Midlothians hjärta/Kapitel 19
| ← Adertonde kapitlet |
|
Tjugonde kapitlet → |
NITTONDE KAPITLET.
Ack, låt mig leva, goda syster!
Vad helst du syndar för din broders räddning,
naturen planar så ditt felsteg av
att det blir dygd.
Shakespeare.
Jeanie Deans insläpptes i fängelset av Ratcliffe. Då denna lika skamlösa som oredliga människa öppnade den nu tredubbelt tillbommade porten för henne, frågade han henne med ett spefullt leende, som kom henne att rysa, om hon kom ihåg honom.
Ett blott till hälften uttalat, försagt ”nej” var hennes svar.
— Vad! Inte ihågkomma månljus och Muschats Cairn och Rob och Rat? sade han med samma spefulla leende. Ert minne behöver uppfriskas, min skatt.
Om Jeanies sorger kunnat förökas, måste det varit av att finna sin syster under en så fördärvad människas uppsikt. Han saknade likväl ej åtskilliga goda sidor, som i någon mån motvägde det myckna dåliga i hans karaktär och vanor. Han hade aldrig varit grym eller blodtörstig i sina förbrytelser, och i sin nuvarande befattning hade han till en viss grad visat sig tillgänglig för mänskliga känslor. Men dessa goda egenskaper voro okända för Jeanie, som, då hon erinrade sig uppträdet vid Muschats Cairn, knappt kunde finna ord för att säga honom, att hon medförde en skriftlig tillåtelse från rådman Middleburgh att få besöka sin syster.
— Det vet jag nog, min vackra duva, och till yttermera visso har jag särskild befallning att vara inne hos er, hela tiden ni äro tillsammans.
— Måste det vara så? frågade Jeanie i en bedjande ton.
— Ja visst, min flicka, svarade fångvaktaren, och vad tror ni det gör, om Jakob Ratcliffe hör, vad ni och er syster ha att säga varandra? — Tusan, ni kan säga något, som lär honom känna ert farliga kön, bättre än han redan känner det, och ännu en sak, om ni inte talar om att bryta er ut från Tolbooth, så anfäkta jag pladdrar om ett ord, varken för att göra er gott eller ont.
Med dessa ord gick Ratcliffe före henne till det rum, där Effie hölls fången.
Blygsel, fruktan och sorg hade hela förmiddagen kämpat om överväldet i den stackars fångens bröst, under det hon motsåg detta möte, men då dörren öppnades, gav allt vika för en sällsam och förvirrad känsla, som hade en anstrykning äv glädje då hon föll sin syster om halsen och utropade: — Min älskade Jeanie! Min älskade Jeanie! Det är längesen jag sett dig. Jeanie besvarade omfamningen med en värme, som nästan närmade sig hänryckning, men det var blott en övergående sinnesrörelse, liksom då en solstråle oförmodat frambryter genom hotande moln och nästan lika hastigt försvinner. Systrarna gingo tillsammans till den torftiga bädden, satte sig bredvid varandra, fattade, utan att säga ett ord, varandras händer och blickade varandra i ansiktet. De förblevo ungefär en minut i denna ställning, medan glädjeskimret småningom försvann från deras anletsdrag och lämnade rum för det starkaste uttryck, först av svårmod och sedan av själskval, tills de ånyo kastade sig i varandras armar och, för att begagna Skriftens språk, upphöjde sina röster och gräto bitterliga.
Till och med den förhärdade fångvaktaren, som tillbragt sitt liv bland uppträden, som voro ägnade att förkväva både samvete och känsla, kunde ej betrakta detta uppträde utan att känna mänskligt deltagande. Detta visade sig i en obetydlig handling, men som likväl innebar större finkänslighet, än man skulle kunnat tilltro en så beskaffad person som Ratcliffe. Den ej med glasrutor försedda fönstergluggen till det eländiga rummet stod öppen, och de glänsande solstrålarna föllo rakt på sängen, där de båda lidande varelserna sutto. Med en mildhet, vari det nästan låg något vördnadsfullt, sköt Ratcliffe till en del igen luckan, liksom för att kasta en slöja över ett så smärtsamt uppträde.
— Du är sjuk, Effie, voro de första ord, Jeanie förmådde utsäga. Du är mycket sjuk.
— Ack, vad skulle jag ej vilja ge för att vara tio gånger värre, Jeanie! var svaret. Vad skulle jag ej vilja ge för att vara sten död, innan klockan slår tio i morgon! Och vår far — men jag är inte hans barn nu längre. Ack, jag har ingen vän mer på jorden! — Give Gud, att jag låge död vid min moders sida på Newbattles kyrkogård!
— Fy, flicka, sade Ratcliffe, som ville visa det deltagande han verkligen kände, var då inte så fördömt nedslagen; mången räv jagas utan att därför dödas. Advokat Langtale har dragit folk ur mången värre knipa än denna, och en skickligare sakförare än Nichil Novit har aldrig uppsatt en uppskovsinlaga. Hängda eller ohängda, äro de väl däran, som ha ett sådant ombud och en sådan sakförare; man är alltid säker om rent spel. Ni är en vacker flicka också, om ni ville hyfsa om era hårtestar en liten smula, och en vacker flicka finner nåd inför både domare och edsvurna, då de, fördöme dem, skulle hänga upp en fuling som jag för femtondelen av en loppas hud och ister.
De sörjande svarade intet på dessa kraftiga tröstegrunder, emedan de voro så djupt försjunkna i sin egen smärta, att de knappt märkte Ratcliffes närvaro. — Ack, Effie, sade den äldre systern, hur kunde du dölja din belägenhet för mig? Ack, hade jag förtjänt detta av dig? — Om du blott sagt ett enda ord — sorgsna hade vi väl blivit och utskämda hade vi väl blivit, men denna rysliga hemsökelse hade aldrig kommit över oss.
— Och vad skulle det väl ha tjänat till? svarade fången. Nej, nej, Jeanie, allt var förbi, då jag en gång glömt vad jag lovade, då jag vek bladet i min bibel. Se, sade hon, i det hon framtog den heliga boken, den öppnar sig alltid på det stället av sig själv. O, se, Jeanie, vilket rysligt språk!
Jeanie tog systerns bibel och fann, att det olyckliga märket blivit gjort vid detta betydelsefulla ställe i Jobs bok: ”Han haver utuklätt mig mina äro och tagit kronona av mitt huvud. Han haver sönderbråkat mig allt omkring och låter mig gå, och haver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.”
— Är detta inte ett blott alltför sant språk? sade fången. Är inte kronan tagen av mitt huvud och min ära borta? Och vad är jag väl, annat än ett stackars skövlat, förtvinat träd, som är uppgrävt med rötterna och utkastat på landsvägen för att förtorka och på det människor och boskap må trampa det under fötterna? Jag erinrar mig just den där lilla vackra törnrosbusken, som far uppgrävde på gården förliden maj, när den var alldeles full med blommor, och sen låg den på ladugården, tills kreaturen trampat sönder den med sina fötter. Föga tänkte jag, då det gjorde mig ont om den medvetslösa gröna busken och dess blommor, att det skulle komma att gå mig på samma sätt.
— Ack, om du ändå hade sagt ett ord! snyftade Jeanie ånyo. Om jag bara kunde svära på, att du sagt blott ett ord om, hur det stod till med dig, kunde de ej nu taga ditt liv.
— Kunde de inte? sade Effie med något som liknade ett vaknande deltagande, ty livet är kärt även för dem, som tycka det vara en börda. Vem har sagt dig det, Jeanie?
— En, som ganska väl visste, vad han sade, svarade Jeanie, som kände en naturlig motvilja att ens nämna namnet på systerns förförare.
— Vem var det? — Jag besvär dig att säga mig det! sade Effie, i det hon satte sig upprätt. Vem kunde hysa något deltagande för en så förkastad varelse, som jag nu är? — Var det — var det han?
— Se så, sade Ratcliffe, varför skall ni låta den stackars flickan sväva i ovisshet? Jag vill ansvara för, att det var Robertson, som lärde er detta, då ni råkade honom vid Muschats Cairn.
— Var det han? sade Effie, i det hon ivrigt uppfångade hans ord. Var det verkligen han, Jeanie? — Ack, jag ser, det var han, stackars gosse! Jag ansåg hans hjärta hårt som en kvarnsten, och likväl tänkte han på mig, fast han själv svävar i en sådan fara — stackars Georg!
Något harmsen över detta utbrott av ömhet mot upphovsmannen till hennes olycka, kunde Jeanie ej avhålla sig från att utropa: — O, Effie, hur kan du tala på det sättet om en sådan människa?
— Vi måste förlåta våra fiender, vet du ju, sade den stackars Effie, med sänkt blick och dämpad röst, ty hennes samvete sade henne, huru skild den känsla, hon hyste för sin förförare, var från den kristliga kärlek, varmed hon sökt beslöja den.
— Och allt detta har du lidit för hans skull och kan ändå fortfara att älska honom? sade hennes syster, i en ton mittemellan medlidande och förebråelse.
— Älska honom? svarade Effie. Om jag ej älskat, som kvinnan sällan älskar, vore jag ej nu inom dessa murar, och tror du, att en kärlek sådan som min är så snart glömd? Nej, nej — man kan hugga ned trädet, men ej giva det en annan riktning. — Och ack, Jeanie, om du vill göra mig något gott i detta ögonblick, så säg mig vartenda ord han sagt, och om det gjort honom ont om den stackars Effie eller ej!
— Vad skulle det tjäna till, om jag också talade om något för dig? sade Jeanie. Du kan vara säker på, att han hade alltför mycket att göra med att rädda sig själv, för att tala mycket eller länge om någon annan.
— Det är inte sant, Jeanie, om också ett helgon påstode det, svarade Effie med ett plötsligt utbrott av sitt forna häftiga och retliga lynne, men du vet inte, fast jag gör det, huru mycket han vedervågat sitt eget liv för att rädda mitt. I detsamma såg hon på Ratcliffe och tystnade plötsligt.
— Jag tror, sade Ratcliffe med ett av sina vanliga spefulla leenden, flickan inbillar sig, att ingen annan har ögon än hon. — Var jag kanske så blind, att jag inte såg, hur fina Georg sökte få annat folk ut ur Tolbooth utom Jack Porteous? Men ni är av min tanke, flicka — bättre att sitta och sörja än att flacka omkring och sörja. — Ni behöver inte se så förvånad ut för det — jag har kanske reda på mer än det.
— O min Gud, min Gud! sade Effie, i det hon sprang upp och kastade sig på knä framför honom. Vet ni, vad de ha gjort av mitt barn? — O, mitt barn, mitt barn! Den arma, oskyldiga, nyfödda lilla — ben av mina ben och kött av mitt kött! — Ack, människa, om ni någonsin vill ha en andel i den eviga lycksaligheten eller en förkrossad varelses välsignelse på jorden, så säg mig, vad de ha gjort av mitt barn — beviset på min vanära och deltagaren i mitt elände! Säg mig, vem som tagit bort det eller vad de gjort av det!
— Vad nu? sade fångvaktaren, i det han sökte slita sig lös från henne, som hårt fasthöll honom i rocken. Det är ju att ta mig på orden som vittne. — Barn, sade ni? Hur fan skall jag kunna veta något om ert barn, slinka? Det kan ni fråga gamla Greta Murdockson om, ifall ni inte själv vet alltför mycket därom.
Som hans svar tillintetgjorde det vilda och obestämda hopp, som plötsligt vaknat hos henne, släppte den olyckliga fången hans rock och nedföll under häftiga krampryckningar med ansiktet på stengolvet.
Jämte sitt ovanligt ljusa förstånd hade Jeanie Deans den därmed vanligen förknippade egenskapen av en stor sinnesnärvaro, även vid de största olyckor.
Hon lät ej överväldiga sig av sina egna smärtsamma känslor, utan skyndade genast till sin systers bistånd med de medel, som omständigheterna erbjödo och vilka Ratcliffe — vi göra honom endast rättvisa, då vi tillägga det — visade sig lika ivrig att föreslå som rask att anskaffa. Han hade även den grannlagenheten att draga sig undan till den avlägsnaste vrån i rummet för att göra sin närvaro så litet besvärande som möjligt, då Effie så pass mycket kommit till sans igen, att hon kunde återtaga samtalet med sin syster.
Fången besvor Jeanie ännu en gång på det bevekligaste och med bruten röst att omtala allt, som yttrats under hennes sammanträffande med Robertson, och Jeanie kände sig ur stånd att avslå denna bön.
— Kommer du ihåg, Effie, sade hon, då du låg i frossan innan vi lämnade Woodend, och hur ond din mor, som nu är i en bättre värld, blev på mig, för det att jag gav dig mjölk och vatten att dricka, då du grät efter det? Du var ett barn då och du är en kvinna nu, och borde veta bättre än att begära det, som blott kan skada dig. — Men må följden bli vilken som helst, så kan jag inte neka dig någonting, som du ber om med tåren i ögat.
Effie kastade sig åter i hennes armar och kysste hennes kind och panna, i det hon viskade: — Ack, om du visste, hur längesen det är som jag hörde hans namn nämnas! — Om du bära visste, hur gott det gör mig att om honom få veta något som liknar godhet eller vänlighet, skulle du inte undra på, att jag önskar höra av honom.
Jeanie suckade och berättade i största korthet allt, som förefallit mellan Robertson och henne. Effie åhörde henne med andlös ångest, i det hon höll systerns händer i sina och fäste sina ögon på hennes ansikte, liksom hon velat sluka varje ord, hon yttrade. Utropen: — Stackars gosse, stackars Georg! vilka undföllo henne i viskningar och under snyftningar, voro de enda ljud, varmed hon avbröt berättelsen. Då den var slutad, teg hon en lång stund.
— Och det var hans råd? voro de första ord hon yttrade.
— Alldeles som jag sagt, svarade systern.
— Och han bad dig säga det där folket någonting, som skulle rädda mitt unga liv?
— Han fordrade, att jag skulle bli en menederska, svarade Jeanie.
— Och du sade honom, sade Effie, att du inte ville höra talas om att träda mellan mig och den död jag måste dö — jag, som inte ännu är aderton år gammal?
— Jag sade honom, svarade Jeanie, som nu började darra för den vändning, hennes systers tankar tycktes vilja taga, att jag ej vågade gå ed på en osanning.
— Och vad kallar du en osanning? sade Effie, i det hon åter visade en skymt av sitt forna lynne. Du är mycket att klandra, flicka, om du tror, att en mor vill eller kan mörda sitt eget barn. — Mörda? — Jag skulle gärna låtit mitt liv bara för att få se en blick av dess öga!
— Jag tror, sade Jeanie, att du är lika oskyldig till ett sådant uppsåt som det nyfödda barnet självt.
— Det gläder mig, att du gör mig den rättvisan, sade Effie högdraget. Det är ibland ett fel hos mycket gudfruktiga människor, som du Jeanie, att de tro alla andra vara så dåliga, som de värsta frestelser kunna göra dem.
— Jag förtjänar inte detta av dig, Effie, sade snyftande systern, som var smärtsamt berörd av förebråelsens orättvisa och tillika uppfylld av medlidande med det själstillstånd, som förestavat den.
— Kanske inte, syster, sade Effie. Men du är ond på mig, för det att jag älskar Robertson. — Hur kan jag låta bli att älska honom, som älskar mig mer än sin egen kropp och själ? Satte han inte sitt liv på spel för att bryta sig in i fängelset och befria mig, och jag är säker på, att om det stode i hans makt, som det står i din — Här tystnade hon.
— Give Gud, att det stode i min makt att rädda dig med fara för mitt liv! sade Jeanie.
— Ja, flicka, sade hennes syster, det är lätt sagt, men inte så lätt trott om den, som inte vill uttala ett ord för mig, och om det är ett orätt ord, så kommer du att ha tillräcklig tid på dig att ångra det.
— Men det ordet är en gruvlig synd, och det är en ännu svårare förbrytelse, då det är en synd, som begås med uppsåt och överläggning.
— Gott, gott, Jeanie, sade Effie. Jag minns från husförhören alltsammans om de uppsåtliga synderna — vi skola inte mer tala om den saken, och spar du din andedräkt till något annat än att läsa upp din katkes! Vad mig beträffar, så skall jag snart ej ha någon andedräkt att slösa på någon.
— Jag måste rentut säga, inföll Ratcliffe, att det är fördömt hårt, att ni, då tre ord ur er mun skulle kunna rädda flickan från galgen, gör såna betänkligheter att släppa dem ur er. Fördöme mig, om de ville anta mig, skulle jag inte svära vid — vad heter det nu igen? Hyssops[1] fabler, tror jag — för att rädda hennes liv — jag är van vid det för mindre än så. Minsann har jag inte i England pussat kalvskinn[2] väl sina femtio gånger för en kutting brännvin.
— Tala inte mer om det, sade fången. Det är gott, såsom det är — och farväl nu, syster! Du uppehåller mr Ratcliffe; du kommer väl och besöker mig en gång till, hoppas jag, innan — Här tystnade hon och vart dödsblek.
— Och skola vi skiljas på detta sätt, sade Jeanie, då du svävar i en sådan dödsfara? O, Effie, se blott upp och säg, vad du vill att jag skall göra, och jag tror nästan jag skulle ha mod att säga, att jag vill göra det.
— Nej, Jeanie, svarade hennes syster efter någon ansträngning, jag är bättre sinnad nu. Även då jag var som bäst, var jag inte hälften så god som du, och varför skulle du börja göra dig sämre för att rädda mig, nu, då jag ej mera är värd det? Gud skall veta, att då jag är fullt vid mina sinnen, önskar jag inte, att någon levande varelse skall göra något orätt för att rädda mitt liv. Jag kunde den där rysliga natten ha flytt från detta fängelse med en, som skulle ledsagat mig genom världen och omhuldat mig och värnat mig, men jag sade dem: låt livet gå, då gott namn och rykte gått förut. Men denna långa fångenskap har brutit mitt mod, och då jag ibland är sorgsen och lämnad för mig själv, ville jag ge alla Indiens guld- och diamantgruvor för att rädda den fattiga livhanken — ty jag tror, Jeanie, att jag har sådana yrselanfall, som jag plägade ha under febern, men i stället för de glödande ögonen och vargarna och änkan Butlers oxe, som jag plägade se klättra upp på min säng, ser jag nu en hög, svart galge och mig stående under den, och ett hav av ansikten, som stirrande blicka upp på stackars Effie Deans, och alla fråga de, om det är densamma, som Georg Robertson plägade kalla Liljan vid S:t Leonards — och sen förvrida de sina ansikten och grina åt mig, och vart jag blickar ser jag ett ansikte, som skrattar liksom Greta Murdocksons, då hon sade mig, att jag sett mitt barn för sista gången. Gud bevare oss, Jeanie, den kvinnan har ett rysligt ansikte! Hon tryckte händerna mot sina ögon, då hon yttrade dessa ord, liksom för att slippa se det fruktansvärda föremål, hon omnämnt.
Jeanie Deans kvarblev hos sin syster i två timmar, varunder hon sökte att om möjligt få veta något av henne, som kunde lända till hennes rättfärdigande. Men hon hade ingenting att säga, utom vad hon förklarat vid sitt första förhör, om vars innehåll läsaren skall bliva underrättad på passande tid och ställe. — De skulle icke tro henne, sade hon, och hon hade intet mer att berätta dem.
Slutligen tillkännagav Ratcliffe, ehuru ogärna, för systrarna, att de måste åtskiljas. — Mr Novit, sade han, skulle besöka fången och kanske mr Langtale också. Langtale tycker om att se en vacker flicka, vare sig inom eller utom fängelset.
Motvilligt och långsamt, efter många tårar och många omfamningar, lämnade Jeanie rummet och hörde dess gnisslande reglar tillslutas om det älskade väsen, från vilket hon var skild. Sedan hon nu blivit förtrogen med sin sträve ledsagare, erbjöd hon honom en liten penningskänk med anhållan, att han skulle göra vad han kunde för hennes syster. Till hennes förvåning avslog Ratcliffe drickspengarna. — Jag var ingen blodsugare, då jag låg på landsvägarna, sade han, och jag vill inte vara sniken — det vill säga, jag åstundar ingenting, utöver vad som är rätt och billigt — nu, sedan jag blivit fångvaktare. — Behåll era pengar, och vad hövlighet beträffar, skall er syster få allt, vad jag har att bjuda på av den sorten, men jag hoppas ni tänker närmare på saken och svär en ed för henne — anfäkta det är något ont i det, om ni svär emot kronan. Jag kände en andans man, en, med undantag av den handling, de avsatte honom för, lika god präst som någon, jag hört sladdra i en predikstol, och ändå, bara för en pung full med tobak svor han falskt i fråga om ett fat tuggtobak. Men ni har kanske era egna åsikter. — Nå, nå, det är inte ont i det. Vad er syster beträffar, skall jag nog tillse, att hon får sin mat varm och bra tillagad, och jag skall försöka få henne att lägga sig och ta en lur på eftermiddagen, ty fan så sant, hon kommer att tillsluta ett öga i natt. Jag har god erfarenhet om dylika saker. Den första natten är alltid den värsta. Jag har aldrig hört någon, som sovit natten före förhöret, men många, som sovit som stockar natten före deras avrättning. Och det är inte att undra på. Det värsta kan fördragas, då man känner det. — Bättre att ett finger är av, än att det sitter och slinker.