå, köttätande vilde, som levde på fisk om sommaren och på älgkött om vintern, fråssade när tillfälle gavs och svälte då det var [ 44 ]hungersnöd. Om du inte hade kommit i hennes väg, skulle hon ha förblivit sådan. Din ankomst gjorde henne lyckligare; och om du går och lämnar henne jämförelsevis i välstånd för hela hennes liv, skall hon i alla fall bli lyckligare än om ni aldrig hade råkats.»

»Nej, nej», invände han, »det vore inte rätt.»

»Hör på, Dave, du måste förstå. Hon är inte av ditt släkte. Det finns ingen rasfrändskap mellan er. Hon är inföding här, har sitt ursprung från vildmarken, står i frändskap med den och kan omöjligt höja sig över den. Hon är född vilde och skall dö som vilde. Men vi — du och jag — vi tillhöra den härskande, den utvecklade rasen, som är jordens salt och som råder över den! Vi äro skapade för varandra. Dragningen mellan varelser av samma ras är den mäktigaste, och vi tillhöra samma ras. Både förnuft och känsla understödja denna dragning. Själva instinkten dikterar den. Det kan du inte förneka. Du kan inte göra dig fri från de generationer, som ha gått före dig. Du är ättling av förfäder, som ha fortplantat sig i tusen — ja, i hundratusen århundraden, och din ätt får inte avbrytas här. Det kan inte ske. Din härkomst tillåter det inte. Instinkten är mäktigare än viljan. Rasen är mäktigare än du. Kom och låt oss resa, Dave! Vi ä’ unga ännu, och livet är skönt. Kom!»

Winapie gick ut för att ge hundarna mat, hans blick följde henne, och han skakade på huvudet och upprepade med svag röst sina invändningar. Men Karen Sayther lade sin arm om hans hals och tryckte sin kind intill hans. Och hela ödsligheten i hans nuvarande liv reste sig inför honom — den fåfänga [ 45 ]kampen mot skoningslösa naturkrafter, de långa åren av köld och hungersnöd, den hårda och skärande kontakten med naturlivet, den pinande tomheten, som ej kunde fyllas av en blott animalisk existens. Och där stod nu frestelsen vid hans sida och viskade om soligare, varmare länder, om musik, om ljus och glädje, och framkallade minnet av forna tider. Han såg dem omedvetet framför sig. Ansikten trängde sig fram, glimtar av förgätna tilldragelser, minnen av lyckliga stunder; han tyckte sig höra sång och klingande skratt...

»Kom, Dave, kom! Jag har tillräckligt för oss båda. Vägen ligger jämn framför oss.» Hon såg sig omkring i den torftiga hyddan. »Jag har nog åt oss bägge. Världen ligger för våra fötter, och all glädje hör oss till. Kom, kom!»

Hon skälvde i hans armar, och han höll henne hårdt sluten intill sig. Så steg han upp... Men de hungriga hundarnas morrande och Winapies gälla rop, då hon stiftade fred mellan de stridande, trängde dämpat till hans öron genom de tjocka väggarna. Och för hans inre syn stod plötsligt en annan tilldragelse. En kamp i skogen — en ohygglig gråbjörn, sårad i bogen, vild av raseri; hundarnas ursinniga morrande och Winapies gälla skri, varmed hon hetsade dem till anfall; han själv i björnens ramar, andlöst flämtande under sina bemödanden att undgå en blodig död; hundar med ryggen bräckt och inälvorna utslitna tjutande i vanmäktig pina och besudlande snön; den oskuldsvita ytan färgad skarlakansröd av blodet från männniska och vilddjur; den rasande björnen omotståndligt famnande och kramande ända intill hans [ 46 ]livsmärg — och slutligen Winapie midt i detta ohyggliga kaos, med flygande hår och ljungande ögon — raseriet livslevande — gång på gång höjande och sänkande den långa jaktkniven... Svetten trängde ut på hans panna. Han skakade av sig den ljushåriga kvinnan och stapplade tillbaka mot väggen. Och hon som visste att nu var det avgörande ögonblicket kommet, men omöjligt kunde gissa sig till vad som hade försiggått inom honom, kände, att allt vad hon hade vunnit gled ifrån henne.

»Dave! Dave!» utbrast hon. »Jag vill inte avstå från dig! Jag vill inte avstå från dig! Om du inte vill komma med, så stanna vi här. Jag stannar hos dig. Världen betyder mindre för mig än du. Jag skall bli din Nordlandshustru. Jag vill laga din mat, fodra dina hundar, bana väg åt dig, ro tillsammans med dig. Jag kan göra det. Tro mig, jag är stark.»

Han tvivlade icke på det, då han såg på henne och höll henne på avstånd från sig. Men hans ansikte hade blivit dystert och färglöst, och värmen hade dött bort ur hans blick.

»Jag skall ge Pierre och båtkarlarna deras lön och skicka dem härifrån. Och jag skall stanna hos dig med eller utan präst, med eller utan vigsel — jag vill följa dig nu och vart det bär! Dave! Dave! Hör på mig! Du sade, att jag gjorde dig orätt i forna tider — och det var så — men låt mig nu få godtgöra det, låt mig försona! Om jag inte förstod att ge kärlek rätt förut, så låt mig visa att jag kan det nu!»

Hon sjönk till golvet och lindade gråtande sina armar om hans knän. »Och du har ömhet för mig. Du har ömhet för mig. Tänk på alla de långa år, [ 47 ]som jag har väntat och lidit! Å, du kan aldrig, aldrig föreställa dig det!» Han lutade sig ned och lyfte upp henne.

»Hör vad jag har att säga», sade han i befallande ton, i det han öppnade dörren och satte ned henne där utanför. »Det kan inte ske. Vi få inte bara tänka på oss. Ni måste gå. Jag önskar er en lycklig resa. Färden blir besvärligare, då ni kommer upp till Sixty Mile, men ni har de bästa båtkarlar i världen, så att det går nog bra. Vill ni nu säga farväl?»

Ehuru hon redan hade fått makt med sig själv, såg hon på honom med ett hopplöst uttryck i blicken. »Om — om — om Winapie skulle...» flämtade hon och tystnade sedan.

Han uppfattade den outtalade tanken och svarade: »Ja.» Men i detsamma kände han sig slagen av det oerhörda i en sådan idé. »Det är inte att tänka på. Det är alls inte sannolikt. En sådan tanke måste vi slå ifrån oss.»

»Kyss mig!» viskade hon med ljusnande uppsyn. Och så vände hon sig bort och gick.

»Vi bryta genast upp, Pierre», sade hon till sin förare, den ende som vaken inväntade hennes återkomst. »Vi måste resa.»

Hans skarpa ögon uppfattade i eldskenet smärtan i hennes ansikte, men han tog emot den underliga befallningen som om den vore det naturligaste i världen. »Oui, madame», sade han. »Vilken väg? Till Dawson?»

»Nej», svarade hon behärskat. »Uppåt — utåt — till Dyea.»

Då vände han sig till sina sovande voyageurs, [ 48 ]sparkade dem grymtande ut ur deras filtar och drev dem till arbete med gälla rop, som genljödo i lägret. Inom några minuter var mrs Saythers lilla tält nedtaget, pannor och grytor hopsamlade, filtarna sammanrullade och männen stapplande under sina bördor på väg till båten. Nere vid stranden väntade mrs Sayther tills bagaget var instuvat och hennes plats ordnad.

»Vi släpa båten med oss upp till öns övre ända», förklarade Pierre, medan han vecklade upp den långa släplinan. »Och se’n gå vi genom sundet, där strömmen inte är så strid, så tänker jag allt går bra.»

Ett prasslande och trampande i fjolårets torra gräs uppfångades av hans skarpa öra, och han vände på huvudet. Den indianska flickan, omgiven av en krets varghundar med rest ragg, kom emot dem. Mrs Sayther såg, att hennes ansikte, som hade förefallit apatiskt under hela uppträdet inne i hyddan, nu blossade av flammande vrede.

»Vad ni ha gjort honom?» frågade hon häftigt mrs Sayther. »Han ligga på sin bädd och se dålig ut hela tiden. Och jag säga: ’Vad är det, Dave? Du vara sjuk?’ Men han inte svara någonting. Efter en stund han säga: ’Winapie, goda flicka, gå din väg. Jag snart bli bra igen.’ Men vad ni ha gjort honom, säg? Ni vara en dålig kvinna.»

Mrs Sayther betraktade nyfiket barbarkvinnan, som delade David Paynes liv, medan hon själv färdades ensam därifrån i nattens mörker.

»Jag tänka ni vara dålig kvinna», upprepade Winapie på det långsamma, metodiska sätt, varmed man famlar efter ord på ett främmande tungomål. [ 49 ]»Jag tänka bäst ni gå er väg och aldrig mer komma igen. Nå? Vad ni tänka själv? Jag ha en enda man. Jag indiansk flicka. Ni amerikansk kvinna. Ni vacker att se på. Ni finna så många män ni vilja ha. Edra ögon blåa som himlen. Er hud så vit, så mjuk.»

Hon sträckte helt lugnt ut sitt bruna pekfinger och tryckte det mot den andras mjuka kind. Och det må vara sagt till Karen Saythers evinnerliga ära alt hon icke ryggade tillbaka. Pierre var nära att ta ett steg framåt för att skydda henne, men hon gjorde en avvärjande vink, fastän hennes hjärta svällde av hemlig tacksamhet mot honom för detta. »Ingen fara, Pierre», sade hon. »Var snäll och gå längre bort.»

Han begav sig aktningsfullt ur hörhåll, men där stannade han, brummade för sig själv och mätte med ögonen avståndet språngvis mellan sig och de bägge kvinnorna.

»Så vit — så mjuk — som ett barn.» Winapie kände nu också på den andra kinden och drog sedan tillbaka sin hand. »Men mosquitos snart komma. Då den fina huden bli sårig och svälla upp — å, så svårt. Många, många mosquitos — många, många sår. Jag tänka bäst ni resa nu genast innan mosquitos komma. Den väg» — hon pekade nedåt strömmen — »ni komma till St. Michaels. Den väg» — pekande uppåt floden — »ni komma till Dyea. Bäst ni gå till Dyea. Farväl.»

Och vad mrs Sayther nu gjorde väckte den största förvåning hos Pierre. Ty hon slog sina armar omkring indianskan, kysste henne och brast i gråt.

»Var god emot honom», snyftade hon, »var god emot honom!»

[ 50 ]Sedan gled hon halvvägs utför strandbanken, ropade ett »Farväl!» uppåt land och släppte sig så ned i båten. Pierre följde efter och kastade loss. Han sköt in styråran på dess plats och gav signal till avfärd. Le Goire stämde upp en gammal fransk chanson. Som en rad vålnader i det matta stjärnljuset böjde männen sina ryggar under arbetet med släplinan; styråran skar skarpt igenom det svarta vattnet, och båten gled ut i natten.