Midlothians hjärta/Kapitel 29

←  Tjuguåttonde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tjugunionde kapitlet

Trettionde kapitlet  →

TJUGUNIONDE KAPITLET.

Bind henne genast, eller, vid mitt svärd,
ni skall få den, som hjälper er!
Fletcher.

Det ofullkomliga ljus, som sken in genom fönstret, var tillräckligt att övertyga Jeanie, att det på den vägen ej fanns någon utsikt till flykt, ty öppningen satt högt upp på väggen och var så trång, att, även om hon kunnat klänga upp dit, det likväl varit mycket tvivel underkastat, huruvida hon kunnat tränga sig igenom den. Ett misslyckat försök till flykt, det insåg hon, skulle säkert ådraga henne en värre behandling än den, hon nu erfor, och hon beslöt därför att sorgfälligt passa på ett gynnande tillfälle, innan hon toge ett så vågsamt steg. I denna avsikt närmade hon sig lerväggen, som skilde det kyffe, vari hon nu befann sig, från den övriga stora ladan. Den var förfallen och full med sprickor och rämnor, av vilka Jeanie varsamt och utan buller med sina finger utvidgade den ena, tills hon kunde se den gamla käringen och den resligare rövaren, som de kallade Levitt, sittande tillsammans vid den slocknande stenkolsbrasan och synbarligen inbegripna i ett ivrigt samtal. Denna syn väckte i början hennes förskräckelse, ty den gamla kvinnans drag hade ett vidrigt uttryck av förhärdad och inrotad ondska och illvilja, medan hennes följeslagares, ehuru mindre motbjudande, likväl fullkomligt motsvarade hans tygellösa seder och brottsliga yrke.

— Men jag erinrade mig, berättade sedermera Jeanie, att min värdige far en vinterafton omtalade, huru han satt fången tillsammans med den välsignade martyren mr James Renwick, som höjde den sanna skotska reformerta kyrkans fallna standar, sedan den värdige och ryktbare Daniel Cameron, vår siste välsignade banerförare, fallit för de ogudaktigas svärd vid Airdsmoss, och huru, då de förkunnat sin lära för de ogudaktiga missdådare och mördare, som sutto i samma fängelse som de, dessas hjärtan smälte som vax, och då jag erinrade mig detta, tänkte jag för mig själv, att samma Försyn, som varit med dem i deras nöd, ej heller skulle övergiva mig i min, om jag blott förstod avvakta Herrans tid att befria min fot ur deras snaror, och jag ihågkom den välsignade psalmistens ord, vilka han yttrar i fyrtioandra och fyrtiotredje psalmen: ”Vad bedrövar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud, ty jag skall ännu tacka honom, att han mitt ansiktes hjälp är och min Gud.”

Jeanies av naturen lugna och sansade själ, som hämtade en ytterligare styrka från hennes fasta förtröstan till Försynens bistånd, satte henne även i hennes närvarande rysliga belägenhet i stånd att giva akt på och uppfatta större delen av ett viktigt samtal, som ägde rum mellan dem, i vilkas händer hon fallit, oaktat mycket därav gick förlorat för henne, dels därför, att de talade så sakta, dels därför, att de inblandade ord av en för Jeanie okänd rotvälska, ävensom därför, att de, medelst blott för dem själva begripliga åtbörder och tecken, förtydligade sina blott till hälften uttalade, oavslutade meningar.

Frank öppnade samtalet med följande ord: — Ni ser nu, mor, att jag är pålitlig mot mina vänner. Jag har inte glömt, att ni gömde en kniv, som hjälpte mig genom gallren i York, och jag kom hit för att bistå er utan att göra några frågor, ty det ena vänstycket är det andra värt. Men sen nu den där Greta, som är lika högljudd som Tom av Lincoln, blivit litet tyst, och den där galgfågeln Tom nöter sina hälar efter den gamla kampen, så måste ni berätta mig, vad meningen är med allt det här och vad som vidare är att göra — ty fördöme mig jag rör vid flickan, eller låter någon röra vid henne, då hon har Jim Ratcliffes pass.

— Ni är en hederlig gosse, Frank, svarade den gamla kvinnan, men alldeles för god för ert yrke; ert goda hjärta kommer att bringa er i fördärv. Jag ser er redan i andanom baklänges gå uppför Holborn-Hill, och det bara för det att ni blivit angiven av någon lumpen hund, som aldrig skulle kunnat skvallra ur skolan, om ni dragit er kniv tvärsöver hans strupe.

— Den spådomen tror jag kommer inte att slå in, mor, svarade rövaren, för övrigt har jag känt mången rask buss, som blivit knipsad första sommarn, han var ute på vägen, emedan han var litet för hastig att begagna eggen. Dessutom kan en väl ha lust att leva ut sina två år med ett gott samvete. Säg mig därför meningen med allt det här och vad jag anständigtvis kan göra för er.

— Jo, ni skall veta, Frank — men smaka först på en sup äkta genever. Hon framtog härmed en flaska ur sin ficka och slog i ett stort glas åt rövaren, som förklarade det vara av äkta sorten. Ni skall alltså veta, Frank — men har ni inte lust att ta er en klunk till? Och hon bjöd honom ånyo flaskan.

— Nej, nej — när en kvinna vill ha en till något ont, begynner hon alltid med att fylla honom. Fan ta allt holländskt mod! Vad jag gör, det vill jag göra på nykter kaluv — och så mycket bättre är jag att lita på.

— Nå, då skall ni veta, återtog den gamla kvinnan, utan några vidare försök att göra honom gynnsamt stämd, att den här flickan ärnar sig till London.

Därpå talade hon så sakta, att Jeanie blott kunde urskilja ordet ”syster”.

Rövaren svarade i en högljuddare ton: — Det är mycket vackert av henne, men vad fan har ni att göra med det?

— Göra nog, skulle jag tro. Om det liderliga stycket slipper undan repet, så gifter den enfaldige narrn sig med henne.

— Och vem bryr sig om det? sade karlen.

— Vem bryr sig om det, ert tjockhuvade nöt? Jag bryr mig om det, och jag vill förr strypa henne med min egen hand än jag tillåter, att hon skall gå Gretas rätt för när.

— Gretas rätt? Se era gamla blinda ögon inte längre än så? Om han är sådan, som ni säger, hur kan ni väl då tro, att han någonsin skall gifta sig med en sådan månkalv som Greta? — Jo, det vore just hyggligt — Gifta sig med Greta Löpeld! — Ha! ha! ha!

— Hör på, ni galgfågel, ni ömkliga trashank, ni ärkeskojare! svarade käringen. Antag, att han aldrig gifte sig med flickan, är det därför sagt, att han skall gifta sig med en annan, som skall inta min dotters plats, sedan hon blivit förryckt och jag en tiggerska, och det genom hans förvållande? Men jag vet det om honom, som kan bringa honom i galgen — jag vet det om honom, som kan bringa honom i galgen, om han också hade tusen liv — jag vet det om honom, som kan bringa honom i galgen — i galgen — i galgen!

Hon hånlog, under det hon med en hämndgirig avgrundsandes eftertryck upprepade det olycksbådande ordet.

— Nå, varför bringar ni honom inte i galgen — i galgen — i galgen? sade Frank, i det han föraktligt upprepade hennes ord. Det vore mera reson i det än att hämnas på två stackars flickor, som aldrig gjort er eller er dotter något för när.

— Intet för när? svarade den gamla kvinnan, intet för när, säger ni, då han när som helst är färdig att gifta sig med den där slinkan, bara hon komme på fri fot igen.

— Men då det inte finns någon utsikt, att han gifter sig med en hona av ert yngel, så förbanna mig jag kan inse, vad ni har att göra med allt det här, svarade rövaren i det han ryckte på axlarna. Där något är att förtjäna, går jag så långt som någon ann, men jag hatar att göra ont för det ondas skull.

— Och skulle ni inte göra något för hämnden, sade häxan, för hämnden, som är den läckraste munsbit, som ännu blivit kokad i helvetet?

— Då må fan behålla den för sin egen mun, sade rövaren, ty jag vill låta hänga mig, om jag tycker om den sås, varmed han låter anrätta den.

— Hämnd! fortfor den gamla furien, ja, det är den bästa lön, djävulen kan ge oss både här och hädanefter. — Jag har kämpat hårt för den — jag har lidit för den och jag har syndat för den — och jag vill ha den — eller det finns ingen rättvisa varken i himmeln eller i helvetet!

Levitt hade emellertid tänt en pipa och åhörde med största lugn utbrotten av den ursinniga gamla häxans raseri. Han var alltför förhärdad genom sitt levnadssätt för att taga någon anstöt därav, samt alltför likgiltig och sannolikt alltför inskränkt, för att deras lidelsefulla styrka skulle kunnat göra något intryck på honom. — Men, mor, sade han efter en stunds tystnad, jag säger ännu en gång, att om ni önskar hämnd, bör ni ta den på den unge karlen själv.

— Jag önskar, jag kunde det, sade hon, i det hon drog djupt efter andan, liksom en törstig, som häftigt tömt ett glas vatten — jag önskar jag kunde det! — men nej — jag kan inte — jag kan inte!

— Och varför inte? Det vore en smal sak att ange honom och få honom hängd för den skotska affären. — Förbanna mig, de skulle kunnat göra värre väsen av det, ifall hela engelska banken blivit plundrad.

— Jag har ammat honom vid detta förtorkade bröst, svarade den gamla kvinnan, i det hon lade händerna i kors över bröstet, liksom hon haft ett litet barn i famnen, och fastän han varit en huggorm mot mig — fast han varit mitt och de minas fördärv — fastän han gjort mig till ett sällskap för djävulen, om det finns en djävul, och en helvetesbrand, ifall det finns något helvete, så kan jag ändå inte ta hans liv. — Nej, jag kan det ej, fortfor hon i ett slags raseri mot sig själv, jag har tänkt därpå — jag har försökt det — men, Frank Levitt, jag kunde ej gå i land därmed! — Nej, nej — han var det första barn, jag någonsin ammade — dålig har jag varit — men en man kan aldrig fatta, vad en kvinna känner för det barn, som först legat vid hennes bröst!

— Ja, sade Levitt, i den vägen ha vi verkligen ingen erfarenhet. Men, mor, det påstås, att ni inte varit så hjärtnupen emot andra barn, som kommit i er väg. — Nej, fördöme mig, lägg inte hand på kniven, ty jag är kapten och anförare här och vill inte veta av någon uppstudsighet.

Käringen, vars första ingivelse, då hon hörde dessa ord, hade varit att fatta i skaftet på en stor kniv, drog nu undan handen från vapnet och lät det falla ned utmed sidan. Därpå sade hon med ett slags småleende: — Barn? Ni gycklar, gosse — vem skulle väl vilja göra ett barn något illa? Greta, stackars kräk, hade en olycka med ett — och den andra — hon sänkte härvid rösten, så att Jeanie, oaktat den mest ansträngda uppmärksamhet, endast kunde höra de sista åter högljutt uttalade orden — så tror jag att Greta i galenskapen kastade det i Nor-Loch.

Greta, vars slummer, liksom de flesta sinnessvagas, var kort och lätt avbruten, lät nu höra av sig på sitt viloställe.

— Det var då en ren lögn, mor, för jag gjorde aldrig något sådant.

— Tyst, ditt avgrundsfoster, sade modern. Vid Gud, väcker hon inte också upp den andra slynan!

— Det kunde bli farligt, sade Frank, i det han steg upp och följde Meg Murdockson över golvet.

— Stig upp, sade käringen till sin dotter, eller ränner jag kniven mellan bräderna i din galna rygg!

Hon verkställde synbarligen med detsamma sin hotelse genom att sticka henne med knivudden, ty Greta bytte med ett svagt anskri om plats, och dörren öppnades.

Den gamla kvinnan höll ett ljus i ena handen och en kniv i den andra. Bakom henne syntes Levitt, ehuru det var svårt att avgöra, om han medföljt för att hindra eller biträda vid någon våldsamhet, som hon kunde åsyfta. Jeanies sinnesnärvaro var hennes räddare i denna ytterliga fara. Hon ägde nog beslutsamhet att bibehålla utseendet och ställningen av en person, som var försänkt i djup sömn, och att, oaktat sin häftiga förskräckelse, andas med den regelbundenhet och jämnhet, som motsvarar ett sådant tillstånd.

Käringen for med ljuset framför ögonen på henne, och ehuru denna rörelse väckte en så häftig fruktan hos Jeanie, att hon, såsom hon ofta sedermera förklarade, genom sina tillslutna ögonlock tyckte sig se de förmenta mördarnas gestalter, hade hon likväl nog sinnesstyrka att bibehålla den förställning, varpå hennes säkerhet kanske berodde.

Levitt betraktade henne några ögonblick med oavlåtlig uppmärksamhet, varefter han körde den gamla ut ur kyffet och själv följde efter henne. Sedan de utkommit i yttre rummet och satt sig, hörde Jeanie till sin stora lättnad stråtrövaren säga: — Hon sover så tungt, som om hon låge i sin egen säng. Nej, gamla Meg, fördöme mig, jag kan förstå ett ord av er historia, eller vad gott det kan göra er att hänga den ena slinkan och pina den andra, men fan ta mig, vill jag inte vara trogen mot en vän och tjäna er på ert sätt. Jag ser på förhand, att det blir ett fult streck, men jag tror jag skall kunna få henne ombord på Tom Månskens lilla kutter och hålla henne ur vägen en tre eller fyra veckor, om det kan göra er någon nytta. — Men fördöme mig någon skall göra henne något ont, så framt han inte har lust att smaka ett par blåpiller. — Det är ett fasligt fult streck, och jag önskar både det och er, Meg, för fan i våld.

— Strunt i det, kära Levitt, sade den gamla kvinnan, ni är en tjurskalle, som vill att allt skall gå efter ert huvud. — Inte skall jag bli den, som förpassar henne en timme tidigare till evigheten. — Mig kvittar det lika, om hon lever eller dör — det är hennes syster — ja, hennes syster!

— Nå, gott, vi skola inte tala vidare om saken; jag hör Tom komma tillbaka. Nu skola vi lägga oss och sova, och ni gör bäst i att göra detsamma. De gingo följaktligen till ro, och allt blev tyst i denna lastens boning.

Jeanie låg länge vaken. I dagbräckningen hörde hon de båda bovarna lämna ladan, sedan de en stund viskat med den gamla kvinnan. Medvetandet att hon nu endast bevakades av personer av sitt eget kön ingav henne någon trygghet, och överväldigad av en oemotståndlig trötthet, föll hon slutligen i sömn.

Det var redan långt lidet på morgonen, och solen stod högt på himmeln, då hon uppvaknade. Greta Löpeld var ännu inne i kyffet, som tjänat dem till sovrum, och hälsade god morgon på henne med sin vansinniga glättighet. — Du vet inte, flicka, sade Greta, att det skett underliga ting, sedan du var i John Blunds land. Konstaplarna ha varit här och råkade mor i dörren och släpade henne med sig till domaren för den där veteåkerns skull. — Kära hjärtandes! De här engelska bondtölparna göra lika mycket väsen över en smula vete, som en skotsk laird över sina harar och rapphöns. Om du har lust, flicka, skola vi nu spela dem ett vackert spratt; vi skola gå ut och ta oss en promenad. — De lära väl göra ett rysligt larm, då de sakna oss, men vi kunna gott hinna tillbaka till middagstiden eller åtminstone innan det blir mörkt, och emellertid få vi oss en liten rolighet och frisk luft. — Men kanske ni hellre vill äta litet frukost och sen gå och lägga er igen? Jag vet, hur det är med mig själv: jag kan ibland hela långa dagen sitta med huvudet i handen, utan att ha ett ord att kosta på en hund — och ibland återigen kan jag inte sitta stilla en minut. Folk tror, att jag då är som värst, men jag är alltid slug nog — ni behöver inte vara rädd för att gå med mig.

Om Greta Löpeld varit den ursinnigaste galning, lika visst som hon ännu hade i behåll en liten svag skymt av förnuft, skulle Jeanie näppeligen dragit i betänkande att i hennes sällskap undfly en fångenskap, som hotade med många faror. Hon försäkrade Greta ivrigt, att hon ej kände något behov av sömn eller mat, och i den förhoppning, att hon ej beginge någon synd därmed, uppmuntrade hon sin vansinniga vakterska i den nyck, som kommit på henne att ströva omkring i skogarna.

— Det är inte alldeles bara därför heller, sade den stackars Greta, utan jag tror, att det är bättre för er att komma ur de här människornas händer! Inte för att de äro så alldeles dåliga människor heller, men de ha sitt underliga sätt, och ibland tycker jag, att det aldrig stått väl till med mor min och mig, sedan vi börjat hålla oss i sådant sällskap.

Med en befriad fånges iver, glädje, fruktan och hopp fattade Jeanie i sitt lilla knyte, följde Greta ut i fria luften och spanade sorgfälligt efter någon människoboning, utan att kunna varsebliva någon. Marken var till en del odlad och till en del lämnad i sitt naturliga tillstånd, allteftersom det fallit de håglösa ägarna in. Den ouppodlade delen var på åtskilliga ställen betäckt av marskog och buskar och bestod på andra av mossar, eller av fasta och torra ängar och betesmarker.

Jeanies livliga själ sökte nu gissa sig till, åt vilket håll landsvägen låg, i den övertygelsen tt hon, om hon lyckades komma dit, snart skulle möta någon person eller komma till något hus, där hon kunde omtala sin belägenhet och begära skydd. Men sedan hon kastat en blick omkring sig, såg hon med ledsnad, att det var henne omöjligt att upptäcka något kännetecken, varigenom hon med säkerhet kunde sluta till, var vägen gick fram, och att hon ännu berodde av sin vansinniga följeslagerska. — Skola vi inte gå på landsvägen? sade hon till Greta, i samma inställsamma ton som en barnpiga plägar begagna till ett barn. Det är bättre att gå på vägen än bland de här buskarna och törnen.

Greta, som gick mycket fort, stannade vid denna fråga och betraktade Jeanie med en forskande blick, som tycktes antyda en fullkomlig kännedom om hennes avsikt. — Åhå, flicka! utropade hon, ärnar du föra oss åt det hållet? — Du har lust att ta till fötter för att rädda huvudet, märker jag.

Då Jeanie hörde dessa ord, tvekade hon ett ögonblick, huruvida hon ej gjorde bäst i att följa vinken och söka sin räddning i flykten. Men hon visste ej, åt vad håll hon skulle fly, var ej heller rätt säker på, att hon skulle kunna springa undan, och insåg fullkomligt, att hon, om hon förföljdes och upphanns, ej i kroppsstyrka skulle kunna mäta sig med sin vansinniga följeslagerska. Hon avstod därför för ögonblicket från tanken att söka undkomma på det sättet, och sedan hon sagt några ord för att insöva Gretas misstankar följde hon med bekymrat sinne sin ledsagerska på den obanade stig, varpå hon fann för gott att föra henne. Greta, som var nyckfull och glömsk och lätt fann sig i ögonblickets situation, vilken den än måtte vara, började snart tala på sitt vanliga förvirrade sätt.

— Det är ljuvligt att vara i skogen en sådan här vacker morgon — jag tycker mycket mer om det än att vara i stan, där en hop trasiga barnungar springa och skrika efter en, som om man vore ett underdjur, bara därför att man är en smula vackrare och bättre klädd än annat folk — ehuru vi aldrig borde vara stolta över granna kläder eller ett vackert ansikte, Jeanie. — Ve mig! De äro blott en snara. Fordom satte jag mera värde på dem, och vad blev väl följden?

— Är ni säker på, att ni känner vägen ni fört oss på? sade Jeanie, som började tro, att de kommo allt djupare in i skogen och allt längre från stora landsvägen.

— Skulle jag inte ha reda på vägen? — Har jag inte bott här mången god dag och skulle ändå inte veta vart vägen leder? — Jag skulle likväl nog kunna ha glömt det, ty det var före min olycka, men det finns saker som man aldrig kan glömma, bära sig åt hur man vill.

De hade nu kommit djupt in i skogen, till en plats där träden stodo litet glesare och där, vid foten av en vacker poppel, en liten gräsbevuxen blomsterkulle låg. Knappast hade Greta Löpeld framkommit dit, förrän hon slog tillsammans händerna över huvudet, med ett gällt anskri, som liknade ett skratt, handlöst kastade sig ned på den illa gräskullen och förblev liggande där orörlig.

Jeanies första tanke var att begagna sig av tillfället och taga till flykten, men hennes önskan att undkomma gav för ett ögonblick vika för oron över den stackars vanvettiga varelsen, som möjligen där kunde omkomma av brist på hjälp. Med en självbehärskning, som i hennes belägenhet verkligen kunde kallas hjältemodig, tilltalade hon den olyckliga varelsen i de vänligaste ordalag och försökte att upplyfta henne. Detta lyckades henne efter mycken svårighet, och då hon satte henne i lutande ställning mot ett träd, såg hon med förvåning, att hennes vanligen blomstrande hy var dödsblek och att hennes ansikte var badat i tårar. Oaktat sin egen hotande fara rördes Jeanie djupt av sin följeslagerskas tillstånd, och detta så mycket mer, som hon i den olyckliga flickans hela förvirrade själstillstånd, orediga tankegång och nyckfulla beteende tyckte sig urskilja en anstrykning av välvilja mot henne själv, för vilken hon kände sig tacksam.

— Låt mig vara! — Låt mig vara! sade den stackars flickan, sedan första häftigheten av hennes smärta börjat lägga sig. Låt mig vara! — Det gör mig gott att gråta. Jag kan ej fälla några tårar oftare än en eller två gånger om året, och jag kommer alltid att fukta denna torva med dem, på det att blommorna må bli vackrare och gräset mera grönt.

— Men vad fattas er? sade Jeanie. Varför gråter ni så bittert?

— Jag har orsak nog därtill, svarade den vanvettiga, mer än en stackars själ kan bära skulle jag tro. Dröj en stund, så skall jag tala om alltsammans för er, för jag tycker om er, Jeanie Deans — hela världen talte gott om er, då vi bodde i förstaden. — Och jag glömmer aldrig det glas mjölk ni gav mig den dagen, då jag i tjugufyra timmar varit på Arthurs Seat för att se efter det skepp, som någon seglade i.

Dessa ord erinrade Jeanie om, att hon tidigt en morgon i närheten av sin fars hus råkat en förryckt flicka. Hon hade i början blivit häftigt förskräckt, men som den arma varelsen tycktes vara oskadlig, hade hennes fruktan förvandlats till medlidande, och hon hade givit henne litet mat, vilken hon slukat med en uthungrad persons glupskhet. Denna i och för sig själv obetydliga omständighet var för det närvarande av stor vikt, om den skulle befinnas hava gjort ett gynnsamt och varaktigt intryck på hennes följeslagerskas sinne.

— Ja, sade Greta, jag skall tala om alltsammans för er, för ni är en anständig mans, kloke David Deans', dotter och kan kanske lära mig att finna den smala vägen och den raka stråten, ty jag har länge och väl bränt tegel i Egypten och vandrat i Sinai öken. Men så ofta jag tänker på mina villfarelser, är jag färdig att dölja mitt ansikte av blygsel. Härvid blickade hon upp och smålog. Det är nu för besynnerligt, jag har på tio minuter talat flera goda ord till er än jag skulle sagt till min mor på lika många år. Inte därför, att jag inte tänker på sådana — ibland sväva de mig just på tungan, men så kommer djävulen och stryker mig om läpparna med sin svarta vinge och lägger sin stora svarta hand på min mun — för en svart hand är det, Jeanie — och så sopar han bort alla mina goda tankar och kväver alla mina goda ord och sätter i stället en hop narraktiga visor och tomma fåfängligheter i huvudet på mig.

— Försök, Greta, sade Jeanie, försök att ta ert förnuft till fånga och gör en öppenhjärtig bekännelse, så skall ni känna er lättare till mods! Stå bara emot djävulen, så skall han fly för er, och kom ihåg, att, såsom min värdige far plägar säga till mig, det inte finns någon så listig djävul som våra egna kringirrande tankar.

— Och det är också sant, flicka, sade Greta och spratt till, och jag skall gå en väg, där djävulen inte vågar följa mig, och det är en väg, som ni skall tycka mycket om att gå — men jag vill hålla fast i er arm, ifall Apollyon skulle gå tvärsöver vår väg, som han gjorde i Fåfängans marknad.

Hon steg följaktligen upp, fattade Jeanies arm och började gå raskt framåt, varvid hon till sin följeslagerskas stora glädje snart kom till en banad stig, med vars krökningar hon tycktes fullkomligt hemmastadd. Jeanie sökte förmå henne att fortsätta med sin bikt, men nu var det förbi med denna nyck. Denna förryckta varelses själ liknade en hop torra löv, vilka möjligen kunna förbliva i stillhet för ett par minuter, men genast rubbas och sättas i rörelse av första tillfälliga vindfläkt. Hon hade nu uteslutande fått John Bunyans allegori i sitt huvud, och hon fortfor därför med stor talförhet.

— Har ni någonsin läst Fåfängans marknad? Ni skall nu vara kvinnan Kristina och jag flickan Barmhärtighet — ty som ni vet, var Barmhärtigheten vackrare och mera intagande än hennes följeslagerska — och om jag hade min lilla hund här, skulle han vara deras ledsagare, Storhjärta, ty han var så modig, att han skällde på vad som helst, om det också var tjugu gånger så stort som han, och det blev också hans bane, för han bet korpral Mac-Alpine i hälen en morgon då de släpade mig till vakten, och korpral Mac-Alpine dödade det lilla trogna kräket med sin Lochaberyxa. — Må den onde spetsa hans högländska knotor för det!

— Fy, Greta, sade Jeanie, ni får inte tala sådana ord.

— Ja, det är nog sant, sade Greta, i det hon skakade på huvudet, men då får jag inte tänka på min stackars lilla hund, Snapp, då jag såg honom ligga död i rännsten. Men så gott var det, ty han både svalt och frös, medan han levde, och i graven är det lugn för alla — lugn för min lilla hund och mitt stackars barn och mig.

— Ert barn? sade Jeanie, som trodde, att hon genom att tala om ett sådant ämne, ifall det ej var något hjärnspöke, ej kunde förfela att återföra sin följeslagerska till en mera sansad sinnesstämning.

Hon misstog sig likväl, ty Greta rodnade och svarade förtrytsamt: Mitt barn? Ja, just mitt barn. Varför skulle jag inte också kunna få ha ett barn och mista det med, likaväl som er fina syster, Liljan i S:t Leonards?

Svaret uppskrämde Jeanie och gjorde henne angelägen att blidka den förtrytelse, vartill hon ofrivilligt givit anledning. — Jag beklagar av allt mitt hjärta ert missöde —

— Beklagar? Vad är det ni beklagar? svarade Greta. Barnet var en välsignelse, Jeanie — det vill säga, att det skulle ha varit en välsignelse, om inte mor min varit, men min mor är en underlig kvinna. — Ser ni, det fanns en gammal karl med ett stycke jord och en hel hop pengar dessutom, just ett riktigt motstycke till herr Klenmod, som Storhjärta befriade från jätten Dråpslag, då han hade utplundrat honom och ämnade gnaga köttet av benen på honom, ty Dråpslag hörde till människoätarna — och Storhjärta dödade jätten Förtvivlan också — men jag misstänker nästan, att jätten Förtvivlan kom till livs igen, trots allt vad som står i sagoboken, ty jag känner honom ibland husera i mitt hjärta.

— Nå, och den gamle karlen? sade Jeanie, som var angelägen att få reda på verkliga förhållandet med Gretas historia, ty hon kunde ej värja sig för den misstanken, att den på något besynnerligt sätt stod i samband med hennes systers öde. Hon önskade dessutom om möjligt förmå sin följeslagerska att berätta något, som kunde föranlåta henne att sänka sin röst, ty hon hyste stora farhågor för att Gretas högljudda stämma skulle vägleda hennes mor eller rövarna vid deras letande efter dem.

— Och den gamle karlen, sade Greta i det hon upprepade hennes ord, jag önskar ni hade sett honom stulta omkring, först på det ena benet, sen på det andra, liksom vardera av hans två ben tillhört olika personer. — Men fina Georg kunde härma honom, han! Å, vad jag plägade skratta, då jag såg Georg strutta liksom han! Jag vet inte, men jag tror jag skrattade hjärtligare då än nu, ehuru kanske inte alldeles så ofta.

— Och vem var fina Georg? sade Jeanie, som sökte återföra henne till hennes berättelse.

— Å, Geordie Robertson, vet ni ju. Han hette så när han var i Edinburgh, men det var inte hans rätta namn heller. — Hans namn är — Men vad har ni att göra med hans namn? sade hon, liksom hon hastigt kommit ihåg sig. Vad frågar ni efter folks namn för? — Vill ni, att jag skall ränna min kniv mellan revbenen på er, som min mor plägar säga?

Som detta sades med en hotande ton och åtbörd, skyndade Jeanie att bedyra att hon framställt sin fråga alldeles oavsiktligt och av en ren tillfällighet, varpå Greta någorlunda blidkad fortfor:

— Fråga aldrig efter folks namn, Jeanie, det passar sig inte! Jag har sett ett halvt dussin människor hos min mor på en gång, utan att någon av dem kallade den andra vid namn, och Daddie Ratton säger, att det är den ohövligaste sak i världen, emedan rådhusgubbarna alltid göra förargliga frågor, när man såg den eller den personen, och om man inte känner deras namn, så förstår ni ju, att det inte kan bli några vidare spörsmål efter dem.

— I vilken sällsam skola, tänkte Jeanie för sig själv, måtte ej denna stackars varelse blivit uppfostrad, där man tar sådana försiktighetsmått mot rättvisans förföljelser? Vad skulle väl min far eller Ruben Butler tänka, om jag sade dem, att det finns sådana människor till i världen? Och att missbruka denna stackars vanvettiga varelses enfald! Ack, om jag blott vore lyckligt och väl hemma bland mitt eget laglydiga och redliga folk, så skulle jag, så länge jag andas, tacka Gud, som försatt mig bland dem, vilka leva i Hans fruktan och under Hans vingars skugga.

Hon avbröts har av ett vansinnigt skratt, som Greta Löpeld gav till, då hon såg en skata hoppa över vägen.

— Se där! — Just så brukade min gamle friare strutta kring bygden, fast inte alldeles så ledigt — han hade heller inga vingar att underhjälpa sina gamla ben med, men jag hade nog ändå måst gifta mig med honom, eljest hade mor slagit ihjäl mig. Men så kom historien med mitt stackars barn, och min mor trodde, att han skulle bli döv av skriket, så att hon stoppade undan det under den där lilla gräskullen där borta, för att det skulle vara ur vägen, och jag tror, att hon på samma gång begrov större delen av mitt förstånd, ty sen dess har jag aldrig mer varit riktigt vid mina sinnen. Och tänk bara, Jeanie, att sedan min mor gjort sig allt det besväret, satte den gamle ynkryggen Johnny Drottle näsan i vädret och ville inte vidare veta av mig! Men det sörjer jag inte över, ty jag har fört ett lustigt liv sen dess, och ingen vacker herre ser på mig, utan att man nästan skulle kunna tro, att han vore färdig att falla av hästen av idel kärlek till mig. Jag vet flera, som stuckit handen i fickan och gett mig så mycket som sex pence på en gång, och det bara för mitt vackra ansiktes. skull.

Denna berättelse gav Jeanie en sorglig insikt i Gretas historia. Hon hade haft en rik friare, som modern gynnat, oaktat hans ålder och vanskaplighet. Hon hade därefter blivit förförd av en vällusting, och för att dölja hennes skam och bringa det fördelaktiga giftermålet till stånd, hade modern ej dragit i betänkande att undanröja frukten. av denna förbindelse. Att en person av en fåfäng och flyktig karaktär därigenom skulle bliva fullkomligt sinnesrubbad var helt naturligt, och detta var även verkliga orsaken till Greta Löpelds vansinne.