Jane Eyre/35
FEMTONDE KAPITLET.
S:t John reste icke till Cambridge den följande dagen,
såsom han sjelf sagt. Han uppsköt sin affärd en hel vecka,
och under tiden lät han mig känna tyngden af det straff,
som en ädel, men sträng, en samvetsgrann, men
skoningslös man kan pålägga den, som misshagat honom. Utan
att tillåta sig en enda fiendtlig handling och utan att
begagna ett enda sårande ord, förstod han dock att hvarje
ögonblick hos mig inprägla den öfvertygelsen, att det en
gång för alla var förbi med hans goda tanke om mig.
Jag vill alls icke påstå att S:t John hyste hämdkänslor, ovärdiga en kristen. Långt derifrån! Han skulle icke för något pris velat tillfoga mig den ringaste oförrätt. Både hans ursprungliga själsstämning och grundsatser höjde honom öfver låga hämdyttringar. Han hade tvifvelsutan förlåtit mig det yttrandet, att jag föraktade både honom och hans kärlek, men dessa ord hade bildat ett oöfverstigligt svalg oss emellan, och så länge han lefde skulle han aldrig glömma dem. Jag såg i hans blick, hörde på hans röst och märkte af allt, att det intryck dessa ord gjort på honom var outplånligt.
Han undvek icke att samtala med mig, och nu som förut kallade han mig till våra vanliga studier, men jag fruktar, att hans sämre menniska hade en njutning, som hans bättre jag icke kunde gilla, och den bestod deri, att han, oaktadt hans ord och beteende voro som vanligt, ändock med verklig konst förstod att beröfva dem det deltagande och det bifall, som förut fängslat och på sitt vis behagat mig. Han förekom mig numera icke såsom en vanlig menniska, utan som en marmorstaty; hans öga liknade en kall, klar, blå ädelsten, hans tunga en talmaskin och ingenting vidare.
Allt detta var för mig en tortyr — en förfinad, långsam pina. Den underhöll hos mig en tyst och tärande förbittring, en känsla af sorg och oro, som på en gång uppretade och nedslog mig. Jag kände att om jag vore denne mans hustru, så skulle han, så tadelfri och i många hänseenden utmärkt han än var, taga lifvet af mig, och det utan att utgjuta en droppe af mitt blod, och utan att på något vis fläcka sitt rena samvete. Detta kände jag i synnerhet då, när jag gjorde något försök att försona mig med honom. Det föreföll mig så svårt att icke stå på god fot med honom, att jag gjorde flerfaldiga bemödanden att återställa det forna vänliga förhållandet, men allt förgäfves: han erfor ingen smärta af detta vårt främmande förhållande, kände intet behof af försoning, och fastän mina tårar ofta fuktade den bok, i hvilken vi läste tillsammans, gjorde detta icke mera intryck på hans hjerta, än om detta varit af sten. Emellertid var han vänligare mot sina systrar än någonsin förr. Förmodligen befarade han, att blott och bart hans mot mig visade köld icke tillräckligt skulle röja huru främmande han blifvit för mig, och ville genom kontrasten ännu tydligare visa det: och jag är säker på att detta skedde icke af elakhet, utan af grundsats.
Aftonen innan han reste gick han ensam och spatserade i trädgården. Då jag fick se honom der, rann det mig så lifligt i sinnet, att denne man en gång hade räddat mitt lif, och att han var en nära slägting till mig; jag ville derföre ännu en gång göra ett försök att återvinna hans vänskap. Jag gick ut och närmade mig honom, der han stod lutad öfver trädgårdsgrinden, och ryckte genast fram med det, som låg mig om hjertat.
»S:t John! Jag känner mig så olycklig, emedan ni är ond på mig. Låt oss bli vänner!»
»Jag hoppas vi äro det», svarade han helt likgiltigt och fortfor att betrakta den uppstigande månen, på hvilken han redan förut hade sina blickar fästa.
»Nej, S:t John, vi äro inte vänner på samma sätt som förut; det vet ni ganska väl.»
»Månn’ tro det? Det vore illa. För min del önskar jag er allt godt och ingenting ondt.»
»Jag tror er, S:t John, emedan jag anser er ur stånd att vilja något ondt; men som jag är nära slägt med er, skulle jag önska någon varmare och innerligare känsla hos er, än den allmänna menniskokärlek ni visar en och hvar, äfven dem, som äro er helt främmande.»
»Det är naturligt, och er önskan har goda skäl för sig; men jag betraktar er inte som en främling.»
Dessa ord, som han uttalade i kall och afmätt ton, voro tillräckligt kränkande och afskräckande. Hade jag lyssnat till stolthetens och harmens ingifvelser, skulle jag genast gått min vag, men mitt hjertas röst var starkare än dessa känslor. Jag hyste djup högaktning för min kusins utmärkta egenskaper och högsinta grundsatser. Hans vänskap var för mig af högt värde, och förlusten af densamma smärtade mig djupt. Jag ville icke så snart afstå från försöken att återvinna den.
»Skola vi då skiljas på detta sätt, S:t John? Och när ni nu reser till Ostindien, vill ni väl då skiljas från mig utan ett enda vänligt ord?»
Han vände sig nu till mig och betraktade mig.
»När jag reser till Ostindien, Jane, skall jag väl då lemna er? Ni följer då således inte med mig dit?»
»Ni har ju sjelf sagt, att det inte går an, om jag inte gifter mig med er.»
»Ni vill då inte gifta er med mig, Jane; är detta ert bestämda beslut?»
Jag erfor nu huru mycken skräck en kall, imponerande natur kan inlägga i sin lugna, isande ton.
Förkänslan af hans vrede var som förkänslan af en fallande lavin: hans förtrytelse skulle utbryta såsom hafvet bryter sin isboja.
Icke desto mindre svarade jag:
»Nej, S:t John! jag vill inte gifta mig med er: jag står fast vid mitt beslut.»
Lavinen satte sig i rörelse och skred framåt, men ännu hade den icke kommit öfver mig.
»Ännu en gång frågar jag er, Jane, hvarföre ni vägrar?»
»Förut gjorde jag det, emedan ni inte älskade mig; nu gör jag det, emedan ni nära nog hatar mig. Om jag gifte mig med er, skulle ni taga lifvet af mig. Det är inte långt ifrån att ni gör det nu.»
Hans läppar och kinder bleknade — blefvo snöhvita.
»Skulle jag taga lifvet af er, Jane? Gör jag det nu? Edra ord äro sådana, att de inte borde komma öfver edra läppar. De äro osanna, opassande och anstå inte en qvinna. De vittna om en beklagansvärd sinnesstämning; de förtjena en allvarsam tillrättavisning och synas nästan oförlåtliga; men det är sagdt, att en menniska bör förlåta sina medmenniskor, vore det ock till den sjunde och sjuttionde gången.»
Det var då ändtligen öfverståndet, men på hvad sätt? Jag hade uppsökt honom, drifven af önskan att utplåna minnet af min förra förseelse, och nu hade jag i stället tillfogat honom, som aldrig glömde, en vida större förolämpning; så att säga inbränt den i hans hjerta.
»Nu kommer ni säkert att hata mig, S:t John», utbrast jag. »Det vore fåfängt att söka blidka er: jag ser det, jag har nu i er fått en dödsfiende.»
Dessa ord tillfogade honom ett nytt sår, så mycket smärtsammare, som de innehöllo en del sanning. Hans blodlösa läppar skälfde krampaktigt. Jag visste att det var en oblidkelig vrede jag väckt till lif, och denna tanke smärtade mig djupt.
»Ni missförstår mig alldeles», sade jag i det jag fattade hans hand; »jag har hvarken för afsigt att tillfoga er smärta eller förolämpning — långt derifrån.»
Han log med ett bittert leende och drog med en betecknande åtbörd sin hand ur min samt yttrade: »Och nu förmodar jag att ni äfven tar ert löfte tillbaka, Jane, och förklarar att ni inte vill resa till Ostindien?»
»Jo, jag vill det, S:t John, men endast såsom ert biträde.»
En lång tystnad inträdde. Hvilken kamp försiggick i hans inre, emellan hans bättre och sämre menniska, det kan jag icke göra reda för; men visst är att hans ögon glödde med en sällsam glans och att djupa skuggor sväfvade fram och åter öfver hans ansigte.
Slutligen sade han:
»En gång förut har jag visat det olämpliga deri, att en ung qvinna, som ni, Jane, följer med en man af min ålder på en längre färd, utan att vara gift med honom. Jag bevisade det på ett sådant sätt, att jag trodde, att ni en gång för alla skulle ha förlorat lusten att tänka på en sådan plan. Att ni ännu en gång gjort en hänsyftning deråt, beklagar jag — för er egen skull.»
Jag afbröf honom. En förebråelse af det slag, att jag med framgång kunde gendrifva den, gaf mig åter mod. »Var då förståndig, S:t John! Ni är på väg att säga orimligheter. Ni föreger att ni blir stött öfver mina ord, men ni är det i sjelfva verket inte, ty ni är en allt för öfverlägsen natur, för att hvarken af enfaldighet eller inbilskhet kunna missförstå min mening. Ännu en gång säger jag det: jag vill bli er medhjelperska, men aldrig er hustru.»
Ännu en gång blef han likblek, men bibehöll äfven nu fullkomligt välde öfver sig sjelf, under det han med stark betoning, men helt lugnt svarade mig:
»Ett qvinligt biträde, som inte är min hustru, anstår mig inte. Slutsatsen blir då den, att ni inte kommer att följa med mig; men i fall ni har någon verklig mening med ert anbud, så skall jag, när jag kommer till staden, tala vid en gift missionär, hvars hustru behöfver en hjelparinna. Er enskilda förmögenhet gör er oberoende af missionssällskapets hjelp, och sålunda blir ni besparad den vanäran att ha brutit ert löfte och att ha öfvergifvit den heliga skara, med hvilken ni lofvat att förena er.»
Nu hade jag, såsom mina läsare sett af det föregående, aldrig gifvit något formligt löfte eller afslutit någon förbindelse. Detta språk var således för strängt för att icke behöfva ett genmäle.
»Här kan inte bli tal hvarken om någon vanära, något löftesbrott eller något förräderi mot en god sak. Jag har alls icke förbundit mig att i sällskap med personer som jag inte känner resa till Ostindien. Med er skulle jag ha gått in på mycket och vågat mycket, emedan jag beundrar och har förtroende för er och älskar er med systerlig kärlek. Emellertid är jag öfvertygad om att, i hvilkens sällskap jag än komme att resa, jag inte skulle kunna lefva länge i det klimatet.»
»Aha! ni är rädd om ert lif», sade han, med en föraktlig krökning på läppen.
»Ja, det är jag, ty Gud har inte gifvit mig det för att jag skulle kasta bort det, och jag börjar komma till den öfvertygelse, att om jag följde er önskan, skulle jag så godt som begå ett sjelfmord. Dessutom vill jag, innan jag oåterkalleligen beslutar mig att lemna England, ha visshet om hvar jag kan uträtta mesta nyttan, om det är här hemma eller i främmande länder.»
»Hvad är er mening med dessa ord, Jane?»
»Det skulle gagna mig till ingenting att inlåta mig i förklaringar: endast så mycket vill jag säga, att det är en sak, öfver hvilken jag länge varit både orolig och oviss, och jag reser ingenstädes förr än jag fått ljus i denna sak.»
»Jag tror mig veta, hvaråt ert hjertas håg står, och hvem som har det i sitt våld. Den böjelse, ni hängifver er åt, är straffbar och syndig. Länge sedan borde ni ha utrotat den, liksom ni nu borde blygas för att häntyda derpå. Ni tänker på mr Rochester?»
Min tystnad bekräftade riktigheten af hans utsago.
»Ämnade ni taga reda på mr Rochester?»
»Jag måste skaffa mig visshet om hvart han tagit vägen.»
»Då återstår för mig intet annat än att innesluta er i mina böner och att anropa Gud derom, att ni inte måtte bli en förtappad menniska. Jag hade trott mig i er se en af hans utvalda, men Herren ser bättre än en svag dödlig. Ske hans vilja!»
Hän öppnade trädgårdsgrinden, gick ut och tog vägen åt dalen. Snart var han ur sigte.
Då jag trädde in i salen, fann jag Diana med tankfullt utseende stående vid fönstret. Hon lade handen, på min axel och böjde sitt hufvud, för att uppmärksamt betrakta mitt ansigte.
»Jane», sade hon, »nu för tiden ser du ständigt så upprörd och blek ut. Det måste vara någonting på färde, som oroar dig. Säg mig hvad du och S:t John ha er emellan! Jag har nu medan du var i trädgården gifvit akt på dig, och det får du ursäkta, ty nu en tid har jag kommit på så underliga tankar. S:t John är en så egen menniska —»
Hon afbröt sig sjelf. Jag hade intet att säga; snart fortsatte hon:
»S:t John måste ha några särskilda afsigter rörande dig, ty han har nu så länge egnat dig en uppmärksamhet och ett deltagande, som han inte offrat på någon annan. Hvad är hans mening? Jag önskar att han vore kär i dig — kanske han är det, Jane?»
Jag lade hennes svala hand på min brännande panna och svarade: »Nej, Diana, inte det ringaste.»
»Hvarföre förföljer han dig då med sina blickar och söker att få vara ensam med dig? Både Mary och jag ha dragit den slutsats, att han vill ha dig till hustru.»
»Så är det också — han har anhållit om min hand.»
Diana klappade händerna. »Det är just det som vi tänkt och hoppats. Och du tar honom till din man, Jane, inte sant? Ack, då stannar han qvar i England.»
»Långt derifrån! Hans afsigt med frieriet var att skaffa sig en lämplig medarbetarinna i missionsgöromålen.»
»Huru? Vill han att du skall följa med honom till Ostindien? Åh, det är ju för befängdt. Du skulle inte kunna lefva der tre månader, det är jag säker om. Du reser väl inte med honom, Jane? Du har väl svarat nej?»
»Jag har afslagit hans anbud.»
»Och följaktligen väckt hans misshag, eller hur?» tillade hon.
»I hög grad, och Gud vet om han någonsin förlåter mig, fastän jag erbjöd mig att följa med honom som hans syster.»
»Det var en ren galenskap af dig, Jane, att göra ett sådant förslag. Tänk på hvad slags arbete, som skulle förestå dig — ett arbete af oupphörliga ansträngningar, och det i ett land, der ansträngningen tar lifvet af den starke, då du deremot är svag. S:t John — du känner honom — skulle fordra omöjligheter af dig, han skulle inte lemna dig någon hvila under dagens hetaste timmar, och jag har märkt, att du gör dig all möda att motsvara hans fordringar. Det förundrar mig verkligen att du hade mod att afslå hans hand. Du älskar honom då inte, Jane?»
»Nej, inte såsom min blifvande make.»
»Likväl är han en vacker karl.»
»Och jag ser så obetydlig ut. Vi passa inte tillsammans.»
»Du obetydlig? Visst inte! Du ser mycket för bra ut och är alldeles för god för att brännas till döds af Hindostans sol.» Och ännu en gång besvor hon mig att afstå från tanken att följa med hennes bror.
»Jag måste afstå derifrån», svarade jag, »ty nu nyss, då jag förnyade mitt anbud att följa med honom som biträde, tillkännagaf han sin förvåning öfver min brist på känsla för det passande. Han tycktes vara af den tanken, att jag burit mig oskickligt åt, då jag föreslog, att jag skulle bli hans följeslagarinna, utan att vara hans hustru, och syntes glömma, att jag sedan länge betraktat honom som en bror och vant mig att anse honom såsom en sådan.»
»Hvad har du för anledning, Jane, att antaga att han inte älskar dig?»
»Du skulle höra honom sjelf yttra sig i detta ämne. Han har flerfaldiga gånger förklarat, att det inte är för sin egen, utan för embetets skull, som han önskar gifta sig. Dessutom har han sagt mig att jag är skapad till arbete, inte till kärlek, hvilket då visserligen är en sanning. Men häraf följer enligt min tanke, att om jag inte är skapad för kärlek, så är jag inte heller skapad för äktenskapet. Skulle det inte förekomma dig högst besynnerligt, Diana, att för lifstiden vara fastkedjad vid en man, som ansåge dig blott för ett nyttigt redskap?»
»Det vore någonting så orimligt och så onaturligt, att det inte är värdt att egna en tanke deråt.»
»Och likväl», fortfor jag, »ehuru jag för honom hyser endast en systerlig tillgifvenhet, tror jag, om jag blefve hans hustru, att jag inte kunde frigöra mig från en besynnerlig, qvalfull känsla af kärlek till honom; han är en så rikt begåfvad natur, och det fins hos honom någonting öfverlägset i utseende, hållning och sätt att uttrycka sig. Men i sådant fall skulle jag bli outsägligt olycklig. Han för sin del skulle inte ha något behof af min kärlek, och om jag visade mina känslor för honom, skulle han låta mig förstå, att dessa vore alldeles öfverflödiga, inte af honom påkallade och opassande å min sida. Det skulle inte slå fel, att han komme att göra så.»
»Och ändock är S:t John en ädel man», anmärkte Diana.
»Inte blott en ädel, utan en stor man, men en man som, uteslutande upptagen af sina stora intressen, helt och hållet förbiser vanliga menniskors känslor och anspråk. Det är derföre bäst för småfolk att inte gå honom i vägen, på det han inte med sina jättesteg måtte nedtrampa dem. Se här kommer han! Farväl så länge, Diana!» Jag gick upp på mitt rum, då jag såg honom komma in genom trädgårdsporten.
Men jag kunde icke undvika att sammanträffa med honom vid aftonmåltiden. Han visade då samma lugna hållning som vanligt. Jag trodde att han icke skulle tala till mig, och jag var säker om att han slagit giftermålsplanen ur hågen, men jag hade misstagit mig i bådadera fallen. Under samtalets gång vände han sig äfven till mig, och det på sitt vanliga sätt; det vill säga, det sätt som på senare tiden varit det vanliga: han var utmärkt höflig, men lät förstå att vi voro främmande för hvarandra. Utan tvifvel hade han med brinnande böner sökt att betvinga den förtrytelse, jag framkallat hos honom, och ansåg sig nu för andra gången ha skänkt mig sin förlåtelse.
Till aftonandakt valde han det tjuguförsta kapitlet af Johannis Uppenbarelse. Det var ständigt en njutning att höra Bibelns ord från hans läppar, ty aldrig ljöd hans sköna stämma så mild och klangfull som då, och aldrig var hans föredrag i dess ädla enkelhet så gripande som när han förkunnade Herrans ord; men denna qväll ljödo hans ord i en mer än vanligt högstämd tonart, och hans föredrag var mer än vanligt betydelsefullt och trängande till själens djup, der han satt midt i familjekretsen, omstrålad af majnattens måne, lutad öfver den gamla familjebibeln och ur dess blad föreläsande uppenbarelsen af en ny himmel och en ny jord samt förkunnande huru »Gud skall varda boende bland menniskorna, huru han skall aftorka alla tårar af deras ögon och huru ingen död skall sedan vara, icke heller gråt, icke heller rop eller värk, ty det förra är förgånget».
Ännu djupare kände jag mig gripen, när han kom till de följande verserna; helst som jag af en viss lätt, obeskriflig förändring i tonen märkte att han dervid hade sina blickar fästa på mig:
»Den som vinner, han skall allt detta få ega, och jag skall vara honom hans Gud, och han skall vara min son.»
»Men den räddom och otrognom m. m. deras del skall vara uti den sjön, som brinner med eld och svafvel; hvilket är den andra döden.»
Jag förstod nu hvilket öde S:t John fruktade att jag skulle gå till mötes.
En stilla, allvarlig segerkänsla var märkbar i den ton, med hvilken han uppläste de sista herrliga verserna af detta kapitel. Man kunde höra, huru han trodde sitt namn inskrifvet i lifsens bok, och huru han trängtade efter den timme, som skulle införa honom i den staden, till hvilken konungarne på jorden hembära sin herrlighet och sin ära, och hvilken icke behöfver sol eller måne, ty Guds herrlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet.
I den bön han höll efter bibelläsningen inlade han hela sin kraft och sitt brinnande nit; han tycktes kämpa med Gud och vara besluten att segra. Han bad om styrka för de svaga, om ledning för de vilsefarande, om omvändelse, äfven i elfte timmen, för dem, hvilka genom frestelserna, verlden och sitt eget kött blifvit dragna från den rätta och smala vägen.
Det djupa allvaret är alltid högtidligt och vördnadsbjudande. Då han började sin bön, väckte han min beundran, men då han under fortsättningen af densamma allt mera genomträngdes af helig ifver, greps äfven jag af en helig bäfvan. Han var sjelf så öfvertygad om renheten och storheten af sitt sträfvande, att andra som hörde honom icke kunde undgå att känna detsamma.
Sedan han slutat sin bön, togo vi god natt af hvarandra, emedan S:t John skulle resa tidigt följande morgon. Diana och Mary kysste honom och lemnade rummet, som jag förmodar, till följd af en hemlig vink af honom. Jag räckte honom min hand och önskade honom lycklig resa.
»Tack, Jane! Såsom jag redan sagt er, kommer jag tillbaka från Cambridge om fjorton dagar och lemnar er denna tid till betänketid. Om jag lyssnade till ingifvelserna af mensklig stolthet, skulle jag inte mera tala om giftermål oss emellan, men jag följer pligtens bud och fasthåller såsom mitt lifs syfte att göra allting till Guds ära. Min herre Kristus måste mycket lida: så vill äfven jag göra. Jag kan inte öfverlåta er som ett vredens käril åt förderfvet: ångra er, medan det ännu är tid! Kom i håg, att vi äro uppfordrade att verka, medan dager är, ty ’natten kommer då ingen kan verka’. Betänk den rike mannens öde, som hade det godt medan han lefde. Må Gud förläna er nåd att välja den bättre delen, som ingen kan taga ifrån er!»
Han lade sin hand på mitt hufvud, då han yttrade dessa sista ord. Han hade talat med mildt allvar. Den blick han fäste på mig var icke en älskares, utan den var en herdes, som återkallar det vilsefarande fåret, eller kanske rättare, en skyddande engels, som vaktar den själ för hvilken han är ansvarig. Hvarje man af en högre ordning, han må nu vara lifvad af religiöst nit, äre- eller maktlystnad, har sina storartade ögonblick, då han oemotståndligt rycker andra med sig. Vid detta tillfälle hade S:t John en sådan stund. Min vördnad för honom var nu så stor, att den med ens dref mig till den punkt jag så länge hade undvikit. Jag kände mig benägen att afstå från all strid med honom, att blindvis åt hans vilja öfverlåta mina öden och att oupplösligt vid hans varelse förknippa min egen. Jag hade i detta ögonblick en lika svår strid att bestå med honom, som jag förut, ehuru på olika sätt, haft att bestå med en annan. Jag var dårad och dåraktig vid båda tillfällena. Att ha gifvit vika vid förra tillfället skulle ha varit brist på grundsatser; att ha gifvit vika nu skulle ha varit brist på omdöme. Så tänker jag nu, då jag blickar tillbaka på dessa längesedan förflutna, kritiska ögonblick i mitt lif: vid intetdera tillfället visste jag af min egen dåraktighet.
Jag stod orörlig och förstummad. Min vägran var glömd, min fruktan försvunnen, min motståndskraft förlamad. Det omöjliga — mitt giftermål med S:t John — syntes mig nu en möjlighet. Allt hade med ens förändrat sig. Religionen kallade mig, englarna vinkade, Gud befalde, lifvet syntes mig en obetydlighet, dödens portar öppnades och läto mig kasta en blick in i evigheten: det förekom mig så gifvet att jag för den eviga sällheten ögonblickligen borde offra den jordiska lyckan. Syner, den ena efter den andra, sväfvade för mina ögon.
»Skulle du nu kunna bestämma dig?» frågade missionären. Med mild röst framstälde han denna fråga och drog mig lika mildt intill sig. O! Huru mycket mäktigare är icke mildheten än styrkan? Jag kunde motstå S:t Johns vrede, men jag böjde mig som ett rör under hans ömhet. Dock kände jag hela tiden, att om jag nu gåfve vika, så skulle jag förr eller senare bli straffad för den motsträfvighet jag förut visat. Hans natur var icke förändrad genom en timmes andaktsfull bön, den var endast för ögonblicket mera högstämd.
»Jag kunde bestämma mig», svarade jag, »om jag endast hade visshet; om jag bara vore öfvertygad om, att det är Guds vilje, att jag skall gifta mig med er, skulle jag kunna besluta mig dertill nu och på detta ställe — det måtte sedan hända mig hvad som helst!»
»Mina böner äro hörda!» utropade S:t John. Han tryckte sin hand fastare på mitt hufvud, som om han utkorat mig till sin egen; han slog sin arm omkring mig, nästan som om han älskat mig (jag säger nästan, ty jag kände skilnaden, jag visste hvad det ville säga att vara älskad; men i likhet med honom hade jag utelemnat kärleken ur räkningen och tänkte endast på pligten): jag kämpade ännu med mig sjelf, ty ännu hade det icke blifvit ljust i min själ. Innerligt och djupt längtade, jag att göra det som var rätt, och bad Himmelens Herre att visa mig vägen. Jag var mera upprörd än jag någonsin varit, och om det som sedan hände var en följd af detta upphetsade tillstånd, må läsaren dömma.
Det var tyst i huset, ty, som jag tror, hade alla, med undantag af S:t John och jag, gått till hvila. Ljuset höll på att slockna: månskenet uppfylde rummet. Mitt hjerta slog med hastiga och våldsamma slag: jag kunde höra huru det klappade. Plötsligen stod det stilla, till följd af en obeskriflig känsla, som genomfor det och i ögonblicket spred sig till hufvudet och den öfriga kroppen. Denna känsla var icke lik den af en elektrisk stöt, ehuru den var lika stark och lika skakande: den verkade på mina sinnesorganer på ett sådant sätt, att deras högsta liflighet, jemförd med verkan häraf, blott tycktes varit en dvala, ur hvilken de nu rycktes och tvungos till verksamhet. Sinnenas uppfattningsförmåga stegrades till det yttersta: ögon och öron tycktes vänta något, under det hela min kropp skälfde.
»Hvad har ni hört, Jane, hvad har ni sett?» frågade S:t John. Jag såg ingenting, men jag hörde en röst någonstädes ropa:
»Jane, Jane, Jane!»
»O, Gud! hvad är detta?» utbrast jag flämtande.
Jag hade lika gerna kunnat säga: »hvem är det?» ty ljudet kom icke från rummet eller från huset eller från trädgården: icke heller kom det nedifrån eller uppifrån. Jag hade hört det, så mycket var säkert, men hvarest eller hvarifrån, det blir för mig ständigt en gåta. Och stämman var en mensklig varelses, en välkänd och kär stämma, Edvard Fairfax Rochesters, och den ljöd till mig i en ton af smärta och ångest, lidelsefullt klagande och manande.
»Jag kommer!» utbrast jag. »Vänta på mig! O! jag skall komma.»
Jag skyndade till dörren och såg ut i korridoren: der var mörkt. Jag sprang ut i trädgården: icke heller der märktes någonting.
»Hvar är ni?» utropade jag.
Kullarnas eko återgaf min fråga. Jag lyssnade. Vinden susade sakta genom träden: midnattens tystnad och hedens ödslighet gåfvo mig intet svar.
»Bort med all vidskepelse!» tänkte jag för mig sjelf, då jag kände en viss spökrädsla komma öfver mig. »Detta är ingen synvilla, inte heller något underbart: det är naturens verk. Hon har blifvit tagen i anspråk, och har gjort inte ett underverk, utan sitt bästa.»
Jag slet mig lös från S:t John, som hade följt mig och ville hålla mig tillbaka. Det var nu min tur att spela hufvudrollen. Mina krafter voro satta i rörelse och stegrade till högsta grad. Jag tillsade honom att hålla inne med alla frågor och anmärkningar och bad honom lemna mig, emedan jag ville och måste vara allena. Utan invändning efterkom han min begäran. Der energi är för handen hos den befallande, uteblir icke lydnaden. Jag gick upp på mitt rum, stängde min dörr, föll på mina knän och bad — visserligen icke som S:t John, men till min egen tröst och fromma. Jag kände mig nära min Skapare, och utgöt min tacksamhet för honom. Efter slutad andakt steg jag upp, fattade ett beslut och lade mig till sängs, lätt till sinnes, som om jag undsluppit en fara, och motsåg med ifver den kommande dagen.