Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 15

←  Foglar (fortsättning)

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Foglar (fortsättning)  →

Femtonde kapitlet.

Foglar (fortsättning).

Hvarför ega hanarne ensamma af några arter och båda könen af andra arter bjerta färger? — Till könet inskränkt förärfning, tillämpad på åtskilliga bildningar och på en bjert färgad fjäderdrägt. — Nästbyggnad i förhållande till färgen. — Förlusten af parningsdrägten under vintern.

I detta kapitel hafva vi att undersöka, hvarför honan hos många fogelarter icke har erhållit samma prydnader som hanen, och hvarför båda könen hos många andra äro lika eller nästan lika prydda. I följande kapitel skola vi undersöka, hvarför honan i några få sällsynta fall eger synligare färger än hanen.

I min Origin of Species^[1] har jag i korthet uttalat den förmodan, att påfogelns långa stjert skulle vara olämplig och tjädertuppens tydliga svarta färg farlig för honan under rufningsperioden, och att dessa karakterers öfverflyttande från den hanliga till den honliga afkomman följaktligen har förhindrats genom naturligt urval. Jag tänker ännu, att detta i några få fall kan hafva inträffat; men efter att moget hafva begrundat alla de fakta, som jag har varit i stånd att samla, är jag nu benägen för den tron, att de hvarandra efterträdande variationerna, då könen äro olika, i allmänhet hafva från första början varit i sitt öfverflyttande inskränkta till samma kön, hos hvilket de först visade sig. Sedan mina anmärkningar blefvo synliga, har könens färg blifvit afhandlad i några ganska intressanta uppsatser af hr Wallace,^[2] hvilken hyllar den åsigten, att de hvarandra efterträdande förändringarna i nästan alla fall tenderade till en likmessig förärfning till båda könen, men att honan genom naturligt urval har blifvit skyddad mot att erhålla hanens i ögonen fallande färger i följd af den fara, för hvilken hon annars hade varit utsatt under rufningen.

Denna åsigt gör en vidlyftig framställning af en svår punkt nödvändig, nämligen om öfverlemnandet af en karakter, hvilken först ärfdes af båda könen, sedermera kan genom urval inskränkas till endast ett kön. Vi böra ihågkomma, såsom det i föregående kapitel visades om könsurvalet, att karakterer, hvilka i sin utveckling äro inskränkta till endast ett kön, alltid äro latent tillstädes hos det andra könet. Ett tänkt exempel skall bäst hjelpa oss att se sakens svårighet. Låtom oss antaga, att en dufuppfödare hyser den önskan att frambringa en dufrace, hvaraf hanarne ensamma äro ljusblå till färgen, hvaremot honorna böra bibehålla sin förra skifferblå färgteckning. Emedan hos dufvorna karakterer af alla slag vanligen i lika mån förärfvas till båda könen, så skulle dufuppfödaren hafva att verkställa det försöket att förvandla denna senare förärfningsform i ett till könet inskränkt öfverflyttande. Allt, som han nu kunde göra, bestode i att till afvel utvälja hvarje dufhane, som i allra ringaste grad vore ljusare blå till färgen, och den naturliga följden af denna process, om den en lång tid bortåt ständigt fortsattes, och om de bleka förändringarna bestämdt ginge i arf eller oftare uppträdde, skulle bestå deri, att dufuppfödaren färgade hela sin stam ljusare blå. Vår dufuppfödare skulle dock vara tvungen att generation efter generation para sina ljusblå hanar med skifferblå honor, ty han önskar ju att bibehålla de senare vid denna färg. Resultatet skulle i allmänhet vara antingen frambringandet af en brokig mellanrace eller, och detta sannolikare, den ljusblå färgens hastiga och fullständiga försvinnande, ty den ursprungliga skifferblå färgen skulle med öfvervägande kraft förärfvas. Antaga vi emellertid, att under hvar och en af de på hvarandra följande generationerna några ljusblå hanar och skifferblå honor alstrades och ständigt parades med hvarandra, så skulle de skifferblå honorna, om jag får begagna mig af uttrycket, hafva mycket blått blod i sina ådror, ty deras fäder, förfäder o. s. v. skola alla hafva varit blå foglar. Under dessa förhållanden låter det väl tänka sig (ehuru jag icke känner några bestämda fakta, som göra saken sannolik), att de skifferblå honorna erhöllo en så stark latent benägenhet för ljusblå färg, att de icke tillintetgöra denna färg hos sina hanliga afkomlingar, under det att deras honafkomlingar ännu alltid behålla sin skifferblå färg. Vore detta händelsen, så skulle det önskade målet uppnås, nämligen att uppdraga en race, hvars båda kön beständigt vore till färgen olika.

Den utomordentliga betydelsen af eller till och med det nödvändiga i, att den i nyssnämnda fall önskade karakteren, nämligen den ljusblå färgen, finnes tillstädes, om än i ett latent tillstånd, hos honan, skall bäst efter följande upplysningar rigtigt uppskattas. Sömmerringfasanens hane har en trettiosju tum lång stjert, hvaremot honans är endast åtta tum lång. Stjerten hos vanliga fasanens hane håller ungefär tjugo tum och hos honan tolf tum i längd. Om nu Sömmerringfasanens hona med sin korta stjert korsades med den vanliga fasanens hane, så kan man icke betvifla, det de hybrida hanafkomlingarne skulle få en mycket längre stjert än vanliga fasanens rena afkomlingar. Om å andra sidan honan af vanliga fasanen, hvars stjert är nästan två gånger så lång som honans af Sömmerringfasanen, korsades med denna senare forms hane, skulle de hybrida hanafkomlingarne hafva en mycket kortare stjert, än den är hos Sömmerringfasanens rena afkomlingar.^[3]

För att frambringa sin nya race, med hanarne utprägladt ljusblå till färgen och honorna oförändrade, borde vår uppfödare fortfarande under flere generationer utvälja hanarne, och hvarje stadium af ljus färg borde befästas hos hanarne och göras latent hos honorna. Uppgiften skulle vara ytterst svår och har aldrig blifvit försökt, men kunde möjligen genomföras. Det förnämsta hindret skulle vara den ljusblå färgens snara och fullständiga försvinnande genom nödvändigheten af upprepade korsningar med den skifferblå honan, hvilken senare till en början icke hade någon latent benägenhet att alstra ljusblå afkomlingar.

Om å andra sidan en eller två hanar varierade aldrig så litet i färgens blekhet, och om variationerna från första början vore i sitt öfverflyttande inskränkta till hankönet, skulle uppgiften att åstadkomma en ny race af det önskade slaget vara lätt, ty sådana hanar behöfde helt enkelt utväljas och paras med vanliga honor. Ett analogt fall har verkligen inträffat, ty det finnes i Belgien^[4] dufracer, hvilkas hanar ensamma äro tecknade med svarta streck. Hos tamhönset uppträda vanligtvis färgförändringar, hvilka i sitt öfverflyttande äro inskränkta till hankönet. Äfven då denna förärfningsform är rådande, kan det väl hända, att några af de följande stegen i variationsprocessen kunde öfverflyttas till honan, hvilken då skulle komma att i ringa grad likna hanen, såsom det händer hos några hönsracer. Eller vidare kunde de flesta, men icke alla de följande stadierna öfverflyttas till båda könen, och honan skulle då mycket likna hanen. Det kan knappast betviflas, att detta är orsaken till, att kroppdufvans hane har något större kräfva, och att hanen af brefdufvan har något större köttlappar än sina respektiva honor, ty uppfödare hafva icke utvalt det ena könet mer än det andra och hafva icke hyst någon önskan, att dessa karakterer skulle starkare utvecklas hos hanen än hos honan, ehuru detta är händelsen hos båda könen.

Samma sätt att gå tillväga borde följas, och samma svårigheter skulle möta, om man önskade bilda en race, hvars honor ensamma egde någon ny färg.

Vår uppfödare kunde slutligen önska att bilda en race, hvars begge kön skilde sig från hvarandra och äfven båda från föräldraarten. Här skulle svårigheten vara ytterlig, så framt icke de hvarandra efterträdande variationerna från första början vore å båda sidor inskränkta till könet, då icke någon svårighet skulle förefinnas. Vi se detta med tamhönset; så afvika båda könen af de strimmiga Hamburghönsen i betydlig mån från hvarandra och från båda könen af den ursprungliga Gallus bankiva, och begge bibehållas nu genom beständigt urval vid sin förträfflighetsgrad, hvilket skulle vara omöjligt, så vida icke bådas utmärkande karakterer vore i sin förärfning begränsade. Spanska hönset erbjuder ett mera egendomligt exempel; tuppen har en ofantlig kam, men några af de påföljande variationerna, genom hvilkas hopande den har förvärfvats, synas hafva blifvit öfverflyttade till hönan, ty hon har en många gånger större kam än hönornas af föräldraarten. Men hönans kam skiljer sig i ett hänseende från tuppens, ty den är benägen för att slå öfver; i en nyare tid har bruket bjudit, att detta alltid skulle vara händelsen, och framgången har hastigt åtföljt påbudet. Kammens nedhängande måste nu i sitt öfverflyttande inskränkas till könet; i annan händelse skulle det hindra tuppens kam att stå fullkomligt upprätt, hvilket skulle vara afskyvärdt för hvarje uppfödare. Å andra sidan måste den upprättstående kammen hos tuppen vara en till könet inskränkt karakter; i motsatt händelse skulle hönans kam hindras att falla ned.

Af föregående upplysningar inse vi, att det, äfven om man har att förfoga öfver nästan obestämd tid, skulle vara en ytterst svår och invecklad, ehuru kanske icke omöjlig sak att genom urval förvandla en form för öfverflyttningen i en annan. Derför är jag utan tydligt bevis i hvarje händelse obenägen för det medgifvandet, att detta ofta har försiggått med naturliga arter. Å andra sidan skulle det medelst hvarandra efterföljande variationer, hvilka från första början i sitt öfverflyttande inskränktes till könet, icke vara den ringaste svårighet att göra en fogelhane till färgen eller i någon annan karakter betydligt olik honan, hvilken senare lemnades oförändrad eller i ringa mån förändrades eller särskildt modifierades för att erhålla skydd.

Som bjerta färger äro nyttiga för hanarne vid deras täflan med andra hanar, borde sådana färger utväljas, antingen de nu öfverflyttades uteslutande till samma kön eller icke. Följaktligen kunde man vänta, att honorna i större eller mindre grad skulle blifva delaktiga af hanarnes bjerta färgteckning, och detta inträffar med en hop arter. Om alla de på hvarandra följande variationerna lika öfverflyttades till båda könen, skulle honorna icke kunna skiljas från hanarne, hvilket också inträffar med många foglar. Om mörka färger likväl vore af stor betydelse för honans säkerhet under rufningen, såsom hos många på marken lefvande foglar, skulle de honor, som varierade i afseende på färgernas tydlighet, eller hvilka genom arf från hanarne fingo sina färgers bjerthet på något tydligt sätt förökad, förr eller senare utrotas. Men tendensen hos hanarne att under en obegränsad tid fortfarande till sina honafkomlingar öfverflytta sin egen bjerta färgteckning borde utplånas genom en förändring i förärfningens form, och detta skulle, såsom visades genom vårt ofvan anförda exempel, vara ytterst svårt. Det sannolikare resultatet af de bjertare färgade honornas länge fortsatta utödande skulle, antaget att samma form för öfverflyttningen vore rådande, blifva förminskandet eller utplånandet af hanarnes bjerta färger i följd af deras beständiga korsning med de mörkare honorna. Det skulle blifva tröttsamt att här genomgå alla möjliga resultat; men jag må påminna läsaren, att om till könet inskränkta variationer, såsom det visades i åttonde kapitlet, framträdde bland honorna, äfven om de icke på minsta sätt vore skadliga för dem och följaktligen icke utplånades, skulle de dock icke gynnas eller utväljas, ty hanen antager vanligen hvarje hona och väljer icke de mera tilldragande individerna; följaktligen skulle dessa variationer vara utsatta för att försvinna och skulle utöfva ringa inflytande på racens beskaffenhet, och detta skall hjelpa till att förklara, hvarför honorna vanligen äro mindre bjert färgade än hanarne.

I det kapitel, hvartill nyss hänvisades, blefvo exempel anförda — och hvilket antal som helst kunde hafva tillagts — på variationer, som uppträda i olika åldrar och förärfvas i samma ålder. Äfvenledes ådagalades, att variationer, som framträda i en framskriden ålder, vanligen förärfvas till samma kön, hos hvilket de först visade sig, hvaremot variationer, som förekomma i en tidig ålder, äro benägna att öfverflyttas till båda könen; dock kunna icke alla fall af förärfning, som är inskränkt till könet, på så sätt förklaras. Vidare visades, att om en fogelhane varierade, så att han som ung blefve bjertare, skulle sådana variationer icke vara till något gagn, innan fortplantningsåldern hade uppnåtts och täflan uppstått mellan rivaliserande hanar. Om vi antaga, att i medeltal tre fjerdedelar bland de unga hanarne af några arter dödas af åtskilliga fiender, skulle utsigterna vara som tre till ett mot, att någon enda bjertare än vanligt färgad individ skulle förblifva vid lif för att fortplanta sin art. Men hvad de foglar beträffar, som lefva på marken, och hvilka vanligen behöfva skydd af mörka färger, skulle bjerta färger vara långt farligare för de unga och oerfarna än för de fullvuxna hanarne. I följd häraf skulle de hanar, hvilka i ungdomen varierade i afseende på färgernas bjerthet, i stor mängd förgöras och utödas genom naturligt urval; å andra sidan kunde de hanar, hvilka såsom nästan fortplantningsskickliga varierade på detta sätt, förblifva vid lif, ehuru de voro utsatta för något mera fara, och de skulle fortplanta sin art, emedan de gynnades genom könsurvalet. Den omständigheten, att de bjert färgade unga hanarne utödas, och att de till könsmognad hunna hafva framgång i sitt frieri, kan enligt grundsatsen om ett vexelförhållande, som förefinnes mellan tiden för variationen och förärfningens form, förklara, att hanarne ensamma af många foglar hafva förvärfvat och endast till sina hanafkomlingar i arf öfverlemnat lysande färger. Jag vill dock ingalunda påstå, att ålderns inflytande på förärfningens form indirekt är den enda orsaken till den stora olikheten mellan många foglars kön i afseende på färgernas bjerthet.

Som det angående alla foglar, hvilkas kön skilja sig till färgen, är en intressant fråga, huruvida hanarne ensamma hafva förändrats genom naturligt urval och honorna, så vidt som denna kraft afses, lemnats oförändrade eller endast till en del förändrats, eller om honorna hafva särskildt modifierats genom naturligt urval för att komma i åtnjutande af skydd, vill jag ganska utförligt behandla denna fråga och detta till och med till större omfång, än dess inneboende betydelse förtjenar, ty åtskilliga anmärkningsvärda biomständigheter kunna på så sätt beqvämt afhandlas.

Innan vi inlåta oss på frågan om färgen, mera särskildt med hänsyn till hr Wallace’s slutsatser, kan det vara nyttigt att från en lika synpunkt afhandla några andra olikheter mellan könen. Fordom fanns i Tyskland^[5] en hönsrace, hvars hönor voro försedda med sporrar; de voro goda värphöns, men skadade sina redar så betydligt med sina sporrar, att man icke kunde låta dem rufva sina ägg. I följd häraf syntes det mig en tid sannolikt, att sporrarnes utveckling hos honorna af de vilda Gallinaceæ hade blifvit hämmad genom naturligt urval i följd af den skada, som på så sätt tillfogades deras nästen. Detta syntes så mycket sannolikare, som vingarnes sporrar, hvilka icke kunde medföra någon olägenhet under rufningen, ofta äro lika väl utvecklade hos honan som hos hanen, ehuru de i icke få fall äro nästan större hos hanen. Då hanen är försedd med sporrar på benen, visar honan nästan alltid rudiment deraf, hvilka rudiment stundom utgöras af blott ett fjäll såsom hos slägtet Gallus. Häraf kunde den slutsatsen dragas, att honorna ursprungligen hafva varit försedda med väl utvecklade sporrar, hvilka dock sedermera hafva gått förlorade antingen genom bristande användande eller naturligt urval. Men om denna åsigt godkännes, borde den utsträckas till otaliga andra fall, och den innebär, att de nu lefvande, med sporrar försedda arternas honliga föregångare en gång besvärades af ett skadligt bihang.

Inom några få slägten och arter, t. ex. Galloperdix, Acomus och den javanesiske påfogeln (Pavo muticus), ega honorna lika väl som hanarne väl utvecklade sporrar. Kunna vi från denna omständighet sluta, att de förfärdiga ett slags rede, hvilken icke är utsatt för att skadas af deras sporrar, och är olik dem, som byggas af deras närmaste slägtingar, så att deras sporrar icke hafva behöft aflägsnas? Eller böra vi antaga, att särskildt dessa honor behöfva sporrar för att försvara sig? Det är en sannolikare slutsats, att sporrarnes både förekomst och frånvaro hos honorna bero på, att olika förärfningslagar hafva herskat oberoende af naturligt urval. I afseende på de många honor, hos hvilka sporrar uppträda i rudimentärt tillstånd, kunna vi draga den slutsatsen, att några få af de hvarandra efterträdande variationer, hvarigenom de utvecklades hos hanarne, uppträdde i en ganska tidig ålder och följaktligen öfverflyttades till honorna. I andra, mycket sällsyntare fall, då honorna ega fullt utvecklade sporrar, kunna vi sluta till, att alla de på hvarandra följande variationerna öfverflyttades till dem, och att de småningom erhöllo den förärfda vanan att icke skada sina nästen.

Röstorganerna och de för ljuds frambringande på olika sätt modifierade fjädrarne äfvensom sjelfva instinkterna för deras användande skilja sig ofta hos begge könen, men äro stundom desamma hos båda. Kunna sådana olikheter förklaras derigenom, att hanarne hafva förvärfvat dessa organer och instinkter, hvaremot honorna hafva blifvit bevarade från att ärfva dem på grund af den fara, för hvilken de skulle hafva varit utsatta genom att ådraga sig foglars eller rofdjurs uppmärksamhet? Detta tyckes mig icke sannolikt, då vi betänka, hvilken mängd foglar om våren ostraffadt lifvar landskapet med sina röster.^[6] En säkrare slutsats är den, att, emedan såväl vokal- som instrumentalorganer äro af särskild nytta endast för hanarne under deras frieri, dessa organer endast hos detta kön utvecklades genom könsurvalet och det fortsatta begagnandet, och att de hvarandra efterträdande variationerna och resultaten af användandet hafva från första början i större eller mindre mån vid sitt öfverflyttande blifvit inskränkta till hanafkomman.

Många analoga fall kunde nämnas, t. ex. fjädrarne på hufvudet, hvilka i allmänhet äro längre hos hanen än hos honan, någon gång lika långa hos båda könen och tillfälligtvis saknas hos honan; stundom händer det, att dessa olika fall inträffa i samma grupp af foglar. Det skulle vara svårt att förklara en olikhet af detta slag mellan könen enligt den principen, att honan har kommit i åtnjutande af en fördel genom att ega en i obetydlig mån kortare kam än hanen, och emedan den i följd häraf har förminskats eller alldeles försvunnit genom naturligt urval. Men jag skall välja ett gynsammare fall, nämligen stjertens längd. Påfogelhanens långa släp skulle hafva varit icke endast olämpligt, utan äfven farligt för hönan under rufningen, och då hon följde sina ungar. I följd häraf ligger det icke a priori den minsta osannolikhet i, att hennes stjerts utveckling har blifvit hämmad genom naturligt urval. Men åtskilliga fasaners hönor, hvilka i sina öppna nästen tydligen äro utsatta för lika mycken fara som påfogelhönorna, hafva stjertar af ganska betydande längd. Honorna äfvensom hanarne af Menura superba hafva långa stjertar och bygga ett kupolformigt näste, hvilket är en betydande afvikelse hos en så stor fogel. Naturforskare hafva undrat, huru honan af Menura kunde sköta sin stjert under rufningen; men man känner nu,^[7] att hon “går med hufvudet förut in i nästet och derefter vänder sig omkring med stjerten stundom lagd öfver ryggen, men ofta böjd rundtomkring sidorna. Stjerten blir härigenom med tiden fullkomligt skef och angifver temligen säkert, huru länge fogeln har rufvat“. Båda könen af en australiensisk kungsfiskare (Tanysiptera sylvia) hafva de mellersta stjertfjädrarne betydligt förlängda, och som honan bygger sitt bo i ett träd, blifva dessa fjädrar, enligt hvad hr R. B. Sharpe har meddelat mig, mycket hopskrynklade under rufningen.

I dessa båda fall måste stjertpennornas betydande längd vara i någon mån olämplig för honan, och som honans stjertpennor hos båda arterna äro något kortare än hanens, kunde man påstå, att deras fullkomliga utveckling har förhindrats genom naturligt urval. Att döma af dessa fall borde påfogelhönan hafva erhållit en mycket längre stjert, än hon nu vanligen eger, om stjertens utveckling hos henne hade förhindrats, endast då den blef olämplig och farlig genom sin längd, ty hennes stjert är i förhållande till hennes kroppsstorlek nästan icke så lång som många fasanhönors, ej heller längre än kalkonhönans. Äfvenledes måste man ihågkomma, att, så snart som påfogelhönans stjert har blifvit farlig genom sin längd och dess utveckling i följd deraf hämmad, hon i öfverensstämmelse med denna åsigt borde beständigt hafva återverkat på sina hanliga afkomlingar och sålunda hafva hindrat påfogeltuppen från att erhålla sitt nuvarande ståtliga släp. Vi kunna alltså sluta till, att stjertens längd hos påfogeltuppen och dess korthet hos påfogelhönan äro resultatet af, att de erforderliga variationerna hos tuppen hafva från första början förärfvats till hanafkomlingarne ensamma.

Vi föranledas till en nästan lika slutsats med afseende på stjertens längd hos de olika fasanarterna. Hos öronfasanen (Crossoptilon auritum) är båda könens stjert lika lång, nämligen sexton eller sjutton tum; hos vanliga fasanens hane är den omkring tjugo tum och tolf hos hönan, hos Sömmerringfasanens hane trettiosju tum och endast åtta hos hönan, och slutligen är den stundom i sjelfva verket sjuttiotvå tum lång hos hanen och sexton hos hönan af Reeve’s fasan. Hos åtskilliga arter är honans stjert mycket olika till längden utan hänseende till hanens stjert, och detta kan, enligt hvad det synes mig, mycket sannolikare förklaras genom förärfningens lagar, det vill säga derigenom, att de hvarandra efterföljande variationerna hafva från första början blifvit mer eller mindre nära begränsande i sin öfverlåtelse till hankönet, vidare genom det naturliga urvalets inverkan, i följd af att stjertens längd har varit i större eller mindre grad skadlig för de skilda arternas honor.

Vi skola nu undersöka hr Wallace’s skäl med hänsyn till färgen hos foglarnes kön. Han anser, att de bjerta färger, som ursprungligen förärfdes af hanarne genom könsurvalet, skulle i alla eller nästan alla fall hafva öfverflyttats till honorna, så framt icke öfverflyttningen hade hindrats genom naturligt urval. Jag må här påminna läsaren, att åtskilliga fakta, som hänföra sig till denna åsigt, redan hafva blifvit anförda på reptilierna, amfibierna, fiskarne och lepidoptererna. Hr Wallace stöder, såsom vi skola se i nästa kapitel, sin åsigt hufvudsakligen, dock icke uteslutande, på följande påstående,^[8] att, om båda könen äro färgade på ett synnerligen i ögonen fallande sätt, boet är så beskaffadt, att det döljer den rufvande fogeln, men att boet är öppet och låter den rufvande fogeln blifva synlig, då det finnes en framträdande olikhet i färgen mellan könen, så att hanen är ljust och honan mörkt färgad. Detta sammanträffande understöder, så vidt som det sträcker sig, säkerligen det antagandet, att de honor, som rufva i öppna bon, hafva blifvit särskildt förändrade för att erhålla ett skydd. Hr Wallace medgifver, att det, såsom man kunde hafva väntat, finnes några undantag från hans båda reglor; men fråga är, om icke undantagen äro så talrika, att de allvarsamt förringa deras betydelse.

I första rummet ligger det mycken sanning i hertigens af Argyll anmärkning,^[9] att ett stort och hvälfdt näste är mera synligt för en fiende, särskildt för alla i träd jagande rofdjur, än ett mindre och öppet bo. Ej heller borde vi glömma, att hanarne af många foglar, hvilka bygga öppna nästen, lika väl som honorna rufva äggen och hjelpa till att föda ungarne; detta är t. ex. händelsen med Pyranga æstiva,^[10] en af Förenta Staternas mest lysande foglar, hvars hane är skarlakansröd och hona ljust brunaktigt grön. Om nu lysande färger hade varit ytterst farliga för foglar, medan de rufva i sina öppna bon, skulle hanarne i dessa fall hafva lidit betydligt. Det kunde dock vara af så öfvervägande betydelse för hanen att ega lysande färger för att besegra sina rivaler, att detta skulle mer än uppväga en del tillkommande fara.

Hr Wallace medgifver, att honorna af kungskråkorna (Dicrurus), Orioli och Pittidæ ega i ögonen fallande färger och likväl bygga öppna bon; men han påstår, att foglarne i första gruppen äro högeligen stridslystna och kunna försvara sig sjelfva, att de i andra gruppen använda ytterlig omsorg på att dölja sina öppna bon, hvilket dock icke oföränderligen håller streck,^[11] och att hos tredje gruppens foglar honorna förnämligast på undre sidan ega lysande färger. Utom dessa fall utgör dufvornas hela stora familj, hvilka stundom ega bjerta och nästan alltid i ögonen fallande färger, och hvilka notoriskt äro utsatta för roffoglars anfall, ett allvarsamt undantag från regeln, ty dufvor bygga nästan alltid öppna och utsatta bon. I en annan stor familj, nämligen honingsfoglarnes, bygga alla arterna öppna nästen; dock äro könen hos några af de praktfullaste arterna lika, och de flesta honorna äro, ehuru mindre lysande än hanarne, ganska bjert färgade. Ej heller kan man påstå, att alla honingsfoglars honor, hvilka ega bjerta färger, undgå att upptäckas i följd af sina gröna färger, ty somliga förete å sin öfre sida röda, blå och andra färger.^[12]

Hvad sådana foglar beträffar, som bygga i hål eller förfärdiga hvälfda bon, vinnas, såsom hr Wallace anmärker, utom att nästena döljas, andra fördelar, t. ex. skydd mot regn, större värme och i heta trakter skydd mot solens strålar,^[13] så att det icke är någon kraftig invändning mot hans åsigt, att många foglar, som hafva båda könen mörkt färgade, bygga undandolda bon.^[14] Honorna t. ex. af hornskatorna (Buceros) i Indien och Afrika äro under rufningen ytterst väl skyddade, ty hanen igensmetar hålet, hvari honan rufvar sina ägg, och lemnar endast en smal öppning, hvarigenom han gifver henne mat; honan hålles således under hela rufningstiden i sträng fångenskap,^[15] dock äro hornskatornas honor icke tydligare färgade än många andra foglar af lika storlek, hvilka bygga öppna nästen. Ett allvarsammare inkast mot hr Wallace’s åsigt är, såsom han sjelf medgifver, att inom några få grupper hanarne ega lysande och honorna bjerta färger, och likväl rufva de senare sina ägg i hvälfda bon. Detta är händelsen med Australiens Grallinæ, med samma lands Maluridæ, med Nectariniæ och med åtskilliga honingssugare eller Meliphagidæ.^[16]

Om vi betrakta Englands foglar, skola vi se, att det icke finnes något nära och allmänt förhållande mellan honans färg och det af henne bygda boets beskaffenhet. Omkring fyratio af våra britiska foglar (utom de af betydande storlek, hvilka kunna försvara sig sjelfva) bygga i hål i bankar, klippor eller träd eller förfärdiga hvälfda nästen. Om vi taga färgerna hos steglitsens, domherrens eller koltrastens hona såsom en måttstock för den grad af synlighet, hvilken icke är farlig för den rufvande honan, så kunna bland de ofvannämnda fyratio foglarne honorna af endast tolf betraktas såsom i en farlig grad synliga, hvaremot de återstående tjugoåtta icke äro i ögonen fallande.^[17] Ej heller finnes det något nära förhållande mellan en väl uttryckt färgskilnad mellan de båda könen och det förfärdigade nästets beskaffenhet. Så skiljer sig hanen af gråsparfven (Passer domesticus) mycket från honan, hvaremot hanen af pilfinken (Passer montanus) knappast företer någon skilnad, och likväl bygga båda väl dolda nästen. Begge könen af grå flugsnapparen (Muscicapa grisola) kunna näppeligen särskiljas, hvaremot könen af den fläckiga flugsnapparen (Muscicapa luctuosa) skilja sig i betydande mån, och båda bygga i hål. Honan af koltrasten (Turdus merula) skiljer sig mycket, honan af ringtrasten (Turdus torquatus) mindre och honan af sångtrasten (Turdus musicus) knappast något från sina respektive hanar; likväl bygga alla öppna nästen. Å andra sidan bygger den icke synnerligen aflägset stående strömstaren (Cinclus aquaticus) ett hvälfdt näste, och könen skilja sig ungefär lika mycket, som förhållandet var hos ringtrasten. Orren och moripan (Tetrao tetrix och scoticus) förfärdiga öppna nästen på lika väl dolda ställen, men den ena artens kön skilja sig betydligt och den andras ganska litet.

Oaktadt föregående inkast kan jag icke efter läsningen af hr Wallace’s utmärkta uppsats betvifla, att, då man betraktar verldens foglar, ett stort flertal af de arter, hvilkas honor ega lysande färger (och i denna händelse äro hanarne med få undantag lika synbara) förfärdigar dolda nästen för att erhålla skydd. Hr Wallace uppräknar^[18] en lång rad af grupper, hos hvilka denna regel håller streck; men här skall det vara tillräckligt att som exempel nämna de mera kända grupperna kungsfiskare, tukaner, trogonider, skäggfoglar (Capitonidæ), bananätare (Musophagæ), hackspettar och papegojor. Hr Wallace tror, att, då hanarne inom dessa grupper genom könsurval småningom förvärfvade sina lysande färger, dessa öfverflyttades till honorna och icke utplånades genom naturligt urval i följd af det skydd, hvilket de redan åtnjöto genom sättet att bygga bo. Enligt denna åsigt ernådde de sitt nuvarande nästbyggnadssätt före de färger, som de nu ega. Det synes mig dock mycket sannolikare, att i de flesta fall, då honorna småningom blefvo allt mera lysande genom att erhålla del af hanens färger, de gradvis föranleddes att ändra sina instinkter (med det antagande, att de ursprungligen bygde öppna bon) och söka skydd genom byggandet af hvälfda eller dolda nästen. Ingen, som läser t. ex. Audubon’s beskrifning på olikheterna hos samma arts bon i norra och södra Förenta Staterna,^[19] skall känna det synnerligen svårt att medgifva, det foglar, antingen genom en förändring (i ordets strängaste bemärkelse) i sina vanor eller genom naturligt urval af så kallade spontana förändringar hos instinkten, lätteligen kunde ledas derhän att modifiera sitt nästbyggnadssätt.

Denna åsigt om förhållandet, så vidt som det förefinnes, mellan fogelhonors lysande färger och deras sätt att bygga bo, erhåller något stöd genom vissa analoga fall, hvilka förekomma i Saharaöknen. Här, liksom i de flesta andra öknar, hafva åtskilliga foglar och många andra djur sina färger på ett underbart sätt anpassade efter den omgifvande markens färgskiftningar. Likväl finnes det, enligt hvad hr Tristram har meddelat mig, några egendomliga undantag från regeln; så varseblifves hanen af Monticula cyanea lätteligen i följd af sin bjert blå färg, och honan är nästan lika synlig i följd af sin fläckiga, bruna och hvita fjäderdrägt; båda könen af två Dromolæa-arter äro glänsande svarta, så att dessa tre foglar långt ifrån erhålla något skydd af sina färger; dock kunna de bibehålla sig vid lif, ty de hafva förvärfvat den vanan att vid påkommande fara taga sin tillflykt till hålor eller klyftor i klipporna.

Med afseende på de ofvan uppräknade fogelgrupperna, hvilkas honor ega i ögonen fallande färger och bygga undangömda nästen, är det icke nödvändigt att antaga, det hvarje skild art har fått sin instinkt att bygga bo förändrad, utan endast att hvarje grupps tidiga förfäder småningom föranleddes att bygga hvälfda eller undangömda nästen och sedermera jemte sina bjerta färger förärfde denna instinkt till sina modifierade afkomlingar. Så vidt som man kan förlita sig på denna slutsats, är den intressant, nämligen att könsurvalet, jemte en lika eller nästan lika förärfning af båda könen, indirekt har bestämt hela fogelgruppers sätt att bygga bo.

Äfven inom de grupper, hvari honorna enligt hr Wallace icke hafva förlorat sina lysande färger genom naturligt urval, i följd af att de hafva varit skyddade under nästbyggnaden, skilja hanarne sig ofta i ringa och tillfälligtvis i betydande grad från honorna. Detta är en betecknande omständighet, ty sådana färgskilnader måste förklaras enligt den grundsatsen, att några af variationerna hos hanarne hafva från första början varit i sin förärfning inskränkta till samma kön, alldenstund det knappast kan påstås, att dessa olikheter, särskildt då de äro obetydliga, tjena som ett skydd för honan. Så bygga alla arter inom den lysande Trogon-gruppen i hål, och hr Gould lemnar figurer^[20] öfver båda könen af tjugufem arter, hos hvilka alla med ett partielt undantag könen skilja sig stundom i ringa mån, stundom i påfallande grad till färgen, hvarvid hanarne alltid äro skönare än honorna, ehuru de senare äfvenledes äro sköna. Alla kungsfiskarearter bygga i hål, och hos de flesta arterna äro könen lika lysande, och så långt eger hr Wallace’s regel giltighet; men hos några bland de australiensiska arterna äro honornas färger snarare mindre lifliga än hanarnes, och af en präktigt färgad art äro könen så olika, att de till en början troddes vara skilda till arten.^[21] Hr R. B. Sharpe, hvilken särskildt har studerat denna grupp, har visat mig några amerikanska arter (Ceryle), hos hvilka hanens bröst är försedt med ett svart bälte. Vidare är hos Carcineutes skilnaden mellan könen tydlig: hos hanen är öfre sidan mörkblå med svarta band, den undre sidan delvis rödbrun, och omkring hufvudet finnes mycket svart; hos honan är öfre sidan rödaktigt brun med svarta band och den undre sidan hvit med svarta teckningar. Det är en intressant omständighet, emedan den visar, huru samma egendomliga stil i könens färg ofta karakteriserar beslägtade former, att hos tre Dacelo-arter hanarne skilja sig från honorna endast derigenom, att stjerten är mörkblå med svarta band, hvaremot honans är brun med svartaktiga tvärstreck, så att stjerten här hos båda könen skiljer sig till färgen på fullkomligt samma sätt som hela öfre sidan hos könen af Carcineutes.

Hos papegojorna, hvilka likaledes bygga i hål, finna vi analoga fall: inom de flesta arterna ega båda könen lysande färger och kunna icke skiljas, men hos icke få arter äro hanarne något lifligare färgade än honorna eller också ganska olika med dem. Så är utom andra tydligt framträdande olikheter hela undre sidan hos hanen af kungslorin (Aprosmictus scapulatus) skarlakansröd, hvaremot strupen och bröstet hos honan äro gröna med röd anstrykning; hos Euphema splendida finnes det en liknande skilnad, och dessutom är honans ansigte och vingtäckare blekare blå än hos hanen.^[22] Inom mesarnes familj (Parinæ), hvilka bygga dolda bon, är honan af vår vanliga blåmes (Parus cæruleus) “mycket mindre bjert färgad“ än hanen, och hos den praktfulla gula sultanmesen i Indien är olikheten större.^[23]

Vidare äro könen inom hackspettarnes stora grupp^[24] i allmänhet nästan lika, men hos Megapicus validus äro alla de delar af hufvudet, halsen och bröstet, hvilka äro karmosinröda hos hanen, blekt bruna hos honan. Som hos åtskilliga hackspettar hanens hufvud är bjert karmosinrödt, hvaremot honans är enkelt färgadt, föreföll det mig, att denna färg möjligen kunde göra honan på ett farligt sätt synlig, när helst hon stack ut sitt hufvud ur det hål, som innehöll hennes bo, och att följaktligen denna färg i öfverensstämmelse med hr Wallace’s åsigt har aflägsnats. Denna åsigt bekräftas af det, som Malherbe uppgifver med afseende på Indopicus carlotta, nämligen att de unga honorna, i likhet med de unga hanarne, hafva litet karmosinrödt omkring hufvudet, men att denna färg försvinner hos den fullvuxna honan, hvaremot den blir intensivare hos den fullvuxne hanen. Likväl göra de följande betraktelserna denna åsigt ytterst tvifvelaktig: hanen deltager behörigen i rufningen^[25] och borde alltså vara nästan lika utsatt för fara; båda könen af många arter hafva sina hufvuden lika bjert karmosinröda; hos andra arter är olikheten mellan könen i den skarlakansröda färgens utsträckning så obetydlig, att den knappast kan orsaka någon märkbar skilnad i den fara, som löpes, och slutligen är hufvudets färg hos de båda könen ofta på annat sätt i ringa mån olika.

De hittills meddelade fallen af obetydliga och gradvisa skilnader i färg mellan hanarne och honorna inom de grupper, hvilkas kön enligt en allmän regel likna hvarandra, hänföra sig alla till arter, hvilka bygga hvälfda eller dolda bon. Men lika gradationer kunna äfvenledes iakttagas inom grupper, hvilkas kön enligt en allmän regel likna hvarandra, men som bygga öppna bon. Emedan jag förut har tagit exempel från de australiensiska papegojorna, må jag här som exempel anföra de australiensiska dufvorna utan att meddela några detaljer.^[26] Det förtjenar särskildt uppmärksammas, att i alla dessa fall de obetydliga olikheterna mellan könen i fjäderdrägten äro af samma allmänna beskaffenhet som de tillfälligtvis större skilnaderna. En god upplysning i denna sak har redan lemnats genom de kungsfiskare, hos hvilka antingen stjerten ensam eller hela öfre sidan af fjäderdrägten skiljer sig på samma sätt hos båda könen. Liknande fall kunna iakttagas hos papegojor och dufvor. Färgskilnaderna mellan samma arts kön äro likaledes af samma allmänna beskaffenhet som färgskilnaderna mellan de olika arterna af samma grupp, ty då i en grupp, hvari könen vanligen äro lika, hanen betydligt skiljer sig från honan, är han icke färgad i en fullkomligt ny stil. Häraf kunna vi draga den slutsatsen, att inom samma grupp de speciela färgerna hos båda könen, då de äro lika, och hanens färger, då han i ringa mån eller också i betydande grad skiljer sig från honan, i de flesta fall hafva blifvit bestämda genom samma allmänna orsak, hvilken är könsurvalet.

Det är icke sannolikt, såsom redan har blifvit anmärkt, att färgskilnader mellan könen kunna vara till gagn för honan såsom ett skydd, då de äro obetydliga. Antager man dock, att de äro nyttiga, så kunde de väl anses vara öfvergångsfall; men vi hafva icke skäl att tro, det många arter under hvarje period undergå förändring. Derför kunna vi knappast medgifva, att de talrika honor, hvilka till färgen skilja sig ganska obetydligt från sina hanar, nu alla börja att blifva mörka för att erhålla skydd. Äfven om vi betrakta något mera betecknade könsskilnader, är det väl sannolikt, att t. ex. bofinkhonans hufvud, det karmosinröda på domherrhonans bröst, det gröna hos grönfinkens hona, tofsen hos den guldkronade kungsfogeln, att allt detta genom urvalets långsamma process har blifvit mindre bjert för beredande af skydd? Jag kan icke tänka mig det och ännu mindre med hänsyn till de ringa olikheterna mellan könen af de foglar, som bygga undangömda bon. Å andra sidan kunna färgskilnaderna mellan könen, antingen de äro stora eller små, till betydande utsträckning förklaras enligt grundsatsen, att de hvarandra efterföljande variationer, hvilka af hanarne hafva förvärfvats genom könsurval, hafva från första början varit mer eller mindre begränsade i sin öfvergång till honorna. Att graden af begränsning skulle vara olika hos skilda arter af samma grupp, skall icke förvåna någon, som har studerat förärfningens lagar, ty de äro så invecklade, att de i vår okunnighet synas vara nyckfulla med hänsyn till sina verkningar.^[27]

Så vidt som jag kan finna, gifves det ganska få mycket artrika fogelgrupper, inom hvilka alla arternas båda kön äro försedda med lysande och lika färger; detta synes dock, enligt hvad jag hör af hr Sclater, vara händelsen med Musophagæ eller bananätarne. Ej heller tror jag, att någon stor grupp finnes, hvari alla arternas kön äro ganska olika till färgen: hr Wallace meddelar mig, att Södra Amerikas sidensvansar (Cotingidæ) erbjuda ett af de bästa exemplen; men af några bland de arter, hvilkas hane har ett präktigt rödt bröst, företer honan något rödt på sitt bröst, och andra arters honor visa spår af hanarnes gröna och öfriga färger. Likväl hafva vi i åtskilliga grupper ett betydligt närmande till fullständig likhet eller olikhet mellan könen, hvilket är en i någon mån öfverraskande omständighet i följd af det, som nyss har blifvit sagdt om förärfningens vexlande beskaffenhet. Att samma lagar skulle i stor utsträckning gälla bland beslägtade djur, är dock icke öfverraskande. Tamhönset har frambringat ett stort antal racer och underracer, och inom dessa skilja sig könen i allmänhet till drägten, så att man såsom en anmärkningsvärd omständighet har antecknat, när de inom vissa underracer likna hvarandra. Å andra sidan har tamdufvan likaledes alstrat ett stort antal skilda racer och underracer, och båda könen af dessa äro med få undantag identiskt lika. Om andra arter af Gallus och Columba tamdes och varierade, borde det alltså icke vara förhastadt att förutsäga, det samma allmänna reglor för likhet och olikhet mellan könen skulle, beroende på förärfningens form, gälla i båda fallen. På ett likadant sätt har samma förärfningsform i allmänhet varit rådande inom samma naturliga grupper, ehuru tydliga undantag från denna regel förekomma. Inom samma familj eller till och med slägte kunna könen vara identiskt lika eller ganska olika till färgen. Exempel, som hänföra sig till samma slägte, hafva redan blifvit anförda, t. ex. från sparfvar, flugsnappare, trastar och skogshöns. Inom fasanernas familj äro nästan alla arternas hanar och honor underbart olika, men fullkomligt lika hos öronfasanen eller Crossoptilon auritum. Hos två arter af Chloephaga, ett gåsslägte, kunna hanarne icke skiljas från honorna, undantagandes på storleken, hvaremot könen af två andra äro så olika, att de lätteligen kunna feltagas för skilda arter.^[28]

Förärfningens lagar ensamma kunna förklara de följande fallen, hvari honan, genom att i en framskriden ålder erhålla vissa för hanen utmärkande karakterer, slutligen kommer att likna honom på ett mer eller mindre fullständigt sätt. Här kan skydd näppeligen hafva kommit med i räkningen. Hr Blyth underrättar mig, att honorna af Oriolus melanocephalus och af några beslägtade arter i fullt fortplantningsskickligt tillstånd skilja sig från de fullvuxna hanarne; men efter andra eller tredje ruggningen äro de endast deri olika, att deras näbbar hafva en svagt grönaktig färg. Hos dverghägrarne (Ardetta) “erhåller hanen,“ enligt samma auktoritet, “sin slutliga drägt vid första ruggningen, men honan icke före den tredje eller fjerde ruggningen; under mellantiden visar hon en mellandrägt, hvilken slutligen utbytes mot samma drägt, som hanen bär.“ Så erhåller vidare honan af Falco peregrinus sin blå fjäderklädnad senare än hanen. Hr Swinhoe uppgifver, att hanen af en bland drongotörnskatorna (Dicrurus macrocercus), nästan då han ännu ligger i boet, byter om sin mjuka, bruna fjäderdrägt och får en enfärgad, glänsande, grönaktigt svart; men honan bibehåller för en lång tid de hvita strecken och fläckarne på skulderfjädrarne och antager icke fullkomligt hanens enformiga svarta färg, förrän de tre första åren gått till ända. Samme utmärkte iakttagare anmärker, att honan af Chinas skedgås (Platalea) i andra årets vår liknar hanen i första året, och att det tydligen icke är förrän under tredje våren, som hon erhåller samma fullt utbildade fjäderdrägt, som hanen egde i en mycket tidigare ålder. Honan af Bombycilla carolinensis skiljer sig ganska obetydligt från hanen, men de bihang, hvilka likt röda lackdroppar pryda vingfjädrarne, utvecklas icke hos henne i en så tidig ålder som hos hanen. Öfverkäken hos hanen af en indisk papegoja (Palæornis javanicus) är korallröd från hans tidigaste ungdom, men hos honan ër den, såsom hr Blyth iakttog på i bur hållna och på vilda foglar, till en början svart och blir icke röd, innan fogeln är åtminstone ett år gammal, i hvilken ålder könen i alla hänseenden likna hvarandra. Båda könen af den vilda kalkonen äro slutligen försedda med en tofs af borst på bröstet, men då foglarne hafva hunnit två års ålder, är tofsen omkring fyra tum lång hos hanen och knappast märkbar hos honan; då den senare har uppnått sitt fjerde år, är han fyra till fem tum lång.^[29]

I dessa fall försiggår honornas utveckling normalt, i det att de slutligen blifva lika hanarne, och dylika fall böra icke sammanblandas med sådana, då sjuka eller gamla honor erhålla hanliga karakterer, eller med sådana, hvarvid fullkomligt fruktsamma honor såsom unga genom variation eller af någon okänd orsak antaga hanens karakterer.^[30] Men alla dessa fall hafva så mycket gemensamt, att de enligt pangenesis-hypothesen bero på, att frön, som härleda sig från hvarje del af hanen, förefinnas hos honan, om än i latent tillstånd, och att deras utveckling följer af någon obetydlig förändring i hennes konstituerande väfnaders valfrändskaper.

Några få ord måste tilläggas om fjäderdrägtens förändringar i förhållande till årstiden. Af skäl, som förut hafva blifvit anförda, kan endast föga tvifvel råda om, att silfverhägrarnes, hägrarnes och många andra foglars präktiga smyckfjädrar, långa, hängande fjädrar, tofsar o. s. v., hvilka utvecklas och bibehållas endast under sommaren, uteslutande göra tjenst som ornamentala eller parningsprydnader, ehuru de äro för båda könen gemensamma. Honan blir på så sätt lättare synlig under rufningsperioden än under vintern; men sådana foglar som hägrar och silfverhägrar borde vara i stånd att försvara sig sjelfva. Som smyckfjädrar dock sannolikt skulle vara olämpliga och helt visst till ingen nytta under vintern, är det möjligt, det vanan att rugga två gånger om året kan hafva gradvis förvärfvats genom naturligt urval för att under vintern aflägsna olämpliga prydnader. Men denna åsigt kan icke utsträckas till de många vadare, hvilkas sommar- och vinterdrägter helt obetydligt skilja sig till färgen. Hos försvarslösa arter, af hvilka antingen båda könen eller hanarne ensamma blifva ytterst synliga under häcktiden, — eller då hanarne under denna årstid erhålla sådana långa vingar eller stjertfjädrar, att de hindra deras flygt, såsom hos Cosmetornis och Vidua — synes det till en början visserligen högst sannolikt, att den andra ruggningen har erhållits för det speciela ändamålet att afkasta dessa prydnader. Vi måste dock ihågkomma, att många foglar, t. ex. paradisfoglarne, Argus-fasanen och påfogeln, icke fälla sina fjädrar under vintern, och det kan näppeligen påstås, att det i dessa foglars, allra minst i hönsfoglarnes, konstitution ligger någonting, som gör en dubbel ruggning omöjlig, ty ripan ruggar tre gånger om året.^[31] I följd häraf måste det betraktas som tvifvelaktigt, huruvida de många arter, hvilka om vintern fälla sina smyckfjädrar, hafva bekommit denna vana för den olägenhets eller faras skull, hvilken de i annat fall skulle hafva varit underkastade.

Jag drager alltså den slutsatsen, det vanan att rugga tvenne gånger om året i de flesta eller alla händelser förvärfvades för något bestämdt ändamål, kanske för att erhålla en varmare vinterdrägt, och att förändringar i fjäderdrägten, som infalla under sommaren, förökades genom könsurval samt under samma årstid öfverflyttades till afkomman. Sådana förändringar förärfvas antingen af båda könen eller af hanarne ensamma enligt den rådande förärfningsformen. Detta synes vara sannolikare, än att dessa arter i alla händelser ursprungligen tenderade att bibehålla sin ornamentala fjäderdrägt under vintern, men bevarades härför genom naturligt urval i följd af den derigenom förorsakade olägenheten eller faran.

Jag har i detta kapitel försökt visa, att trovärdiga grunder icke finnas till förmån för den åsigten, att vapen, bjerta färger och åtskilliga prydnader nu äro inskränkta till hanarne, emedan en tendens till karakterernas lika öfverflyttande genom naturligt urval har förändrats till en öfverflyttning till hankönet ensamt. Det är likaledes tvifvelaktigt, huruvida många fogelhonors färger bero på, att förändringar, hvilka från första början vid sitt öfverflyttande voro inskränkta till honkönet, hafva bibehållits för att förläna skydd. Men det skall vara lämpligt att uppskjuta allt vidare ordande om detta ämne, tills jag i följande kapitel afhandlar olikheterna i fjäderdrägt mellan de gamla och ungarne.

1. Fjerde upplagan, 1866. sid. 241.
2. Westminster Review, Juli 1867. Journal of Travel, vol. I, 1868, sid. 73.
3. Temminck säger, att stjerten hos honan af Phasianus Soemmerringii är endast sex tum lång: Planches coloriées, vol. V, 1838, sid. 487 och 488; de här ofvan meddelade måtten togos för min räkning af hr Sclater. Se om vanliga fasanen Macgillivray, History of British Birds, vol. I, sid. 118—121.
4. Dr Chapuis, Le Pigeon Voyageur Belge, 1865, sid. 87.
5. Bechstein, Naturgeschichte Deutschlands, 1793, band III, sid. 339.
6. Daines Barrington anser (Philosophical Transactions, 1773, sid. 164) det dock sannolikt, att få fogelhonor sjunga, emedan denna förmåga skulle hafva varit farlig för dem under rufningen. Han tillägger, att en liknande åsigt möjligen kan förklara, att honan är hanen underlägsen med hänsyn till fjäderdrägten.
7. Hr Ramsay i Proceedings of the Zoological Society, 1868, sid. 50.
8. Journal of Travel, utgifven af A. Murray, vol. I, 1868, sid. 78.
9. Journal of Travel o. s. v., vol. I, 1868, sid. 281.
10. Audubon, Ornithological Biography, vol. I, sid. 233.
11. Jerdon, Birds of India, vol. II, sid. 108. Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 463.
12. Så har t. ex. honan af Eupetomena macroura hufvudet och stjerten mörkblå och höfterna rödaktiga; honan af Lampornis porphyrurus är svartaktigt grön på öfre sidan med tyglarne och strupens sidor karmosinröda; honan af Eulampis jugularis har öfre sidan af hufvudet och ryggen gröna, men höfterna och stjerten äro karmosinfärgade. Många andra exempel på högeligen synbara honor kunde anföras. Se hr Gould’s praktverk öfver denna familj.
13. Hr Salvin iakttog i Guatemala (Ibis, 1864, sid. 375), att honingsfoglar voro mycket obenägnare att lemna sina bon under mycket varm väderlek, då solen sken klart, än vid kyligt, dimmigt eller regnigt väder.
14. Jag vill som exempel på mörkt färgade foglar, hvilka bygga dolda nästen, uppräkna de till australiensiska slägten hörande arter, hvilka beskrifvas i Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 340, 362, 365, 383, 387, 389, 391 och 414.
15. Jerdon, Birds of India, vol. I, sid. 244.
16. Se om dessa senare arters nästbyggnad och färger Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 504, 527.
17. Jag har angående denna sak rådfrågat Macgillivray’s British Birds, och ehuru man i några fall kan hysa tvifvelsmål angående graden af boets undandöljande och af honans skönjbarhet, kunna dock följande foglar, hvilka alla lägga sina ägg i hål eller i hvälfda bon, knappast enligt ofvannämnda måttstock betraktas som lätt synliga: Passer, två arter; Sturnus, hvars hona är betydligt mindre lysande än hanen; Cinclus; Motacilla boarula(?); Erithacus; Fruticola, två arter; Saxicola; Ruticilla, två arter; Sylvia, tre arter; Parus, tre arter; Mecistura; Anorthura; Certhia; Sitta; Yunx; Muscicapa, två arter; Hirundo, tre arter, och Cypselus. Honorna af följande tolf foglar kunna enligt samma måttstock betraktas som högeligen synliga, nämligen Pastor, Motacilla alba, Parus major och Parus cæruleus, Upupa, Picus, fyra arter, Coracias, Alcedo och Merops.
18. Journal of Travel, utgifven af A. Murray, vol. I, sid. 78.
19. Se många uppgifter i Ornithological Biography. Se äfvenledes några egendomliga iakttagelser på italienska foglars bon af Eugenio Bettoni i Atti della Società Italiana, vol. XI, 1869, sid. 487.
20. Se hans Monography of the Trogonidæ, första upplagan.
21. Nämligen Cyanalcyon. Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 133; se äfvenledes sid. 130, 136.
22. Hvarje grad i olikheten mellan könen kan följas hos Australiens papegojor. Se Gould’s Handbook o. s. v., vol. II, sid. 14—102.
23. Macgillivray’s British Birds, vol. II, sid. 433. Jerdon, Birds of India, vol. II, sid. 282.
24. Alla de följande uppgifterna äro hemtade från hr Malherbe’s praktfulla Monographie des Picidées, 1861.
25. Audubon’s Ornithological Biography, vol. II, sid. 75; se äfvenledes Ibis, vol. I, sid. 268.
26. Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. II, sid. 109—149.
27. Se anmärkningar i detta syfte i mitt arbete: Variation under Domestication, vol. II, kap. XII.
28. Ibis, vol. IV, 1864, sid. 122.
29. Om Ardetta, hr Blyth’s öfversättning af Cuvier’s Règne Animal, sid. 159 anmärkningen. Om pilgrimsfalken i Charlesworth’s Mag. of Nat. Hist., vol. I, 1837, sid. 304. Om Dicrurus i Ibis, 1863, sid. 44. Om Platalea i Ibis, vol. VI, 1864, sid. 366. Om Bombycilla Audubon’s Ornithological Biography, vol. I, sid. 229. Om Palæornis likaledes Jerdon, Birds of India, vol. I, sid. 263. Om vilda kalkonen Audubon, ibidem, vol. I, sid. 15. Af Judge Caton hör jag, att honan ganska sällan i Illinois erhåller en fjädertofs.
30. Hr Blyth har omnämnt (öfversättningen af Cuvier’s Règne Animal, sid. 158) åtskilliga exempel från Lanius, Ruticilla, Linaria och Anas. Audubon har äfvenledes anfört ett liknande fall (Ornithological Biography, vol. V, sid. 519) hos Tyranga æstiva.
31. Se Gould’s Birds of Great Britain.