Midlothians hjärta/Kapitel 30

←  Tjugunionde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Trettionde kapitlet

Trettioförsta kapitlet  →

TRETTIONDE KAPITLET.

Från skräck och fara fria då,
så glatt de över gården gå.
Christabel.

Under det de följde den väg, Greta valt, märkte Jeanie till sin stora glädje, att spår till en starkare odling började visa sig, och varseblev några halmtäckta hustak, som höjde sig över en avlägsen trädgrupp, och ur vilkas skorstenar smala blå rökpelare uppstego. Stigen ledde åt detta håll, och Jeanie beslöt därför, att så länge Greta fortfor att följa den, ej göra henne några frågor, emedan hon hade nog urskillning att märka, att hon därigenom lopp fara att reta henne eller väcka misstankar, för vilkas ingivelser personer i Gretas rubbade sinnestillstånd äro mycket tillgängliga.

Greta fortfor därför ostörd med det vilda, osammanhängande pladder, som hennes förvirrade fantasi ingav henne, och i denna sinnesstämning var hon meddelsammare både rörande sin egen och andras historia, än hon skulle varit, om man genom bestämda frågor sökt utforska henne rörande dessa ämnen.

— Det är bra besynnerligt, sade hon, men ibland kan jag tala om det lilla barnet och allt det där, alldeles som om det varit en annans och inte mitt eget, och ibland är mitt hjärta färdigt att brista, då jag tänker på det. — Har ni nånsin haft något barn, Jeanie?

Jeanie svarade nekande.

— Ja, men er syster hade ett hon, och jag vet också, vad som blev av det.

— För Guds barmhärtighets skull, sade Jeanie, som glömde den försiktighet, hon dittills iakttagit, säg mig blott vad som blev av det olyckliga barnet, och —

Greta stannade och betraktade henne skarpt och allvarsamt, varefter hon brast i ett gapskratt. — Åhå, flicka, nu trodde ni, att ni hade mig fast — er kan man då inbilla vad som helst! Hur skall jag kunna veta något om er systers unge? Flickor borde ej ha att göra med barn, förrän de blivit gifta — och då komma alla grannkvinnor och rännkäringar och kalasa, som om det vore den gladaste dag i världen. De säga, att jungfrubarn ha lycka med sig, men jag vet, att det inte slog in med er systers och mitt. — Men det är ledsamma saker att tala om — jag skall sjunga en stump för att bli glad igen. Det är en visa, som fina Georg gjorde över mig för länge sen, då jag gick med honom till Lockingtons marknad för att se honom spela på teatern i granna kläder med de andra komedianterna. Han hade kunnat göra sämre än gift sig med mig den aftonen, som han lovade — bättre att gifta sig vid gåln än i nästa socken, som de säga i Yorkshire! Han kan få gå längre och få sämre. — Men allt det där hör inte till visan —

Jag är Greta i stan, jag är Greta i byn,
min gosse sin like ej har under skyn —
fast fröken i guld och juveler plär gå,
så glad blir hon aldrig som Greta ändå.

En lekarnas drottning och majdrottning med,
kring majstång jag anför de dansandes led.
Den fladdrande löpeld väl strålar så grann,
jag lyser, jag strålar dock mera än han.

Jag tycker mest om den av alla mina visor, fortfor den svagsinta, därför att han gjort den. Jag sjunger den ofta och det är kanske orsaken, varför folk kallar mig Greta Löpeld. Jag känns alltid vid det namnet; fast det inte är mitt eget, ty vad tjänar det till att förarga sig däröver?

— Men ni borde åtminstone inte sjunga på söndagen, sade Jeanie, som oaktat all sin oro och sina bekymmer kände sig obehagligt berörd av det förargelseväckande i sin följeslagerskas beteende, i synnerhet som de nu närmade sig den lilla byn.

— Å, är det söndag? sade Greta. Min mor för ett sånt liv och förvandlar till den grad natt till dag, att man alls inte kan ha någon reda på dagarna i veckan och inte kan skilja söndag från lördag. Dessutom är det bara whigkonster. — I England sjunger man när man har lust. — Och så vet ni ju att ni är Kristina och jag Barmhärtigheten — som ni vet sjöngo de under det de gingo framåt. Med dessa ord stämde hon genast upp en av John Bunyans andliga sånger:

Den som är ringa, räds ej fall,
yvs ej i högmods skrud;
den som är ödmjuk, äga skall
ett säkert skyddsvärn — Gud.

På livets pilgrimsresa är
all rikdom börda blott —
här brist — men fröjd hos Gud, se där
den allra bästa lott.

Och vet ni vad, Jeanie, jag tror det ligger mycken sanning i den där boken, Fåfängans marknad. Gossen, som sjunger den där visan, vaktade sin fars får i Förödmjukelsens dal, och Storhjärta säger, att han levde ett lyckligare liv och i sitt bröst hade mer av den ört, som kallas Själafrid, än de, vilka bära siden och sammet som jag och äro lika vackra som jag är.

Jeanie Deans hade aldrig läst den intagande och fantastiska allegori, varpå Greta hänsyftat, ty ehuru Bunyan var en sträng kalvinist, var han tillika medlem av en baptistförsamling, och till följd därav fanns ingen plats för den bland de andra uppbyggelseskrifterna på David Deans' bokhylla. Greta däremot hade, som det tycktes, vid någon tidpunkt av sitt liv blivit mycket hemmastadd med innehållet av denna bok, som är den populäraste av alla Bunyans arbeten och sällan förfelar att göra ett djupt intryck på barn och folk av de lägre klasserna.

— Sannerligen, fortfor hon, kan jag ej med skäl säga, att jag kommit ur Fördärvets stad, ty min mor är fru Blinköga, som bor i Bödelsbacken, och Frank Levitt och Galg-Tom kunna liknas vid Misstroende och Synd, som kommo framridandes och slogo den stackars pilgrimen till marken med en stor klubba och stulo hans penningpung, som innehöll hans reskassa, vilket de gjort åt många och komma att göra åt flera. Men nu skola vi gå till Uttolkarens hus, ty jag vet en person, som rätt bra kan spela Uttolkaren, ty han har sina ögon upplyfta till himmeln, den bästa bland böcker i sina händer och sanningens lag skriven på sina läppar. — Ack, om jag ihågkommit vad han sagt mig, hade jag aldrig varit den förtappade varelse, jag nu är! — Men det är för sent nu. — Vi skola bulta på porten, och då skall dörrvaktaren insläppa Kristina, men Barmhärtigheten får stanna utanför — och då får jag stå darrande och gråtande vid dörren, medan Kristina — det vill säga ni, Jeanie — skall bedja för mig, och då skall Barmhärtigheten — det är jag, som ni vet — svimma, och sen kommer Uttolkaren — ja, Uttolkaren, det vill säga mr Staunton själv, ut och fattar mig — arma, förtappade, svagsinta varelse — vid handen och ger mig ett granatäpple, ett stycke honungskaka och en liten flaska spiritus för att häva min vanmakt — och sen skola de goda tiderna komma tillbaka igen, och vi bli de lyckligaste människor, som ännu funnits på jorden.

Så förvirrat detta tal än var, tyckte sig Jeanie dock däri kunna urskilja ett allvarligt uppsåt å Gretas sida att söka erhålla förlåtelse och beskydd av någon, som hon förolämpat, en föresats, som mer än någon annan tycktes böra bidraga att återföra dem under lagarnas skydd. Hon beslöt därför att låta leda sig av henne, så länge hon var i en så gynnsam sinnesförfattning, och låta omständigheterna bestämma sitt vidare handlingssätt.

De voro nu nära invid byn, som företedde en av dessa intagande utsikter, vilka man så ofta finner i glada England; husen lågo nämligen icke i två långa rader på var sin sida om en dammig landsväg, utan bildade avsöndrade grupper, omgivna icke blott av ekar och almar, utan ock av fruktträd. Många av dessa stodo nu i blom, och lunden tycktes vara liksom emaljerad av deras vita och röda blommor. Mitt i byn stod sockenkyrkan med dess lilla götiska torn, varifrån söndagsringningen nu hördes.

— Vi skola dröja tills allt folket gått in i kyrkan, Jeanie, sade Greta, ty om jag gick in på samma gång som de andra, så skulle hela trossen av gossar och flickor springa och skrika i hälarna på Greta Löpeld, de små satbytingarna, och sockenfogden skulle bli så ond på oss, som om det vore vårt fel. Jag tycker lika illa om deras skrik som han, det försäkrar jag, och sannerligen önskar jag inte ofta, att man hällde beck i deras halsar när de börja väsnas på det där sättet.

Som Jeanie var medveten om oordningen i sin egen klädsel efter föregående aftonens äventyr samt av sin följeslagerskas löjliga utseende och beteende, och som hon insåg, huru viktigt det var för henne att förskaffa sig en uppmärksam och tålmodig åhörare av sin sällsamma berättelse i någon, som ägde makt att beskydda henne, ingick hon beredvilligt på Gretas förslag att stanna under träden, av vilka de ännu till någon del voro dolda, tills gudstjänstens början tillät dem att gå in i byn utan att någon folkskockning uppstode omkring dem. Hon gjorde så mycket mindre någon invändning häremot, som Greta låtit henne förstå, att detta ej var den byn, där hennes mor hölls fången, och att de båda landsvägsriddarna ställt sin kosa åt ett helt annat håll.

Hon satte sig därför vid foten av en ek, och med tillhjälp av en liten källbäck, som blivit uppdämd för byinvånarnas behov och som tjänade henne till en naturlig spegel, började hon att — såsom skotska lantflickor icke sällan pläga — göra sin toalett i fria luften och iordningställa sin klädsel, så gott omständigheterna tilläto.

Snart fick hon likväl skäl att ångra, att hon i detta ögonblick och i sällskap med en sådan person hade företagit sig detta, om också nödvändiga och tillbörliga bestyr. Greta Löpeld, vars vanvett bland annat gav sig tillkänna genom en överdrivet hög tanke om de behag, som voro det egentliga upphovet till hennes olycka, och vars sinnen, liksom en flotte på en sjö, redlöst jäktades hit och dit av varje nytt intryck, hade knappast sett Jeanie börja ordna sitt hår, damma av sina skor och kläder och sätta på sig sin halsduk och sina handskar, förrän hon genast började efterapa henne och utstyra sig med trasor och kvarlevor av en tiggargrannlåt, som hon framtog ur ett litet knyte och vilka gjorde hennes yttre tio gånger löjligare än det var förut.

Jeanie suckade inom sig, men vågade ej lägga sig i en så ömtålig sak. I den ridhatt hon bar, fäste Greta en knäckt, smutsig vit plym och en påfågelsfjäder, och fastsatte med nålar eller på annat sätt kring sin ridklänning en bred falbolan av tillskrynklade och nersmutsade konstgjorda blommor, vilka först prytt någon förnäm dam och sedan övergått till hennes kammarjungfru, på vars person de bländat betjäningens ögon. Ett med broderier och guldpaljetter utsytt gammalt sidenskärp, som även tjänat ut sin tid och kunde skryta av en lika förnäm härkomst, kastades därefter över ena axeln och föll över hennes person som ett värjgehäng eller ett bantlär. Därefter tog hon av sig sina grova läderskor och ersatte dem med ett par av smutsigt sidensars, som voro paljetterade och broderade i likhet med skärpet och försedda med mycket höga klackar. Under deras morgonpromenad hade hon skurit sig ett videspö; detta, som var nästan lika långt som ett metspö, började hon nu ivrigt att skala, och när det förvandlats till en sådan stav, som skattkammarkansleren bär vid högtidliga tillfällen, sade hon till Jeanie, att hon trodde, att de nu sågo hyggliga ut, som det anstod unga flickor på en söndagsmorgon, och som ringningen nu upphört, vore hon färdig att ledsaga henne till Uttolkarens hus.

Jeanie suckade djupt vid tanken på, att det på söndagen och under gudstjänsten skulle varda hennes lott att nödgas uppträda på gatan i en bebodd by tillsammans med en så sällsam följeslagerska, men nöden har ingen lag och hon måste således bekväma sig därtill, då hon ej kunde se någon annan utväg att bliva kvitt hennes sällskap, såvida hon ej ville blottställa sig för att råka i öppen strid med den vansinniga, vilket under närvarande omständigheter skulle varit föga rådligt.

Vad stackars Greta beträffar, så var hon fullkomligt uppblåst av personlig fåfänga och den yttersta belåtenhet med sin egen lysande dräkt och sitt förnäma utseende. De inträdde i byn utan att varda bemärkta, utom av en gammal kvinna, vilken, så gott som sten blind, endast kunde urskilja, att något grant och lysande gick förbi henne, och gjorde en så djup nigning för Greta, som om hon varit en grevinna. Detta rågade måttet av Gretas självbelåtenhet. Hon vred och vände sig åt alla sidor, trippade, smålog, gjorde söta miner och vinkade nedlåtande åt Jeanie, att hon skulle följa henne, alldeles som om hon varit en förnäm dam, som åtagit sig uppdraget att beledsaga en ung fröken från landet vid hennes första inträde i huvudstadens sällskapskretsar.

Jeanie följde henne tålmodigt, med till marken sänkta blickar, för att bespara sig förödmjukelsen att nödgas se sin följeslagerskas galenskaper, men hon spratt till då hon, efter att hava stigit uppför ett par trappsteg, befann sig på kyrkogården och såg Greta gå rakt framåt kyrkdörren. Som Jeanie ej hade lust att inträda bland församlingen i ett sådant sällskap, gick hon avsides från vägen och sade i en bestämd ton: — Greta, jag väntar här, tills kyrkfolket kommer ut — men ni kan gå in, om ni så önskar.

I detsamma hon sade dessa ord, stod hon i begrepp att sätta sig på en av gravstenarna.

Greta, som var litet framför Jeanie, då hon vek av åt sidan, vände nu hastigt om, skyndade efter henne med långa steg, fattade henne häftigt i armen och sade med av vrede blossande ansikte: — Tror ni, ert otacksamma stycke, att jag ärnar låta er sätta er på min fars grav? Om ni inte genast stiger upp och följer med mig in i Uttolkarens hus, det vill säga Guds hus, så sliter jag, ta mig fan, varenda trasa från er kropp!

Hon lät handlingen följa på orden, ty med ett enda ryck slet hon halmhatten av Jeanie och en näve hår till på köpet och kastade upp hatten i en gammal idegran, där den blev sittande. Jeanies första ingivelse var att ropa på hjälp, men som hon insåg att hon oaktat kyrkans närhet kunde erhålla någon livsfarlig skada innan någon hunne till hennes bistånd, höll hon för rådligast att följa den svagsinta in i kyrkan, där hon kunde hoppas finna någon utväg att bliva henne kvitt eller åtminstone skydda sig mot hennes våldsamheter. Men då hon saktmodigt tillkännagav sitt samtycke att följa Greta, hade redan andra tankar vaknat i hennes följeslagerskas svaga hjärna. Hon fasthöll Jeanie med ena handen och pekade med den andra på inskriften på gravstenen, i det hon befallde henne att läsa den. Jeanie lydde och läste följande ord:

”Till hågkomst av Donald Murdockson av det 26:e kungliga eller Cameronianska regementet, en from kristen, en tapper krigare och en trogen tjänare, upprestes denna gravvård av hans tacksamme och sörjande herre, Robert Staunton.”

— Det var mycket bra läst, Jeanie, just precis så lyda orden, sade Greta, vars vrede nu övergick till djupt svårmod, och till Jeanies stora glädje gick hon nu mycket allvarsamt och högtidligt framför henne till kyrkporten.

Det var en av dessa gammaldags götiska landskyrkor, vilka man ofta finner i England och som kanske äro de snyggaste och vördnadsvärdaste och för gudstjänsten lämpligaste ställen i hela den kristna världen. Oaktat den allvarliga högtidligheten i dess yttre var dock Jeanie en alltför trogen anhängarinna av den presbyterianska kyrkoförfattningen för att ej finna det motbjudande att inträda i en biskoplig kyrka, och vid varje annat tillfälle skulle hon hava tyckt sig i vapenhuset se sin faders vördnadsvärda gestalt, som, viftande med handen, förbjöd henne att gå in, i det han i en högtidlig ton sade: ”Låt av, mitt barn, att höra den undervisning, som förer ifrån förnuftig lära!” Men i sin närvarande oroande och äventyrliga belägenhet hoppades hon finna sin räddning just på det ställe, där det var henne förbjudet att förrätta sin andakt, alldeles som ett jagat djur ibland söker skydd undan någon hotande fara i människors boning eller i någon annan för dess natur och vanor lika främmande tillflyktsort. Ej ens tonerna av orgeln samt av ett par flöjter, som ackompanjerade sången, avhöllo henne från att följa sin ledsagerska in i kyrkans kor.

Greta hade knappast satt foten på stengolvet och märkt sig vara föremål för församlingens uppmärksamhet, förrän hon återtog hela det ytterligt narraktiga beteende, som för ett ögonblick avlösts av en övergående anstrykning av svårmod. Hon gick eller rättare sagt svävade framåt kyrkgången, i det hon drog med sig Jeanie, som hon fasthöll vid handen. Denna skulle nog gärna velat smyga sig undan i den närmaste bänken och låtit Greta ensam och på sitt eget sätt gå vidare upp till koret, men detta var omöjligt utan ett våldsamt motstånd, vilket hon ansåg oförenligt med tiden och stället, och hon fördes därför genom hela kyrkans längd som en fånge av sin narraktiga ledsagerska, vilken med halvt tillslutna ögon, ett konstlat leende på läpparna och en hennes trippande, tillgjorda gång motsvarande sirlig rörelse med händerna, tycktes anse den allmänna begapning, som en dylik företeelse nödvändigt måste hava till följd, såsom en särdeles smickrande utmärkelse, vilken hon återgäldade med halva nigningar och nickningar åt dem bland åhörarna, vilka hon tycktes vilja utmärka såsom bekantskaper. Hennes narraktighet föll ännu bjärtare i åskådarnas ögon genom den sällsamma motsats hon bildade mot sin följeslagerska, som, med utslaget hår, nedslagna ögon och av blygsel glödande ansikte, liksom i triumf släpades efter henne.

Gretas fina fasoner fingo lyckligtvis snart ett snöpligt slut, då hon plötsligt mötte predikantens blickar, som på en gång skarpt, medlidsamt och varnande voro fästa på henne. Hon öppnade hastigt en tom bänk i närheten, gick in i den och drog Jeanie efter sig. Därpå stötte hon till Jeanie på knäet, såsom en vink att hon skulle följa hennes exempel, och lät sitt huvud för ungefär en minut nedsjunka på handen. Jeanie, för vilken denna ställning vid andaktens förrättande var något alldeles nytt, försökte ej att göra efter henne, utan såg sig omkring med förvirrade, stirrande blickar, vilka hennes grannar, i betraktande av det sällskap vari hon befann sig, naturligtvis. ansågo såsom bevis på svagsinthet. Alla, som sutto i närheten, makade sig, för så vitt utrymmet av deras bänkar medgav, ifrån detta sällsamma par, men en gammal man lyckades ej komma ifrån Gretas grannskap, innan hon ryckt evangeliiboken ur handen på honom och fått reda på dagens text. Därefter slog hon upp ritualen och visade Jeanie med de ivrigaste och häftigaste åtbörder de ställen som upplästes, i det hon tillika avgav sina svar så högljutt, att hennes röst hördes över alla andras.

Oaktat den harm och blygsel Jeanie erfor över att sålunda vara föremål för den allmänna uppmärksamheten på ett sådant ställe varken kunde eller vågade hon underlåta att samla alla sina tankar och se sig omkring efter någon, till vilken hon kunde vända sig för att söka hjälp, så snart gudstjänsten var förbi. Hon tänkte naturligtvis först på prästen och hon styrktes i sitt beslut, då hon märkte, att han var en äldre man av värdigt yttre, som förrättade gudstjänsten med orubbat, högtidligt allvar, vilket också till en tillbörlig uppmärksamhet återförde församlingens yngre medlemmar, som störts i sin andakt av Greta Löpelds narraktiga beteende. Jeanie beslöt därför att vända sig till prästmannen, så snart gudstjänsten var förbi.

Visserligen kände hon sig benägen att taga anstöt av hans prästkappa, ty fast hon hört mycket talas om prästkappor, hade hon dock aldrig sett någon ordets förkunnare bära en sådan, och därjämte förbryllades hon av det ombyte av ställning, som skedde vid olika delar av gudstjänsten, så mycket mer som Greta Löpeld, vilken tycktes vara fullkomligt förtrogen med dem, passade på tillfälle att utöva sin myndighet över henne, i det hon körde upp henne och ryckte ned henne med en larmande iver, som naturligtvis måste göra dem båda till föremål för en pinsam uppmärksamhet. Men oaktat sina fördomar fattade hon i denna kinkiga belägenhet den kloka föresatsen att så noga som möjligt göra efter, vad den övriga församlingen gjorde. — Profeten, tänkte hon, tillät ju syriern Naaman att knäböja till och med i Rimmons hus, och om jag i denna min nöd dyrkar mina fäders Gud på mitt eget tungomål, ehuru på ett för mig främmande sätt, så skall Herren förlåta mig det i detta fall.

Hon vart så styrkt av detta beslut, att hon, så långt bänken tillät, makade sig ifrån Greta och genom en allvarlig och oavvänd uppmärksamhet på vad som försiggick sökte bevisa, att hennes sinne var andaktsfullt stämt. Hennes plågoande skulle likväl ej länge låtit henne vara i fred, om ej tröttheten överväldigat henne, så att hon inslumrade i andra hörnet av bänken.

Ehuru Jeanie hade svårt att följa med, därför att hennes tankar alltemellanåt mot hennes vilja åter riktades på farorna av hennes belägenhet, tvang hon sig likväl att ägna sin uppmärksamhet åt en kraftig och väl avfattad predikan över kristendomens praktiska läror, som hon ej kunde underlåta att skänka sitt bifall, fastän varje ord av denna predikan upplästes från ett skrivet papper, och fastän föredraget hölls i en ton och med åtbörder, som voro vida skilda från Boanerges Stormheavens, vilken var hennes fars favoritpredikant. Jeanies allvarliga och lugna uppmärksamhet undföll ej prästmannen, som vid Greta Löpelds inträde befarat något störande uppträde och, för att såvitt möjligt förekomma något dylikt, esomoftast vände sina ögon till den del av kyrkan, där Jeanie och hon sutto, varvid han snart märkte, att ehuru förlusten av hennes huvudbonad och obehaget av hennes belägenhet givit hennes anletsdrag ett besynnerligt och ängsligt uttryck, hon likväl var i en helt annan sinnesförfattning än hennes följeslagerska. Då gudstjänsten var slut, märkte han, att hon såg sig omkring med ängsliga och förvirrade blickar, liksom hon varit tveksam om, huru hon skulle bära sig åt, och varseblev, att hon närmade sig ett par av församlingens anständigaste medlemmar, liksom hon ärnat tilltala dem, men drog sig strax försagt tillbaka, då hon märkte, att de tycktes sky och undvika henne. Övertygad om, att något ovanligt låg under allt detta, beslöt prästmannen, som var en lika välvillig människa som sant kristlig själasörjare, att skaffa sig närmare reda på, hur det hängde ihop med saken.