Midlothians hjärta/Kapitel 39
| ← Trettioåttonde kapitlet |
|
Fyrtionde kapitlet → |
TRETTIONIONDE KAPITLET.
En var en kvinna, som, för grymhet böjd,
i hämnden fann en njutning och en fröjd,
hon triumferande mot döden gick,
med dödsförakt i dyster, hotfull blick.
Crabbe.
Jeanie Deans hade tillbragt nära tre veckor i huvudstaden, då hon erhöll tillsägelsen att göra sig i ordning till avresan.
På den utsatta morgonen tog hon avsked av mrs Glass, betygande henne sin tacksamhet med all den värme, den goda fruns välvilja mot henne förtjänade, satte därpå sig och sina genom skänker och inköp betydligt tillökade lösören i en hyrvagn och råkade sina reskamrater i hushållerskans rum på Argyle-house. Medan resvagnen förspändes underrättades hon om, att hertigen ville tala med henne, och infördes i en praktfull salong, där hon till sin överraskning fann, att han önskade föreställa henne för sin fru och sina döttrar.
— Här kommer jag till er, hertiginna, med min lilla landsmaninna, sade han. Med en här av unga karlar, lika raska och beslutsamma som hon, skulle jag ej frukta att gå en mot två!
— Å, pappa, svarade en livlig, ungefär tolv år gammal flicka, kom ihåg, att ni var fullt en mot två vid Sheriffmuir och likväl — härvid sjöng hon den välbekanta balladen:
”En påstår vi vann, en påstår de vann,
en ann vill ge ingen den heder,
men ett vet dock jag: att det stod ett slag
vid Sheriffmuir — själv var jag med där.”
— Vad, jag tror lilla Mary blivit tory? — Det blir just vackra nyheter för vår landsmaninna att föra upp till Skottland!
— Vi kunna gärna allasammans bli tories, för den tack vi haft, för det vi varit whigs, sade den unga fröken.
— Se så, håll mun på er, era oförnöjda markattor, och gå och klä på era dockor, och vad slaget vid Dumblane[1] beträffar, så säger jag blott
”Och var det ej väl gjort, ej väl gjort, ej väl gjort,
än sen då? — Så göra vi om det på nytt!”
— Pappas kvickhet är på upphällningen, sade lady Mary. Den stackars herrn upprepar ideligen sina egna ord — han sjöng detta på slagfältet, då man berättade honom, att högländarna huggit ned hans vänstra flygel med sina bredsvärd.
En lugg blev svaret på detta utfall.
— Ah, de tappra högländarna och deras blanka bredsvärd, sade hertigen. Jag önskar, det må gå dem väl, trots allt vad ont de gjort mig, som det heter i visan. — Men skynda er nu, era yrhättor, och säg något artigt åt er landsmaninna! — Jag önskar, ni hade hälften av hennes goda naturliga förstånd, och jag hoppas, att ni måtte bli lika rättskaffens och uppriktiga.
Hertiginnan trädde nu fram och försäkrade Jeanie med några få ord, vari det låg lika mycken välvilja som artighet, om sin aktning för hennes kärleksfulla och likväl fasta karaktar och tillade därefter: — Då du kommer hem, skall du kanske ytterligare få höra av mig.
— Och av mig också! — Och av mig också! — Och av mig, Jeanie! ropade, var efter annan, de unga fröknarna, ty ni är en heder för det land, som vi ha så kärt.
Överraskad av dessa lovord och okunnig om, att hertigen genom de efterforskningar han anställt erhållit kunskap om hennes uppförande vid systerns rättegång, förmådde Jeanie endast att rodnande och under upprepade nigningar svara: — Mycken tack! Mycken tack!
— Men du får inte resa, Jeanie, utan doch an dorroch,[2] det kan du behöva för att styrka dig med under vägen, sade hertigen.
En bricka med vin och bakverk stod på bordet. Han tog ett glas och drack en välgångsskål ”för alla redliga hjärtan, som älska Skottland”, samt bjöd även sin gäst ett glas.
Men Jeanie avböjde det, i det hon förklarade, ”att hon ännu aldrig i sitt liv smakat vin”.
— Aldrig smakat vin, Jeanie? sade hertigen. Vinet fröjdar ju, som du vet, människans hjärta.
— Ja, sir! Men min far är lik Jonadab, Rechabs son, som ålade sina barn att aldrig dricka vin.
— Jag trodde din far skulle haft mera förstånd, sade hertigen, så framt han inte föredrar brännvin. Men om du inte vill dricka, Jeanie, så måste du åtminstone äta något, på det mitt hus må bevara sitt rykte för gästfrihet.
Han trugade på henne ett stort stycke tårta och ville ej tillåta henne bryta av en bit och lägga resten tillbaka på brickan. — Stoppa det i fickan, Jeanie, sade han. Du kommer nog att äta det med god aptit, innan du får se S:t Giles' torn. Give Gud, att jag finge se det lika snart som du! Och lycklig resa nu, och många hälsningar till alla mina vänner i och omkring Gamla Röknästet![3]
Med en blandning av detta förbindliga sätt, som hos honom var något medfött, och en krigares rättframma väsen skakade han därefter hand med sin skyddsling och överlämnade henne i Archibalds vård, övertygad om, att han genom den ovanliga uppmärksamhet, han själv ägnat henne, tillförsäkrat henne ett aktningsfullt bemötande av sina tjänare.
Hon fann följaktligen under loppet av sin resa sina båda reskamrater beredvilliga att visa henne all möjlig hövlighet, så att, vad bekvämlighet och trygghet beträffade, hennes återresa från London var betydligt olika hennes resa dit.
Hennes hjärta var även lättat från den börda av sorg, blygsel, bekymmer och fruktan, som tyngt på hennes sinne före hennes samtal med drottningen i Richmond. Men människosjälen är så besynnerligt nyckfull, att den, då den befrias från verkliga lidanden, ofta plägar hängiva sig åt farhågan för inbillade olyckor, och detta var även nu fallet med Jeanie, som var mycket orolig över, att ej något avhörts från Ruben Butler, vilken hade så mycket lättare för att skriva än hon.
— Det skulle ha kostat honom så litet besvär, sade hon för sig själv, ty jag har sett hans penna gå lika fort över papperet, som den nånsin gjorde över vattnet, då den ännu fanns i vildgåsens vinge. Ack, herregud, kanske han är sjuk! — Men då skulle väl min far ha skrivit något därom! — Eller kanske han ångrat sig och inte vet, hur han skall meddela mig, att han förändrat tankar. Men det behöver han inte oroa sig så mycket över, fortfor hon, i det hon rätade upp sig och en tår av rättmätig stolthet och sårad kärlek vid denna misstanke trängde fram i hennes öga. Jeanie Deans är inte den, som tänker hålla honom fast i rockärmen eller påminna honom om det, som han önskar glömma. Jag skall likafullt önska honom lycka och sällhet, och skulle han få en prästlägenhet i vår ort, så skall jag i alla fall gå och höra honom predika, för att visa att jag ej hyser något agg. Då hon föreställde sig detta uppträde, smög tåren sig ned för hennes kind.
Jeanie hade tillräcklig tid att överlämna sig åt dessa vemodiga drömmerier, ty hennes reskamrater, som voro tjänare i ett förnämt hus, hade naturligtvis många samtalsämnen, vilka omöjligt kunde hava något intresse eller nöje för henne. Hon hade därför överflödigt tillfälle att anställa betraktelser och plåga sig själv under den tid av flera dagar, som de, för att ej anstränga hertigens unga hästar, behövde för att framkomma till Carlisle.
Då de nalkades denna urgamla stad, varseblevo de en stor folkhop, samlad på en höjd ett litet stycke från landsvägen, och erforo av några fotgängare, som söderifrån skyndade sig dit, att orsaken till folkskockningen var allmänhetens lovvärda önskan att se en fördömd skotsk trollpacka och tjuvkona på Haribeebacken där borta få hälften av vad hon förtjänt, ty hon skulle bara hängas, fastän hon bort brännas levande och ändå kunnat tacka Gud, att hon sluppit undan för så gott köp.
— Bäste mr Archibald, sade den utvalda mejeriförestånderskan, jag har aldrig i mitt liv sett en kvinna hängas, utan bara fyra karlar, vilket var en ganska vacker syn.
Men mr Archibald var en skotte och lovade sig ej något så utomordentligt stort nöje av att se sin landsmaninna undergå det straff, den oblidkeliga lagen stadgade. Dessutom var han en förståndig och finkänslig man, och Jeanies senare familjeförhållanden samt anledningen till hennes Londonsfärd voro honom ej obekanta, varför han helt torrt svarade, att det var honom omöjligt att stanna, emedan han hade åtskilligt att uträtta åt hertigen i Carlisle och fördenskull måste vara där i tid. Han tillsade följaktligen postiljonerna att köra på.
Landsvägen framströk på den tiden ungefär en fjärdedels mil från den kulle, vilken kallas Haribee eller Harabeebacken och som, fast den blott är av obetydlig höjd, likväl, till följd av den omgivande traktens flackhet, synes på långt avstånd. Mången rövare och bandit har här dinglat i galgen under krigen och de föga mindre fientliga vapenvilorna mellan båda länderna, och på senare tider hava andra lika summariska som skonslösa avrättningar ägt rum på Harabee, ty dessa gränsprovinser förblevo länge oroliga och voro även vid tidpunkten för vår berättelse råare än de, som lågo längre inåt England.
Postiljonerna körde på, följande vägens krökning utmed kullens fot. Men mrs Dolly Duttons ögon, som jämte hennes huvud och hela välmående person oavlåtet voro riktade åt skådeplatsen, kunde tydligt urskilja konturerna av galgen, som skarpt avtecknade sig mot den klara himmeln, samt den mörka skugga, som bildades av bödelns och delinkventens gestalter på de fina pinnarna av den långa luftiga stegen, tills en av dem svävade i luften under otvetydiga tecken till dödskamp, ehuru den till följd av avståndet ej syntes större än en spindel hängande på sin osynliga tråd, medan den andra skyndsamt nedsteg från sin upphöjda plats och försvann bland den kringstående hopen. Denna utgång på det tragiska uppträdet avpressade naturligtvis mrs Dutton ett anskri, varvid Jeanie med instinktlik nyfikenhet vände huvudet åt samma håll.
Åsynen av en förbryterska, som undergick samma rysliga straff, varifrån hennes älskade syster så nyss blivit räddad, var för mycket, kanske ej för hennes nerver, men för hennes känslor, och halvt vanmäktig vände hon huvudet åt andra sidan av vagnen. Hennes kvinnliga reskamrat överhopade henne med frågor och anbud om bistånd och yrkade i samma andedrag på, att vagnen skulle stanna och en läkare tillkallas, att droppar, bränd fjäder, assa fætida, friskt vatten och hjorthornsspiritus skulle anskaffas. Archibald, som var mera lugn och sansad, befallde blott, att man skulle köra på, och det var först sedan de kommit förbi det gräsliga skådespelet, som han, då han varseblev dödsblekheten på Jeanies ansikte, lät vagnen hålla och själv hoppade ut för att anskaffa det lättast åtkomliga bland de av mrs Dutton föreslagna läkemedlen, nämligen ett glas friskt vatten.
Medan Archibald under detta välvilliga bemödande förbannade dikena, som ej innehöllo annat än gyttja, och tänkte på sin hembygds tusentals forsande källor, började de folkhopar, som bevistat avrättningen, på sin återväg till Carlisle gå förbi den stillastående vagnen, varvid Jeanies uppmärksamhet ofrivilligt fästes vid deras samtal, liksom barn ivrigt lyssna till spökhistorier, ehuru de på förhand veta, att de sedermera skola ihågkomma dem med ängslan. Av de orediga ord, som hon endast otydligt hörde, kunde Jeanie ej komma underfund med något vidare, än att ifrågavarande lagarnas offer dött som en förhärdad synderska, utan att frukta Gud eller människor. — En förstockad, hårdnackad kvinna, sade en bonde, i det han traskade förbi i sina träskor med ett larm som en travande draghäst.
— Hon har gått till sin herre med hans namn i munnen, sade en annan: Det är en riktig skam, att landet på det här sättet skall anfäktas av skotska häxor och skotska tjuvkonor — men jag säger, häng och dränk dem!
— Ja, ja, far Tramp, ta bort galgen, ta bort lagen — nej, häng trollpackan, så blir det mindre ofog ibland oss; mina oxar ha varit klena de här två månarna.
— Och mina barn ha också varit krassliga, svarade hans granne.
— Håll era försmädliga tungor, era bondlurkar, sade en gammal kvinna, som linkade förbi dem, då de stodo och samtalade nära vagnen. Den där var ingen häxa, utan en tjuvkona och mörderska, som sölat sina händer i blod.
— Nej, var det verkligen så, mor Hinchup? sade den ene i en hövlig ton, i det han steg åt sidan för att släppa henne fram. Ja, ja, ni vet nog det bäst, men i alla fall ha vi blott förlorat en skotska i henne, och det är en sak, som är bättre att mista än få.
Den gamla kvinnan gick förbi utan att giva något svar.
— Jo, jo, granne, sade far Tramp, där ser man, att den ena korpen inte hugger ögat ur den andra — skotska eller engelska, häxa som häxa.
Hans kamrat skakade på huvudet och svarade i samma dämpade ton: — Jo, jo, när en Sarkfootskvinna stiger upp på kvastkäppen, äro Allonbyfruarna färdiga att sitta upp, alldeles lika säkert som ordspråket lyder om bergen —
Om Skiddaw har mössa, så
har Criffel nog reda därpå.
— Men, återtog far Tramp, tror du inte, att dottern till den där hängda kroppen är en lika arg häxa som hon?
— Jag vet inte så noga, genmälde kamraten, men folket talar om att doppa henne i Eden, och med tillönskan av en god morgon gick var och en åt sitt håll.
Just som bönderna lämnade platsen, och mr Archibald återkom med litet friskt vatten, närmade sig en hop pojkar och flickor samt en mängd lägre slödder av mognare ålder, som kommo från avrättsplatsen och under höga fröjdeskrän skockade sig omkring en lång, fantastiskt utstyrd kvinna, som dansade, sprang och hoppade mittibland dem. Ett rysligt minne vaknade hos Jeanie, då hon betraktade denna olyckliga varelse, och igenkännandet var ömsesidigt, ty med en plötslig kraftansträngning bröt Greta Löpeld sig igenom den larmande kretsen av sina plågoandar och hängde sig fast vid vagnsdörren, i det hon, halvt skrattande, halvt gråtande, utropade: — Å, vet ni vad, Jeanie? De ha hängt mor! varefter hon plötsligt, förändrande sin ton tili den mest bönfallande, tillade: O, be dem låta mig få gå och skära ner henne! — Låt mig bara skära ner henne! — Om hon också vore värre än djävulen, så är hon ändå min mor — och man skall lika litet kunna märka det på henne, som på Maggie Dickson, som redan var till hälften hängd, och dock bjöd ut salt till salu dagen efter sedan hon blivit hängd. Hennes röst var visserligen rosslig och hes och hennes hals var lite sned, men eljest skulle man inte kunnat märka någon skillnad mellan henne och vilken annan saltförsäljerska som helst.
Mr Archibald, som råkade i verklig förlägenhet därigenom, att den vansinniga höll sig fast i vagnen och samlade omkring dem sina larmande, skådelystna följeslagare, såg sig hela tiden omkring efter någon konstapel eller länsman, åt vilken han skulle kunna överlämna den olyckliga varelsen. Men då han ej varseblev någon dylik tjänsteman, sökte han att lösgöra hennes händer från vagnen för att genom ett raskt körande komma ifrån henne. Detta kunde likväl ej ske utan användande av våld, emedan Greta fortfor att hålla sig fast och förnyade sina ursinniga böner att man skulle låta henne skära ner sin mor. — Det var ju bara ett åttaskillingsrep, som ginge förlorat, sade hon, och vad vore det mot en kvinnas liv? I detsamma framkom en hop råa sällar, mest bestående av slaktare och boskapshandlare, bland vilkas kreatur på senare tiden härjat en elakartad boskapssjuka, vilken de i sin vishet tillskrevo trolldom. De lade våldsam hand på Greta och sleto henne från vagnen, i det de utropade: — Vad? Ankhåller du folk på kungens landsväg? Har du inte gjort ont nog redan med ditt mördande och dina trollkonster?
— O, Jeanie Deans! — Jeanie Deans! utropade den stackars vansinniga, rädda min mor, och jag skall föra er till Uttolkarens hus igen — och jag skall lära er alla mina vackra sånger — och jag skall säga er, vad som blev av — De sista orden överröstades av pöbelns rop.
— För Guds skull, rädda henne! — Rädda henne ur dessa människors händer! utropade Jeanie till Archibald.
— Hon är vansinnig, men fullkomligt oskyldig — hon är vansinnig, gott folk, sade Archibald. Misshandla henne inte, utan för henne till borgmästarn.
— Ja, ja, vi skola nog dra försorg om henne, svarade en av karlarna. Gå du din gata fram, min vän, och sköt dina egna angelägenheter!
— Han är en skotte, det hörs på målet, sade en annan, och om han vill komma ut ur sitt granna åkdon där, skall jag ge honom hans brokiga pläd full med sönderslagna ben.
Under sådana förhållanden kunde naturligtvis ingenting göras för Gretas räddning, och Archibald, som var en människoälskande man, tillsade postiljonerna att så fort som möjligt köra till Carlisle för att därifrån kunna anskaffa någon hjälp åt den olyckliga. Då de foro sin väg, hörde de det dova rytande, varmed pöbeln plägar inleda ett upplopp eller något grymt dåd, och även under detta gräsliga larm kunde de urskilja det olyckliga offrets gälla ångestrop, vilka likväl snart blevo ohörbara genom det snabbt ökade avståndet, och de hade ej förr inkommit på Carlisles gator, än Archibald, på Jeanies enträgna bön, skyndade till en polistjänsteman för att underrätta honom om den grymhet, som höll på att begås mot denna olyckliga varelse.
Han återkom efter ungefär halvannan timme och berättade Jeanie, att ämbetsmannen jämte några av sina underlydande genast skyndat till den olyckligas räddning, varvid han själv åtföljt dem till den gyttjepöl, vari pöbeln, enligt sitt favoritbestraffningssätt höll på att doppa henne, samt att det lyckats dem att befria henne ur hennes plågoandars händer, ehuru hon då var fullkomligt sanslös av den misshandling hon undergått. Han tillade, att han sett henne föras till hospitalet och att han hört, att hon återkommit till sans, samt att man hoppades, att hon snart skulle varda återställd.
Den sista uppgiften var likväl en liten avvikelse från sanningen, emedan Greta Löpeld ej förmodades kunna överleva den behandling hon undergått. Men Jeanie tycktes vara så häftigt upprörd, att mr Archibald ej ansåg det rådligt att med ens meddela henne det värsta. Hon såg verkligen också så uppskakad ut av denna tilldragelse, att hennes följeslagare, ehuru de ursprungligen haft för avsikt att begiva sig till Longtown samma afton, likväl ansågo klokast att tillbringa natten i Carlisle.
Detta var synnerligen angenämt för Jeanie, som beslutat att om möjligt förskaffa sig ett samtal med Greta Löpeld. Då hon nämligen sammanställde Gretas vilda hugskott med Georg Stauntons berättelse, vaknade hos henne det hoppet, att hon av henne möjligen skulle kunna inhämta någon upplysning om, vad som blivit av det olyckliga barn, vilket hennes syster så grymt måst lida för. Visserligen tillät ej den stackars Gretas rubbade själstillstånd henne att hysa stort hopp, att hon skulle kunna erhålla någon gagnelig underrättelse av henne, men sedan Gretas mor undergått sitt välförtjänta straff och förstummats för evigt, var detta hennes enda utsikt att erhålla något slags upplysning, och hon var obenägen att låta tillfället gå sig ur händerna.
Hon dolde sin egentliga avsikt för mr Archibald och föregav, att hon blott av mänsklighet ville se efter, huru Greta, som hon förut lärt känna, behandlades under sin nuvarande olyckliga belägenhet. Med sin vanliga tjänstfärdighet begav sig mr Archibald genast till det hospital, dit han sett den olyckliga föras, och återkom med det svaret, att läkarna uttryckligen förbjudit henne att se någon. Då denna anhållan påföljande dagen förnyades, meddelade man mr Archibald, att hon visat sig så lugn och sansad, att hospitalspredikanten ansett det lämpligt att läsa böner vid hennes säng, men att sinnesförvirringen åter kommit på henne, så snart han avlägsnat sig. Hennes landsmaninna kunde emellertid få se henne om hon ville. Hon troddes ej komma att leva mer än högst ett par timmar till.
Så fort Jeanie fick höra detta, skyndade hon, åtföljd av sina reskamrater, till hospitalet, där de funno den döende i en sjuksal, som innehöll tio sängar, av vilka endast den, vari Greta låg, var upptagen.
Då de inträdde, sjöng hon en av sina gamla visstumpar och föråldrade melodier med en röst, som ej längre var överansträngd av vanvett, utan mildrad och dämpad av kroppslig utmattning samt uttryckande ett djupt svårmod. Hon var ännu vansinnig, men ej längre i stånd att uttrycka sina kringirrande tankar i samma vilda tonfall som under sitt forna överspända själstillstånd. Döden talade i de klagande tonerna av hennes röst, i vilken det låg något vemodigt insövande, som påminde om de vaggvisor, varmed en mor plägar inlulla sitt barn i sömn. Då Jeanie inträdde, hörde hon först melodien och sedan en del av orden — de tycktes vara en stump av en munter skördesång.
”Slut är vårt dagsverk, slut är det,
nu torkar odlarn pannan het,
den sista vagnen hemåt går,
och glada frihetstimmen slår.
Det varder natt, då sol gått ned,
och dag, som flyr, tar mödan med,
och är först hösten väl förbi,
vår skördefest då fira vi.”
Sedan sången tystnat, gick Jeanie fram till sängen och kallade Greta vid namn, men intet tecken till igenkännande visade sig. Tvärtom bytte den sjuka om ställning, som om hon förargat sig åt, att man störde henne, och ropade otåligt: — Sjuksköterska, sjuksköterska, vänd mitt ansikte till väggen, så att jag aldrig må svara på det namnet mer och aldrig mer se till något av denna syndiga värld!
Sjukvakterskan lade henne, som hon önskat, med huvudet mot väggen och ryggen mot dagern. Så snart hon kommit till ro i denna ställning, började hon återigen att sjunga i samma dämpade, växlande toner som förut, liksom om hon åter kommit in i den stämning, vari hon befann sig, då Jeanie inträdde. Melodien var likväl olika och liknade nästan en metodisthymn.
”När livets strid är slutad här,
din bröllopsdräkt fullbordad är,
och tron fördriver tvivlets natt,
och hoppet höjer vingen glatt,
när kärleken, som fängslad var,
till fria rymder längtan har —
då kasta från dig stoftets skrud.
Stig, kristen, fri från synd till Gud!”
Melodien var högtidlig och rörande, särdeles då den, såsom nu, sjöngs av en röst, som varit vacker och som av mattigheten erhållit en ökad ljuvhet, om den ock därigenom förlorat i styrka. Även Archibald, ehuru en hovtjänare och fritänkare, vart förvirrad, om ej rörd. Dejan snyftade, och Jeanie kände, hur tårarna ofrivilligt kommo henne i ögonen. Själva den vid dylika uppträden vana sjuksköterskan tycktes vara djupt upprörd.
Den sjuka vart nu synbart svagare, vilket antyddes av den emellanåt påkommande svårigheten att andas, samt av ett svagt stönande, som utvisade, att naturen höll på att duka under i den sista striden. Men sångens ande, som ursprungligen i hög grad måste hava behärskat denna olyckliga varelse, tycktes vid varje mellanskov av lindring triumfera över hennes smärta och svaghet, och märkvärdigt nog röjdes i hennes sånger alltid något, som kunde lämpas på hennes närvarande belägenhet. Den följande tycktes vara ett fragment av någon gammal ballad.
”Lord Archibald, min bädd är kall,
för sorg jag ej kan sova,
men likadant i morgon skall
det gå dig, vill jag lova!
I tärnor, hädan går nu jag,
men I fån icke gråta!
Sitt liv skall den, som mig i dag
har dräpt, i morgon låta.”
Hon förändrade nu ånyo melodien till en vildare samt mindre enformig och regelbunden, ehuru vittnena till detta sorgliga uppträde ej kunde uppfatta mer än en lösryckt del av orden:
”Arla I skogen går
Maisie, den unga,
ljuvligt i djupa snår
trasten hörs sjunga.
Säg, lilla fågel, säg
när skall jag gifta mig?
Den dag sex herremän
till kyrkgåln bära dig.
Vem bäddar brudsäng min?
Fågel, låt höra!
Jo, det skall dödgrävarn
åt dig få göra.
Lysmasken skall sitt sken
kring graven gjuta,
ugglan från tornet sitt
välkommen tjuta.”
Hennes röst bortdog med de sista tonerna, och hon föll i en slummer, varur hon, såsom den erfarna sjukvakterskan försäkrade dem, aldrig eller också först i dödskampen skulle uppvakna.
Hennes förutsägelse slog in. Den stackars vansinniga gick hädan utan att vidare giva ett ljud ifrån sig, dock voro våra resande ej vittnen till denna katastrof. De lämnade hospitalet, så snart Jeanie övertygat sig om, att ingen upplysning rörande hennes systers missöden vore att hoppas av den döende.