Midlothians hjärta/Kapitel 23

←  Tjuguandra kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tjugutredje kapitlet

Tjugufjärde kapitlet  →

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Lag, tag ditt offer — må hos Gud hon finna
den nåd, som världen henne grymt förnekar.

Det dröjde en timme, innan de edsvurna återkommo, och då de sedan genom den församlade hopen banade sig väg långsamt och högtidligt, såsom personer, vilka stå i begrepp att fullgöra en ansvarsfull och sorglig plikt, rådde bland menigheten en djup, dystert allvarlig tystnad.

— Utan tvivel haven I, mina herrar, förenat er om val av kansler? var domarens första fråga till dem.

Juryns ordförande eller, såsom han i Skottland benämnes, kansler, vanligtvis den till samhällsställning och anseende mest framstående bland de edsvurna, framträdde härvid och överlämnade med en vördnadsfull bugning till domstolen en förseglad handling, innehållande juryns utlåtande, vilket den tiden alltid borde avgivas i skriftlig form. Jurymännen förblevo stående, medan domaren bröt förseglingen och genomläste handlingen, vilken han därpå räckte åt notarien, varefter denne införde i protokollsboken det för menigheten ännu obekanta utlåtandet, vars sorgliga innehåll dock anades av alla. Ännu återstod en formalitet, som, i sig själv av föga vikt, likväl genom allvaret i den situation, vartill den hörer, plägar framkalla en viss högtidlig känsla hos de tillstädesvarande. På bordet framsattes nämligen ett brinnande ljus, vid vilket juryns utlåtande i huvudskrift, inslaget i ett ytterligare konvolut, förseglades med domarens sigill för att sedan lämnas till kronoåklagaren och av denne läggas till övriga handlingar av samma slag. Allt detta försiggick under djupaste tystnad. Ljusets framsättande och utsläckande företer sig härvid såsom en sinnebild av den mänskliga livsgnista, som dömes att inom kort utsläckas, också den; intrycket, som detta gör på de närvarande, är till sin art jämförligt med det, som i England erfares, när domaren före avkunnandet av sitt utslag påsätter sig sin ödesdigra huvudbonad. Sedan alla dessa förberedande åtgärder avslutats, förkunnade domaren för Euphemia Deans, att hon hade att avhöra juryns utlåtande, som för henne nu skulle uppläsas.

Detta innehöll, förutom en inledning i vedertagen form, huvudsakligen, att, sedan juryn utkorat John Kirk, Esq. till kansler samt åt handlanden Thomas Moor uppdragit att föra protokollet, hade vid företagen omröstning juryns flesta medlemmar funnit Euphemia Deans till det åtalade brottet skyldig; dock att i sammanhang härmed juryn, med avseende å såväl den tilltalades ungdom som ock de i detta mål förekomna särdeles ömmande omständigheter, ansåg sig böra på det kraftigaste förorda en hemställan till kronan från rättens sida om den tilltalades benådning.

— Mina herrar, sade domaren, ni ha uppfyllt er plikt — och smärtsam måste den varit för män med en sådan känsla av mänsklighet som ni. Jag skall otvivelaktigt framföra ert förord till tronen, men det är min plikt att säga alla, som nu höra mig, och i synnerhet därom underrätta denna olyckliga unga kvinna, på det hon må vara beredd på det värsta, att jag ej hyser det ringaste hopp, att någon benådning kommer att beviljas i förevarande fall. Ni vet, att brotten tilltagit i detta land, och jag vet dessutom, att detta tillskrivits den flathet, varmed lagarna handhafts, samt att det därför ej är något hopp att erhålla förlåtelse för denna förbrytelse. Jurymännen, som nu voro befriade från sitt smärtsamma åliggande, bugade sig och försvunno bland massan av de kringstående.

Nu tillfrågades mr Fairbrother, huruvida han hade något jäv eller någon erinran att göra, så att förty på juryns yttrande dom ej följa kunde. Advokaten hade en stund läst och omläst utlåtandet, därunder han räknat bokstäverna i varje edsvurens namn och vägt varje ord, ja, varje stavelse på den juridiska granskningens finaste våg, men juryns sekreterare hade förstått sin sak för väl. Icke en skymt av ett formfel stod till att upptäcka, och Fairbrother förklarade sorgset, att han ej hade något att invända emot att dom genast avkunnades.

Rättens ordförande vände sig därefter till den olyckliga fången: — Euphemia Deans, giv akt på den dom, som nu skall avkunnas!

Hon steg upp från sin plats och avbidade med vida större fattning, än man skulle förmodat av hennes beteende vid andra tillfällen av rannsakningen, slutet av det hemska uppträdet. Så mycket liknar det andliga i våra känslor det rent kroppsliga, att de första svåra slagen vi få medföra en dövande känslolöshet, som gör oss likgiltiga för de påföljande. Detta påstod Mandrin, då han undergick rådbråkningsstraffet, och detsamma hava alla de förklarat, vilka utstått någon pinsammare bestraffning, som meddelats i en fortgående serie av skilda våldshandlingar.

— Unga kvinna, sade domaren, det är min smärtsamma plikt att säga er, det ni förverkat livet i kraft av en lag, vilken, på samma gång den synes sträng, dock i själva sin stränghet röjer lagstiftarens vishet, enär den avser att göra begripligt för dem, vilka råka i samma belägenhet, som dragit er i olycka, vilken fara de löpa genom att av stolthet och falsk blygsel dölja sitt avfall från dygden och ej vidtaga några åtgärder för att skydda livet på de olyckliga barn, som de skola föda till världen. När ni dolde ert tillstånd för er matmor, er syster och andra värdiga och medlidsamma personer av ert eget kön, vilkas bevågenhet ni vunnit genom ert föregående uppförande, tyckes ni mig åtminstone hava umgåtts med tanken på den värnlösa varelses död, för vars bevarande vid liv ni försummade att draga försorg. Vad som blivit av barnet — om det fått sin bane av en annan eller av er — om den besynnerliga historia, ni berättat, till en del eller helt och hållet är falsk, det är något som måste förbliva mellan Gud och er. Jag vill ej föröka er olycka genom att vidare ingå i detta ämne, men jag besvär er på det högtidligaste att använda den återstående delen av er tid till att försona er med Gud, för vilket ändamål den prästman, som ni själv torde namngiva, skall få tillträde till er. Oaktat juryns människovänliga förord kan jag ej under de förhållanden, vari landet för närvarande är försatt, giva ens det ringaste hopp att ert livet kommer att förlängas utöver den för verkställigheten av er dom utsatta tiden. Låt därför er själ avstå från alla världsliga tankar och bered er genom ånger för vad som är allvarligare än allt annat — döden, domen och evigheten. — Avkunnare, uppläs rättens dom!

Då avkunnaren visade sig — en lång, mager gestalt, iklädd en besynnerlig, svartgrå, med silver galonerad dräkt — makade alla sig åt sidan med ett slags instinktlik avsky och gjorde gott rum för honom att nalkas nedre ändan av bordet. Som detta ämbete bekläddes av bödeln, trängde alla varandra tillbaka, för att till och med undvika beröringen av hans kläder, och några sågos borsta av sina rockar, som tillfälligtvis råkat ut för en sådan besmittelse. Genom salen gick ett dovt sorl, förorsakat därav, att var och en drog hårt efter andan, såsom det plägar vara fallet med dem, vilka vänta eller bevittna något på en gång förskräckligt och rörande. Trots sin förhärdade råhet tycktes den stackars bödeln likväl hava något medvetande av, att han var ett föremål för allmän avsky, vilket gjorde uppträdandet bland människor lika olidligt för honom, som dagsljuset är för vissa olycksbådande fåglar.

Eftersägande rättens notarie, upprabblade han domen, varigenom förordnades, att Euphemia Deans skulle återföras till Edinburghs Tolbooth och där hållas i fängsligt förvar till onsdagen den — — och på den dagen, mellan klockan tu och fyra eftermiddagen, utföras till den allmänna avrättsplatsen för att där upphängas i en galge. — Och detta, sade avkunnaren, i det han höjde sin sträva stämma, förkunnar jag såsom dom.

Sedan han uttalat det sista betydelsefulla ordet, försvann han liksom en ond ande, som fullgjort ändamålet med sin uppenbarelse, men det rysliga intrycket av hans närvaro och det värv, han förrättat, bibehöll sig ännu länge i åhörarnas sinnen.

Fastän av ett häftigare och retligare lynne än både fadern och systern, visade den olyckliga brottslingen — ty så måste hon nu kallas — sig äga en betydlig del av deras mod. Under hela den tid, domen upplästes, hade hon stått orörlig vid skranket, och då avkunnaren nalkades, hade man lagt märke till, att hon tillslöt ögonen. Men hon var den första, som bröt tystnaden, sedan den olycksbådande gestalten lämnat sin plats.

— Gud förlåte er, mina herrar, sade hon, och förtörnens inte på mig, för att jag uttalar en sådan önskan — ty vi behöva ju alla förlåtelse! — För min del kan jag inte klandra er, ty ni handla efter er insikt, och om jag också inte dödat mitt stackars barn, så kunna alla vittna, som i dag sett det, att jag varit en orsak till min gråhårige faders död. — Jag förtjänar det värsta av människor och Gud också — men Gud är barmhärtigare mot oss än vi äro mot varandra.

Rättegången var nu slutad. Människorna rusade, trängande och skuffande varandra, ut ur salen lika bullersamt, som de inkommit, och hade under vimlet och rörelsen snart glömt varje intryck, som det skakande uppträdet gjort på dem. Juristerna, vilka genom vana och teori blivit lika känslolösa för dylika uppträden, som läkare äro för en operation, gingo hem i grupper, samtalande om den allmänna rättsprincipen i den förordning, enligt vilken flickan blivit dömd, vittnesmålens beskaffenhet och sakförarens bevisningsgrunder, utan att ens anse domarens yttranden fritagna för sin granskning.

De mera medlidsamma kvinnliga åskådarna voro högljudda i sina utrop mot den del av domarens tal, som tycktes avskära allt hopp om benådning.

— Han borde veta skam, sade mrs Howden, att säga, att den stackars flickan måste dö, när mr John Kirk, en så artig herre, som trots någon inom stadens portar, gjorde sig besvär att själv be för henne.

— Ja visst, granne, sade miss Damahoy, i det hon rätade ut sin magra jungfruliga gestalt till dess fulla höjd av tillgjord värdighet — men jag tror verkligen, att man måste sätta en gräns för den här onaturliga saken att ha oäkta barn. — Det finns ju nuförtiden ingen flickslinka på denna sidan trettitalet, som man kan ta i huset till sig, utan att det skall vara glopar — skrivarpojkar, bodpojkar och Gud vet inte vad — som gå och slå efter henne till hennes fördärv och bringa ett hederligt hus i vanrykte till på köpet. Sådant kan jag omöjligt ha fördrag med.

— Nå nå, granne, sade mrs Howden, leva och låta leva, heter det. Vi ha varit unga själva, och vi böra inte alltid döma det värsta, ifall gossar och flickor komma tillsammans.

— Unga själva? Döma det värsta? sade miss Damahoy. Jag är inte så lastgammal heller, mrs Howden, och vad det beträffar, som ni kallar det värsta, så vet jag, Gud vare lov, varken ont eller gott om den saken.

— Ni är tacksam för bra litet då, sade mrs Howden med en knyck på nacken, och vad er och ung beträffar, så tror jag, att ni redan försörjde er själv vid skotska parlamentets sista sammanträde, och det var år sju^[1], så att ni inte kan vara någon sådan duvunge heller.

Plumdamas, som spelade rollen av de båda tvistande damernas riddare, insåg genast faran av att ingå i så ömtåliga kronologiska frågor, och som han var en vän av fred och god grannsämja, så dröjde han ej att återföra samtalet till dess ursprungliga ämne.

— Domaren, mina damer, sade oss inte allt, vad han kunnat säga om nådeansökningen, ifall han haft lust därtill, yttrade mr Plumdamas. Det finns alltid något trassel i en lagkarls härva, men det ligger en hemlighet därunder.

— Och vad är det? Vad är det, granne Plumdamas? sade mrs Howden och miss Damahoy på en gång, i det det sura jäsämnet i deras tvist neutraliserades genom det starka lutsalt, som låg i ordet hemlighet.

— Här ha vi mr Saddletree, som kan säga er det bättre än jag, ty det var han som omtalade det för mig, sade Plumdamas, i detsamma Saddletree framträdde arm i arm med sin hustru, som såg mycket nedslagen ut.

Då frågan ställdes till Saddletree, antog han en spotsk min. — De tala om att hämma de talrika barnamorden, sade han i en föraktlig ton, tror ni, att våra gamla fiender i England, som Glendook alltid kallar dem i sin tryckta författningssamling, fråga ett öre efter, om vi döda varandra med hull och hår, både män, kvinnor och barn, samt och synnerligen, omnes et singulos, som mr Crossmyloof säger? Nej, nej, det är inte det, som hindrar dem från att benåda den arma flickan, utan knuten är, att kungen och drottningen äro så förargade över misstaget med Porteous, att de inte mer vilja benåda någon enda ärlig skotte, varken genom eftergift eller mildring av domen, om också hela Edinburgh skulle hängas i en snara.

— Hin onde må ta dem och föra dem tillbaka igen till deras tyska kålgård, som Mac-Croskie kallar det, sade mrs Howden, om de ärna regera oss på det sättet!

— Man påstår bestämt, sade miss Damahoy, att kung Georg kastade sin peruk på elden, då han fick höra talas om Porteousupploppet.

— Det skall han ha gjort för mindre än så, sägs det, yttrade Saddletree.

— Nå, nog kunde han ha mer vett i sin ondska, sade miss Damahoy, men hans perukmakare, det vill jag slå vad om, lär inte tycka illa om det.

— Drottningen lär ha slitit mössan från huvudet av ren ilska — ni ha väl hört det med? sade Plumdamas. Och det sägs, att kungen sparkat sir Robert Walpole, för det han inte höll packet i Edinburgh i styr, men jag kan aldrig tro honom om att ha varit så ogentil.

— Det är dagsens sanning ändå, sade Saddletree, och han höll på att sparka hertigen av Argyle också.

— Sparka hertigen av Argyle! utropade alla åhörarna på en gång i alla möjliga tonarter av den högsta förvåning.

— Ja, men Mac-Callummores^[2] blod skulle ej fördragit det; det kunde hänt, att svärdet blivit skiljoman därvidlag.

— Hertigen är en äkta skotte — en verklig vän av sitt land, svarade Saddletrees åhörare.

— Ja, så är han, och det både av kung och land, som ni skall få höra, fortfor talaren, om ni vill komma in till oss, ty det är rådligast att tala om sådant inter parietes.

Då de inkommit i hans bod, körde han ut sin lärpojke, öppnade sin skrivpulpet och framtog därur med en viktig och självförnöjd min ett smutsigt och tillskrynklat tryckt pappersblad, i det han anmärkte: — Detta är något alldeles nytt — vem som helst skulle inte kunna visa er maken. Det är det tal, som hertigen hållit angående Porteousupploppet och som nyligen blivit utbjudet av kolportörerna. Ni skall få höra, vad Jan Roy Cean^[3] säger. Min korrespondent köpte det på borggården, och det är ungefär detsamma som mittför kungens näsa. — Minsann ger han dem inte påskrivet! — Det kom i ett brev angående en strunten skuldsedel, som mannen bad att få anstånd med. Jag får be er se till, huru det förhåller sig därmed, mrs Saddletree.

Den hederliga mrs Saddletree hade dittills varit så djupt bedrövad över sin olyckliga skyddslings öde, att hon låtit sin man sladdra bäst han gitte, utan att giva akt på vad han sade, men orden skuldsedel och anstånd hade en upplivande klang; hon ryckte åt sig brevet, som hennes man räckte henne, och i det hon torkade sig i ögonen och satte på sig glasögonen sökte hon, så fort det lät sig göra för imman, som samlade sig på glasen, att taga reda på den angelägna delen av skrivelsen, medan hennes man i en högtravande ton uppläste ett utdrag ur talet.

— Jag är ingen minister, har aldrig varit någon minister och skall aldrig bliva någon —

— Jag vet inte att hans nåd nånsin varit ämnad till präst,^[4] avbröt mrs Howden.

— Han menar ej en ordets tjänare, mrs Howden, utan en statsminister, sade Saddletree med nedlåtande godhet och fortfor därefter: Det fanns visserligen en tid, då jag skulle kunnat bliva ett stycke minister, men jag var alltför medveten av min egen oförmåga att inlåta mig i några statsaffärer, och jag tackar Gud för det, att jag alltid värderat de få talanger, varmed naturen begåvat mig, för högt för att använda dem till något dränggöra eller något lappri, av vad namn det vara må. Alltsedan jag kom ut i världen — och jag tror få hava trätt ut i den tidigare — har jag tjänat min furste med min tunga, tjänat honom med allt det lilla inflytande jag ägt, tjänat honom med mitt svärd och i mitt kall såsom krigare. Jag har innehaft ämbeten, vilka jag förlorat, och om jag i morgon skulle berövas dem jag ännu innehar och av vilka jag redligt sökt göra mig förtjänt, skulle jag likväl tjäna honom intill sista tunnlandet av min ärvda jord och sista droppen av mitt blod —

Mrs Saddletree avbröt här talaren.

— Mr Saddletree, vad är meningen med allt det här? Här håller ni på och sladdrar om hertigen av Argyle, och den här Martingale håller på att göra bankrutt och lura oss på våra goda sextio pund. — Jag undrar just, vilken hertig vill betala dem? — Jag önskar hertigen av Argyle ville betala sina egna räkningar; han står ännu till boks för tusen pund skotskt, sen han senast var i Roystoun. Jag vill därför inte säga annat, än att han är en rättskaffens ädling, och att det är så gott som reda pengar, men det kan göra en galen att höra det där evinnerliga pratet om hertigar och ministrar, medan man har de där bedrövade människorna, Jeanie Deans och hennes far, i våningen där uppe. Och så att köra pojken ur boden, då han som bäst höll på och sydde på svansremmen, och ge honom tillfälle att leka med dagdrivarna i gränden! Sitt still, grannar! Meningen är inte att störa er, men jag tror min kära man blir splitter galen av under- och överrätter och under- och överhus både här och i London.

Skvallersystrarna hade likväl för mycken belevenhet och kände för väl till den gamla regeln att göra åt andra, som man vill att andra skola göra åt en själv, för att dröja kvar på en så löslig inbjudning, som den de erhållit i slutet av talet, varför de så fort som möjligt togo avsked och avlägsnade sig. Saddletree viskade härvid till Plumdamas, att han skulle träffa honom hos Mac-Croskies — det redan omnämnda skänkrummet i Luckenbooths — och att han, Saddletree, då han ginge hemifrån, skulle stoppa Mac-Callummores tal i fickan, trots allt sin hustrus larm.

Då mrs Saddletree såg huset befriat från dessa besvärliga gäster och den lille pojken återkallad från gatans tidsfördriv till sysselsättningen med sylen, gick hon att besöka sin olycklige släkting, David Deans och hans äldsta dotter, som i hennes hus funnit den närmaste vänskapliga tillflyktsort.

1. År 1707 blevo England och Skottland förenade till ett rike, och det senare upphörde att hava ett eget parlament.
2. Argyles högländska släktnamn.
3. Johan den Röde Krigaren. — Även ett av hertigens av Argyle högländska binamn.
4. Denna ordlek har ej kunnat återgivas. Minister betyder på engelska både minister och präst, och detta förklarar mrs Howdens misstag.