Mortensen Lagerlöf 1913/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  IV.
Selma Lagerlöf (Andra Upplagan)
av Johan Martin Mortensen (1864–1940)


[ 54 ]

V.

Om man får döma efter Selma Lagerlöfs böcker, älskar hon icke städerna. Säkerligen avskyr hon deras raka gator, kvalmiga luft, deras artificiella seder och små hänsyn. Liksom Nils Holgersson och vildgässen far hon dem hastigt förbi, sedan hon artigt och vänligt sagt så mycket gott om dem som möjligt. Men hon älskar framför allt landet och naturen, de stora vidderna, skogarnas djup, de fruktbara älvdalarna, bergen, som förtona i fjärran och de leende sjöarna.

Hennes naturuppfattning sätter också sin prägel på hennes människoskildring.

De människor, som hon älskar att framställa, utmärka sig aldrig genom något mera komplicerat väsen. Om väckelsepredikanten Hellgum är en av de svagast tecknade karaktärerna i »Jerusalem», om han aldrig blir annat än en skugga, vars stora inflytande över menigheten man knappast förstår, beror detta därpå, att hans själsliv är av den sammansatta art, som Selma Lagerlöf icke gärna rör vid. Hon intresserar sig icke för dylika undan[ 55 ]tagsvarelsers psykologi. Troligen av samma skäl har Gaetano, socialistledaren, agitatorn, drömmaren i »Antikrists Mirakler» endast blivit en älskare och — ett namn. Om Marianne Sinclair, världsdamen, antydes det, att hon är en överlägsen, modern och reflekterad natur. »Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den ende åskådaren. Hon var ej människa mer, hon led ej, gladdes ej, älskade ej, hon utförde den sköna Marianne Sinclairs roll, och själviakttagelsen satt med stirrande isögon och flitiga, sönderplockande fingrar och såg henne uppträda. Hon var delad i två hälvter.» Men märker man egentligen mycket till denna reflekterande läggning i hennes uppträdande? Är hon icke ganska naiv i balkongscenen — den förtjusande balkongscenen.

En kvinna, som bär den intellektuella överlägsenhetens prägel är däremot majorskan, där hon sitter fängslad och får besök av Elisabet Dohna. Hennes världserfarenhet, hennes vana att bedöma människor framträder skarpt i samtalet med den unga grevinnan:

»Barn, barn,» utbrister majorskan, »hur kunde ni gå och gifta er med den dumme Henrik Dohna?»

[ 56 ]»Men jag älskar honom.»

»Jag ser, hur det är, jag ser, hur det är,» säger majorskan. »Ett snällt barn och ingenting mer, gråter med de bedrövade och skrattar med de glada. Och tvungen att säga ’ja’ till den förste, som säger: ’Jag älskar dig!’ Ja visst, ja. Gå nu in och dansa, min kära unga grevinna. Dansa ni och var glad! Det finnes ingenting ont i er.»

I denna replik finnes hela Elisabet Dohnas väsen samlat och analyserat och icke blott Elisabets, utan en stor skara andra unga kvinnors, som äro fyllda av det äkta kvinnliga behovet att giva och därför icke väga gåvans värde.

Men det är inom ett helt annat område, som Selma Lagerlöf vanligen rör sig. Hon skildrar de enkla, de naiva och osammansatta själarna. Hon skildrar aldrig samhällsindividen och aldrig människan i vardagssituationen. Det är det inre och det allmänmänskliga, som hon för fram. Och behandlar hon någon gång ett nutidsämne som i novellen »Gravskriften», är det en ren själshistoria, i vilken just visas huru en person, sättande sig upp mot det konventionella, och uteslutande följande sin naturs krav, når upp till en högre och ädlare etisk tillvaro.

Det vill säga, att hon framför allt älskar att måla det mest elementära, det instinktiva i

[ plansch ]
Vid skrivbordet.
Vid skrivbordet.

Vid skrivbordet.

[ 57 ]människan, det som står i omedelbar förbindelse med naturen. Den lille Nils Holgersson, hennes sista skapelse, är i viss mån typisk för hela hennes människoskildring. Han äger visserligen icke Mowglis halvt mystiska djursjäl, men också han är dock ett naturväsen, som förstår fåglarnas språk och skyr människornas närhet.

På grund av denna hennes läggning lyckas det också för Selma Lagerlöf att med sådant mästerskap framställa vansinnet. Med vilken säkerhet är icke Lövenborg tecknad! Hans oro, när han kommer ombord på pråmen, som skall föra kavaljererna nedför älven (hans vansinne härrör av att hans fästmö drunknat), hans betagenhet, då han spelar på sitt träklaver, hans aningar i smedjan den natt, då majorskan ligger döende! Med samma mystiska förståelse följer hon Hedes förvirrade tankar i den mästerliga berättelsen »En Herrgårdssägen».

Av särskilt intresse är det emellertid att iakttaga hennes människoskildring i »Gösta Berlings saga» och i »Jerusalem».

Almqvist, som älskade nya och underliga ord, fann en gång på att kalla en av sina skildringar för en romaunt. Han ville med detta namn antyda, att den stod mitt emellan epos och roman, mitt emellan heroisk och verklighetsskildring. Det [ 58 ]finnes få böcker, för vilka en dylik mellantitel skulle vara mera naturlig än för Selma Lagerlöfs förstlingsskrift. Som redan sagt erinrar den i rent yttre avseende icke så litet om ett epos. Man kan ännu tydligen se, att den genomgått ett versstadium, och att det ursprungligen varit epopeen på vers, som föresvävat författarinnan. Hennes ordval strävar överallt att framkalla intrycket av egendomlighet och storhet. Det sväller och brusar av övermodig, förtätad känsla. Boken är ett kraftutbrott, som blottar en ny ådra i svensk diktning. Själva grundtonen i berättelsen är betagenhet, entusiasm, hemlighetsfullhet, denna vördnad och rysning, som det förflutna framkallar i människosinnet. Det är en följd av sägner, som man hör de gamla berätta. Det är som sutte man själv en kulen vinterafton uppe på en gammal värmländsk herrgård. Snön yr utanför, men inne lyser lampan och sprakar brasan. Och i den sena nattimman, då sinnena uppvärmts, och hemskheten utanför söker sig uttryck i ord, flyta dessa sägner från de gamlas läppar. Det är minnen från föräldrars och farföräldrars tid, en hel trakts färgrika sägner om kärlek och hat, om mord och blod, om vilda seder, glada sällar och sköna kvinnor. En bestämd historisk prägel vilar över det hela. Man befinner sig i tiden strax efter Napoleonskrigen. Sådana [ 59 ]figurer som kusin Kristoffer, överste Beerencreutz och den lille trumslagaren, vilka själva deltagit i striderna, medföra liksom ett återsken från den stora världsbranden. Eller vilken ypperlig tidsmålning är icke denna tablå med sin balkongscen i spanska färger, under vilken Gösta Berling, trubaduren, kysser den eldiga signoran inför den naiva publiken av applåderande brukspatroner i salongen. Det är äkta romantik från tjugu- och trettiotalet.

Det är en sägnernas värld, i vilken hon inför oss, men verkligheten skönjes under sagans slöja. Hon skildrar gammalt, patriarkaliskt herrgårdsliv i Värmland. Sju bruk har majorskan fått i arv efter sin älskare Altringer. Hon styr och ställer själv med dem och sitter som härskarinna på Ekeby. Hon har församlat ikring sig en stab av kavaljerer, en hel flygel full av de underligaste sällar och original: Den försupne prästen Gösta Berling, som liknar en Fritiof i mannakraft och skönhet, den djärve Beerencreutz, den klotrunde och jovialiske patron Julius, filosofen, farbror Eberhard, den store musikern Lilliecrona, uppfinnaren Kevenhüller och vad de för övrigt alla heta.

Det icke minst egendomliga med den värld, i vilken författarinnan inför oss, ligger däri, att alla vanliga konventionella begrepp och seder icke spela [ 60 ]någon roll. Här är det icke frågan, om människan är rik eller fattig; icke heller finnas några egentliga ståndsfördomar. Alla äro lika. Det är individens människovärde, som i sista hand avgör allt. Kapten Lennart har fått fem års straffarbete för en stöld, som han förmenas hava begått. Icke drager sig någon bort från honom därför, när han kommer ut från fängelset! Tvärtom. Alla hälsa honom hjärtligt, och kavaljererna inbjuda honom strax till ett muntert lag.

Denna majorska är själv en egendomlig gestalt. Hon har varit traktens största skönhet med en den mest romantiska kärlekssaga. Än sitter hon i frasande siden vid sitt rikt dukade bord som traktens förnämsta ståndsperson; en annan gång finna vi henne på landsvägen, rökande sin kritpipa och körande en fora. Hon slår sig ned på krogen och samtalar med en försupen tiggare, som just stulit en säck mjöl; för att rädda honom från förtvivlan, för att bringa honom till besinning berättar hon sitt eget livs historia.

En annan scen, som på ett ypperligt sätt illustrerar detta liv och dessa människor, är auktionen på Björne. Melchior Sinclair har bortspelat sitt samtycke till Gösta Berlings giftermål med hans dotter. Men han tror aldrig, att den stolta Marianne skall sänka sig ned till Gösta Berling. Då [ 61 ]han får veta, att hon älskar Gösta, och att hon kysst honom, blir han utom sig. Han har icke längre något att leva för. Han gripes av raseri, blir till ett vilddjur, som stänger dottern ute från sitt hem, slår modern, dricker som en galning, förstör allt omkring sig, och ställer till auktion på den högt älskade fädernegården. Själv tager han som en krögare plats vid bränvinskaggen bakom disken och häller i supar åt dem som göra de bästa buden. En elak anmärkning av Sintram, att Brobyprästen, som han djupt hatar, ärnar inropa hela gården, återför honom till ett slags besinning. Med buteljen i hand jagar han alla på flykten och lägger sig att sova ruset av sig på några sammanrafsade kuddar. Och i det blidaste och tåligaste lynne far han nästa morgon för att återhämta sin dotter till fädernegården.

Det djupaste draget i dessa människors karaktär ligger däri, att de icke äro styrda av tanke och vilja. Selma Lagerlöf säger det själv: Tänkte aldrig den tidens människor på vad de gjorde? frågade vi. »Visst tänkte de barn,» svarade de gamla. »Men inte som vi tänka,» envisades vi. Denna iakttagelse är alldeles riktig. Alla dessa älskvärda människor, som röra sig i Gösta Berlings saga, leva med hjärtat och icke med huvudet. De analysera icke, draga icke slutsatser, beräkna icke på det torra [ 62 ]och nyktra sätt som vi göra. De ledas uteslutande av stundens ingivelse, av passionen, tillfälligheten, nuets nyck, blodets nyckfulla gång. Därav också denna vansinnets eld, som är över dem. Kavaljererna regera på Ekeby. Dans och jaktpartier avlösa varandra. På järnet, som bruket sålt till Göteborg, tänker ingen. Allt går vind för våg. Märkvärdigt nog går det ändå, fast snarast som ett Herrans under. Allt blir till ett äventyr. »På deras (kavaljerernas) tid skummade starkt, beskt öl utför Björksjöfallets breda gråstenstrappa, och Lövens långa sjö var ej fylld med vatten utan med brännvin. På deras tid lades intet tackjärn i ässjan, men smederna stodo i skjorta och trätofflor framför härdarna och vände ofantliga stekar på långa spett, medan smedpojkarna med långa tänger höllo späckade kapuner över glöden. I de dagarna gick dansen över bruksbackarna. Då sov man på hyvelbänken och spelade kort på smedjestädet. I de dagarna smiddes intet järn.»

Dessa kavaljerer hava majorskan att tacka för allt. Men det behöves endast, att den elake Sintram inbillar dem, att majorskan gjort ett kontrakt med Satan, att en av dem varje år skall utlämnas till mörkrets furste, för att hon efter behag skall få styra och ställa på Ekeby, och deras tacksamhet mot välgörarinnan vändes i hat. Efter en julnatt, [ 63 ]tillbragt i sus och dus i Ekeby smedja, sker utbrottet vid julmiddagen. Kavaljererna hava placerats vid ett särskilt bord, under det att majorskan ståtar med sina inbjudna gäster vid högtidsbordet. Christian Berg, mera ett troll än en människa, får plötsligen för sig, att det ej är hjärpar utan kråkor, som man serverar dem. Måttet är rågat. En för en griper han fåglarna på fatet och slungar dem i väggen. Han smädar värdinnan. Men han har icke väl inför de församlade ståndspersonerna utkastat beskyllningen, att Altringer varit hennes älskare, och att hon på så sätt förvärvat de sju gårdarna, förrän han gripes av den djupaste ånger: han går runt ikring bordet på sina knän: »Jag är full,» ropade han, »jag vet inte, vad jag säger, jag har ingenting sagt. Hund och träl, hund och träl och ingenting mer har jag varit för henne i fyrtio år. Hon är Margareta Celsing, som jag tjänat hela mitt liv. Jag säger ingenting ont om henne. Skulle jag säga något om den vackra Margareta Celsing! Jag är hunden, som vaktar hennes dörr, trälen, som bär hennes bördor. Hon må sparka mig, hon må slå mig, men ni ser ju, att jag tiger och tål. Jag har älskat henne i fyrtio år. Hur skall jag kunna säga något ont om henne.»

Det är fantasien och känslan som styra dessa människor. Alla slå de om från den ena känslo[ 64 ]stämningen till den andra lika hastigt som Christian Berg. Man vet aldrig, vad de skola företaga sig i nästa ögonblick. Se på denne patron Julius, som i sjutton år en gång om året överfalles av samvetskval och beslutar att resa hem till sin mor. Några timmar efter det han under tårar farit bort i den välpackade skrindan, är han åter tillbaka på Ekeby. Musikern Lilliecrona slites ständigt mellan kärleken till äventyrsvärlden på Ekeby och det lugna hemmet, där han har sin älskade hustru och sina barn.

Det är i denna krets av män, som Gösta Berling är den allmänt beundrade hjälten. Alla kvinnor älska honom, alla män böja sig inför hans manhaftighet och styrka. »Han är de starka ordens, de lysande gärningarnas man, en hjälte, en hjälte.» Kanske snarare en skald. Vilka omslag i denne mans liv! Se honom först, där han står på predikstolen, fylld av hat över de anklagelser man slungat emot honom. Men plötsligen veknar hans sinne, då han betänker, att det är sista gången, som han har rättighet att förkunna Guds ord. Tankarna sväva ned över honom som en flock tama duvor, och orden strömma så betagande från hans läppar, att hela församlingen sitter gripen och anklagelserna förstummas.

Han är alltid ögonblicksmänniska. Han har lovat kaptenskan på Berga, att ordna förhållandet

[ plansch ]
Selma Lagerlöfs nuvarande hem i Falun.
Selma Lagerlöfs nuvarande hem i Falun.

Selma Lagerlöfs nuvarande hem i Falun.

[ 65 ]mellan hennes son och Anna Stjernhök. I stället förälskar han sig själv i Anna Stjernhök, överhöljer henne med kyssar, enleverar henne. Men när vargarna förfölja dem under slädfärden, ser han däri Guds finger och avlämnar henne utanför dörrarna på Berga.

Han älskar Marianne Sinclair, men han kan icke fasthålla henne och slutar med att övergiva henne. Huru ofta har man icke i det verkliga livet påträffat denna typ, sångarbrodern, vacker, begåvad, oemotståndlig, full av ädla tankar, men svag, viljelös, motståndslöst följande ögonblickets ingivelse. I fel som förtjänster är han äkta svensk och härstammar från dessa sorglösa äventyrare, som fordom översvämmat Tysklands och Frankrikes slätter och där övat stordåd.

Dessa män röra sig, svärmiska och förälskade, omkring en krets av kvinnor, vars skönhet, behag och övriga dygder författarinnan skildrar med översvinnliga ord. Det är deras närvaro, som icke minst skapar denna anda av romantisk ridderlighet, som i så hög grad utmärker sagan. Vilken beundran fyller icke dessa hjältars själar för majorskan, utbränd, hård till sinnet, manhaftig, mest lik en av Walter Scotts häxor. Men de minnas henne som den underbart vackra Margareta Celsing, hon en gång var. Där är världsdamen Marianne Sinclair [ 66 ]och den fjära, men också ömma Anna Stjernhök, hjältinnan i balen på Ekeby. Och där är Ebba Dohna, som nästan är ett italienskt helgon. Och där är denna skära, oändligt intagande Elisabet Dohna, en nordisk vitsippa.

Alla dessa kvinnor äro lika omedelbara, lika litet konventionella som männen. För dem är kärleken allt. Utan beräkning och utan betänkande gå de helt upp i sin stora känsla.

Sällan har det rent elementära i det svenska nationallynnet blivit så ypperligt framställt som i Gösta Berlings saga. Själva berättelsens rytm rör sig i samma häftiga takt som dessa människors lynnen. Den går i hurtigt språng från den ena känslosträngen till den andra. Med undantag av Bellman har kanske ingen så ypperligt återgivit denna hänförelse, denna yra, som är den ena ytterligheten hos denna tröga nation full av hetsigheter.

I »Jerusalem» möter oss en annan värld, delvis en ny värld, men i sina djupaste drag präglad av samma egendomligheter som »Gösta Berlings saga».

»Jerusalem» börjar som en ättesaga om Ingmarssönerna, växer ut till en hel sockens historia, till berättelsen om en religiös väckelse och en pilgrimsfärd till Jerusalem. Därunder blir den till en storstilad skildring av den svenska bonden, hans [ 67 ]hårda strid med den steniga fosterjorden, hans möda i skog och på fält, hans oändlighetskänsla och religiösa allvar.

Ett myller av människor, ett helt folk möter oss här. Delvis hava dessa gestalter en annan karaktär än kavaljererna och damerna i Gösta Berlings saga. Här uppträda inga riddare i silke och guld, inga damer i svarta spetsslöjor. De äro bönder, slutna och stela, fåmälta och betänksamma, sävliga och tröga. Deras syn på tingen kan ofta förefalla nykter och torftig, men den är nödvändig för de fattiga förhållanden, under vilka de leva. Starkt i ögonen fallande är också deras klokhet, deras kärlek till den lagbundna ordningen och till den torva, som de plöjt från far till son. Huru typiskt, att de alla först skåda efter en hövding och sedan följa honom till det yttersta. »I den socknen,» säges det i berättelsen, »äro de vanda vid, att någon skall styra och ställa för dem.» Ett annat betecknande drag, som skarpt framhålles, är bristen på sentimentalitet. De känna icke till någon pjoskig medömkan med sig själva eller andra, utan i sinnets hårda läggning erinra de icke så litet om de gamla isländska sagornas hjältar. De förlora icke fattningen även under sina största lidanden. Karin Ingmarsson ser klart, att hennes man, som super, är dömd till undergång, och hon tager kallt sina mått och steg. [ 68 ]När Eljas halvt druckit ihjäl hennes broder Lill Ingmar, lyfter hon först tyst ned gossen ur vagnen, bär in honom i lillkammaren och söker uppliva honom. När detta icke lyckas, går hon in till mannen i storstugan, där denne sitter och äter frukost, lägger handen på hans skuldra och säger: »Det är bäst, att du gör dig ett gott mål, ty om du supit ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.»

En stark hederskänsla är också ett genomgående drag hos dessa kärva karaktärer, som så envist fasthålla vid sin värdighet. Halvor har en gång varit berusad. Fästmön, Karin Ingmarsdotter, slår därför upp med honom. »Du drager över mig sådan skam,» säger han. Han blir först åter glad, då Lill Ingmar räcker honom faderns gamla klocka, som han bett honom överlämna såsom ett tecken på, att hans dotter gjort Halvor orätt.

Det är sådana drag som göra dessa bönder till praktiska samhällsindivider. Kloka och näriga styra och ställa de på bästa sätt med sina ting efter världslig lag och ordning. Men under denna sträva yta döljer sig en romantisk och glödande idealism och en likgiltighet för världens former, som erinra om urkristendomens hela anarki och upprorslynne mot det, som är endast yttre, form och lag. Vi se det tydligast, om vi betrakta [ plansch ]

Selma Lagerlöf, 1908.
Selma Lagerlöf, 1908.

Selma Lagerlöf, 1908.

[ 69 ]denne Ingmar, vilken i sitt väsen liksom förkroppsligar den svenske bondens egenskaper. Det djupaste draget i hans karaktär är hans rättskänsla. Och denna rättskänsla får hos honom ett rent religiöst uttryck. Att göra som Gud befallt, det är hans högsta lag, människorna må sedan säga vad de vilja. »Vi Ingmarer behöva inte frukta människor, vi skola bara gå Guds vägar.» Det är efter dylika principer han handlar i sitt livs stora strid. Brita har dragit skam över Ingmarsgården. Ingmar skulle vara i sin juridiska rätt att skilja sig från henne. Hennes föräldrar hysa också denna uppfattning och ämna sända henne till Amerika. Men för Ingmar segrar kärleken och rättskänslan.

Det är icke svårt att se, huru det är ur samma stränga fordran, som hela den religiösa väckelsen härleder sig. Begäret att leva sitt eget liv efter sina egna föreställningar utgör det bärande draget. Detta kommer starkt fram vid det stora bönemötet i missionshuset, som utgör själva brytningen i bygdens historia, och det går igen i skildringen av alla de förnämsta personernas öden. Dessa bönder, vilka så högt älska den fäderneärvda torvan, föras slutligen av denna oändlighetskänsla ut på det långa pilgrimståget till det heliga landet.

[ 70 ]Det var hembygdens sägner, som lockade Selma Lagerlöf att på allvar gripa till pennan, och denna skara av kavaljerer utgör i sin djupa uppfattning av det svenska nästan ett nytt Bellmansgalleri. Kan man t. ex. tänka sig en mera intim blandning av äkta svenska egenskaper, än de som uppenbara sig hos denne Lilliecrona, där han går och spelar sin fiol söndagsmorgonen på de krattade trädgårdsgångarna! Och det är endast en allmänt erkänd sanning, att knappast någonstädes är den svenske bonden så trovärdigt och storslaget framställd som i Jerusalem. På samma sätt är hennes sista skapelse, Nils Holgersson, en bok om svensk natur och svensk djurvärld. Den är som en stor levande karta över det långa landet med de väldiga barrskogarna, de röda stugorna och de brusande älvarna.

Det djupaste draget i Selma Lagerlöfs författarelynne är också hennes svenskhet. Tillhörande en gammal Värmlandssläkt, berömd i svenska hävder sedan mer än tvåhundra år tillbaka, har hon djupa rötter i den svenska fosterjorden. Till kynne och uppfattning präglas hennes diktning av djup samhörighet med hennes eget folk. Fru Lenngren har i en dikt om sig själv yttrat, att hon nästan aldrig var borta; med en liten förändring, som giver uttrycket en ännu mera positiv prägel, kan [ 71 ]man om Selma Lagerlöf säga, att hon nästan alltid är hemma. Svensk natur utgör bakgrunden i hennes flesta berättelser, svenskt lynne och vildmarksliv deras djupaste innehåll.

Det är genom dylika verk och de egenskaper, som de uppenbara, som Selma Lagerlöf kommit att uttrycka en särskild sida av den nationella strömning, som i närvarande ögonblick genomgår Sverige. Sin djupaste grund har kanske denna rörelse i den härskande ställning, som bonden intager i det politiska livet alltsedan representationsförändringen 1864. I litteraturen skönjes den redan under åttiotalet som ett vaknande intresse för de olika landskapernas fysionomi. Bååth och Ola Hansson voro de första, som fingo riktigt grepp på det skånska. Stockholm och skärgården skildrade Strindberg som ingen annan. Men det är dock först med Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf, som denna riktning mot hembygdens liv växer ut till en hela landet famnande makt, för vilken tusende och åter tusende röster skälla. Det är intressant, att ett ögonblick dröja vid det olika sätt, varpå dessa sistnämnda författare uppfatta det nationella. Heidenstam fäster sig framför allt vid det historiska nationalitetsbegreppet. Han berusas av de stolta stormaktsdrömmarna, och i deras tecken nedristar han sina krönikor om Karo[ 72 ]linerna. Dessa historiska minnen spela knappast någon roll i Selma Lagerlöfs diktning. Det är folket, landet, torvan som för henne utgöra Sverige. Med hennes uppfattning kommer man aldrig i beröring med politikens beräkningar eller statssystemens irrgångar. Hon skildrar själva folksjälen i dess mystiska växt, dessa elementära makter, som äro lika eviga som folket själv.