Markens gröda/Kap 26

←  Kapitel 6

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 7

Kapitel 8  →

VII.

De går en man uppåt obygden. Det susar och regnar, höstvätan har börjat, men det bryr inte mannen sig om, han ser glad ut och är det också. Det är Axel Ström. Han kommer från rannsakningen och är frikänd. Och han är glad: först så står nu en slåttermaskin och en djupharv till honom nere på bryggan, och sedan är han frikänd. Han har inte varit med om att mörda ett barn. Så kan det gå!

Men vilka timmar han upplevat! Då han stod och vittnade, denne man, som var van vid ett dagligt slit och släp, utförde han det tyngsta arbetet i sitt liv. Han hade ingen fördel av att öka Barbros brottslighet, därför aktade han sig väl för att säga för mycket. Han talade inte ens om allt vad han visste. Varje ord lockades fram ur honom med frågor, och han svarade ofta med ja eller nej. Var inte det nog? Skulle det blåsas upp till något ändå större? Å, det såg ofta ut att bli riktigt allvar, höga överheten var så svartklädd och farlig, den kunde med några få ord ha vänt allt till det värsta och kanske fått honom dömd. Men det var snälla människor, de ville inte hans undergång. Och det hände sig dessutom så, att starka krafter voro i verksamhet för att rädda Barbro, det skulle även han komma att få gott av.

Vad i all världen hade då Axel att frukta?

Barbro själv kunde väl inte ge sig till att uttala sig till nackdel för sin förre husbonde och älskare. Han satt inne med en förfärlig kunskap om både detta och ett tidigare barnamord. Hon var väl inte dum heller. Nej, Barbro var ganska klok. Hon berömde Axel och sade, att han alls inte visste om hennes nedkomst, förrän den var över. Han var litet egen av sig, och de passade inte för varandra, men han var en stillsam och alldeles förträfflig man. Nej, det var långt senare han grävde en ny grav och gömde liket i den, och det kom sig av att han inte tyckte den första graven var torr nog, men det var den i alla fall, det vara bara, att han Axel var så egen.

Vad hade nu Axel att frukta, när Barbro tog hela bördan på sig? Och för Barbro voro mycket starka krafter i rörelse. Fru Heyerdahl, länsmannens fru, var i rörelse.

Hon gick till höga och låga och sparade ingen möda, hon begärde att bli hörd som vittne och höll tal inför rätten. När hennes tur kom, stod hon där vid skranket och var en något till viktig dam, hon tog upp frågan om barnamord i hela dess utsträckning och höll en riktig föreläsning för rätten, det var som om hon utverkat tillstånd därtill på förhand. Man kunde ha vilken mening man ville om länsmansfrun, men tala kunde hon, och hemma i politik och samhällsfrågor det var hon. Det var ett under, var hon fick orden ifrån. Då och då tycktes domaren vilja föra henne litet tillbaka till ämnet, men han hade väl inte hjärta att störa henne, utan lät henne hålla på. Och mot slutet både kom hon med ett par användbara upplysningar och gjorde rätten ett uppseendeväckande förslag.

Det hela försiggick — frånsett de juridiska formaliteterna — på följande sätt:

Vi kvinnor, sade fru Heyerdahl, äro en olycklig och förtryckt hälft av mänskligheten. Det är män, som skriva lagarna, vi kvinnor ha intet inflytande på detta. Men kan en man sätta sig in i vad det vill säga för en kvinna att få barn? Har han känt ångesten, har han känt den förfärliga smärtan och våndan och utstött skriken?

I detta fall är det en tjänsteflicka, som fått barnet. Hon är ogift, hon skall alltså hela tiden gå med barnet under sitt hjärta och försöka dölja det. Varför skall hon dölja det? För samhällets skull. Samhället föraktar den ogifta kvinnan, som skall få barn. Det icke blott icke beskyddar henne, utan det förföljer henne med skam och förakt. Är det inte hårresande? Det är så, att envar människa med hjärta i bröstet måste uppröras! Flickan skall inte bara föda barn till världen, vilket kan synas hårt nog, utan hon skall behandlas som en förbrytare för den skull. Jag vill säga, att det var en lycka för denna flicka, som sitter här på de anklagades bänk, att hennes barn genom en olyckshändelse föddes i bäcken och kvävdes. Det var en lycka både för henne själv och för barnet. Så länge samhället är som det nu är, bör en ogift mor vara straffri, även om hon tar livet av sitt barn.

Ett svagt mummel höres från domaren.

Eller i alla händelser straffas helt lindrigt, sade fru Heyerdahl. Naturligtvis äro vi alla eniga om att barnens liv böra skyddas, sade hon. Men skall absolut ingen av humanitetens lagar gälla i fråga om den olyckliga modern? sade hon. Sätt er in i vad hon genomgått under havandeskapet, vilka kval hon upplevat genom att dölja sitt tillstånd och inte veta sig någon levande råd med sig själv och det barn, som skall komma. Det kan ingen man sätta sig in i, sade hon. Barnet får i varje fall en välmenad död. Modern vill inte sig själv och det kära barnet så illa, att det skall leva, skammen är för tung för henne att bära, och härunder mognar hennes plan på att avliva barnet. Så föder hon i lönn, och hon är i ett helt dygn så förvirrad, att hon är otillräknelig under själva dråpet. Hon har så att säga nästan inte begått det, ty hon är så förvirrad. Med varje led i sin kropp ännu värkande efter nedkomsten skall hon nu taga barnet av daga och skaffa undan liket — tänk er den viljeansträngning, som kräves för detta! Men naturligtvis önska vi alla, att barn skola leva, och det är enbart beklagligt, att några av dem omkomma. Men det är samhällets egen skull, detta hopplösa, obarmhärtiga, skvallersjuka, hätska, elaka samhälle, som ligger på lur för att med alla medel störta den ogifta modern i fördärvet.

Men till och med efter en dylik behandling från samhällets sida kunna de misshandlade mödrarna resa sig igen. Det är ofta så, att dessa flickor efter sitt samhälleliga felsteg just börja utveckla sina bästa och ädlaste egenskaper. Rätten kunde ju fråga föreståndarinnorna på de asyler, som upptaga moder och barn, om inte det är sant. Och det är genom erfarenheten fastställt, att just de flickor som ha — ja, som samhället på detta sätt tvungit att dräpa sitt barn, bli så utmärkta barnpigor. Det borde väl ge envar något att tänka på.

En annan sida av saken är denna: Varför ska mannen gå fri? Modern, som begår barnamord, kastas i fängelse och får lida, men barnafadern, själva förföraren, honom rör ingen. Men alldenstund han är barnets upphov, har han del i mordet och den största delen i det, utan honom skulle olyckan aldrig ha skett. Varför skall då han gå alldeles fri? För att lagarna skrivas av män. Där ha ni svaret. Det är så, att man måste anropa himlen om skydd mot dessa manfolkslagar! Och det blir aldrig bra, förrän vi kvinnor komma med och få ett ord med i laget vid valen och i stortinget.

Men, sade fru Heyerdahl, då nu detta grymma öde drabbar den mer eller mindre skyldiga ogifta moder, som begår barnamord, vad skola vi då tänka om den oskyldiga, som bara misstänkes för mordet och inte har begått det? Vilken upprättelse ger samhället denna stackare? Ingen upprättelse! Jag vittnar, att jag känner den anklagade flickan, som sitter där, jag har känt henne, sedan hon var barn, hon har varit i min tjänst, hennes far är min mans biträde. Vi kvinnor tillåta oss att tänka och känna stick i stäv mot männens anklagelser och förföljelser, vi tillåta oss att ha en mening om saker och ting. Flickan där är häktad och berövad sin frihet såsom misstänkt först för att ha fött sitt foster i lönndom och sedan för att ha tagit det avdaga. Hon har — det tvivlar jag inte på — icke gjort någondera delen. Rätten torde själv komma till denna solklara slutsats. Lönndom? Hon föder mitt på ljusa dagen. Visserligen är hon ensam, men vem skulle vara hos henne? Det är långt uppe i en ödemark, den enda människa på stället utom hon själv är en man. Skulle hon ha tillkallat honom i ett sådant ögonblick? Vi kvinnor uppröras vid en sådan tanke, vi slå ned ögonen vid en sådan tanke. — Så skall hon ha tagit barnet avdaga? Hon födde det i en bäck. Hon ligger där i iskallt vatten och föder. Hur har hon kommit till bäcken? Hon är tjänarinna, alltså slavinna, hon har sina dagliga göromål, nu skall hon till skogs efter enris till laggkärlen; när hon skall över bäcken, halkar hon och faller ned i den. Där blir hon liggande, barnet födes och kväves i vattnet.

Fru Heyerdahl gör ett uppehåll. Hon kunde se på rätten och åhörarna, att hon talat mycket bra. Det var så tyst i rummet. Barbro satt och torkade sig i ögonen av rörelse. Fru Heyerdahl slutade med dessa ord: Vi kvinnor ha ett hjärta. Jag har lämnat mina barn i främmande händer för att resa hit och vittna för den olyckliga flicka, som sitter där. Männens lagar kunna inte förbjuda kvinnan att tänka: Jag tycker, att flickan där är nog straffad för att inte ha gjort något som helst illa. Frikänn henne då, så skall jag ta henne till mig. Hon kommer att bli den allra bästa barnpiga jag haft.

Fru Heyerdahl slutade sitt anförande.

Domaren säger: Ja, men det var ju barnamörderskorna, som enligt edert uttalande blevo så förträffliga barnpigor?

Å, domaren var inte oense med fru Heyerdahl, långt därifrån, han var så human, han också, så prästerligt mild. Vid de frågor statsadvokaten sedan ställde till fru Heyerdahl, satt domaren för det mesta och gjorde anteckningar på ett papper.

Förhandlingarna togo en förmiddag, inte stort mera. Vittnena voro så få, och saken sannerligen så klar. Axel Ström satt och hoppades det bästa, men så tyckte han plötsligt, att både fru Heyerdahl och statsadvokaten förenade sig om att bereda honom svårigheter för att han hade begravt barnliket i stället för att anmäla dödsfallet. Han blev förhörd med en viss stränghet och skulle kanske inte ha rett sig alltför väl på denna punkt, om han inte litet längre bort i salen hade fått syn på Geissler. Mycket riktigt: Geissler satt där. Detta gav Axel ett slags stöd. Han kände sig inte längre ensam mot en överhet, som ville honom till livs. Geissler nickade åt honom.

Geissler hade alltså kommit till staden. Han kom inte för att anmäla sig som vittne, men han var tillstädes. Han hade också använt ett par dagar före rannsakningen till att sätta sig in i saken och skriva ned det han mindes av Axels egen berättelse på Måneland. De flesta av handlingarna i detta mål voro i Geisslers ögon av intet värde; denne länsman Heyerdahl var en mycket inskränkt människa; han hade vid sin undersökning lagt an på att göra Axel delaktig i barnamordet. Den dumbommen, den idioten, han hade ingen kännedom om livet i obygden, han förstod inte, att barnet just var det band, som skulle hålla den kvinnliga hjälpen fast vid Axels gård!

Geissler talade med statsadvokaten, men han fick det intrycket, att han inte hade behövt det: han ville hjälpa Axel hem igen till gården och jorden, men Axel behövde ingen hjälp. Nej, det såg ju gudskelov mycket ljust ut för Barbro själv, och blev hon frikänd, skulle Axels medbrottslighet falla bort. Det berodde ju på vittnesmålen.

När de få vittnena voro hörda — Oline var inte inkallad, men länsmannen, Axel, de sakkunniga, ett par flickor från byn — när de voro hörda, var det middagsrast, och Geissler gick till statsadvokaten igen. Nej, statsadvokaten var av den uppfattningen, att det alltjämt såg ljust ut för Barbro, som väl var. Fru Heyerdahls vittnesmål hade varit av mycken vikt. Det berodde ju på juryn.

Intresserar ni er särskilt för denna flicka? frågade statsadvokaten. — Ja, det gör jag, svarade Geissler, eller kanske i synnerhet för mannen. — Har hon tjänat hos er också? — Nej, han har inte tjänat hos mig. — Ja, mannen. Men flickan? Det är med henne rätten hyser medlidande. — Nej, hon har inte tjänat hos mig. — Mannen förefaller mera misstänkt, sade statsadvokaten. Han går alldeles ensam och begraver barnliket i skogen. Det ser besynnerligt ut. — Han måste väl ändå begrava det, sade Geissler, det var inte gjort första gången. — Nåja, hon var kvinna och hade inte en mans krafter att gräva, och i det tillstånd, vari hon befann sig, orkade hon inte mer. I stort sett, sade advokaten, ha vi arbetat oss fram till en mera mänsklig syn på dessa barnamordsmål. Jag skulle som juryman inte våga döma denna flicka, och efter vad som föreligger törs jag inte yrka på hennes fällande. — Det var mycket glädjande, sade Geissler och bugade sig. — Statsadvokaten fortfor: Som människa och privatman vill jag gå än längre: Jag skulle inte vilja fälla en enda ogift mor, som dödat sitt barn. — Det är intressant, sade Geissler, att herr statsadvokaten och den fru, som vittnat i dag äro så ense. — Nåja, hon! Men hon talade förresten bra. Nej, men vad skola alla dessa domar tjäna till? Ogifta mödrar ha lidit så oerhörda kval på förhand och genom världens hårdhet och brutalitet tvingats till den grad ned i mänskligt elände, att det är straff nog. — Geissler reste sig och sade till slut: Men så är det barnen? — Ja, svarade statsadvokaten, det är sorgligt nog med barnen. Men när allt kommer omkring, finns det ju så gott om barn kvar ändå. Och särskilt sådana oäkta barn, hur går det med dem? Vad blir det av dem? — Geissler ville kanske reta den tjocke, välmående mannen litet, eller kanske ville han bara ställa sig mystisk och djup; han sade: Erasmus var oäkta barn. — Erasmus? — Erasmus av Rotterdam? — Jaså. — Leonardo var oäkta. — Leonardo da Vinci? Jaså. Ja, det finns naturligtvis undantag, eljes vore det ju ingen regel. Men på det hela taget! — Vi freda fåglar och fyrfotadjur, sade Geissler; det tyckes litet egendomligt att inte då freda spädbarn. — Statsadvokaten grep långsamt och värdigt efter några papper på bordet till tecken att han måste avbryta samtalet: Tja, sade han frånvarande. — Geissler tackade för det utomordentligt lärorika samtal han haft och gick.

Han satte sig i domsalen igen för att vara tillstädes i god tid. Det smickrade honom väl, att han satt där så mäktig. Han hade kännedom om en viss avklippt skjorta till att bära — kvastris i, om ett barnlik, som en gång flöt på Stadthavet. Han kunde sätta rätten i klämma. Ett ord av honom nu skulle vara så gott som tusen svärd: Men Geissler brydde sig visst inte om att uttala detta ord nu, om det inte blev nödvändigt. Det såg ju präktigt ut, själva den allmänna åklagaren var på den anklagades sida.

Så fylldes salen, och rätten sammanträdde åter.

Det blev en intressant komedi i det lilla samhället: statsadvokatens manande allvar, försvarsadvokatens bevekande vältalighet. Juryn satt och hörde efter, vad den skulle anse om flickan Barbro och hennes barns död.

Så alldeles lätt var det nu inte att komma underfund med detta. Statsadvokaten var en vacker man att se på, och han var säkert också en god människa, men någonting måste nyligen ha förargat honom, eller också måste han ha kommit att tänka på att han hade en plats att försvara i den norska rättskipningen, Gud vet, det var obegripligt, men han var inte så medgörlig som i förmiddags, han beivrade ogärningen, om den var begången. Sannerligen, sade han, det var ett mörkt blad, om det med bestämdhet kunde sägas vara så mörkt som vittnesmålen gåvo vid handen. Det finge nu juryn avgöra. Han ville fästa uppmärksamheten på tre moment: det första var, om här förelåg fosters läggande å lönn, om denna fråga var klar för dem, som skulle döma. Han gjorde några personliga anmärkningar. Det andra var skynket, denna halva skjorta, varför hade den anklagade tagit med sig den? Var det i tanke på att hon skulle få användning för den? Han utvecklade detta vidare. Det tredje momentet var den hastiga och misstänkta begravningen, utan att dödsfallet anmäldes till präst och länsman. Här var mannen på stället huvudpersonen, och det var av största vikt för juryn att här bilda sig en riktig uppfattning. Ty det var ju uppenbart, att mannen hade kunskap om brottet, och det var därför han företog begravningen på egen hand. Hans tjänarinna måste därför ha begått ett brott, som han blivit medskyldig till.

Hm! sade någon i salen.

Axel Ström satt åter och insåg, att han var i fara. Han såg upp och mötte inte en enda blick, alla följde talaren med ögonen. Men långt borta i salen satt Geissler nu igen, han såg ytterst överlägsen ut, liksom färdig att spricka av högmod, med underläppen framskjuten och med ansiktet vänt emot taket. Denna oerhörda likgiltighet för domsalens helgd och detta högljudda: hm! kom att verka upplivande på Axel, och åter kände han sig ej längre ensam mot hela världen.

Och nu artade det sig. Denne statsadvokat tyckte äntligen det kunde vara nog. Han hade fått ge uttryck åt så många misstankar mot honom som möjligt var, nu stannade han. Ja, han gjorde på sätt och vis helt om, statsadvokaten. Han påyrkade inte en fällande dom. Han sade till slut rent ut, att efter föreliggande vittnesmål tordes han för sin del inte påyrka, att den anklagade skulle fällas.

Det var ju riktigt bra, tänkte väl Axel, nu blir det slut på det!

Sedan började försvarsadvokaten tala. Han var en ung man, som hade studerat till jurist och nu fått sig anförtrott försvaret i detta präktiga mål. Det blev också en låt därefter. Aldrig hade någon varit mera viss om att försvara en oskyldig än han. I själva verket hade denna fru Heyerdahl gått honom i förväg och på förmiddagen snappat ifrån honom åtskilliga argument. Han var missnöjd med att hon utnyttjat samhället — å, han hade själv så mycket att säga samhället. Han var förargad på domaren, som inte hade avbrutit henne, det var ju ett formligt inlägg hon presterade, ett långt och genomtänkt anförande, hon haft. Vad återstod nu för honom?

Han började med början av tjänsteflickan Barbro Bredesens levnadslopp. Hon var från ett ringa hem, hade förresten strävsamma och aktningsvärda föräldrar, hon kom tidigt ut för att tjäna och kom först till länsmannens. Vi ha i dag hört den mening, som hennes matmor, fru Heyerdahl, hade om henne; den kunde inte vara bättre. Barbro kom till Bergen. Försvarsadvokaten fäste sig vid den av varm känsla präglade orlovsedeln från två kontorister i Bergen, hos vilka hon haft en ansvarsfull ställning. Barbro kom hem igen för att sköta huset åt en ungkarl i obygden. Här började hennes olycka.

Hon skulle få barn med denne ungkarl. Den ärade statsadvokaten hade — för övrigt på det allra hänsynsfullaste och skonsammaste sätt — talat om fosters läggande å lönn. Hade Barbro dolt sitt tillstånd, hade hon förnekat det? De båda vittnena, flickorna från hennes hembygd, hade trott sig förstå, att hon var havande, men när de frågade henne, hade hon alls ingenting förnekat, hon hade bara inte velat tala om det. Så göra unga flickor med en sådan sak, de vilja inte höra talas om den. Ingen annan hade frågat Barbro. Hade hon gått till sin matmor och bekänt? Hon hade ingen matmor. Hon var själv matmor. Hon hade en husbonde, men en ung flicka går inte till en man med sådana hemligheter, hon bär sitt kors själv, hon sjunger inte, hon viskar inte, hon är trappist. Hon gömmer sig inte, men hon går i enrum.

Barnet födes. Det är en fullgången och välskapad gosse. Han har levat och andats efter födelsen, men han han blivit kvävd. Juryn känner omständigheterna vid denna födelse. Den försiggick i vatten. Modern föll i bäcken och födde. Hon är ur stånd att rädda barnet, hon blir liggande och kan inte ens rädda sig själv upp på land förrän efteråt. Inga spår av yttre våld kunna upptäckas på barnet, ingen har velat dess död, det är kvävt av vattnet. Det är omöjligt att finna en naturligare förklaring.

Den ärade statsadvokaten hänsyftade på ett skynke: det skulle vara en dunkel punkt, att hon hade tagit med sig denna halva skjorta på sin vandring. Intet var klarare än denna dunkelhet: hon hade tagit med sig skynket för att repa enris i det. Hon kunde ha tagit — låt oss säga ett örngott, men hon tog ett skynke till det. Något måste hon ha, hon kunde inte bära repat enris med sig i händerna. Nej, i det avseendet kunde juryn vara lugn!

Men det var en annan punkt, som inte var fullt så klar: hade den anklagade det stöd och den omvårdnad, hennes tillstånd krävde under denna tid? Visade hennes husbonde skonsamhet mot henne? Väl, om han gjorde det! Flickan har här under rannsakningen yttrat sig erkännande om sin husbonde; det tyder på ett gott och ädelt sinnelag hos henne. Mannen själv, Axel Ström, har ju heller inte i sina förklaringar lagt sten på bördan för den anklagade och klandrat henne. Det har han sannerligen också gjort rätt, för att inte säga klokt, uti: det är hon, som skall rädda honom. Att kasta den mesta möjliga skulden på henne skulle nämligen, om det förde till hennes fall, också draga honom med.

Det är omöjligt att fördjupa sig i detta måls handlingar utan att känna det djupaste medlidande med denna flicka i hennes övergivenhet. Och dock behöver hon inte anropa barmhärtigheten, utan bara rättvisan och förståelsen. Hon och hennes husbonde äro på sätt och vis förlovade med varandra, men oförenlighet och djup åtskillnad i intressen utesluter äktenskap. Hos denne man kan denna flicka inte finna sin framtid. För att återvända till det medförda skynket — det är icke angenämt att behöva göra det — så var det, när allt kommer omkring, icke ett av sina egna linnen flickan tagit med sig, utan en av sin husbondes skjortor. Vi frågade oss själva till en början: Hade hon fått denna skjorta för ändamålet i fråga? Här menade vi, kunde finnas en möjlighet för att mannen, att Axel, haft sitt finger med i spelet.

Hm! sade det långt borta i salen. Det var så skarpt och högljutt, att det hejdade talaren; alla sökte med ögonen efter upphovsmannen till detta avbrott, domaren sände en skarp blick dit bort.

Men — fortsatte försvarsadvokaten efter att ha återvunnit fattningen — även i detta avseende kunna vi vara lugna, tack vare den anklagade själv. Ehuru det borde ligga i hennes intresse att påtaga sig endast hälften av skulden, så har hon icke gjort det. Hon har på det bestämdaste fritagit Axel Ström från att ha känt till, att hon tog hans skjorta i stället för sitt eget linne med sig till bäcken, jag menar till skogen efter enris. Det finns intet som helst skäl att tvivla på den anklagades ord, de ha hela tiden hållit streck, de göra det också här: hade hon fått skjortan av mannen, skulle detta ha förutsatt hela barnamordet, och den anklagade med sin sanningskärlek vill inte bidraga till att fälla ens denne man för ett brott, som icke är till. På det hela taget yttrar hon sig vackert och öppet och har icke velat skjuta skulden på andra. Detta drag av förfining går igen överallt hos henne. Sålunda har hon till exempel svept in det lilla barnliket på bästa sätt och gjort sig möda därmed. Sådant fann länsmannen det i graven.

Domaren vill — för ordningens skull — fästa uppmärksamheten på att det var graven nummer två länsmannen fann, och där hade ju Axel begravt barnet.

Ja visst, så var det, och jag tackar herr domaren! säger försvarsadvokaten med all den vördnad man är skyldig rättsväsendet! Jo, det var nog så. Men nu hade Axel själv förklarat, att han bara lyftade liket över till den nya graven och lade liket däri. Och det är utan tvivel också så, att en kvinna kan svepa ett barn bättre än en man kan, och vem kan svepa det allra bäst? Jo, en mor med sina kärleksfulla händer!

Domaren nickar.

Men för övrigt: Kunde inte denna flicka — om hon hade varit sådan — ha grävt ned barnet naket? Jag vill gå så långt, att jag säger, att hon kunde ha lagt det i en soplåda. Hon kunde ha lämnat det under ett träd ovan jord att frysa ihjäl, d. v. s. om det inte hade varit dött. Hon kunde ha stuckit in det i spisen en ensam stund och bränt upp det. Hon kunde ha tagit det med sig till Sellanråbäcken och slängt ned det i den. Intet av allt detta gjorde denna moder. Hon svepte det döda barnet och begravde det. Och var det väl svept, då det anträffades, så var det en kvinna och inte en man, som hade gjort det.

Nu, sade försvarsadvokaten, skulle juryn avgöra, hur mycken brottslighet som ännu kunde finnas hos tjänsteflickan Barbro. Det blev i sanning inte mycket kvar, det blev efter försvarsadvokatens bästa förstånd intet kvar. Det skulle i så fall vara, att juryn ville fälla henne, för att hon underlåtit att anmäla dödsfallet. Men nu var ju barnet en gång dött, det var långt uppe i ödemarken, många mil från präst och länsman, det fick sova sin eviga sömn i en god grav i skogen. Var det ett brott att begrava det här, så delade den anklagade det med barnets fader. Men detta brott måste i alla händelser kunna förlåtas. Man har mer och mer lagt bort att straffa brott, man förbättrar förbrytarna. Det var i gamla tider man skulle straffa allt möjligt, det var nämligen hämndläran från gamla testamentet: Öga för öga och tand för tand! Nej, detta är inte längre lagstiftningens anda. Den moderna rättskipningen är human, den söker anpassa sig efter det mer eller mindre brottsliga sinnelag, som personen i fråga kan ha visat.

Döm alltså inte denna flicka! sade försvarsadvokaten. Det gäller inte att få en förbrytare mera, det gäller att återskänka samhället en god och nyttig medlem. Försvarsadvokaten hänvisade till att den anklagade nu skulle få den sorgfälligaste tillsyn på en ny plats, som var henne erbjuden: fru Heyerdahl hade efter sin långvariga bekantskap med Barbro och sin rika erfarenhet som mor öppnat sitt hem på vid gavel för henne; juryn skulle då under tyngden av sitt ansvar döma eller fritaga henne. Till slut ville försvarsadvokaten tacka herr statsadvokaten, för att han inte gjorde yrkande om fällande dom. Där såg man den djupa och humana förståelsen.

Försvarsadvokaten satte sig.

Återstoden av förhandlingarna tog inte lång tid. Talet till juryn var detsamma om igen, sett från två håll: ett kort sammandrag av hela skådespelets innehåll, kort, tråkigt och värdigt. Det hade gått så behagligt till, både statsadvokaten och försvarsadvokaten hade ju varit inne på domarens område, de hade gjort hans värv lätt.

Ljus tändes, ett par lampor lyste ned från taket, en skral belysning, vid vilken domaren inte tycktes kunna se sina anteckningar. Han klandrade ganska skarpt, att icke det lilla barnets död blivit anmäld för myndigheterna; men, sade han, det måste under förhandenvarande omständigheter närmast ha varit barnafaderns sak och icke moderns, eftersom hon var för svag till det. Så skulle då juryn avgöra, om här förelåg fosters läggande å lönn och barnamord. Det hela blev än en gång utlagt från början till slut. Därpå följde den sedvanliga uppmaningen att erinra sig ansvaret, vilket juryn förr hade fått sig inpräntat, och slutligen det icke okända rådet att i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Nu var alltsammans klart.

Så gingo domarna ut ur salen och in i ett mindre rum. De skulle överlägga om ett papper med frågor, som en av dem fått med sig. De voro borta i fem minuter och kommo tillbaka med nej på alla frågorna.

Nej, tjänsteflickan Barbro hade icke dödat sitt barn.

Sedan talade domaren ett par ord igen och sade, att ogifta Barbro Bredesen var frikänd.

Folket lämnade salen. Komedien var slut…

Någon tar Axel Ström i armen. Det är Geissler. Han sade: Seså, nu är du kvitt detta! — Ja, sade Axel. — Men de ha ju hindrat dig onödigtvis i ditt arbete. — Ja, svarade Axel åter. Men nu hade han hämtat sig litet och tillade: Men jag får ju vara glad, att jag slapp undan. — Det fattades bara, att du inte hade gjort det, sade Geissler och lade tonvikt på varje ord. Härav fick Axel det intrycket, att Geissler måtte haft något att göra med saken, att han måtte gripit in. Gud vet, om det inte i grund och botten var Geissler, som hade lett hela rätten och fått fram det resultat han ville. Dunkelt var det.

Men så mycket förstod Axel, att Geissler hade stått på hans sida hela dagen. — Ja, I skall ha stor tack! sade han och ville ta Geissler i hand. — Vad då för? frågade denne. — För — ja, för alltsammans! — Geissler avvisade honom kort: Jag har ingenting gjort. Jag brydde mig inte om att göra något, det behövdes inte. — Men Geissler hade kanske ändå intet emot detta tack, det var som om han väntat på det och nu fått det: Jag har inte tid att tala mera med dig just nu, sade han. Reser du hem igen i morgon? Gott. Farväl så länge! — Geissler försvann nedåt gatan…

På hemresan på ångbåten träffade Axel länsmannen och frun, Barbro och de båda flickorna, som vittnat. — Nåå, sade fru Heyerdahl, är du inte glad, att det gick som det gjorde? — Joo, svarade Axel. Han måste väl vara glad för att det blev slut på det. — Länsmannen själv talade och sade: Detta är nu det andra barnmålet jag haft uppe i obygden, det första gällde Inger på Sellanrå, nu har jag blivit kvitt det andra. Nej, det går inte att komma ifrån sådant, rättvisan måste ha sin gång!

Men fru Heyerdahl förstod mycket väl, att Axel inte var vidare blid för hennes vittnesmål i går. Nu ville hon släta över och göra det gott igen: Ja, du förstod väl, varför jag talade som jag gjorde emot dig? — Jaa, svarade Axel. — Det förstod du väl. Du tror väl inte, att jag ville dig illa? Dig har jag alltid ansett för en präktig karl, det vill jag bara säga dig. — Hm, sade Axel bara, men han blev både rörd och glad. — Ja, det har jag, sade fru Heyerdahl, men jag var tvungen att lägga litet skuld på dig, eljes hade Barbro blivit dömd och du med henne. Det skedde i bästa avsikt från min sida. — Ja, ja, tack ska frun ha! — Det var jag och ingen annan, som gick omkring i byn och verkade för er hos både den ena och den andra. Och du hörde ju, att vi alla som talade måste skylla litet på dig för att få er bägge fria. — Ja, sade Axel. — Du trodde väl inte ett ögonblick, att jag ville dig illa, vet jag? Dig som jag anser för en så präktig karl!

Det gjorde gott efter all förnedringen. Axel var i alla fall nu så rörd, att han faktiskt ville ge länsmansfrun något, vad det nu kunde bli, visa sin tacksamhet och ge henne någonting, kanske något av det han slaktade nu i höst. Han hade en ungtjur.

Fru Heyerdahl höll ord: hon tog Barbro till sig. Även ombord på båten tog hon sig an henne och tillät henne varken att frysa eller svälta; hon tillät henne heller inte att prata och skämta med styrmannen, som var från Bergen. Första gången detta hände, sade hon inte något, bara ropade Barbro till sig. Men se, nu stod Barbro åter och pratade med styrmannen och lade huvudet på sned och talade bergendialekt och log. Då ropade frun på henne och sade: Jag tycker inte du skall stå och flamsa med manfolk nu, Barbro. Kom ihåg, vad du har varit ute för och var du kommer ifrån. — Jag hörde bara han var ifrån Bergen, och då talade jag litet med honom, svarade Barbro.

Axel sade ingenting till henne. Han lade märke till, att hon var fin och blek i hyn och hade fått vackra tänder. Hon hade ingen av hans ringar på sig…

Och nu vandrar Axel i väg uppåt obygden. Det blåser och regnar, men han är själaglad, han har sett slåttermaskinen och djupharven nere på bryggan. Den Geissler! Inte ett ord hade han vid detta tillfälle nämnt om den stora sändningen. Han var en förunderlig herre.