Mortensen Lagerlöf 1913/4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
ag föreställer mig alltid, när jag
läser en bok av Selma Lagerlöf,
att hon liksom åtskilliga andra
stora berättare, icke vet, då hon
börjar, huru allt skall sluta.
Ofta nämner hon åtminstone
detaljer, som hon sedan icke
använder (skeppsgossen vid L’Univers’ undergång),
vilket sällan en författare gör, som beräknat sin
historia. Likaledes glömmer hon stundom drag, som
hon redan berättat, och giver två olika motiveringar
för samma händelse. Och det händer också, att
hennes historier inför den nyktra eftertanken kunna
förefalla icke så litet osannolika.
Men vilken rik och sprudlande fantasi har hon icke! Man märker det kanske allra tydligast, när man läser en sådan berättelse som »Herr Arnes penningar». Det är en historia utan allt djupare innehåll, vars hela framställningssätt är inspirerat av någon gammal ballad, och den vill endast ett: skrämma oss. Det är ett mästerverk av berättelsekonst med dess skickligt stegrade spänning av händelserna.
Själva hemligheten i hennes konst ligger dock däri, att det oväntade alltid inträffar. I de flesta fall vet man, då man läst några sidor av en bok, huru händelserna i huvudsak komma att utveckla sig. Men Selma Lagerlöf kan även bereda en ej alltför lättrogen läsare små överraskningar. Det finnes ett kapitel i »Gösta Berlings saga», som bär titeln »Gamla visor». Marianne Sinclair sitter i sitt rum, ordnande sina brev och papper. Det berättas, att hon har för avsikt att resa bort för alltid, sedan hon slagit upp med Gösta Berling, och fadern blivit henne förhatlig. Man tror således, att hon skall resa! Därefter får man veta, att hon förlovat sig med löjtnant Adrian. Man tror således, att hon skall gifta sig med honom. Men hon anförtror oss också, att det icke är av kärlek, utan endast av medlidande, som hon förlovat sig med den fattige löjtnanten. Nu ärnar hon slå upp med honom och till tröst giva honom en penningsumma, som sätter honom i stånd att odla fädernegården. Följaktligen tror läsaren, att Marianne tänker slå upp med honom. Men nu uppträder löjtnanten själv på scenen, och det visar sig, att han älskar Marianne, och att Marianne älskar honom. Slutet, som man icke kunnat förutse, blir att de gifta sig.
Huru skifta icke händelserna i detta kapitel, hållande oss i ständig spänning! Likvisst må man icke föreställa sig, att det är ett virtuosstycke, endast tillkommet för att med våld fasthålla läsarens uppmärksamhet. Tvärtom den oroliga gången av händelsernas utveckling har sin förklaring i Mariannes eget väsen. Det är en åldrad skönhets, en f. d . baldrottnings nyckfulla hjärta, som bestämmer berättelsens rytm. Författarinnan överraskar oss, men hon är endast överraskande som livet själv.
Ett liknande fall kan man iakttaga i »Herr Arnes penningar». När Elsalill har hört de tre bovarnas samtal och vet, att Sir Archie är mördaren, väntar man, att historien skall vara slut. Intet annat kan ju återstå än, att Elsalill angiver sin familjs och fostersysterns mördare. Men så sker icke. Slutet fördröjes ytterligare, ty Elsalill älskar Sir Archie, och hon kan icke förmå sig att angiva honom. Denna Elsalills kärlek blir orsaken till alla de följande uppträdena och särskilt till den stämningsfulla scenen, då hon uppsöker Sir Archie i källarsalen för att varna honom. Han genomskådar, att hon redan angivit honom och flyr, bärande henne som sköld framför sig.
Man kan i Selma Lagerlöfs berättelser urskilja flera olika manér. Hon har lärt av många olika författare, och särskilt i förstlingsboken är det lätt att spåra studiet av Shakespeare och Goethe, av Tegnér och Runeberg, av Almqvist och H. C. Andersen och många andra. Det finnes drag av Frithiof i Gösta Berling; hans torparliv erinrar om Almqvist. Framför allt har hon dock tagit starka intryck från Runeberg.
Det är knappast en tillfällighet, att Gösta Berling i mångt och mycket bär spår av epopeens teknik. Författarinnan tilltalar åskådarna som en gammal folksångare, vilken begär uppmärksamhet för sitt ämne; så när hon i första kapitlet beskriver landskapet. Eller hon har utrop till sina åhörare som det ofta citerade »O sena tiders barn». Hjältarnas antal är tolv liksom den franska Karlamagnussagans pärer eller hjältarna kring det runda bordet, och den uppräkning av dem, som göres med ett par förklarande epitet (orig. uppl. s. 40), är helt i folkeposets stil.
Ur detta äldsta manér i »Gösta Berlings saga» med dess alltför oroliga och svulstiga, men trots allt så betagande poetiska framställning har hon frigjort sig genom studiet av den Björnsonska bondeberättelsen och den isländska sagan. Därunder har stilen blivit fastare och hela berättelsesättet kyligare, mera objektivt. »Osynliga länkar» och »Jerusalem» beteckna ungefär höjdpunkten av detta manér. I Nils Holgersson har däremot
Järnet från Ekeby.
Teckning av Georg Pauli till Gösta Berlings Saga.
framställningen åter blivit för pratsam och skummar ofta över alla bräddar.
Men överallt är Selma Lagerlöfs framställningssätt folkligt, objektivt, berättande.
Och det är icke endast i rent yttre avseende som Gösta Berling verkar episk. Tonen, uppfattningssättet är såväl i hennes större som smärre berättelser äkta episkt.
Ingenting är i svensk vitterhet sällsyntare än denna episka läggning. Av svenska skalder äges den kanske endast av finnen Runeberg.
En epiker måste vara objektiv. Han måste helt uppgå i de gestalter, som han skapar, försvinna bakom dem, låta sin egen lyrik och sitt eget patos sammansmälta med deras. Han måste vara oändligt intresserad av sina personers öden, men på samma gång skildra deras glädje och smärta med samma jämna mod. Han speglar tingen, icke sig själv.
Men icke nog därmed. Epikern måste även hava en känsla av helheten framför sig. Han får aldrig glömma, att vad han berättar endast är en episod i mänsklighetens stora saga. en droppe ur ett hav. I individens historia ser epikern alltid människosläktets. Han är som en man, vilken många år varit borta från den stad, som sett honom födas, där varje ansikte och varje gatsten en gång varit honom bekanta. Ingenting kan vara mera vemodigt och på samma gång mera upphöjt än ett dylikt återseende. Allt är förändrat! Människorna, som han träffar på gatorna, äro honom okända. Han går som en främling i staden, där allt det gamla lyser i minnenas glans. Det är det första intrycket. Så möter han gamla vänner som äro förändrade, barn, vars föräldrar han en gång känt, han hör talas om människoöden av växlande art. När han tillbragt några dagar på detta sätt, är det, som om han levat generationers liv. Han höjer sig liksom upp över den enskildes tillvaro och omfattar i en enda blick hela mänskligheten. Han ser, huru människorna födas, leva en kort tid på jorden, och därefter gå bort till de gravar, som vänta dem. Han ser vad människolivet är i rikedom och i fattigdom. Han genomskådar fraserna, drömmarna, illusionerna, men han inser också, att det icke kan vara annorlunda än det är. Han tycker sig ana de lagar, som styra det hela mitt i det virrvarr av underliga öden, som på en gång brusa in över honom.
Det är just en sådan högtidskänsla, som besjälar hela Selma Lagerlöfs skildringssätt. Liksom en gammal aoid, den där uppsamlar folkets sagor och besjunger dem, har hon låtit de värmländska sägnerna tala till sitt hjärta i Gösta Berlings saga. Om möjligt ännu tydligare spårar man samma bärande uppfattning i »Jerusalem». Betecknande är i detta avseende den vision, vilken står som inledning till arbetet, och där Ingmar ser hela raden av förfäder ända från hedenhös samlade i »storstugan», levande evighetens liv under samma sysselsättningar som på jorden. Huru äkta folklig i bästa mening är icke denna uppfattning! Så hava alla naturfolk föreställt sig förfädernas andar, jagande, fiskande, plöjande som de själva. Och huru myllrar det icke sedan fram av gestalter och människoöden i denna underbara bok, tills sagan slutligen blir en historia om hela den svenska bondens strid med det jordiska och längtan efter det himmelska.
Det är klart, att en dylik episk uppfattning alltid måste präglas av en särskild bestämd världsåskådning, vilken liksom födes ur själva skådespelets art. Men äkta episkt framträder denna grunduppfattning aldrig på något subjektivt sätt. Selma Lagerlöf predikar aldrig några teorier, men under händelsernas gång kan man skymta en viss grundsyn.
Först och främst är hennes skriftställarskap buret av en stark humanitetskänsla och av ett högt etiskt ideal. Överallt söker hon att se det goda i sina medmänniskors görande och låtande. Hon är i detta avseende den absoluta motsatsen till August Strindberg, den store satirikern, som med diabolisk träffsäkerhet upptäcker det maskstungna, dåligheten, lumpenheten och alltid hänsynslöst avslöjar fel och laster. För Selma Lagerlöf är följande yttrande om grevinnan Märta i »Gösta Berlings saga» ytterst karaktäristiskt: »Jag har väl ej stort mer att berätta om henne nu, och det jag sagt har ej varit gott. Det är som om mitt samvete sloge mig. Hon var dock godhjärtad och levnadsglad, då hon var ung» …
Långt mera konstnärligt uttrycker författarinnan samma tanke i »Legenden om fågelboet». Eremiten Hatto har lidit mycket av världens vrånghet och orättvisa. Dag efter dag står han därför ute i ödemarken och ber med uppsträckta händer sitt livs stora bön. Han ber Gud, att denne måtte låta domens dag inbryta över denna onda värld. Ett fågelpar tager honom, där han står förtorkad och knotig, för ett gammalt träd och bygger sitt näste i hans uppsträckta hand. Hatto låter dem bygga, ty han har funnit ut, att, om han mäktar stå kvar bedjande med upplyfta armar, till dess fåglarna hunnit uppfostra sina ungar, skall Gud höra hans bön. Men snart är hans sinnestillstånd förändrat. Hans böner bliva allt mindre brinnande, och när han åkallar Gud för att av honom begära världens frälsning genom förstörelsen, gör han ett tyst undantag för de sex skrikande ungarna i boet. Allt oftare sänker han armen för att kasta en blick på dem. Kärleken till de små och värnlösa, som det blivit varje litet barns uppgift att lära de stora, farliga människorna, kommer över honom. Kanske, när allt kom omkring, att Gud fader höll denna jord på sin högra hand som ett stort fågelnäste, och kanske han kommit att hysa kärlek för alla dem, som där bygga och bo, för alla jordens värnlösa barn. När de flygfärdiga fåglarna övergivit boet och komma och sätta sig på Hattos huvud och axlar och fladdra och leka runt omkring honom, då är Hatto besegrad. Han väntar icke längre att Gud skall förgöra världen, ty han har ju icke själv hållit sitt löfte utan sänkt armen för att se på fågelungarna.
Man spårar även ofta på bottnen av hennes berättelser ett bestämt drag av humor. Hon ser betagen, med djupt allvar, men dock med ett gott leende på hela tillvaron. Förvändheterna, dumheterna undgå henne icke, men utan att förarga henne. Det är humoristiskt, när skolmästaren i »Jerusalem» bygger missionshuset för att stödja den ortodoxa kyrkan, men i själva verket öppnar dörren för de frireligiösa rörelserna. I Gösta Berling framtindrar denna humor ofta, t. ex. i skildringen av patron Julius eller mamsell Marie, men framför allt ligger den diskret bakom händelserna. Alla dessa kavaljerer tro, att majorskan avslutat ett kontrakt med djävulen, ett skämt, som Sintram ingivit dem.
Ser man djupare ned till hennes världsuppfattnings rötter, utgöres kanske den bärande principen av, att människan behöver en illusion för att kunna leva.
Gång på gång finner man denna tanke varierad i hennes skrifter. Humoristiskt är den utvecklad i den lilla kvicka berättelsen om morbror Ruben. Denne hade en gång som barn satt sig på en kall trappa, förkylt sig och dött av feber. Sedan blir han till ett varnande exempel för barnen generation efter generation, en myt, en lögn, med vilken de skrämmas för allehanda farligheter. I förbigående sagt kan denna berättelse även tjäna som ett exempel på, huru en folktradition uppkommer och förvandlas, intressant att läsa hos en författare, som själv skapat så många sagor i anslutning till folkets levande sagoskatt.
Icke mindre typiskt dyker samma tanke upp i berättelsen om Fra Felice, som har förmågan att låta folk vinna på lotteri. Han talar och folket vet, att alla ord hava sitt nummer. Man fäster sig vid, vad han säger och spelar därefter. »Jag visste ej, hur det tillgick,» säger han till Donna Elisa, »det var en Guds gåva.» — Det är på liknande sätt som munken skapar den nödvändiga illusionen åt den gamla Agneta, som lever ensam i en stuga uppe vid den breda gletschern. Hon pinas av den tanken, att ingen har någon glädje av, att hon lever. Men munken, som hon möter, visar henne, att hon har nog att leva för även där uppe i fjället. Hon är icke ensam. Vad hon trott vara dimma och dunst och blåvita skiftningar i isen, det var skaror av osaliga andar, som pinades i den eviga kölden. Från den dagen känner sig Agneta åter lycklig. Hon har fått en uppgift att leva för. Hon arbetar dubbelt mot förr, köper ved och ljus, och om natten komma de osaliga och värma sig i hennes stuga, där brasan sprakar och ljusen lysa.
Ännu mera skarpt är tanken formulerad i »Kejsarinnans kassakista». Det fattiga folket ute vid dynerna lever i djup nöd. Kejsarinnan gripes av medlidande, men vet ej vad hon skall göra för dem. Slutligen skänker hon dem en skatt, men de få icke röra den, förrän de råkat i högsta nöd. Och ännu aldrig hava de anlitat den; blotta medvetandet om att skatten finnes har skänkt dem styrka och uppehållit deras mod. Kistan innehåller i själva verket endast några daler. Denna kejsarinnans skatt blir i munkens predikan till en symbol av tron på försynens makt, som bärer människorna genom livets svårigheter och världens frestelser.
Tydligast framkommer denna synpunkt i »Antikrists Mirakler». Intet ord är falskare än det, som är inristat i Antikrists krona: »Mitt rike är endast av denna världen». Människan behöver det oändliga för att leva, för att uthärda livet, för att höja sig ur träsket, för att icke misströsta under fattigdomens strider eller förslöas av rikedomen.
I Jerusalem förekommer en präst. Någon märklig predikant är han icke. Han har träffats av ett slaganfall och därefter äro hans själs krafter brutna. Han predikar alltid om Guds försyn. »Ingenting är så märkvärdigt, som att tänka på, hur Gud styr,» säger han gärna som avslutning på ett samtal. »Ingenting i världen är så märkvärdigt.»
Samma stilla undran fyller även överste Beerencreutz, där han på gamla dagar är sysselsatt med att väva en trasmatta för sina båda rum. Det är icke något lätt arbete, och under det han slår samman trådarna och ordnar mönstrets färger, sitter han och funderar på, hur hans liv och de människors liv, som han känt och följt, bilda en liten del av Guds stora väv. Och det förefaller honom, som om han vävde in sitt eget och sina vänners liv i mattan i en ringa efterlikning av det, som han menar, att han sett framställt i Guds vävstol.
Första manuskriptsidan av “En Herrgårdssägen“.
Selma Lagerlöf är alltid på spår efter detta övernaturliga, som ingriper i människolivet. Ett av hennes arbeten bär betecknande nog titeln »Osynliga länkar». Hon hänsyftar därmed på de dolda makter, vilka skapa människornas öden. Dessa makter antaga mångahanda skepnader i hennes diktning. Ofta är det själens egna krafter, passioner, stämningar, som hon personifierar. Fru Fasta hemsöker Petter Nord. Fru Sorg och hennes svarta fåglar härska på Munkhyttans herrgård. Denna sista figur, den yppersta av alla hennes allegorier, är ytterst livfullt genomförd. Fru Sorg uppträder på herrgården som en gammal gumma, med smalt underansikte, gnagartänder och kloformat pekfinger: en maskerad läderlapp. Tankeinnehållet har på varje punkt erhållit ett rent åskådligt uttryck.
I »Gösta Berlings saga» samlar sig det övernaturliga kring Sintrams person, en figur, icke så litet besläktad med den tyska romantikens djävulsgestalter, fast den också har drag gemensamma med folksagans Hin Onde. »Sintram heter den elake brukspatronen på Fors, han med den klumpiga apkroppen och de långa armarna, med det kala huvudet och det fula grinande ansiktet; han vars lust är att anstifta ont.» Det är en skämtare i Mefistos hånfulla stil, vilken gärna uppträder utklädd som Satan. I denna gestalt narrar han julnatten på Ekeby alla kavaljererna och slutligen även sin medbrottsling, Gösta Berling, att anstifta ont mot majorskan. Hemska sägner berättas om honom: regniga söndagseftermiddagar kommer en tung kaross, förspänd med svarta hästar, körande upp till hans herrgård. En mörkklädd elegant herre stiger ur vagnen och hjälper Sintram att fördriva de tröga timmarna med kort och tärningsspel. Man kan gissa vem det är! Underligt är det ej, att mamsell Dillner, som låtit locka sig till giftermål med Sintram, ej kan trivas på Fors. Där finnes för mycket trolltyg. En svart hund med röda ögon förebådar Sintrams ankomst. Det kan också hända, att, då hon spelar piano och händelsevis vänder sig om, får se Hin onde sittande i gungstolen.
Ofta är det övernaturliga psykologiskt motiverat och förklarat. I »Fiskarringen», denna lilla novell, i vilken det gamla Venedig så förunderligt lever upp, är det endast i Ceccos upphetsade fantasi, som stormen framkallas av demoner, och som den först upphör, då stadens tre mäktiga skyddshelgon begivit sig ut på havet och besegrat de onda makterna. Likaledes är det endast för Jofrid som stenkumlet tager formen av en gammal vikingakonung.
Alltid är dock icke detta fallet. Det övernaturliga kan också föra en så att säga självständig existens. Det är ju så, som det förekommer i den vanliga folksagan, och det är också den vanligaste form, vari det uppträder i Selma Lagerlöfs berättelser. I »En Herrgårdssägen» och ännu mer i »Herr Arnes penningar» finnes knappt en sida, där icke det övernaturliga direkt ingriper i händelsernas gång. Den döda jungfrun glider vid sidan om mördaren, står ständigt framför honom och betraktar honom med sina brustna ögon. Hon tager plats som diskerska på källaren i Marstrand, för att brottet skall upptäckas. I »Antikrists Mirakler» hopas slutligen underverken i en rent av oroande grad. Det kan icke nekas att det övernaturligas förekomst slutligen avskär alla verkliga konflikter. Leken förstör verklighetens eget spel.
Men framför allt utgör naturen själv ett band av dylika osynliga länkar, slungade ikring människan. Selma Lagerlöfs hela diktning bäres av en mäktig naturkänsla, och hennes människor leva i det innerligaste samförstånd med naturen. Typisk för hennes naturuppfattning är sagan om Reor:
»En man hette Reor. Han var från Fuglekärr i Svarteborgs socken och ansågs vara den bäste skytten i häradet. Han blev döpt, då kung Olov utrotade den gamla läran i Viken, och var sedan en ivrig kristen. Han var friboren, men fattig, vacker, men ej storväxt, stark, men blid. Han tämde unghästar endast med blickar och ord och kunde locka till sig småfåglar med endast ett tillrop. Han vistades nästan ständigt i skogen, och naturen hade stort välde över honom. Plantornas växt och trädens knoppning, hararnas lek på skogens öppna platser och abborrens språng i den kvällslugna sjön, årstidernas kamp och vädrets växlingar, detta var huvudhändelserna i hans liv. Sorg och glädje tog han av sådant och ej av det, som skedde bland människor.»
Är det underligt, att det är åt en sådan man, som vildmarken bestämmer sin dotter. En dag under en jakt krälar en vit orm framför honom. Han vill fånga den, men ormen glider alltjämt undan, och på det sättet föres han småningom allt djupare in i skogen. Slutligen står han på en blomsterströdd äng framför en mossbelupen fjällvägg. Reor, naturens utvalde son, upptäckte strax, att han stod utanför en jätteboning:
»Där var ock förunderligt stilla: inte en fågel rörde sig, inte ett barr spelade i vinden, det var som om allt höll andan, väntande och lyssnande i obeskrivlig spänning. Han var liksom kommen in i ett rum, där han ej var ensam, ehuru han ingen såg. Han trodde, att någon gav akt på honom, han kände det som om han var väntad …
I detta ögonblick blev han åter varse ormen. Den hade ej gömt sig, fastmer hade den krälat upp på ett av blocken, som frosten sprängt ned från fjällväggen. Och strax nedanför den vita ormen såg han den ljusa kroppen av en flicka, som låg och sov i det mjuka gräset. Hon låg utan annat täcke än några spindelvävstunna slöjor, just som om hon kastat sig ned där efter att natten om hava lekt med i älvedansen, men gräsets långa blad och dess dallrande, fjunlätta blomvippor stodo högt över den sovande, så att Reor blott kunde skymta kroppens mjuka linjer. Ej heller gick han närmare för att se bättre. Men sin goda kniv drog han ur skidan och kastade den mellan flickan och fjällväggen, så att den stålrädda jättedottern ej måtte kunna fly in i berget, då hon vaknade.
Sedan stod han stilla i djupa tankar. Ett visste han genast, att den tärnan, som sov där, ville han äga; men ännu var han ej rätt ense med sig själv, hur han skulle handla med henne.
Men då lyssnade han, som kände naturens tungomål bättre än människornas, till den stora, allvarliga skogen och det stränga berget. ’Se’, sade de, ’åt dig, som älskar vildmarken, lämna vi vår fagra dotter. Bättre passar hon dig än slättens döttrar. Reor, är du värdig den ädlaste gåva?’
Då tackade han i sitt hjärta den stora välgörande naturen och beslöt att göra flickan till sin hustru och ej blott till trälkvinna.»
Han kastar den medförda björnhuden ikring henne, och när han det gjort, »dånade bakom fjällväggen ett skratt, vid vilket marken riste. Det ljöd ej som hån, endast som om något suttit i stor ängslan och ej kunnat låta bli att skratta, då han helt plötsligt blev fri från denna. Den förfärliga stillheten och den tryckande hettan togo ock slut. Över gräset svävade en svalkande vind, och barren började sin susande sång. Den lycklige jägaren kände, att hela skogen hållit andan, undrande, hur vildmarkens dotter skulle behandlas av människosonen.»
I Gösta Berlings saga framträder naturen som den nödvändiga bakgrunden för skildringen. I ett särskilt kapitel, nästan som en historiker, utmålar Selma Lagerlöf den trakt, som sett hennes sägner födas: Lövens långa, av frodiga slätter kransade sjö, bergen där bakom och de stora skogarna uppe i norr. Det är upp till dem, som Gösta Berling flyr, när han brutit med människorna. Och tydligt är det angivet, att den långa vintern och det hårda klimatet framföda det dystra lynnet men också den ystra uppsluppenhet, som utmärka kavaljererna:
»Jag vet nog, varför de gamla älskade honom (Gösta Berling). Jag vet nog, hur lång vinterkvällen kan bli, och hur dysterhet kan smyga sig över sinnet borta på de ödsliga gårdarna. Jag förstår väl, hur det kändes, då han kom.
Ah, tänk en söndagseftermiddag, då arbetet vilade och tankarna voro slöa! Tänk er en envis nordanvind, piskande köld in i rummet, en köld, mot vilken ingen brasa kunde bringa lindring! Tänk er det enda talgljuset, som ständigt måste snoppas! Tänk er den entoniga psalmsången utifrån köket!
Nå och så klinga bjällror, så stampa raska fötter av sig snön ute på förstugubron, så kommer Gösta Berling in i rummet …»
Ännu mera medvetet har hon kanske betonat denna naturens makt över människosinnet i Jerusalem. Det är den långa vintern, mörkret och kölden, skogarnas mystik, som föder det religiösa grubblet i människornas sinnen. Mästerligt är denna naturens välde målat i scenen i Stark Ingmars stuga. Socknens folk äro på dans hos honom. Stark Ingmar har visat Ingmar forsen, då de plötsligen få höra ett skarpt ilsket skall såsom av en hund, vilken driver långt uppe i skogen. Stark Ingmar för skyndsamt sina gäster in i stugan, lägger hasp och krok för förstugudörren, stänger spjället och släcker ljuset. Ängslan griper folket i stugan. Man hör tydligt, att det ej är en vanlig hund. Det är berghunden. Man hör skallet tätt in på stugan, som det går runt flera gånger; därefter avtager det i styrka och slutligen kan man följa, huru hunden jagar ned över Långforsmyren och upp över bergen på andra sidan dalen. Så blir det alldeles tyst, men därefter höres ljudet åter:
»Det kom farande ned från berget med starkt dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det var som om hela berget kom farande och tågade ned i dalen. Och då det var alldeles inpå dem, böjde alla ned sina huvuden och drogo in skuldrorna. Det krossar oss, tänkte de, det krossar oss.
Men vad de kände, var ej så mycket dödsfruktan, som fasan för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom natten med all sin makt. Det, som skrämde mest, var detta, att de mitt under larmet hörde skri och klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep. Då det, som nyss förnams som en stor åska, nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att det bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av djävlars hånskratt, av stora vingars susning.
Till Jerusalem.
Bonad utförd av Svensk Hemslöjd med scener ur »Jerusalem».
De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna natt och kom störtande över dem.
Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla.
Det var som om hästar togo sats över stugan, deras hovar slogo dånande mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.
Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog henne ned på knä. Och hon hörde Ingmar viska: »Vi skola falla på knä, Gertrud, och bedja till Gud.»
Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var den skräck som gripit henne. Det gör mig ingenting, att jag skall dö, tänkte hon, men det gräsliga är, att det ondas makt är så över oss och inpå oss.
Men ej förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv än hennes hjärta åter började slå, och den stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt, han var väl rädd själv, men ändå strömmade en sådan trygghet ut från honom.
Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma väg, som hunden nyss, ned över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.
Men lika fullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingen sade något, det var som om ingen mäktade.
Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändock fanns någon som levde.
Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkit ned på bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.
Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som rannsakade sin själ, och beslöt, att han ville leva ett nytt liv, närmare Gud och längre från hans fiender. Ty var och en av de närvarande tänkte: Det är för något jag gjort, som detta kommit över oss. Detta har skett för mina synders skull. Jag hörde nog, hur de, som foro förbi, ropade mig och hånade och skreko ut mitt namn.
Men vad Gertrud angår, tänkte hon endast: Nu vet jag, att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som utgår från honom.
Så småningom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.
En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren.
Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl» …
Samma natt, som detta händer i Stark Ingmars stuga, är det som Eljas hemsöker sin hustru och slår henne med lamhet. Och efter denna fasans natt går väckelsen över bygden och de fromma samla sig för att finna skydd hos Herren.
Selma Lagerlöf beskriver icke egentligen naturen. Eller i varje fall utgör beskrivningen endast en inledning, en förberedelse, ty naturen uppfattas överallt som ett levande väsen, såsom vi redan hava sett i »Reors saga». Det svenska landskapet får liv och befolkas i äkta sagostil:
»Det blev också stor glädje, varest Storråda drog fram. Alla de jättar, som hade måst flytta från Norge under konung Olafs regering, därför att de ej tålde ljudet av kyrkklockor, kommo ut på bergklintarna, då de sågo Storråda segla förbi. De ryckte upp unga lövträd med roten och vinkade med dem till drottningen, och då de gingo in i sina stenstugor, där hustrun satt i bekymmer och längtan, skrattade de och sade:
’Nu, kvinna, skall du ej vara sorgsen mer. Nu reser Storråda till kung Olaf. Nu få vi snart komma åter till Norge.’»
En av de mest hänförande skildringar av nordisk natur som Selma Lagerlöf gjort är beskrivningen på den urskog, som möter det romerska skeppsfolket, när det drager upp för älven (»Skogsdrottningen»). Men hela detta landskap förkroppsligas slutligen i den ljuslockiga nymf, som älgen bär på sin rygg. Hon utgör den mytologiska inkarnationen av denna skog, där stilla musik ljuder, och från vilken sjömännen varje ögonblick vänta, att Pans pipa skall tona dem till mötes.
På samma sätt personifieras bergets vita dimmor: de bliva till de osaligas andar, vilka stöna, sucka, huttra av köld. Och så överallt. Längst drives kanske denna personifikation i den rena legenden. Palmen (Flykten till Egypten) är nästan ett mänskligt väsen. Den ser den heliga familjen komma vandrande fram genom öknen. Den böjer sin stam på Jesusbarnets befallning. Den känner en susning gå igenom sina blad, vemodig som en dödssång.
Denna Selma Lagerlöfs naturuppfattning har nästan något antikt över sig. När hon talar om regnmolnen som ofantliga forvagnar, som körde fram på himmelen med skyhöga lass, liknar detta bilderna i de gamla indiska epopeerna. I Nils Holgersson är det den indiska fabelns talande djur, vilka liksom i Kiplings Junglebok blanda sig i människovimlet. Å andra sidan är det alltjämt folkets uppfattning. Troll och nissar, strömkarlen och skogssnuvan leva ännu i våra skogar och våra älvar. Det är ur folkets levande medvetande, som Selma Lagerlöf talar.
* * *