Myladys son/Del I/Kapitel 20

←  Grimaud inträder i tjänstgöring

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Vad fader Marteaus efterträdares pastejer innehöll

Marie Michons äventyr  →

XX.
VAD FADER MARTEAUS EFTERTRÄDARES PASTEJER INNEHÖLLO.

EN HALVTIMME DÄREFTER ÅTERKOM LA Ramée, munter och glad som en man, vilken ätit och i synnerhet druckit gott. Han hade funnit pastejerna så förträffliga och vinet utsökt.

Vädret var vackert och tillät det föreslagna partiet. Man hade på Vincennes en långbana för bollspel, det vill säga, man spelade under bar himmel. Ingenting var således lättare för hertigen än att göra, vad Grimaud uppmanat honom till, nämigen att kasta bollarna i löpgraven.

Före klockan två spelade hertigen icke så illa, ty klockan två var den bestämda tiden. Icke desto mindre förlorade han partierna, vilket gav honom förevändning att fatta humör och göra vad man vanligen gör i sådana fall, nämligen fel på fel.

Då klockan slog två började bollarna att taga riktning mot löpgraven, till stor fägnad för la Ramée, som markerade femton poäng för var gång prinsen slog sin boll över muren.

Slutligen hade man icke flera bollar kvar. La Ramée föreslog då, att de skulle skicka någon att taga upp dem ur löpgraven. Men hertigen invände ganska riktigt, att det skulle vara tidsspillan, han närmade sig vallen, som enligt fånguppsyningsmannens uppgift var åtminstone femtio fot hög på detta ställe, och såg en man, som arbetade i en av de många trädgårdar, vilka bönderna anlade på löpgravens motsatta sluttning.

— Hallå där, min vän! ropade hertigen.

Mannen lyfte upp huvudet, och hertigen var nära att uppgiva ett rop av förvåning. Denne man, denne bonde, denne trädgårdsarbetare var Rochefort, vilken prinsen trodde sitta på Bastiljen.

— Nå, vad står på där uppe? frågade mannen.

— Var så vänlig och kasta upp våra bollar, ropade hertigen.

Trädgårdsarbetaren nickade och började kasta upp bollarna, vilka la Ramée och vaktkarlarna upptogo. En boll föll emellertid ned vid hertigens fötter, och som denna tydligen var ämnad åt honom, stoppade han den i sin ficka.

Sedan han tackat den förmenta bonden, fortsatte han partiet.

Men hertigen hade en ihållande otur denna dag; bollarna flögo oupphörligt utåt fältet i stället för att stanna kvar inom spelets utstakade gränser. Herr de Beaufort förklarade slutligen, att han skämdes över sin oskicklighet och ej längre ville fortsätta spelet.

La Ramée var förtjust över att så fullständigt ha besegrat en prins av blodet.

Prinsen gick nu in och lade sig på sängen, där han alltsedan man tagit ifrån honom hans böcker, plägade tillbringa nästan hela dagen.

La Ramée tog hans kläder, under förevändning att de voro dammiga och att han skulle låta borsta dem, men i själva verket för att vara säker på, att prinsen icke skulle kunna gå ut. Han var en mycket försiktig man, den gode la Ramée.

Lyckligtvis hade prinsen hunnit gömma bollen under sin huvudkudde. Så snart dörren var stängd, slet han med sina tänder sönder bollen, ty man hade icke låtit honom behålla något vasst verktyg. Inuti bollen fann han ett brev, som innehöll följande rader:

»Monseigneur! Edra vänner vaka, och befrielsens timme nalkas. Begär i övermorgon att få en pastej från den nya pastejbagaren, som köpt den förres bod, och som är ingen annan än er hovmästare Noirmont. Öppna inte pastejen, förrän ni blivit ensam. Jag hoppas ni skall bli nöjd med dess innehåll.

Ers höghets alltid tillgivne tjänare såväl på Bastiljen som annorstädes

greve de Rochefort.

P. S. Ers höghet kan i alla avseenden anförtro sig åt Grimaud; han är en mycket förståndig karl och oss fullkomligt tillgiven.»

Hertig de Beaufort, som sedan han avstått från sina studier i målarkonsten åter fick eldat i sina rum, brände upp brevet, såsom han även, med ännu större saknad, gjort med fru de Montbazons, och stod i begrepp att även bränna upp bollen, då det föll honom in att den kunde bli honom nyttig för att överbringa hans svar till Rochefort.

Han var väl bevakad, ty vid den rörelse han gjort, inträdde la Ramée.

— Är det någonting monseigneur behöver? frågade han.

— Jag frös, svarade hertigen, och jag skötte om elden, så att den skulle värma bättre. Ni vet, min vän, att rummen i Vincennes äro kända för sin kyla. Man kunde förvara is och samla salpeter här. De rum, vari Puylaurens, marskalk Ornano och min onkel storpriorn dogo äro, som fru de Rambouillet sade, fullt jämngoda med en dosis arsenik.

Hertigen lade sig åter, i det han behändigt stack bollen under sin kudde. La Ramée smålog tvunget. Han var i själva verket en bra karl, som fattat tillgivenhet för sin förnäma fånge och skulle blivit förtvivlad, om någon olycka hänt honom. De olyckor, som drabbat de tre personer, hertigen uppräknat, voro ovedersägliga.

— Monseigneur, sade han, man bör inte överlämna sig åt sådana tankar. Det är just dessa tankar som döda och inte salpetern.

— Jag vet, att ni är godhjärtad, min vän, svarade hertigen. Om jag, liksom ni, finge äta pastejer och dricka bourgogne hos fader Marteaus efterträdare, så hade jag ändå någon förströelse.

— Ja, det är säkert, att hans pastejer äro delikata och hans vin ypperligt.

— I alla händelser, återtog hertigen, bör det inte vara svårt för hans källare och kök att överträffa monsieur de Chavignys.

— Nåväl, monseigneur, sade la Ramée, som föll i snaran, vad är det som hindrar er från att prova dem? Jag har ju dessutom lovat, att ni skulle bli hans kund.

— Ni har rätt, sade hertigen, om jag skall stanna här i all min tid, såsom Mazarin haft den godheten att låta mig förstå, måste jag skaffa mig någon förströelse på gamla dagar … jag måste bli fråssare.

— Monseigneur, svarade la Ramée, lyd ett gott råd … vänta inte därmed tills ni blir gammal.

— Nåväl, min bäste la Ramée. I övermorgon ha vi ju helg?

— Ja, monseigneur, det är pingst.

— Vill ni inte då ge mig en lektion?

— I vad då?

— I fråsseri.

— Gärna, monseigneur.

— Men en lektion på tu man hand. Vi skicka vaktkarlarna att äta middag på herr de Chavignys krog och intaga här vår déjeuner, vilken ni styr om. Det skulle verkligen vara trevligt.

— Hm, mumlade la Ramée.

Förslaget var lockande, men la Ramée var en ganska slipad karl, som väl visste, vilka snaror en fånge kan utlägga. Herr de Beaufort hade ju, sade han sig, fyrtio medel att rymma i beredskap. Kunde icke denna déjeuner förborga någon list?

Han besinnade sig därför ett ögonblick, men resultatet av hans funderingar blev, att enär han själv fick beställa maten och vinet, så vore det ingen fara att något sömnpulver skulle strös i maten eller någon vätska blandas i vinet. Att få honom drucken kunde väl ej vara hertigens avsikt; han log vid blotta tanken därpå. Plötsligt fick han en idé, som hjälpte honom ur allt bryderi.

Hertigen följde med ganska orolig blick la Ramées samtal med sig själv, allt eftersom uttrycket i hans ansikte röjde gången därav, men omsider klarnade fånguppsyningsmannens drag.

— Nå, frågade hertigen, går det för sig?

— Ja, monseigneur, på ett villkor.

— Och det är?

— Att Grimaud passar upp vid bordet.

Ingenting kunde bättre överensstämma med prinsens önskan. Han hade likväl nog självbehärskning att giva sitt ansikte ett misslynt uttryck.

— Åt skogen med er fördömde Grimaud! utropade han. Han kommer att fördärva hela nöjet för mig.

— Jag skall tillsäga honom att stå bakom ers höghets stol, och som han inte yttrar ett enda ord kommer ni varken att se eller höra honom och kan med litet god vilja inbilla er att han är på hundra mils avstånd.

— Min vän, sade hertigen, vad jag ser klarast i allt det här, det är att ni misstror mig.

— Monseigneur, vi ha pingst i övermorgon.

— Nå, vad har väl pingsten att betyda för mig? Är rädd, att den Heliga Ande skall nedstiga från himlen i skepnad av en eldtunga för att öppna mitt fängelses portar?

— Nej, monseigneur, men jag har ju berättat er, vad den där förbaskade trollkarlen förutspått.

— Vad då?

— Att innan pingstdagen var förliden skulle monseigneur vara ute från Vincennes.

— Ni tror då på trollkarlar, er tok?

— Jag bryr mig inte mer om dem än så här. (Han knäppte med fingrarna.) Men monseigneur Giulio gör det, för liksom alla andra italienare är han vidskeplig.

— Nåja, sade hertigen med väl spelad eftergivenhet, låt gå för Grimaud då, för eljest finge vi väl aldrig slut på saken, men jag vill åtminstone inte ha någon mer än Grimaud. Ni åtager er alltsammans och beställer maten sådan ni själv vill ha den, den enda rätten jag begär är en av de där läckra pastejerna, ni talat om. Beställ den för min räkning, så att fader Marteaus efterträdare gör sitt bästa. Och lova honom i så fall att jag skall bli hans kund, icke blott för den tid jag sitter här utan även sedermera, då jag kommit ut härifrån.

— Ni tror då ännu, att ni skall slippa ut? frågade la Ramée.

— Ja visst, svarade prinsen, om inte förr så efter Mazarins död; jag är femton år yngre än han. Det är ju sant, förstås, tillade han småleende, att man lever fortare här …

— Åh, monseigneur!

— Eller dör hastigare … vilket kommer på ett ut.

— Monseigneur, återtog la Ramée, jag går nu för att beställa déjeunern.

— Och ni tror att ni kan göra något av er elev?

— Det hoppas jag, monseigneur.

— Om han endast ger er tid därtill, mumlade hertigen, då la Ramée gick.

Hertigen hade tillbringat fem år i fängelset, men vid en återblick tyckte han likväl, att dessa fem år, som dock skridit fram så långsamt, voro kortare än de två dagar, de fyrtioåtta timmar, vilka ännu skilde honom från det för hans flykt bestämda ögonblicket.

För övrigt var det i synnerhet en sak, som sysselsatte hans tankar. Det var sättet varpå rymningen skulle ske. Väl förespeglade man honom en lycklig utgång, men man hade ej yppat något om vad den hemlighetsfulla pastejen skulle innehålla. Vilka vänner väntade honom? Han ägde alltså ännu efter sin femåriga fångenskap några vänner?

Allt detta uppfyllde hans sinne så helt, att han denna natt låg vaken ända fram till dagbräckningen. Då dagen inbröt vaknade han. Han hade haft fantastiska drömmar. Han hade drömt, att vingar vuxit ut på hans skuldror; han ville naturligtvis försöka dem, och till en början buro de honom ganska bra, men då han nått en viss höjd, svek honom hastigt detta ovanliga stöd och han tyckte sig störta ned i bottenlösa avgrunder … varefter han vaknade med pannan drypande av svett och lika utmattad som om han i verkligheten gjort ett svårt fall.

Då han åter somnade, irrade han på nytt omkring i en labyrint av drömmar, den ena oförnuftigare än den andra. Knappt hade han tillslutit ögonen, förrän hans tankar åter började kretsa kring rymningen. Nu skedde den på ett annat sätt: Man hade upptäckt en underjordisk gång, som kunde föra honom ut från Vincennes; han trädde in i denna gång, och Grimaud gick före honom med en lykta i handen. Men småningom blev gången allt trängre, och slutligen blev den så smal att den flyende förgäves försökte komma längre. Väggarna slöto sig allt tätare tillsammans och klämde honom. Han gjorde förtvivlade ansträngningar för att komma fram, men det var omöjligt, ehuru han såg Grimaud framför sig fortsätta vandringen med sin lykta i handen. Han ville ropa på denne och be honom hjälpa sig fram genom det trånga stället, som höll på att kväva honom, men han kunde ej få fram ett ord.

Då hörde han steg av förföljande personer bakom sig, dessa steg närmade sig alltjämt, man hade upptäckt hans flykt. Slutligen hörde han la Ramées röst, han såg honom. La Ramée sträckte ut handen och lade den hånskrattande på hans skuldra. Han fasttogs och fördes in i det låga, välvda rum, i vilket marskalk Ornano, Puylaurens och hans onkel avlidit. Deras tre gravar höjde sig här över golvet, och en fjärde, öppen grav syntes, som tycktes vänta på honom.

När la Ramée på morgonen inträdde, fann han hertigen så blek och uttröttad, att han frågade, om han var sjuk.

— Det är visst så, sade en av vaktkarlarne, som legat i rummet, att herrn haft en orolig natt, och att han två eller tre gånger i drömmen ropat på hjälp.

— Vad fattas er då, monseigneur? frågade la Ramée.

— Åh, det är ni, ert nöt, sade hertigen, som med allt ert dumma prat om rymning i går förvirrade mitt huvud, och kom mig att drömma, att jag rymde och under rymningen bröt halsen av mig.

La Ramée brast i skratt.

— Ni ser nu, monseigneur, sade han, att det är en varning från himlen. Jag hoppas också, att monseigneur aldrig må begå några sådana galenskaper annat än i drömmen.

— Ni har rätt, min käre la Ramée, svarade hertigen, i det han torkade svetten ur pannan, hädanefter vill jag bara tänka på att äta och dricka.

Under någon förevändning avskedade la Ramée vakterna, den ena efter den andra och sade därpå:

— Ja, monseigneur, nu har jag beställt er måltid.

— Jaså, svarade hertigen, och vad kommer den att bestå av? Låt höra, min käre hovmästare?

— Monseigneur lovade, att det skulle få bero av mig.

— Ja visst, men vi få väl en pastej i alla fall?

— Jo jo mensan, en som är stor som ett torn!

— Från fader Marteaus efterträdare?

— Ja, den är redan beställd.

— Och ni beställde den för min räkning?

— Ja visst.

— Och han svarade?

— Att han skulle göra sitt bästa för att monseigneur skulle bli nöjd.

— Se det låter höra sig! sade hertigen, i det han gnuggade sina händer.

— Anfäkta monseigneur, en sådan läckergom ni redan blivit! Jag har inte på länge sett er så förnöjd.

Hertigen märkte, att han icke behärskat sig nog, men i det samma inträdde Grimaud, som om han lyssnat vid dörren och förstått nödvändigheten att avleda la Ramées tankar, och tecknade åt den senare, att han hade något att säga honom.

La Ramée gick fram till Grimaud, som med låg röst sade något till honom. Under tiden hämtade hertigen sig.

— Jag har en gång för alla förbjudit den där karlen, sade han, att visa sig här inne utan mitt tillstånd.

— Monseigneur, inföll la Ramée, ni måste förlåta honom; jag hade sagt till honom att komma hit.

— Men varför gjorde ni det, då ni vet att jag inte tycker om honom?

— Monseigneur torde erinra sig vår överenskommelse, svarade la Ramée, att han skall passa upp vid vår goda supé. Har monseigneur glömt supén?

— Nej, men Grimaud hade jag glömt.

— Monseigneur vet ju, att ingen supé är möjlig utan honom.

— Gott, gör som ni behagar då.

— Kom närmare, min gosse, sade la Ramée, och hör på vad jag har att säga er.

Grimaud närmade sig med surmulen uppsyn. La Ramée fortfor:

— Monseigneur gör mig den äran att i morgon inbjuda mig på supé på tu man hand med honom.

Grimaud gjorde ett tecken, varmed han ville uttrycka, att han icke förstod, vad den saken rörde honom.

— Jo, jo, saken angår er verkligen, för ni får äran att passa upp på oss, förutom den förmånen att, hur hungriga och törstiga vi än må vara, blir det väl alltid något kvar på faten och i buteljerna, och detta blir för er.

Grimaud bugade sig till tecken av tacksamhet.

— Nu, monseigneur, sade la Ramée, anhåller jag om ursäkt, men som det tycks, reser herr de Chavigny bort på några dagar, och han har låtit mig veta, att han dessförinnan har några order att ge mig.

Hertigen försökte växla en blick med Grimaud, men dennes öga rörde sig ej.

— Gå då, sade hertigen till la Ramée, och kom igen så fort som möjligt.

— Behagar ers höghet då taga revanche för bollpartiet i går?

Grimaud gjorde ett nästan omärkligt bifallstecken med huvudet.

— Varför inte? svarade hertigen. Men akta er då, min käre la Ramée, den här gången är det min tur att vinna.

La Ramée gick ut. Grimaud följde honom med blicken utan att röra sig ur stället. Men när han såg ytterdörren stängas, tog han hastigt upp ur fickan en penna och en papperslapp.

— Skriv, monseigneur, sade han.

— Vad skall jag skriva?

Grimaud tecknade med fingret och dikterade:

— »Allt är förberett till i morgon kväll. Var på er post från klockan sju till nio. Hav två ridhästar i beredskap. Vi stiga ned genom första fönstret i galleriet.»

— Vidare? sade hertigen.

— Vidare, monseigneur? upprepade Grimaud förvånad. Vidare … underteckna!

— Är detta allt?

— Vad önskar ni mer, monseigneur? återtog Grimaud, som tyckte om att fatta sig kort.

Hertigen undertecknade brevet.

— Har monseigneur haft bort bollen? frågade Grimaud.

— Vilken boll?

— Den, vari brevet låg.

— Nej, jag tänkte vi kunde ha nytta av den. Här är den.

Han tog fram bollen under sin huvudkudde och visade den för Grimaud. Den senare smålog på sitt mest behagliga sätt.

— Nåväl? spörde hertigen.

— Jo, monseigneur, jag syr in papperet i bollen, och under spelet kastar ni den i löpgraven.

— Bara den inte kommer bort.

— Åh, var lugn, monseigneur, det finns nog någon där, som tar upp den.

— En trädgårdsarbetare? frågade hertigen.

Grimaud gjorde ett jakande tecken.

— Densamme som i går?

Grimaud förnyade samma tecken.

— Greve de Rochefort således?

Grimaud nickade tre gånger.

— Hör på, sade hertigen, lämna mig åtminstone några underrättelser om sättet, varpå vi ska fly.

— Det är mig förbjudet, svarade Grimaud, innan stunden för verkställandet är inne.

— Vilka äro de, som vänta mig på andra sidan löpgraven?

— Det vet jag inte, monseigneur.

— Men säg mig åtminstone, vad den där betydelsefulla pastejen kommer att innehålla, såvida du inte vill göra mig tokig.

— Monseigneur, svarade Grimaud, den kommer att innehålla två dolkar, ett rep med knutar och en poire d'Angoisse.^[1]

— Aha, jag förstår!

— Monseigneur ser, att vi alla få vår andel.

— Vi taga för vår räkning repet och dolkarna …

— Och munkavlen för la Ramées räkning, tillade Grimaud.

— Min käre Grimaud, sade hertigen, du talar inte ofta, men när du talar, så talar du som en hel karl, den rättvisan måste man göra dig.

1. Poire d Angoisse (égentligen ett slags bittra och kärva päron) kallades en fullkomligt säker munkavle, som hade formen av ett päron, och stacks in i munnen, där den utvidgades medelst en fjäder, så att den spände ut käkarna.