Lysande förhoppningar/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
X.
När jag på avtalad tid infann mig hos miss Havisham, mottogs jag återigen av Estella.
»Du skall komma den här vägen i dag», sade hon och förde mig till en helt annan del av huset.
Genom en dörr som stod på glänt, kommo vi in i ett halvmörkt rum, lågt i taket, beläget i bottenvåningen på husets baksida. Där fanns folk förut i rummet, och då Estella lämnade mig för att gå till det övriga sällskapet, sade hon:
»Stanna där pojke, tills man behöver dig.»
»Där» betydde vid fönstret, och där ställde jag mig också och tittade ut mycket obehaglig till mods.
Jag förstod att mitt inträde avbrutit samtalet mellan de innevarande personerna, och jag kände, att dessa nu stodo och stirrade på mig. Det fanns tre fruntimmer och en herre i rummet. Jag hade inte stått vid fönstret i fem minuter, innan jag på något obegripligt sätt fått det intrycket, att de allesamman voro lismare och humbugsmakare, men att var och en av dem låtsades icke veta, att de övriga voro lismare och humbugsmakare. Allesammans tycktes de vara där för någon viss persons höga nöjes skull, och den mest talföra av damerna måste anstränga sig att konversera för att undertrycka en gäspning. Denna dam, som lydde namnet Camilla, påminde mig mycket om syster min, dock med den skilnaden, att hon var äldre. När jag betraktade henne närmare, fann jag också att hon hade mindre livliga anletsdrag, ja, när jag såg riktigt noga efter, tyckte jag, att det var ett under att hon hade några drag alls, så slätt och blankt var hennes långsträckta ansikte.
»Den kära själen», sade denna dam med samma tvära och knyckiga gester som utmärkte min syster. »Ingen människas fiende mer än sin egen!»
»Det skulle vara mycket mera berömligt att vara någon annans fiende», sade herrn i sällskapet, »och mycket naturligare också.»
»Kusin Raymond», anmärkte en annan av damerna, »vi böra älska vår nästa.»
»Sarah Pocket», svarade kusin Raymond, »om en man inte är sin egen nästa, vem är det då?”
Miss Pocket skrattade, och Camilla skrattade och sade, i det hon undertryckte en gäspning:
»En sådan idé!»
Men de sågo allesammans ut att tycka, att det var en mycket god idé. Den av damerna, som hittils varit tyst, sade allvarligt och emfatiskt:
»Mycket sant!»
»Arma själ!» fortsatte Camilla (jag kände, att de under den korta pausen allesammans haft blickarna på mig). »Han är verkligen så underlig. Skulle någon kunna tro, att när Toms hustru dog, så kunde han inte alls förmås att inse vikten av att barnen hade krus på sina sorgdräkter. ’Herre Gud, Camilla’, sade han, ’det betyder väl ingenting, då de små övergivna barnen ändå äro klädda i svart.’ Så likt Matthew. En sådan idé!»
»Goda sidor hos honom, goda sidor hos honom», sade kusin Raymond. »Himlen förbjude, att jag skulle förneka de goda sidorna hos honom, men han har aldrig haft och kommer aldrig att få något sinne för det passande.»
»Ni vet, att jag var tvungen att vara bestämd», sade Camilla. »Jag sade: Det duger icke för familjens anseendes skull. Jag sade honom att utan krusflor var familjen chikanerad. Jag talade inte om annat från morgon till kväll; jag fördärvade min aptit och slutligen blev han ursinnig och sade med en svordom: Gör som ni vill! Jag tackar min himmelske fader, och det skall alltid vara en tröst för mig att veta, att jag handlade som jag gjorde. Jag gick ögonblickligen och köpte krusfloren.»
»Han betalade, eller hur?» frågade Estella.
»Mitt kära barn, det är inte frågan om vem som betalade», svarade Camilla. »Jag köpte det, och jag skall ofta i nattens tysta timmar tänka på det med gott samvete.»
Ljudet av en ringklocka och ekot av ett rop utifrån korridoren avbröt konversationen, och Estella sade till mg:
»Nu, pojke!»
När jag vände mig om tittade allesammans föraktfullt på mig, och då jag gick, hörde jag Sarah Pocket säga:
»Att tänka sig bara! Nu kan man vänta sig vad som helst.»
Och Camilla sade med indignation:
»Har man nånsin sett ett så'nt infall! En sådan i-dé!»
Estella och jag gingo uppför trapporna och mötte under vägen en man, som var på väg ned.
»Vem ha vi där?» frågade mannen och stannade.
»En pojke», svarade Estella.
Han var en grovbyggd man, mycket mörkhyad med ovanligt stort huvud och ovanligt stora händer. Han tog mig under hakan och vände upp mitt ansikte mot ljuset för att se på mig närmare. Han såg ut att ha blivit flintskallig i förtid, men de svarta ögonbrynen voro desto yvigare och stodo ut som svinborst. Ögonen sutto djupt in i huvudet och voro obehagligt skarpa och misstänksamma. Han bar en tung klockkedja, och han hade stora svartaktiga fläckar i ansiktet, där skägg och mustascher skulle ha suttit om han låtit dem vara i fred. Jag hade inget intresse av honom då och kunde ju inte förutse, att jag någonsin skulle få med honom att göra, men han fängslade dock min uppmärksamhet.
»Pojke här ifrån trakten, hä?» sade han.
»Ja.»
»Hur har du kommit hit?»
»Miss Havisham har bett mig komma hit», förklarade jag.
»Såå. Uppför dig hyggligt. Jag har åtskillig erfarenhet av pojkar, skall jag säga, och ett rackarpack är ni. Kom ihåg», sade han och bet i sitt klumpiga pekfinger samt rynkade ögonbrynen, »uppför dig hyggligt!»
Med dessa ord lämnade han mig — vilket jag var glad över, för hans hand luktade parfymerad tvål — och gick ned för trapporna.
Vi kommo snart till miss Havishams rum, där allting var som förut. Estella lämnade mig vid dörrposten, och där stod jag wills miss Havisham händelsevis kom att kasta sin blick på mig från toalettbordet.
»Såå», sade hon utan en skymt av överraskning, »dagarna ha gått, ser jag.»
»Ja, min fru, i dag är det — —»
»Ja, ja, ja», sade hon med en otålig rörelse av handen, »det bryr jag mig inte om. Är du färdig att börja leka?»
Jag kunde inte annat än förvirrat svara:
»Jag tror inte det.»
»Du vill inte spela kort igen?» frågade hon med en forskande blick.
»Jo-o, om ni vill det.»
»Eftersom det här huset förefaller dig gammalt och tråkigt, och du inte vill leka — har du lust att arbeta?»
På denna fråga kunde jag svara med bättre samvete än på den andra, och jag förklarade mig villig.
»Gå då in i dörren mitt emot», sade hon och pekade på dörren bakom oss med sin vissna hand, »och vänta där tills jag kommer.»
Jag gick över förstugan och inträdde i det utpekade rummet. Även från detta var dagljuset alldeles utestängt, och det hade en lukt av instängd luft, som verkade beklämmande. Den mest i ögonen fallunde möbeln i rummet var ett stort långt bord övertäckt med en duk, och det såg ut som om man just varit i färd med att duka till fest i det ögonblick klockorna och hela huset stannat i sin gång. På mitten av duken stod en borduppsats men den var så överspunnen med spindelväv att man inte kunde urskilja dess form. I den gråbleka omgivningen liknade den en stor svamp, och jag såg spräckliga spindlar springa fram och åter, som om någon uppseendeväckande händelse just hade inträffat i spindlarnas värld. Jag hörde råttorna knapra under golvet som om även deras intresse blivit väckt. Endast kackerlackorna tycktes inte bry sig om uppståndelsen utan trevade sig fram över den öppna spiseln på ett betänksamt gammalmanssätt, som om de varit närsynta och inte brytt sig varken om var andra eller världen runt omkring.
Jag stod försjunken i betraktande av dessa krypdjur, då miss Havisham lade sin ena hand på min axel. Hon stödde sig på en kryckformig käpp, som hon höll i den andra handen, och hade mycket väl kunnat gå och gälla som »vita frun» i något gammalt slott.
»Här», sade hon, och pekade på det långa bordet med sin käpp, »här vill jag att de skola lägga mig när jag är död. Här skola de komma och se mig.»
Det var ej utan, att jag fruktade, att hon skulle hoppa upp på bordet och dö genast på fläcken och förvandlas till en sådan där spöklik panoptikonbild, och med en rysning sjönk jag ihop under hennes grepp.
»Vad tror du att det där är för någonting?» — hon pekade återigen med sin käpp — »det där med spindelvävarna?»
»Jag vet inte.»
»Det är en stor tårta. En bröllopstårta. Min!»
Hon såg sig omkring i rummet med en vild blick, sedan stödde hon sig på mig på min axel och sade:
»Kom, kom, kom! Promenera med mig!»
Jag förstod av detta att mitt arbete skulle bli att promenera med miss Havisham runt detta rum, och vi började genast. Jag skulle hava känt mig mycket förlägen och olycklig, om Estella hade sett oss i detta ögonblick, men hur förtvivlad blev jag icke, då hon plötsligt infann sig och till på köpet hade med sig de tre damerna och den herre, jag hade träffat därnere. Jag ville stanna av ren artighet, men miss Havisham tog ett nytt tag i min axel och drev mig framåt — och jag skämdes som om alltsammans varit mitt upptåg.
»Kära miss Havisham»>, sade miss Sarah Pocket, »så kry ni ser ut.»
»Nej», svarade miss Havisham, »jag är bara skinn och ben.»
Camilla lyste upp, när miss Pocket fick denna avsnäsning, och hon mumlade i stället beklagande.
»Den stackars kära själen, hur skulle hon kunna se kry ut, arma varelse. En sådan idé!»
»Och hur mår ni då?» sade miss Havisham till Camilla.
Som vi just då passerade Camilla, trodde jag, att vi skulle stanna för att fortsätta samtalet, men miss Havisham ville inte stanna. Vi fortsatte alltså.
»Tack, miss Havisham», svarade Camilla, »jag klagar inte.»
»Vad fattas er då?» frågade miss Havisham med mycken skärpa.
»Ack, ingenting att tala om», svarade Camilla, »jag är inte den som vill skryta av mina känslor, men jag har tänkt på er i nattens tysta timmar, mera än jag kan tala om.»
»Nå, så tala inte om det då!» var miss Havishams svar.
»Ack, det är lätt att säga!» anmärkte Camilla, undertryckande en snyftning medan det ryckte i överläppen och hennes tårar strömmade. »Raymond är mitt vittne hur mycket ingefära och luktsalt jag måste använda om nätterna. Raymond är mitt vittne vilka nervösa ryckningar jag har i mina ben. Kvävningsanfall och nervösa ryckningar äro ingenting ovanligt för mig, när jag tänker med bekymmer på dem jag älskar. Om jag kunde vara mindre deltagande och sensibel, så skulle jag hava bättre matsmältning och nerver av stål. Jag önskar, att jag kunde det. Men att låta bli att tänka på er i nattens tysta timmar -— en sådan idé!» och här brast hon ut i gråt.
Jag förstod, att den Raymond, som hon talade om, var den närvarande gentlemannen, och jag förstod också, att han var ingen mindre än herr Camilla. Han skyndade nu genast fram till henne och sade älskvärt och tröstande:
»Camilla, min älskling, vi veta att din släktkärlek håller på att underminera din hälsa till den grad att ditt ena ben blivit kortare än det andra.»
»Jag vet inte just», anmärkte den allvarliga damen, vars röst jag hört endast en gång förut, om det kan åstadkomma så mycken skada att tänka på en person, min vän.»
Miss Sarah Pocket som var en liten torr, brunskrynklig gammal kvinna med ett litet ansikte som liknade ett valnötskal och en stor mun, mest lik en katts om man undantar morrhåren, underströk detta uttalande:
»Nej, min vän, visst inte. Hur skulle det gå till?»
»Att tänka är en enkel sak», sade den allvarliga damen.
»Ingenting är enklare, eller hur», sade miss Sarah Pocket.
»Åh ja, ja» sade Camilla, vars stormande känslor tycktes stiga upp från hennes ben tiil hennes bröst, »o, det är så sant! Det är en svaghet att vara så känslofull, men jag kan inte hjälpa det. Min hälsa skulle nog vara mycket bättre om jag kunde låta bli, och ändå vill jag icke byta. Det förorsakar mig lidande, men det är dock en tröst att veta, att man kan känna med sina medmänniskor i nattens tysta timmar.»
Här blev det åter en ström av tårar.
Under hela denna tid hade jag och miss Havisham ej stannat ett ögonblick utan hade ideligen gått runt, runt, än snuddande vid de besökandes kläder, och än med hela rummets längd mellan dem och oss.
»Hur är det icke med Matthew», sade Camilla, »aldrig umgås han med sina släktingar, aldrig kommer han hit för att se hur miss Havisham mår. Jag har legat på min soffa i timtal avdomnad, med upplöst snörliv, med armarna under huvudet, håret utslaget och fötterna jag vet inte var —»
»Mycket högre än huvudet, min älskling», sade mr Camilla.
»Jag har förblivit så timme efter timme i sorg över Matthews egendomliga och oförklarliga uppförande och ingen har tackat mig.»
»Det tror jag mycket väl», inföll den allvarsamma damen.
»Ser ni, min vän», tillade miss Sarah Pocket sötsurt, »frågan är bara den: Vem trodde ni skulle tacka er, min älskling?»
»Jag fordrar inte något tack eller någonting i den vägen», fortsatte Camilla, »men jag har i alla fall legat så timme efter timme, och Raymond är mitt vittne, att jag har hållit på att kvävas och att ingefäran inte hjälpt ett dugg, och att de ha hört mig ända borta hos pianostämmarens tvärs över gatan, där de stackars oskyldiga barnen trott det varit duvor, som kurrat på avstånd — och att se'n få höra —»
Här förde Camilla handen till halsen och utförde verkligt konstnärliga ljudövningar.
När talet föll på Matthew, stannade miss Havisham och ställde sig att se på den som talade, och när hon gjorde så, upphörde Camillas ljudövningar med ens.
»Matthew skall en gång komma och hälsa på mig», sade miss Havisham allvarligt, »när jag ligger på det där bordet. Där är hans plats — hon pekade på bordet med sin käpp — vid mitt huvud, och där är er plats! och där er mans plats! och Sarah Pockets där! och Georgianas där! Nu vet ni var ni skola placera er, när ni kommer för att kalasa på mig. Adjö med er!»
Hon hade med käppen pekat ut de olika platserna och sade nu: »Promenera, promenera», och vi började åter vår vandring.
»Ja, det är väl ingenting annat att göra», sade Camilla, »än att foga sig och gå. Det är i alla fall någonting att, om också för ett kort ögonblick, ha fått se föremålet för sina känslor och tankar; det skall bli mig ett vemodigt minne under nattens tysta timmar. Jag önskar att Matthew kunde ha den tillfedsställelsen, men han struntar i det. Jag har beslutat mig för att inte exponera mina ädlaste känslor, men det är verkligen hårt att höra, att man vill kalasa på sina släktingar — precis som om man vore ett odjur — och att bli utkörd också. En sådan idé!»
Då mr Camilla sökte lugna mrs Camilla, tryckte denna sina händer mot sin böljande barm och utvecklade en så kraftig gestikulering, att jag trodde att hon när som helst skulle svimma och kvävas. Hon leddes ut av mr Camilla, hela tiden kyssande på hand åt miss Havisham.
Sarah Pocket och Georgiana tävlade om, vem som skulle stanna längst, men Sarah var för slug för att låta sig överrumplas och trippade runt Georgiana med en sådan utstuderad skicklighet, att denna måste ge tappt. Sarah Pocket gick alltså sist och fick tillfälle att med ett överseende leende i sitt valnötsbruna ansikte kasta fram ett älskligt: »Gud välsigne er, kära miss Havisham!»
Estella lyste dem ner, och miss Havisham vandrade alltjämt med handen på min axel, men saktade alltmera farten. Till slut stannade hon framför brasan och sade:
»Det är min födelsedag i dag, Pip.»
Jag ämnade just önska henne många lyckliga födelsedagar till, då hon varnande lyfte sin käpp.
»Jag tål inte höra talas om det. Jag tål inte att de som voro här nyss, eller någon annan, talar om det. De komma alltid hit på den dagen, men de våga inte säga ett ord om varför de komma.»
Naturiigtvis sade jag heller ingenting om dagens betydelse.
»På denna dagen, långt innan du föddes, började denna förödelsens styggelse» — hon pekade med sin käpp på högen av damm och spindelväv på bordet, men rörde den inte — »att samlas här. Den och jag ha förfallit tillsammans. Råttorna hava gnagt på den, och skarpare tänder än råttornas hava gnagt på mig. När denna ruinhög är färdig», sade hon med en spöklik blick, »och när de lägga min döda kropp i min bruddräkt på bröllopsbordet — honom till straff och varnagel — önskar jag att det måtte ske på min födelsedag.»
Hon stod och betraktade bordet, som om hon hade sett sin egen kropp ligga där. Jag stod tyst; Estella återvände och även hon yttrade icke ett ord. Det föreföll mig, som om vi stodo där tysta en hel evighet. Jag tyckte, att även Estella och jag började vissna och förfalla i detta hemska rum med dess tunga luft och dess tyngande mörker. Slutligen yttrade miss Haversham plötsligt:
Varför ha ni inte börjat spela kort?» och så återvände vi till hennes rum och satte oss att spela, och jag förlorade som förut och precis som förut betraktade oss miss Havisham hela tiden och fäste min uppmärksamhet på Estellas skönhet och provade juveler på hennes hals och hår. Vad Estella anbelangar behandlade hon mig precis som förut, utom det att hon denna gången inte ens nedlät sig till att tala vid mig. När vi hade spelat några gånger bestämdes en dag för nästa besök, och jag fördes ned på gården för att få mat precis som en hund, alldeles som förra gången.
När jag kom till muren, där jag förra gången klättrat upp för att se in i den gamla trädgården, fann jag porten öppen och strövade vidare. Rätt som det var fann jag mig, till min stora förvåning öga mot öga med en blek ung man med röda ögonlock och ljust hår.
»Hallå», sade han.
Som jag alltid märkt att »hallå» är ett tilltal, som beSvaras bäst på samma sätt, sade jag också »hallå».
»Vem släppte in dig?» frågade han.
»Miss Estella.»
»Vem har givit dig lov att ströva omkring här?»
»Miss Estella.»
»Kom, ska vi slåss», sade den bleke unge gentlemannen. »Fort — stopp ett slag», fortsatte han och hjulade runt innan vi hade gått många steg, »vi måste ha något skäl att slåss, förstås. Var så god!»
På ett högst irriterande vis slog han ihop händerna, sparkade bakut, slet mig i håret, klappade i händerna igen, böjde ned huvudet och körde det rakt i magen på mig.
»Det måste vara ordning», sade han och hoppade än på det ena, än på det andra benet. »Ordning i slagsmål. Man måste börja från början och gå igenom ekluten.» Här hoppade han framlänges och baklänges och gjorde alla möjliga exter, och jag stod och såg på honom i hjälplös förvåning. Sedan frågade han om jag var nöjd med krigsorsaken och när jag svarade ja, bad han mig om ursäkt för att han avlägsnade sig ett ögonblick. Han var snart tillbaka med en butelj vatten och en svamp, doppad i ättika.
»Det kan vara till nytta för oss bägge», sade han och satte ner sakerna vid muren.
Sedan började han kläda av sig inte blott jackan och västen utan skjortan också, på ett på samma gång storstimmat, affärsmässigt och blodtörstigt sätt. Ehuru han såg ganska klen ut, hade finnar i ansiktet och utslag kring mun, förskräcktes jag över dessa fruktansvärda förberedelser. Han såg ut att vara av min ålder, men han var mycket längre, och besatt en alldeles märkvärdig rörlighet. Han var för övrigt klädd i gråa kläder och hade armbågar, knän, handleder och hälar betydligt mera utvecklade än den övriga delen av kroppen.
Hjärtat sjönk i bröstet på mig, när jag såg hur han stirrade på mig med en människoätares glupskhet och synade min kropp ungefär som om han sökt ut den bästa biten.
Jag har aldrig i mitt liv blifvit så överraskad som när jag levererade mitt första slag, och såg honom ligga på ryggen med näsan blodig och ansiktet något tillplattat. Men han var genast på fötter igen och började stirra hotande på mig, sedan han med mycken färdighet avtorkat sitt ansikte.
Mitt livs andra stora överraskning var när jag såg honom ligga på ryggen igen och titta upp mot mig genom ett ovanligt blått öga. Hans mod ingav mig högaktning. Även nu sprang han upp igen och snurrade runt åtskilliga gånger i förhoppning att kunna träffa mig, men slutligen föll han igen och måste flämtande anlita svampen.
»Jag ger mig, du har vunnit.»
Han såg så käck och hygglig ut, att jag, ehuru utan skuld till slagsmålet, inte kände den ringaste tillfredsställelse över min seger. Jag frågade, om jag kunde hjälpa honom med något, men han avböjde och vi sade god afton åt varandra.
När jag kom ut på gården stod Estella och väntade med nycklarna. Men hon frågade mig varken var jag varit eller varför jag låtit henne vänta, och hennes ansikte lyste som om hon varit glad över någonting. Hon gick icke raka vägen till porten utan tillbaka till gränden och vinkade åt mig:
»Kom, du kan kyssa mig om du vill.»
Jag kysste henne på kinden, och jag tror, att jag skulle hava gått igenom rätt mycket för att få göra det om igen, men jag kände på mig, att kyssen gavs mig som en sorts allmosa åt en fattig pojke och inte betydde någonting.
Om det var till följd utav födelsedagsvisiten eller kortspelet eller slagsmålet vet jag inte. I alla fall hade tiden blivit så långt framliden när jag närmade mig hemmet, att lyktan på hedens högsta punkt blinkade mot en mörk natthimmel och Joes ugn kastade en flod av ljus över vägen.