Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 7

[ 99 ]

KAPITEL VII.

Fru Booth såsom en förkämpe för kvinnans rätt att predika.

“Herren skall gifva Sisera i en kvinnas hand.“

Dom. 4: 9.

Catherine Booth var icke en förkämpe för kvinnosaken i den moderna bemärkelsen. Emancipationens kvinna tilltalade henne föga. Den kvinna, som efterapade det motsatta könet i fråga om klädedräkt, sätt och uppträdande och talade till blandade församlingar i politiska frågor, ansåg hon intaga en ställning, den hvarken Gud eller naturen ämnat henne för, skadande snarare än gynnande kvinnans sak. Hon lämnade åt tiden, uppfostran och den slutliga segern i allmänna meningen att fastställa kvinnans rättigheter. Kvinnans rätt att deltaga i nationens och samhällets styrelse ansåg hon såsom en mindre viktig fråga i jämförelse med den större och långt viktigare: kvinnans rätt att tala för Gud.

Vid anläggandet af kolonier, vid stiftandet af lagar mot spirituosaförsäljning, i striden mot slafveriet, i sträfvandet efter fängelsernas förbättring, [ 100 ]i understödjandet af de förföljda armenierna hafva kväkarne gått i spetsen, och i dessa ädla företag ha ofta kvinnor gått allra främst. Kväkarne och Frälsningsarmén tillkommer den odödliga äran af att först ha insatt kvinnan på hennes rätta plats i Guds rike, och detta steg har mer än rättfärdigats genom de resultat, som vunnits såväl i fråga om själars frälsning som i annat arbete för mänsklighetens välfärd.

Denna fråga har, likt alla andra stora frågor, så småningom gjort sina landvinningar, men först efter många hårda strider och mycket mörker och motstånd. Segern blef dock desto härligare, då Catherine Booth ur fördomens motsträfviga hand slutligen ryckte kvinnans rättighet att offentligt tala för Gud.

Få af oss kunna göra sig en föreställning om det bittra hån som slungades mot en Elisabeth Frys första ansträngningar, eller om det illasinnade motstånd som till och med Josephine Butler rönte under sitt tidigare arbete bland de fallna kvinnorna. Äfven Catherine Booth uppväckte, då hon först började offentligt predika, en storm af fientlighet från prästerskapets och pressens sida, ja till och med från Guds eget folk rönte hon motstånd. Endast tiden, hennes stora gåfvor och de oerhörda skaror, som strömmade till för att höra henne, samt Guds tydliga insegel och välsignelse tystade munnen på hennes fiender och nedbröt den okunniga fördomens och de kyrkliga traditionernas höga murar. Det var sannerligen lyckligt for kvinnans sak i [ 101 ]allmänhet, att den hade en sådan Debora, en sådan sanningens kämpe, som likt en Tor kunde krossa sina motståndares utslitna argument och inkonsekventa slutsatser med sin vältaliga logiks hammarslag. Hon stödde sitt eget kraf härutinnan på just samma skriftställen, som hennes fiender anförde emot henne. Det var såsom när David slog Goliat till marken och sedan tog honom af daga med hans eget svärd. Är det icke på detta sätt, som hvarje andlig seger vinnes? Var det icke så med vår Frälsare på korset? Slog han icke djäfvulen till marken, så att säga, ryckte dödens svärd ur hans hand, öfvervann helvetet och grafven och gaf sitt folk lif, evigt lif.

Kvinnans rätt.

Fru Booths förnämsta påstående - hvilket hon stödde på den Heliga Skrifts grundtext och på lärda och ärliga mäns kommentarier öfver Nya testamentet - var att Paulus var den store förkämpen för kvinnans rätt att predika. Detta hennes påstående öfverraskade ganska många.

Hon framhöll med oemotståndlig logik, att Paulus lärde, att likasom Kristus är kyrkans hufvud, är mannen kvinnans hufvud. För hvilket ändamål? För att härska öfver kyrkan, för att förnöja sig själf, för att draga fördel af hennes svaghet? Vi veta, att det icke är så. Det är för att kyrkan må dela hans ära, allt hvad han eger, och [ 102 ]slutligen blifva upphöjd till hans majestäts och härlighets tron. På samma vis, framhöll fru Booth på sitt vältaliga sätt, borde mannen använda sin styrka, för att lyfta kvinnan upp till den kyrka och det anseende för hvilket Gud och naturen ämnat henne såväl som mannen. Hon tröttnade aldrig att påminna oss, det hvarje annan slutsats vore i strid med Guds klara ord och skulle föra kristendomen tillbaka till hedendomens läror och bruk, hvilka alla tjänade till att förnedra kvinnan. Lika kraftigt var hennes argument, att den man, som begagnade sig af sin öfverlägsenhet öfver kvinnan, användande henne till sin personliga fördel, föraktande hennes gåfvor eller underlåtande att hålla henne i helgd, sänkte sig till hedningens ståndpunkt, om han ock bodde i London eller Paris, gick klädd i fina kläder, med god insikt kunde tala i politik och hvarje söndag dyrkade Gud i sin kyrka. Detta var ett rent språk.

Men hon talade ett om möjligt ännu mera osminkadt språk de sista dagarna af sitt lif här på jorden, då hennes strid för kvinnans rätt att predika var utkämpad och då hon vände sin uppmärksamhet till de fallna kvinnornas sak. Här riktade hon sin förtrytelses vapen mot männen såsom den personifierade orsaken till osedlighetens förskräckliga onda och påyrkade oförskräckt samma lagar för »fallne män» som för »fallna kvinnor». Måhända har skapandet af uttrycket »fallne män» gjort mera för de »fallna kvinnornas» sak än något annat på de sista tio åren, ty det är nu ofta på våra [ 103 ]lagstiftares, såväl som på evangelii förkunnares och andra offentliga talares läppar. Det är säkerligen ett hälsosamt tidens tecken, att allmänheten börjar fordra att mannen icke bör tillåtas gå fri, mottagas i societéten, äkta en ren, oskyldig kvinna och gälla som ett mönster, under det hans offer kastas ut, brännmärkta med ordet »fallna», kastas ut med sköflade lif, öfvertäckta af skam, dömda till en sorglig tillvaro och ofta till en förskräcklig död.

»Ehuru hon är död, talar hon», och det gör hjärtat godt att tänka på att medan hennes själ hvilar hos Gud, går fru Booths verk framåt i våra ädla institutioner för kvinnor och förverkligas hennes härliga tankar af en armé af själfförsakande kvinnor, under det att hennes ord indirekt bära frukt i andra religiösa eller till och med irreligiösa samfund.

Det var med sin hälsa hon fick betala alla dessa ansträngningar. Denna ädla kamp påskyndade hennes död. Jag minnes så väl hennes ord, där hon låg på sin dödsbädd:

»Ja, jag kunde ha lefvat längre, om jag sparat mig mera och varit mera rädd om min hälsa, än jag varit, i Herrens strid, men då kunde jag icke ha gjort så mycket för min Mästare, ej häller skulle jag kunnat dö med en sådan frid, som jag nu eger. Nu när mitt arbete är afslutadt, längtar jag att bli fri från denna stackars kropp, som alltid varit ett hinder för min ande».

Det är alltid så. Vi kunna icke nå vårt mål utan lidande. Stundom icke ens med mindre än [ 104 ]att vi gifva våra lif. Gud har stiftat den lagen, att sympati kan födas endast genom lidande. Sympati är förmågan att lida för och med andra, och Catherine Booth besatt i hög grad denna förmåga. Det var hennes stora sympati för kvinnans sak i allmänhet, som kom henne att glömma sig själf i det hon höjde sig öfver hvarje hinder som restes i hennes väg, vare sig af enskilda personer, nationella fördomar eller kyrkliga traditioner.

Likt många ting inom Frälsningsarmén har kvinnans arbete och predikoämbete sin upprinnelse från en liten mycket obetydlig omständighet. En evangelii förkunnare, hvars åhörare hon var och till hvilken hon säger sig stå i andlig tacksamhetsskuld hade i en af sina predikningar gjort några anmärkningar, hvilka enligt hennes mening voro sårande för kvinnans värde, och efter mycken tvekan beslöt hon skrifva ett bref till honom. Hon var vid den tiden endast 24 år gammal, men brefvet är fullt af moget förnuft, ådagalägger förtrolig bekantskap med Skriften och visar samma logiska tankegång som under senare är hennes föredrag. Frågans vikt fordrar, att vi anföra hela detta märkliga bref.

»Tillåt mig fästa Eder uppmärksamhet vid ett ämne som smärtsamt berört mig. I Eder predikan i söndags förmiddag, då Ni talade om satans slughet att först anfalla den [ 105 ]af vårt släkte, som sämst kunde försvara sig, tycktes Edra anmärkningar gifva vid handen, att Ni hyllade läran om kvinnans intellektuella, ja till och med moraliska underlägsenhet. Jag har svårt att tro, att detta var Eder afsikt, åtminstone hvad kvinnans moraliska värde beträffar. Men jag känner, att karaktären af Edra anmärkningar var sådan, att de säkerligen lämnade ett dylikt intryck på många af Edra åhörare, och jag för min del kan icke annat än djupt beklaga, att en man, för hvilken jag hyser den uppriktigaste högaktning, skall synas hylla åsikter som äro förklenande för mitt kön och som enligt min tanke äro obibliska och vanhedrande för Gud.

Hvad bibliska bevis angår, fruktar jag ej – om jag blott egde tillräcklig förmåga att göra dem rättvisa – att stödd på dem stå upp mot en värld och försvara kvinnans likställighet med mannen. Och det är, emedan jag är öfvertygad om att ingen ärlig, fördomsfri undersökning af bibeln kan gifva stöd för de antaganden och de falska åskådningar som blifvit gängse bland människorna i denna fråga, som jag Så ifrigt anbefaller den åt Eder uppmärksamhet.

Jag medgifver att kvinnan i allmänhet, till följd af sin mera ofullkomliga uppfostran, är mannen underlägsen i intelligens. Men att hon är det af naturen, såsom Edra anmärkningar tyckas gifva vid handen, har jag intet skäl att tro. Jag tror, att denna olikhet är lika lätt att förklara som den skillnad i intelligens som förefinnes mellan kvinnan i detta land och kvinnan i de i slafveri försänkta hednaländerna. Enligt min tanke kan intet argument hämtas från flydda tiders erfarenhet i denna fråga, ty den gångna tiden har varit falsk i teorien och skef i praktiken. Ännu aldrig under hela den historiska tiden har kvinnan någonstädes haft samma intellektuella möjlighet som mannen. Hennes uppfostran från barndomen, till och med i detta högeligen gynnade land, har hitintills varit egnad att snarare hindrad och förlama än utveckla och stärka hennes medfödda förmågor och afser att kväfva och döda hennes sträfvan efter andlig storhet snarare än väcka och lifva den. Och [ 106 ]om än det mera direkt tillbakahållande inflytandet stundom lagts ner, så har dock det indirekta alltjämt varit i verksamhet, i det man icke gifvit henne den eggelse och den uppmuntran, som hon behöft.

Hvad har man gjort för att locka henne att odla sin förmåga af meditation, af tänkande? Hvilka fält ha varit öppna för henne? Huru skulle man några generationer tidigare bedömt henne om hon djärfts träda in i lärdomens tempel eller om hon vågat använda sina gåfvor för något praktiskt ändamål? Och har icke ända fram i våra dagar hennes uppfostran varit mera afsedd att göra henne till en träl, en docka, en leksak än till en själfständig, tänkande, intelligent varelse? Vi befinna oss endast vid den kvinliga uppfostrans morgongryning, och därför måste hvarje domslut öfver kvinnan härutinnan anses såsom förhastadt och otillfredsställande. Men Gud vare tack, vi sakna dock icke talrika och ädla exempel på hvad hon kan blifva, då fördom och misstag lämna rum för ljus och sanning och då hennes gåfvor rätteligen uppskattas och utvecklas.

Men jag måste skynda mig att säga några ord om den moraliska sidan af saken. Och här är jag fullkomligt säker på att Edra ord sade mera, än Ni ämnade. Ty jag kan icke tro, att Ni verkligen anser, att kvinnan i moraliskt hänseende är mera bortkommen från Gud än mannen, eller mindre mäktig att innerligt älska och troget tjäna Herren. Om detta vore fallet, skulle icke då den store och rättvise Guden behandlat henne på ett helt annat sätt än det hvarpå han behandlat mannen? Men har han icke satt henne på alldeles samma moraliska ståndpunkt och under samma moraliska lagar som mannen? Står hon icke i samma förhållande till Gud själf och till sedelagen? Är hon icke underkastad samma straff? Och är hon icke arfvinge till samma odödlighet? Alldenstund detta är fallet, så påstår jag, att hon står på lika god moralisk grund som mannen.

Erfarenheten skänker oss också härvidlag afgörande bevis. Hvilka ha, sedan vår Frälsares uppenbarelse i köttet och sedan hans korsfästelse, varit hans talrikaste och [ 107 ]trognaste efterföljare? Hvilka ha forna tiders grymma förföljelser hårdast drabbat? Svaret blir: kvinnan, kvinnan med sitt känsliga hjärta. Men se, huru sällan har men icke hos dem funnit den moraliska svaghet som förnekar Gud! Har icke kvinnan tvärtom stått som ett ädelt vitne för Kristus, och det midt i scener och förhållanden som varit mest vidriga för hennes natur; har hon icke likt Paulus räknat allt (till och med hus och hem) som »afskräde för Kristi skull»? Dör hon icke ännu i tusende fall alltjämt dagligen, kämpande en tyst, fördold kamp mot det onda och suckande under ett tyranni, i jämförelse med hvilket martyrdödens plågor skulle vara välkomna?

Hvad som, näst uppenbarelsen af Guds frälsningsplan, gör kristendomen dyrbar för mitt hjärta, är hvad den har gjort och hvad den är bestämd att göra för mitt kön. Och hvarje försök att från dess historiska urkunder eller praktiska föreskrifter söka härleda åsikter eller läror, som förnedra detta kön, kan jag blott bemöta med djupt beklagande.

Alla religioner med mänskligt ursprung försumma eller förnedra i själfva verket kvinnan, men Kristi religion erkänner hennes individualitet och lyfter henne till rangen af en själfständig, moralisk kraft. Under gamla testamentets tid ha vi åtskilliga exempel på huru Jehova väljer kvinnan till verktyg för sina planer och till den omedelbara och befullmäktigade verkställaren af sin vilja (Dom. 4; 2 Kon 22: 14–20). Och i Nya testamentet är hon till fullo återinsatt i sin ursprungliga ställning, i det att där uttryckligen förkunnas, att i Kristus Jesus är hvarken man eller kvinna, och att löftet om Andens utgjutelse gäller såväl Guds tjänarinnor som hans tjänare.

Det synes mig som om många fördomar och många falska föreställningar beträffande denna fråga skulle härleda sig däraf att man sammanblandar kvinnans underdånighet med naturlig underlägsenhet, som om det ena vore en följd af det andra. Tvärtom synes mig förhållandet helt klart på följande sätt. Gud, som hade att bestämma straffet för [ 108 ]synden, har tydligt fastställt och begränsat kvinnans ställning i hemmet och samhället, och såsom en del af hennes förbannelse ingår, att hon skall vara underdånig, dock icke mannen i allmänhet, utan blott och bart sin make. Detta ålades henne uttryckligen såsom straff för synden och icke på grund af vare sig intellektuell eller moralisk underlägsenhet. Om denna underdånighet i själfva verket existerat före fallet, såsom en naturlig följd af underlägsenhet, så skulle det icke varit någon mening i orden: 'Han skall råda öfver dig'. Men det måste i sanning för en varelse med lika kraft och viljestyrka vara ett hårdt straff att underkasta sig en annans vilja, då de icke båda äro födda på nytt.

Här faller emellertid kristendomens härliga ljus på dem som äro förenade i Kristus. Sedan kvinnans säd krossat den gamle fiendens hufvud och borttagit förbannelsen genom att nagla den fast vid korset, kan kvinnan lefva i en lika härlig och fullkomlig förening med sin make, som om denna förbannelse aldrig blifvit uttalad. Ty under det att den till skenet ännu finnes kvar, har Jesus på ett skönt sätt borttagit dess udd, därigenom att han gjort kärlek till äktenskapets lag och återgifvits själfva institutionen dess ursprungliga helgd. Hvilken kvinna vill icke hålla den man i vördnad, som älskar henne, likasom Kristus älskar församlingen? Den heder som Kristus bevisar kvinnan både med ord och exempel, gör hans religion dubbelt kär för henne och gör hans helgedom till en säker tillflyktsort undan allt som vill draga ner eller skymfa hennes natur.

O, att de kristna ville kasta af fördomens boja och söka tränga ner till botten af denna fråga!

O, att men med ädla, upplysta själar ville undersöka den och sedan fråga sig själfva hvarför kvinnans inflytande är så underskattadt, att en bok, en predikan eller en föreläsning riktad till henne är en sådan sällsynthet, då däremot den unge mannen ihågkommes med böcker och föredrag i oändlighet.

I fall det åtminstone delvis är sant att de, som gunga vaggan behärska världen, huru mycket större är icke då [ ill. ]

[ 109 ]det inflytande, som utöfvas af de kommande generationernas mödrar än af de nu lefvande unga männen! Förgäfves skola, enligt min tanke, alla försök vara att ingifva mänskligheten ädla känslor och höga syften så länge mödrarne äro jämförelsevis försummade och deras sinnen fulla af de själfförnedrande känslor och trälaktiga föreställningar om deras egen underlägsenhet, som de insupit från skolrummet, pressen, estraden och predikstolen. Icke förrän kvinnan aktas och uppfostras såsom mannens like - såsom hebreiskans »maninna» - skall det mänskliga inflytandet på djupet bli rent och själsriktningen ädel och upphöjd.

O, att våra religionslärare ville undersöka Guds ords grundtext för att taga reda på om icke samhällets åsikter i denna fråga äro oriktiga och huruvida Gud verkligen ämnade att kvinnan skulle, såsom hon nu gör, begrafva sina gåfvor och talanger, då det gäller hans rikes intressen.

O, att kyrkan i sin helhet ville fråga sig om icke trångbröstad fördom och öfvermodig inkräktning har något att göra med kvinnans kringskurna religiösa verksamhetsfält och om icke mycket af evangelii svaga framgång beror på de gränser man satt för den Helige Andes verkningar på detta och andra sätt!

Gifve Gud, att sanningen i detta stycke, som är så viktigt för de kommande generationerna, vore bättre förstådd och praktiskt erkänd! Det är emedan jag känner, att det endast är sanningen, som behöfver blifva förstådd, som jag gör denna vädjan till en man, om hvilken jag tror att han älskar sanningen för dess egen skull och som jag vet eger förmåga att hjälpa till vid kungörandet af den.

Tillåt mig att till slut säga, att de åsikter jag uttryckt äro mina egna och icke något som hälst samfunds, alldeles som Edra tankar i fråga om krig och fred. Jag sympatiserar icke med dem som vilja reformera kvinnans husliga och sociala ställning i strid mot bibelns föreskrifter. Ty jag tror att Gud klart uttryckt sin vilja och gifvit oss skäl för sitt handlingssätt. Och därför böjer jag mig, i det jag känner att han handlat både i visdom och kärlek. Men hvad [ 110 ]beträffar naturlig jämlikhet tror jag mina åsikter hålla streck. Jag fruktar emellertid, att mitt bref blifvit alltför långt, ehuru jag på samma gång inser huru ofullständigt jag uttryckt mig.»

Vi se, att Catherine Booth redan tidigt hade klara och bestämda åsikter i fråga om kvinnans rätt att tala för sin Gud och att hon hade makt öfver språket till att uttrycka sina tankar. Men det var först efter hennes giftermål, när hon såg huru hennes idéer höllo profvet i hvardagslifvet, som hennes åsikter mognade till kristallklara, djupt rotade öfvertygelser.

Pastor Booth och hans hustru arbetade år 1859 för Gud i Gateshead. I Newcastle, som ligger blott några minuters väg därifrån, höllo samtidigt två amerikanska evangelister, doktor och Mrs. Palmer, väckelsemöten. Mrs. Palmer tycks ha varit en märklig kvinna, full af den Helige Andes kraft. Genom sina originella föredrag och träffande anekdoter drog hon mycket folk, men väckte också mycken opposition. Bland andra som höjde sin röst emot henne, var en af grefskapets präster, pastor Rees. Denne utgaf en pamflett, i hvilken han på bibliska grunder skarpt angrep kvinnans rätt att predika. Fru Booth hade varit förhindrad att närvara vid Mrs. Palmers möten, men ryktet om dem nådde henne tid efter annan och det faktum att en kvinna spelade främsta rollen i detta drama intresserade henne ofantligt. När hon därför hörde talas om den pamflett, som pastor Rees utgifvit, kom hela hennes innersta i rörelse. I ett bref till sin mor, [ 111 ]hvilken hon brukade anförtro alla sina bekymmer, farhågor och förhoppningar, skrifver fru Booth följande:

»Mr. Rees var en gång en kyrkans tjänare, och är nu pastor i en friförsamling, bestående af ungefär 1000 medlemmar. Jag hoppas han väntar litet, tills jag blir friskare. Om han skrifver någonting mer i samma stil, har jag god lust att resa till Sunderland och i ett föredrag gifva honom svar på tal. William säger, att jag skulle få fullt hus. Jag tror verkligen jag skall göra det, om han icke lämnar oss fruntimmer i fred.

Jag är viss om, att jag skulle gå i land därmed. Detta ämne skulle värma mig inför hvem som hälst. William plågar mig alltid med att jag borde börja hålla föreläsningar, och detta skulle sannerligen vara ett bra ämne att begynna med. Jag har beslutat, att han skall få svar».

Kort därefter skrifver fru Booth återigen till sin mor:

»Jag har verkligen utgifvit en broschyr till svar. Det har varit ett stort företag för mig, och den har blifvit mycket längre än jag först ämnade. Den omfattar 32 sidor. Då William kom hem och hörde hvad jag hade skrifvit, var han mycket nöjd därmed och uppmanade mig att fortsätta utan tanke på hur många sidor det blef, samt att behandla ämnet grundligt och göra en liten afhandling, som skulle öfverlefva denna strid. Det är nu allmänt kändt, att en kvinna anfallit honom och man är därför desto mer nyfiken. Jag hoppas jag gjort det bra. Mamma måste gifva mig en ärlig och opartisk kritik, alldenstund jag måhända ännu en gång måste gifva mig ut i denna strid, om jag lefver».

[ 112 ]Huru fulländadt och med hvilken omsorg och flit fru Booth uträttade allt, som hon lade sin hand vid, se vi af ett senare bref till Mrs. Mumford:

»Det är en sak, som jag tror jag är skyldig mig själf att säga mamma. Det är, att hvilka förtjänster denna broschyr må ha, så är det min egen, och den är mera ursprunglig, tror jag, än mängden af de alster som skåda dagsljuset, ty jag har icke kunnat få hjälp från något håll. William har icke gjort något annat än skrifvit rent åt mig och kastat om två eller tre meningar. Jag skref mera än hälften, medan han var borta, och då han kom hem, började han renskrifva mitt arbete, medan jag låg på soffan och dikterade. När han sedan gick ut för att fullgöra sina plikter, fortsatte jag att författa, och allt har därför först blifvit nedskrifvet med min egen hand. Jag har hållit på därmed från klockan sju på morgonen till elfva på kvällen nästan hela veckan, och mamma förstår därför hur jag nu måste känna mig. Jag tror verkligen icke att jag skulle orka med ett streck till».

Låtom oss nu höra ett karaktäristiskt utdrag ur denna broschyr, som på sin tid väckte ett sådant uppseende inom den religiösa världen:

»Huruvida kyrkan skall tillåta kvinnan att tala vid hennes sammankomster kan icke vara annat nu en tidsfråga. Sunda förnuftet, allmänna meningen och de välsignade resultaten af kvinnans verksamhet skola tvinga kyrkan att gifva en ärlig och opartisk tolkning af det enastående skriftställe, på hvilket hon grundar sitt förbud. Då, när det sanna ljuset skiner och Guds ord intager de mänskliga traditionernas plats, skall den teologie doktor, som lär att Paulus befaller kvinnan vara tyst då Guds Ande manar henne att tala, betraktas på ungefär samma sätt, som vi skulle betrakta den astronom, som förkunnade att solen är jordens drabant.

[ 113 ] Hvad beträffar kvinnans förpliktelser att arbeta för sin Herre, förmodar jag att därom icke kan bli tal. Det särskilda fält, på hvilket hvarje individ skall göra detta, måste föreskrifvas af den Helige Ande och de gåfvor som Gud gifvit henne. Om hon har den erforderliga begåfningen och känner sig af Anden kallad att predika, fins det icke ett enda ord i hela Guds bok, egnadt att hålla henne tillbaka, tvärtom finnas där många, många, som drifva henne framåt och uppmuntra henne. Gud säger, att hon skall predika, och Paulus beskref på hvilket sätt hon borde göra det. Phebe och Filippi fyra döttrar, samt många andra kvinnor predikade och talade faktiskt under kyrkans första tider. Om detta icke varit fallet, skulle friheten varit mera inskränkt under det nya förbundet än under det gamla, och Anden skulle haft att göra med färre förmågor, krafter och arbetare än lagen. Och detta ehuru det då fans mera arbete att utföra. I stället för upphäfvandet af kaster och nedrifvandet af skiljemuren mellan prästerskap och folk samt upprättandet af ett andligt konungadöme, där alla verkligt troende äro konungar och präster, skulle klyftan blifvit djupare och folkets vanmakt större. Men Guds ord säger oss i själfva verket upprepade gånger, att »i Kristus Jesus är där hvarken träl eller fri, hvarken man eller kvinna, ty alla äro de ett i Kristus Jesus».

Vi anbefalla ett par bibelställen, som handla om kvinnans predikoämbete, åt våra läsares noggranna öfvervägande.

Jesus sade åt Maria Magdalena och den andra Maria: 'Hell eder! Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. Då sade Jesus till dem: Rädens icke; gån och kungören det för mina bröder, att de må gå till Galiléen' (Mat. 28: 9, 10).

Det är två eller tre punkter i denna sköna berättelse, på hvilka jag önskar rikta mina läsares uppmärksamhet.

1. Detta var första kungörelsen af den underbara nyheten för en förlorad värld och en skara fega lärjungar.

2. Detta budskap var så offentligt som sakens natur fordrade, och afsedt att slutligen nå till jordens ände.

[ 114 ] 3. Maria fick uttryckligen i uppdrag att uppenbara detta faktum lör lärjungarne, och blef sålunda vid detta minnesvärda tillfälle bokstafligen deras lärare.

O, härliga förmån att få utropa de glada tidenderna om en uppstånden Frälsare! Huru kom det sig, att vår Mästare utvalde en kvinna till detta härliga uppdrag? Nåväl, ett skäl var måhända, att ingen af de manliga lärjungarna stod vid hans sida. De öfvergåfvo honom alla och flydde. Men kvinnan var där, såsom hon alltid varit, färdig att tjäna såväl sin uppståndne som sin döende Herre. Hon sårade icke sin Frälsare med förrädiska läppar. Hon förnekade honom icke med ohelig tunga. Hon trotsade rädslan då apostlarne ryggade tillbaka. Hon var den siste vid korset och den förste vid grafven.

(Ap. I: 14 och 2: 1-4). På det första af dessa bibelställen säges det oss uttryckligen, att kvinnorna voro församlade tillsammans med männen på pingstdagen; och på det andra berättas det, att sönderdelade tungor, såsom af eld, satte sig på hvar och en af dem, och den Helige Ande fylde dem alla, och de talade såsom Anden gaf dem att tala. Det hör icke till saken att säga, att tungorna voro en utomordentlig gåfva, alldenstund Anden var den egentliga gåfvan. Tungorna voro endast tecken till det ämbete, som Anden hädanefter skulle vidmakthålla hos sitt folk. Anden gafs lika åt de kvinliga och manliga lärjungarna; och detta anför Petrus (v. 16-18) såsom ett särskildt utmärkande kännetecken för nya förbundet. Hvilken präktig uppfinning af djäfvulen, att han så länge lyckats dölja detta kännetecken på den nya tidens härlighet! Han vet åtminstone, om icke kyrkan vet det, huru oerhördt skadligt för hans rike kvinnans religiösa arbete varit, och sedan hennes säd krossat hans hufvud, upphör han icke att stinga hennes häl. Men tiden för hennes seger är nära».

Så skref och talade hon som med sitt lif visat till hvilken välsignelse en kvinna kan blifva.