Myladys son/Del II/Kapitel 27

←  Cromwells hus

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Samtalet

Felucken Blixten  →

XXVII.
SAMTALET.

MORDAUNT HADE ÖVERRUMPLATS SÅ oväntat, han hade stigit uppför trappan under inflytandet av en ännu så outredd känsla, att han ej förmått övertänka sin belägenhet; hans första intryck hade varit den sinnesrörelse, den bestörtning och oemotståndliga skräck, som överväldiga varje man, då hans arm fattas av en hätsk och i styrka överlägsen fiende i samma ögonblick, då han tror denne fiende vara på annat ställe, sysselsatt med helt andra bestyr.

Men så snart han satt sig ned och märkte, att uppskov beviljades honom, lika gott i vad avsikt, samlade han alla sina tankar och uppbjöd alla sina själskrafter. Redo att utnyttja varje tillfälle, som kunde givas honom, till att vare sig genom våld eller list draga sig ur den farliga ställningen, drog Mordaunt sig tillsammans som björnen gör, då han blivit indriven i sitt ide och hans skenbart orörliga öga utforskar alla rörelser av jägaren, som inringat honom.

D'Artagnan väntade utan tvivel att få höra något fientligt uttryck för att få öppna ett av dessa spefulla eller dräpande samtal, han så väl förstod att underhålla. Aramis sade för sig själv:

— Nu få vi väl höra några utslitna fraser.

Porthos bet sig i mustascherna och mumlade:

— För tusan, det här är då alltför mycket krus för att krossa den ormungen!

Athos drog sig ännu längre in i sin vrå, orörlig och blek.

Mordaunt yttrade ingenting, men sedan han övertygat sig om, att han hade sin värja till hands, lade han lugnt benen i kors och väntade.

Denna tystnad kunde ej räcka länge utan att bliva löjlig. Detta insåg d'Artagnan, och som han bjudit Mordaunt att sitta ned för att språka, ansåg han sig också böra begynna samtalet.

— Min herre, sade han med sin ironiska artighet, ni tycks byta om dräkt lika hastigt som de italienska skådespelare, vilka kardinal Mazarin införskrivit från Bergamo.

Mordaunt svarade ej.

— För en stund sedan, fortfor d Artagnan, var ni förklädd eller rättare sagt klädd som mördare, och nu däremot…

— Nu tycks jag tvärtom vara i den mans kläder, som skall mördas, eller hur? svarade Mordaunt med sin lugna och korta stämma.

— Ah, min herre, hur kan ni säga något sådant, då ni är i sällskap med adelsmän, och då ni bär en så god värja vid sidan.

— Det finns ingen så god värja, att den kan hålla stånd mot fyra värjor och fyra dolkar. Och med tanke på uppträdet i Armentières förundrar det mig ej att jag nu befinner mig bland fyra bödlar.

— Min herre, svarade d'Artagnan med största lugn, ehuru en lätt rörelse av ögonbrynen tycktes förråda, att han började fatta eld, ehuru så lastfull och fördärvad, är ni ännu helt ung, och därför bryr jag mig inte om ert lättsinniga tal. Ja, lättsinnigt, ty vad ni säger i avseende på uppträdet i Armentières, har inte det minsta gemensamt med det här. Vi kunde väl inte sätta en värja i handen på er mor och bedja henne fäkta mot oss. Men med er, min herre, med en ung kavaljer, som hanterar dolk och pistol så, som vi sett er göra, och som vid sin sida bär en så aktningsvärd pamp, med er finns väl ingen, som inte har rättighet att anhålla om ett envig.

— Aha, svarade Mordaunt. Det är således en duell, ni föreslår mig?

Han steg upp med blixtrande ögon, som om han varit hågad att genast besvara utmaningen.

Även Porthos steg upp, nu som alltid beredd på detta slags äventyr.

— Låt oss inte förhasta oss, sade d'Artagnan med samma kallblodighet som förut; var och en av oss önskar säkert, att saken tillgår med iakttagande av alla övliga regler. Tillstå, herr Mordaunt, att ni har god lust att döda oss allesammans, ingen undantagen.

— Ingen undantagen, svarade Mordaunt.

— Gott, återtog d'Artagnan, jag får säga, att dessa herrar återgälda edra välvilliga tänkesätt mot dem och skulle även med största nöje döda er. Än mer, de skola också sannolikt göra det, men det skall åtminstone ske, som det ägnar och anstär rättsinniga ädlingar.

Vid dessa ord kastade d'Artagnan sin hatt på mattan, sköt tillbaka sin stol, vinkade åt sina vänner att göra likaså och fortfor, i det han med äkta franskt behag bugade sig:

— Jag står till er tjänst, min herre, ty om ni ingenting har att invända däremot, så är det jag som börjar. Visserligen är min värja kortare än er, men jag hoppas, att min arm skall ersätta, vad som fattas i värjans längd.

— Stopp där, sade Porthos, i det han steg fram, jag börjar jag, och det utan granna fraser.

— Tillåt mig börja, Porthos, inföll Aramis.

— Mina herrar, sade d'Artagnan, giv er till tåls, er tur kommer väl. Stanna därför på er plats, liksom Athos, vars lugn jag inte nog kan rekommendera till efterföljd. För övrigt, fortfor han, i det han med en förfärande åtbörd drog sin värja, har jag en enskild affär att uppgöra med den där herrn, och jag börjar därför. Jag önskar, och vill det!

Det var första gången d'Artagnan yttrade dessa ord, då han talade med sina vänner. Han hade hittills nöjt sig med att blott tänka så.

Porthos drog sig tillbaka, Aramis stack sin värja under armen, Athos förblev orörlig i den mörka vrån, där han satt, icke så lugn som dArtagnan sagt; hans panna var kallsvett, hans bröst flämtade.

— Stick din värja i slidan, chevalier, sade d'Artagnan till Aramis; herrn kunde eljest tro dig om avsikter, som du inte har.

Därpå sade han, vänd till Mordaunt:

— Jag är färdig, min herre.

— Mina herrar, sade Mordaunt, jag förundrar mig över er. Ni tvista om, vem som skall börja slåss med mig, men mig fråga ni inte därom, fastän den saken väl ändå rör mig något, tycker jag. Det är väl sant, att jag hatar er alla, men dock i olika grad. Jag hoppas kunna döda er alla, men jag har större utsikt att kunna döda den förste än den andre, den andre än den tredje, och den tredje än den siste. Jag håller därför på min rättighet att själv få utse min motståndare. Neka ni mig denna rättighet, så tag mitt liv… jag slåss inte på andra villkor.

De fyra vännerna sågo på varandra.

— Det är ganska rätt, sade Porthos och Aramis, som hoppades, att valet skulle falla på dem.

Varken Athos eller d'Artagnan yttrade något, men själva deras tystnad innebar ett samtycke.

— Nåväl, återtog Mordaunt mitt under den djupa och högtidliga tystnad, som rådde i detta hemlighetsfulla hus, nåväl, jag utväljer till min förste motståndare den av er, som då han inte längre ansåg sig värdig att heta greve de La Fère, kallade sig Athos.

Athos steg upp från sin stol, men till sina vänners slora förvåning sade han, efter ett ögonblicks orörlighet och tystnad, skakande på huvudet:

— Herr Mordaunt, all duell oss emellan är omöjlig, visa någon annan den äran, ni tillämnat mig.

Han satte sig åter.

— Ha, framstötte Mordaunt, se där redan en, som är rädd.

— Blixt och dunder! utropade d'Artagnan, i det han tog ett sprang mot den unge mannen, vem vågade någonsin säga, att Athos var rädd!

— Bry dig inte om hans prat, d'Artagnan! sade Athos med ett småleende, fullt av svårmod och förakt.

— Är detta ditt beslut, Athos? frågade gascognaren.

— Ja, mitt orubbliga beslut.

— Gott, ni har hört, herr Mordaunt, att greve de La Fère inte vill göra er den äran att slåss med er. Välj därför någon av oss andra i hans ställe.

— Då jag inte får fäkta med honom, svarade Mordaunt, bryr jag mig inte så mycket om vem det blir. Lägg edra namn i en hatt, så tar jag ett på en slump.

— Den idén är ju inte så dum, sade d'Artagnan.

— Ja, det är ju ett bra sätt att avgöra saken, instämde Aramis.

— Hör på, Aramis, ålertog d'Artagnan, skriv du våra namn med den fina, vackra handstil, med vilken du en gång skrev till Marie Michon för att underrätta henne om, att den där herrns mor ämnade låta mörda hertigen av Buckingham.

Mordaunt hörde detta nya utfall utan att blinka. Han stod med armarna i kors och syntes så lugn, som en människa möjligtvis kan vara under dylika förhållanden.

Aramis gick fram till Cromwells skrivbord, rev ett papper i tre lika stora bitar, skrev sitt namn på den första, sina kamraters på de två andra lapparna, hoprullade dem, lade dem i sin hatt och räckte den åt Mordaunt.

Denne stack ned sin hand i hatten och tog en av de tre papperslapparna, vilken han, utan att läsa den, helt föraktligt kastade ned på bordet.

— Din fördömde ormunge! mumlade d'Artagnan. Jag skulle vilja avstå från alla mina utsikter till kaptensgraden, för att finna mitt namn på papperslappen.

Aramis vek upp papperet, men i trots av det lugn och den kallblodighet, han sökte visa, märkte man dock, att hans röst darrade av hat och stridslystnad.

— D'Artagnan! läste han med hög röst.

Gascognaren uppgav ett glädjerop och vände sig därpå till Mordaunt.

— Jag hoppas, min herre, att ni nu inte har något att invända

— Nej, min herre, svarade Mordaunt, i det han drog sin värja och satte klingans spets mot sin stövel.

Från den stund d'Artagnan visste, att. hans önskan var uppfylld och att hans fiende ej skulle undslippa honom, återtog han hela sitt lugn och gick tillväga med all den noggrannhet, han alltid brukade iakttaga vid förberedelserna till en duell. Han vek omsorgsfullt upp sina manschetter och strök högra foten mot golvet, vilket likväl ej hindrade honom från alt märka, att Mordaunt nu för andra gången kastade omkring sig en blick, lika besynnerlig som den, han redan förut uppfångat.

— Är ni färdig, min herre frågade han slutligen.

— Det är jag, som väntar på er, svarade Mordaunt.

— Var då på er vakt, sade gascognaren, ty jag hanterar värjan tämligen bra.

— Det gör jag också, svarade Mordaunt.

— Så mycket bättre, det lugnar mitt samvete. En garde!

— Ett ögonblick! sade den unge mannen. Giv mig ert löfte, mina herrar, att inte angripa mig på annat sätt än en i sänder.

— Säger du det för att få nöjet att förolämpa oss, din lilla orm? sporde Porthos.

— Nej, endast för att jag, liksom denne herre nyss sade, skall kunna ha lugnt samvete.

— Det måste vara av någon annan orsak, mumlade d'Artagnan, i det han skakade på huvudet och med en viss oro blickade omkring sig i rummet.

— Vid vår adelsmannaära! sade Aramis och Porthos på en gång.

— I så fall, mina herrar, sade Mordaunt, så var så goda och tag plats i något hörn och lämna oss tillräckligt svängrum, som greve de La Fère gjort, vilken, fastän han inte vill slåss, åtminstone tycks känna reglerna för en duell, ty utrymme komma vi väl att behöva.

— Må vara! svarade Aramis.

— Det var inte litet krångel och krus, det här, sade Porthos.

— Tag plats som han önskar, mina herrar, sade d'Artagnan; vi få inte lämna den här herrn den minsta förevändning att uppföra sig illa, vilket han tycks ha god lust till.

Detta ytterligare hån orsakade icke den minsta förändring i Mordaunts orörliga ansikte.

Porthos och Aramis ställde sig i hörnet vid ena änden av den vägg, vid vars andra hörn Athos befann sig. De båda käm.parna upptogo mitten av rummet; de stodo mitt i skenet från de två lamporna, vilka för att upplysa scenen voro ställda på Cromwells skrivbord.

Detta sken försvagades naturligtvis i den mån man avlägsnade sig från medelpunkten av dess ljuskrets.

— Nå, sade d'Artagnan, är ni nu färdig, min herre?

— Ja, jag är färdig, svarade Mordaunt.

Båda togo på samma gång ett steg framåt, och vid denna enda, samtidiga rörelse korsades klingorna.

D'Artagnan var en alltför utmärkt klinga för att roa sig med att, som det heter, känna sin motståndare på pulsen. Han gjorde plötsligt en briljant fint, som dock parerades av Mordaunt.

Strax därpå gav han honom blixtsnabbt en rak stöt.

Mordaunt parerade med en kontrakvart genom en så obetydlig rörelse med handen, att den ej skulle gått utom kretsen av en ung flickas fingerring.

— Aha, sade d'Artagnan med ett leende av tillfredsställelse. Jag börjar tro, att vi få en munter lek.

— Ja, mumlade Aramis, men tag dig i akt bara!

— För tusan, håll ögonen öppna, min vän! uppmanade Porthos.

Mordaunt smålog nu i sin tur.

— Ah, min herre, sade d'Artagnan, vilket obehagligt småleende ni har! Det är väl f-n själv som lärt er småle så där, eller hur?

— Seså, utropade d'Artagnan, nu kan ni inte retirera längre, min fine herre!" (Sid. 270.)

Mordaunt svarade blott därigenom, att han sökte binda d'Artagnans värja med en styrka, som gascognaren ej väntat sig att finna hos denna till utseendet så svaga kropp, men medelst en parad, icke mindre skicklig än den, hans motståndare glort, träffade han i rätt tid Mordaunts klinga, som gled undan längs hans, utan att träffa d'Artagnans bröst.

Mordaunt tog ett hastigt steg tillbaka.

— Åh, ni retirerar, sade d'Artagnan, ni svänger er. Som ni behagar, jag har åtminstone en vinst därav — jag slipper se ert elaka leende. Ni kan inte göra er en föreställning om, vilken falsk blick ni har, i synnerhet när ni är rädd. Betrakta ett ögonblick mina ögon, och ni ska få se något, som er spegel aldrig kommer att visa er, nämligen en redlig och frimodig blick.

På dessa utgjutelser, som kanske icke röjde någon särdeles god ton, men som d'Artagnan plägade nyttja för att därmed söka förvilla sin motståndares uppmärksamhet, svarade Mordaunt ej med ett enda ord, utan retirerade ständigt och svängde, så att han slutligen kom på den plats d'Artagnan förut haft.

Han smålog allt mer och mer. Detta småleende började oroa d'Artagnan.

— Seså, nu måste vi göra slut på saken! sade han sig. Fram med de stora stötarna!

Han ansatte Mordaunt, som fortfor att retirera, men synbarligen metodiskt, utan att begå ett enda fel, varav d'Artagnan kunde använda sig och utan att hans värja ett enda ögonblick avvek ur linjen. Enär fäktningen hölls i ett rum, och utrymme började fattas de stridande, kom Mordaunt snart att med sin fot vidröra väggen, mot vilken han nu även stödde sin vänstra hand.

— Seså, utropade d'Artagnan, nu kan ni inte retirera längre, min fine herre! Mina herrar, fortfor han, i det han knep ihop läpparna och rynkade ögonbrynen, ha ni någonsin sett en skorpion fastnaglad på en vägg? Antagligen inte. Nåväl. nu skola ni få se det!

Inom ett par sekunder gav d'Artagnan Mordaunt tre fruktansvärda stötar. Alla tre träffade men utan att skada honom. D'Artagnan kunde ej förklara denna motståndskraft. De tre vännerna åsågo striden med flämtande bröst och svetten i pannan.

D'Artagnan, som kommit för nära sin motståndare, tog nu i sin tur ett steg tillbaka för att förbereda en fjärde stöt eller snarare för att utföra den. Men i det ögonblick, då han efter en fin och snabb fint, föll ut, hastigt som blixten, tycktes väggen klyva sig; Mordaunt försvann genom den gapande öppningen, och d'Artagnans värja, som kommit emellan de båda dörrhalvorna, sprang av, som om den varit av glas.

D'Artagnan tog ett steg tillbaka. Väggen tillslöt sig åter.

Mordaunt hade, under det han försvarade sig, manövrerat så, att han kommit med ryggen mot den lönndörr, genom vilken Cromwell förut gått ut. Då han hunnit fram till den, hade han med vänstra handen sökt upp och tryckt på knappen, varefter han försvunnit, liksom man på teatern ser onda andar försvinna, vilka äga förmåga att gå tvärs igenom väggarna.

Gascognaren utstötte en ursinnig förbannelse, vilken från andra sidan om järndörren besvarades med ett vilt, olycksbådande skratt, varvid en rysning genomilade ådrorna till och med på den skeptiske Aramis.

— Hitåt, mina herrar! ropade d'Artagnan. Låt oss spränga den här dörren!

— Det är hin onde själv! utbrast Aramis, i det han skyndade till på sin väns rop.

— Tusan bövlar, han slipper undan! vrålade Porthos, i det han tryckte sin breda skuldra mot väggen, som likväl ej rörde sig ur stället.

— Så mycket bättre! mumlade Athos dovt.

— Fördömt! utropade d'Artagnan, i det han gjorde fruktlösa ansträngningar. Men det anade mig, det anade mig! Då den uslingen slingrade sig omkring i rummet, förutsåg jag någon lömsk list. Jag gissade, att han hade något ont i sinnet, men vem kunde vänta sig detta?

— Det var en gemen olycka, som hans gode vän djävulen sänt oss! utropade Aramis.

— Det var en uppenbar lycka, som Gud sänt oss! sade Athos.

— Du börjar verkligen bli försvagad, Athos, sade d'Artagnan, i det han ryckte på axlarna och lämnade dörren, som på inga villkor ville gå upp. Hur f-n kan du säga något sådant åt män sådana som vi! Du fattar alltså inte vår belägenhet?

— Vad då? Vilken belägenhet? frågade Porthos.

— Den, som i sådant spel inte dödar, han blir dödad, svarade d'Artagnan. Och säg mig nu, min vän, om det även ingår i dina försoningsjeremiader, att Mordaunt skall få offra oss åt sin sonliga hämndlystnad? Är detta din tanke, så säg det uppriktigt!

— Åh, d'Artagnan, min vän!

— Ja, vet du, det är sannerligen ömkligt att se sakerna ur den synpunkten! Den uslingen kommer väl nu att skicka oss minst hundra järnsidor på halsen, för att stöta oss sönder som gryn i denna herr Cromwells mortel. Kom, kom! Bort härifrån! Om vi dröja här fem minuter till, så äro vi förlorade.

— Ja, du har rätt, bort härifrån! upprepade både Athos och Aramis.

— Men vart? frågade Porthos.

— Till värdshuset, min vän, för att taga våra kläder och sedan, om Gud så vill, till Frankrike, där jag åtminstone vet, hur husen äro inrättade. Vår farkost väntar oss… det är ändå en tröst i olyckan.

D'Artagnan stack sin värjstump i slidan, tog på sig sin hatt, öppnade dörren till trappan och skyndade ned, åtföljd av sina tre kamrater.

Vid porten återfunno flyktingarna sina betjänter och frågade om de upptäckt någon skymt av Mordaunt, men de hade ej sett någon gå ut.