Hvitebjörn Kung Valemon

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mickel ville smaka hästkött
Hvitebjörn Kung Valemon
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner
Smågossarna, som träffade trollen  →
(sidindex) ur boken: Nio norska Folksagor och äfventyr. Sagan finns även i en alternativ version i boken Folksagor.


[ 23 ]

Hvitebjörn Kung Valemon.

Det var en gång, som ofta händer väl det, en kung. Han hade två döttrar, som voro fula och elaka, men den tredje var så fager och blid som klara dagen, och kungen och alla voro glada i henne. Hon drömde en gång om en guldkrans, som var så dejlig, att hon icke kunde lefva, om hon ej fick den. Men som hon icke kunde få den, blef hon modstulen och kunde icke tala för sorg, och då kungen fick veta att det var kransen hon sörjde öfver, så skickade han ut en, som var utklippt likt den kungsdottern hade drömt om, och skickade bud till guldsmederna i alla länder, om de kunde skaffa maken till den. De arbetade både dag och natt; men några af kransarne slängde hon ifrån sig, och andra ville hon icke så mycket som ens se på. En gång, då hon var i skogen, fick hon se en hvitbjörn, som hade just den kransen, hon hade drömt om, mellan ramarna och lekte med. Hon bad att få köpa den. Nej, den var icke fal för pengar, utan blott och bart om han fick henne sjelf. Ja, det var aldrig lönt att lefva utan den, sade hon; det var detsamma hvar hon kom och hvem hon fick, om hon bara kunde få kransen, och så blefvo de ense om, att han skulle hemta henne om tre dagar, och det var på torsdagen.

Då hon kom hem med kransen, blefvo alla glada öfver att hon var glad igen, och kungen mente, det kunde väl icke vara så svårt att reda sig mot en hvitbjörn. Den tredje dagen måste hela krigsmakten ut rundt [ 24 ]omkring slottet, för att taga emot honom. Men då hvitbjörnen kom var der ingen som kunde stå sig emot honom, ty honom bet ingenting på; han slog ned dem å ömse sidor, så de lågo der högtals. Detta tyckte kungen gick rent på tok; så skickade han ut den äldsta dottern, och henne tog hvitbjörnen på ryggen och drog bort med. Då de hade färdats både länge och väl, så frågade hvitbjörnen:

“Har du suttit mjukare, har du sett klarare?“ sade han.

“Ja, på min moders knä satt jag mjukare, i min faders gård såg jag klarare,“ sade hon.

“Ja, då är du inte den rätta,“ sade hvitbjörnen och jagade henne hem igen.

Den nästa torsdagen kom han igen, och då gick det sammalunda; krigsmakten var ute och skulle taga emot hvitbjörnen, men det bet hvarken jern eller stål på honom; han mejade ned dem som gräs, så kungen måste bedja honom hålla upp, och så skickade han ut den näst äldsta dottern, och henne tog hvitbjörnen på ryggen och drog i väg med. Då de hade färdats både länge och väl, frågade hvitbjörnen:

“Har du sett klarare, har du suttit mjukare?“ sade han.

“Ja,“ svarade hon, “i min faders gård såg jag klarare, på min moders knä satt jag mjukare.“

“Ja, då är du inte den rätta,“ sade hvitbjörnen och jagade henne hem igen.

Den tredje torsdagen kom han igen; då slogs han ändå hårdare än de båda förra gångerna; nu tyckte kungen att han icke kunde låta honom slå ned hela krigsmakten, och så gaf han honom den tredje dottern i Guds namn. Så tog han henne på ryggen och drog sina färde långt, långt bort, och då de hade kommit in i skogen, frågade han henne, liksom han hade frågat de andra, om hon hade suttit mjukare och sett klarare.

[ 25 ]“Nej, aldrig!“ sade hon.

“Ja, du är den rätta,“ sade han.

Så kommo de till ett slott, som var så praktfullt, att det slottet, som hennes fader hade, var som det uslaste torp i jemförelse med det. Der skulle hon bo och lefva godt, och hon skulle icke ha annat att göra, än se efter att elden aldrig slocknade. Björnen var borta om dagen, men om natten var han hos henne, och då var han menniska. Allting gick både godt och väl i tre år; men hvart år fick hon ett barn, och det tog han och for bort med, straxt det kom till verlden. Deröfver blef hon allt mer och mer bedröfvad och bad, att hon skulle få lof att fara hem och helsa på föräldrarna sina. Ja, det var intet hinder för det; men först måste hon lofva honom, att hon noga skulle lyssna till hvad fadern sade, men icke till hvad modern ville att hon skulle göra. Så kom hon hem, och då de voro ensamma med henne, och hon hade talat om huru hon hade det, ville modern gifva henne ljus med, så att hon kunde få se hurudan han var. Men fadern sade: “Nej, det borde hon icke göra; det är till skada, och icke till gagn.“ Men hur det nu var, så fick hon ändå ljusbiten med sig, då hon reste. Det första hon gjorde, då han var insomnad, det var, att hon tände ljuset och lyste på honom; han var så fager, att hon tyckte hon aldrig kunde få nog af att se på honom; men bäst hon lyste, så dröp en het talgdroppe på pannan hans, och han vaknade.

“Hvad är det du nu har gjort?“ sade han; “nu har du gjort oss olyckliga begge två; det var icke mer än en månad igen, hade du bara hållit ut den, så hade jag varit frälst; ty det är en trollkäring som har förgjort mig, så att jag är hvitbjörn om dagen, men nu är det förbi med oss, nu måste jag fara dit och taga henne.“

[ 26 ]Hon gret och beskärmade sig, men han måste resa, och resa skulle han. Så frågade hon, om hon icke kunde få följa med. Det var rakt omöjligt det, sade han, men då han for af i björnehamnen, fattade hon tag i raggen ändå, kastade sig upp på ryggen hans och höll sig väl fast. Så gick det i väg öfver dal och fjell, genom hult och skog, tills kläderna voro slitna af henne och hon var så dödligt trött, att hon släppte taget och icke visste mera till sig. Då hon vaknade, var hon i en stor skog, och så gaf hon sig i väg igen; men hon visste icke hvart det bar. Sent omsider kom hon till en koja; der inne voro två qvinnor, en gammal hustru och en vacker liten flickunge. Kungadottern sporde, om de hade sett till Hvitebjörn kung Valemon.

“Ja, han for här fram tidigt i dag, men han for så fort, att du visst aldrig hinner fatt honom,“ sade de.

Flickungen for omkring och klippte och lekte med en guldsax, som var sådan, att silkes- och sidenremsor flögo omkring henne, bara hon klippte i luften. Der den var, var det aldrig brist på kläder.

“Men denna qvinnan, som skall färdas så långt och så svåra vägar, hon får slita mycket ondt,“ sade flickungen: “hon kunde bättre behöfva saxen här, hon, än jag, att klippa till kläder åt sig,“ sade hon, och så bad hon, om hon icke fick lof att skänka henne saxen. Jo, det kunde hon väl få.

Så vandrade kungadottern vidare igenom skogen, som det tycktes aldrig vilja blifva någon ände på, både dagen och natten, och nästa morgon kom hon till en koja igen. Der inne voro också två qvinnor, en gammal hustru och en flickunge. “God dag,“ sade kungadottern. “Har I sett något till Hvitebjörn kung Valemon?“ frågade hon dem.

[ 27 ]“Var det du som skulle haft honom kanske?“ frågade käringen. Ja, det var så. “Jo, han for här förbi i går, men han for så fort, att du nog aldrig hinner upp honom.“

Flickungen gick på golfvet och lekte med en flaska, som var sådan, att den skänkte i allt hvad de ville ha.

“Men denna stackars qvinnan, som skall färdas så långt och så svåra vägar, tänker jag kan törsta och lida mycket annat ondt,“ sade flickan; “hon kan bättre behöfva den här flaskan, hon, än jag,“ sade hon, och så frågade hon, om hon icke kunde få ge henne flaskan. Jo, det skulle hon få.

Så fick kungadottern flaskan, tackade och begaf sig åter på väg genom den samma skogen både dagen och natten med. Den tredje morgonen kom hon till en hydda, der det också var en gammal qvinna och en flickunge.

“God dag,“ sade kungadottern.

“God dag igen,“ sade qvinnan.

“Har I sett något till Hvitebjörn kung Valemon?“ frågade hon.

“Kanske det var du som skulle haft honom?“ sade gumman. Ja, så var det. “Jo, han for här förbi i förrgår; men han for så fort, att du aldrig hinner honom,“ sade hon.

Flickan gick på golfvet och lekte med en duk, som var sådan, att när de sade till den: “Duk, bred ut dig och duka upp alla goda rätter!“ så gjorde den det, och der den var, var det aldrig brist på läcker mat.

“Men denna stackars qvinna, som skall färdas så långt och så svåra vägar,“ sade flickan, “hon kan både få svälta och lida mycket annat ondt, så hon kan bättre behöfva den här duken, hon, än jag,“ sade hon, och så frågade hon, om hon icke kunde få skänka henne duken. Det fick hon.

[ 28 ]Så tog kungadottern emot duken, tackade vackert och vandrade vidare långt, långt bort genom den samma mörka skogen hela den dagen och natten, och om morgonen kom hon till ett fjell, som var så brant som en vägg, och så högt och så bredt, att hon ingen ände kunde se på det. Det var en koja der också, och när hon kom in, var det första hon sade:

“God dag! Har I sett om Hvitebjörn kung Valemon har färdats den här vägen?“

“God dag igen!“ sade käringen. “Det var kanske du som skulle haft honom?“ sade hon. Ja, så var det. “Ja, han for förbi upp öfver berget för tre dagar sedan; men dit kan ingen vinglös varelse slippa upp,“ sade hon.

I denna kojan var det så fullt med små barn, och allesammans hängde i kjolen på mor sin och skreko på mat. Käringen satte på elden en gryta, full med runda småstenar. Kungadottern frågade, hvad detta skulle betyda. “De voro så fattiga,“ sade käringen, “att de hvarken hade något till mat eller kläder, och det var så svårt att höra barnen skrika efter matbiten; men när hon satte grytan på elden och sade: “Nu äro jordpäronen snart kokta,“ så var det som om det döfvade hungern, och de gåfvo sig till tåls en stund,“ sade hon. Det drog icke länge om förrän kungadottern fick fram duken och flaskan, det kan en väl förstå, och då barnen voro mätta och glada, klippte hon till kläder åt dem med guldsaxen.

“Ja,“ sade käringen i kojan, “eftersom du har varit så innerligen snäll mot mig och barnen mina, så vore det skam om icke jag gjorde hvad vi kunna för att försöka hjelpa dig uppför berget. Mannen min är en af de bästa smeder. Nu får du slå dig i ro tills han kommer hem, så skall jag ha honom att smida klor åt dig på händer och fötter, så får du försöka att krafla dig upp. Då smeden kom hem tog han i tu med klorna straxt, [ 29 ]och morgonen derpå voro de färdiga. Hon hade icke tid att bida längre, utan tackade vackert, högg sig fast och kröp och kraflade med stålklorna hela dagen och natten, och då hon var så trött, så trött, att hon tyckte hon icke förmådde lyfta en hand mera, utan ville halka ned igen, då var hon just uppe. Der var en slätt med åkrar och ängar så stora och vida, att hon aldrig hade tänkt sig så vidsträckt och så slätt, och straxt invid var ett slott fullt af arbetsfolk af alla slag, som sträfvade som myror i tufvan.

“Hvad är här på färde?“ sporde kungadottern.

Ja, här bodde hon, trollkäringen, som hade förgjort Hvitebjörn kung Valemon, och om tre dagar skulle hon ha bröllop med honom. Hon frågade, om hon icke kunde få tala med henne. Nej, var det likt sig, det var då rent omöjligt. Så satte hon sig utanför fönstret, och till att klippa med guldsaxen, så att silkes- och sidenklädningar röko omkring henne som ett yrväder. Då trollkäringen fick se det, ville hon köpa saxen; “ty allt hvad skräddarne sträfva, så spisar det inte,“ sade hon; “det är för många som ska klädas upp.“

För pengar var den icke till salu, sade kungadottern, men hon skulle få den, om hon fick lof att sofva hos kärasten hennes i natt. Ja, det kunde hon gerna få, sade trollkäringen, men hon skulle sjelf söfva honom och sjelf väcka honom. Då han hade lagt sig gaf trollkäringen honom en sömndryck, så att han icke var i stånd till att vakna, hur mycket kungadottern än ropade och gret.

Dagen derpå gick kungadottern utanför fönsterna igen och satte sig att skänka i utur flaskan; det forsade som en bäck både med öl och vin, och hon blef aldrig tom. Då trollkäringen såg det, ville hon köpa den, “ty allt hvad de sträfva med att brygga och bränna, så spisar det inte; det är för många munnar som ska dricka,“ [ 30 ]sade hon. För pengar var den icke fal, sade kungadottern, men fick hon sofva hos kärasten hennes i natt, så skulle hon få den. Ja, det kunde hon gerna få, sade trollkäringen, men hon ville sjelf söfva honom och sjelf väcka honom. Då han hade lagt sig, gaf hon honom en sömndryck igen, så att det blef icke likare den natten än den förra; han var icke i stånd till att vakna, hur mycket kungadottern än ropade och gret. Men den natten var der en af handtverkarne som arbetade i rummet bredvid. Han hörde gråten der inne och kom snart underfund med huru det hängde tillsammans, och dagen derpå sade han till prinsen, att hon måste visst vara kommen, kungadottern, som skulle frälsa honom.

Den dagen gick det med duken alldeles som med saxen och flaskan; då det led till middagstid, gick kungadottern utanför slottet, tog fram duken och sade: “Duk, bred ut dig och duka upp alla goda rätter!“ — och straxt var der mat, så att det var nog för hundra man; men kungadottern satte sig till bords ensam. Då trollkäringen fick se duken, så ville hon köpa den; “ty allt hvad de koka och steka, så räcker det inte; det är för många munnar, som ska ha mat,“ sade hon. För pengar var den icke fal, sade kungadottern; men fick hon lof att sofva hos kärasten hennes i natt, så skulle hon få den. Det kunde hon gerna få, sade trollkäringen, men sjelf ville hon söfva honom och sjelf ville hon väcka honom också. Då han hade lagt sig, kom hon med sömndrycken, men den gången var han på sin vakt och lurade henne; trollkäringen trodde honom icke mera än jemnt, hon heller; ty hon tog en stoppnål och stack midt igenom armen på honom och ville pröfva, om han sof tungt nog; men hur ondt det gjorde, rörde han sig icke, och så fick kungadottern lof att komma in till honom.

[ 31 ]Då var allting godt och väl, och om de bara blefve qvitt trollkäringen, så var han frälst. Så fick han timmermännen att göra en svingel i den bron, brudefärden skulle öfver, ty der var det sed, att bruden rider i spetsen. Då hon kom ut på bron, svängde svingeln rundt om med bruden och alla de trollkäringar, som voro brudtärnorna hennes. Men kung Valemon och kungadottern och allt bröllopsfolket foro tillbaka till slottet och togo med sig af trollkäringens guld och dyrbarheter allt det de kunde föra, och foro så hem till hans land för att hålla det rätta bröllopet. Men på vägen var kung Valemon inne och tog med sig de tre småflickorna, och nu fick hon se hvarför han hade tagit ifrån henne barnen och satt bort dem; det var för att de skulle hjelpa henne fram till honom. Så firade de bröllop med fröjd och ståt.