Midlothians hjärta/Kapitel 07

←  Sjätte kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Sjunde kapitlet

Åttonde kapitlet  →

SJUNDE KAPITLET.

På Arthurs häll jag vila vill,
på lakan icke sova mer,
med vatten läska blott min törst,
sen mig mitt hjärtas älskling svek.
Gammal visa.

Om jag skulle välja ett ställe, varifrån solens upp- eller nedgång fördelaktigast kunde ses, så vore det den vilda gångstig, vilken slingrar sig omkring foten av den höga, halveirkelformiga klippgördel, som kallas Salisbury-Crags och utgör randen av den branta sluttning, som stupar ned i dalen på sydöstra sidan om staden Edinburgh. Utsikten, i sina allmänna konturer, behärskar en tätt bebyggd stad, vars höga husmassor utsträcka sig under åskådarens fötter i en form, som för en romantisk inbillningskraft kan synas äga likhet med en drake ; därpå följer en härlig havsvik med sina skär och holmar, sin avlägsna kuststräcka och bergsram, samt ett rikt och bördigt landskap, omväxlande med höjder, dalar och kullar och omgjordat av Pentlandsbergens pittoreska klippkedja. Men allteftersom stigen långsamt kröker sig omkring bergsfoten, förändras den av dessa hänförande och storartade föremål sammansatta utsikten med väårje steg och framställer dem, blandade med eller skilda från varandra, i varje möjlig omväxling, som kan tjusa ögat och fantasien. Då ett så intagande och likväl så omväxlande, ett genom sin mångsidighet så hänförande och likväl så storartat sceneri upplyses av afton- eller morgonsolens färgprakt, och företer denna växling av djupa skuggor och strålande dagrar, som ger karaktär även åt det alldagligaste landskap, bliver intrycket nästan förtrollande. Denna gångstig plägade vara min älsklingspromenad om morgnar och aftnar, då jag var sysselsatt med någon favoritförfattare eller något nytt ämne för studium. Jag har hört, att den nu blivit alldeles otillgänglig, en omständighet som, om den är sann, är föga hedrande för den goda stadens och dess styresmäns smak.

Det var från denna förtjusande stig — som, i ungdomens vår och då mitt liv lovade att bliva lyckligt, för mig varit skådeplatsen för så många ljuva drömmar, att jag varit ur stånd att förbigå den utan en kort skildring — det var, säger jag, från denna romantiska stig, som Butler morgonen efter Porteous' mord såg solen uppgå. Han skulle sannolikt lätt kunnat finna en ginare väg till det hus, dit han ställde sin kosa; den han valt var till och med en betydlig krokväg, men både för att lugna sitt upprörda sinne och fördriva tiden, tills han utan överraskning kunde besöka familjen, hade han föranletts att förlänga sin promenad utmed foten av klipporna och dröja, tills det redan var långt lidet på morgonen. Medan han än stod med korslagda armar och gav akt på solens långsamma uppstigande över horisonten, än satt på ett av de talrika stenblock, vilka stormarna lösslitit från de ovanför honom befintliga klipporna, och ömsom tänkte på nattens rysliga tilldragelse och på den honom ännu närmare rörande sorgliga nyhet, han hört hos Saddletrees, skola vi meddela läsaren, vem Butler var och huru hans öde kunde vara förknippat med mrs Saddletrees tjänsteflickas, Effie Deans'.

Ruben Butler var av engelsk härkomst, ehuru född i Skottland. Hans farfar hade varit ryttare i Monks armé och en av de avsuttna dragonerna vid den trupp, som utgjorde den första anfallskolonnen vid stormningen av Dundee år 1651. Stephen Butler, som av sin talang att läsa och uttyda Skriften kallades Skriftlärde Stephen och Bibel-Butler, var en sträng independent och uppfattade löftet om de heligas arvedel på jorden i dess vidsträcktaste bemärkelse. Som hårda slängar voro allt, vad som dittills fallit på hans lott vid delningen av denna gemensamma egendom, underlät han ej att begagna sig av det tillfälle, som en handelsstads stormning och plundring erbjöd honom, för att tillägna sig en så stor andel av denna världens goda, som han möjligen kunde komma över, och det tycktes, som om han lyckats tämligen bra, ty hans yttre omständigheter blevo i följd av denna till dragelse betydligt förbättrade.

Såsom utgörande Monks livvakt, då denne i egenskap av republikens general bodde på det närbelägna slottet, inkvarterades det regemente, han tillhörde, i byn Dalkeith. Då generalen kort före konungadömets återställande anträdde sin marsch från Skottland, vilken åtgärd innebar så viktiga följder, omstöpte han sina trupper, och i synnerhet dem, som omedelbart omgåvo hans person, på det de uteslutande måtte bestå av sådana, som voro honom tillgivna. Vid detta tillfälle vägdes Bibel-Butler i vågskålen men befanns underhaltig. Man förmodade, att han ej kände någon håg för ett tåg, som torde blottställa den krigiska helgonskarans regering, samt att han ej ansåg det tillständigt för sitt samvete att förena sig med något parti, som möjligen till slut kunde komma att hylla Carl Stuart, ”den siste mannens” son, som Carl I vanvördigt kallades av independenterna både i dagligt tal och i deras mera utarbetade predikningar och orationer. Som tiderna ej tilläto att avdanka dylika oliktänkande, fick Stephen Butler blott en vänlig vink om att överlämna sin häst och mundering till en av Middletons gamla ryttare, som ägde ett medgörligt samvete av en militärisk prägel, vilket han nästan uteslutande tog till sitt rättesnöre, lämpande sig efter överstens och regementskommissariens. Som denna vink åtföljdes av en viss summa innestående sold, hade Stephen tillräcklig världslig klokhet att antaga förslaget och såg med stor likgiltighet sin gamla trupp avtåga till Coldstream på dess marsch söder ut, för att upprätta Englands vacklande styrelse på en ny grundval.

Denne för detta ryttares gördel var, för att begagna Horatii uttryck, tillräckligt tung att köpa en koja och ett åkerfält, som ännu äro kända under namn av Beersheba och lågo ungefär en skotsk mil från Dalkeith. Där bosatte Stephen sig jämte en ung följeslagerska genom livet, som han valt sig bland flickorna i nyssnämnda by, och vars böjelse för ett bekvämt hem på denna sidan graven försonade henne med den krigiske svärmarens sträva sätt, allvarsamma lynne och väderbitna drag. Stephen överlevde ej länge detta överhandtagande av ”onda tider och onda tungor”, varöver Milton i samma belägenhet så sorgligt klagar. Vid hans död vart hans hustru en ung änka med ett tre års gammalt gossebarn, som genom sitt allvarliga uppförande, sina gammaldags och nästan bistra anletsdrag samt sitt kärnfulla språk tillräckligt skulle hava förfäktat änkan i Beershebas heder, om det skulle fallit någon in att bestrida gossens härkomst från Bibel-Butler.

Butlers grundsatser hade ej övergått på hans familj eller utbrett sig bland hans grannar. Skottlands luft var ej passande för independentismens trevnad, ehuru den var gynnande för svärmeriet under andra former. Men de blevo likväl ej bortglömda, och en viss närboende laird, som skröt med sina konungska grundsatser ”under den svåraste tiden” — ehuru jag aldrig hört, att de blottställt honom för någon större fara än ett hål i huvudet och en natts vistelse på högvakten, då vin och kavaljerism fritt hade överhanden i hans övre våning — hade funnit det särdeles förmånligt att uppleta alla möjliga anklagelsepunkter mot den avlidne Stephen. Däribland spelade dennes religiösa grundsatser en ej obetydlig roll, då de naturligtvis måste förefallit honom alldeles överdrivna i jämförelse med hans egna, som voro så obetydliga och så svagt utpräglade, att de nästan voro omärkliga. Under dessa förhållanden erhöll den stackars änkan Butler sin fulla andel av böter för irrlärighet och av allt tidens övriga förtryck, tills Beersheba helt och hållet frånrycktes henne och kom att tillhöra denne laird, som, efter vad det dittills tyckts, så hänsynslöst förföljt den stackars övergivna kvinnan. När han slutligen fullkomligt nått sitt ändamål, visade han något medlidande eller skonsamhet, eller vad läsaren behagar kalla det, såtillvida, att han tillät henne bebo sin mans koja och på ej obilliga villkor arrendera en närbelägen åkerlycka. Hennes son Benjamin uppväxte emellertid till man, och ledd av den drift, som föranleder människor att gifta sig, hemförde han en hustru och fick sedermera en son Ruben, och dessa delade därpå med honom och hans mor Beershebas fattigdom.

Lairden av Dumbiedikes hade dittills varit hovsam i sina pålagor, kanske emedan han blygdes att alltför hårt beskatta de eländiga bärgningsmedel, som återstodo änkan Butler. Men då en ung, rask och stark karl uppträdde som arbetare på den ifrågavarande åkerlyckan, började Dumbiedikes på att tycka, att ett par så breda skuldror kunde bära en ytterligare börda. Han behandlade sina underhavande, som lyckligtvis voro få, ungefär efter samma grundsats som formännen, vilka han såg lassa sina kärror vid en närbelägen kolgruva, och som aldrig underläto att lägga ett extra par hundra skålpund på i lasset, så snart de på ett eller annat sätt lyckats komma över en ny häst, som var något starkare än den, som störtat dagen förut. Huru förståndig denna plägsed än föreföll lairden av Dumbiedikes, borde han likväl hava märkt, att detta kan drivas för långt och naturligtvis måste hava till följd att både häst, kärra och lass gå förlorade. Just så inträffade det, då förökade tjänstskyldigheter avfordrades Benjamin Butler. Som han var en man av få ord och en inskränkt tankegång, men fäst vid Beersheba med samma känsla, som en växt hyser för det ställe, där den råkar vara planterad, gjorde han lairden varken några föreställningar eller sökte slippa ifrån honom, utan arbetade dag och natt för att fullgöra sin pådrivares fordringar, tills han föll i en hetsig feber och dog. Hans hustru överlevde honom ej länge, och liksom om det i denna familj varit barnens öde att bliva lämnade fader- och moderlösa, lämnades vår Ruben Butler omkring 1704 eller 1705 i samma omständigheter, vari hans far varit försatt, och under samma förmynderskap som denne: hans farmor, änkan efter Monks gamla ryttare, tog hand om honom.

Det fanns vid denna tid även en annan av denne hårdhjärtade egendomsägares underhavande, över vars huvud samma utsikt till elände svävade. Denne var en styvsint presbyterian av äkta skrot och korn, benämnd Deans, som, ehuru han till följd av sina grundsatser rörande kyrka och stat stod högst illa anskriven hos lairden, likväl lyckats bibehålla sig vid den jord han innehade på egendomen, därigenom att han ordentligt erlade kvarntull, skatthöns, skjutspenningar, postförsel och alla de olikartade pålagor, som nu blivit förvandlade i penningar och innefattade under det betydelsefulla ordet skatt. Men åren 1700 och 1701, som länge ihågkommos i Skottland för missväxt och dyr tid, kuvade även den jordbrukande whigens^[1] manliga hjärta. Stämningar, lagsökningar och utmätningar flögo kring hans öron lika tätt som någonsin de toryistiska kulorna veno omkring cameronianernas vid Pentland, Bothwell Brigg eller Airsmoss. Kämpa hur han ville, och han kämpade tappert, ”kloke David Deans” måste rymma fältet till häst och till fots, och var nu given till pris åt sin snikne egendomsherre, ungefär vid samma tid som Benjamin Butler dog. Man förutsåg båda familjernas öde, men de, som förespådde, att man skulle komma att driva dem från hus och hem och bringa dem till tiggarstaven, blevo svikna i sin förutsägelse genom en tillfällig omständighet.

Just samma dag då deras utdrivning skulle hava ägt rum och då alla deras grannar voro färdiga att beklaga, men ingen att hjälpa dem, erhöllo församlingens kyrkoherde samt en doktor från Edinburgh kallelse att genast infinna sig hos lairden av Dumbiedikes. Båda blevo förvånade, ty hans förakt för båda fakulteterna plägade vara hans vanliga samtalsämne vid en extrabutelj, det vill säga åtminstone en gång var dag. Kroppens och själens läkare anlände nästan samtidigt på gården till den gammalmodiga lilla mansbyggnaden, och sedan de ett ögonblick betraktat varandra med någon förundran, uttryckte de i samma andetag sin övertygelse, att det måste stå mycket illa till med Dumbiedikes, eftersom han kallat dem båda till sig på en gång. Innan betjänten hann införa dem i hans rum, ökades sällskapet med en lagkarl, Nichil Novit, som i rättegångshandlingar undertecknade sig såsom tingsnotarie, ty då för tiden fanns det ännu inte några landsfiskaler Denna personlighet inkallades först i lairdens rum, dit själasörjaren och läkaren efter en kort stunds förlopp även infördes.

Dumbiedikes hade för tillfället blivit flyttad till den bästa sängkammaren, vilken endast begagnades vid dödsfall och giftermål och med anledning av det förra av dessa ändamål kallades dödsrummet. I detta rum befunno sig, utom den sjuke och mr Novit, patientens son och arvtagare, en lång, otymplig fjorton eller femton års pojke med ett enfaldigt utseende, samt hushållerskan, en rask, välmående kvinna av omkring fyrtio eller femtio år, som förestått hushållet vid Dumbiedikes alltsedan fruns död. Det var till denna omgivning som Dumbiedikes vände sig i ungefär följande ordalag, i det andliga och världsliga ting, bekymret för hans hälsa och affärer, på ett sällsamt sätt omskakades i ett huvud, som aldrig varit något av de ljusaste:

Det står illa till med mig, herrar och grannar, nästan lika illa som åttionie, då jag tilltygades så illa av studenterna.^[2] — De misstogo sig mycket på mig — de kallade mig papist, men det fanns inte en smul papisteri i mig, pastor. — Jack, låt detta lända dig till varning — det är en skuld, vi alla måste betala, och där står Nichil Novit, som kan säga dig, att jag i hela mitt liv aldrig gärna betalte en skuld. — Mr Novit, ni får inte glömma att lyfta den förfallna räntan på grevens skuldsedel! — Om jag betalar min skuld till annat folk, så böra de väl betala sin till mig — hugget som stucket. — Jack, när du inte har någonting annat att göra, så kan du alltid plantera ett träd; det växer, Jack, medan du sover. Far min sade det för fyrtio år sen, men jag har aldrig haft tid att tänka på honom. — Jack, sup aldrig brännvin om morgnarna, det bara skämmer bort magen, utan om du skall ta dig en morgondryck, så låt det bli aqua mirabilis; Johanna där gör det mycket bra. — Doktor, min andedräkt blir så kort som en trångbröstad pipares, då han blåst i fyra och tjugu timmar på ett bondbröllop. — Jenny, höj opp kudden under huvudet på mig — men det är allt gagnlöst! — Mäss-Jonas,^[3] har ni lust att sladdra fram ett stycke bönstump? Det kan kanske göra mig gott och köra några underliga tankar ur huvudet på mig. — Läs någonting, hör ni!

— Jag kan inte läsa upp en bön som vore det en visa, svarade den redlige prästmannen; om ni vill ha er själ räddad som en fågel ur fågelfängarens snara, laird, måste ni nödvändigt för mig yppa er själs tillstånd.

— Och borde inte ni känna det, utan att jag säger er det? svarade patienten. Vad har jag då betalt tionde och pastoralier för alltsen år åttionie, om jag inte kan få ett stycke bön för det, den enda gång i mitt liv jag nånsin begärt en? — Gå er väg med ert munväder, om det är allt vad ni kan göra! Gamle pastor Kiltstoup skulle vid det här laget läst halva bönboken för mig. — Bort med er! — Doktor, låt se, om ni kan göra något mer för mig!

Doktorn, som under tiden av hushållerskan fått någon upplysning om beskaffenheten av hans sjukdom, förklarade, att läkarekonsten ej kunde förlänga hans liv många timmar.

— Nå, så må fan ta både Mäss-Jonas och er med! skrek den ursinnige och oregerlige patienten. Kom ni inte hit för någonting annat än att säga mig, att ni inte kan hjälpa mig ur klämman? Ut med dem, Hanna! — Ur huset med dem! Och Jack, min förbannelse och Cromwells med, om du ger dem arvode eller drickspengar, eller så mycket som ett par svarta handskar!

Prästen och doktorn skyndade sig det fortaste de kunde ur rummet, medan lairden gav sitt raseri luft i ett av dessa utbrott av svordomar och hädelser, som förskaffat honom tillnamnet Damn-medikes.^[4] — Ta hit brännvinsbuteljen, Jenny, ditt vrak! skrek han med en röst, vari vreden stred med smärtan. Jag kan dö, som jag levat, utan att bry mig om någon av dem. Men det är ett ting, sade han och sänkte rösten — det är ett rysligt ting, som ligger tungt på mitt hjärta, och en hel ankare brännvin kan inte skölja bort det. — Deans' vid Woodend! — Jag lät panta dem i de dyra åren, och då de nu skola flytta, så komma de att svälta ihjäl — och de där i Beersheba, och den där gamle ryttarns hustru och hennes sonson, de komma att svälta ihjäl! — Titta ut, Jack! — Hurudant väder är det i afton?

— Det snöar gruvligt, far, svarade Jack, sedan han öppnat fönstret och helt lugnt tittat ut.

— De skola omkomma i drivorna! sade den döende syndaren; de skola omkomma av köld! — Men jag kommer att få det hett nog, om pratet är sant.

Denna sista anmärkning yttrades sakta och i en ton, som kom själva lagkarlen att rysa. Han försökte, sannolikt för första gången i sitt liv, att giva andliga råd, och tillstyrkte, för att lugna lairdens kvalda samvete, att han skulle gottgöra de oförrätter, han tillfogat de båda olyckliga familjerna, vilket, såsom han i förbigående anmärkte, av den borgerliga lagen kallades restitutio in integrum. Men girigheten kämpade med samvetskvalen för att bibehålla det rum, den så länge innehaft i hans bröst, och lyckades även till en del däri, liksom en gammal tyrann ofta visar sig övermäktig sina upproriska undersåtar.

— Jag kan inte göra det, svarade han med förtvivlans stämma. Det skulle döda mig, om jag gjorde det — hur kan ni be mig ge igen pengar, då ni vet, hur väl jag behöver dem, eller släppa ifrån mig Beersheba, då det ger så väl till för mina ägor? Naturen bestämde Dumbiedikes och Beersheba att vara i en mans hand. — Hon gjorde det vid — —! Nichil, det skulle döda mig att skilja dem åt.

— Men ni dör, antingen ni gör det eller inte, laird, sade mr Novit, och kanske ni skulle dö lättare, om ni gjorde det — det beror på ett försök. Jag skall satta upp överlåtelsen i en handvändning.

— Tala inte om det, sir, svarade Dumbiedikes, så framt ni inte vill, att jag skall slänga flaskan i skallen på er. — Men Jack, min gosse, du ser hur världen anfäktar mig på min dödsbädd — var beskedlig mot de stackars varelserna Deans och Butlers — var beskedlig möt dem, Jack! Låt inte världen få makt med dig, Jack! Håll gård och grund tillsammans! Och vad du gör, släpp inte Beersheba ifrån dig. Låt de stackarna sitta kvar mot ett skäligt arrende, så att de ha brödfödan därpå; det kunde kanske göra far din gott, då han är borta, pojke.

Efter dessa varandra motsägande förmaningar kände lairden sitt sinne så mycket lättat, att han tömde tre glas brännvin å rad och, som Jenny uttryckte sig, ”kolade av” under ett försök att sjunga: ”ja, jag ger präst och doktor hin”.

Hans död åstadkom en stor förändring till de båda olyckliga familjernas förmån. John Dumbie, som nu genom arvsrätt tillträdde Dumbiedikes, tycktes väl vara snål och självisk nog, men han saknade faderns inkräktningsbegär och tilltagsenhet, och som hans förmyndare råkade överensstämma med honom i den åsikten, att hans fars uppmaning på sin dödssäng borde åtlydas, så blevo de båda lantbönderna ej rentav utjagade i snödrivorna, utan tillätos att som dittills förskaffa sig kärnmjölk och ärtmjölskakor, vilka de förtärde under hela tyngden av den över människosläktet vilande första förbannelsen. Ehuru Deans boning, som kallades Woodend, låg ej långt från Beersheba, hade de båda familjerna förut mycket litet umgåtts med varandra. Deans var en inbiten skotte med alla slags fördomar mot England och allt, som kom därifrån. Dessutom var han, som vi redan nämnt, en ivrig presbyterian, som strängt och oböjligt vidhöll, vad han ansåg vara den enda möjliga raka gränslinjen emellan, såsom han brukade uttrycka sig, de till höger befintliga överdrifterna och den till vänster varande ljumheten, och därför hyste han en verklig fasa och avsky för allt, vad independenter hette.

Men oaktat dessa nationalfördomar och religiösa skiljaktigheter var likväl de båda familjernas ställning sådan, att en viss förtrolighet slutligen nödvändigt måste uppstå emellan dem. De hade delat en gemensam fara och en ömsesidig befrielse. De behövde varandras bistånd, liksom ett sällskap, vilket vadar över en bergsström och nödgas hålla sig tillsammans, på det ej floden skall bortföra någon, som saknar ett sådant stöd.

Vid närmare bekantskap lät Deans även en och annan av sina fördomar fara. Han fann, att, ehuru gamla mrs Butlers trosövertygelse ej var grundad på det verkliga vittnesbördet mot tidens villfarelser i hela dess vidd, hon likväl ej hade någon förkärlek för independenterna och ej heller var någon engelska. Därför var det att hoppas, att, ehuru hon var änka efter en svärmisk korpral vid Cromwells dragoner, hennes sonson likväl torde bliva varken irrlärig eller ofosterländsk, vilket var två egenskaper, för vilka den hedersmannen Deans hade en lika hälsosam skräck, som för papister och illasinnade. Framför allt — ty kloke David Deans hade sin svaga sida — märkte han, att änkan Butler blickade upp till honom med vördnad, lyssnade till hans åsikter och, i betraktande av de värdefulla råd, presbyterianen gav henne vid skötseln av hennes lilla arrendegård, förlikade sig med ett och annat sidohugg mot hennes avlidne mans religionsmeningar, vilka hon, som vi redan sett, ej var särdeles varmt tillgiven. Vanligtvis slutade dessa råd så: ”kan nog hända, för så vitt jag vet, att de göra annorlunda i England, grannmor Butler”, eller ”det torde vara olika i andra länder”, eller ”de som tänka olika om den stora grundvalen till vår förbundna reformation, i det de överändakasta och vanställa kyrkoförfattningen och nedbryta vårt Sions härliga byggnad, torde råda att så åkern med havre, men jag säger ärter, ärter.” Och som hans råd var klokt och förståndigt, ehuru i en något egenkär ton framställt, emottogs det med tacksamhet och följdes med aktning.

Det umgänge, som uppstod mellan familjerna på Beersheba och Woodend, vart redan tidigt mycket vänskapligt och förtroligt mellan Ruben Butler, med vilken läsaren redan på visst sätt är bekant, och Jeanie Deans, kloke David Deans' enda dotter med hans första hustru, ”denna ovanliga kristinna”, som han brukade uttrycka sig, ”Kerstin Menzies i Hochmagirdle, vars namn var behagligt för alla dem, vilka kände henne som en prisvärd bekännerska.” Vi skola nu gå att meddela beskaffenheten och följderna av denna förtrolighet

1. De av våra läsare, som ej känna till de i England brukliga partinamnen whig och tory, få vi upplysa, att de motsvara vad vi kalla liberala och konservativa.
2. Häntyder på de edinburghska studenternas antikatolska sinnesstämning kort före revolutionen, som gav sig luft i åtskilliga uppträden.
3. Öknamn på prästen.
4. Ordagrant: fördöme mina diken.