Midlothians hjärta/Kapitel 25

←  Tjugufjärde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tjugufemte kapitlet

Tjugusjätte kapitlet  →

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Det är lättingens röst — så beklagar sig den:
”Ni väckt mig för snart, jag vill somna igen.”
Som dörren kring gångjärnen knarrande far,
än hit och än dit i sin säng han sig drar.
Watts.

Några mil söder om S:t Leonards — att angiva ställets bestämda läge torde vara överflödigt — låg Dumbiedikes' herrgårdsbyggnad, vari vi nu ärna införa våra läsare. Den hade fordom åtnjutit en viss ryktbarhet, ty den ”gamle lairden”, vars egenheter och galna streck ofta utgjorde samtalsämnet på krogarna mången mil i omkrets, bar ett svärd, höll en god häst och ett par vinthundar, grälade, svor och höll vad vid tuppfäktningar och kappränningar, följde Sommervilles av Drum falkar och lord Ross' hundar och kallade sig en adelsman. Men släkten hade blivit berövad sin glans i den nuvarande ägarens person, som ej brydde sig om några lantliga nöjen och var lika sparsam, blyg och tillbakadragen, som hans far varit sniken, själviskt utsvävande, vild och fräck.

Dumbiedikes var vad man i Skottland kallar ett simpelt hus, det vill säga, det innehöll i varje våning blott ett enda rum, som upptog hela byggnadens djup från framsidan till baksidan och upplystes av sex till åtta bågfönster, vilkas små rutor och massiva ramar knappt nog insläppte så mycken dager, som infaller genom ett enda av vår tids välbyggda fönster. Denna konstlösa byggnad, som erinrade om de korthus, barn bruka bygga, hade ett brant tak, som var belagt med grova gråstenar i stället för skiffer. Ett halvrunt, ovantill med tinnar eller bastioner försett torn tjänade liksom till fodral åt en smal spiraltrappa, varigenom man kom till de olika våningarna, och vid foten av samma torn fanns en med grova spikar tätt beslagen port. Vid nedre ändan av tornet fanns ingen förstuga och knappt nog någon trappavsats vid de dörrar, varigenom man inkom i rummen. Ett par låga, förfallna uthusbyggnader, förenade genom en lika förfallen gårdsmur, omgåvo huset. Gården hade varit stenlagd, men som stenläggningen blivit dels rubbad och dels lappad, uppsköt en väldig mängd tistel och törnen mellan den, och den lilla trädgården, dit man inkom genom en port i muren, tycktes ej vara i synnerligt bättre skick. Över den låga, välvda porten, som ledde till gården, var anbragt en uthuggen sten, som företedde ett svagt försök till ett skulpterat adligt vapen, och över den inre ingången hängde och hade i många år hängt den förmultnande vapensköld, som förkunnade, att den framlidne Laurentius Dumbie av Dumbiedikes blivit samlad till sina fäder på Newbattles kyrkogård. En gropig, med kullerstenar belagd väg förde till detta lustslott, som för övrigt var omgivet av odlad, men oinhägnad mark. På en åkerren mittibland säden gick lairdens trogne gångare tjudrad och betade. Det hela antydde vanvård och vantrevnad, som här likväl ej var en följd av fattigdom, utan av håglöshet och likgiltighet. På denna inre gård stod Jeanie Deans tidigt en vacker vårmorgon, ej utan en känsla av blyghet och försagdhet. Hon var ingen romanhjältinna och betraktade därför ej utan nyfikenhet och intresse herrgårdsbyggnaden och ägorna, vilka, såsom det för ögonblicket kanske föll henne in, en liten uppmuntran, sådan som fruntimmer av alla stånd instinktmässigt veta att använda, möjligen kunde gjort henne till härskarinna över. Som hon dessutom ej var den, som i smak var höjd över sin tid eller sitt stånd och land, tyckte hon, att herrgårdshuset vid Dumbiedikes, ehuru det ej kunde mäta sig med Holyrood-house eller palatset vid Dalkeith, likväl var en i sitt slag rätt ståtlig byggning, och godset ett bra ställe, bara det vore bättre omsett och skött. Men Jeanie Deans var en okonstlad, trohjärtad och hederlig flicka, som, oaktat hon erkände hela glansen av sin gamle beundrares boning och värdet av hans egendom, aldrig för ett ögonblick hyste en tanke på att göra lairden, Butler eller sig själv den orättvisa, som många damer av högre stånd på grund av en mycket ringare frestelse ej skulle tvekat att göra alla tre.

Som hennes närvarande besök gällde lairden, såg hon sig omkring för att kunna upptäcka någon tjänare, som kunde anmäla, att hon önskade tala med honom. Som allt var tyst, dristade hon sig att öppna en dörr — det var dörren till den gamle lairdens hundstall, som nu var öde, utom då det, såsom ett par baljor tycktes utvisa, användes till tvättstuga. Hon försökte en annan dörr — den ledde till det taklösa skjul, där falkarna fordom förvarats, såsom det syntes av ett par ännu ej helt och hållet nedruttnade pinnar, samt en bulvan och några falkremmar, som höllo på att förmultna på väggen. En tredje dörr förde till en väl försedd kolbod. Att underhålla en god eld var ett bland de få göromål, varmed Dumbiedikes själv befattade sig; alla övriga hushållsbestyr överlämnade han åt sin hushållerska, samma digra dam som hans far för länge sedan testamenterat till hans omsorg och som, om ryktet ej gjorde henne orättvisa, hade sett sig tämligen bra till godo på hans bekostnad.

Liksom den enögde Kalendern i de hundra prinsessornas slott fortfor Jeanie att öppna den ena dörren efter den andra, tills hon, liksom sagde vandrande prins, kom till ett stall. Av det välkända, gammalmodiga seltyget, som dels hängde på väggen, dels låg nedkastat i halmen, märkte hon lätt, att den enda hela spilta, där fanns, tillhörde hennes gamle bekante, den högländske Pegasen Rory Beans, som hon sett beta på åkerrenen. På andra sidan den avbalkning, som utgjorde ena sidan av spiltan, stod en ko, som råmande vände huvudet mot Jeanie, då hon inkom i stallet, och som hon till följd av sin vanliga sysselsättning mycket väl förstod meningen därmed, skyndade hon sig att efterkomma uppmaningen genom att lägga litet foder för djuret, vilket blivit försummat liksom nästan allting annat i detta lättingens slott.

Medan hon lade för ”den mjölkande modern” den föda, hon borde hava fått redan för två timmar sedan, stack en kippskodd piga in huvudet i stallet, och då hon såg en främling sysselsatt med det åliggande, som hon sent omsider, efter att motvilligt hava lämnat sängen, kom för att fullgöra, utropade hon: — Å, Jesus! Tomten! Tomten! och flydde tjutande, som om hon haft hin onde hack i häl efter sig.

För att förklara anledningen till pigans förskräckelse torde det vara nödigt att nämna, att det gamla huset vid Dumbiedikes enligt sägen länge varit hemsökt av en tomte, eller en av dessa husliga andar, som i forna tider ansågos gottgöra tjänstefolkets försummelser —

"Svängande viskan och den luftiga slagan.”

Visserligen kunde behovet av ett sådant övernaturligt bistånd aldrig varit kännbarare än i ett hushåll, där tjänstefolket var så föga benäget för personlig verksamhet, men detta oaktat var ifrågavarande tjänstepiga så långtifrån att glädja sig åt att se en förment okroppslig varelse förrätta det åliggande, hon längesedan bort fullgöra, att hon tvärtom började uppväcka hela huset med sina ångestrop, vilka följde så tätt efter varandra, som om tomten piskat henne. Jeanie, som genast avstått från sin tillfälliga sysselsättning och följt den skrikande pigan in på gården för att upplysa henne om hennes villfarelse och lugna henne, möttes där av mrs Janet Balchristie — efter vad förtalet påstod den siste lairdens favoritsultaninna — den närvarandes hushållerska. Den ståtliga, fetlagda kvinna mellan fyrtio och femtio, som vi beskrevo vid den avlidne lairdens dödsbädd, var nu en fet, rödbrusig, gammal matrona på sjuttiotalet eller så där bortåt, som var mån om sin plats och avundsjuk om sitt inflytande. Medveten av, att hennes förvaltning ej vilade på någon så säker grundval som i sista ägarens tid, hade denna omtänksamma dam i huset infört besagda skrikerska, som jämte sina kraftiga lungor ägde ett vackert ansikte och ett par strålande ögon. Hon gjorde likväl ingen erövring av lairden, som tycktes leva, som om det ej funnits någon annan kvinna till i världen än Jeanie Deans, och ej ens för denna hysa någon synnerligt häftig ömhet. Men det oaktat hade mrs Janet Balchristie sina egna obehagliga tankar rörande de nästan dagliga besöken vid S:t Leonards Crags, och ofta, då lairden tankfullt såg på henne och teg, vilket han plägade göra, då han stod i begrepp att tala, väntade hon att han skulle säga: — Jenny, jag ärnar gifta mig, men hennes hjärta lättades, då han i stället sade: — Jenny, jag ärnar byta om skodon.

Det oaktat hyste mrs Balchristie ett ej så litet hat till Jeanie Deans, vilket är en vanlig känsla hos dylika personer mot var och en, som de anse i stånd att göra dem någon skada. Men hon hade dessutom en allmän motvilja för varje ung, anständig flicka med ett någorlunda hyggligt utseende, som visade någon håg att nalkas Dumbiedikes' herrgård och dess ägare, och som hon två timmar tidigare än vanligt lyft sin digra lekamen ur sängen för att komma sin larmande systerdotter till hjälp, var hon i ett så ytterligt dåligt lynne och så förtretad på hela världen, att Saddletree skulle förklarat henne hysa inimicitiam contra omnes mortales.

— Vem fan är ni, sade den feta damen till den stackars Jeanie, som hon icke strax igenkände, som så här dags på morgonen går och spånslår kring ett hederligt hus?

— Det är någon som önskar tala med lairden, sade Jeanie, som erfor något av den instinktlika förskräckelse, hon fordom hyst för denna trätgiriga kvinna, då hon händelsevis i sin fars ärenden infann sig på Dumbiedikes.

— Någon? Och vad är ni för slags någon? Har ni inte något namn? Tror ni, hans nåd inte har annat att göra än tala med var och en lättfärdig landstrykerska, som kommer från stan, och det till på köpet när han ligger i sin säng, den hedervärde herrn?

— Bästa mrs Balchristie, sade Jeanie i en ödmjuk ton, kommer ni inte ihåg mig? — Kommer ni inte ihåg Jeanie Deans?

— Jeanie Deans! sade medusan, låtsande den högsta förvåning, varefter hon gick två steg närmare henne, tittade henne i ansiktet med en nyfikenhet, vari förakt och ilska blandade sig, och skrek: — Nå, det må jag säga! Jeanie Deans! Verkligen? — Jeanie fan borde ni heta! Just ett hyggligt arbete, ni och syster er haft för er, att mörda en stackars barnunge — och ert lättfärdiga stycke till syster skall hänga för det, som hon också förtjänar! — Och en sån som ni skall komma till en ärlig mans hus och vilja bli insläppt i en anständig ogift herres rum, så här dags på morgonen, medan han ännu är i sin säng? — Gå er väg, gå er väg!

Jeanie förstummades alldeles av blygsel över den känslolösa råheten i denna anklagelse och kunde ej ens finna ord för att rättfärdiga sig mot den nedriga tydning, som givits åt hennes besök, då mrs Balchristie, som såg sin fördel, i samma ton fortfor: — Se så, rör på benen och packa er i väg! — Vem vet, om ni inte söker efter en far åt en ny unge. Vore det inte för det, att er far, gamle David Deans, varit arrendator på godset, skulle jag ropa upp karlarna och låta doppa er i brunnen till lön för er oförskämdhet.

Jeanie hade redan vänt ryggen till och gick framåt gårdsporten, så att mrs Balchristie, för att göra sin sista hotelse tillräckligt hörbar för henne, hade höjt sin stentorsstämma till dess yttersta styrka. Men liksom det hänt mången general, förlorade hon bataljen genom att alltför ivrigt fullfölja sina fördelar.

Lairden hade blivit störd i sin morgonslummer genom mrs Balchristies skrik och smädelser. Dylika ljud voro visserligen icke något ovanligt där i huset, men att de läto förnimma sig så tidigt, förvånade honom dock en smula. Han vände sig likväl om på andra sidan, i hopp att orkanen skulle gå över, då under loppet av mrs Balchristies andra utbrott av vredesmod namnet Deans tydligt nådde hans öron. Som han i någon mån kände till, att hans hushållerska just icke hyste någon synnerlig välvilja för familjen vid S:t Leonards, anade det honom genast, att det var något budskap därifrån, som så tidigt väckte hennes vrede. Han skyndade därför ur sängen, kastade på sig en gammal nattrock av brokad jämte några andra nödvändiga plagg, satte sin fars guldgalonerade hatt på huvudet (ty ehuru man sällan såg honom utan den, är likväl det allmänt gängse ryktet, att han sov i den, liksom Don Quijote i sin hjälm, fullkomligt ogrundat) och öppnade fönstret till sin sängkammare. Han varseblev då till sin stora förvåning Jeanie Deans själv i egen person, som höll på att avlägsna sig från hans port, medan hans hushållerska med armarna i sidan, utsträckta knytnävar, upprätt kropp och huvudet skakande av raseri, skickade en salva rodderskeeder efter henne. — Hör på, utropade han från fönstret, ni gamla satkäring! Vem fan har gett er lov att bära er så åt mot en ärlig mans dotter?

Mrs Balchristie var fullkomligt ertappad på bar gärning. Hon insåg av den ovanliga häftighet, varmed lairden uttryckte sig, att det var skarpa allvaret, och hon visste, att det, oaktat all hans naturliga tröghet, fanns vissa punkter, med avseende på vilka han var lättretlig, och att han, om han en gång blivit retad, hade någonting farligt i sig, som hennes klokhet lärde henne att frukta. Hon började därför urskulda sig så gott hon kunde. Vad hon sagt, hade blott varit för det hon var så mån om husets anseende, och hon hade inte velat störa hans nåd så bitti på morgonen, eftersom den unga kvinnan mycket väl kunde vänta eller komma igen; för övrigt kunde det lätt hända, att hon förblandat den ena systern med den andra, och en av dem var just inte någon så hedrande bekantskap.

— Håll mun på er, gamla häxa, sade Dumbiedikes, den sämsta kofsa, som ännu gått i ett par skor, kan kalla er för kusin, om allt är sant, vad jag hört. — Jeanie, min flicka, gå in i salongen! — Men håll! — där är inte städat än — dröj en minut, tills jag kommer ner för att släppa in er! Bry er inte om, vad Jenny säger till er.

— Nej, nej, sade Jenny med ett skratt, vars hjärtlighet var krystad, bry er inte om mig, flicka! — Hela världen vet, att jag skäller värre än jag bits. — Om ni haft ett avtal med lairden, så kunde ni ha sagt mig det. — Jag är inte den som är ohövlig. — Gå in den här vägen, barn! Härvid öppnade hon porten med en huvudnyckel.

— Men jag har intet avtal med lairden, sade Jeanie och drog sig tillbaka. Jag vill bara tala två ord med honom, och det gör jag helst där jag står, mrs Balchristie.

— På öppna gården? -— Nej, nej, det går aldrig an, flicka, vi få inte bära oss så illa åt mot er heller. — Och hur står det till med den hedersmannen, er far?

Lairdens uppträdande besparade Jeanie obehaget att besvara denna skrymtaktiga fråga.

— Gå in och laga i ordning frukost, sade han till sin hushållerska — och hör ni, kom ni också och ät frukost med oss, ni förstår er bäst på, hur ett sånt där tekök skall hanteras. — Och hör ni, se framför allt till, att det göres upp en duktig brasa! — Nå, Jeanie, min flicka, stig in — stig in och vila er!

— Nej, laird, svarade Jeanie, i det hon, oaktat hon ännu darrade, sökte uttrycka sig med allt möjligt lugn, jag kan inte gå in, jag har ett styvt dagsverke att undangöra — jag måste vara tjugu mils väg härifrån ännu innan kvällen, om mina fötter vilja bära mig.

— Nå, Gud förbarme sig! — Tjugu mil — tjugu mil till fots! utropade Dumbiedikes, vars promenader vanligen höllo sig inom mycket trånga gränser, tänk inte på någonting sådant! — Se så, kom in nu!

— Jag kan inte göra det, laird, svarade Jeanie, de två ord jag har att säga er, kan jag säga här. Dessutom har mrs Balchristie —

— Må fan fara av med mrs Balchristie, sade Dumbiedikes, och han får en tung börda nog i henne. Jag skall säga er, Jeanie Deans, att jag är en man av få ord, men jag är herre i mitt hus, likaväl som över mina åkrar. Anfäkta det finns en varelse i mitt hus, som jag inte kan få att lyda, utom min klippare, Rory Bean, men jag bråkar sällan med den kanaljen, utom när jag någon gång råka bli het.

— Jag kommer för att säga er, laird, sade Jeanie, som insåg nödvändigheten att omtala sitt ärende, att jag ärnar göra en lång resa, utan min fars vetskap.

— Utan hans vetskap, Jeanie? — Är det rätt? Ni måste besinna er bättre! — Det är inte rätt, sade Dumbiedikes med en mycket bekymrad min.

— Om jag bara väl vore i London, sade Jeanie för att rättfärdiga sig, så är jag nästan säker på, att jag skulle hitta på råd att få tala vid drottningen om min systers liv.

— London — och drottningen — och hennes systers liv! sade Dumbiedikes, visslande av idel förvåning. Flickan är förryckt!

— Jag är inte från förståndet, sade hon, och det må bära eller brista, men till London skall jag, om jag också skulle nödgas tigga mig fram från dörr till dörr — och det måste jag, om ni inte vill låna mig en liten summa att bestrida mina utgifter med. — Jag behöver inte så mycket, och ni vet, att min far är en förmögen man och att han ej är den, som skulle vilja låta någon människa, och allra minst er, laird, lida någon förlust genom mig.

Då Dumbiedikes fattade beskaffenheten av hennes anhållan, kunde han knappt tro sina egna öron. — Han svarade ej ett ord, utan stod blott och stirrade ned på marken.

— Jag ser, att ni ej har lust att hjälpa mig, laird, sade Jeanie, farväl därför med er! — Och gå och hälsa på min stackars far, så ofta ni kan, han kommer att bli ensam nog nu.

— Vart ärnar det tokiga barnet ta vägen? sade Dumbieddikes, i det han fattade henne vid handen och förde henne in i huset. Som om jag inte redan av mig själv tänkt därpå, sade han, det fastnade bara i halsen på mig.

De sista orden hade han yttrat för sig själv, medan han tillsammans med Jeanie inträdde i en gammalmodig salong, vars dörr han tillslöt och tillreglade. Då Jeanie, förvånad över denna manöver, alltjämt stod kvar så nära dörren som möjligt, släppte lairden hennes hand och tryckte på en springfjäder, som var fäst vid en skiva i ekpanelningen, vilken genast for åt sidan och blottade en järnkista, som stod i en fördjupning i muren. Han öppnade även denna och framtog två eller tre lådor, vilka voro fyllda med läderpungar, innehållande guld- och silvermynt.

— Detta är min bank, Jeanie, min flicka, sade han, i det han med ett självförnöjt leende först såg på henne och sedan på skatten, jag vill inte veta av några växlar — de störta bara folk i fördärvet.

Därefter förändrade han hastigt ton och tillade beslutsamt: — Jeanie, jag vill göra er till lady av Dumbiedikes, innan solen gått ned, och ni kan få åka till London i er egen vagn, om ni har lust.

— Nej, laird, sade Jeanie, det kan aldrig komma i fråga. Min fars sorg — min systers belägenhet — vanhedern för er —

— Det är min sak, sade Dumbiedikes, ni skulle ej säga någonting därom, om ni inte vore en toka. Och likväl tycker jag mer om er för det — en klok människa är nog i det äkta ståndet. Men om ni nu känner er alltför beklämd om hjärtat, så tag så mycket pengar ni behöver, och låt oss uppskjuta med saken, tills ni kommer tillbaka igen — bättre sent än aldrig!

— Men, laird, sade Jeanie, som insåg nödvändigheten av att vara tydlig med en så ovanlig friare, jag håller mer av en annan man än er och kan inte gifta mig med er.

— En annan mer än mig, Jeanie? sade Dumbiedikes. Hur är det möjligt? Det är inte möjligt, kvinna — ni har känt mig så länge.

— Ja, laird, men jag har känt honom längre, sade Jeanie lika okonstlat som förut.

— Längre? — Det är inte möjligt! utropade den stackars lairden. Det kan inte vara så; ni är ju född på godset. — Ack, Jeanie, min flicka, ni har ju ännu inte sett allt — ni har inte sett hälften av min rikedom ännu. Härvid drog han ut en annan låda. Idel guld, Jeanie, och där är reverser för utlånade pengar. — Och inkomstboken, Jeanie — rena trehundra pund sterling^[1] — och inte en enda inteckning eller skuld. — Allt det där har ni ännu inte sett, kvinna! — Och sen min mors garderob och min mormors dessutom — sidenkjolar, så styva, att de kunna stå för sig själva, och spetsar så fina som spindelväv, ringar och örringar till på köpet — de äro allasammans i paradkammarn. — Ack, Jeanie, gå upp och se på dem!

Men Jeanie förblev obeveklig, ehuru hon ansattes av frestelser, vilka lairden av Dumbiedikes kanske ej utan skäl ansåg höra till dem, som hennes kön har svårast för att motstå.

— Det kan inte ske, laird — jag har sagt det — och jag kan inte bryta det löfte, jag givit honom, om ni också ville ge mig hela baroniet Dalkeith och Lughton på köpet.

— Det löfte, ni givit honom, sade lairden litet stucken, men vem är han, Jeanie? Vem är han? Jag har inte hört hans namn än. — Nå, Jeanie, ni vill bara undvika mig — jag kan aldrig inbilla mig, att det finns någon sådan till i världen — det är bara konster av er! — Vad är han? Vem är han?

— Ruben Butler, han som är skolmästare i Libberton, sade Jeanie.

— Ruben Butler! Ruben Butler! upprepade lairden av Dumbiedikes, i det han med yttersta förakt gick av och an i rummet, Ruben Butler, skolmästaren i Libberton — och en hjälpskolmästare till på köpet! — Ruben, min torpares son! — Nå, nå, Jeanie, en egensinnig kvinna måste ha sin vilja fram! Ruben Butler! Han har inte så mycket i fickan som värdet av den gamla svarta rock han bär. Men det betyder ingenting! Under det han talade, tillslöt han häftigt efter varandra lådorna, som innehöllo hans skatt. Ett hederligt anbud är ingen orsak till fiendskap. — En enda man kan leda en häst till vattnet, men tjugu kunna inte tvinga honom att dricka. — Och vad beträffar att kasta bort mina pengar på andras flammor —

Det låg något i den sista hänsyftningen, som retade Jeanies rättskaffens stolthet. — Jag har inte tiggt några av ers nåd, sade hon, allra minst på sådana villkor som ni framställt. — Farväl med er, sir; ni har varit god mot far, och jag har inte hjärta till att tänka annat än gott om er.

Med dessa ord lämnade hon rummet utan att lyssna till ett svagt: — Men Jeanie — Jeanie — stanna, flicka! Med snabba steg skred hon över gården och begav sig på väg, lågande av den naturliga harm och blygsel, som en rättsinnad själ känner, då hon nedlåtit sig till att bedja om en ynnest, och denna oväntat blivit vägrad. Då hon kommit utom lairdens område och åter befann sig på stora landsvägen, saktades hennes steg, hennes vrede avsvalnade, och aningar om följderna av denna oväntade missräkning började ingiva henne andra känslor. Måste hon således tigga sig fram till London? Det tycktes verkligen ej finnas någon annan utväg, såvida hon ej ville vända om och bedja sin far om penningar och därigenom, utom förlusten av en dyrbar tid, även blottställa sig för faran av hans bestämda förbud mot hennes resa. Hon såg likväl ingen medelväg mellan dessa båda ytterligheter, och under det hon långsamt vandrade framåt, funderade hon ännu på, om det ej vore bättre att vända om.

Medan hon svävade i denna ovisshet, hörde hon hovslag och en välkänd röst, som ropade hennes namn. Hon vände sig om och varseblev på en osadlad och endast med grimma försedd häst en med nattrock, tofflor och guldgalonerad hatt utstyrd ryttare, som kom ridande efter henne och var ingen mer eller mindre än Dumbiedikes själv i egen hög person. I ivern att hinna fatt henne hade han till och med besegrat Rory Beans högländska halsstarrighet och nödgat denne egensinnige gångare att trava den väg, hans ryttare ville, vilket Rory likväl gjorde med alla tecken till gensträvighet, i det han ideligen vände om huvudet och beledsagade varje skutt framåt med en sidorörelse, som antydde hans ivriga önskan att vända om — en manöver, som endast därigenom icke medförde åsyftad verkan, att lairden oupphörligt gjorde bruk av sina hälar och sin knölpåk.

Då lairden hann upp Jeanie, voro de första ord han yttrade: — Jag har hört folk säga, Jeanie, att man aldrig skall ta en kvinna på första ordet.

— Ja, men ni kan ta mig på mitt, laird, sade Jeanie i det hon såg ned på marken och gick framåt utan att stanna. Jag har bara ett ord att ge åt den, jag talar med, och det är alltid ett uppriktigt ord.

— Då, sade Dumbiedikes, borde ni åtminstone inte alltid ta en man på hans första ord. Ni får inte gå i ert egensinne utan pengar, hända vad som hända vill. Han lade härvid en börs i hennes hand. Jag skulle vilja ge er Rory också, men han är lika egensinnig som ni själv och alltför mycket van vid en väg, som han och jag kanske ha gått alltför ofta, och vill inte gå någon annan.

— Men, laird, sade Jeanie, ehuru jag vet, att min far kommer att ge er tillbaka varenda styver av de här pengarna, hur mycket det än må vara, så skulle jag likväl inte vilja låna dem av någon, som kanske tänker på något mer än blotta återbetalningen.

— Det är jämnt tjugufem guinéer i den, sade Dumbiedikes med en svag suck, och antingen er far betalar eller inte betalar, så ger jag er dem utan några vidare förbehåll. Gå vart ni vill — gör vad ni vill — och gift er med alla Butlar i landet, om ni så tycker — och god morgon nu, Jeanie!

— Och Gud välsigne er, laird, och give er mången god morgon, sade Jeanie, vars hjärta livligare rördes av denna besynnerliga människas ovanliga ädelmod, än Butler kanske gillat, om han vetat vad som försiggick inom henne i detta ögonblick, och Herrens frid och världens frid vare med er, ifall vi aldrig mer skulle råkas igen!

Dumbiedikes vände sig om och viftade med handen, och hans klippare, som var mycket villigare att vända om, än han varit att begiva sig åstad, satte med en sådan fart av på hemvägen, att ryttaren, som saknade både betsel, sadel och stigbyglar, hade alltför mycket bekymmer att bibehålla sig på sin plats, för att kunna sända efter henne en försmådd älskares avskedsblick. Det är med blygsel jag nödgas tillstå, att åsynen av en friare, som i nattrock, tofflor och guldgalonerad hatt bortfördes av en osadlad höglandsklippare, innebar något stillande, även för ett tacksamt och välförtjänt utbrott av välvillig aktning. Dumbiedikes figur var alltför löjlig för att ej styrka Jeanie i de tänkesätt, hon ursprungligen hyst om honom.

— Han är en hjärtans god människa, sade hon, skada bara, att han skall ha en så egensinnig klippare. Därefter riktade hon genast sina tankar på den viktiga resa, hon nu var stadd på, och tänkte med nöje på, att hon nu, i förhållande till sina levnadsvanor, tillräckligt och till och med överflödigt var försedd med medel att bestrida alla omkostnader under vägen, både till och från London, och alla andra möjliga omkostnader dessutom.

1. Ett pund sterling motsvarar, enligt nuvarande myntfot, ungefär 18 kronor i vårt mynt.