Liljecronas hem/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bruddansen
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Rävgropen
Speciedalern  →


[ 129 ]

RÄVGROPEN.

LÅNGE-BENGT stod i den tidiga morgonstunden med en lykta i handen och såg ner i rävgropen. Det var något på tok med den. Aldrig, så länge han hade levat, hade han vittjat en rävgrop, som hade sett ut på det sättet.

Långe-Bengt visste med sig, att om han förstod något i världen, så var det att gillra en rävgrop. Och förra kvälln hade han inte lagat i ordning den mindre väl, än han brukade.

Han hade täckt över öppningen på den djupa gropen med smala björkspön, halm och snö och gett den ett förrädiskt tak, som inte den slugaste gamla rävhona var i stånd att skilja från vanlig mark. Och ankan, som skulle sitta på den höga pålen mitt i gropen och locka räven dit, hade han fängslat med grimma över vingarna och gjort fast vid stolpen så väl, att han visste, att den inte hade kunnat röra sig. Det var den bästa ankan på gården, den, som hade den starkaste rösten. Han hade hört hur den hade skrikit, sen den hade blivit fastbunden vid pålen. Jämmerropen hade ljudit gälla och skärande i vinternatten.

[ 130 ]Det var stor smälek för den, som skötte rävgropen, om han band fast ankan så dåligt, att räven kunde rycka den med sig, och det var något, som aldrig hade hänt Långe-Bengt. Smäleken var nästan lika stor, vilketdera räven än gjorde: sprang till skogs med ankan eller drog henne med sig ner i gropen.

Lagårdspigan var aldrig villig att släppa till ankorna. Om det gick på tok med någon av dem, visste han, att hon skulle reta honom med detta varenda kväll, som han ville gillra gropen.

Nu hade detta förargliga hänt i alla fall. När han lyste framför sig med lyktan, såg han, att ingen anka fanns på pålen. Det var bara stumparna av ankgrimman, som hängde kvar där.

Han blev så förargad, att han ville gå sin väg. Han gitte knappt se efter om räven hade kommit ner i gropen, eller om den hade gått fri.

Men det var väl troligt, att den hade blivit fast ändå. Han försökte lysa framför sig med lyktan. Det var hål i taket på flera ställen. Om han kunde begripa hur denna räven hade burit sig åt för att dra ner så mycket halm!

Det var omöjligt, hur han än vände lyktan, att se ner till bottnen av gropen. Han började lysa på snön efter spår. Om det vore två rävar i gropen, skulle han bättre förstå, att taket var så söndertrasat. Och då vore det inte så försmädligt, att ankan hade gått åt.

Han fann spår på snön, höll lyktan tätt intill och böjde sig mer och mer. Till sist tog [ 131 ]han ljuset ur lyktan, lade sig på knä och lyste på marken.

När han steg upp, kände han, att benena skälvde under honom. Han var glad, att ingen såg honom.

Han kunde inte fort nog komma i väg till stallet och hämta sig ett rep. Då han kom tillbaka med det, band han fast lyktan och sänkte den ner i gropen. Nu kunde han se ända till bottnen, och plötsligt for ett brett grin över ansiktet. Ögona blev smala och tindrande, och tänderna lyste fram. Han gjorde sig ingen brådska, utan stod där länge, lutad över gropen, och stornjöt.

En stund efteråt kom Långe-Bengt upp till stora byggningen. Han gick inte köksvägen, utan med tunga steg klev han uppför förstubron och trevade efter låsena och reglarna på förstudörrn för att komma in. Klockan var knappast fem, och ingen var uppe mer än den gamla hushållerskan. Hon hörde famlandet på dörrn och kom helt förskrämd och öppnade.

Men i all världen, Långe-Bengt, är det du? Hur är det fatt med dig, som ska in stora vägen?»

Långe-Bengt sköt undan henne utan att bevärdiga henne med ett ord. Han gick rakt på sängkammarn, där prästen och prästfrun låg i sin bästa sömn, och slog upp dörrn.

»Vad är det? Vad står på?» Prästen reste sig upp i bädden.

»Det är Långe-Bengt, pastorn. Skulle tala om, att ankan har kommit bort från gropa i natt.»

[ 132 ]»Det var illa, det, Bengt, men inte behöver du väl komma mitt i natten och — —»

»Både ankan och räven är nere i gropa.»

»Du är en stolle, Bengt. Du vet ju, att jag kom hem nyss från bröllopet. Jag har nätt och jämnt somnat.»

Men Långe-Bengt högg in, när han hade gjort ett passande uppehåll.

»Det var en varg, som gick på spår efter räven. Den har kommit i gropa, den med.»

Det kom raskt från prästen: »Säg till dem i köket, att de kommer in och tänder på ljus, så att jag kan gå upp!»

Men Långe-Bengt stod där, som skulle han vara döv.

»Det var en varg till, som följde efter den första vargen, och den är i gropa, den med.»

Inte ett ord mer, utan rätt på dörrn och ut.

När det väl hade blivit dager, samlades allt folk på gården runt omkring rävgropen. Det var prästen och prästfrun och prästdottern, det var hushållerskan, de fem pigorna, rotegumman och lilljänta. Det var Långe-Bengt och hans mor, Gammal-Bengta, och hans hustru, Munter-Maja, det var de två Vetterpojkarna och Spelar-Jöns och gamle Backman, soldaten, som gick på arbete i prästgården.

Allihop var de tysta, allihop lutade sig fram, såg ner i gropen ett par ögonblick och drog sig därpå tillbaka.

Lilljänta stod litet undanträngd och hade inte [ 133 ]kunnat komma fram till gropkanten. Prästen fick se henne och vinkade åt henne. Hon skulle fram och titta, hon med.

Förut hade hon allt gärna velat tränga sig fram. Men nu kunde hon inte ta ett steg. Det gick rysningar genom henne. Hon tordes inte se på vargarna.

Hon hade aldrig sett vargar förut, men hon hade hört dem tjuta i skogen omkring Koltorp, och hon visste, att vargar var de värsta odjur, som fanns. De var värre än basilisker.

Prästen var muntrare denna morgonen, än hon nånsin förr hade sett honom. Han nöp ett tag i kragen på hennes skinnpäls.

»Nu håller jag fast dig, Nora Blåsväder, så att du inte faller. Du ska se ner i gropen, du, som bara är ett barn, så att du kan tala om för dem, som är unga, när du blir gammal, att vi på en enda natt fick två vargar och en räv i gropen på Lövdala.»

Nu stod hon på gropkanten och såg ner äntligen. Gropen var fyrkantig och brädfodrad som en brunn, fastän mycket vidare.

Hon tittade efter stora vidunder med gap, där en liten tös som hon kunde försvinna på en gång. Men hon kunde inte få syn på dem, och hon vände sig om och såg på prästen.

»Se efter i hörnena!»

Hon böjde sig fram en gång till. Det var tämligen skumt nere i gropen, men nu började hon ändå urskilja. något. Det fanns fyra djur [ 134 ]därnere, ett i vart hörn. Alla fyra var fullkomligt stilla, ögona bara glimmade till, då de tittade upp mot dagern och människorna.

I hörnet mitt framför henne låg räven, liten och röd och sammanrullad, så att den inte var större än en soffkudde. I nästa hörn låg ett djur, som var likt en stor, rufsig hund, i tredje hörnet stod ankan fast och stadig på båda fötterna, i fjärde hörnet låg en till av de stora, rufsiga hundarna.

Det var något förunderligt och hemskt med stillheten därnere i gropen. Lilljänta var lika tyst som alla de andra, då hon steg tillbaka från gropkanten.

När alla hade sett sig nöjda, gick karlarna bort i en grupp för att talas vid. De måste ju döda vargarna, men det var inte gott att säga hur de skulle bära sig åt.

Det hade varit en lätt sak att skjuta dem, men om det kom blod i gropen, blev den förstörd. Man skulle aldrig mer kunna fånga ett djur i den.

När det inte var fråga om annat än en räv. brukade en karl hoppa ner i gropen, ge räven ett slag över hjässan, så att han miste sansen, lägga en snara om halsen på honom och hissa upp honom.

Det var ingen fara att hoppa ner till en räv. Annat var det att gå ner i en grop, där det fanns inte mindre än två vargar.

Långe-Bengt tog knölpåken, som han bru[ 135 ]kade begagna, då han slog räven sanslös, gick fram till gropen och såg ner, men skakade på huvudet och vände tillbaka till de andra.

En av Vetterpojkarna fattade ett rep och gjorde en rännsnara av det. Han ställde sig på gropkanten och lät snaran sjunka ner mitt för den ena vargen. Kunde han bara få snaran över huvudet på vargen, så var det en lätt sak att dra upp honom.

Snaran sjönk mer och mer, den kom ända inpå vargens nos, utan att djuret rörde sig. Men plötsligt gjorde det ett kast på huvudet och gläfste till. Två tandrader glimmade, och snaran föll avhuggen ner på bottnen i gropen.

De blev hjärtängsliga, alla, som såg detta. Det var inte roligt att ge sig i kast med dem, som kunde bita av ett rep i ett tag.

»Det blir inte annat, än att vi får skjuta dem nere i gropen,» sa prästen. »Vi får väl gräva oss en ny grop till nästa vinter.»

Nu steg en karl fram till gropkanten, som förut hade stått litet bakom de andra. Det var ingen annan än smeden från Henriksberg, som hade kommit till Lobyn förra kvälln för att tinga upp hö. Men i bröllopsgården hade de haft så många ligg-gäster, att de inte hade kunnat bjuda honom någon sovplats, utan Björn Hindriksson hade bett prästens hysa honom. Nå, nattstugan på prästgårdsvinden stod alltid till reds att ta emot gäster, och där hade han legat i natt. Men nu på morgonen hade alla människor bara haft [ 136 ]tankar för vargarna, så att de hade alldeles glömt bort honom.

Han såg ner i gropen och tog därpå upp Långe-Bengts knölpåk och vägde den i handen. Men det var ingen, som trodde, att han gjorde detta annat än för ro skull. Han var mycket lång, men smärt och såg inte så värst stark ut. Händerna var smala och vita, det var rakt inga smednävar. Det var ingen sådan karl, som tycktes ha särdeles ruter i sig. När man såg hans ögon, tänkte man, att all sorg, som hade mött honom, hade stigit in i dem och aldrig blivit bortgråten, och när han rörde sig, kunde man också förstå, att han bar på något, som tyngde och tryckte, för han var sävlig och långsam som en uttröttad.

Nu stod han och hörde på de andra karlarnas rådslag en stund, men när han förstod hur hjälplösa de var, sprang han än en gång raskt upp på gropkanten och hoppade rätt ner i gropen mitt ibland de vilda djuren.

Innan någon hann att tänka, ven knölpåken. Det hördes ett dovt ljud. Det var den ena vargen, som hade fått ett dövande slag på skallen. Så ett till och ett till. Den andra vargen hade hunnit att resa sig. Han fick ett första slag över ryggraden, så att han sjönk samman. Därpå kom dråpslaget över hjässan för honom också.

»Hit nu med repet!» ropade den främmande upp till de andra.

Långe-Bengt kastade repet med snaran till honom. Har drog den över huvudet först på den [ 137 ]ena vargen, sedan på den andra och fick dem upphissade.

Räven hade nu fått liv. Han kastade sig med höga hopp mot gropens väggar, men den främmande brydde sig inte om honom.

»Sätt nu ner stegen! Drängen får ta reda på de andra två.»

Då han kom upp, märktes det hur häpna de var, både karlar och kvinnfolk. De kunde ingenting säga. Kvinnfolkena hade blivit så rädda, då han hade hoppat ner, så att de stod och darrade, och karlarna skämdes smått över att de inte hade vågat sig åstad själva.

Men prästdottern kom emot honom, och ögona lyste på henne.

»Nu har jag sett en riktig karl en gång,» sa hon. »Det har jag längtat efter i hela mitt liv.»

Han såg på henne med sina sorgmodiga ögon. »Allt i världen,» tycktes de säga, »är ringa och värdelöst, och jag själv är det sämsta av allt.»

Men på samma gång flög det goda leendet över hans ansikte.

»Jag tyckte, att det var synd, att de skulle behöva skjuta ner i gropen och förstöra den,» sa han.