Midlothians hjärta/Kapitel 24
| ← Tjugutredje kapitlet |
|
Tjugufemte kapitlet → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Isabella. Jag stackare, vad mäktar jag väl göra?
Lucio. Försök den makt ni har.
Shakespeare.
Då mrs Saddletree inträdde i rummet, där hennes gäster dolt sin olycka, fann hon fönstret förmörkat. Den svaghet, som följt på David Deans långa vanmakt, hade gjort det nödvändigt att föra honom till sängs. Omhängena voro tilldragna omkring honom, och Jeanie satt orörlig vid sidan av bädden. Mrs Saddletree var en godsint, ja, till och med känslofull kvinna, men hon saknade finkänslighet. Hon öppnade de halvt tillskjutna fönsterluckorna, drog undan sängomhänget och fattade sin gamle frände vid handen, i det hon uppmanade honom att sitta upp och bära sin sorg som en rättskaffens man och en kristen, som han var. Men då hon släppte hans hand, nedföll den maktlös vid hans sida, utan att han gjorde ett försök att svara ett ord.
— Är allt förbi? frågade Jeanie med likbleka läppar och kinder, finns det intet hopp för henne?
— Intet eller så gott som intet, sade mrs Saddletree. Jag hörde med mina egna öron den där domarkarln säga det. Det var riktigt synd och skam att se så många av dem sitta där i sina röda rockar och svarta rockar, och det bara för att ta livet av en stackars obetänksam flicka. Jag har aldrig haft någon särdeles hög tanke om min mans stallbröder, och nu kan jag alls inte tåla dem. Det enda förnuftiga ord, jag hörde någon av dem säga, var vad mr Kirk av Kirkknowe yttrade, och han bad dem söka kungens nåd och därmed väl. Men han predikade för döva öron — han hade gärna kunnat spara sina lungor för att blåsa på sin soppa.
— Men kan kungen ge henne nåd? sade Jeanie ivrigt. Somliga säga att han inte kan ge nåd i fråga om — jag menar, när det gäller sådana förbrytelser som den, hon blivit dömd för.
— Kan han ge nåd, flicka? — Ja, nog vet jag han kan det, om han vill. Unga Singlesword, som stack ihjäl lairden av Callencleuk, och kapten Hackum, engelsmannen, som dödade lady Colgrains man, och herrn till S:t Clair, som sköt de båda Shaws, och många fler i min tid — alla dessa benådades, men de voro förnämt folk och hade sina anhöriga som talte för dem. — Och så var det Jack Porteous för inte länge sedan — jo, Gud bevars, nog står det till att få nåd, bara man kan utverka sig den.
— Porteous? sade Jeanie, ja, det var ju sant. — Jag glömmer allt, som jag mest borde minnas. Farväl, mrs Saddletree, och må ni aldrig sakna en vän i nödens stund!
— Vill ni inte bli kvar hos er far, Jeanie, mitt barn? Det är nog bäst, sade mrs Saddletree.
— Jag tör behövas där borta, sade hon i det hon pekade åt fängelset, och jag måste lämna honom nu, eller också blir jag aldrig i stånd till att göra det. Jag fruktar ej för hans liv — jag vet hur starkt hans hjärta är — jag känner det på mitt eget hjärta i detta ögonblick, sade hon och lade handen mot sitt bröst.
— Nå, barn, gör som ni finner för gott, men då är det väl också bättre, att han stannar här och vilar sig än går tillbaka till S:t Leonards.
— Mycket bättre — mycket bättre — Gud välsigne er — Gud välsigne er! — Låt honom inte på några villkor gå, förrän ni hört av mig, sade Jeanie.
— Men ni kommer väl igen? sade mrs Saddletree, de lära inte låta er bli kvar där, barn.
— Men jag måste gå till S:t Leonards. — Det är mycket, som skall göras, och kort tid att göra det på. — Och jag har vänner, jag måste tala vid. — Gud välsigne er! — Hav omsorg om min far!
Hon hade redan hunnit till dörren, då hon hastigt vände sig om och gick tillbaka för att knäfalla vid sängen. — O, fader, giv mig er välsignelse! — Jag vågar ej gå, förrän ni välsignat mig. Säg blott: Gud välsigne dig och göre dig lyckosam, Jeanie! Försök blott att säga det?
Den gamle mannen frammumlade nu, snarare instinktlikt än genom någon förståndets ansträngning, en bön, att ”den förvärvade och utlovade välsignelsen måtte mångfaldigas över henne”.
— Han har välsignat mitt förehavande, sade hans dotter, i det hon steg upp från sin knäböjande ställning, och jag känner inom mig, att jag skall lyckas.
Med dessa ord lämnade hon rummet.
Mrs Saddletree blickade efter henne och skakade på huvudet. — Bara hon inte blir vansinnig, stackars barn — Det har alltid varit någonting besynnerligt med de där Deans. Jag tycker inte om, när folk vill vara så mycket bättre än andra — sällan kommer det något gott därav. Men om hon gått för att se efter korna vid S:t Leonards, så är det en annan sak; de måste naturligtvis skötas. Greta, kom hit och ta hand om den gamle mannen och se till, att ingenting felas honom! — Din fjolliga toka, sade hon åt den i detsamma inträdande pigan, vem har gett dig lov att spöka ut dig i huvudet på det där viset? — Jag skulle tro, att det skett tillräckligt i dag för att ge er alla en ryslig varning vad bjäfs och grannlåter beträffar. — Du ser nu varthän det leder, och så vidare, och så vidare.
Vi lämna nu den goda frun till hennes föreläsning rörande världslig fåfänglighet och förflytta våra läsare till den cell, där den olyckliga Effie Deans var instängd och berövad åtskilliga friheter, vilka hon åtnjutit, innan domen avkunnades.
Hon hade tillbragt ungefär en timme i det bedövade, ångestfulla tillstånd, som en person i hennes belägenhet måste befinna sig i, då hon stördes genom gnisslandet av de upplåsta reglarna till hennes fängelsedörr, och Ratcliffe visade sig. — Det är er syster, sade han, hon vill tala med er, Effie.
— Jag kan inte se någon, sade Effie med den häftiga retlighet, som olyckan givit en ytterligare skärpa. Jag kan inte se någon och allra minst henne. — Bed henne draga försorg om den gamle mannen. — Jag är numera ingenting för dem eller de för mig.
— Hon säger, att hon måste se er i alla fall, sade Ratcliffe, i det Jeanie rusade in i rummet och slog sina armar om halsen på systern, som sökte undandraga sig hennes omfamning.
— Vad menar du med att komma och gråta över mig, då du dödat mig? sade den arma Effie. Dödat mig, då ett ord ur din mun skulle ha räddat mig! — Dödat mig, då jag är en oskyldig varelse — åtminstone oskyldig till detta brott — mig, som skulle ha givit liv och själ för att bevara ditt minsta finger från skada!
— Du skall inte dö, sade Jeanie med svärmisk bestämdhet, säg vad du vill om mig — tänk vad du vill om mig — lova blott — ty jag fruktar för ditt stolta hjärta — att du inte tillfogar dig själv något ont, och du skall ej dö denna skymfliga död.
— Jag skall ej dö en skymflig död, Jeanie. Det finns något i mitt hjärta — ehuru det varit alltför svagt — som ej kan uthärda skymf. Gå hem till vår far och tänk inte mer på mig! — Jag har ätit min sista måltid på jorden.
— O, det var just detta jag fruktade! sade Jeanie.
— Bah, flicka, sade Ratcliffe, det där begriper ni inte stort av. De tycka alltid, så snart domen genljuder i öronen på dem, att de ha mod att förr genast dö än uthärda de sex veckorna, men de avbida ändå alltid de sex veckorna. Jag vet nog hur det går till; jag har hört dödsdomen avkunnas över mig tre gånger, och ändå står Jakob Ratcliffe här. Om jag första gången dragit till min halsduk, som jag hade god lust till — och det var för en eländig grå fåle, som inte var värd tio pund — var hade jag väl varit nu?
— Och huru kom ni undan? sade Jeanie, i vars ögon den henne i början så förhatlige mannens öden fingo ett plötsligt intresse till följd av deras likhet med hennes systers.
— Hur jag kom undan? sade Ratcliffe med en slug blinkning, jag skall säga er, att jag kom undan på ett sätt, varpå ingen annan skall komma undan härifrån, så länge jag bär på mig fängelsenycklarna.
— Min syster skall gå ut härifrån på ljusa dagen, sade Jeanie, jag skall gå till London och be om nåd för henne hos kungen och drottningen. Om de kunde benåda Porteous, så kunna de också benåda henne; om en syster på sina böjda knän ber för en syster, så skola de benåda henne, så måste de benåda henne — och de skola därigenom tillvinna sig tusen hjärtan.
— Effie lyssnade med häpen förvåning, och hennes systers svärmiska tillförsikt var så allvarlig, att hon nästan ovillkorligt kände en skymt av hopp vakna i sitt hjärta, ehuru den genast åter försvann.
— Ack, Jeanie, kungen och drottningen bo i London, tusentals mil härifrån — långt, långt på andra sidan havet; det skall vara förbi med mig, innan du nånsin hinner dit!
— Du misstar dig, sade Jeanie, det är inte så långt, och man kommer dit landvägen; jag vill minnas, att jag hört något sådant av Ruben Butler.
— Ack, Jeanie, du har aldrig lärt annat än det, som var gott, av dem du umgåtts med, men jag — men jag — Hon vred sina händer och grät bittert.
— Tänk inte på det nu, sade Jeanie, det blir tids nog att göra det, om detta timliga förlänges för dig. Farväl med dig! Om jag ej dör på vägen, skall jag se kungens ansikte, som ger nåd. — Ack, sir, tillade hon, vändande sig till Ratcliffe, var god mot henne! — Hon har aldrig förrän nu vetat, vad det vill säga att behöva en främlings godhet. — Farväl, Effie, farväl! — Tala inte till mig — jag får inte gråta nu — mitt huvud är alltför virrigt redan dessförutan!
Hon slet sig ur systerns armar och lämnade fängelserummet. Ratcliffe följde henne och vinkade in henne i ett litet rum. Hon åtlydde hans vink, ehuru ej utan bävan.
— Vad står ni och skälver för, tokiga barn? sade han, var inte rädd för att jag skall vara ohövlig mot er. Anfäkta, jag kan låta bli att hysa aktning för er. Ni har så mycket ruter i er, att fördöme mig, om jag inte tror, att det är utsikt för att ni vinner spelet. Men ni bör inte gå till kungen, förrän ni skaffat er några förespråkare; vänd er till hertigen — vänd er till Mac-Callummore; han är Skottlands vän — jag vet nog, att herrarna vid hovet inte tycka om honom — men de äro rädda för honom, och det kan göra er samma gagn. Känner ni ingen, som kan ge er ett brev till honom?
— Hertigen av Argyle? sade Jeanie, i det hon hastigt drog sig något till minnes — hur nära släkt var han med den Argyle, som avrättades i min faders tid — under förföljelsen?
— Hans son eller sonson skulle jag tro, sade Ratcliffe, men vad hör det hit?
— Gud vare lov! sade Jeanie i det hon andäktigt ihopknäppte händerna.
— Ni whigs tacka alltid Gud för nånting, sade fångvaktaren. Men hör på, flicka, jag skall omtala en hemlighet för er. Ni torde möjligen råka ut för tämligen närgångna gynnare på gränsen eller mitt i landet, innan ni hinner till London. Men så fan anfäkta någon vågar röra en av Daddie Rattons bekanta, ty fastän jag dragit mig ifrån affärerna, så veta de nog, att jag ännu kan göra dem både gott och ont — och det finns inte en bra karl, som varit tolv månar på landsvägen, han må vara till häst eller fots, som inte känner till mitt pass, likaväl som trots någon engelsk fredsdomares sigill.
Vissa ord av detta tal yttrades på tjuvspråket, så att det var fullkomligt obegripligt för Jeanie Deans, som var otålig att komma ifrån honom. Han klottrade i hast ett par rader på en smutsig papperslapp och sade till henne, då hon vek undan, i detsamma han räckte henne den: — Å, för fan, den bits inte, min flicka! Gör den inte något gott, så kan den inte heller göra något ont. Jag bara vill, att ni skall visa upp den, ifall ni skulle komma i färd med någon av S:t Niklas' klerker.
— Ack, jag förstår inte vad ni menar, sade hon.
— Jag menar, ifall ni skulle komma i rövarhänder, min skatt. — Det är ju ett bibelspråk, ifall ni nödvändigt vill ha ett. — Den djärvaste av dem känner till en släng av min gåsfjäder. Bort med er nu — och håll er till Argyle! Om någon kan göra det, så är det han.
Sedan Jeanie kastat en ångestfull blick på det gamla Tolbooths förgallrade fönster och svärtade murar och en föga mindre ångestfull på mrs Saddletrees gästfria boning, vände hon ryggen åt detta kvarter och kort därpå åt själva staden. Hon anlände till S:t Leonards, utan att råka någon, som hon kände, vilket hon i sin sinnesstämning ansåg som en stor välgärning. — Jag måste undvika allt, tänkte hon, i det hon gick framåt, som kan stämma mitt hjärta vekt eller försvaga det — det är redan alltför vekt för vad jag har att göra. Jag vill tala så litet som möjligt och tänka och handla så beslutsamt jag kan.
Det bodde vid S:t Leonards en gammal tjänarinna eller snarare ett inhyseshjon hos hennes far, som bott hos honom i många år och på vars trohet hon med full tillförsikt kunde lita. Hon skickade efter denna kvinna, och sedan hon omnämnt för henne, att familjeförhållanden fordrade, att hon företoge en resa på några veckor, gav hon henne de fullständigaste föreskrifter rörande hushållningens skötande under hennes frånvaro. Med en noggrannhet, som hon själv vid närmare eftersinnande ej kunde låta bli att förundra sig över, beskrev hon utförligt den minsta småsak, som var att göra, och i synnerhet allt, som var nödigt för hennes fars trevnad. — Det var sannolikt, sade hon, att han redan dagen därpå skulle återkomma till S:t Leonards, men säkert, att han skulle återkomma ganska snart, och då borde allting vara i ordning åt honom. Han hade nog tillräckligt med bekymmer ändå, utan att man besvärade honom med världsliga saker.
Under tiden arbetade hon träget tillsammans med May Hettly, på det ingenting skulle lämnas i oordning.
Det var redan långt lidet på aftonen, innan alla dessa saker blivit ombestyrda, och sedan de ätit litet — det var första gången Jeanie smakat en munsbit på hela denna händelsedigra dag — frågade May Hettly, vars vanliga bostad var en liten koja, ett kort stycke från Deans' hus, sin unga matmor, om hon inte ville låta henne stanna kvar i huset över natten. — Ni har haft en gruvlig dag, sade hon, och sorg och fruktan äro blott dåligt sällskap under nattens vakor, som jag hört husbond själv säga.
— Ja, nog äro de dåligt sällskap, sade Jeanie, men jag måste lära att fördra deras närvaro, och bättre att begynna härhemma än där ute på fältet.
Hon avfärdade följaktligen sitt åldriga biträde — ty ståndsskillnaden dem emellan var så obetydlig, att vi knappt kunna kalla May en tjänarinna — och började vidtaga några anstalter för sin resa.
Hennes tarvliga uppfostran och hennes lands okonstlade seder gjorde dessa förberedelser mycket korta och lätta. Hennes rutiga pläd tjänade henne både som reskappa och paraply, och ett litet knyte innehöll det nödvändigaste linnet. Barfotad, som Sancho säger, hade hon kommit till världen, och barfotad ärnade hon även utföra sin pilgrimsfärd, och hennes snygga skor och snövita garnstrumpor skulle sparas till särskilt högtidliga tillfällen. Hon kände ej de engelska sederna och visste ej, att man i i England ansåg den omständighet, att en person gick barfotad, såsom bevis på ytterlig fattigdom, och om man med avseende på snyggheten skulle gjort någon invändning mot detta bruk, så skulle hon kunnat rättfärdiga sig med de ständiga tvagningar, vilka en skotsk flicka av någorlunda god härkomst alltid fullgör med mohammedansk samvetsgrannhet. Såtillvida var således allt bra.
I ett ekskåp, där hennes far förvarade några gamla böcker samt ett par pappersbuntar, jämte sina vanliga räkenskaper och kvittenser, uppletade hon och framtog ur en packe predikoutkast, intresseberäkningar, martyrers dödstal och dylikt ett par handlingar, vilka hon ansåg kunna komma till nytta vid hennes förehavande. Men den största svårigheten återstod ännu, och den hade hon ej tänkt på, förrän just samma afton, nämligen hennes brist på pengar, ty utan pengar kunde hon ej begiva sig åstad på en så lång resa, som den hon nu stod i begrepp att företaga.
Som vi redan nämnt, var David Deans välmående och till och med förmögen efter sina omständigheter, men liksom forntidens patriarkers, bestod hans rikedom i boskap och hjordar samt i ett par penningsummor, som mot ränta blivit utlånta till grannar och släktingar, vilka, långtifrån att vara i sådana omständigheter att de kunde göra någon avbetalning på kapitalet, ansågo sig hava uppfyllt all rättfärdighet, om de med betydlig svårighet betalade den årliga räntan. Det skulle därför varit förgäves att, även med faderns medverkan, hava vänt sig till dessa gäldenärer; ej heller kunde hon hoppas att förmå honom själv till att på något sätt bistå henne i hennes förehavande, utan en mängd förklaringar och överläggningar, och hon kände, att dessa skulle helt och hållet beröva henne styrkan att taga ett steg, som, ehuru djärvt och vågat, hon insåg vara oundgängligen nödvändigt för att göra ett sista försök till systerns räddning. Utan att avvika från den barnsliga vördnaden, hade Jeanie en inre övertygelse, att, huru rättskaffens och aktningsvärda hennes fars åsikter än voro, de likväl voro för litet överensstämmande med tidens anda för att tillåta honom att rätt kunna bedöma de åtgärder, som den närvarande krisen fordrade. Medgörligare i sitt beteende, ehuru ej mindre rättskaffens till sina grundsatser, insåg hon, att hon, genom att utbedja sig hans samtycke till sin pilgrimsfärd, skulle utsätta sig för faran av ett bestämt förbud, och under sådana förhållanden ansåg hon ej sin resa kunna välsignas med framgång. Hon hade därför redan tänkt över, huru hon kort efter sin avresa skulle kunna underrätta honom om sitt förehavande och dess ändamål, men att vända sig till honom för att erhålla penningar var omöjligt utan att rubba denna anordning och ingå i omständliga förklaringar rörande tillbörligheten av hennes färd. Att erhålla något penningunderstöd från det hållet kunde således ej komma i fråga.
Jeanie kom nu att tänka på, att hon bort rådföra sig med mrs Saddletree, men oavsett den omständighet, att mycken tid måste gå förlorad, ifall hon skulle anlita hennes bistånd, hyste Jeanie en hemlig motvilja för ett sådant steg. I sitt hjärta erkände hon mrs Saddletrees godhet och det vänskapliga deltagande, denna visade dem i den olycka, som drabbat dem, men hon kände även, att mrs Saddletree var en kvinna, som delade världens vanliga tänkesätt och av vana och lynne var ur stånd att med värme och hänförelse betrakta ett sådant beslut som det, hon fattat. Å andra sidan skulle det varit galla och malört för henne, om hon, för att erhålla medel till utförandet, först skulle nödgats bibringa mrs Saddletree övertygelsen om dess nödvändighet.
Butler åter, om vars bistånd hon hade kunnat vara förvissad, var mycket fattigare än hon. Under dessa förhållanden fattade hon för att avhjälpa denna svårighet ett sällsamt beslut, vars verkställande skall utgöra ämnet för nästa kapitel.