Liljecronas hem/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Rävgropen
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Speciedalern
Finnprästen  →


[ 138 ]

SPECIEDALERN.

MAN KAN VÄL SÄGA, att det inte var något att göra sig sorg för. Men verkeligen hade inte prästdottern gått och känt sig hängfärdig ett par veckor, därför att hon inte visste hur hon skulle kunna skaffa sig en speciedaler.

Om hon bara hade bett söta far om den morgonen efter bröllopet, som hon hade ämnat! Men hon hade fått bannor av söta mor för det där, som hon hade sagt till smeden, då han kom upp ur rävgropen. Och inte bara för det, som hon hade sagt, utan också därför, att hon hade kommit framrusande, såsom hon gjort. Det hade sett ut, som om hon hade velat flyga om halsen på honom. När skulle hon komma så långt, att hon lärde att skicka sig som en anständig människa och inte som en tolv års barnunge?

Efter detta hade hon inte kommit sig för att be om pengarna. Det hade varit omöjligt att få råka söta far ensam, och att säga det till söta mor var detsamma som att kalla fram nytt bråk och oväsen.

I alla fall var det lett, att hon hade skjutit upp, för nästa dag var det ingen tanke på att [ 139 ]hon kunde våga sig sta. Då först hade söta mor råkat få höra, att brud och brudgum och hela brudföljet från Lobyn hade varit i prästgården. Det gick söta mor djupt till sinnes. Hon skulle väl ha kommit än mer i olag, om hon hade fått veta, att Maja Lisa hade varit så överdådig och gett bort en hel speciedaler.

Men ju längre prästdottern väntade med att tala om lånet, desto mer förargligt blev det att bekänna för söta far och mor, att hon hade en så stor skuld. Och till sist måste hon säga sig själv, att hon visst aldrig skulle få mod att be dem om pengarna. Det fanns ingen hjälp för det. Hon måste försöka skaffa dem från annat håll.

Hon tänkte på detta, både då hon satt vid lakanssömmen om dagen och i sin bädd om natten. För visst måste hon betala smeden. Hon kunde inte stå ut med den skammen, att hon inte skulle gälda sin skuld till den, som så godtroget hade kommit henne till hjälp.

Om hon hade kunnat resa till Anna Brogren! Men det var inte att tänka på. Aldrig skulle söta mor låta henne fara och hälsa på någon, som tyckte om henne.

Men vem annars kunde hon vända sig till? Mormor var lika fattig som hon själv och hade ingenting annat än det, som söta far gav henne. Och Ulla Moreus hade väl aldrig hållit en speciedaler i sin hand.

Minsann var hon inte riktigt brydd. Inte gick [ 140 ]det an heller att gå till vem som helst och säga, att hon inte tordes be söta far och mor om en speciedaler.

Då hon var som mest rådlös, kom hon att tänka på att hon hade en moster i livet, och att hon torde kunna få hjälp av henne. Men ack! Hon kunde knappt låta bli att skratta, då hon tänkte på vilken min moster skulle sätta på sig, om hon komme och både henne om pengar.

Hon måste väl bli häpen, för systerdottern var henne mer främmande än någon människa i världen. Det var ett stort, vitt, oöverstigligt svalg befäst mellan henne och Maja Lisa.

Visst inte för att de levde i ovänskap, men moster hade vid unga år gått och gift sig med en rik bondson, som hade vågat sig på att fria till henne. Det skulle ingalunda ha varit av kärlek, som de två hade blivit ett par, efter allt vad Maja Lisa hade hört. Han hade varit stor av sig och tyckt, att det var ståtligt att få en prästdotter till hustru, och hon hade sagt rent ut, att hon hellre ville regera i en förmögen bondgård än gå hemma och vänta på någon fattig pastorsadjunkt.

Alltsedan moster hade flyttat till bondgården, hade hon av fri vilja hållit sig skild från hela sin släkt. Hon ville alls inte veta av sitt förra liv, och i synnerhet var hon noga med att ingen från Lövdala fick närma sig henne.

Hon bodde inte längre bort än i Bro socken, men aldrig nånsin kom hon till prästgården. I [ 141 ]stället brukade söta far eller mormor eller Maja Lisa vart år fara till Svanskog och hälsa på henne.

Oj, oj! Maja Lisa måste bekänna, att hon aldrig hade varit mycket glad åt de där besökena i bondgården. Inte vantrivdes hon därför, att mostern under årenas lopp hade blivit som en annan bondhustru, utan därför, att hon bar sig så underligt åt, då det kom främmande till henne från Lövdala. Hon gick inte ut på trappan och bjöd dem vara välkomna, och när de trädde in i stugan, kunde hon aldrig låta bli att säga, att de gjorde sig för mycket besvär, som hälsade på i en bondgård. Strax därpå kunde hon räkna efter hur lång tid som hade gått, sedan de sist var där, och detta alls inte på något vänligt sätt, utan så, att de besökande kände sig ganska eländiga och inte visste om de hade gjort rätt i att komma, eller om de hade bort hålla sig hemma.

Det var för tokigt! En morgon, då Maja Lisa satt med far och mor vid frukostbordet, råkade hon att kasta fram några ord om moster i Svanskog, och att man väl inte alldeles fick glömma bort henne.

Hon hade knappt talat ut, förrän hon ångrade sig. För vad skulle hon i Svanskog att göra? Det var rätt onödigt. Moster var inte blidare mot henne än söta mor själv. Bevare oss väl! Även om Maja Lisa finge fara dit, så visste hon knappast om hon skulle komma sig för att be om hjälp.

Söta far såg genast upp från vällingtallriken. [ 142 ]Det hade alltid gjort honom ont om prästgårdsmamsellen, som hade blivit bondhustru, och han var mycket noga med att hon skulle veta, att hon inte var glömd i sitt gamla hem. Nu undrade han när någon sist var hos henne. Kanske det var så längesedan, att de borde fara och hälsa på i Svanskog?

Söta mor teg, eftersom hon inte hade mycken reda på bondsläkten, och Maja Lisa måste svara, att ingen av dem hade varit i Svanskog sedan förra julen. Hon fördristade sig att tillägga, att nu skulle nog moster tycka mest om, ifall söta far själv fore dit med söta mor.

Men Maja Lisa märkte snart, att inte skulle hon komma från saken för så lätt köp. Söta far lutade sig bakåt i stolen och såg inte mycket belåten ut. Han menade visst, att det fick vara måtta med släktkärleken. Till sist förklarade han, att honom hade då moster sett så mycket, att inte behövde han fara till Svanskog och visa sig. Men söta mor och Maja Lisa kunde få resa dit i denna dag. Det passade för innerligt väl, eftersom både Långe-Bengt och Svarten var lediga.

Det blev bestämt så vid frukostbordet. Ack! Maja Lisa tyckte, att hon hade velat bita av sig tungan. Varför hade hon börjat tala om Svanskog? Tänk, att sitta och åka två mil i samma släde som söta mor!

Men efter frukosten följde söta mor med in i söta fars kammare, och när hon kom ut igen, var alltsammans kullkastat. Söta mor sa nu, att [ 143 ]ingen mer än Maja Lisa behövde bege sig till Svanskog. Det märktes nog, att hon inte hade mycken lust, men det var ungdomen nyttigt att göra sådant, som bar emot. Och hon skulle gå och inte åka, därför att söta mor i dag behövde Långe-Bengts hjälp i köket vid talghackningen. Men dagen därpå skulle han få komma och hämta henne.

Inte med en min tordes prästdottern visa om detta gjorde henne glad eller ledsen. Men det måste hon ju säga sig själv, att när hon inte kunde slippa Svanskogsresan, så var det bättre att gå ensam än att åka dit i sällskap med söta mor.

Eftersom hon skulle vara borta så länge, bad hon emellertid, att lilljänta alltibland skulle få titta upp till mormor och höra efter om hon behövde något.

Men söta mor kunde visst inte säga ja till något, som hon föreslog. Söta mor förordnade genast, att lilljänta skulle följa med till Svanskog. Inte hade väl Maja Lisa tänkt, att styvmodern visste så litet vad som var passande, att hon skulle låta henne gå ensam en så lång väg? Och inte behövde hon vara orolig för mormor. De var allt så många kvinnfolk på gården, att de kunde se till henne.

Ja, söta mor fick sin vilja fram också i detta, och om en timme var de på väg, både prästdottern och lilljänta.

De gick sakta och allvarligt både i allén och [ 144 ]på vägen, så länge som de syntes från Lövdala. Men snart kom de in i en granskogsdunge, där ingen i prästgården kunde se en skymt av dem.

Och visst var det så, att prästdottern tyckte, att denna färden till Svanskog var tråkig och onödig, men nu råkade det till att vara det allra vackraste vinterväder, och en utförsbacke hade hon framför sig, som var både brant och lång, och hon var fri och lössläppt, som hon inte hade varit på månader, och hon kände det, som om hon hade kommit ut ur en trång bur. Och hon, som var sjutton år, räckte handen till henne, som var tretton, och de gav sig åstad i vilt språng, ända tills de hamnade i den stora drivan vid foten av backen och blev liggande där och storskrattade. — —

När de kom fram till Svanskog, var klockan inte mer än ett på dagen. De hade haft sådan tur, att de inte hade behövt gå till fots mer än halva vägen. Alltifrån Broby hade de fått åka med en dräng från Svanskog, som hade varit ute och skjutsat och körde hem med tom släde.

Det var gästgiveri i Svanskog, fastän på långt när inte så stort som i Broby, där det var jämn rörelse av kommande och farande. Till Svanskog, som låg långt bort i norra delen av socknen, kom på sin höjd en resande om dagen, och ibland kunde visst hela veckan gå, utan att någon begärde skjuts.

Allt var sig likt häruppe. Varken moster eller [ 145 ]någon av hennes pigor kom ut för att hjälpa prästdottern och lilljänta ur släden. Ack, ack! Det blev Maja Lisa så trångt om hjärtat, alldeles så, som om bröstkorgen skulle ha snört sig samman, så att det inte hade rum nog att klappa i. På vägen hade hon varit mera hoppfull, men när hon nu steg ur släden, kände hon på sig, att moster inte skulle hjälpa henne.

Det var en stor byggnad i Svanskog med ingång mitt på långväggen och inte borta vid ena hörnet, som det annars var brukligt på bondstugor. Framför ingången fanns en förstukvist, inte fullt så stor som den på Lövdala, men ändå snarlik den med samma slags tak och samma slags pelare.

Verkeligen var det inte eget! Så många gånger, som prästdottern hade varit här förut, hade hon aldrig tänkt på detta med förstukvisten. Hon fick visst lov att stanna litet härute för att betrakta både den och allt annat. Boningshuset var gammalt, men det hade blivit reparerat och ändrat i mosters tid, och nog hade då barndomshemmet fått tjäna till mönster. Det fanns lika många och lika stora rutor i fönsterna här som där, och de halvrunda vindsgluggarna hade man gott kunnat flytta från den ena byggningen till den andra, utan att någon hade märkt skillnaden.

Det blev genast litet bättre rum åt hjärtat. Kanske var det ändå ingen så stor dumhet att gå hit? Kanske att den gamla prästdottern inte var [ 146 ]så alldeles försvunnen, som hon ville inbilla både sig själv och andra?

Förstun var mindre än den på Lövdala. Liksom där fanns det halvrunda skåp i hörnena, och väggarna var gråstrukna och överstänkta med svarta och vita färgprickar. I trappuppgången syntes grova bjälkväggar just som därhemma, och vindstrappan var vådlig och brant med små, täta steg. Det gick säkert likaså bra här som i trappan på Lövdala att hänga sig fast i ledstången och glida utför utan att röra fötterna.

Mitt fram i förstun fanns en dörr, som ledde till ett stort rum, som stod för de resandes räkning. Där råkade man aldrig någon av hemfolket. Men prästdottern vred i alla fall om nyckeln och tittade in. Det var, som hon hade väntat: där var möblerat med gula björkstolar och vita slagbord, alldeles som i saln på Lövdala. Inte en gång den stora kallan saknades borta vid ena fönstret. En sak var det dock, som var olika. De blå mattgångarna fanns där nog också, men de hade inte samma mönster. Men då Maja Lisa tänkte efter, förstod hon, att detta inte var mosters fel. Hon hade vävt efter de gamla mattgångarna, som fanns i hennes barndom. Det var de därhemma, som hade ändrat rutningen.

Prästdottern låste igen dörrn och blev därpå stående stilla i förstun. Tårarna hade kommit henne i ögona. Men inte trodde hon, att moster tyckte om något slags hjärtnupenhet. Hon ville se lugn och glad ut, när hon kom in till henne.

[ 147 ]Det var Maja Lisas vanliga tur! När hon öppnade dörrn till storstugan, såg hon, att moster höll på att byka. Hon hade en stor bykgryta hängande över elden, och bykkaret, som var fullt av kläder, stod mitt på golvet, medan luten sakta rann bort ur det. Nu skulle väl moster bli mer misslynt än vanligt över att det kom främmande. Det var mycket vatten utspillt på golvet, och på en lång bänk låg nytvättade, grova kläder. Det fick ju Maja Lisa erkänna, att ingen kunde bli glad åt att ta emot gäster i ett rum, som var så tillstökat.

Härinne fanns ingenting, som påminde om Lövdala, utan här var vanlig bondstuga. Maja Lisa hade alltid tyckt, att det var ett vackert och ärevördigt rum med de stora, takhöga skåpena, den väldiga himmelssängen och de långa, väggfasta bänkarna. Men nu hade tvättkläderna förjagat trevnaden.

Moster stod vid en balja med ryggen åt dörrn och skubbade och gned av alla krafter. Maja Lisa hade hört många gånger om sin mor och hennes systrar, att de hade varit långa och spädvuxna som hon själv, men moster var nu stor och duktig och såg alls inte vek ut. Hon bar svart vadmalskjortel och rött livstycke med vit överdel. Den korta, vita fårskinnspälsen, som hörde till dräkten, hade hon kastat av sig under arbetet.

Inte vände sig moster mot dörrn, när de öppnade den, och inte ett ord sa hon. Det var säkert, [ 148 ]att Maja Lisa önskade sig många mil därifrån. Men hon hade ingen annan råd; hon fick gå bort till henne och sträcka fram handen för att hälsa.

Moster hade båda sina händer nere i vattnet. Hon drog upp den ena, men inte gjorde hon sig besvär att torka av den, utan hon räckte handbaken åt systerdottern.

»Jaså, det blev du, som kom till sist,» sa hon. »Den nya prästfrua är väl för fin för att hälsa på oss bondfolk.»

Hon sa verkeligen inte något mer än detta, och hon talade inte mer ovänligt, än hon brukade, men säkert var Maja Lisa inte så tålig som vanligt, utan hon brast i gråt. Kanhända att hon tog så illa vid sig, därför att hon var ute med tiggarstaven, och nu tyckte hon sig inte våga att ta fram den.

Då tårarna kom farande, kände hon sig först riktigt eländig. Ack, ack, att hon skulle ge sig själv till spillo på sådant sätt hos denna mostern, som inte hade något hjärta för henne! Och inte var det så heller, att hon bara fällde ett par tårar, som var lätt borttorkade. O nej, de kom strömmande i riktiga floder utför kinderna, och strupen blev så tillsnörd, att hon inte kunde säga ett ord.

Det gjorde henne så bitterligen ont om henne själv. Hon grät över att hon grät, och det vet man ju, att har man bara kommit så långt, då vill det aldrig bli något slut på gråten.

Helst hade hon velat rusa i väg ut och gå [ 149 ]hem med detsamma. Hon gick också så långt som till dörrn, men när hon kom dit, kände hon sig så svag, att knäna vek sig under henne. Det fanns en liten kort bänk tätt vid dörrn, och där blev hon sittande.

Hela tiden kunde hon så väl föreställa sig vad moster skulle tänka om henne, som kom in och grät och störde henne mitt i tvätten. Fast hon såg då inte ut att bli så värst orolig. Hon slutade upp att skubba på kläderna, men hon gav sig allt tid att slå en skopa hett vatten i bykkaret och att lägga ett par vedträn på elden, innan hon kom bort till henne.

»Du ska väl inte ta så illa vid dig,» sa hon. »Jag är kanske inte så farlig, som jag ser ut.»

Men om hon hade trott, att hon skulle stilla prästdotterns gråt med detta, så bedrog hon sig. Den hade en så djup och rik sorgekälla att flöda ur, så att när den nu hade kommit i gång, måste den hålla på i timtal.

Prästdottern kunde inte svara ett ord, fastän hon väl förstod, att moster skulle bli otålig, och att hon behövde gå och se till byken. Men moster blev inte rådlös, utan hon vände sig till lilljänta, som hade hållit sig bredvid prästdottern hela tiden och nu stod helt förskrämd och strök hennes ena hand.

»Kanske att du har reda på vad det är hon gråter för? Hon kan väl inte ha tagit sig så djupt av att jag inte hade tid att hälsa ordentligt på henne?»

[ 150 ]Det lät på rösten, som om hon skulle ha velat skratta åt alltihop, och det måtte lilljänta ha förstått, för hon blev på en gång riktigt ursinnig.

»Skulle hon inte gråta, så som ni bär er åt mot henne? Här kommer hon till sin mors egen syster för att få hjälp, och så säger ni inte ett vänligt ord till henne!»

Prästdottern fick brått att lägga handen över lilljäntas mun, men det hjälpte inte, för lilljänta hade inte tålt vid att se, att mamsell Maja Lisa grät, utan nu hade hon råkat i det rätta desperata blåsvädershumöret.

Man kunde inte märka, att moster blev ond på lilljänta, men hon började tala bredare bondmål, än hon hade gjort förut, och allt, vad hon sa, kom gnälligt och långsamt.

Vad kunde det vara, som hon skulle hjälpa Maja Lisa med? Hon hade det väl så bra på Lövdala, så att inte kunde hon behöva hjälp av en fattig bondhustru.

Hon kunde inte ha sagt något bättre för att få lilljänta i gång. »Ni är visst av densamma ulla som styvmora hennes,» sa hon. »Men annars ska jag säga, att hon har kommit hit för att be er om en — —»

Nu högg prästdottern så kraftigt tag i hennes arm, att hon teg. Men moster låddes inte det minsta om avbrottet.

»Kan det vara så svårt för Maja Lisa, att ho har fått styvmor? De plär säga, att den, som får styvmor, får också styvfar, men så kan det väl [ 151 ]inte ha gått henne. Inte är det väl möjligt, att det finns någe, som ho vill ha och inte får?»

Prästdottern gjorde alla möjliga tecken åt lilljänta, men vad hjälpte det, när moster på detta sättet satt och eggade upp henne?

»Ni kan väl själv se på'na hur hon har det,» sa lilljänta, »om ni har ögon att se med. Hon är ju inte mycke bättre klädd än jag, och hon är bara skinn och ben. De säger ju, att blodet är tjockare än vatten, men det är visst inte så med er. Inte frågar ni efter, att styvmora plågar ihjäl'na.»

Det blev så plågsamt, allt detta, för prästdottern. Svårt var det, att hon inte kunde bli herre över gråten, och än värre, att moster lockade lilljänta att tala om allt möjligt. Vem visste hur moster tog det? Kanske hon hade riktigt agg till systerdottern och bara var glad åt det, som hon hörde.

Hon kunde inte stå ut längre. Hon reste sig och famlade sig fram till dörrn. Men när hon skulle lyfta dörrklinkan, var den på något sätt i olag. Hon kunde inte få upp den genast, hon ryckte och drog, och sjönk så samman — föll till golvet — —

När hon kom till sans igen, låg hon i en säng i rummet med de blårutiga gångmattorna. Hon vilade på så mjuka kuddar och så fina lakan, att det knappast fanns maken på Lövdala. Bredvid sängen stod ett bord och på bordet en bricka och på brickan ett fat, och över fatet låg en duk.

Jo, hon kände sig litet hungrig, och hon [ 152 ]skyndade att ta duken av fatet. Men det fanns inte något ätbart under den, utan bara en stor, blank, präktig speciedaler.

Först kunde hon inte begripa hur detta hängde samman, men så förstod hon ju. Moster hade lockat sanningen ur lilljänta. Hon blev så glad och så rörd, att hon började gråta igen, och när hon hade gråtit en stund, somnade hon.

Hon sov i ett sträck, ända tills väggklockan i storstugan slog tre. När hon då såg upp, var speciedalern borta, men det stod i stället all möjlig god mat bredvid sängen. Hon blev rädd först, därför att slanten var borta, men hon tänkte som så, att hon var i goda händer nu, och hon lugnade sig och åt.

När hon hade ätit, blev hon på nytt så rörd över att hon hade mött så mycken godhet, att hon omigen började gråta. Och hon grät, tills hon somnade.

Nästa gång hon vaknade, var det mörka kvällen. Det brann en brasa i spisen, och moster satt bredvid sängen och såg på henne.

Det första, som hon sa, var, att Maja Lisa skulle ursäkta, men hon hade tagit sig den dristigheten att skicka speciedalern till karlen, som hade lånat ut den. Det hade gått skjuts upp till Henriksberg nu på eftermiddagen, och drängen hade fått dalern med sig med befallning att ta reda på vilken av smederna som hade tingat upp hö i Lobyn i julas. Han skulle lämna slanten till honom och hälsa från prästdottern. Moster hade tyckt, att [ 153 ]detta var det bästa. Det var väl inte så lätt för Maja Lisa att därnere i Svartsjö få bud till Henriksberg.

Återigen blev prästdottern så rörd, att hon knappt kunde svara. Men moster lät henne inte komma i gråt, utan började i stället fråga ut henne om Lövdala. Hon talade inte om styvmodern eller om något tråkigt, utan bara om sådant, som hon inte kunde bli ledsen för. Hur var det med mormor? Hade hon det lika fint på brygghuskammarn, som hon brukade? Och hur var det med Gammal-Bengta i drängstugan? Hade hon det lika smutsigt som förr? Och bodde kattugglan kvar på vinden? Och satt trasten i grantoppen borta vid Vilarstenen och spelade om vårkvällarna? Och fanns det liljekonvaljer i björkhagen bakom trädgården nu om årena? Och stod den gamla stolpboden kvar än? Och var den nya prästgårdsbyggningen, som Maja Lisas far hade satt upp, alldeles lik den gamla? Och hade de fårena ännu i det gamla, mörka fårhuset?

Prästdottern låg där rätt förvånad och hörde på. Det var ingenting, som moster inte kom ihåg att fråga om.

Till sist talade hon litet om sig själv.

»Jag ska säga dig, att första tiden jag var gift, gick jag hem till Lövdala, så ofta jag kunde. Jag såg, att folket här i Svanskog inte tyckte om det, men jag gick ändå, för jag längtade. Jag hade svårt att trivas då i början. Det var inte så lätt för mig, ska du veta. Jag hade [ 154 ]en svärmor, som var mot mig, som din styvmor är mot dig. Det var en annan också, som var rätt sträng och hård. Vi var inte så goda vänner, som vi har blivit se'n, och det var det, som var det värsta.

»Men så märkte jag ju, att för var gång jag kom till Lövdala, blev det svårare för mig att vända om hit tillbaka. Och till sist fick jag lov att gå till rätta med mig själv och fråga mig hur jag ville ha det. Det var detta stället, som jag hade valt till mitt hem, och här måste jag leva, och det var väl dumt av mig att förnöta livet med att längta efter det, som jag hade lämnat. Jag tog mitt beslut: jag skulle aldrig mer gå till Lövdala, och jag skulle inte ha något att göra med Lövdalafolket heller. Jag ville alldeles komma bort ifrån det gamla. Och detta var det riktiga för mig. Sedan dess blev jag lugnare själv, och de andra förändrade sig emot mig, när de förstod, att jag ville höra dem till på allvar.

»Du kan tro, att de hade ögona på mig, när ni kom hit för att hälsa på. Men de såg och förstod, att jag bjöd till att hålla mig främmande för er.

»Ja, jag hade satt upp en så fast mur mellan mig och er, att jag trodde, att ingenting i världen kunde riva ner den. Men jag hade aldrig tagit med i beräkningen, att en prästdotter från Lövdala skulle komma till mig liten och vek, som jag själv var vid hennes år, och be mig om hjälp. Se, då tog det slut med all min kraft.

[ 155 ]»Men du ska inte tro, att jag får några ledsamheter fördenskull härhemma. Vet du vad jag gjorde nyss, medan du sov? Jo, jag tog min karl i tröjärmen och lät honom gå hit till dörrn och bara kasta en blick på dig. Och se'n talade jag om för honom hur det hängde ihop och frågade om han hade något emot, att jag hjälpte dig. Och nu ska du höra vad han sa. ’Ho, som ligger därinne, ho ä så lik dig själv, så'n du va, när du först kom till mig, så att den, som inte hjälper'na och står'na bi, den ska få med mig å göra.’»