I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 11

←  X. Det underjordiska Hamburg

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin XI. Återigen i den stora förstugan vid Alter Wandrahm

XII. Från Raboisen till Blankenese  →

XI.
Återigen i den stora förstugan vid Alter Wandrahm.

Påföljande morgon syntes Johann Gottschalk Schmidt vandra oroligt fram och tillbaka i den stora förstugan i sitt hus. Han rökte sin morgonpipa i en sinnesstämning, som för honom var mycket ovanlig och hvaraf man dagen förut ej heller märkt något spår. Det föreföll honom såsom fruktade han att få alla sina vexlar tillbakaskickade under dagens lopp, såsom skulle han icke hafva något conto mer i banken, inga thaler mer i kassakistan, ingen kredit på börsen, såsom skulle hans mångåriga affärsvänner icke längre vilja känna honom.

Något hade inträffat, som herr Schmidt aldrig kunnat ana. Ett af hans biträden på kontoret satt fängslad på Raboisen, och principalens bemödanden att mot sin egen borgen få tillåtelse att åtminstone tills vidare taga den fängslade ur arresten hade helt och hållet misslyckats.

— Hvad vill detta säga? — upprepade herr Schmidt oupphörligt för sig sjelf. — Skall en storborgare i Hamburg icke vara så pass betrodd? Har jag då ingen kredit längre? Tror man att jag ämnar bedraga rättvisan på hvad hon kanske anser för sitt byte? Är jag då icke längre Johann Gottschalk Schmidt?

Han började vandra med ännu hastigare steg, rökte med ännu kortare och mer afmätta drag ur pipan, var än vid dörren åt gatan, bland balar och packor, lårar, kistor och fat, än vid dörren åt gården, der man äfven denna morgon såg fru Luise och fröken Elise flitigt sysselsatta.

Johann Gottschalk Schmidt gaf dock icke akt på sin hustru och sin dotter den dagen och han såg ej heller huru folket i förstugans nedre del ofta läto arbetet hvila och med förvånade blickar betraktade principalen.

— Här måste något ännu värre hafva inträffat, än att herr Blom kommit på Raboisen — hviskades bland arbetsmännen. — Vår gubbe ser ju halfvriden ut i dag. Icke kan han väl taga så illa vid sig öfver att en kontorist blifvit arresterad.

— Men skada på karl var det. Herr Blom är en flink herre och alltid vänlig mot oss.

— Icke kan han hafva gjort något ondt. Han kommer nog lös igen. Det borde väl herr Schmidt också kunna inse ... Men det börjar åter glunkas om den gamla skatten, som skall ligga gömd någonstädes här i huset, gamla Caspar Schmidts skatt, och jag hörde en af pigorna tala om att patron, hvilken nog vet hvar skatten finnes, men icke vågar röra den, ty då kommer det förskräckliga olyckor öfver firman, utan bara går och ser på den, i går funnit den betydligt minskad. En del af skatten lärer hittat vägen till en pantlånare vid Neuer Steinweg, och tjenstflickorna säga att det är samma man, som af Peter Kühn mottagit den der ringen, som tillhört den stackars karlen vid Kloster Thor.

— Ja, få se hur det nu går med den sturske Peter Kühn. Herr Blom kunde aldrig lida karlen. Det var liksom han haft aning om att komma i olycka för hans skull. Och att det är Peter Kühn, som innehaft ringen, hvilken tillhört honom, som blef mördad vid Kloster Thor, det är nu riktigt säkert, säger man.

— Men huru har Peter Kühn kommit öfver ringen? Usch, det är en ruskig historia.

— Högmod går för fall, det slår aldrig felt. Har icke Peter Kühn, som ej är det ringaste förmer än vi, alltid velat spela öfversittare och inbillat sig att han varit vår husbonde. Nu skall det väl blifva slut med det herraväldet.

— Peter Kühn är visst redan arresterad. Han har icke varit synlig ännu i dag.

— Ja, hvar är Peter Kühn?

— Kanske att han blott håller sig undan ...

Så samtalades mellan arbetsfolket i den stora förstugan, då i detsamma Peter Kühns resliga gestalt stod i dörröppningen åt gatan. Samtalet tystnade plötsligt och ingen vågade inför den myndige trotjenaren i huset upprepa hvad som nyss förut yttrats.

Johann Gottschalk Schmidt hade icke blifvit meddelsammare, fastän han åter satt sig bredvid den goda fru Luise. Han fortfor att röka, men drog dock icke röken till sig fullkomligt så häftigt, som nyss förut, sannolikt ett tecken till att han började känna sig icke fullt så upprörd.

Fru Luise såg helt bekymrad på sin man, men då hon på sina frågor icke fått andra än enstafviga och högst otillfredsställande svar, så hade hon upphört att fråga. Johann Gottschalk har väl sina skäl hvarför han ej svarar mig, tänkte hon, och dermed var hon tillfredsstäld, ty hon var en from hustru, som ännu aldrig haft en egen vilja. Hon nöjde sig med att betrakta sin man med deltagande blickar, ty hon var också en god hustru, som höll hjertligt af sin man,

Fröken Elise hade redan dagen förut mottagit den smärtsamt öfverraskande nyheten, att Gustaf Blom blifvit arresterad. Att ett enda ögonblick tvifla på hans oskuld, kunde icke hafva fallit den unga flickan in, men hon var icke derför mindre bekymrad öfver hvad som inträffat, och hon skulle vågat hvad som helst, om hon sett någon utväg att befria honom. I sitt stora bekymmer hade hon vändt sig till Max Keller, något som aldrig förr inträffat, hade en hel qvarts timme uppehållit den eleganta kontoristen, då han dagen förut passerade genom förstugan, och frågat honom mycket noga om den olyckliga tilldragelsen samt på det bevekligaste bedt honom att anstränga sig till den arme kamratens befrielse.

Max Keller, hvilken redan långt förut öfvergifvit alla försök att göra något intryck på sin principals vackra dotter, blef helt öfverraskad öfver att se henne komma emot honom och tilltala honom med uttryck af stort interesse.

Han öfverraskades kanske ännu mer, då han fann att Gustaf Blom var det egentliga föremålet för detta interesse och förvånades öfver att han sjelf icke kunnat lyckas lika så väl, som en främling, i att vinna den unga flickans deltagande; men han hade för tillfället icke tid att lång stund öfverlemna sig endast åt sin förvåning, och som han sjelf leddes af samma önskan, att vara Gustaf Blom till tjenst, lofvade han fröken Elise att i den affären uppbjuda hela sin förmåga, hvilken naturligtvis måste kunna uträtta ej så litet.

Elise förlitade sig dock icke särdeles mycket på Max Keller. Dagen förflöt för henne under ängslig förbidan, utan att någon tröstande underrättelse ingick, och när natten kom, vek sömnen från den jungfruliga bädd, der han förut alltid plägat infinna sig, mild och leende samt åtföljd af en hel skara ljufliga drömmar.

Den unge svensken, som vid sitt första inträde i hennes fars hus föreföll henne nästan löjlig, att icke säga både löjlig och påflugen, då han vågat vilja frälsa henne från en fara, hvilken alldeles icke funnits till, hade sedermera allt mer och mer börjat sysselsätta hennes tankar.

Ett slags öfverenskommelse, fastän aldrig med ord uttalad, fanns emellan Gustaf Blom och hans principals dotter, att söka hvarandras sällskap och att åtminstone med blickar säga, att de voro hvarandra visst icke likgiltiga. Längre hade det likväl icke kommit. Elise hade sannolikt icke sjelf gjort sig riktigt reda för förhållandet. Blott det visste hon, att kusin Wilhelm var henne lika likgiltig, som Max Keller och att Max Keller betydde för henne ungefär detsamma, som gamle herr Brummer, bokhållaren, för hvilken hon bestämdt icke hyste några ömmare känslor, än de som kunde rymmas i hennes aktning för hans ovärderliga egenskaper såsom firmans högst pålitlige bokförare.

Gustaf Blom stod för henne i en annan dager. Men det var kanske först dagen efter hans fängslande och under den derpå följande nattens sömnlösa timmar, hon kände att Gustaf Blom var henne kärare än allt annat i verlden. Gustaf Blom måste räddas, räddas åt henne, det var hvad hon klart insåg i nattens mörker; men huru detta skulle tillgå kunde hon ej lika klart inse.

Morgonen medförde lika liten tröst. Elise gick till sina vanliga sysselsättningar, men hon gjorde det nästan medvetslöst. Hon satte sig bredvid sin moder i familjens atrium och såg faderns ovanliga sinnesrörelse, som gjorde henne ännu mera nedstämd, moderns bekymmersamma blickar, hvilka gälde endast makens oro, och kusinens fullkomliga likgiltighet, som dock kanske mer retade än oroade henne.

— Här står nu hela historien — sade Wilhelm, hvilken ögnat i en tidning, och med sin vanliga affärston läste han högt några rader om en ung kontorists arresterande samt om en förmodan, att man nu ändtligen kommit upphofsmannen till det hemlighetsfulla mordet vid Kloster Thor på spåren.

— Det är en fördömdt förarglig historia, — tillade Wilhelm Schmidt. — Gustaf Blom har nu börjat arbeta sig in i de nordiska affärerna och firman skulle hafva fått nytta af honom, om icke detta inträffat. Korrespondensen på Sverige låg i går alldeles stilla. Vi måste väl söka oss ett nytt biträde.

— Hafva tidningarne redan fått tag i saken? — utropade Johann Gottschalk Schmidt och såg ännu oroligare ut än förut. — Skall min firma verkligen blifva invecklad i kriminalhistorier.

— Här stå ännu inga namn, — förklarade brorsonen.

— Nå, Gud vare lof, — pustade hans farbror. — Men det kommer väl, det kommer väl. De fördömda tidningarne kunna icke tiga med något. Jag har aldrig i mitt lif kännt mig så orolig. Skall firman Schmidt, Schmidt & Schmidt blifva känd såsom den hvilken har svårt misstänkta personer i sin tjenst? Det rörer firmans heder, denna heder som alltid legat mig så ömt om hjertat. Hellre hade jag sett att mitt största skepp gått till botten »mit Mann und Mause» ... En sådan satans historia!

— Ursäkta, min far, — invände Elise med darrande röst och likväl med en viss bestämdhet i sitt uppträdande, — men icke kan jag inse hvarför firmans heder skulle lida af detta misstag.

— Det förstår du ej, mitt barn, — genmälde fadern något häftigt. — Det får ej finnas någon fläck på denna gamla hederliga firma, och derför får ej heller någon af dess biträden blifva på ringaste sätt misstänkt.

— Och ej får någon del af dess affärer heller försummas en enda dag, — inföll Wilhelm. — Ett nytt biträde måste genast anskaffas.

— Skulle ej saken bättre hjelpas, — frågade Elise och talade med allt större värme, — ifall den misstänkte genast fick tillfälle att bevisa sin oskuld?

— Det är visst fråga om skyldig eller oskyldig nu, — afbröt Wilhelm sin vackra kusins framställning. — Inte förstår lilla Elise sådant der. Här gäller det endast att ingenting försummas på kontoret. Det är absolut likgiltigt hvem som sköter de nordiska affärerna, blott att de skötas väl och utan afbrott. Saken är ganska klar ... Men nu är det kontorsdags. För tusan, klockan är redan fem minuter öfver nio. Jag har försummat hela fem minuter. Farväl så länge, lilla Elise. Du är riktigt vacker i dag. Den der lifliga färgen på dina kinder kläder dig.

Med de orden lemnade Wilhelm Schmidt sina kära slägtingar och skyndade in på kontoret. Den blick, Elise skickade efter honom, var just icke mycket uppmuntrande, men kusinen såg den icke och om han sett den blicken ur de annars så milda ögonen, hade han sannolikt icke haft tid att söka förklara dess mening, ty klockan var redan sju minuter öfver nio.

— Du tyckes interessera dig för den här affären, min kära Elise, — sade fadern något mildare än nyss förut, — och det gläder mig att du tager del i hvad som rörer firman. Jag skall derför säga dig, hvad jag icke ännu sagt åt Wilhelm och hvarom tidningarne hittills icke vetat något, nämligen att det icke är ensamt Gustaf Blom, som från detta hus blifvit inblandad i den fördömda historien. Vår förste husdräng, din högt betrodde Peter Kühn, på hvilken jag också sätter ganska stort värde, fastän jag vet att han älskar alltför många glas om aftnarne, är äfven invecklad i saken.

Herr Schmidt berättade för sin dotter, och hans hustru lyssnade dertill, hvad han visste om Peter Kühns transaktion med Ascher Lazarus.

— Den lille gemene juden skall naturligtvis vara med, — utropade den stolte storborgaren med stark förtrytelse.

Elise vågade fråga hvarföre hennes far hyste så stor ovilja mot herr Lazarus, den vackra och talangfulla Sarahs fader, hvilken sannolikt äfven i denna sak var helt och hållet oskyldig. Hvad Peter Kühn beträffar, förvånade det Elise mycket att höra, det äfven han var inblandad i misstankarne, men det gaf henne anledning att åter erinra sig orsaken till Gustaf Bloms inträde i huset, och hos henne började tvifvel uppstå mot Peter Kühns så allmänt beprisade redlighet. Det var just Gustaf Blom, som först satt denna redlighet i fråga. Gustaf Blom kunde icke hafva orätt, tänkte numera Elise, hvilken denna morgon ryste vid tanken på att hon farit alldeles ensam med Peter Kühn i en liten båt på föga besökta vatten i aflägsna delar af Hamburg. Sådana promenader ville hon aldrig mer företaga.

— Du frågar hvarför jag hyser ovilja mot procentaren vid Neuer Steinweg, — återtog Johann Gottschalk Schmidt. — Hm, en stor affärsman kan aldrig förlika sig med sådana der förrättningar. Det kan du väl finna. Den som står i förbindelse med verldens alla delar och låter sina skepp fara omkring för att predika civilisationen till de aflägsnaste länder kan icke känna sympati för den som är nog lumpen att göra i lotterisedlar och pantsedlar samt köpa gammalt skräp och dertill ej vara så noga med hvarifrån det der skräpet kommer, kanske till och med om blod skulle klibba dervid.

— Ack, fader, du är för sträng mot den stackars Lazarus, — utropade Elise, och hon var så vacker, när hon tog en oskyldig i försvar. — Jag har hört att Ascher Lazarus är en redbar man och dertill en välvillig man med hjerta för sina likars nöd. Om en fattig polsk jude kommer till honom och ber honom om en allmosa, tager han den arma religionsförvandten upp i sina rum, förplägar honom der på bästa sätt, låter honom hvila sig huru många dagar som helst, och när polacken går sin väg, hvilket kanske icke blir så snart, utrustar Ascher Lazarus honom på det frikostigaste med pengar och andra förnödenheter. Och kollektören afvisar ej heller de behöfvande af andra trosbekännelser.

— Huru vet du detta, kära Elise? — sporde fadern med uttryck af misstroende. — Det är väl Sarah, komediantskan, som berättat dessa vackra saker om sin far.

— Nej, det är icke Sarah, oaktadt jag skulle tro äfven henne, om hon sade det. Arma Sarah! Hon är fördrifven från sin faders hus, men en tröst är att hon för hvarje dag stiger i publikens gunst och för hvarje dag utvecklar sig alltmer inom den sanna konsten ... Det är icke Sarah, min far, som talat om Ascher Lazarus, utan ...

Elise hejdade sig och rodnade, hvilket dock icke bemärktes af fadern, som tycktes hafva kommit in i en annan tankegång.

— Den oförskämde Ascher Lazarus, som ännu vågar skryta med att hans farfar är den egentliga grundläggaren af denna stora och aktade firma! — mumlade Johann Gottschalk Schmidt för sig sjelf. — Liksom Caspar Schmidt icke sjelf varit i stånd att lägga grunden till ett stort handelshus! ...

Chefen tålde icke ringaste fläck, icke ringaste misstanke om en fläck på den gamla, med rätta så högt aktade firman, och en förbindelse med hvad han i sitt högmod kallade »judepacket» ansåg han såsom en sådan fläck. En inblandning uti en kriminalprocess var också en fläck, fastän saken icke på ringaste sätt rörde honom sjelf, utan endast ett par underordnade biträden.

Det var derför Johann Gottschalk Schmidt, hvilken vid första underrättelsen om Gustaf Bloms arrestering tagit saken temligen lugnt, kände sig mycket orolig, när han förnam, att äfven Peter Kühn var inblandad i misstankarne och kanske också skulle arresteras.

För att, om möjligt, erhålla ljus i den hemlighetsfulla och stygga affären, hade Johann Gottschalk Schmidt i egen stolt person föregående afton begifvit sig till Peter Kühns underjordiska bostad.

Men besöket hos Peter Kühn hade icke gagnat till något. Husdrängen hade varit förbehållsammare än vanligt, sannolikt en följd af det högst förunderliga förhållande, att det icke märktes spår till »aftonhumör» hos honom. Principalen hade således ingenting fått veta. Han hade endast haft den förargelsen, att träffa på Ascher Lazarus, hvilken föreföll honom, om möjligt, odrägligare än vanligt.

När herr Schmidt gick från Peter Kühns bostad var han vid ännu dåligare lynne, än när han begifvit sig dit. Husdrängen hade visserligen försäkrat honom, att den ring, som lemnats till Ascher Lazarus, icke hade det minsta att göra med det ohyggliga brottet vid Kloster Thor, men han hade likväl icke fått veta hvarifrån ringen kommit.

Johann Gottschalk Schmidt var kanske icke lika pedantiskt noggrann om tiden, som hans brorson visat sig vara, men han hade alltid varit en punktlig man, som icke tagit en enda halftimma från kontoret för att egna den åt sin familj, ehuru bättre familjfader för öfrigt icke kunde upptäckas ens i Hamburg. Att han denna morgon, då klockan närmade sig tio, icke ännu intagit sin plats i det lilla chefskabinettet, bevisade att något utomordentligt var på färde. Han hade likväl på sin stol i förstugan gifvit audiens åt en kaffemäklare, en assuransmäklare, en vexelmäklare, en skeppsmäklare, en mäklare i feta varor och ännu några flera mäklare, ibland hvilka befunno sig också herr Schnepfenthal och herr Schrollenstein.

Detta gjorde herr Schmidt denna dag, liksom alla andra dagar, visserligen för affärernas egen skull, ty man måste naturligtvis göra affärer, äfven om man vore aldrig så bedröfvad, om man vederfarits stora personliga motgångar, äfven om man på morgonen skulle hafva förlorat sin hustru; hvilket Johann Gottschalk Schmidt dock lyckligtvis icke gjort, ehuru fru Luise ej lät höra af sig det ringaste, der hon satt i sin vrå i förstugan och såg på hvimlet omkring sig, funderande något litet på Gustaf Blom, men mycket på »Mürbebraten» eller »Hasenklein» med rödkål till middagen eller något ännu smakligare för att trösta hennes egen Johann Gottschalk — man måste göra affärer, äfven om huset stod i ljusan låga och hotade att störta öfver affärsmannen, eller om man sjelf låg på sitt yttersta och icke ännu hade fått lifvets credit och debet att gå ihop. Honny soit qui mal y pense.

Alltså samtalade herr Schmidt med mäklarne, visserligen för att han »måste» göra det och han mottog deras rapporter samt gaf dem sina order men det hände, hvad aldrig förr händt i detta hus, att kaffemäklaren fått order att afsluta en frakt på New-York och att skeppsmäklaren tillfrågades om priset på feta varor.

Den store köpmannen visade sig för öfrigt ganska språksam och det såg till och med ut såsom hade han haft någon särskild afsigt att förmå mäklarne att tala om den föregående dagens tilldragelser samt om hvad som utgjorde samtalsämnena i staden. Men det var med ett ängsligt uttryck han åhörde deras prat, liksom fruktade han slutligen att få höra något obehagligt. Detta inträffade också, då herr Schnepfenthal utropade:

— Hvad är det jag hör, herr Schmidt? Man säger i staden att det är en af edra kontorister, som blifvit arresterad.

— Säger man det, herr Schnepfenthal? — skrek herr Schmidt till och hoppade minst ett qvarter från stolen.

Herr Schnepfenthal blef helt förvånad och nästan en smula rädd för herr Schmidts ovanliga häftighet och han ångrade att han fällt det nyssanförda yttrandet, så mycket mer som han haft hopp om att sluta bort ett parti hudar, hvilka, ehuru »undersköna», dock voro långt ifrån lätta att afyttra, och hvilken affär möjligen kunde starkt komprometteras genom oförsigtigheten att tala om kontoristens arrestering.

— Ja, ja, lugna er, herr Schmidt, — sade derför herr Schnepfenthal. — Det lärer icke vara något farligt och ni bör ej blifva ond på den unge mannen. Det säges öfverallt i staden, att uti er firma kan det omöjligt finnas en person, som förtjenar komma på Raboisen, utan att här måste något misstag å ena eller andra sidan hafva blifvit begånget.

— Säger man verkligen det, herr Schnepfenthal? — frågade köpmannen, och hans ansigte klarnade, fastän ett uttryck af misstroende dock dröjde qvar der.

Mäklaren försäkrade att så var fallet, hvarefter han tillade ännu några smickrande ord, och ehuru hudaffären icke kunde afgöras den morgonen, gick han dock från Alter Wandrahm i den bästa förhoppning, att sagde affär skulle snart afveckla sig samt till och med kunde betraktas såsom nästan uppgjord.

Ingen af de öfriga mäklarne hade något att säga om arresteringen eller andra obehagligheter, och Johann Gottschalk Schmidt började känna sig lugnare för firmans anseende. Nu gälde det endast att Gustaf Blom och Peter Kühn kunde redan denna dag fullkomligt bevisa sin oskuld, så vore all fara förbi och man kunde åter öfverlemna sig helt och hållet åt affärerna. Familjefadern ämnade just yttra sina förhoppningar i det afseendet åt sin dotter, men fann att Elise begifvit sig derifrån och att ej heller hans hustru satt på den plats, hon nyss haft. Deremot såg herr Schmidt, när han vände blickarne nedåt förstugan, någonting som obehagligt öfverraskade honom. Peter Kühn nalkades sin husbonde. Deruti låg ingenting öfverraskande, men Peter Kühn var åtföljd af Ascher Lazarus, hvilken gick fram med en ödmjuk ryggkrökning, plirade listigt med de små ögonen och hade det godmodiga draget omkring munnen mer än vanligt utveckladt.

— Har man sett slik oförskämdhet? — sade herr Schmidt för sig sjelf. — En sådan lump till karl vågar besöka mig i mitt eget hus!

Ascher Lazarus anhöll mycket ödmjukt om ett samtal med herr Schmidt och utbad sig att detta måtte ske i enrum. Herr Schmidt hade god lust att låta kasta ut den ödmjuke Ascher Lazarus, men troligtvis hade denne något mycket vigtigt att meddela, hvarför utkastningsplanen öfvergafs och köpmannen med snäf ton bad lotterikollektören följa sig till det aldraheligaste, der dörren till herr Brummers skrubb till och med stängdes, och Ascher Lazarus hade i största hemlighet ett långt samtal med den stora firmans stolte chef.

---