Midlothians hjärta/Kapitel 08
← Sjunde kapitlet |
|
Nionde kapitlet → |
ÅTTONDE KAPITLET.
Ruben och Rakel, ömma båda två
som duvor, ville dock ej höra på
gud Amors yra bud; i lugn och frid
de klokt och tåligt bidade sin tid
och först sig gifte, när ej bitter nöd,
ej fattigdom dem längre det förbjöd.
Crabbe.
Medan änkan Butler och änklingen Deans kämpade med fattigdomen och den hårda och ofruktbara jorden på de ”delar och stycken” av Dumbiedikes mark, som det var deras lott att innehava, vart det efter hand tydligt, att Deans skulle komma att vinna segern och hans bundsförvant i striden att förlora den. Den förre var en man i sina bästa år — mrs Butler en kvinna, som nedstigit djupt i ålderdomens dal. Detta borde visserligen med tiden hava motvägts av den omständigheten, att Ruben Butler växte upp och kunde bistå farmodern i hennes mödor, medan Jeanie Deans såsom flicka endast kunde anses öka sin fars tunga. Men kloke David Deans förstod sig bättre på saken och uppfostrade den unga morsgrisen, som han kallade henne, så, att hon, ända från den stund, hon kunde gå för sig själv, dagligen användes till något göromål, som var avpassat efter hennes ålder och krafter, vilket, i förening med faderns dagliga lärdomar och föraningar, gav barnets sinne en fast, allvarsam och tänkande riktning. En ovanligt stark och frisk natur, som var fri från all nervsvaghet och andra bräckligheter, vilka, på samma gång de angripa kroppen i dess ädlare förrättningar, så ofta inverka på sinnet, bidrog högeligen att grundlägga den fasthet, öppenhjärtighet och beslutsamhet, som utgjorde huvuddragen i hennes karaktär.
Ruben däremot hade en svag kroppskonstitution, och om han också ej egentligen var rädd, kunde han likväl tryggt kallas ängslig, tveksam och försagd, vilket lynne han ärvt efter sin mor, som tidigt dött i lungsot. Han var en blek, mager, svag och sjuklig gosse, och litet låghalt, till följd av ett fall i hans späda barndom. Han var dessutom en öm farmors älskling, och dennas alltför ängsliga omsorger om honom ingav honom snart ett slags misstro till sig själv, jämte en viss benägenhet att överskatta sin egen betydenhet, vilket är en av de skadligaste följderna av en förklemad uppfostran.
De båda barnen slöto sig likväl till varandra lika mycket av böjelse som av vana. De vallade tillsammans den lilla fårskock samt de två eller tre kor, vilka deras föräldrar utsläppte på Dumbiedikes' allmänning, snarare för att söka föda än att egentligen beta. Där kunde man få se de båda barnen sitta under en blommande ginstbuske, med sina små huvuden lutade tätt intill varandra, och tittande fram under samma pläd, medan landskapet runtomkring dem var förmörkat av ett regndigert moln, som drivit dem att söka detta skydd. Vid andra tillfällen följdes de åt till skolan, varvid flickan vid övervadandet av de små bäckar som lågo i deras väg, eller då de mötte hornboskap, hundar och andra faror på sin färd, gav sin följeslagare den uppmuntran och det exempel, vilka det manliga könet alltid anser som sin företrädesrätt att skänka det svagare. Men då de sutto på sina bänkar i skolrummet och tillsammans började läsa över sina läxor, var Ruben, vilken på huvudets vägnar var lika överlägsen Jeanie Deans, som han var henne underlägsen i sinnesstyrka och denna känslolöshet för mödor och faror, som beror på nervsystemets bildning, i stånd att till fullo vedergälla den välvilja och det beskydd, hon under andra förhållanden plägade giva honom. Han var avgjort den bästa skolgossen i den lilla sockenskolan, och hans lynne och karaktär voro så milda, att han snarare beundrades än avundades av den lilla stojande skolbarnsskaran, ehuru han var lärarens gunstling. Några flickor i synnerhet — ty i Skottland undervisas flickorna tillsammans med gossarna — längtade att visa sig vänliga och tjänstaktiga emot den sjuklige gossen, som var så mycket skickligare än hans kamrater. Ruben Butlers karaktär var också ägnad att giva spelrum både för deras deltagande och beundran, känslor, som kanske mest av alla förmå att fängsla kvinnokönet — eller åtminstone den bättre delen därav — vid det föremål, som framkallat dem.
Men Ruben, som av naturen var förbehållsam och tillbakadragen, begagnade sig ej av någon av dessa fördelar och han slöt sig blott så mycket innerligare till Jeanie Deans, ju mer hans lärares entusiastiska bifall försäkrade honom om gynnande utsikter för framtiden och väckte hans ärelystnad. Emellertid gjorde varje Rubens framsteg i lärdom — och då man besinnar de tillfällen, han hade att inhämta den, var den ganska stor — honom allt oförmögnare att förrätta lantmannasysslorna vid farmoderns hemman. Medan han studerade pons asinorum i Euclides, lät han varje åsna på betesmarken springa in på en vidsträckt ärtåker, som tillhörde lairden, och det var blott Jeanie Deans och hennes lilla hund Dustiefoots ivriga bemödanden, som kunde förekomma stor skada och därav föranledd bestraffning. Dylika missöden utmärkte även hans framsteg i de klassiska studierna. Han läste Virgilii Georgica, tills han ej kunde åtskilja havre från korn, och hade så när förstört alla Beershebas åkrar genom att försöka odla dem enligt Columellas och Cato Censorns föreskrifter.
Dessa hans misstag grämde hans farmor och rubbade den goda tanke, som hennes granne, David Deans, någon tid hyst om Ruben.
— Grannmor Butler, sade han till den gamla frun, jag inser ej, att ni kan göra någonting av den fjollige pojken, så framt ni ej vill låta honom läsa till präst. Och aldrig har det varit större behov av duktiga predikanter än i dessa onda tider, då människornas hjärtan äro förhärdade som undre kvarnstenar, tills de ej längre akta något heligt. Det är tydligt, att er junker aldrig skall duga att göra något nyttigt dagsverke, om ej såsom vår Herres sändningebud, och jag skall åtaga mig att skaffa honom tillåtelse att predika, då han en gång kommer så långt, i den förhoppning att hans mun skall varda ett skarpt svärd, till församlingens fromma, och att han ej, såsom svinet, åter skall söla sig i de kätterska villfarelsernas träck, utan hava en duvas vingar, fastän han legat i dyn.
Den stackars änkan nedsväljde den missfirmelse mot hennes mans grundsatser, som låg i denna varning, och skyndade att taga Ruben från storskolan och uppmana honom att vinnlägga sig om matematik och teologi, vilka voro de enda fysiska och moraliska vetenskaper, som då för tiden odlades.
Jeanie Deans måste nu skiljas från deltagaren i hennes arbeten, studier och tidsfördriv, och det var med mer än barnsliga känslor som de båda barnen motsågo sin skilsmässa. Men de voro unga och rika på hopp, och de åtskildes såsom två väsen, vilka hoppas återse varandra under lyckligare omständigheter.
Medan Ruben Butler i S:t Andrews lärosalar förvärvade de för en prästman nödiga kunskaperna och späkte sin kropp med de umbäranden, som voro nödvändiga för att söka föda för själen, vart hans farmor för var dag alltmer oförmögen att sköta sin lilla gård och nödgades till slut överlämna den till den nya lairden av Dumbiedikes. Denna höga personlighet var ej någon fullkomlig jude och prejade henne ej över hövan på handeln. Han gav henne till och med tillåtelse att, så länge det var ”beboeligt”, bebo det hus, vari hon levat med sin man; dock förklarade han uttryckligen, att han ej ämnade betala ett öre för reparationer, ty all den välvilja, som låg i hans natur, var av det passiva men ingalunda av det aktiva slaget.
David Deans hade emellertid genom större klokhet, skicklighet och andra till en del rent tillfälliga omständigheter kommit sig upp i världen, förvärvat någon förmögenhet och anseende för att äga ännu större, samt fått en tilltagande benägenhet att sammanhålla och öka sitt förvärv, som han vid allvarligare eftersinnande själv nästan gjorde sig förebråelser för. Genom sin kunskap i den tidens åkerbruk, vart han ett slags gunstling hos lairden, som ej fann något nöje i jakt eller i sällskapslivet och vanligtvis plägade sluta sina dagliga kringvandringar med att hälsa på i huset vid Woodend.
Som Dumbiedikes var en man av långsam tankegång och klena talgåvor, kunde han, med en av sin fars gamla galonerade hattar på huvudet och en ostoppad tobakspipa i munnen, halva timmen i ända stå och med ögonen följa Jeanie Deans eller ”tösen”, som han kallade henne, under hennes dagliga hushållsgöromål, medan hennes far, efter att hava uttömt ämnet om boskap, plogar och harvar, ofta tog sig anledning att med fulla segel styra ut på religionsstridigheternas hav. Till dessa avhandlingar lyssnade då den höga personligheten, som det tycktes med stort tålamod, men utan att ingå i något svaromål, eller, som folk i allmänhet trodde, utan att förstå ett enda ord av vad talaren sade. Deans förnekade visserligen detta, såsom lika skymfligt för hans egen skicklighet att förklara förborgade sanningar som för lairdens förmåga att förstå dem. — Dumbiedikes, sade han, är ej någon av dessa fjolliga lantjunkare, med galoner på rockarna och svärd släpande efter hälarna, som tycka mer om att sitta på hästryggen och rida till helvetet, än att gå barfota till himmeln. Han är icke lik far sin — ingen älskare av dåliga sällskap — ingen svärjare — ingen drinkare — ingen besökare av skådespelshus och dansgillen — ingen sabbatsbrytare — ingen eds- och löftesbrytare eller förnekare av församlingens frihet. — Han hänger visserligen något mer än han borde fast vid denna värld och dess timliga goda, men en lindrig andens fläkt rör sig likväl inom honom och så vidare, och så vidare. Allt detta sade och trodde ärlige David Deans.
Det är ej gärna tänkbart, att han såsom far och en man med förstånd och urskillning kunde undgå att märka lairdens ögon ständigt voro riktade på Jeanie. Denna omständighet gjorde likväl ett mycket djupare intryck på en annan medlem av hans familj, nämligen den nya följeslagerska genom livet, som han funnit för gott att hemföra i sin boning, tio år efter sin första hustrus död. Åtskilliga personer voro av den tron, att kloke David genom överrumpling blivit förledd till detta steg, ty han var i allmänhet ingen vän av giftermål, utan tycktes snarare anse äktenskapet såsom ett nödvändigt ont — såsom någonting tillåtligt, vilket visserligen till följd av vår naturs ofullkomlighet kunde fördragas, men som avklippte de vingar, varmed vi borde sväva åt höjden, och fjättrade själen vid dess jordiska hydda samt vid den timliga hugnaden av hustru och barn. Han hade likväl i denna viktiga punkt avvikit från sina grundsatser, då han, som vi sett, själv två gånger låtit fånga sig i detta farliga och snärjande nät.
Hans hustru Rebecka var långtifrån att dela denna fasa för det äkta ståndet, och liksom hon i inbillningen uppgjorde giftermålspartier för alla grannar i nejden, så underlät hon ej att framkasta sina vinkar om en förening mellan Dumbiedikes och sin styvdotter Jeanie. Så ofta detta ämne kom på tapeten, plägade fader Deans alltid rynka pannan och slå bort det med ett utdraget ”bah!” — men vanligen slutade det med, att han tog sin mössa och gick ut för att dölja det belåtna leende, som vid en sådan antydning ofrivilligt spred sig över hans allvarliga drag.
Den yngre delen av mina läsare torde helt naturligt fråga huruvida Jeanie Deans förtjänade denna stumma uppmärksamhet av lairden av Dumbiedikes, och med tillbörligt avseende på sannfärdigheten nödgas historieskrivaren svara, att hennes personliga behag ingalunda voro av det ovanliga slaget. Hon var liten och nästan grovt byggd i förhållande till sin storlek, hade mörkgrå ögon, ljust hår och ett solbränt, trint, godsint ansikte, och hennes enda egendomliga behag var ett uttryck av obeskrivlig fridfullhet, som ett gott samvete, välvilliga känslor, ett förnöjt sinne och det regelbundna uppfyllandet av alla hennes plikter utbredde över hennes drag. Man kan taga för avgjort, att det ej fanns någonting så synnerligt avskräckande i denna lantliga hjältinnas utseende och sätt, men vare sig av tölpaktig blyghet eller obeslutsamhet, eller ofullständig kännedom om sina egna känslor rörande detta ämne kom, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, lairden av Dumbiedikes med sin gamla galonerade hatt och sin tobakspipa och njöt av den lycksaliggörande anblicken av Jeanie, utan att tyckas vilja förverkliga någon av styvmoderns profetior.
Då den goda frun emellertid efter några års äktenskap själv begåvade David Deans med ännu en dotter, som i dopet kallades Eufemia, eller förkortat Effie, började hon på allvar bliva otålig över den långsamhet, varmed lairdens frieri framskred; hon resonerade nämligen, och det ganska riktigt, så, att som den blivande lady Dumbiedikes sannolikt föga komme att behöva någon hemgift, största delen av hennes mans förmögenhet skulle tillfalla hans barn i andra giftet. Andra styvmödrar hava försökt mindre lovvärda utvägar för att tillförsäkra sina egna barn ett arv, men för att göra Rebecka rättvisa, sökte hon blott Effies fördel genom att befrämja hennes äldre systers bästa, eller vad som åtminstone allmänt plägar anses därför. Hon försökte därför alla de kvinnliga konstgrepp, som hennes inskränkta förslagenhet ingav henne, för att förmå lairden till en förklaring, men hade den förödmjukelsen att märka, att hennes bemödanden, liksom en oskicklig fiskares, blott bortskrämde den laxöring, hon hoppades att fånga. Vid ett tillfälle i synnerhet, då hon skämtade med lairden över tillbörligheten att giva Dumbiedikes en härskarinna, blev han så skrämd, att varken galonerad hatt eller tobakspipa eller dessa lösörepersedlars snillrike ägare på fjorton dagars tid syntes till på Woodend. Rebecka nödgades därför låta lairden gå sin egen snäckgång, genom erfarenheten övertygad om sanningen av dödgrävarens sats att den tröga åsnan inte ökar skritten, därför att hon får stryk.
Ruben fortsatte emellertid sina studier vid universitetet och förtjänade sitt livsuppehälle genom att undervisa ynglingar i de kunskapsgrenar, han själv inhämtat, varigenom han på en gång förvärvade sig medel att kunna uppehålla sig vid lärosätet och tillika djupare inpräglade grunderna av vad han redan lärt. På detta sätt, vilket är vanligt bland de fattigare teologie studenterna vid de skotska universiteten, lyckades det honom ej blott att bestrida utgifterna för sina egna anspråkslösa behov, utan även att skicka en ej obetydlig hjälp till sin enda återstående anförvant, vilken heliga plikt en skotte sällan försummar. Hans framsteg såväl i vetenskaperna i allmänhet, som särskilt i de studier, vilka mera uteslutande tillhörde det kall, han ägnade sig åt, voro ganska betydande, men blevo föga bemärkta till följd av hans blygsamma karaktär, som i alla hänseenden gjorde honom oskicklig att låta sin lärdom framstå i den fördelaktigaste dager. Hade Butler därför varit fallen för att beklaga sig, så skulle han, liksom så många andra, kunnat tala om orättvisa, otur och missöden, men vare sig av blygsamhet, eller av en släng av stolthet, eller kanske av en förening av båda, var han merendels tystlåten rörande dessa ämnen.
Han erhöll sitt tillståndsbrev att förkunna evangelium, jämte några lovord av det kyrkoråd, som utfärdat det, utan att dock detta förhjälpte honom till någon befordran, och han fann sig till följd därav nödsakad att för några månader välja stugan vid Beersheba till sin bostad, där han förvärvade sig en knapp och osäker inkomst genom de privatlektioner, han kom i tillfälle att giva i några bland de närboende familjerna. Sedan han hälsat på sin åldriga farmor, gällde hans första besök Woodend, där han av Jeanie emottogs med en varm hjärtlighet, som, härflöt från hågkomster, vilka aldrig utplånats från hennes själ, av Rebecka med godsint gästfrihet, och av gamle Deans på ett sätt, som var honom eget.
Så högt David Deans än ärade prästerskapet, skänkte han likväl ej sitt bifall åt var och en, som bar prästerlig skrud, och kanske litet avundsjuk över att se sin unge vän upphöjd till värdigheten av lärare och predikant, ansatte han honom genast rörande åtskilliga tvistefrågor, för att utröna, huruvida han ej förfallit i någon av tidens villomeningar och irrläror, Butler var ej blott en man av strängt presbyterianska grundsatser utan även benägen att undvika att såra sin gamle vän genom att tvista med honom om några mindre viktiga punkter, och därför borde han kunnat hoppas att utgå som luttrat guld ur degeln av Davids förhör. Men det intryck, det gjorde på denne stränge rannsakares sinne, var ej alldeles så gynnsamt, som man bort kunna hoppas och förmoda, och gamla Judith Butler, som samma afton linkat åstad ända till Woodend för att fägna sig åt sina grannars lyckönskningar över Rubens återkomst och hans stora kunskaper, varöver hon ej var litet stolt, vart en smula sårad över att ej få höra sin gamle vän Deans tala om detta ämne med den värme, hon väntat sig. I början var han tämligen tyst, ehuru han icke tycktes vara missbelåten; först sedan Judith flera gånger vidrört ämnet, uppstod följande samtal:
— Nå, granne Deans, jag trodde det skulle fägna er att återse Ruben, stackars gosse?
— Det gör det också, mrs Butler, lydde det korta svaret.
— Sen han förlorat sin farfar och sin far — välsignad Han, som ger och tar! — så känner jag ingen vän, han har i världen, som varit så lik en far för honom som ni, granne Deans.
— Gud ensam är de faderlösas far, sade Deans i det han lyfte sin mössa och blickade upp. Giv den äran, som äran tillkommer, mor, och ej åt ett ovärdigt redskap!
— Nå, nå; det är ert sätt att se saken, och ni förstår det nog bäst, men jag minns mycket väl, hur ni skickade en skäppa mjöl till Beersheba, då det inte fanns en näve kvar i mjöllårn vid Woodend, och jag minns, hur ni —
— Mor, sade David, avbrytande henne, att tala om allt det där för mig är bara fåvitskt prat, som ej tjänar någonting annat än att uppblåsa vår inre människa med våra fåfängliga handlingar. Jag stod bredvid Alexander Peden, välsignad i åminnelse, då jag hörde honom med avseende på det tillbörliga uppfyllandet av våra plikter kalla våra saliga martyrers död och vittnesbörd för blott bloddroppar och bläckplumpar, och vad skall jag då tänka om någonting, som en sådan en som jag kan göra?
— Nå, nå, granne Deans, det där förstår ni nog bäst, men det må jag säga, att jag är säker på, att det fägnar er att se mitt barn igen. — Haltandet är borta nu, såvida han ej måste gå många mil i ett sträck, och han har fått en liten smula färg på sin kind, vilket är en fröjd för mina gamla ögon att se, och har en lika så snygg rock som pastorn, och —
— Jag gläder mig hjärtligen över, att han mår väl och har hälsan, sade mr Deans med en högtidlighet, som tycktes beräknad att tvärt avbryta ämnet, men en kvinna som fått en sak i sitt huvud är ej så lätt avledd därifrån.
— Och, fortfor mrs Butler, han kan nu svänga sitt huvud i en predikstol, granne Deans, besinna det — min egen sonson — och alla måste sitta stilla och höra på honom, som om han vore påven i Rom.
— Vad? — Vem, kvinna? sade Deans, med en stränghet som vida översteg hans vanliga högtidliga allvar, så snart dessa förgripliga ord nått hans öras trumhinna.
— Nå, bevare oss! sade den stackars kvinnan, jag hade glömt, vilken ovilja ni alltid hyst mot påven, alldeles som min salig man, Stephen Butler. Mången eftermiddag kunde han sitta och avlägga vittnesbörd mot påven, barndop och dylikt.
— Kvinna, upprepade Deans, tala antingen om, vad ni förstår, eller var tyst! Jag säger, att independentismen är ett styggt kätteri och anabaptismen en fördömlig och högst bedräglig villfarelse, vilken borde utrotas ur landet med den andliga maktens eld och den världsliga maktens svärd.
— Nå, nå, granne, jag vill inte påstå, att ni inte kan ha rätt, svarade Judith undergivet. Åtminstone är jag säker på, att ni har rätt i fråga om sådd och skörd och fårklippning, och varför skulle ni inte ha rätt i kyrksaker också? — Men i fråga om min sonson, Ruben Butler —
— Ruben Butler, mor, sade David högtidligt, är en gosse, som jag av hjärtat önskar allt gott, alldeles som han vore min egen son — men jag tvivlar på, att det blir mycket bevänt med honom. Jag fruktar mycket för, att hans gåvor komma att förta hans nåd. Han har alldeles för mycken världslig klokhet och lärdom och tänker lika mycket på kärlets form som på matens hälsosamhet — han måste utstyra bröllopsdräkten med spetsar och band, eljest är den inte god nog för honom. Och sannolikt är han också något stolt över sina världsliga gåvor och sin lärdom, som sätta honom i stånd att utstoffera sin lära i denna granna, fåfängliga dräkt. Men, tillade han, då han såg gummans ledsnad vid hans tal, bedrövelsen torde giva honom ett styng och driva vädret utur honom, liksom ur en ko, som ätit färsk klöver, och gossen kan ännu komma att arta sig bra och bli ett skinande och strålande ljus, och jag hoppas, att det skall bli er lott att se det, och hans att erfara det, och det snart nog.
Änkan Butler måste gå hem till sitt, ur stånd att kunna få någonting mer ur sin granne, vars tal, ehuru hon ej förstod det, likväl uppfyllde henne med en obestämd farhåga för hennes sonsons skull och betydligt dämpade den glädje, varmed hon välkomnade honom vid hans återkomst. För att göra rättvisa åt mr Deans urskillning få vi ej dölja, att Butler under deras samtal prunkat mera med sin lärdom, än just för tillfället behövdes eller kunde väntas vara behagligt för den gamle mannen, som, enär han var van att anse sig som en person, företrädesvis berättigad att fälla utslaget i alla teologiska stridsfrågor, kände sig nästan förödmjukad och sårad, då lärda auktoriteter uppställdes mot honom. Butler hade verkligen ej heller undgått den anstrykning av pedanteri, som var en naturlig följd av hans uppfostran, och var vid många tillfällen böjd att lysa med sina kunskaper, då en sådan fåfänga var alldeles obehövlig.
Jeanie Deans fann likväl ingenting att anmärka mot detta lärdomsprål utan beundrade det tvärtom, kanske därför, att hon i detta hänseende liknade sitt kön i allmänhet, som påstås beundra tapperhet hos män — emedan det självt saknar denna egenskap. Förhållandet mellan båda familjerna förde de båda unga ständigt tillsammans; deras gamla förtrolighet förnyades, ehuru på ett sätt, som bättre passade deras ålder, och det vart slutligen avtalat mellan dem, att deras förening blott skulle uppskjutas, till dess Butler hunnit skaffa sig någon säker, om ock tarvlig utkomst. Men detta var ej en sak som stod att åstadkomma så fort. Plan efter plan uppgjordes och misslyckades, den ena efter den andra. Jeanies gladlynta ansikte förlorade ungdomens första friskhet, och Rubens panna antog manlighetens allvar, utan att därför utsikterna att erhålla någon anställning tycktes komma närmare än förr. Lyckligtvis för våra älskande var deras böjelse ej av det häftiga eller svärmiska slaget, och pliktkänslan bjöd dem å båda sidor att med ståndaktigt tålamod underkasta sig det långvariga uppskovet.
Emellertid förflöt tiden ej utan att åstadkomma sina vanliga förändringar. Stephen Butlers änka, som så länge varit Beershebafamiljens stöd, samlades till sina fäder och Rebecka, vår vän David Deans omtänksamma hustru, kallades även från sina äktenskaps- och hushållsplaner. Morgonen efter hennes död kom Ruben Butler för att erbjuda sin gamle vän och välgörare sin trösteskärv. Han bevittnade vid detta tillfälle en märklig kamp emellan den naturliga ömhetens styrka och den religiösa ståndaktighet, vilken den lidande ansåg som sin plikt att bibehålla under alla livets skiften, vare sig till väl eller ve.
Vid hans ankomst till stugan pekade Jeanie med tårfyllda ögon på den lilla trädgården. — Där, viskade hon med bruten röst, har min stackars far alltsedan sin olycka uppehållit sig. Litet oroad över denna underrättelse, inträdde Butler i trädgården och gick långsamt fram till sin gamle vän, som satt i en liten lövsal och tycktes vara försänkt i den djupaste bedrövelse. Han såg upp med en sträng blick, då Butler nalkades, liksom han förtörnats över att bliva störd, men då den unge mannen tvekade, antingen han skulle gå framåt eller tillbaka, steg han upp och gick emot honom med en självbehärskning, som ej saknade värdighet.
— Unge man, sade den sörjande, lägg det ej på hjärtat, om den rättfärdige förgås och den barmhärtige tages hädan, ty med fog kan det sägas, att de undanryckts från det onda, som varder kommandes. Ve mig, om jag fällde en tår för mitt hjärtas maka, då jag borde gråta strömmar av tårar för denna svårt hemsökta kyrka, som är belastad med den förbannelse, vilken vilar över de köttsligt sinnade och andligen döda.
— Det gläder mig, sade Butler, att ni kan glömma er enskilda förlust för tanken på er plikt mot det allmänna.
— Glömma, Ruben! sade den stackars Deans, i det han förde näsduken till sina ögon, Hon kan ej glömmas på denna sidan evigheten, men Han, som givit såret, kan ock gjuta balsam däri. Jag betygar, att det funnits stunder under denna natt, då jag varit så fördjupad i mina betraktelser, att jag ej vetat av min tunga förlust. Det har varit med mig, som med den vördige John Simple,[1] kallad Carspharn John, under en dylik prövning — jag har denna natt varit vid Ulais stränder och plockat ett äpple här och där.
Oaktat denna antagna ståndaktighet, vilken han ansåg som en stor kristlig plikt, hade David Deans likväl ett alltför gott hjärta för att ej djupt gripas av den smärtsamma förlust, han gjort. Woodend vart honom alldeles olidligt, och som han förvärvat både förmögenhet och erfarenhet under den tid, han innehaft den lilla arrendegården, beslöt han nu att använda dem som ladugårdsarrendator. Han arrenderade för detta ändamål ett litet enstaka hus vid ett ställe, kallat S:t Leonards Crags, som ligger mellan Edinburgh och Arthurs-Seat och gränsar intill de vidsträckta fårbeten, som ännu kallas Kungsparken, därför att de fordom tillhört den kungliga jaktparken. Huset låg en halv mil från huvudstaden, ehuru både den plats, varpå det stod, och hela den kringliggande nejden nu intages av de byggnader, som utgöra sydöstra förstaden. En angränsande stor beteshage, som Deans arrenderade av uppsyningsmannen över den kungliga parken, satte honom i stånd att föda sina kor, och hans äldsta dotter Jeanie vinnlade sig med outtröttlig flit och idoghet om att uppdriva avkastningen till det högsta.
Hon hade nu mera sällan tillfälle att råka Ruben, som efter många felslagna förhoppningar slutligen nödgats mottaga den underordnade befattningen av medhjälpare vid en större sockenskola, tre eller fyra mil från huvudstaden. Där gjorde han sig fördelaktigt känd och vart bekant med flera aktningsvärda borgare, som, för hälsans skull eller av andra skäl, velat, att deras barn skulle få sin första uppfostran i denna lilla by. Hans utsikter blevo således efter hand ljusare, och vid varje besök, han avlade i S:t Leonards, begagnade han tillfället att framkasta några ord till Jeanie om sina förhoppningar. Dessa besök voro naturligtvis till följd av de anspråk, som befattningen vid skolan gjorde på Butlers tid, ganska sällsynta, och han vågade ej ens förnya dem så ofta, som dessa tjänsteplikter tilläto, ty ehuru Deans alltid mottog honom hövligt och till och med vänligt, föreställde sig Ruben likväl, såsom vanligt är i dylika fall, att denne läste hans avsikt i hans ögon, och fruktade att genom en förtidig förklaring rörande detta ämne ådraga sig faderns bestämda ogillande. Han ansåg det därför på det hela klokast att ej oftare hälsa på i S:t Leonards, an han som gammal granne och bekant var berättigad till. Det fanns likväl en annan person, som var mera regelbunden i sina besök.
Då David Deans meddelade lairden av Dumbiedikes sitt beslut att säga upp arrendet vid Woodend, stod denne och gapade och sade icke ett ord. Han gjorde sina vanliga besök på den vanliga timmen utan någon anmärkning, tills dagen före fardagen, då lairden, när han varseblev, att bestyret med bohagets flyttning redan var börjat och att det stora hörnskåpet stod framdraget mittpå golvet, med ryggen vänd åt sällskapet, liksom en tölpig pojke, som ärnar gå sin väg, åter storbligade och hördes utropa: ”ah, gott folk!” Även dagen efter avresan infann sig lairden av Dumbiedikes vid sin vanliga timme — det vill säga, den tid på dagen, då David Deans plägade ”spänna-från plogen” — framför det tillslutna huset vid Woodend och tycktes så förvånad över att finna det stängt, som om det varit något, som han ej väntat sig. Vid detta tillfälle hördes han utropa: ”Gud hjälpe oss!” vilket av dem, som kände honom, ansågs röja en mycket ovanlig sinnesrörelse. Alltifrån detta ögonblick blev Dumbiedikes en förändrad människa, och regelbundenheten i hans rörelser, som dittills varit så exemplarisk, vart nu helt och hållet rubbad, liksom gången av en pojkes ur, då han brutit av fjädern. Liksom visaren på sagda ur, snodde Dumbiedikes med ovanlig snabbhet kring gränserna på sin lilla egendom, som kan jämföras med urtavlan. Det fanns ej en koja, som han icke steg in i, eller en flicka, som han ej stirrade på. Men Gud vet, hur det kom sig — fastän det på godset fanns bättre lantgårdar än Woodend och säkert mycket vackrare flickor än Jeanie Deans, så inträffade det likväl, att tomrummet i lairdens tid ej längre utfylldes så angenämt som förr. Det fanns ingen plats, som passade honom så bra som ”bänksoffan” vid Woodend, och intet ansikte, som han så gärna såg på som Jeanie Deans'. Sedan han sålunda ideligen snurrat omkring sin lilla krets och därefter stått stilla för en vecka, tycktes det hava fallit honom in, att han ej var fastnitad för att gå omkring en axel, liksom visarna på ett ur, utan ägde förmåga att flytta sin medelpunkt och utsträcka sin omkrets, ifall han så fann för gott. För att verkliga denna rättighet att ombyta vistelseort, köpte han en klippare av en högländsk oxdrivare, och med dess bistånd red eller, rättare sagt, skumpade han en vacker dag åstad ända till S:t Leonards Crags.
Ehuru Jeanie Deans var så van vid lairdens stirrande, hon ibland knappt visste av hans närvaro, började väl en och annan gång en farhåga uppstå hos henne, att han skulle anlita talförmågan för att understödja de uttryck av beundran, han så frikostigt ägnade henne med ögonen. Om detta skulle inträffa, så farväl, tänkte hon, med alla utsikter till en förening med Butler. Ty ehuru behjärtad och oberoende hennes far än var i borgerliga och religiösa frågor, var han ej fri för den hos den tidens skotska förpaktare så djupt inrotade vördnaden för godsägaren. Därtill kom, att gubben Deans, om han också ej hyste någon avgjord motvilja mot Butler, dock ofta gjorde dennes världsliga lärdom till föremål för spefulla anmärkningar, vilka kanske till någon del voro grundade i avundsjuka och åtminstone ej antydde någon partiskhet för den person, emot vilken de riktades. Och slutligen skulle partiet med Dumbiedikes haft något oemotståndligt lockande för den, som plägade klaga över, att han kände ett begär hos sig ”att eftersträva en alltför stor andel av denna världens håvor”. Farhågan för de framtida följder, de kunde medföra, gjorde därför lairdens dagliga besök på det hela obehagliga för Jeanie, och tanken att hon sett Dumbiedikes samt hans galonerade hatt och tobakspipa för sista gången bidrog mycket att trösta henne över skilsmässan från det ställe, där hon var född och uppfostrad. Den stackars flickan trodde lika litet, att han skulle kunna samla mod nog att följa henne till S:t Leonards Crags, som att något av de äppleträd och kålplantor, hon satt i trädgården på Woodend, frivilligt och utan hjälp skulle företaga denna färd. Det var därför med vida mer överraskning än nöje, hon på sjätte dagen efter deras avflyttning till S:t Leonards såg Dumbiedikes anlända med galonerad hatt, tobakspipa och alit tillbehör och, med alldeles samma hälsning: — hur står det till med er, Jeanie? — Var är far? — så nära det var honom möjligt intaga samma plats i huset vid S:t Leonards, som han så länge och så regelbundet innehaft på Woodend. Han hade dock knappast hunnit sätta sig, förrän han med en ovanlig ansträngning av sin samtalsförmåga tillade: — Jeanie — jag säger dig Jeanie, flicka — varvid han utsträckte sin hand mot hennes axel med alla fingrarna utspärrade, liksom han velat hugga tag i den, men på ett så skyggt och tafatt sätt, att, då hon drog sig undan, handen förblev hängande i luften, som klorna på en grip i en vapensköld. — Jeanie, fortfor tillbedjaren i detta inspirerade ögonblick, jag säger dig, Jeanie, det är vackert väder ute och vägarna äro inte oävna, bara man tagit på sig utanstövlar.
— Har hin farit i den efterhängsne karln, mumlade nie mellan tänderna; vem skulle väl trott honom om att strutta av så långt? Och hon tillstod efteråt, att hon inlade litet av detta onådiga tänkesätt i sin ton och sitt sätt, ty som hennes far var ute och ”karlen”, som hon ohöviskt kallade egendomsherrn, ”såg ovanligt glad och upprymd ut, så kunde hon inte så noga veta, vad han kunde komma fram med härnäst”.
Hennes missnöjda min verkade likväl som ett fullkomligt lugnande medel, och lairden återföll från den dagen i sina forna tystlåtna vanor och besökte, så ofta vädret tillät det, tre eller fyra gånger i veckan Deans nya bostad, utan något annat synbart ändamål än att stirra på Jeanie, medan kloke David utgöt sin vältalighet över dagens stridsfrågor och tilldragelser.
- ↑ En presbyteriansk andlig, namnkunnig för sin fromhet.