Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 14

←  Sekundära könskarakterer hos foglarne.

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Foglar (fortsättning).  →

Fjortonde kapitlet.

Foglar (fortsättning).

Af honan utöfvadt val. — Frieriets längd. — Foglar, som icke hafva parat sig. — Själsegenskaper och skönhetssinne. — Företräde och motvilja, som honan visar för särskilda hanar. — Foglarnes föränderlighet. — Förändringarna äro stundom plötsliga. — Lagar för variationen. — Ögonfläckarnes bildande. — Gradationer i karaktererna. — Exempel hos påfogeln, Argus-fasanen och Urosticte.

Då könen äro olika i skönhet, i sångförmåga eller i att frambringa, hvad jag har kallat instrumentalmusik, är det nästan oföränderligen hanen, som öfverträffar honan. Dessa egenskaper äro, såsom vi nyss hafva sett, tydligen af stor vigt för hanen. Då de erhållas blott för en del af året, sker detta alltid kort före parningstiden. Det är hanen ensam, som omsorgsfullt förevisar sina olika lockelsemedel och ofta i honans närvaro utför egendomliga rörelser på marken eller i luften. Hvarje hane drifver bort eller dödar alla sina medtäflare, om det står i hans förmåga. Häraf kunna vi draga den slutsatsen, att det är hanens afsigt att förmå honan att para sig med honom, och för detta ändamål försöker han att uppegga eller behaga henne på åtskilliga sätt; detta är också allas åsigt, hvilka hafva omsorgsfullt studerat lefvande foglars vanor. Men en fråga återstår, hvilken eger en högeligen vigtig betydelse i afseende på könsurvalet, nämligen: uppeggar eller drager hvarje hane af samma art i lika grad till sig honan, eller utöfvar hon ett val och föredrager vissa hanar? Denna senare fråga kan jakande besvaras i följd af många direkta och indirekta bevis. Det är mycket svårare att afgöra, hvilka egenskaper bestämma honornas val; men här hafva vi åter några direkta och indirekta bevis för, att det i vidsträckt mån är hanens yttre behag, ehuru tvifvelsutan hans kraft, mod och andra själsegenskaper komma med i räkningen. Vi skola göra början med de indirekta bevisen.

Frieriets längd. — Den långa tid, hvarunder båda könen af vissa foglar dag för dag mötas på en bestämd plats, beror dels på, att frieriet är en långvarig affär, och dels på parningsaktens förnyande. Så räcka i Skandinavien orrarnes lekar från midten af Mars hela April igenom in i Maj. Så många som fyratio eller femtio eller ännu flere foglar samla sig på lekarne, och samma plats besökes ofta under hvarandra efterföljande år. Tjäderns lek varar från slutet af Mars till midten eller äfven slutet af Maj. I Norra Amerika “vara“ de af Tetrao phasianellus uppförda “rapphönsdansarne en månad eller mera“. Andra skogshönsarter både i Norra Amerika och östra Sibirien^[1] följa nästan samma vanor. Fogelfängarne upptäcka de små upphöjningar, hvarest brushanarne samla sig, på så sätt, att gräset är nedtrampadt, hvilket visar, att samma plats länge har varit besökt. Indianerna i Guiana äro väl förtrogna med de afnötta stridsplatser, der de vänta att finna de sköna bergtupparne, och Nya Guineas invånare känna de träd, hvarest tio till tjugo fullfjädrade paradisfogelhanar samlas. I detta senare fall är det icke uttryckligen uppgifvet, att honorna möta i samma träd, men jägarne skulle sannolikt icke, om de ej särskildt tillfrågades, omnämna deras närvaro, alldenstund deras skinn icke ega något värde. Små flockar af en afrikansk väfvarefogel (Ploceus) samlas under häcktiden och utföra hela timmar bortåt sina behagliga rörelser. Stora skaror af dubbla beckasinen (Scolopax major) samlas i skymningen i ett kärr, och samma plats besökes för samma ändamål under hvarandra efterföljande år; här kan man se dem springa omkring “liknande så många stora råttor“, resa upp sina fjädrar, flaxa med vingarne och utstöta de egendomligaste läten.^[2]

Några af de ofvannämnda foglarne, nämligen orren, tjädern, Tetrao phasianellus, brushanen, dubbla beckasinen, kanske äfven några andra, äro polygamister, enligt hvad man tror. I afseende på sådana foglar kunde man tänka, att de starkare hanarne helt enkelt skulle hafva drifvit bort de svagare och derefter med ens bemäktigat sig så många honor som möjligt; men om det är oundgängligt för hanen att uppegga eller behaga honan, kunna vi begripa frieriets långvarighet och så många individers af båda könen församlande på samma ställe. Vissa arter, hvilka lefva i sträng monogami, hålla likaledes bröllopssamqväm; detta synes i Skandinavien vara förhållandet med en af riporna, och deras lekar vara från medlet af Mars till medlet af Maj. I Australien uppför lyrfogeln eller Menura superba “små runda upphöjningar“, och Menura Alberti krafsar åt sig upp grunda fördjupningar eller, såsom infödingarne benämna dem, corroborying places, hvarest man tror, att båda könen församlas. Menura superba’s sammankomster äro någon gång ganska stora, och en skildring har nyligen blifvit offentliggjord^[3] af en resande, hvilken i en närbelägen, med buskar tätt beväxt dal hörde “ett buller, som alldeles förvånade“ honom; efter att hafva krupit fram, varseblef han till sin förvåning omkring etthundrafemtio präktiga lyrfogeltuppar, “uppstälda i bataljordning och kämpande med obeskrifligt raseri“. Kragfogelns löfsalar äro båda könens mötesplats under parningstiden, och “här sammanträffa hanarne samt kämpa med hvarandra om honans ynnestbetygelser, och här samlas de sistnämnda samt kokettera med hanarne“. Tvenne af slägtena besöka samma löfsal under många år.^[4]

Vanliga skatan (Corvus pica, Linn.) plägade, enligt hvad hr W. Darwin Fox har meddelat mig, samlas från alla delar af Delamere-skogen för att fira det “stora skatbröllopet“. För några år tillbaka voro dessa foglar ytterst talrika, så att en skogvaktare på en morgon dödade nitton hanar och en annan med ett enda skott fälde sju foglar, som suto på samma ställe. Då de voro så talrika, hade de den vanan att ganska tidigt om våren sammanträffa på vissa ställen, hvarest man kunde se dem flockvis församlade, pladdrande, någon gång kämpande, bullrande och flygande bland träden. Hela saken ansågs af foglarne tydligen vara af största vigt. Kort efter sammanträffandet skildes de alla åt, och hr Fox samt andra iakttogo då, att de parade sig för året. I ett område, hvarest en art icke finnes i stort antal, kunna i följd deraf stora sammankomster icke hållas, och samma art kan hafva skilda vanor i olika länder. Jag har aldrig funnit någon redogörelse för orrarnes regelbundna sammankomster i Skotland, ehuru dessa möten äro så väl kända i Tyskland och Skandinavien, att de hafva särskilda namn.

Foglar, som icke hafva parat sig. — Af de nu meddelade fakta kunna vi draga den slutsatsen, att frieriet hos foglar, som tillhöra vida skilda grupper, ofta är en långvarig, kinkig och besvärlig affär. Det finnes äfven anledning till den förmodan, så osannolik den äfven vid första anblicken synes vara, att några hanar och honor af samma art, hvilka bebo samma område, icke alltid behaga hvarandra och följaktligen icke para sig. Många skildringar hafva blifvit offentliggjorda, att antingen hanen eller honan af ett par blifvit skjuten och snart ersatt af en annan. Man har oftare iakttagit detta i afseende på skatan än på någon annan fogel, kanske i följd af hennes i ögonen fallande utseende och näste. Den berömde Jenner uppger, att i Wiltshire den ena af ett par dagligen sköts icke mindre än sju gånger efter hvarandra, “men alldeles utan gagn, ty den återstående skatan fann snart en annan make“, och det sista paret kläckte ut sina ungar. I allmänhet finnes en ny make följande dag; men hr Thompson anför exempel på, att en sådan har blifvit ersatt på aftonen samma dag. Äfven efter äggens utkläckande finnes ofta en make, om den ene af de gamla foglarne dödas; detta inträffade efter två dagars mellantid i ett fall, som nyligen observerades af en bland Sir J. Lubbock’s vildbrådsvårdare.^[5] Den första och närmast till hands liggande gissningen är den, att hanarne af skatan måste vara mycket talrikare än honorna, och att hanarne ensamma hafva blifvit dödade i ofvannämnda så väl som i många andra fall, hvilka kunde nämnas. Detta håller tydligen streck i några fall, ty vildbrådsvaktarne i Delamare-skogen försäkrade hr Fox, att alla de skator och svarta kråkor, hvilka de förut i stort antal dödade efter hvarandra nära deras bon, voro hanar, och de förklarade denna omständighet på så sätt, att hanarne lätteligen kunde dödas, då de förde mat till de rufvande honorna. Macgillivray anför dock på en utmärkt iakttagares auktoritet ett exempel på trenne, efter hvarandra på samma näste dödade skator, hvilka alla voro honor, och ett annat exempel på sex skator, hvilka efter hvarandra dödades, då de rufvade på samma ägg, hvilket gör det sannolikt, att de flesta af dem voro honor, ehuru hanen, efter hvad jag har hört af hr Fox, rufvar äggen, då honan dödas.

Sir J. Lubbock’s vildbrådsvårdare har flere gånger, huru många kunde han dock icke säga, dödat den ena af ett par nötskrikor (Garrulus glandarius), och det har alltid inträffat, att han kort efteråt har funnit den öfverlefvande ånyo parad. Hr W. D. Fox, hr F. Bond och andra hafva skjutit en individ af ett par svarta kråkor (Corvus corone), men nästet beboddes snart ånyo af ett par. Dessa foglar äro ganska allmänna, men pilgrimsfalken (Falco peregrinus) är sällsynt; dock uppgifver hr Thompson, att “om antingen en gammal hane eller en hona under häcktiden dödas (en icke ovanlig omständighet) på Irland, finnes en annan maka inom ganska få dagar, så att roffågelsnästena oaktadt sådana händelser med säkerhet lemna sitt fulla antal ungar“. Hr Jenner Weir har erfarit, att samma sak inträffar med pilgrimsfalkarne vid Beachy Head. Samme iakttagare meddelar mig, att tre tornfalkar (Falco tinnunculus), alla hanar, dödades efter hvarandra, då de besökte samma näste: två af dem egde fullt utbildad drägt och den tredje var i fjolårets drägt. Äfven angående den sällsynte kungsörnen (Aguila chrysaëtos) erhöll hr Birkbeck af en tillförlitlig vildbrådsvårdare i Skotland den uppgiften, att, om en dödas, en annan snart blir funnen. Så har man angående tornugglan (Strix flammea) iakttagit, att “den öfverlefvande lätt fann en maka, och att ofoget pågick.“

White från Selborne, hvilken anför exemplet från ugglan, tillägger, att han kände en person, hvilken plägade skjuta rapphönstupparne, emedan han trodde, att parningen stördes af dem, och ehuru han flere gånger hade försatt samma höna i enkestånd, var hon alltid snart försedd med en ny make. Samme naturforskare befalde, att sparfvarne, hvilka fråntogo hussvalorna deras nästen, skulle skjutas; men den qvarlemnade, “vare sig hane eller hona, skaffade sig genast en maka, och så skedde det flere gånger efter hvartannat“. Jag kunde tillägga analoga fall, berättade om bofinken, näktergalen och rödstjerten. Med afseende på den sistnämnda fogeln (Phoenicura ruticilla) anmärker författaren, att den ingalunda var allmän i trakten, och han yttrar mycken förvåning öfver, huru den rufvande honan kunde så snart med påföljd gifva tillkänna, att hon var enka. Hr Jenner Weir har nämnt för mig ett nästan liknande exempel: i Blackheath såg han aldrig den vilda domherren eller hörde hans läte; då en af hans i bur hållna hanar hade dött, kom dock i allmänhet inom få dagars förlopp ett vildt exemplar och slog ned bredvid den i enkestånd varande honan, hvars lockton är långt ifrån ljudelig. Jag skall anföra endast ett ytterligare fall på samme iakttagares auktoritet; en individ af ett par starar (Sturnus vulgaris) sköts på morgonen; vid middagstiden var en ny maka funnen; denna sköts också, men före nattens ankomst var paret fullständigt, så att den bedröfvade enkan eller enklingen blef tre gånger tröstad under samma dag. Hr Engleheart underrättar mig likaledes, att han under flere år plägade skjuta den ene af ett par starar, hvilka bygde i ett hål på ett hus i Blackheath; men förlusten ersattes alltid genast. Under ett år förde han en förteckning och fann, att han hade skjutit trettiofem foglar från samma näste; dessa utgjordes af både hanar och honor, men i hvilket förhållande kunde han icke säga; likväl utkläcktes en kull efter hela denna ödeläggelse.^[6]

Dessa fakta äro helt visst anmärkningsvärda. Hvaraf kommer det sig, att så många foglar äro redo att omedelbart ersätta en förlorad maka? Skator, nötskrikor, svarta kråkor, rapphöns och några andra foglar synas om våren aldrig ensamma, och dessa utgöra vid första åsynen det mest förvånande fallet. Men foglar af samma kön lefva, ehuru välförståendes icke egentligen parade, stundom i par eller i små skaror, såsom man vet händelsen vara med dufvor och rapphöns. Foglar lefva också stundom tre och tre tillsammans, hvilket man har iakttagit på starar, svarta kråkor, papegojor och rapphöns. Man känner, att bland rapphönsen två honor hafva lefvat med en hane och två hanar med en hona. I alla sådana fall skall förbindelsen sannolikt lätt brytas. Vissa foglars hanar kan man tillfälligtvis höra uppstämma sin kärlekssång långt efter den rätta tiden, hvilket visar, att de antingen hafva förlorat eller aldrig fått någon maka. Den ena individens i ett par död till följd af olyckshändelse eller sjukdom skulle lemna den andra fogeln fri och ensam, och anledning finnes till den tron, att fogelhonor under parningstiden särskildt äro utsatta för en förtidig död. Vidare skulle foglar, hvilkas nästen hafva blifvit förstörda, eller ofruktsamma par eller försenade individer lätteligen förmås att öfvergifva sina makar och sannolikt blifva glada att taga den del, som de kunde, i fröjderna och pligterna vid afkomlingars uppfödande, ehuru de icke voro deras egna.^[7] Sådana tillfälligheter som dessa förklara sannolikt de flesta bland de föregående fallen.^[8] Icke desto mindre är det en egendomlig omständighet, att det inom samma område under parningstidens höjdpunkt skulle finnas så många hanar och honor alltid redo att ersätta förlusten af en fogel, som har parat sig. Hvarför para sig icke sådana öfverblifna foglar genast med hvarandra? Hafva vi icke något skäl till den förmodan, hvilken också har uppstått hos hr Jenner Weir, att, liksom frieriaffären hos många foglar synes vara en långvarig och besvärlig sak, det tillfälligtvis händer, att det för vissa hanar och honor icke under den rätta årstiden lyckas att uppväcka hvarandras kärlek, i följd hvaraf de icke para sig? Denna förmodan skall synas något mindre osannolik, sedan vi hafva sett, hvilka starka antipathier och företräden fogelhonor tillfälligtvis lägga i dagen mot vissa hanar.

Foglarnes själsegenskaper och deras skönhetssinne. — Innan vi ytterligare afhandla den frågan, huruvida honorna utvälja de mera tilldragande hanarne eller mottaga de första, som de träffa, skall det vara lämpligt att i korthet betrakta foglarnes själsförmögenheter. Deras förstånd skildras i allmänhet, kanske också med rätta, som lågt; dock kunde några exempel anföras,^[9] som leda till ett motsatt resultat. Låga förståndsförmögenheter äro dock, såsom vi se hos menniskan, förenliga med starka passioner, skarp iakttagelseförmåga och sinne för det sköna, och det är med dessa senare egenskaper, som vi här hafva att skaffa. Man har ofta sagt, att papegojor blifva så starkt fästade vid hvarandra, att, då den ena dör, den andra sörjer en lång tid bortåt; men hr Jenner Weir anser, att de flesta foglars tillgifvenhetskänsla har blifvit mycket öfverskattad. Icke desto mindre har man, då den ena af ett par i naturtillståndet har blifvit skjuten, hört den qvarlefvande hela dagar bortåt frambringa en klagande lockton, och hr S:t John anför^[10] åtskilliga fakta, som bevisa parade foglars tillgifvenhet. Starar kunna dock, såsom vi hafva sett, tre gånger på en dag tröstas öfver förlusten af sina makar. I Zoological Gardens hafva papegojor tydligen känt igen sina förre herrar efter några månaders mellantid. Dufvor hafva så utmärkt lokalminne, att man vet dem hafva återvändt till sina förra hem efter nio månaders mellantid, ehuru, efter hvad jag hör af hr Harrison Weir, om ett par, hvilket af naturen skulle blifva förenadt för lifvet, skiljes åt för några få veckor under vintern och paras med andra foglar, de båda, i händelse de ånyo föras tillsammans, sällan, om ens någonsin, igenkänna hvarandra.

Foglar visa stundom välvilliga känslor; de uppföda öfvergifna ungar till och med af skilda arter, men detta borde kanske betraktas som förvexlad instinkt. De underhålla också, enligt hvad visadt blifvit i en föregående del af detta verk, fullvuxna af sin egen art, hvilka hafva blifvit blinda. Hr Buxton meddelar en egendomlig berättelse om en papegoja, hvilken åtog sig vården om en förfrusen och lam fogel af en skild art, gjorde hans fjädrar rena och försvarade honom mot anfall af andra papegojor, hvilka flögo fritt omkring i hans trädgård. Det är en ännu egendomligare omständighet, att dessa foglar lägga i dagen en viss sympathi för sina kamraters nöjen. Då ett par kakadus bygde ett näste i ett akacieträd, “var det löjligt att se det öfverdrifna intresse, som de andra af samma art fäste vid denna angelägenhet“. Dessa papegojor visade äfvenledes en ohejdad nyfikenhet och hade tydligen “begrepp om egendom och besittning“.^[11]

Foglarne ega skarpa iakttagelseförmögenheter. Hvarje parad fogel känner helt säkert igen sin maka. Audubon uppgifver, att ett visst antal af Förenta Staternas spottfoglar (Mimus polyglottus) hela året om qvarstannar i Louisiana, under det att de andra utvandra till de östra staterna; dessa senare igenkännas vid sin återkomst genast och anfallas alltid af sina sydliga bröder. Fångna foglar igenkänna olika personer, hvilket ådagalägges genom den starka och beständiga antipathi eller tillgifvenhet, som de utan någon synbar orsak visa mot skilda individer. Jag har hört talrika exempel från nötskrikor, rapphöns, canariefoglar och särskildt domherrar. Hr Hussey har beskrifvit, på hvilket utomordentligt sätt en tam rapphöna igenkände en och hvar, och hennes sympathi och antipathi voro ganska starka. Denna fogel “syntes förtjust i glada färger, och ingen kunde taga på sig en ny drägt eller hatt, utan att det ådrog sig hennes uppmärksamhet“.^[12] Hr Hewitt har noggrant beskrifvit vanorna hos några änder (direkta afkomlingar från vilda foglar), hvilka vid en främmande katts eller hunds annalkande störtade sig hals öfver hufvud i vattnet och utmattade sig sjelfva i sina försök att undkomma; men de kände så väl hr Hewitt’s egna kattor och hundar, att de kunde lägga sig ned tätt bredvid dem och badda sig i solskenet. De flyttade sig alltid undan för en främmande person, och så plägade de göra för den qvinna, som var deras vakterska, om hon gjorde någon stor förändring i sin drägt. Audubon berättar, att han uppfödde och tamde en vild kalkon, hvilken alltid sprang undan för hvarje främmande hund; denne fogel undkom till skogarne, och några dagar efteråt såg Audubon en, som han trodde, vild kalkon och lät sin hund förfölja honom; men till hans förvåning sprang fogeln icke bort, och hunden anföll icke, då han kom fram, fogeln, ty de igenkände hvarandra ömsesidigt som gamla vänner.^[13]

Hr Jenner Weir är öfvertygad, att foglar egna särskild uppmärksamhet åt andra foglars färger, någon gång af afundsjuka och stundom såsom tecken till slägtskap. Han släpte t. ex. en säfsparf (Emberiza schoeniclus), hvilken hade fått sin svarta hufva, i sitt fogelhus, och nykomlingen uppmärksammades icke af någon fogel med undantag af en domherre, hvilken likaledes har svart hufvud. Denne domherre var en ganska lugn fogel och hade aldrig förut grälat med någon af sina kamrater, en annan säfsparf inbegripen, hvilken ännu icke hade fått svart hufvud; men den svarthufvade säfsparfven behandlades så obarmhertigt, att han måste aflägsnas. Hr Weir nödgades äfven taga bort en rödhakesångare, emedan han häftigt angrep alla foglar med något rödt i sin drägt, men inga andra arter; han dödade verkligen en rödbröstad korsnäbb och nästan dödade en steglits. Å andra sidan har han iakttagit, att några foglar, då de först insläppas i hans fogelhus, flyga till och sätta sig bredvid arter, som likna dem mest till färgen.

Som fogelhanar i honornas närvaro med så mycken omsorg förevisa sin vackra fjäderdrägt och andra prydnader, är det tydligen sannolikt, att de senare uppskatta sina friares skönhet. Det är dock svårt att erhålla direkt bevis på deras förmåga att uppskatta skönhet. Då foglar skåda sig i en spegel (hvarpå många exempel hafva blifvit antecknade), kunna vi icke känna oss säkra, att det icke är af afundsjuka mot en förmodad rival, ehuru detta icke är några iakttagares slutsats. I andra fall är det svårt att skilja mellan nyfikenhet och beundran. Det är kanske den förra känslan, hvilken enligt lord Silford’s uppgift^[14] häftigt drager brushanen mot ett lysande föremål, sa att han på Joniska öarne “kastar sig som en pil ned på en bjert färgad näsduk, utan att bry sig om upprepade skott“. Vanliga lärkan drages ned ur luften och fångas i stort antal med en liten spegel, som röres och blänker i solen. Är det beundran eller nyfikenhet, som drifver skatan, korpen och några andra foglar att stjäla och gömma lysande föremål, t. ex. silfverpjeser eller juveler?

Hr Gould uppgifver, att vissa honingsfoglar pryda yttersidan af sina nästen “med den längst drifna smak; de fästa derpå instinktmessigt vackra bitar af platta lafvar, de större styckena i midten och de mindre på den vid grenen fästade delen. Då och då inflätas eller fästes en vacker fjäder vid de yttre sidorna, hvarvid spolen alltid placeras så, att fjädern skjuter fram utom ytan.“ Det bästa beviset på smak för det sköna lemnas dock af tre redan nämnda arter af australiensiska löfsalsfoglar. Deras löfsalar (se fig. 46, sid. 51), hvari könen sammanträffa och uppföra egendomliga rörelser, äro bygda på olika sätt; men hvad som mest kommer oss vid är, att de af de skilda arterna prydas på olika sätt. Atlasfogeln samlar föremål med glada färger, t. ex. papegojornas blå stjertfjädrar, hvitnade ben och musselskal, hvilka han skjuter in mellan grenarne eller ordnar vid ingången. Hr Gould fann i en löfsal en vackert arbetad tomahawk af sten och ett stycke blått bomullstyg, som tydligen hade anskaffats från en lägerplats för infödingar. Dessa föremål ordnas alltjemt på nytt sätt och bäras af foglarne omkring under deras lek. Den fläckiga kragfogelns löfsal “är vackert randad med långa grässtrån, hvilka äro så ordnade, att ändarne nästan mötas, och dekorationerna äro ganska rikliga“. Runda stenar begagnas att hålla grässtråna på deras behöriga platser och att bilda skilda vägar, som leda till löfsalen. Stenarne och snäckorna framföras ofta från stort afstånd. Regentfogeln pryder enligt hr Ramsay’s beskrifning sitt korta löfhvalf med blekta landmusslor, tillhörande fem eller sex arter, och med “bär af åtskilliga färger, blå, röda och svarta, hvilka såsom färska förläna det ett ganska vackert utseende. Dessutom fanns der åtskilliga nyplockade löf och unga skott af en rosenröd färg, så att allt visade en afgjord smak för det sköna.“ Väl må hr Gould säga, att “dessa högeligen prydda församlingssalar måste betraktas som de underbaraste exempel på foglars byggnadskonst, hvilka någonsin hafva blifvit upptäckta“; såsom vi se, är de särskilda arternas smak helt säkert olika.^[15]

Honorna föredraga vissa hanar. — Efter att hafva framstält dessa förutgående anmärkningar om foglarnes urskiljningsförmåga och smak, vill jag nu anföra alla för mig bekanta omständigheter, hvilka hänföra sig till det företräde, som honan visar vissa hanar. Det är säkert, att skilda fogelarter tillfälligtvis para sig i naturtillståndet och frambringa bastarder. Många exempel kunde anföras; så berättar Macgillivray, huru en koltrasthane och en sångtrasthona “förälskade sig i hvarandra och frambragte afkomlingar.^[16] För åtskilliga år tillbaka hafva aderton fall blifvit antecknade på förekomsten i Storbritannien af bastarder mellan orren och fasanen;^[17] de flesta af dessa fall kunna dock möjligen förklaras på så sätt, att ensliga foglar icke finna någon af sin egen art, med hvilken de kunna para sig. Bland andra foglar äro, som hr Jenner Weir har anledning att förmoda, bastarder någon gång resultatet af den tillfälliga förbindelsen mellan foglar, som bygga nära intill hvarandra. Men dessa anmärkningar äro icke tillämpliga på de många antecknade exemplen på tamda eller domesticerade foglar, tillhörande skilda arter, hvilka hafva blifvit fullkomligt förälskade i hvarandra, ehuru de hafva lefvat med individer af sin egen art. Så uppgifver Waterton,^[18] att en hona i en flock af tjugotre canadensiska gäss parade sig med en ensam bernicla-gåshane, ehuru denne var så olika till utseendet och storleken; de frambragte också bastarder. En bläsandhane (Mareca penelope), som lefde med honor af samma art, har, enligt hvad man känner, parat sig med en stjertand (Querquedula acuta). Lloyd beskrifver den märkvärdiga tillgifvenheten mellan en grafand (Tadorna vulpanser) och en vanlig anka. Många flere exempel kunde anföras, och hr E. Dixon anmärker, att “de, som hafva hållit många olika gåsarter tillsammans, väl veta, hvilka oförklarliga förbindelser de ofta ingå, och att de fullkomligt lika gerna som med sin egen stam para sig och frambringa afkomlingar med en race (art), hvilken är så främmande som möjligt för dem“.

Hr W. D. Fox underrättar mig, att han samtidigt har egt ett par chinesiska gäss (Anser cygnoides) och en vanlig gåskarl med tre gäss. Dessa båda afdelningar höllo sig fullkomligt åtskilda, tills den chinesiske gåskarlen förledde en af de vanliga gässen att lefva tillsammans med honom. Till yttermera visso voro af de ungar, som utkläcktes ur de vanliga gässens ägg, endast fyra oblandade, hvaremot de andra aderton visade sig vara bastarder, så att den chinesiske gåskarlen syntes hafva egt öfverlägsna behag öfver den vanliga gåskarlen. Jag skall anföra endast ännu ett exempel; hr Hewitt uppgifver, att en vild and, som hade blifvit uppfödd i fångenskap, “med ens, efter att ett par år hafva parat sig med sin egen anddrake, gjorde sig qvitt honom, då jag släpte en stjertandhane i vattnet. Det var tydligen ett fall af kärlek vid första anblicken, ty hon sam under smekningar omkring nykomlingen, ehuru han tydligen syntes orolig och obenägen för hennes kärleksförklaringar. Från denna stund glömde hon sin förre make. Vintern gick förbi, och nästa vår syntes stjertanden hafva blifvit omvänd genom hennes smekningar, ty de bygde tillsammans och aflade sju eller åtta ungar.“

Hvad som i dessa olika fall utom blotta nyheten må hafva utgjort behaget, kan icke ens gissas. Färgen kommer dock stundom med i spelet; ty för att erhålla bastarder af grönsiskan (Fringilla spinus) och canariefogeln, är det enligt Bechstein bäst att släppa foglar af samma färg tillhopa. Hr Jenner Weir släpte en canariehona i sitt fogelhus, hvari funnos hanar af hämplingen, steglitsen, grönsiskan, grönfinken, bofinken och andra foglar, på det att han skulle få se, hvem hon komme att välja; men någon tvekan kom aldrig i fråga, och grönfinken vann segern. De parade sig och frambringade bastarder.

Den omständigheten, att bland individer af samma art honan föredrager att para sig med en hane hellre än med en annan, är icke så mycket egnad att väcka uppmärksamhet, som då detta inträffar mellan skilda arter. Sådana fall kunna bäst iakttagas hos domesticerade eller i fångenskap hållna foglar; men dessa öfverlastas ofta med för riklig föda och få stundom sina instinkter i ytterlig grad förderfvade. På detta senare faktum kunde jag meddela tillräckliga bevis hos dufvor och särskildt hos höns, men de kunna här icke anföras. Förderfvade instinkter kunna också förklara några af de hybrida föreningar, till hvilka ofvanför har blifvit hänvisadt; men i många af dessa fall fingo foglarne fritt röra sig på stora dammar, och det finnes intet skäl till den förmodan, att de i onaturlig grad eggades af hög diet.

Med afseende på foglar i naturtillståndet är den första och påtagligaste förmodan, som skall uppstå hos en och hvar, att honan under den behöriga årstiden tager mot den första hane, som hon må träffa på; hon har dock åtminstone tillfälle att utöfva ett val, emedan hon nästan oföränderligen förföljes af många hanar. Audubon — och vi måste ihågkomma, att han tillbragte en lång tid af sin lefnad med att ströfva omkring i Förenta Staternas skogar och gifva akt på foglarne — betviflar icke, att honan med öfverläggning väljer sin make; så säger han vid tal om en hackspett, att honan följes af ett dussin glada friare, hvilka beständigt utföra egendomliga rörelser, “tills ett tydligt företräde visas för någon“. Honan af den rödvingade staren (Agelæus phoeniceus) förföljes likaledes af åtskilliga hanar, “tills hon uttröttad slår ned, tager mot deras smekningar och snart gör ett val“. Han beskrifver likaledes, huru åtskilliga näktergalshanar upprepade gånger störta fram genom luften med förvånande snabbhet, plötsligen vända om och då frambringa ett egendomligt ljud; “men honan har icke förr gjort sitt val, än de andra hanarne drifvas bort“. Af en gam (Cathartes aura) i Förenta Staterna samlas flockar på åtta eller tio eller flere hanar och honor på kullfallna träd och “visa det starkaste begär att behaga hvarandra“; efter många smekningar bortför hvarje hane flygande sin hona. Audubon aktgaf likaledes noggrant på de vilda flockarne af canadensiska gåsen (Anser canadensis) och lemnar en målande beskrifning på dess kärleksåtbörder; han säger, att de foglar, hvilka förut hade utgjort par, “förnyade sitt frieri så tidigt som i Januari månad, hvaremot de öfriga nödgades kämpa eller kokettera hela timmar bortåt hvarje dag, tills alla syntes belåtna med det val, som de hade gjort, hvarefter en och hvar lätteligen kunde märka, att de, ehuru förblifvande tillsammans, med flit höllo sig parvis. Jag har likaledes iakttagit, att ju äldre foglarne voro, desto kortare voro förberedelserna till deras frieri. Ungkarlarne och de gamla jungfrurna flyttade sig helt lugnt afsides och lade sig ned på något afstånd från de öfriga, antingen af bedröfvelse eller för att icke störas af oväsendet“.^[19] Många liknande uppgifter med afseende på andra foglar kunde anföras från samme iakttagare.

Om vi nu vända oss till domesticerade eller i fångenskap hållna foglar, skall jag börja med att anföra det lilla, som jag har erfarit om hönsens frieri. Jag har angående detta ämne mottagit långa bref från herrar Hewitt och Tegetmeier samt nästan en afhandling från aflidne hr Brent. Hvar och en skall medgifva, att dessa herrar, hvilka äro så väl bekanta från sina utgifna verk, äro noggranna och erfarna iakttagare. De tro icke, att hönorna föredraga vissa tuppar på grund af skönheten i deras fjäderdrägt; men något afseende måste fästas vid det konstlade tillstånd, hvari de länge hafva blifvit hållna. Hr Tegetmeier är öfvertygad, att en stridstupp, ehuru vanstäld genom dubbningen och sina fjädrars afstympande, skulle lika lätt mottagas som en hane, hvilken eger alla sina naturliga prydnader i behåll. Hr Brent medgifver dock, att hanens skönhet sannolikt bidrager till honans uppeggande, och hennes samtycke är nödvändigt. Hr Hewitt hyser den öfvertygelsen, att föreningen ingalunda är öfverlemnad åt blotta slumpen, ty honan föredrager nästan oföränderligen den kraftfullaste, mest utmanande och stridslystnaste hanen; i följd häraf är det, såsom han anmärker, nästan utan nytta “att försöka ren afvel, om en stridstupp, som befinner sig vid god helsa och i godt tillstånd, springer omkring på platsen, ty nästan hvarje hona skall lemna sin sittplats och begifva sig till stridstuppen, äfven om denna fogel än icke i sjelfva verket drifver bort hanen af hennes egen varietet,“ Under vanliga omständigheter synas tupparne och hönorna af tama hönset ömsesidigt förstå hvarandra medelst vissa åtbörder, hvilka hr Brent har beskrifvit för mig. Men hönor lära ofta undvika unga hanars ifriga uppmärksamhet. Gamla hönor och sådana af ett stridslystet temperament tycka, efter hvad samme skriftställare meddelar mig, icke om främmande tuppar och gifva icke förr efter för dem, än de hafva blifvit piskade till eftergifvenhet. Ferguson beskrifver dock, huru en grälsjuk höna besegrades af en Shanghaitupps artiga frieri.^[20] Det finnes skäl till den tron, det dufvor af båda könen föredraga att para sig med foglar af samma race, och vanliga tama dufvor försmå alla högeligen förädlade racer.^[21] Hr Harrison Weir har nyligen hört af en trovärdig iakttagare, som håller blå dufvor, att dessa drifva bort alla annorlunda färgade varieteter, t. ex. hvita, röda och gula, samt af en annan iakttagare, att en mörkbrun brefdufhona efter upprepade försök icke kunde paras med en svart hane, men genast parade sig med en mörkbrun. I allmänhet synes färgen ensam hafva föga inflytande på dufvornas parning. Hr Tegetmeier färgade på min begäran några af sina foglar med Magentarödt, men de uppmärksammades icke mycket af de öfriga.

Dufhonor känna stundom utan någon uppvislig orsak en stark motvilja mot vissa hanar. Så berätta herrar Boitard och Corbié, hvilkas erfarenhet sträcker sig fyratiofem år bortåt: “Quand une femelle éprouve de l’antipathie pour un mâle avec lequel on veut l’accoupler, malgré tous les feux de l’amour, malgré l’alpiste et le chènevis dont on la nourrit pour augmenter son ardeur, malgré un emprisonnement de six moix et même d’un an, elle refuse constamment ses caresses; les avances empressées, les agaceries, les tournoiemens, les tendres roucoulemens, rien ne peut lui plaire ni l’émouvoir; gonflée, boudeuse, blottie dans un coin de sa prison, elle n’en sort que pour boire et manger, ou pour repousser avec une espèce de rage des caresses devenues trop pressantes“.^[22] Å andra sidan har hr Harrison Weir sjelf iakttagit och af åtskilliga uppfödare hört, att en dufhona tillfälligtvis fattar en stark böjelse för en viss hane och för hans skull öfvergifver sin egen make. Några honor äro enligt en annan erfaren iakttagare, Riedel,^[23] lättsinniga och föredraga nästan hvarje främling framför sin egen make. Några förälskade hanar, hvilka af våra engelska liebhabrar kallas “glada foglar“, äro så framgångsrika i sina kärleksäfventyr, att de, efter hvad hr Weir meddelar mig, måste inspärras på grund af den skada, som de förorsaka.

Vilda kalkoner i Förenta Staterna “visa“ enligt Audubon “stundom uppmärksamhet mot tamda honor och mottagas vanligen af dem med stort nöje“. Dessa honor föredraga alltså, som det synes, de vilda hanarne framför sina egna.^[24]

Följande fall är anmärkningsvärdare. Sir R. Heron förde under många år bortåt anteckningar om vanorna hos de påfoglar, hvilka han i stort antal underhöll. Han uppgifver, att “hönorna ofta hysa förkärlek för en viss påfogelhane. De voro alla så intagna i en gammal, brokig tupp, att de ett år, då han var inspärrad, ehuru fortfarande synlig, ständigt samlade sig invid gallerväggarne till hans fängelse och icke läto en svartvingad tupp röra vid dem. Då han på hösten släptes lös, uppvaktade den äldsta bland hönorna honom genast och hade framgång i sitt frieri. Följande året insattes han i ett stall, och då höllo sig alla hönorna till hans rival.“^[25] Denne medtäflare var en lackerad eller svartvingad påfogel, hvilken fogel för våra ögon är skönare än det vanliga slaget.

Lichtenstein, hvilken var en god iakttagare på Goda Hoppsudden och egde utmärkta tillfällen för observationers anställande, försäkrade Rudolphi, att honan af Chera progne förskjuter sin hane, om han mister de långa stjertfjädrar, med hvilka han under fortplantningstiden är prydd. Jag förmodar, att denna iakttagelse måste hafva skett på foglar, som hafva hållits i fångenskap.^[26] Här följer ett annat anmärkningsvärdt fall; dr Jäger,^[27] direktör för zoologiska trädgården i Wien, uppgifver, att en hane af silverfasanen, hvilken hade segrat öfver de andra hanarne och var honornas erkände älskare, fick sina fjäderprydnader skadade. Han undanträngdes då genast af en medtäflare, hvilken fick öfverhand och sedermera anförde flocken.

Honan icke endast utöfvar ett val, utan i några få fall friar hon äfven till hanen eller till och med kämpar för hans egande. Sir R. Heron uppgifver, att de första anbuden hos påfågeln alltid göras af hönan; någonting liknande inträffar enligt Audubon med äldre hönor af vilda kalkonen. Tjäderhönorna flaxa rundt omkring hanen, då han stoltserar på en af samlingsplatserna, och söka att ådraga sig hans uppmärksamhet.^[28] Vi hafva sett, att en tam and efter ett långvarigt frieri förledde en motvillig stjertandhane. Hr Bartlett tror, att Lophophorus i likhet med många andra hönsfoglar af naturen lefver i polygami; men två honor kunna icke sättas i samma bur som en hane, emedan de kämpa så mycket med hvarandra. Följande exempel på rivalitet väcker mera förvåning, alldenstund det hänför sig till bofinkar, hvilka vanligen para sig för hela lifvet, Hr Jenner Weir insläpte en mörkfärgad och ful hona i sitt fogelhus, och hon anföll genast med sådan omisskundsamhet en annan parad hona, att den senare måste placeras särskildt. Den nya honan ombestyrde hela frieriet och hade slutligen framgång, ty hon parade sig med hanen; men efter en tids förlopp drabbades hon af en rättvis vedergällning, ty sedan hon hade upphört att vara stridslysten, insatte hr Weir ånyo den gamla honan, och hanen öfvergaf då sin nya och återvände till sin gamla kärlek.

I alla vanliga fall är hanen så ifrig, att han mottager hvilken hona som helst och icke, så vidt vi kunna döma, föredrager den ena framför den andra; men undantag från denna regel förekomma, hvilket vi längre fram skola få se, inom några få grupper. Bland tamda foglar har jag hört talas om endast ett exempel, då hanarne visa någon förkärlek för vissa honor, nämligen om hustuppen, hvilken enligt en så hög auktoritet som hr Hewitt föredrager yngre hönor framför äldre. Då det å andra sidan är fråga om att åstadkomma bastardförbindelser mellan fasantuppen och vanliga hönor, hyser hr Hewitt den öfvertygelsen, att fasanen oföränderligen föredrager de äldre foglarne. Deras färg synes icke det minsta inverka på honom, utan han “är ytterst nyckfull i sina böjelser“.^[29] Af någon oförklarlig orsak visar han mot vissa hönor den bestämdaste motvilja, hvilken icke kan besegras genom någon åtgärd från vårdarens sida. Enligt hvad hr Hewitt meddelar mig, äro några hönor icke ens tilldragande för hanarne af sin egen art, så att de under ett helt år kunna hållas tillsammans med åtskilliga tuppar, utan att något ägg bland fyratio eller femtio visar sig vara befruktadt. Å andra sidan säger hr Ekström, att man angående alfogeln (Harelda glacialis) “har iakttagit, att vissa honor äro mycket mera fjesade än de öfriga. Ofta ser man i sjelfva verket en hona omgifven af sex till åtta kärlekslystna hanar.“ Huruvida denna uppgift är trovärdig, känner jag icke; men de inhemska skyttarne fälde dessa honor för att stoppa upp dem till vettar.^[30]

Med hänsyn till den omständigheten, att fogelhonor hysa förkärlek för vissa hanar, måste vi ihågkomma, att vi endast genom att i inbillningen försätta oss i samma ställning kunna döma om det val, som har utöfvats. Om en invånare på en annan planet såge en hop unga bönder kurtisera en vacker flicka och gräla om henne på en marknad liksom foglar på en af deras församlingsplatser, skulle han från blotta åsynen af den ifver, hvarmed friarne sökte behaga henne och framvisa sin grannlåt, kunna draga den slutsatsen, det hon egde förmåga att välja. Nu förhåller sig beviset hos foglar på samma sätt; de hafva skarpa iakttagelseförmögenheter, och de tyckas ega något skönhetssinne både med afseende på färg och läte. Det är visst, att honorna af okända orsaker tillfälligtvis lägga i dagen den starkaste motvilja och förkärlek för vissa hanar. Då könen skilja sig till färgen eller i andra prydnader, äro hanarne med få undantag de allra grannaste, antingen för beständigt eller under fortplantningstiden. De förevisa med flit sina olika prydnader, använda sin röst och utföra egendomliga rörelser i honornas närvaro. Äfven väl beväpnade hanar, hvilka, efter hvad man kunde hafva tänkt, i afseende på framgång skulle hafva berott endast och allenast af stridslagen, ega i de flesta fall högeligen utvecklade prydnader, och dessa hafva erhållits på bekostnad af någon kraftförlust. I andra fall hafva prydnader erhållits på bekostnad af förökad fara från roffoglar och rofdjur. Af åtskilliga arter samla sig många individer af båda könen på samma ställe, och deras frieri är en långvarig angelägenhet. Det finnes också skäl till den förmodan, att det icke alltid för hanarne och honorna inom samma område lyckas att behaga hvarandra och para sig.

Hvad kunna vi då sluta af dessa fakta och betraktelser? Förevisar hanen utan något ändamål med så mycken ståt och rivalitet sina behag? Äro vi icke berättigade att tro, det honan utöfvar ett val, och att hon antager den hanes anbud, hvilken mest behagar henne? Det är icke sannolikt, att hon medvetet öfverlägger; mest uppeggas hon dock af eller drages till de skönaste eller med vackraste sången utrustade eller artigaste hanarne. Ej heller behöfver man förmoda, att honan studerar hvarje färgstrimma eller fläck, att påfogelhönan t. ex. beundrar hvarje enskildhet i påfogelns praktfulla stjert — hon påverkas sannolikt endast af det allmänna intrycket. Sedan vi hafva hört, med hvilken omsorg Argus-fasanens hane förevisar sina präktiga vingpennor af första ordningen och till full verkan reser sina med ögonfläckar försedda pennor rätt upp, eller vidare, huru steglitshanen omvexlande utbreder sina guldglänsande vingar, böra vi likväl icke känna oss för säkra på, att honan icke gifver akt på hvarje skönhetsdetalj. Vi kunna, såsom redan har blifvit anmärkt, endast från analogien med vår egen själ döma om, att val har blifvit utöfvadt, och foglarnes själsförmögenheter skilja sig i grunden icke från våra, om man utesluter förståndet. På grund af dessa olika skäl kunna vi draga den slutsatsen, att foglarnes parning icke är öfverlemnad åt blotta slumpen, utan att de hanar, hvilka äro bäst i stånd att genom vexlande behag hänföra eller uppegga honan, under vanliga förhållanden antagas. Om detta medgifves, är det icke mycket svårt att inse, huru fogelhanar småningom hafva erhållit sina ornamentala karakterer. Alla djur visa individuela olikheter, och emedan menniskan kan förändra sina tamda foglar genom att välja de individer, hvilka synas henne vara de skönaste, borde det företräde, som honan vanligen eller äfven tillfälligtvis lägger i dagen för de mera tilldragande hanarne, nästan med visshet leda till deras modifierande, och sådana modifikationer kunde under tidernas lopp förökas till hvarje utsträckning, som vore förenlig med artens existens.

Foglarnes och särskildt deras sekundära könskarakterers föränderlighet. — Föränderligheten och förärfningen äro grundvalarne för urvalets verksamhet. Att tamda foglar hafva i hög grad varierat, och att deras variationer hafva gått i arf, är säkert. Att foglar i naturtillståndet visa individuela olikheter, medgifves af en och hvar, och att de någon gång hafva blifvit förändrade till skilda racer, erkännes allmänt.^[31] Variationerna äro af två slag, hvilka omärkligt öfvergå i hvarandra, nämligen obetydliga skilnader mellan alla individerna af samma art, och tydligare utmärkta afvikelser, hvilka endast tillfälligtvis uppträda. Dessa senare äro sällsynta hos foglar i naturtillståndet, och det är ganska tvifvelaktigt, huruvida de ofta hafva blifvit bevarade genom urval och då öfverflyttade till påföljande generationer.^[32] Icke desto mindre kan det vara mödan värdt att anföra de få, förnämligast till färgen sig hänförande fall (med uteslutande af simpel albinism och melanism), hvilka jag har varit i stånd att samla.

Hr Gould medgifver, som man väl känner, sällan tillvaron af varieteter, ty han anser ganska obetydliga olikheter som artskilnader; nu uppgifver han,^[33] att vissa honingsfoglar i närheten af Bogotà, hvilka höra till slägtet Cynanthus, äro delade i två eller tre racer eller varieteter, hvilka skilja sig från hvarandra till stjertens färg, i det att “några hafva alla fjädrarne blå, hvaremot hos andra de åtta mellersta äro i spetsen kantade med vackert grön färg“. Det synes icke, som hade mellanliggande gradationer blifvit iakttagna i detta och följande fall. Hos hanarne ensamma af en australiensisk papegoja “äro skenklarne hos somliga skarlakansröda, hos andra gräsgröna“. Af en annan papegoja i samma land “hafva somliga individer bandet tvärt öfver vingtäckarne bjert gult, under det att hos andra samma del är röd till färgen“.^[34] I Förenta Staterna hafva några få hanar af Tanagra rubra “ett skönt tvärband af eldröd färg på de smärre vingtäckarne“;^[35] men denna variation synes vara någonting sällsynt, så att dess bibehållande genom könsurvalet skulle inträffa endast under ovanligt gynsamma förhållanden. I Bengalen har honingsvråken (Pernis cristata) antingen en liten rudimentär fjäderbuske på hufvudet eller icke någon alls; en så obetydlig skilnad skulle dock icke hafva varit värd att nämnas, om icke samma art i södra Indien egde “en tydligt framträdande occipitalkam, som bildas af åtskilliga graderade fjädrar.“^[36]

Följande fall är i åtskilliga hänseenden intressantare. En fläckig varietet af korpen med hufvudet, bröstet, bakkroppen samt vingarne och stjertfjädarne till en del hvita är inskränkt till Færöarne. Han är icke mycket sällsynt derstädes, ty Graba såg under sitt besök åtta till tio lefvande exemplar. Ehuru denna varietets karakterer icke äro alldeles konstanta, har den dock af åtskilliga framstående ornithologer blifvit nämnd som en skild art. Den omständigheten, att de fläckiga foglarne förföljas och under mycket skriande oroas af de andra korparne på ön, var den orsak, som förnämligast föranledde Brünnich till den slutsatsen, att han var skild till arten; men man vet nu, att detta är ett misstag.^[37]

I åtskilliga delar af de nordliga hafven finnes en märkvärdig varietet af tobisgrislan (Uria troile), och på Færöarne utgöres enligt Graba’s beräkning en fogel bland fem af denna varietet. Den karakteriseras^[38] af en rent hvit ring rundtomkring ögat, hvarjemte en böjd, smal, hvit, en och en half tum lång linie sträcker sig bakåt från ringen. Denna tydliga karakter har varit orsaken till, att fogeln af åtskilliga ornithologer har blifvit uppstäld som en skild art under namn af Uria lacrymans, men nu vet man, att han endast är en varietet. Han parar sig ofta med det vanliga slaget, ehuru mellanliggande gradationer aldrig hafva blifvit sedda; detta är icke heller öfverraskande, ty variationer, som plötsligt uppträda, blifva ofta, som jag på annat håll har visat,^[39] öfverflyttade antingen i oförändradt tillstånd eller alldeles icke. Vi se alltså, att två skilda former af samma art kunna existera bredvid hvarandra inom samma område, och vi kunna icke betvifla, att om den ena hade egt någon stor fördel framför den andra, den snart skulle hafva mångfaldigats ända till den senares utträngande. Om t. ex. de brokiga korphanarne, i stället för att förföljas af sina kamrater, hade i likhet med den förut nämnda brokiga påfogeln varit högeligen tilldragande för de vanliga svarta honorna, skulle de hastigt hafva förökats i antal, hvilket skulle hafva varit ett fall af könsurval.

Med hänsyn till de obetydliga individuela olikheter, hvilka i större eller mindre grad äro gemensamma för alla medlemmarne af samma art, hafva vi all anledning till den tron, att de i afseende på urvalets verksamhet äro af den allra största vigt. Sekundära könskarakterer äro synnerligen underkastade variation både hos djur i vildt och tamt tillstånd.^[40] Det finnes likaledes, såsom vi hafva sett i vårt åttonde kapitel, skäl att tro, det variationer äro mera egnade att uppträda hos han- än hos honkönet. Alla dessa tillfälligheter äro högeligen gynsamma för könsurvalet. Huruvida på så sätt förvärfvade karakterer öfverflyttas till det ena eller till båda könen, beror, såsom jag hoppas visa i följande kapitel, i de flesta fall uteslutande på den förärfningsform, som är förherskande inom de ifrågavarande grupperna.

Det är stundom svårt att bilda sig någon åsigt, huruvida vissa obetydliga olikheter mellan könen helt simpelt äro resultatet af föränderlighet med en till könet inskränkt förärfning utan könsurvalets tillhjelp, eller om de hafva blifvit förökade genom denna senare process. Jag syftar här icke på de otaliga exempel, hvari hanen företer lysande färger eller andra prydnader, hvilka honan endast till en ringa del eger, ty dessa fall bero nästan med visshet på, att de ursprungligen af hanen förvärfvade karaktererna i större eller mindre grad hafva öfverflyttats till honan. Men hvad kunna vi nu sluta med afseende på vissa foglar, hos hvilkas båda kön t. ex. ögonen skilja sig obetydligt till färgen?^[41] I några fall äro ögonen synbarligen olika; så äro bland storkarne af slägtet Xenorhynchus hanens mörkt nötbruna, hvaremot honans äro gummiguttagula; hos många hornskator (Buceros) hafva hanarne, enligt hvad jag hör af hr Blyth,^[42] intensivt karmosinröda och honorna hvita ögon. Hos Buceros bicornis är bakre kanten af hjelmen och en strimma på näbbryggen svarta hos hanen, men icke på så sätt beskaffade hos honan. Hafva vi rätt i den förmodan, att dessa svarta teckningar och ögonens karmosinröda färg hafva hos hanarne bibehållits eller ökats genom könsurval? Detta är mycket tvifvel underkastadt; ty hr Bartlett visade mig i Zoological Gardens, att munnens insida hos denna Buceros är svart hos hanen och köttfärgad hos honan, och deras yttre utseende eller skönhet skulle icke härigenom påverkas. Jag iakttog i Chile,^[43] att iris hos kondoren, då han är ungefär ett år gammal, är mörkbrun, men vid könsmognaden förändrar sig till gulbrun hos hanen och till bjert röd hos honan. Hanen har äfvenledes en liten, långsgående, blyfärgad, köttartad hjelm eller kam. Hos många hönsfoglar är kammen synnerligen prydlig och antager lifliga färger under frieriakten; men hvad skola vi tänka om kondorens mörkt färgade kam, hvilken för oss icke på minsta sätt synes vara någon prydnad? Samma fråga kan framställas med afseende på åtskilliga andra karakterer, t. ex. knölen vid näbbens bas hos chinesiska gåsen (Anser cygnoides), hvilken knöl är mycket större hos hanen än hos honan. Intet bestämdt svar kan lemnas på dessa frågor; men vi böra vara försigtiga i det antagandet, att knölar och åtskilliga köttiga bihang icke kunna vara tilldragande för honan, då vi ihågkomma, att hos vilda menniskoracer åtskilliga afskyvärda vanskapligheter — djupa ärr i ansigtet med köttet höjande sig i svulster, en med pinnar eller ben genomstungen skiljevägg i näsan, hål i öronen och vidt utspärrade läppar — allesammans beundras som prydnader.

Antingen nu ovigtiga könsskilnader, sådana som de nyss uppräknade, hafva blifvit bevarade genom könsurvalet eller icke, måste dessa skilnader såväl som alla andra ursprungligen bero på lagarne för förändringen. Enligt principen om den korrelativa utvecklingen varierar fjäderdrägten ofta på samma sätt på skilda delar af kroppen eller öfver hela kroppen. Vi se detta ganska tydligt hos vissa hönsracer. Inom alla racer äro fjädrarne på tupparnes hals och sidor förlängda och kallas sabelformiga fjädrar; om nu båda könen erhålla en fjäderbuske, hvilket är en ny karakter hos arten, blifva fjädrarne på tuppens hufvud sabelformiga, tydligen på grund af korrelationsprincipen, hvaremot de på hönans hufvud äro af vanligt utseende. Färgen på de sabelformiga fjädrar, som bilda tuppens fjädertofs, står likaledes ofta i korrelation till de sabelformiga fjädrarne på halsen och sidorna, hvilket kan ses genom att jemföra dessa fjädrar hos de guld- och silfverfläckiga polska, Houdans- och Crève-coeur-racerna. Hos några naturliga arter kunna vi iakttaga fullkomligt samma korrelation i dessa samma fjädrars färger, t. ex. hos hanarne af de lysande guld- och Amherst-fasanerna.

Hvarje särskild fjäders byggnad är i allmänhet orsaken till, att alla förändringar i dess färg äro symmetriska; vi se detta hos de särskilda marmorerade, fläckiga och streckade hönsracerna, och fjädrarne förändras ofta på samma sätt öfver hela kroppen enligt korrelationsprincipen. Vi sättas härigenom i stånd att utan mycket besvär uppdraga racer, hvilkas fjäderdrägt är tecknad och färgad nästan så symmetriskt som hos naturliga arter. Hos marmorerade och fläckiga höns äro fjädrarnes färgade kanter skarpt begränsade; men hos en mellanform, som uppdrogs af mig från en svart spansk tupp med grön glans och en hvit stridshöna, voro alla fjädrarne grönaktigt svarta med undantag af spetsarne, hvilka voro gulaktigt hvita; mellan de hvita spetsarne och de svarta basstyckena fanns det på hvarje fjäder ett symmetriskt böjdt bälte af mörkbrun färg. I några fall bestämmer fjäderskaftet färgernas fördelning; så voro spolen och ett smalt streck på hvardera sidan af kroppsfjädrarne hos en mellanform af samma svarta spanska tupp och en silfverfläckad polsk höna grönaktigt svarta, hvilket omgafs af ett regelbundet, mörkbrunt, med brunaktigt hvitt kantadt fält. I dessa fall se vi fjädrar, som hafva blifvit symmetriskt schatterade i likhet med dem, som förläna så mycken glans åt många naturliga arters fjäderdrägt. Jag har likaledes iakttagit en varietet af vanliga dufvan, hos hvilken vingbjelkarne voro symmetriskt infattade af tre ljusa schatteringar i stället för att vara helt enkelt svarta på skifferblå botten som hos stamarten.

Inom många stora fogelgrupper kan man iakttaga, att fjäderdrägten är olika färgad hos hvarje art, men att vissa fläckar, teckningar eller strimmor, ehuru äfvenledes olika till färgen, bibehållas af alla arterna. Analoga fall möta bland dufracerna, hvilka vanligen ega de båda vingbjelkarne qvar, ehuru de kunna vara röda, gula, hvita, svarta eller blå, under det att den öfriga fjäderdrägten är helt annorlunda färgad. Här följer ett egendomligare fall, hvari vissa teckningar bibehållas, ehuru färgade på nästan fullkomligt omvändt sätt mot det naturliga; stamarten till dufvan har blå stjert med den mot spetsen belägna hälften af de båda yttersta stjertpennornas yttre fan hvit; nu finnes det en undervarietet, som har stjerten hvit i stället för blå med just den lilla del svart, som är hvit hos stamformen.^[44]

De på foglarnes fjäderdrägt befintliga ocellernas eller ögonlika fläckarnes bildning och föränderlighet. — Som inga prydnader äro skönare än ocellerna på åtskilliga foglars fjädrar, på några däggdjurs hårbeklädnad, på reptiliernas och fiskarnes fjäll, på amfibiernas skinn, på många lepidopterers och andra insekters vingar, förtjena de att särskildt uppmärksammas. En ocell består af en fläck inom en annorlunda färgad ring och liknar pupillen i iris, men centralfläcken omgifves ofta af tillkommande koncentriska bälten. Ögonfläckarne på stjerttäckarne hos påfogeln erbjuda ett kändt exempel, såsom händelsen äfven är med dem på vingarne hos påfogelögat (Vanessa). Hr Trimen har lemnat mig en beskrifning på en sydafrikansk heterocer (Gynanisa Isis), beslägtad med vårt lilla nattpåfogelöga, hos hvilken en präktig ocell intager nästan hela ytan af hvardera bakvingen; den består af en svart centraldel, som innesluter en halft genomskinlig, månformig teckning, hvilken omgifves af hvarandra efterföljande

Fig. 52. Cyllo Leda, Lin., efter en teckning af hr Trimen, visande den ytterliga graden af föränderlighet hos ögonfläckarne.

A. Ett exemplar från Mauritius: öfre ytan af främre vingen.	B. Ett exemplar från Java: öfre ytan af bakre vingen.
A’. Ett exemplar från Natal: d:o d:o.	B’. Ett exemplar från Mauritius: d:o d:o

ockragula, svarta, ockragula, rosafärgade, hvita, rosafärgade, bruna och hvitaktiga bälten. Ehuru vi icke känna de grader, hvarigenom dessa underbart sköna och sammansatta prydnader hafva utvecklats, har förloppet åtminstone hos insekterna sannolikt varit ganska simpelt; ty, som hr Trimen skrifver till mig, “inga karakterer, som utgöras endast af teckning och färg, äro så obeständiga hos lepidoptererna som ögonfläckarne, både hvad deras antal och storlek vidkommer“. Hr Wallace, hvilken först rigtade min uppmärksamhet på detta ämne, visade mig en serie exemplar af vårt vanliga gula sandöga (Hipparchia janira), hvilka företedde talrika gradationer från en enkel liten svart fläck till en vackert schatterad ocell. Hos en sydafrikansk fjäril (Cyllo Leda, Lin.), som tillhör samma familj, äro ocellerna till och med ännu mera underkastade variation. Hos några exemplar (A, fig. 52) äro stora stycken af vingarnes öfre yta svarta till färgen och innesluta oregelbundna, hvita teckningar, och från detta tillstånd kan en fullständig gradation följas till en någorlunda fullkomlig ögonfläck (A’), hvilken nu är resultatet af de oregelbundna färgfläckarnes sammandragande. Hos en annan serie af exemplar kan en gradation följas från ytterst små, hvita fläckar, omgifna af en knappast skönjbar, svart linie (B), till fullkomligt symmetriska och stora ögonfläckar (B’).^[45] I sådana fall som dessa kräfver en fullständig ögonfläcks utveckling icke någon lång följd af förändring och urval.

Vid jemförelse med beslägtade arter synes det hos foglar och många andra djur följa, att cirkelrunda fläckar ofta uppkomma genom strimmornas afbrytande och sammandragande. Hos Tragopan-fasanen motsvara dunkla, hvita linier hos hönan de sköna, hvita fläckarne hos tuppen,^[46] och någonting liknande kan iakttagas hos Argus-fasanens båda kön. Huru detta än må förhålla sig, gifves det dock företeelser, hvilka synnerligen understöda den åsigten, att å ena sidan en mörk fläck ofta bildas derigenom, att färgämnet drages mot en medelpunkt från ett omgifvande bälte, hvilket härigenom blir ljusare, och å andra sidan att en hvit fläck ofta bildas på så sätt, att färgen aflägsnas från en centralt belägen punkt, hvarigenom den hopas i ett omgifvande mörkare bälte. I hvilketdera fallet som helst blir en ögonfläck resultatet häraf. Färgämnet synes vara ett nästan konstant qvantum, men fördelas antingen centripetalt eller centrifugalt. Den vanliga perlhönans fjädrar erbjuda ett godt exempel på hvita fläckar, hvilka inneslutas af mörkare bälten, och de omgifvande mörka ringarne sammanflyta, hvarhelst de hvita fläckarne äro stora och stå nära intill hvarandra. På samma vingpenna hos Argus-fasanen kunna mörka fläckar omgifvas af ett blekt bälte och hvita fläckar af en mörk zon. Sålunda synes bildandet af en ögonfläck i dess enklaste tillstånd vara en simpel sak. Genom hvilka vidare steg de sammansatta ocellerna, som inneslutas af många hvarandra efterföljande färgbälten, hafva uppstått, vill jag icke göra anspråk på att säga. Men då vi ihågkomma de bandade fjädrarne hos mellanformer, som hafva alstrats från olika färgade höns, och ögonfläckarnes utomordentliga föränderlighet hos många lepidopterer, kan dessa sköna prydnaders bildning näppeligen vara en invecklad process och beror sannolikt på någon obetydlig och gradvis försiggången förändring i väfnadernas natur.

Sekundära könskarakterers gradation. — Fall af gradation äro af vigt för oss, emedan de visa, att det åtminstone är möjligt, att högeligen sammansatta prydnader kunna hafva förvärfvats genom små, hvarandra efterföljande steg. För att upptäcka de verkliga steg, hvarigenom en nu lefvande fogels hane har erhållit sina präktiga färger eller andra prydnader, borde vi betrakta den långa raden af hans forntida, utdöda stamformer, hvilket tydligen är omöjligt. Vi kunna dock i allmänhet erhålla en ledtråd genom att jemföra alla arterna inom en grupp, om han är stor, ty några af dem skola sannolikt, åtminstone till en del, ega qvar spår af sina förra karakterer. I stället för att inlåta mig på tråkiga detaljer angående olika grupper, inom hvilka påtagliga exempel på gradation kunde lemnas, synes bästa planen vara att taga en eller två tydligt utmärkta fall, t. ex. det med påfogeln, för att finna, om något ljus på så sätt kan spridas öfver de steg, hvarigenom denna fogel har erhållit så lysande prydnader. Påfogeln är hufvudsakligen märkvärdig för sina stjerttäckares utomordentliga längd; sjelfva stjerten är icke mycket lång. Fanstrålarne äro nästan utefter dessa fjädrars hela längd skilda eller upplösta; detta är dock händelsen med fjädrarne hos många arter och hos några varieteter af tamhönset och dufvan. Fanstrålarne sammansmälta mot spolens spets och bilda den ovala skifvan eller ocellen, hvilken helt säkert är ett af de skönaste föremål i verlden. Han utgöres af en regnbågsskimrande, intensivt blå, tandad medelpunkt, hvilken omgifves af ett rikt grönt bälte, som i sin ordning innefattas af ett bredt kopparbrunt bälte och detta af fem andra smala bälten af föga olika, regnbågsskimrande schatteringar. En obetydlig karakter i skifvan förtjenar kanske omnämnas: fanstrålarne sakna ett stycke bortåt utefter ett af de koncentriska bältena i större eller mindre grad sina sidogrenar, hvilket förlänar den ett högeligen fulländadt utseende. Men vi hafva på annat ställe beskrifvit^[47] en fullkomligt analog förändring af de sabelformiga fjädrarne hos en undervarietet af stridstuppen, hos hvilka spetsarne, som hafva metallglans, “skiljas från fjäderns nedre del af ett symmetriskt bildadt, genomskinligt bälte, hvilket utgöres af fanstrålarnes nakna delar“. Den nedre brädden eller basen af ögonfläckens mörkblå medelpunkt är djupt tandad i samma rigtning som skaftet. De omgifvande bältena visa äfvenledes spår af tandade inskärningar eller snarare afbrott, hvilket man kan se på teckningen (fig. 53). Dessa tandformiga inskärningar äro gemensamma för den indiske och den javanesiske

Fig. 53. Påfogelfjäder i ungefär två tredjedelar af den naturliga storleken, omsorgsfullt tecknad af hr Ford. Det genomskinliga bältet representeras af det yttersta hvita bältet, som är inskränkt till skifvans öfre sida.

påfogeln och förtjena att särskildt uppmärksammas, emedan de sannolikt stå i förbindelse med ögonfläckens utveckling; en lång tid bortåt kunde jag dock icke gissa till deras betydelse.

Om vi antaga den gradvisa utvecklingens princip, måste det fordom hafva funnits många arter, hvilka visade alla successiva gradationer mellan de underbart förlängda stjerttäckarne hos påfogeln och de korta stjerttäckarne hos alla vanliga foglar samt vidare mellan den förres präktiga ögonfläckar och andra foglars enklare oceller eller endast färgade fläckar, och detsamma är händelsen med påfogelns alla öfriga karakterer. Låtom oss se på de beslägtade hönsfoglarne för att finna några ännu existerande gradationer. Arterna och underarterna af Polyplectron bebo trakter, som gränsa till påfogelns fädernesland, och de likna denna fogel så mycket, att de någon gång kallas påfogelfasaner. Jag erfar också af hr Bartlett, att de likna påfogeln till rösten och i några af sina vanor. Under våren stoltsera hanarne, såsom förut har blifvit anmärkt, omkring inför de jemförelsevis med simpla färger försedda honorna samt utbreda och resa upp sin stjert och sina vingfjädrar, hvilka äro prydda med talrika ögonfläckar. Jag beder läsaren återgå till teckningen af en Polyplectron (fig. 51, sid. 65). Hos Polyplectron Napoleonis äro ögonfläckarne inskränkta till stjerten, och ryggen har en rikt metallblå färg, i hvilka hänseenden denna art närmar sig den javanesiske påfogeln. Polyplectron Hardwickii eger en egendomlig fjäderbuske, något liknande den hos samma påfogelart. Ögonfläckarne på vingarne och stjerten hos åtskilliga Polyplectron-arter äro antingen cirkelformiga eller ovala och bestå af en skön, regnbågsskimrande, grönaktigt blå eller grönaktigt purpurfärgad skifva med svart kant. Denna kant är hos Polyplectron chinquis schatterad i brunt, hvilket är kantadt med gräddfärg, så att ögonfläcken här är omgifven af olika, ehuru icke bjert schatterade, koncentriska bälten. Stjerttäckarnes ovanliga längd hos Polyplectron är en annan högeligen anmärkningsvärd karakter, ty hos några arter äro de hälften och hos andra två tredjedelar så långa som de verkliga stjertpennorna. Stjertens täckfjädrar äro försedda med ögonfläckar såsom hos påfogeln. Således närma sig tydligen de särskilda Polyplectron-arterna gradvis till påfogeln i stjerttäckarnes längd, i ögonfläckarnes bälten och i några andra karakterer.

Fig. 54. En del af en stjerttäckare hos Polyplectron chinquis med två oceller (naturlig storlek).

Fig. 55. En del af en stjerttäckare af Polyplectron malaccense med de båda ögonfläckarne till en del sammanflytande (naturlig storlek).

Oaktadt detta närmande förmådde mig dock den första Polyplectron-art, som jag händelsevis kom att undersöka, nästan att öfvergifva pröfningen, ty jag fann icke endast, att de verkliga stjertpennorna, hvilka hos påfogeln äro fullkomligt enfärgade, voro prydda med ögonfläckar, utan äfven att alla fjädrarnes oceller i grunden skilde sig från påfogelns på så sätt, att två funnos på samma fjäder (fig. 54), en på hvardera sidan af spolen. Häraf drog jag den slutsatsen, att påfogelns äldsta stamfader icke i någon mån kunde hafva liknat en Polyplectron. Men då jag fortsatte min undersökning, märkte jag, att de båda ögonfläckarne hos några af arterna stodo ganska nära intill hvarandra, att de på stjertfjädrarne hos Polyplectron Hardwickii vidrörde hvarandra, och slutligen att de på stjerttäckarne af denna samma art såväl som af Polyplectron malaccense (fig. 55) i sjelfva verket flöto tillsammans. Som endast centraldelen sammansmälter, qvarstannar en tandlik inskärning både vid öfre och nedre ändan, och de omgifvande, färgade bältena äro likaledes tandade. En enda ocell bildas härigenom på hvarje stjerttäckare, ehuru han ännu tydligen visar sitt ursprung af två. Dessa sammanflytande ögonfläckar skilja sig från påfogelns enkla oceller derigenom, att de hafva en tandlik inskärning i båda ändarne i stället för endast vid den nedre eller basaländan. Förklaringen af denna olikhet är dock icke svår; hos några arter af Polyplectron stå samma fjäders båda ovala ögonfläckar parallelt med hvarandra; hos andra arter (t. ex. Polyplectron chinquis) konvergera de mot ena ändan; nu borde två konvergerande ögonfläckars delvisa sammanflytande tydligen lemna en mycket djupare inskärning vid den divergerande än vid den konvergerande ändan. Det är alltså tydligt, att om konvergensen vore starkt utpräglad och sammanflytningen fullständig, skulle inskärningen vid den konvergerande ändan tendera att fullkomligt utplånas.

Båda påfogelarternas stjertpennor sakna alldeles ögonfläckar, hvilket uppenbarligen står i förbindelse med den omständigheten, att de äro betäckta och dolda af de långa stjerttäckarne. I detta hänseende skilja de sig anmärkningsvärdt från Polyplectron’s stjertpennor, hvilka hos de flesta arterna prydas af bredare ögonfläckar än de på stjerttäckarne befintliga. Häraf föranleddes jag att noggrant undersöka åtskilliga Polyplectron-arters stjertpennor för att upptäcka, om ögonfläckarne hos några af dem visade någon tendens att försvinna, och till min stora tillfredsställelse hade jag härvid framgång. De mellersta stjertpennorna hos Polyplectron Napoleonis hafva de båda ocellerna på hvardera sidan om skaftet fullständigt utvecklade; men den inre ocellen blir allt mindre tydlig på de längre utåt belägna stjertpennorna, tills blott en skuggning eller ett rudimentärt spår qvarstår på den yttersta pennans inre sida. Vidare äro, såsom vi hafva sett, stjerttäckarnes ögonfläckar hos Polyplectron malaccense sammanflytande och dessa fjädrar ovanligt långa, två tredjedelar af stjertpennornas längd, så att de i båda dessa hänseenden likna påfogelns stjerttäckare. Nu äro hos denna art de båda mellersta stjertpennorna ensamma prydda, hvardera med två bjert färgade ögonfläckar, hvaremot ocellerna alldeles hafva försvunnit från inre sidan af alla de andra stjertpennorna. Följaktligen visa stjerttäckarne och stjertpennorna hos denna Polyplectron-art en nära öfverensstämmelse i byggnad och utsirning med påfogelns motsvarande fjädrar.

Så långt då, som gradationsprincipen sprider ljus öfver de steg, hvarigenom påfogelns präktiga stjert har erhållits, erfordras knappast någonting mera. Vi kunna måla för oss en stamfar till påfogeln i ett nästan fullkomligt mellantillstånd mellan den nu lefvande påfogeln med hans öfverdrifvet förlängda stjerttäckare, prydda med enkla ögonfläckar, och en vanlig hönsfogel med korta stjerttäckare, endast fläckiga af litet färg, och vi skola då med vår själs öga se en fogel, som eger stjerttäckare, hvilka kunna uppresas och utbredas, som äro prydda med två delvis sammanflytande ögonfläckar och tillräckligt långa att nästan dölja stjertpennorna, hvilka senare redan till en del hafva förlorat sina oceller; vi skola med ett ord se en Polyplectron. Den tandlika inskärningen i ögonfläckens centralskifva och omgifvande bälten hos båda påfogelarterna synes mig tala fullkomligt till förmån för denna åsigt, och på annat sätt kan denna bildning icke förklaras. Hanarne af Polyplectron äro tvifvelsutan ganska sköna foglar, men deras skönhet kan icke, sedd på något afstånd, jemföras med påfogelns, efter hvad jag för en tid sedan såg i Zoological Gardens. Många honor af påfogelns stamform måste under en lång härledningslinie hafva uppskattat denna öfverlägsenhet, ty de hafva omedvetet genom de skönaste hanarnes fortsatta föredragande gjort påfogeln till den mest glänsande bland lefvande foglar.

Argus-fasanen. Ett annat förträffligt fall för undersökning erbjudes af ögonfläckarne på Argus-fasanens vingpennor, hvilka äro på ett så underbart sätt schatterade, att de likna kulor, liggande i socklar, och följaktligen skilja sig från vanliga oceller. Ingen skall, som jag tror, skrifva denna schattering, hvilken har väckt många erfarna artisters beundran, på slumpens räkning, på det tillfälliga sammanträffandet af atomer af färgämne. Att dessa prydnader skulle hafva blifvit bildade genom många hvarandra efterföljande variationers utväljande, af hvilka ingen enda ursprungligen var afsedd att frambringa intrycket af en kula i en sockel, synes så otroligt, som att en af Raphael’s madonnor skulle hafva kommit till genom utväljandet af tillfälliga kludderier af en lång rad unga artister, bland hvilka ingen enda till en början hade för afsigt att teckna en mensklig gestalt. För att finna, huru ögonfläckarne hafva utvecklats, kunna vi icke betrakta en lång följd af stamfäder eller åtskilliga nära beslägtade former, ty sådana existera icke nu. Lyckligtvis äro dock de olika fjädrarne på vingen tillräckliga att gifva oss en lösning af problemet, och de visa demonstrativt, att en gradation från blott en fläck till en fulländad kul- och sockelocell är åtminstone möjlig.

Fig. 56. En del af Argus-fasanens andra vingpenna, visande två fullständiga ögonfläckar, a och b. A, B och C o. s. v. äro mörka strimmor, som löpa snedt nedåt, hvardera till en ögonfläck. (Mycket af fanet på båda sidorna, särskildt på spolens venstra sida, har blifvit borttaget.)

De vingpennor, som bära ögonfläckarne, äro betäckta med mörka strimmor eller rader af mörka fläckar, hvarvid hvarje strimma eller rad löper snedt öfver spolens yttre sida till en ocell. Fläckarne äro i allmänhet förlängda på tvären mot den rad, hvari de stå. De sammanflyta ofta antingen i samma rigtning som raden — och då bilda de en longitudinel strimma — eller på tvären, d. v. s. med fläckarne i de angränsande raderna, och bilda då transversela strimmor. En fläck upplöser sig stundom i smärre fläckar, hvilka fortfarande stå på sina rätta platser.

Fig. 57. Basaldelen af den närmast intill kroppen belägna vingpennan af andra ordningen.

Det skall vara lämpligt att beskrifva en fullständig kul- och sockelocell. En sådan består af en intensivt svart, cirkelformig ring, hvilken omgifver ett rum, som är så schatteradt, att det fullkomligt liknar en kula. Den här lemnade figuren har blifvit på ett beundransvärdt sätt tecknad sf hr Ford och skuren; men ett träsnitt kan icke visa originalets utsökta schattering. Ringen är nästan alltid i obetydlig mån afbruten (se fig. 56) på ett ställe i sin öfre hälft något litet till höger om och ofvanför den hvita skuggningen på den inneslutna kulan; han är äfvenledes stundom bruten på högra sidan mot basen. Dessa små afbrott hafva en vigtig betydelse. Ringen är alltid mycket förtjockad med kanterna otydligt begränsade mot det venstra öfre hörnet, då fjädern hålles upprätt i den ställning, hvari han här har blifvit aftecknad. Nedanför denna förtjockade del finnes det på kulans yta en sned, nästan rent hvit teckning, som nedåt öfvergår i en blekt blyfärgad schattering, och denna i gulaktiga och bruna färgteckningar, hvilka omärkligt blifva allt mörkare mot kulans nedre del. Det är denna teckning, hvilken så beundransvärdt frambringar intrycket af ljus, som skiner på en konvex yta. Om en kula undersökes, skall man se, att den nedre delen är brunare till färgen och otydligt afskild genom en krokig, sned linie från den öfre delen, hvilken är gulare och mera blyfärgad; denna sneda linie går rätvinkligt mot den hvita ljusfläckens och i sjelfva verket mot hela schatteringens längre axel; men denna olikhet i färgteckningen, hvilken följaktligen icke kan visas på ett träsnitt, skadar icke på ringaste sätt kulans fullkomliga schattering.^[48] Särskildt bör uppmärksammas, att hvarje ögonfläck tydligen står i förbindelse med en mörk strimma eller rad af mörka fläckar, ty båda förekomma utan åtskilnad på samma fjäder. Så löper i fig. 56 strimman A till ögonfläcken a; B går till ocellen b; strimman C är afbruten i öfre delen och sträcker sig ned till nästföljande ögonfläck, hvilken icke finnes på träsnittet; D går till den närmast lägre, och så är händelsen äfven med strimmorna E och F. Slutligen äro de särskilda ocellerna skilda från hvarandra af en blek yta, som bär oregelbundna, svarta teckningar.

Jag skall omedelbart härefter beskrifva seriens andra ytterlighet, nämligen första spåret af en ocell. Den närmast intill kroppen belägna korta vingpennan (fig. 57) af andra ordningen är tecknad som de öfriga pennorna med sneda, långsgående, nästan oregelbundna rader och fläckar. Den nedersta fläcken eller den närmast intill spolen varande i de fem nedre raderna (med undantag af basalraden) är obetydligt större än de öfriga fläckarne i samma rad och litet mera förlängd på tvären. Den skiljer sig äfvenledes från de följande fläckarne derigenom, att den vid öfre sidan är kantad med några mörkgula schatteringar. Men denna fläck är icke på något sätt anmärkningsvärdare än de, som finnas på många foglars fjäderdrägt, och kan lätteligen helt och hållet öfverses. Den närmast högre fläcken i hvarje rad skiljer sig på intet sätt från de öfre i samma rad, ehuru den, såsom vi skola se, i följande rad blir betydligt förändrad. De större fläckarne ega fullkomligt samma inbördes läge på denna fjäder, som de fullkomliga ögonfläckarne intaga på de längre vingpennorna.

Då man betraktar de två eller tre närmast följande vingpennorna af andra ordningen, kan en fullkomligt omärklig gradation spåras från en af de ofvan beskrifna lägre fläckarne i förening med den närmast högre i samma rad till en egendomlig prydnad, hvilken icke kan benämnas en ocell, och som jag af brist på ett bättre uttryck vill kalla en “elliptisk prydnad“. De äro framstälda i bifogade figur (fig. 58). Vi se här åtskilliga sneda rader, A, B, C, B o. s. v. (se den med bokstäfver försedda konturteckningen), af fläckar, hvilka äro af vanlig beskaffenhet. Hvarje rad af fläckar sträcker sig ned till och står i förbindelse med en af de elliptiska prydnaderna fullkomligt på samma sätt, som hvarje strimma i fig. 56 sträcker sig ned till och är förenad med en af kul- och sockelocellerna. Om man ser på någon rad, t. ex. B, är den nedersta fläcken eller teckningen (b) bredare och betydligt längre än de öfre fläckarne samt i sin venstra ända tillspetsad och uppåt böjd. Denna svarta teckning är vid sin öfre sida tvärt begränsad genom en temligen bred yta af rikt schatterade färger, hvilka börja med ett smalt, brunt bälte, som öfvergår i orangefärg och detta i en blek blyfärg, hvarjemte ändan mot skaftet blir mycket blekare. Denna teckning motsvarar i hvarje hänseende den större, schatterade fläck, som har beskrifvits i den senaste afdelningen (fig. 57), men är i högre grad utvecklad och bjertare färgad. Till höger om och ofvanför denna fläck (b) med dess bjerta schattering finnes det en lång, smal, svart teckning (c), hvilken hör till samma rad, och som är något litet böjd nedåt, så att den möter b. Den eger likaledes på sin nedre sida en smal kant af gul färg. Till höger om och ofvanför c finnes i samma sneda rigtning, men alltid mer eller mindre skild derifrån, en annan svart teckning (d). Denna teckning är i allmänhet subtriangulär och oregelbunden till sitt utseende, men den i konturteckningen med bokstaf försedda är ovanligt smal, förlängd och regelbunden. Den utgöres synbarligen af en på sidan belägen och afbruten förlängning af teckningen c, såsom jag sluter från spår af lika förlängningar från de följande

Fig. 58. Stycke nära kroppen af en bland andra ordningens vingpennor. Figuren till höger är meddelad endast som en konturteckning för bokstafsbeteckningens skull.

A, B, C o. s. v. Rader af fläckar, hvilka sträcka sig nedåt och bilda de elliptiska prydnaderna. b Nedersta fläcken eller teckningen i raden B.

c Närmast följande fläck eller teckning i samma rad. d En tydligen afbruten förlängning af fläcken c i samma rad B.

öfre fläckarne, men jag är icke säker härpå. Dessa trenne teckningar, b, c och d, med de mellan dem uppträdande bjerta schatteringarna bilda tillsammans den så kallade elliptiska prydnaden. Dessa prydnader stå i en med spolen parallel linie och motsvara tydligen till sitt läge kul- och sockelögonfläckarne. Deras ytterst präktiga utseende kan icke uppskattas i teckningen, alldenstund orange- och blyfärgerna, hvilka bilda en så god kontrast mot de svarta fläckarne, icke kunna visas.

Mellan en af de elliptiska prydnaderna samt en fullkomlig kul- och sockelögonfläck är öfvergången så fullkomlig, att man knappast kan afgöra, när det senare uttrycket bör begagnas. Jag beklagar, att jag icke utom fig. 58 har meddelat ännu en teckning, hvilken står ungefär halfvägs i ordningsföljden mellan en af de enkla fläckarne och en fullkomlig ögonfläck. Öfvergången från den elliptiska prydnaden till en ocell sker genom den nedre svarta teckningens (b) och mera särskildt den öfres (c) förlängning och större krökning i motsatta rigtningar i förening med den oregelbundet triangulära eller smala teckningens (d) sammandragande, så att dessa trenne teckningar slutligen sammanflyta och bilda en oregelbundet elliptisk ring. Denna ring blir småningom allt mera cirkelrund och regelbunden, på samma gång som dess diameter tillväxer. Spår af alla de trenne förlängda fläckarnes eller teckningarnas, särskildt af de båda öfres, förening kan ännu iakttagas hos många bland de fullkomligaste ögonfläckarne. Afbrottet i den svarta ringen på öfre sidan af ögonfläcken i fig. 56 påpekades. Den oregelbundet subtriangulära eller smala teckningen (d) bildar tydligen genom sin sammandragning och utjemning den förtjockade delen af ringen på den fullständiga kul- och sockelfläckens venstra öfre kant. Den nedre delen af ringen är oföränderligen litet bredare än de andra delarne (se fig. 56), och detta följer deraf, att den nedre svarta teckningen i den elliptiska prydnaden (b) ursprungligen har varit bredare än den öfre teckningen (c). Hvarje steg kan följas i förloppet vid sammanflytningen och förändringen, och den svarta ring, som omgifver kulan i ögonfläcken, bildas utan fråga genom föreningen och omändringen af de trenne svarta teckningarna, b, c och d, i den elliptiska prydnaden. De oregelbundna, zigzagformiga, svarta teckningarna mellan de hvarandra efterföljande ögonfläckarne (se åter fig. 56) härflyta tydligen derifrån, att de något regelbundnare, men lika teckningarna mellan de elliptiska prydnaderna hafva blifvit afbrutna.

De på hvarandra följande stegen i kul- och sockelögonfläckarnes schattering kunna med lika tydlighet följas. Man kan se, att bruna, orangefärgade och blekt blyfärgade smala bälten, hvilka begränsa den nedre svarta teckningen i den elliptiska prydnaden, gradvis blifva allt jemnare och sammanflyta med hvarandra, hvarjemte den öfre ljusare delen mot venstra hörnet ljusnar ännu mera, så att den blir nästan hvit. Men äfven hos de fullkomligaste kul- och sockelögonfläckarne kan en ringa olikhet i färgerna, ehuru icke i schatteringarna (såsom förut särskildt påpekades), iakttagas mellan kulans öfre och nedre delar, hvarvid gränslinien är sned och löper i samma rigtning som de bjert färgade skuggningarna i de elliptiska prydnaderna. Således kan man visa, att nästan hvarje liten detalj i kul- och sockelögonfläckarnes bildning och färg härleder sig från gradvisa förändringar i de elliptiska prydnaderna, och de senares utveckling kan spåras genom lika små steg från föreningen af två nästan enkla fläckar, af hvilka den nedre (fig. 57) i öfre kanten har en mörkgul skuggning.

Fig. 59. Stycke nära spetsen af en armpenna, visande fullkomliga kul- och sockelögonfläckar.
a Den prydliga öfre delen.
b Den öfversta, ofullständiga kul- och sockelögonfläcken (schatteringen ofvanför den hvita teckningen i spetsen af ocellen är något för mörk).
c En fullständig ögonfläck.

Spetsarne af de längre pennor af andra ordningen, hvilka bära de fullkomliga kul- och sockelögonfläckarne, ega egendomliga prydnader (fig. 59). De sneda, långsgående strecken upphöra plötsligen uppåt och blifva oregelbundna; ofvanom denna gräns är fjäderns hela öfre ända (a) betäckt med hvita, af små svarta ringar omgifna fläckar, hvilka stå på mörk botten. Till och med den sneda strimma, som tillhör den öfversta ögonfläcken (b), representeras endast af en ganska kort, oregelbunden, svart teckning med den vanliga, krökta, sneda basen. Som denna strimma härmed plötsligen afbrytes uppåt, så kunna vi, efter hvad som har föregått, inse, huru det kommer sig, att ringens öfre utbredda del saknas hos den öfversta ögonfläcken, ty denna utbredda del bildas, såsom förut har blifvit angifvet, synbarligen genom en afbruten förlängning af närmast högre fläck i samma rad. I följd af den öfre utbredda delens frånvaro i ringen synes det, som vore den öfversta ögonfläcken snedt afstympad i sin öfre ända, oaktadt den i alla öfriga rigtningar är fullständig. Jag tänker, att en och hvar, som tror, att Argus-fasanens fjäderdrägt är skapad så, som vi nu se den, skulle råka i förlägenhet, om han skulle förklara den öfversta ögonfläckens ofullkomliga beskaffenhet. Jag vill vidare tillägga, att hos de från kroppen aflägsnaste pennorna af andra ordningen alla ögonfläckar äro smärre och mindre fullkomliga än på de öfriga fjädrarne, och att hos dem de yttre svarta ringarnes öfre delar saknas såsom i nyssnämnda fall. Här synes ofullständigheten stå i förbindelse med det faktum, att denna fjäders fläckar mindre än vanligt visa benägenhet att sammanflyta till strimmor; de upplösas tvärtom ofta i smärre fläckar, så att två eller tre löpa nedåt till hvarje ögonfläck.

Vi hafva nu sett, att en fullständig serie kan följas från tvenne nästan enkla fläckar, hvilka ursprungligen äro fullkomligt skilda från hvarandra, ända till en af dessa underbara kul- och sockelformiga prydnader. Hr Gould, hvilken vänskapsfullt till mig öfverlemnade några af dessa fjädrar, öfverensstämmer fullkomligt med mig angående gradationens fullständighet. De utvecklingsstadier, som företes af en och samma fogels fjädrar, visa tydligen icke med nödvändighet de steg, hvarigenom artens utdöda stamfäder hafva framgått; men de lemna oss sannolikt nyckeln till att inse de verkliga stegen och bevisa åtminstone ända till förtydligande, att en gradation är möjlig. Föreställa vi oss, huru sorgfälligt Argus-fasanens hane utbreder sina prydliga fjädrar för honan, äfvensom de många andra omständigheter, som göra det sannolikt, att fogelhonor gifva företräde åt de mera tilldragande hanarne, så skall ingen, som medgifver könsurvalets verksamhet, kunna förneka, att en enkel, mörk fläck med en matt gulaktig schattering kan, genom de närstående fläckarnes närmande och förändring i förbindelse med ett ringa förökande af färgen, förvandlas till en af de så kallade elliptiska prydnaderna. Dessa senare prydnader hafva blifvit visade för många personer, och alla hafva medgifvit, att de äro utomordentligt sköna. Några hålla dem till och med för skönare än kul- och sockelögonfläckarne. Allt efter som andra ordningens pennor förlängdes genom könsurval och de elliptiska prydnaderna tilltogo i diameter, blefvo deras färger tydligen mindre klara, och pennornas utsirande måste då uppnås genom förbättringar i mönstret och i schatteringen; denna process har också pågått, tills de underbara kul- och sockelögonfläckarne slutligen hafva blifvit utvecklade. På så sätt — och, som det synes mig, icke på något annat vis — kunna vi förstå prydnadernas nuvarande beskaffenhet och ursprung på Argus-fasanens vingpennor.

Från det ljus, som sprides af gradationsprincipen, från det, som vi känna om variationens lagar, från de förändringar, som hafva inträffat med många af våra husdjur, och slutligen (såsom vi längre fram tydligare skola se) från beskaffenheten af fogelungarnes outbildade fjäderdrägt kunna vi stundom med en viss grad af tillförsigt angifva de sannolika steg, hvarigenom hanarne hafva förvärfvat sin lysande fjäderdrägt och olika prydnader, ehuru vi i många fall befinna oss i mörkret. Hr Gould visade mig för åtskilliga år sedan en honingsfogel, Urosticte Benjamini, hvilken är anmärkningvärd för de egendomliga olikheter, som båda könen förete. Hanen eger utom en glänsande strupe grönaktigt svarta stjertfjädrar, af hvilka de fyra mellersta äro i spetsen hvita; hos honan, liksom hos de flesta beslägtade arterna, äro de trenne yttre stjertfjädrarne på hvardera sidan försedda med hvita spetsar, så att hanen har de fyra mellersta, honan deremot de sex yttre fjädrarne prydda med hvita spetsar. Hvad som gör saken egendomlig är, att, ehuru stjertens färgteckning är anmärkningsvärdt olika hos många honingsfoglars båda kön, hr Gould icke känner någon enda art utom Urosticte, hos hvilken hanen har de fyra mellersta fjädrarne försedda med hvita spetsar.

Hertigen af Argyll förbigår vid ordandet om denna sak^[49] könsurvalet och frågar: “Hvilken förklaring gifver det naturliga urvalets lag på sådana artvarieteter som dessa?“ Han svarar: “Alldeles ingen,“ och jag instämmer fullkomligt med honom. Men kan detta med lika tillförsigt yttras om könsurvalet? Då man ser, på huru många sätt honingsfoglarnes stjertfjädrar skilja sig, hvarför skulle icke de fyra mellersta fjädrarne hafva varierat hos denna art ensam, så att de hafva erhållit hvita spetsar? Förändringarna kunna hafva varit gradvisa eller i någon mån hastiga såsom i det nyss anförda fallet med honingsfoglarne från Bogotà, bland hvilka endast vissa individer hafva “de mellersta stjertpennorna försedda med skönt gröna spetsar“. Hos honan af Urosticte iakttog jag ytterst små eller rudimentära hvita spetsar på de båda yttre af de fyra mellersta svarta stjertfjädrarne, så att vi här hafva en antydan till något slags förändring i denna arts fjäderdrägt. Om vi medgifva möjligheten af, att hanens mellersta stjertfjädrar variera i anseende till det hvita, ligger det ingenting främmande deri, att sådana variationer hafva varit underkastade könsurvalets verkningar. De hvita spetsarne föröka, såsom hertigen af Argyll medgifver, i förening med de små hvita örontofsarne hanens skönhet, och den hvita färgen uppskattas tydligen af andra foglar, såsom man kan sluta af sådana exempel som klockfogelns snöhvita hane. Den af Sir R. Heron lemnade uppgiften borde icke förgätas, nämligen att hans påfogelhönor, då de hindrades att sammanträffa med den brokiga påfogeln, icke ville para sig med någon annan hane och under detta år icke frambragte några afkomlingar. Ej heller är det egendomligt, att förändringar hos Urosticte’s stjertpennor skulle hafva blifvit särskildt utvalda för prydlighetens skull, ty närmast följande slägte i familjen erhåller sitt namn Metallura från glansen hos dessa fjädrar. Hr Gould tillägger efter beskrifningen på Urosticte’s egendomliga fjäderdrägt: “Att prydlighet och omvexling är det enda målet, derom hyser jag sjelf endast föga tvifvel“.^[50] Om detta medgifves, kunna vi inse, att de hanar, hvilka voro smyckade på det präktigaste och nyaste sättet, skulle ernå en fördel icke i den vanliga kampen för tillvaron, utan i täflingen med andra hanar, och följaktligen skulle hafva lemnat efter sig ett större antal afkomlingar att ärfva deras nyförvärfda skönhet.

1. Nordmann beskrifver (Bull. Soc. Imp. des Nat. Moscow, 1861, tomen XXXIV, sid. 264) Tetrao urogalloides’ lek i Amurlandet. Han skattade de församlade hanarnes antal högre än hundra, utan att räkna honorna, som lågo i de omgifvande buskarne. De frambragta lätena skilja sig från dem hos Tetrao urogallus eller tjädern.
2. Se angående de ofvannämnda skogshönsens sammankomster Brehm, Thierleben, band IV, sid. 350; äfvenledes L. Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 19, 78. Richardson, Fauna Borealis Americana: Birds, sid. 362. Hänvisningar med afseende på de andra foglarnes möten hafva förut blifvit gifna. Se om Paradisea Wallace i Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. XX, 1857, sid. 412. Om beckasinen Lloyd, ibidem, sid. 221.
3. Citerad af T. F. Wood i Student, April 1870, sid. 125.
4. Gould, Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 300, 308, 448, 451. Om ripan, hvilken här ofvan nämnes, se Lloyd, ibidem, sid. 129.
5. Om skator Jenner i Phil. Transact., 1824, sid. 21. Macgillivray, Hist. British Birds, vol. I, sid. 570. Thompson i Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. VIII, 1842, sid. 494.
6. Se om pilgrimsfalken Thompson, Nat. Hist. of Ireland: Birds, vol. I, 1849, sid. 39. Om ugglor, sparfvar och rapphöns White, Nat. Hist. of Selborne, upplagan af 1825, vol. I, sid. 139. Se om Phoenicura Loudon’s Mag. of Nat. Hist., vol. VII, 1834, sid. 245. Brehm (Thierleben, band IV, sid. 991) uppgifver likaledes exempel på foglar, som tre gånger under samma dag skaffade sig makar.
7. Se White (Nat. Hist. of Selborne, 1825, vol. I, sid. 140) om förekomsten tidigt på året af små flockar af rapphönstuppar, på hvilken företeelse jag har hört andra exempel. Se Jenner, om generationsorganernas efterblifna tillstånd hos vissa foglar, i Phil. Transact., 1824. Med afseende på foglar, som lefva tre och tre tillsammans, har jag hr Jenner Weir att tacka för exemplen på staren och papegojorna och hr Fox på rapphönsen; se om svarta kråkor Field, 1868, sid. 415. Om åtskilliga fogelhanars sång efter den rätta årstiden se hr L. Jenyns, Observations in Natural History, 1846, sid. 87.
8. Följande fall har blifvit berättadt (The Times för den 6 Augusti 1868) af hr F. O. Morris på hr O. W. Forester’s auktoritet. »Vildbrådsvårdaren härstädes fann ett hökbo med fem ungar. Han tog fyra och dödade dem, men lemnade qvar en med klipta vingar som ett lockmedel för att kunna döda de gamla. Båda dessa skötos dagen derpå, då de voro sysselsatta med att föda ungen, och vildbrådsvårdaren tänkte, att saken var slut härmed. Följande dagen kom han tillbaka och fann två andra barmhertiga hökar, hvilka hade kommit med adoptivkänsla för att hjelpa den föräldralöse. Båda två dödade han och lemnade derefter nästet. Då han sedermera återvände, fann han två barmhertigare individer i samma barmhertighetsverk. Han dödade en af dessa; den andre sköt han likaledes, men kunde icke anträffa honom. Ingen vidare kom till den sannolikt fruktlösa sysselsättningen.»
9. Hr Yarrell uppgifver t. ex. (History of British Birds, vol. III, 1845, sid. 585), att en måse icke var i stånd att sluka en liten fogel, som hade blifvit honom gifven. Måsen upphörde för ett ögonblick och sprang derefter, som hade han plötsligt besinnat sig, i full fart till ett kärl med vatten, skakade fogeln deri, tills den blef väl våt, och sväljde genast ned honom. Sedan dess tager han oföränderligen sin tillflykt till liknande medel i dylika fall.
10. A Tour in Sutherlandshire, vol. I, 1849, sid. 185.
11. Acclimatisation of Parrots af C. Buxton i Annals and Mag. of Nat. Hist., November 1868, sid. 381.
12. The Zoologist, 1847—48, sid. 1602.
13. Hewitt om vilda änder, Journal of Horticulture, den 13 Januari 1863, sid. 39. Audubon om vilda kalkonen, Ornith. Biography, vol. I, sid. 14. Om spottfogeln ibidem, vol. I, sid. 110.
14. Ibis, vol. II, 1860, sid. 344.
15. Om honingsfoglarnes utsirade nästen Gould, Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 19. Om löfsalsfoglarne Gould, Handbook to the Birds of Australia, 1865, vol. I, sid. 444—461. Hr Ramsay i Ibis, 1867, sid. 456.
16. History of British Birds, vol. II, sid. 92.
17. Zoologist, 1853—1854, sid. 3946.
18. Waterton, Essays on Natural History, andra serien, sid. 42, 117. Hvad de öfriga uppgifterna beträffar, se om bläsanden Loudon’s Mag. of Nat. Hist., vol. IX, sid. 616: L. Lloyd, Scandinavian Adventures, vol. I, 1854, sid. 452; Dixon, Ornamental and Domestic Poultry, sid. 137; Hewitt i Journal of Horticulture, den 13 Januari 1863. sid. 40; Bechstein, Stubenvögel, 1840, sid. 230.
19. Audubon, Ornithological Biography, vol. I, sid. 191, 349; vol. II, sid. 42, 275; vol. III, sid. 2.
20. Rare and Prize Poultry, 1854, sid. 27.
21. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 103.
22. Boitard och Corbié, Les Pigeons, 1824, sid. 12. Prosper Lucas (Traité de l’Héréd. Nat., tomen II, 1850, sid. 296) har sjelf iakttagit nästan liknande företeelser hos dufvor.
23. Die Taubensucht, 1824, sid. 86.
24. Ornithological Biography, vol. I, sid. 13.
25. Proc. Zool. Soc., 1835, sid. 54. Den lackerade påfågeln anses af hr Sclater vara en skild art och har erhållit namnet Pavo nigripennis.
26. Rudolphi, Beyträge zur Anthropologie, 1812, sid. 184.
27. Die Darwin’sche Theorie und ihre Stellung zu Moral und Religion, 1869, sid. 59.
28. Se angående påfogeln Sir R. Heron, Proc. Zoolog. Soc., 1835, sid. 54, och hr E. S. Dixon, Ornamental Poultry, 1848, sid. 8. Om kalkonen Audubon, ibidem, sid. 4. Om tjädern Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 23.
29. Hr Hewitt i Tegetmeier’s Poultry Book, 1866, sid. 165.
30. Citerad i Lloyd’s Game Birds of Sweden, sid. 345.
31. Enligt dr Blasius (Ibis, vol. II, 1860, sid. 297) häcka i Europa 425 otvifvelaktiga fogelarter utom 60 former, hvilka ofta betraktas som skilda arter. Af de senare anser Blasius endast tio i sjelfva verket vara omtvistade, och att de öfriga femtio böra förenas med sina närmaste slägtingar; men detta visar, att en betydande grad af förändring måste finnas hos några af våra europeiska foglar. Det är också en bland naturforskarne oafgjord sak, om åtskilliga nordamerikanska foglar böra uppställas som till arten skilda från de motsvarande europeiska arterna.
32. Origin of Species, femte upplagan, 1869, sid. 104 («Om arternas uppkomst», 1871, sid. 76). Jag hade beständigt iakttagit, att sällsynta och tydligt framträdande afvikelser i byggnad, hvilka förtjena att kallas monstrositeter, sällan kunde bibehållas genom naturligt urval, och att bevarandet äfven af högeligen nyttiga variationer i viss grad berodde på slumpen. Jag hade också fullkomligt uppskattat de blott individuela olikheternas betydelse, och detta förmådde mig att så kraftigt framhålla vigten af denna omedvetna form för urvalet hos menniskan, hvilken är en följd af de mest skattade individernas bevarande inom hvarje race utan någon afsigt å hennes sida att modifiera racens karakterer. Men innan jag läste en utmärkt artikel i North British Review (Mars 1867, sid. 289 och följande), hvilken har varit mig till mera nytta än någon annan kritik, insåg jag icke, huru stora sannolikheterna voro mot de variationers bevarande, hvilka, antingen i ringa mån eller starkt framträdande, visa sig endast hos enstaka individer.
33. Introduction to the Trochilidæ, sid. 102.
34. Gould, Handbook of Birds of Australia, vol. II, sid. 32 och 68.
35. Audubon, Ornithological Biography, 1838, vol. IV, sid. 389.
36. Jerdon, Birds of India, vol. I, sid. 108, och hr Blyth i Land and Water, 1868, sid. 381.
37. Graba, Tagebuch einer Reise nach Färö, 1830, sid. 51—54. Macgillivray, History of British Birds, vol. III, sid. 745. Ibis, vol. V, 1863, sid. 469.
38. Graba, ibidem, sid. 54. Macgillivray, ibidem, vol. V, sid. 327.
39. Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. III, sid. 92.
40. Se om dessa saker äfvenledes Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 253; vol. II, sid. 73, 75.
41. Se t. ex. om iris hos Podica och Gallicrex i Ibis, vol. II, 1860, sid. 206, och vol. V, 1863, sid. 426.
42. Se äfvenledes Jerdon, Birds of India, vol. I, sid. 243—245.
43. Zoology of the Voyage of H. M. S. Beagle, 1841, sid. 6.
44. Bechstein, Naturgeschichte Deutschlands, band IV, 1795, sid. 31, om en undervarietet af Monckdufvan.
45. Detta träsnitt har blifvit skuret efter en vacker teckning, som vänskapsfullt har blifvit gjort för min räkning af hr Trimen; se äfvenledes i hans Rhopalocera Africæ Australis, sid. 186, hans beskrifning på den underbara vidden af förändringen i vingarnes färg och gestalt hos denna fjäril. Se också i Quarterly Journal of Science, Juli 1868, sid. 325, en intressant uppsats af H. H. Higgins om ögonfläckarnes uppkomst hos Lepidoptera.
46. Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 517.
47. Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 254.
48. Då Argus-fasanen utbreder sina vingfjädrar i likhet med en stor solfjäder, stå de närmast kroppen belägna mera rätt upp än de yttre, så att kul- och sockelocellernas schattering borde vara något litet olika på olika fjädrar, för att de skulle göra sitt fulla intryck med hänsyn till ljusets påfallande. Hr T. W. Wood, hvilken eger en artists erfarna blick, uppgifver (Field för den 28 Maj 1870, sid. 457), att detta är förhållandet; men efter att omsorgsfullt hafva undersökt två uppsatta exemplar (från ett af dem har hr Gould lemnat mig ifrågavarande fjädrar för noggrannare jemförelses anställande) kan jag icke finna, att denna höjd af fulländning i schatteringen har blifvit uppnådd, ej heller kunna andra, för hvilka jag har visat dessa fjädrar, märka denna omständighet.
49. The Reign of Law, 1867, sid. 247.
50. Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 110.