Mazepa/II

←  Ukrainas land och folk

Mazepa Historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s dagar av Alfred Jensen Den politiske lyckoriddaren

Kärleksnarren  →

II.
DEN POLITISKE LYCKORIDDAREN.

Ivan Stepanovitj Mazepa-Koledinskij tillhörde en ortodox, lillrysk adelssläkt. Stamfadern fick av polske konungen Sigismund år 1544 godset Mazepince i distriktet Bialacerkiew (i det nuvarande guvernementet Kiev), med skyldighet att göra rusttjänst hos starostan (slottsfogden) i Bialacerkiew. Dennes son Michail fick denna förläning bekräftad av Sigismund August 1572 och Stefan Batory 1578 samt av Henrik av Anjou nyttjanderätt till byn Pasotjna vid Liubomir. Dennes son, regementsdomaren Fedor, deltog i den redan omnämnde Nalivajkos resningsförsök mot polackerna, utlämnades av kosackerna i Solnica och avrättades jämte Nalivajko 1594.

Denne dog barnlös, men hans broder Nikolaj hade en son med dubbelnamnet Stepan Adam. Det ovanliga förhållandet med tvänne förnamn har man endast kunnat förklara därmed, att han såsom grekisk-ortodox döptes till Stepan, men sedermera genom polsk-katolsk påtryckning antagit namnet Adam. För mord på en polsk adelsman Zielenski dömdes han 1638 till »infami» (ungefär motsvarande vårt »förlust av medborgerligt förtroende») och till döden, men lyckades genom mutor slingra sig undan snaran och återinsattes 1659 av Johan Kazimir i sina forna rättigheter och fick titeln »undermunskänk» (podstoli) av Tjernigov, vilken värdighet också överflyttades på hans ende son Ivan, den blivande hetmanen. Han dog i mitten av 1600-talet.

Hans hustru tillhörda släkten Mokiewski och blev efter hans död abbedissa i Frolo-Voznesenska nunne-klostret i Kiev under namnet Maria Magdalena. Då hennes son blivit hetman, flyttade hon till Moskva och förestod en tid även klostret i Gluchov. Hon dog 1707, sålunda blott två år före den ålderstigne sonen. Förutom sonen Ivan hade hon en dotter, som ingick tre äktenskap: det första med Obidovskij, vars son blev överste och gifte sig med den lillryske generaldomaren Kotjubejs äldre dotter Anna; det andra med en viss Vitoslavskij, och i detta äktenskap föddes en dotter (Marianna), som ock blev nunna i Kiev; det tredje med Vojnarovskij. Det sista äktenskapet blev mycket olyckligt, ty den tredje gemålen, som var änkling, medförde icke blott tre döttrar från sitt förra gifte, utan ock starka sympatier för katolicismen. För att slippa övergå till den romerska läran rymde hon från hemmet till sin mor och dog såsom nunna, måhända i Poltava, där hon skulle ha vistats år 1709. I detta äktenskap föddes sonen Andrej Vojnarovskij, vilken sedermera blev överste i svensk tjänst och såsom laglig arvtagare av Mazepas kvarlåtenskap vållade den svenska Frihetstidens regeringar mycket besvär, såsom vi längre fram skola få se.

En annan gren av släkten Mazepa kallade sig Vasiutinski (till skillnad från Koledinski) och förekommer i kosackregister från 1600-talet. Överhuvud tyckes namnet icke hava haft någon god klang i Polen; när t. ex. en viss Kasian Sakowitj år 1644 avföll från ortodoxien till papismen, kallades han i en smädeskrift för en »kättersk mazepa».

Mazepas födelseår är okänt. Ett dylikt årtal kan ju synas oväsentligt, men onekligen vore det av stort intresse att med bestämdhet veta, huru gammal Mazepa var, då han år 1708 kom till det svenska lägret. Den främste Mazepa-kännaren, N. I. Kostomarov, uppger i sin stora Mazepa-monografi (1885) födelseåret till 1629, och en annan Mazepa-forskare, den lillryske författaren F. M. Umanec, söker i sin stora studie (Petersburg 1897) bevisa, att födelseåret ej kan förläggas senare än till 1633. Men fältet har stått öppet för gissningar och lösa antaganden. Den historiska kalendern »Die Europäische Fama» för år 1709 uppgav hans ålder ända till 83 år – en siffra som man så mycket mindre kan lita på som denna tidskrönika var ganska illa underrättad om förhållandena i östra Europa. På en fotografi efter Norblins kopparstick av Mazepa (från slutet av 1700-talet) läses: »Ætatis 78», vilket lika litet är att bygga på. Däremot måste man tillmäta en viss betydelse åt uppgifter, lämnade av Mazepas samtida, som varit i hans personliga närhet, och därav framgår, att födelseåret knappt kan ha varit tidigare än 1638 och ej senare än 1645, det förra dock troligare. Adlerfelt anger visserligen hans ålder till 64 år (år 1709), men Nordberg nämner siffran 70 år, och den slovakiske pastorn Krmann, som också var med då, skriver »inemot 70 år». Yngre än c:a 65 år kunde han näppeligen ha varit, eftersom hans mor levde ända till år 1707, och eftersom han själv redan år 1689 beskärmade sig över sin höga ålderdom och dess krämpor», även om man alltid med stor misstro bör upptaga Mazepas uppgifter om sig själv. En ålder av inemot sjuttio år är i alla fall högst aktningsvärd, om man besinnar, att han då inlät sig på det dumdristiga företaget att »förråda» tsar Peter och att han endast några få år förut hade haft ett av sina kollrigaste kärleksäventyr.

Här må redan anföras, vilket intryck de båda ovannämnda fältprästerna fingo av den svenske kungens tvetydige bundsförvant. Det heter i Nordbergs historia:

»Elliest war denna Mazeppa til sin härkomst en Pohlnisk Adelsman; hade i ungdomen, i Konung Johan Casimirs tid, warit Camar-page wid Hofwet. Längre fram, då ett buller warit i Pohlen, skall Pohlniske Fältherren welat skicka sina meubler i säkerhet och gifwit Mazeppa Commission at föllja dem åt, men hade ej bättre lyckats än at Saporowerne kommit deröfwer, tagit bort altsammans och fördt Mazeppa till Ukraine, der han så insinuerat sig hos alla, at då warande Cosackiske Fältherren brukat honom hemma såsom sitt förtrognaste Råd. Efter några år, då hans Herre förfallit i Czarens onåd och blifwit skickad til Sibirien, hade Cosackerne med enhälliga röster walt honom til sin Hettman eller Fältherre. Sant är det, at han i yngre åren måste hafwa haft både lif och hierta såsom en braf karl, ty ännu då han kom til Kongl. Hög-quarteret och war redan 70 år, hade hans ögon en brinnande eld, och talet förstånd med mycken beskedlighet. Han war dageligen hos Konungen, ibland at de woro allena, ibland at Gr. Piper war tillstädes, och skedde alla deras discourser på Latin». – Det var väl efter denna icke oävna karaktäristik som Voltaire i sin historia om Karl XII beskrev Mazepa såsom »en modig, företagsam och otröttlig man, änskönt gammal till åren».

Krmann skriver: »Mazepa var en man av inemot 70 år, med allvarsam uppsyn, utbildad efter kosackiska sedvänjor, kunnig i latin, polska och ryska, egare av en stor förmögenhet, som han hade samlat genom olika underhåll av tsaren och polske kungen samt genom egna rika inkomster och årsintäkter av sina underhavande. Ty hela Ukraina var beroende av sin dux (hetman) ända till slutet av hans liv, och han utvalde ansvariga bland sina hovmän och gav dem städer och byar i underhåll; men av andra underhavande samlade han själv pängar, och av varje jordbrukare tog han i årlig skatt två eller flera polska gyllen i mån av deras skatteförmåga. I alla städer och större byar hade han egna gårdar, rörlig egendom, bryggerier och brännerier ..... Polsk till sinnelaget, gynnade han polacker och svenskar mer än moskoviterna, men dolde detta så mycket som möjligt.»

Och den polske historieskrivaren Erazm Otwinowski, som i sin krönika om August II:s regering skildrat tilldragelser, tillhörande författarens egen tid, säger om Mazepa, att han var en man »av förtjänst med stora egenskaper, levde i stor lycka, var hos hela folket in amore venerativo et adorativo timore, och att han dristigt kunde säga om sin lycka: Nil felicitati meæ deest nisi moderatio ejus (Intet fattas i min lycka, utom en måttfull begränsning därav)». För Otwinowski framstod Mazepa nämligen såsom en polsk ädling, den där ville befria sitt land från tsaren genom att övergå till Polen!

Vi skola i det följande se, huru pass riktiga dessa omdömen voro.

Mazepas ungdom är likaledes höljd i dunkel. Emellertid fick han en god uppfostran, förmodligen vid seminariet i Kiev och vid något jesuitkollegium i Warschau eller möjligen i Polotsk. Man vet också, att han tillbragt ett par studieår i utlandet, troligen Frankrike och Holland, med anslag av Krakau-akademiens mecenat Nowodworski, I sällskap hade han den blivande artilleriöversten Marcin Katski, och enär denne redan deltagit i 1655 års krig med svenskarna, låter detta förmoda, att Mazepa själv då var tämligen hunnen till åren. Att hans lättsinniga natur redan tidigt tog ut sin rätt, tyckes framgå av faderns råd, att sonen »måtte lära sig umgås med folk i den polske konungens omgivning och icke bedriva ofog på krogarna».

Det äldsta samtida vittnesbördet om Mazepa föreligger i polacken Paseks memoarer. Jan Chryzostom Pasek efterlämnade i handskrift högst intressanta memoarer om sina upplevelser i krig och fred (han hade bland annat följt Czarnieckis trupper till Danmark år 1659 – se den förträffliga danska översättningen av Stanislaw Roszniecki:

»Polackerne i Danmark»), och däri nämnes Mazepa vid två tillfällen. Denne var då såsom kammarherre eller adjutant anställd vid det polska konungahuset sedan 1659 och tyckes ha tillvunnit sig sympati, att döma av Johan Kazimirs ord: »På grund av hans färdigheter kunna vi hoppas, att fosterlandet i sinom tid skall få gagn av honom». Vid det första tillfället, år 1661 (då Pasek var 31 år gammal), hade Mazepa, som då befann sig hos konungen i Grodno, beskyllt Pasek för förräderi, och denna anklagelse var icke ogrundad, ty Pasek hyste verkligen planer att övergå från Czarnieckis kungliga trupper till de konfedererades motparti; men då de erbjödo honom kanslärsposten, vägrade han att avlägga eden, och hela saken förföll. På Mazepas angivelse häktades han i Grodno. Han blev visserligen fri och fick till och med 500 dukater av kungen. Men Pasek hyste sedan dess groll till Mazepa, »den nyadlade kosacken», och lurade blott på lägligt tillfälle att få betala för gammal ost.

Ett sådant tillfälle erbjöd sig redan året därpå, då de båda hetlevrade herrarna träffades på kungliga slottet i Warschau. Vi återgiva här ordagrant Paseks dråpliga skildring av detta möte, enär den lämnar en intressant kulturbild från det dåtida hovlivet, kryddad med Paseks kärva och mustiga humor.

»Mazepa hade redan bett kungen om förlåtelse för det elaka spratt, han spelade mig i Grodno, och återvände till hovet. Vi gingo dagligen vid varandras sida, ty denna enda förnärmelse hade ej vållat mig skada, utan fastmer skaffat mig bröd och gott rykte, som till och med de konfedererade avundades mig och som andra lyckönskade mig till. Men jag hade ändå ett horn i sidan till honom, särskilt då jag var drucken, ty då pläga ju alla oförrätter stiga åt huvudet.»

»En gång gick jag genom ett rum, gränsande till det sista, där kungen befann sig. Jag fann honom där, men för rästen voro där blott några av hovfolket. Jag gick då fram, något beskänkt, och sade åt denne Mazepa: Czolem, panie asawula!^[1] Och eftersom han var en morsk herre, svarade han genast: Czolem, panie kapral! Utan att besinna mig gav jag honom med näven ett slag på truten och tog några steg tillbaka. Han grep med handen om svärdsfästet; jag likaså. Man rusade till och skrek: Stopp! Stopp! Kungen är där bakom dörren! Men ingen ställde sig på hans sida, ty de sågo snett på honom för att han var en smula kältring och till på köpet kosack, som nyss adlats. De kände också till det agg, som jag med rätta hyste mot honom, och de respekterade mig, ty jag hade redan förbrödrat mig med dem utan att dock svansa för dem.»

»Nu uppstod stor rörelse. En hovman gick in i det andra rummet och sade: Stormäktige konung! Herr Pasek har örfilat Mazepa! Men kungen gav honom då genast ett slag på munnen: Du skall vara tyst, tills du blir åtspord. – Biskopen blev förfärad, då han fick höra talas om detta capitale (förbrytelse), och fruktade, att jag skulle lida någon insultus (straff). Han gick därför fram till mig och sade: Jag känner ej ers högvälborenhet, men jag ber för Guds skull: gäck hädan, ty det är ett stort brott att i konungens gemak örfila någon av hans hovmän. Men jag svarade: Ers högvördighet vet ej, vad den skurken är mig skyldig. Då återtog biskopen: Därmed må vara huru som hälst, men på detta ställe höves det icke att förgå sig på det viset. Gäck hädan, medan det ännu är tid, innan kungen får vetskap därom. Men jag svarade: Nej, det gör jag icke.»

»Mazepa gick nu ut med gråten i halsen. Slaget smärtade honom icke så mycket som harmen att hovmännen ej hade tagit hans parti som för en kollega. Jag berättade då för biskopen originem praetensionis (orsaken till grollet), då en kunglig kammarherre kom in och meddelade biskopen, att han nu kunde få företräde hos kungen. När han gick, räckte han hotfullt långnäsa åt mig, och jag trodde, att saken redan var bekant. De gingo in till kungen, men jag gick till värdshuset. Dagen därpå var en lördag. Jag gick dock ej till slottet ty jag hyste mina farhågor, och särskilt i nyktert tillstånd har människan en annan recollatia (stämning). Jag frågade på omvägar, om saken rapporterats för kungen, och det svarades mig, att kungen visste om det, men att han icke hade blivit ond, utan givit kammarherrn, som inberättat detta, en örfil med orden: Vad angår det mig? Det har ju ingenting hänt! Tala inte om sådant strunt för mig!»

»På söndagen gick jag till kammarherren och sporde, om jag tordes visa mig för kungen. Han svarade, att kungen ej hade en skymt av vrede och att han till och med sagt: Jag förundrar mig ej över detta, ty denna calumnia (smälek) gör mer ont än ett sår. Men det var en lycka, att de ej träffades ute, och det var också bra att Mazepa slapp undan så lindrigt med denna läxa, på det han en annan gång skall veta, hur det går, när man falskeligen förvränger saker, – Jag trädde alltså in, just som de kungliga höllo på att spisa. Då kungen fick se mig, sade han: Gud förlåte, har ni blivit stursk, eftersom jag icke sett er på tre dar. Jag märker, att ni måste uppföra er strängt mot herrar sändebud, ty ni skall ofta presentera i audiensrummet. Jag svarade: Men ändå beklaga de sig, nådig konung, fastän de åtnjuta både humanitet och traktament av ers kungliga höghet. Om man behandlar dem mer subtilt, skulle vi ej kunna umgås med dem.»

»Därpå konverserade jag med andra i olika ämnen. Jag var glad och tänkte ej mer på den där Mazepa. Då kringbjöds desserten. Där var en björn, alias in forma människa, circiter 13 år gammal, som blivit inringad i Litauen och som Marcin Oginski låtit infånga i nät till stor förtret för jägarna, ty björnarna försvarade honom ursinnigt, särskilt en stor hona, som måtte ha varit ungens mor. Hon fälldes snart, och vi infångade ungen, som var nästan som en människa, särskilt på händer och fötter fanns det icke björnklor, utan mänskliga naglar. Men det var den differentia, att den var bevuxen med långt hår, till och med på hela munnen, och ögonen lyste bara. Meningarna voro delade: somliga trodde, att det måste komma sig ex semine viri cum ursa; andra höllo före, att björnhonan snappat åt sig och vårdat ett mycket litet barn, som, då det ubera suxit (diat), därigenom också assumsit similitudinem animalis. Men denna unge hade varken mänsklig talförmåga eller mänskliga sedvänjor, utan blott djuriska.»

»Nu räckte drottningen honom ett päronskal, som hon sockrat. Med välbehag stoppade björnen det i gapet; men så fort han smakat därpå, spottade han ut det, rakt i synen på drottningen. Kungen brast då ut i gapskratt. Drottningen sade något på franska, men kungen skrattade ännu mer. Ludwika (Maria Luisa av Gonzaga) steg upp från bordet, synbart förtörnad. Men kungen befallde oss alla att dricka en skål för denna furie, bjöd på vin och musik och lät hämta fraucymer (fruntimmer), för att vi skulle roga oss. Först nu lät han tillkalla Mazepa och befallde oss, att vi skulle omfamna och be varandra om ursäkt. Förlåten varandra av hjärtat, ty I ären båda lika skyldiga. Så blev det äntligen försoning och vi sutto sedan vid varandras sida och drucko.»

Mazepas vistelse vid det polska kungahovet vart av stor betydelse för hans karaktärsutbildning, ty han lärde sig där den diplomatiska smidighet, som sedermera kom honom så utmärkt till pass i brydsamma lägen, och hans medfödda lättsinne fick god näring i den njutningslystna kungastaden vid Weichsel. Men denna polska fernissa på den råbarkade kosackhuden bidrog ock i hög grad till att göra honom impopulär bland Ukrainas oslipade kosacker, och gång på gång sökte han längre fram rentvå sig från misstanken att vara polsk szlachcic (adelsman). Efter utnämningen till lillrysk hetman ursakade han sig sålunda:

»Man lägger mig till last, att jag i min ungdom har varit kammartjänare hos den förre konung Johan Kasimir av Polen och att jag har en syster bosatt i Polen. Därför misstänker man mig för polska sympatier. Visserligen är det sant att min far skickade mig vid unga år till det polska hovet, men detta får ej göra mig misstänkt. Ehuru jag varit vid polska hovet, gick jag på mitt samvetes bud över till denna (vänstra) sidan av Dnjeper, där jag vann ynnest och allehanda förmåner, och jag är nu i tsarens tjänst, ej i den polske konungens. De forna hetmanerna tänkte annorlunda, men det fingo de plikta för, och det har jag oavlåtligt i minnet.»

Och vid ett annat tillfälle yttrade han: »Jag träder i tsarens tjänst med mörk uppsyn, ej glättig, ty det uppdiktas elaka rykten om mig, att jag skulle vara polack. Men min farfar och min far föddes i Ukraina och hava tjänat storgosudaren.»

Till Ukraina begav sig Mazepa för att å Johan Kazimirs vägnar överlämna bulavan (hetman-staven) åt den nye hetmanen över det polska Dnjeper-landet, Pavel Tetera. Så hette det åtminstone officiellt. Men att även personliga motiv till denna avresa, vartill vi återkomma på tal om Mazepas galanta äventyr, spelat in, framgår väl bäst därav att han aldrig återvände till det polska hovet, utan stannade kvar i det polska Ukraina, d. v. s. på högra stranden av Dnjeper. Här fick Tetera till efterträdare den kraftfulle, hänsynslöse och personligt äregirige Peter Dorosjenko, som i sin djärva politik sökte fullfölja Chmielnitskijs planer och i ett förbund med turkarna – kristenhetens arvfiender – såg enda möjligheten att bevara Lillrysslands självständighet gent emot både Polen och Moskva.

Samojlovitj, Mazepas företrädare såsom lillrysk hetman.
(Efter oljemålning från 1700-talet).

Mazepa blev 1669 anförare för Dorosjenkos livvakt och skickades 1673 till Krim för att åt khanen överlämna några fångade zaporoger. Men zaporogerna kommo Mazepa på spåren, befriade sina kamrater och förde honom själv till Sitj, där de ämnade avrätta honom. Men den redan omnämnde kosjevojen Sirko lade sig ut för honom: »Herrar bröder! Döden icke denne man! Han kan framdeles komma oss och vårt fosterland till pass.» Mazepa slapp sålunda undan med livet, men Dorosjenkos brev till khanen skickades till den vänstra Dnjeper-strandens hetman Samojlovitj, som redan stod helt och hållet under Moskvas inflytande, och denne befordrade brevet vidare till tsaren, som befallde att Mazepa skulle utlämnas av zaporogerna. Såsom fånge kom Mazepa sålunda till det vänstra Dnjeper-landet, men sattes efter några år på fri fot, upptogs bland Samojlovitj’ hovmän och fick i förläning byn Mali Sambor. Mazepa var då ännu så pass medellös, att han enligt grannarnas utsago ej ens hade fyra par oxar att spänna för plogen, utan själv jämte två kosacker måste hjälpa till att draga lasset.

I Ukraina kulminerade då ruinens sorgliga skede. Samojlovitj’ företrädare såsom lillrysk hetman, Demjan Mnohohrisjnyj, hade för hemliga stämplingar mot Moskva förvisats till Selenginsk i Sibirien 1672, och till hans efterföljare utsågs med Moskvas goda minne popsonen Samojlovitj, en högfärdig, vinningslysten despot. Hans dotter blev förmäld med bojaren Sjeremetev och fick i hemgift en by, ett hus i Moskva, ädelstenar till ett värde av 750 rubel, kläder och pälsverk för 1,000 rubel samt 5,000 rubel kontant. Men då hon dog, skickade Samojlovitj Mazepa till Moskva för att återfordra allt detta av svärsonen. Att Mazepa skulle ha varit lärare för Samojlovitj’ barn är icke bestyrkt; men utan tvivel fick han ett stort personligt inflytande i hetmanens hus. Samojlovitj rönte samma öde som sina föregångare: jämte sonen Jakob förvisades han till östra Sibirien, och hans andre son halshöggs i Sievsk. »Så – heter det i den apokryfiska krönika om kosackerna från 1648 till 1702, som till författare hade psevdonymen Samovidets [»det åsyna vittnet», sannolikt hette han Fedor Korobka] – straffar Gud dem, som i sin högfärd ringakta andra: i stället för gods och skatter stort armod, i stället för dyrbara kareter moskovitiska bondkärror och forvagnar, i stället för livréklädda tjänare en vakt av strjeltser, i stället för strängaspel daglig gråt och jämmer över egen inbilskhet, i stället för lyx ömklig ofrihet».

Det var är 1687 som Samojlovitj fängslades och avsattes. Till hans efterträdare såsom vice konung över Lilla Ryssland valdes – Ivan Mazepa. Men gratis klättrade han icke upp på denna vacklande tron. För att Golitsyn skulle värva anhängare åt uppkomlingen inom starsjinan (kosackernas rådgivande krigskansli) måste Mazepa åt Golitsyn betala 10,000 rubel, som – åtminstone delvis – togos ur Samojlovitj’ konfiskerade förmögenhet. Och en gång uppe på denna svindlande höjd, blev Mazepas hela återstående liv ett mästerligt balanserande och vinglande, tills det oundvikliga fallet var inne.

Det kan ju vara av något intresse att taga del av den trohetsförklaring, som Mazepa avlade till Moskvas tsar omedelbart efter valet den 25 juli 1687. Den visar bäst de faktiska konsekvenserna av Chmielnitskijs »personalunion» med Moskva.

»Jag, Guds träl, lovar härmed vid det heliga Evangeliet inför Herren Gud den Allsmäktige, en person i den Heliga Trefaldigheten, att jag, hos de mest lysande och mäktige Storgosudarerna, Tsarerna och Storfurstarna Ioann Alexejevitj, Peter Alexejevitj samt Storgosudarynjan den rättrogna Tsarevnan och Storfurstinnan Sofia Alexejevna, hela Stora, Lilla och Vita Rysslands självhärskare, arvtagare, Gosudarer och härskare av många riken, stam- och arvegods i öster, väster och norr, skall vara trofast och ständigt i evig underdånighet hos deras tsariska lysande Majestät och hos dess tronarvingar; men med polske konungen, turkiske sultanen och krimske khanen skall jag ej hava förrädiska förbindelser eller skriva till dem om något utan deras tsariska Majestäts ukaz och befallning och icke lägga råd med dem; samt att de av deras tsariska Majestät och härskare åt mig, Ivan, samt åt starsjinan och hela zaporogiska hären och det lillryska folket på denna sammankomst, i krigslägret vid floden Kolomak [en biflod till Vorskla] uppställda och givna punkterna i allo hålla fast och beständigt enligt deras tsariska Majestäts och härskares ukaz; till uppfyllande av allt detta lovar jag och kysser detta Heliga Evangelium och Herrens undergörande kors.

Ivan Mazepa, hetman över deras Tsariska Majestäts zaporogiska armé.»

I övrigt bekräftades formellt Chmielnitskijs statuter rörande kosackernas skattefrihet, rättighet att välja hetman och att mottaga utländska sändebud [utom det polska och turkiska]. Efter installationen i Moskva undfägnades bojarerna och starsjinan rikligt av Mazepa, och enligt Gordon, den skottske ingeniören, som kommit till Ryssland 1661 och blev en av den unge tsar Peters första praktiska lärare, dracks det vid invigningsfesten många önskeskålar under avlossande av glädjesalvor.

Redan från det första ögonblicket röjde Mazepa sin politiska karaktärslöshet. Han visste, att han hade fiender och avundsmän på alla håll, särskilt bland Samojlovitj’ anhängare; men på samma gång som han sökte köpa och vinna motståndarna på sin sida, försummade han ej att i smyg förtala och göra dem misstänkta i Moskva, likasom de ock använde samma lömska metod gent emot honom.

Men det måste oförbehållsamt erkännas, att Mazepa visade sig vara en utomordentligt skicklig omdanare av det lillryska lydlandet och att han med beundransvärd diplomatisk takt sökte jämka mellan Moskvas och Ukrainas vitt skilda intressen. Och svårigheterna voro ofantliga. Själv yttrade Mazepa en gäng om sina lillryska landsmän: »Bland de vanliga lillryssarna finns det sådana, som önska oreda och revolt. Fattiga stackare vilja få sin utkomst på de rikas bekostnad. Av samma härkomst som zaporogerna, taga de zaporogernas handlingssätt till mönster för sig hällre än att foga sig i en regelrätt samfundsordning i städerna. Och huru mycket de än lida genom zaporogerna, äro de dock i sitt vanvett alltid redo att sälla sig till dem.»

Det var särskilt två reformer, en politisk-militärisk och en ekonomisk, som gjorde kosackerna avogt stämda mot den nye hetmanen, »den sluge räven och Macchiavelli», såsom de kallade honom. Regeringen i Moskva beslöt nämligen att befästa Kiev och några orter vid floden Samara för att hava en säker försvarslinje mot tatarerna, och då detta på omvägar blev bekant i Sitj, hade Mazepa stor möda att lugna brushuvudena. Dessutom voro de för stolta och lata att deltaga i dessa befästningsarbeten, ty sådant grovarbete som att gräva löpgravar eller forsla kalk och lera var naturligtvis ovärdigt en »fri» kosack. Den andra reformen gällde brännvinsmonopolet, kosackernas ögonsten. I början tillät Mazepa de lillryska bönderna att själva »röka vin» (tillverka snaps) vid »bröllop och för husbehov» och att köpa mindre fat brännvin, rymmande 10 »kvarter» till pris av 2 kopek pr kv. Men snart indrogos dessa privilegier och »arrenden» helt och hållet, i det att brännvinsnäringen blev statsmonopol.

År 1689 var betydelsefullt både i Mazepas och Rysslands historia. Den 10 augusti kom den lillryske hetmanen med en svit av 300 personer åkande till Moskva i en gammalmodig tysk vagn, en sådan som utländska sändebud plägade färdas i. Hans avsikt var att bli presenterad för tsarevnan Sofia, men hennes dagar på tronen voro redan räknade, ty brodern Peter Alexejevitj stod just i begrepp att våldsamt övertaga regeringen. Mazepa med sitt fina politiska väderkorn uppfattade genast den nya situationen, och den 9 sept. var han redan i Troitska klostret för att hylla den unge monarken. Dagen därpå fick han audiens hos tsar Peter, och den utföll till hans stora belåtenhet – ett lysande bevis på hans diplomatiska smidighet och personligt vinnande sätt. Han var vid detta tillfälle iklädd en präktig kaftan och omgiven av kosack-starsjinan; efter följde kosacker med gåvor: ett guldkors, besatt med ädelstenar, och en sabel med dyrbar inläggning. Åt tsarens höga moder förärade han tio alnar förgylld sammet och åt tsarens höga gemål ett halsband av diamanter. I sitt svarstal på statssekreterarens nådigt lovordande hälsning hänvisade Mazepa till sitt ämbetes svårigheter, sin höga ålder och svaga hälsa, lovade att tjäna tsaren troget till sista blodsdroppen och inneslöt det lillryska folket i tsarens ynnest.

Ett följande möte med tsaren 1696 efter det andra fälttåget till Azov befästade det goda förhållandet mellan suveränen och vasallen. Mazepa förärade tsaren en turkisk sabel, besatt med guld och ädelstenar, samt en sköld prydd med diamanter, hyacinter och rubiner. Själv mottog han av Peter tolv stycken sammet, moiré och atlas, fem stycken damast och ett par sobelskinn, varjämte varje kosack fick en rubel. Men ett ännu större bevis på tsarens förtroende fick Mazepa, då han 1700, näst efter Golovin, utnämndes till den förste riddaren av S:t Andreas-orden, under det att monarken själv åt sig förbehöll det sjette rummet, och denna ordensutmärkelse följdes 1703 av den Vita örn, som August II förlänade honom. Kronan på dessa yttre nådesbevis sattes år 1707, då kejsar Josef I, för att behaga tsaren, gav »den ryske generalen, riddaren och värkliga geheimerådet» Mazepa värdigheten såsom furste av det heliga romerska riket. Diplomet undertecknades Wien d. 1 sept. 1707, men förseddes med anteckningen: »ingen expedition». Han blev sålunda icke »introducerad» eller officiellt erkänd såsom tysk riksfurste, men vapenskölden upptogs i de heraldiska böckerna, och Mazepa var ej sen att sätta furstemärket på sina vapen och övriga värdeföremål.

»Mazepas vapen som romersk riksfurste».
(Efter Siebmachers Allgem. grosses Wappenbuch.)

Detta bevisar emellertid till fullo, att Mazepa ända till 1707 var tsarens trogne tjänare, och hans administrativa och diplomatiska förmåga bestod ypperligt de många svåra prov, som sattes på hans person och höga ämbete. Redan år 1698 kunde han icke utan skäl skriva till Moskva: »Under loppet av mina elva år såsom hetman har jag utfört 11 sommar- och 12 vinterfälttåg, och det är ej svårt att inse, vilka vanskligheter, förluster och skövlingar zaporog-hären och hela Lillryssland nödgats lida under dessa oupphörliga tåg». Hans kännedom om Ukrainas stepper och om tatarerna kom tsar Peter lika bra till pass som när han sedermera skulle visa den flyende Karl XII vägen genom öknen till Bender. Han ingav tsar Peter planen till den nya expeditionen mot Azov, och när en lillrysk äventyrare från Poltava vid namn Petrik, skrivare hos zaporogerna, sökte uppvigla Ukraina till krig mot Moskva (1692), stod Mazepa orubbligt på tsarens bästa för »det enda odelbara Ryssland», och till sist vart Petrik dödad av en kosack.

Många orter i Ukraina erinra ännu i dag om denne märklige mans stora makt och den därmed vunna rikedomen. I födelsebyn Mazepince finnes det en kurgan (gravkulle), en väg och en källare, som bära hans namn. Vid Ljubetj, 190 verst från Kiev vid Dnjeper, står det s. k. Mazepa-berget (Mazepina gora) med traditionen av det slott, som Mazepa där byggde, och som tsaren år 1708 skänkte åt översten Pavel Polubotok, Sitt stadiga hemvist hade han i Baturin vid floden Sejm, grundat av Stefan Batory och efter 1669 anvisat som residens åt lillryska hetmaner; men därav finnas nu mera inga spår kvar efter den förstörelse, varmed tsaren hemsökte »förrädarens» huvudstad. I gott skick bevaras däremot det vid Desna vackert belägna, prydliga stenhus i Tjernigov, nu mera länsarkiv, som enligt traditionen skulle ha tillhört Mazepa. Och redan 1696 hade han fått Jampol (i Podolien) såsom arvegods.

Att Mazepa förvärvade sig en stor förmögenhet lider intet tvivel. Tsar Peters gunstlingar förstodo att förena de fosterländska intressena med de personligt materiella, och Mazepa var lika vinningslysten som de andra lillryska hetmanerna. Någon större frikostighet utövade han däremot icke, utom mot den ortodoxa kyrkan – förmodligen var han mån om att skaffa ur världen ryktena om hans polsk-katolska sympatier och »jesuitiska uppfostran». Han skänkte betydande summor till utvidgning och förskönande av Grottekyrkan (Lavra) i Kiev, vars gårdsmur av sten han bekostade 1698, och byggde Allhelgona-kyrkan där bredvid; han grundade två kloster: Kamenskij-Uspenskij vid Klinov och Domnitskij-Rozjdestvenskij nära Makosjin vid Desna och en kyrka i byn Digtiruvka, som ännu bär hans namn.

Mazepas underbara skicklighet att reda sig i varje dilemma – bland polska adelsmän, zaporoger och bojarer – röjer icke blott en stor diplomatisk förställningskonst, utan ock en ovanlig förmåga att med sin personlighet vinna sympatier. Och hans lysande karriär skulle näppeligen ha varit möjlig, om ej den yttre turen varit grundad på en ovanlig intelligens. Mazepas begåvning har ej heller förnekats på något håll. Men om han ändock icke blev någon värklig statsman av rang eller en stor historisk personlighet, kom sig detta av två stora fel i hans karaktär, vilka hindrade en varaktig framgång i hans förehavanden och som dessutom satt en outplånlig fläck på hans minne. Det ena felet hade han ärvt av sina hetmanska föregångare: den totala bristen på en ledande princip i sitt handlingssätt, frånvaro av en politisk, målmedveten karaktärsfasthet. Och denna moralisk-politiska hållningslöshet drev han ända därhän, att han kunde vara svekfull även mot sina närmaste anhängare och att han knappt längre hade förstående av rätt och orätt, av sanning och lögn, värklighet och dikt. Med Mazepa triumferade »ruinens» trångbröstade, vinningslystna egoism.

Mazepas namnteckning
(I svenska autografsällskapets tidskrift 1888 en annan faksimile efter original i svenska riksarkivet.)

Med detta lyte sammanhänger ock det andra grundfelet i hans komplicerade väsen: fegheten. Det skönjdes redan vid tvisten med Pasek, då han icke besvarade dennes örfil med samma mynt, och det framskymtade gång på gång under hela hans liv. Ehuru han såsom högsta chef för den zaporogiska hären ledde flera krigståg, t. ex. mot Azov, har man sig aldrig bekant att han personligt utmärkt sig i en drabbning. När han skickades till Volynien 1705 för att bistå August II, har krigshistorien intet att tälja om hans bedrifter där, och vi veta redan, vilken ömklig roll han spelade i krigshändelserna omedelbart före och efter Poltava, även om han då redan var bruten av ålderskrämpor.

Och Mazepa hade ännu ett fel, som är kanske det värsta av alla för en politisk person – han gjorde sig narraktigt löjlig, och det förlåta människorna ingen, som vill gälla för stor i gott eller ont. Detta visar sig bäst i hans många kärleksäventyr, som bilda ett kapitel för sig. De hava visserligen föga med historien att skaffa, allra minst den svenska; men de ha förtjänsten att vara mycket underhållande, och denna förtjänst förringas ingalunda därav, att dessa »romantiska» kärleksöden äro faktiska kulturbilder ur det östra Europas vilt oroliga liv på Karl XII:s tid.

---

______________

1. Mjuka tjänare, herr asaul! – en föraktlig anspelning på Mazepas kosackiska härkomst.