Mysteriet i öknen/Kap 08
| ← I oasen |
|
I hålvägen → |
VIII.
LOTTDRAGNING
Överste Cochrane väcktes ur sin slummer av att någon rörde vid hans axel. Då han slog upp ögonen, såg han framför sig Tippy Tillys, den för detta egyptiska artilleristen, svarta, oroliga ansikte. Han lade sitt krokiga finger på sina tjocka leverbruna läppar, hans mörka ögon sågo sig omkring åt vänster och höger med oupphörlig vaksamhet.
»Ligg stilla! Rör er inte!» viskade han på arabiska.
»Jag lägger mig här bredvid er, så kan man inte skilja mig från de andra. Förstår ni vad jag säger?»
»Ja, om ni talar långsamt.»
»Det är bra. Jag har inte stort förtroende för den där mörka mannen Mansur. Jag ville hellre tala direkt med miralai'n.»
»Vad har ni att säga?»
»Jag har väntat länge, tills alla skulle ha somnat, och om en timme bli vi kallade till aftonbönen. Först av allt, här har ni en pistol, så att ni inte kan säga, att ni är utan vapen.»
Det var en klumpig, gammalmodig tingest, men översten såg glimten av en knallhatt på cylindern och förstod, att pistolen var laddad. Han stoppade den i innerfickan av sin kavaj.
»Vi äro åtta stycken, som vilja hem till Egypten. Det är fyra män i ert sällskap. En av oss, Mehemet Ali, har tjudrat tolv kameler tillsammans, de snabbaste av alla utom dem emirerna rida på. Det finns vakter utsatta, men de äro skingrade åt alla håll. De tolv kamelerna äro tätt bredvid oss här de där tolv bakom akasian. Om vi bara kunna komma upp på dem och ge oss i väg, tror jag inte, att många kunna hinna upp oss, och för deras räkning ha vi gevären. Vaktposterna äro inte tillräckligt starka att kunna hejda oss, så många som vi bli. Alla vattensäckarna aro fulla, och kanske äro vi framme vid Nilen igen i morgon kväll.»
Översten förstod icke allt men likväl tillräckligt, för att en liten källåder av hopp skulle porla fram i hans hjärta. Den sista förfärliga dagen hade lämnat spår efter sig i hans askgrå ansikte och i hans hår, som hastigt hade börjat gråna.
»Det är förträffligt», sade han. »Men hur ska vi göra med de tre damerna?»
Den svarta soldaten ryckte på axlarna.
»Bah», sade han, »en av dem är gammal, och i alla händelser finns det massor av kvinnor, om vi komma tillbaka till Egypten. De här kvinnorna komma inte att lida någon skada, de tas in i kalifens harem.»
»Ni pratar dumheter», sade översten strängt. »Antingen ska vi ta våra kvinnor med oss eller också inte alls fly.»
»Jag tror snarare, att det är ni, som talar okloka ord», sade den svarte mannen förargad. »Hur kan ni begära, att jag och mina kamrater ska göra något, som måste sluta med ett misslyckande? I åratal ha vi gått och väntat på ett tillfälle som det här, och nu, då det har kommit, vill ni, att vi ska gå miste om det genom er dårskap beträffande de där kvinnorna.»
»Vad ha vi lovat er, om vi komma tillbaka till Egypten?» frågade Cochrane.
»Två hundra egyptiska pund och befordran inom armén alltsammans på en engelsmans hedersord.»
»Mycket bra. Ni få tre hundra pund var, om ni kunna göra upp någon ny plan, varigenom ni kunna ta kvinnorna med er.»
Tippy Tilly rev sig förbryllad i sitt ulliga huvud.
»Vi kunde väl under någon förevändning föra ytterligare tre av de snabbaste kamelerna hit till det här stället. Det finns verkligen tre mycket bra kameler bland dem, som äro nära kockens eld. Men hur ska vi få upp kvinnorna på dem? Och om vi hade dem uppe på dem, veta vi mycket väl, att de skulle falla av, då de började galoppera. Jag är rädd, att ni män falla av, ty det är ingen lätt sak att sitta kvar på en galopperande kamel: men vad kvinnorna beträffar, är det omöjligt. Nej, vi lämna kvinnorna kvar, och om ni inte vill det, lämna vi er alla kvar och ge oss av ensamma.»
»Det är bra. Ge er av!» sade översten häftigt och lade sig ned liksom för att sova igen. Han visste, att i fråga om österländingar är det den tysta mannen, som har de största utsikterna att få sin vilja fram.
Negern vände sig om och kröp bort ett litet stycke till en av sina kamrater, fellaen Mehemet Ali, som vaktade kamelerna. De överlade en liten stund — ty dessa tre hundra guldmynt voro dock någonting man icke gärna avstod ifrån. Därpå kröp negern tillbaka till överste Cochrane.
»Mehemet Ali har samtyckt», sade han. »Han har gått för att lägga noståg på tre kameler till. Men det är en galenskap, och vi gå alla vår död till mötes. Kom nu med mig, så ska vi väcka kvinnorna och tala om det för dem.»
Översten väckte sina kamrater och viskade till dem, vad det var fråga om. Belmont och Fardet voro beredda att underkasta sig vilken risk som helst. Stephens, för vilken utsikterna till en passiv död voro föga avskräckande, greps av den häftigaste förfäran vid tanken på att företaga sig något, vad det än måtte vara, för att undgå den, och darrade i alla sina långa, smala leder. Därpå tog han upp sin Bædeker och började skriva sitt testamente på försättsbladet, men hans hand darrade, så att det knappast blev läsligt. På grund av någon juristsjälens egendomliga gymnastik hade för honom en till och med våldsam död, om man lugnt underkastade sig den, sin plats i tingens fastställda ordning, under det däremot en död, som hann upp en, medan man ursinnigt galopperade över öknen, var någonting fullkomligt oregelbundet och rubbade all god ordning. Det var icke slutet genom döden han fruktade, utan förödmjukelsen och ångesten i en fruktlös kamp däremot.
Överste Cochrane och Tippy Tilly hade tillsammans krupit i skuggan av det stora akaciaträdet fram till det ställe, där kvinnorna lågo. Sadie och hennes tant lågo med armarna om varandra, den unga flickan med huvudet mot den äldre damens bröst. Mrs Belmont var vaken och satte sig genast in i planen.
»Men ni måste lämna mig kvar», sade miss Adams ivrigt. »Vad betyder det vid min ålder?»
»Nej, nej, tant Eliza, jag rör mig inte ur fläcken utan dig! Tro aldrig det!» utropade den unga flickan. »Du måste följa med, annars stanna vi bägge där vi äro.»
»Seså, madame, här är inte tid till något resonemang eller tomt prat», sade översten barskt. »Allas våra liv bero på att ni gör ert bästa, och vi kunna omöjligen lämna er kvar.»
»Men jag faller av.»
»Jag skall binda er med min hattslöja. Jag önskar att jag nu hade gördeln jag lånade åt den stackars Stuart. Ja, Tippy, jag tror vi våga oss på det!»
Men den svarta soldaten hade med tröstlös min stirrat ut över öknen och vände sig nu om med en ed.
»Se där!» sade han vresigt. »Där ser ni följden av allt ert dåraktiga prat! Ni har förstört våra utsikter lika väl som era egna!»
Ett halvt dussin kamelryttare visade sig plötsligt över kanten av den skålformiga sänkan och avtecknade sig hårt och klart mot aftonhimmeln, där denna kopparskål sammanträffade med sitt stora blåa lock. De redo fort och svängde med gevären. Ögonblicket därpå blåste hornet allarmsignal, och det blev ett surr i lägret som i en kullstörtad bikupa. Översten sprang tillbaka till sina kamrater och den svarta soldaten till sin kamel. Stephens såg ut att känna lättnad, Belmont syntes dyster, medan monsieur Fardet rasade och svängde sin oskadda hand i luften.
»Vid alla avgrundsandar, blir det då aldrig slut på det här!» skrek han. »Ska vi aldrig komma ur de här fördömda dervischernas våld?»
»Åh, är det verkligen dervischer, va’?» sade översten i bitter ton. »Ni tycks ha ändrat åsikt — dervischerna voro ju bara ett påhitt av den engelska regeringen, vill jag minnas ni yttrade.»
De stackars karlarnas lynnen hade blivit ömtåliga och retliga. Överstens sarkasm var som en lunta i en kruttunna, och ögonblickligen började fransmannen hoppa och dansa framför honom med en störtflod av ilskna ord. Hans hand låg kring Cochranes strupe, innan Belmont och Stephens hunnit hejda honom.
»Om det inte vore för era gråa här …», sade han.
»Förbannade oförskämdhet!» skrek översten.
»Om vi ska dö, så låt oss dö som gentlemän och inte som hamnbusar», sade Belmont.
»Jag menade bara, att det gladde mig, att monsieur Fardet har lärt sig något av sina äventyr, hånade översten.
»Tig nu, Cochrane! Vad tjänar det till att reta honom?» utropade irländaren.
»På min ära, Belmont, ni glömmer er! Jag tillåter inte folk att tilltala mig på det sättet.»
»Då skulle ni vara mera noga med ert eget sätt.»
»Mina herrar, mina herrar, här komma damerna!» utropade Stephens, och de vredgade, överretade männen försjönko åter i dyster tystnad och gingo av och an och ryckte ilsket i sina mustascher. Dåligt lynne är någonting mycket smittosamt, ty även Stephens började bli förargad över deras förargelse och att kasta bistra blickar på dem, då de gingo förbi. De befunno sig nu i en kris i sitt öde, med dödens skugga över sig, och ändå voro de helt upptagna av personliga misshälligheter, som voro så obetydliga, att de knappast kunde kläda dem i ord. Olyckan bringar människoanden till en utomordentlig höjd, men pendeln svänger fortfarande.
Men snart fästes deras uppmärksamhet på viktigare saker. Ett krigsråd hölls bredvid källorna, och de båda emirerna lyssnade med allvarlig och begrundande min till en mångordig rapport av patrullens anförare. Fångarna lade märke till, att den bistre gamle mannen stod som en stenbild, medan den yngre emiren med en nervös åtbörd förde handen ett par gånger över sitt skägg, varvid de smala bruna fingrarna skälvde mellan de långa, svarta skäggstråna.
»Jag tror, att egypterna äro efter oss», sade Belmont. »Och de äro nog inte långt borta, att döma av oron här i lägret.»
»Det ser så ut; någonting har skrämt upp dem.»
»Nu ger han order. Vad kan det vara? Hör på, Mansur, vad står på?»
Dragomanen kom springande med ansiktet strålande av hopp.
»Jag tror, att de ha sett någonting, som skrämt dem. Soldaterna äro visst efter oss. Emirerna ha givit befallning om, att vattensäckarna ska fyllas och att vi ska hålla oss beredda att bryta upp, då mörkret kommer. Men jag har fått befallning att samla ihop er, ty mollan kommer för att omvända er allesammans. Jag har redan sagt honom, att ni alla äro mycket böjda för att gå in på hans åsikter.»
Hur långt Mansur hade gått i sina försäkringar, lär väl aldrig komma i dagen, men nu kom den muhammedanske prästen gående med ett faderligt och belåtet leende i sitt ansikte, som om han hade en angenäm och lätt uppgift att verkställa. Han var en enögd man med en krans av gråsprängt skägg och ett ansikte som var fylligt, men tycktes ha varit ännu fylligare, ty det var märkt med många veck och rynkor. Han hade på huvudet en grön turban, till tecken på att han hade gjort pilgrimsfärden till Mecka. I ena handen höll han en liten brun matta och i den andra ett exemplar av koranen på pergament.
Han bredde ut mattan på marken, vinkade Mansur till sig, gjorde en kretsformig rörelse med armen, till tecken att fångarna skulle samlas omkring honom, och pekade sedan på marken för att antyda, att de skulle sitta ned. De grupperade sig omkring honom, sittande i det korta gräset under palmträdet, dessa sju vilsekomna representanter för en främmande tro; och i deras mitt satt den lilla feta prästen och lät sitt enda öga irra från det ena ansiktet till det andra, medan han utlade grundlärorna i sin nyare, råare och mera ivriga tro. De lyssnade uppmärksamt och nickade, då Mansur översatte varje religionsbud, och för varje tecken till bifall blev mollan allt vänligare i sitt sätt och ömmare i sitt tal.
»Ty varför skulle ni dö, mina ljuva lamm, då allt vad man fordrar av er är, att ni skola övergiva det, som skall föra er till ett evigt Gehenna, och antaga Allahs lag, sådan den är upptecknad av hans profet och som för visso skall skänka er ofattliga fröjder, såsom det utlovas i Kamelboken? Ty vad säger den utvalde?» Han rabblade upp en av dessa dogmatiska texter, som ingå i varje troslära såsom bevismedel. »Dessutom, är det icke tydligt, att Gud är med oss, eftersom från begynnelsen, då vi endast hade käppar emot turkarnas skjutgevär, segern alltid har följt oss? Ha vi inte intagit El Obeid och Khartum och slagit Hicks och dödat Gordon och övervunnit var och en, som dragit ut emot oss? Huru kan man då påstå, att icke Allahs välsignelse vilar över oss?»
Översten hade sett sig omkring under mollans långa predikan och iakttagit, att dervischerna gjorde sina gevär rena, räknade patroner och vidtogo alla förberedelser, som om de väntade att snart bli kallade till strid. De båda emirerna överlade med allvarlig uppsyn, patrullens anförare pekade åt det håll, där Egypten låg. Det var tydligt, att det fanns åtminstone en utsikt till räddning för fångarna, om de kunde dra ut på tiden i ännu ett par timmar. Kamelerna hade ännu icke hämtat sig efter sin långa marsch, och om förföljarna voro någorlunda nära, kunde de nästan vara säkra på att hinna upp dem.
»För Guds skull, Fardet, försök få honom att hålla på och prata», sade översten.
Men en fransmans sårade värdighet är icke så lätt försonad. Monsieur Fardet satt surmulen med ryggen stödd mot palmen och de svarta ögonbrynen rynkade. Han sade ingenting, han endast ryckte ännu i sina tjocka, yviga mustascher.
»Grip er an, Fardet! Vårt öde beror på er», sade Belmont.
»Låt överste Cochrane göra det», snäste fransmannen. »Han är alldeles för stormodig, den där överste Cochrane.»
»Seså, seså», sade Belmont blidkande, som om han hade talat till ett egensinnigt barn. »Jag är fullkomligt säker på, att översten kommer att uttrycka sitt beklagande över vad som hänt och erkänna, att han hade orätt.»
»Det gör jag visst inte», fräste översten.
»För resten är ju det där bara en personlig tvist», fortfor Belmont ivrigt. »Det är för hela sällskapets bästa vi önska, att ni skall tala med mollan, eftersom vi alla anse er lämpligast till det.»
Men fransmannen endast ryckte på axlarna och såg ännu surare ut än förut.
Mollan såg från den ene till den andre, och det vänliga uttrycket i hans breda, pussiga ansikte började försvinna; han drog ned mungiporna och fick en hård och sträng uppsyn.
»Ha då dessa otrogna drivit gäck med oss?» sade han till tolken. »Varför tala de sins emellan och ha ingenting att säga till mig?»
»Han blir otålig», sade Cochrane. »Kanske det är bäst att jag gör vad jag kan, Belmont, eftersom den där satans karlen lämnar oss i sticket.»
Men en kvinnas fintlighet räddade situationen.
»Jag är övertygad, monsieur Fardet», sade mrs Belmont, »att ni, som är fransman och därför är en ridderlig man och en man av ära, inte låter era sårade känslor avhålla er från att uppfylla ert löfte och er plikt mot tre hjälplösa kvinnor.»
Fardet var ögonblickligen på benen och lade handen på hjärtat.
»Ni förstår min karaktär, madame!» utropade han. »Jag är inte i stånd att överge en dam. Jag skall göra allt vad jag kan i den här saken. Seså, Mansur, säg den heliga mannen, att jag är beredd att genom er med honom diskutera de höga sanningarna i hans lära.»
Och han gjorde det med en fintlighet, soin kom hans kamrater att häpna. Han antog tonen hos en man, som är starkt lockad men ännu återhålles av ett sista litet tvivel. Men då detta tvivel undanröjdes av mollan, fanns det alltid någon annan envis liten punkt, som hindrade honom att helt antaga Islams tro. Hans frågor voro alltid så uppblandade med personliga komplimanger till prästen och uttryck av glädje över att de hade kommit i tillfälle att erhålla undervisning av en så vis man och en så lärd teolog, att de hängande påsarna under mollans ögon dallrade av belåtenhet; och han lät lyckligt och förhoppningsfullt narra sig till den ena förklaringen efter den andra medan den blå himmeln över dem blev violett och de gröna bladen svarta och de stora klara stjärnorna slutligen tittade fram mellan palmernas kronor.
»Vad beträffar den lära, om viken ni talar, mitt lamm», sade mollan till svar på ett av Fardets argument, »har jag själv studerat vid El Azhars universitet i Kairo, och jag känner till det ni syftar på. Men den troendes läror äro icke som den otrognes, och det är icke passande att forska för djupt i Allahs planer. Somliga stjärnor ha svansar, o mitt älskliga lamm, och somliga ha det icke, men vad gagnar det oss att veta, vilka som ha det eller ej? Gud har skapat dem alla, och i hans hand äro de alla trygga. Därför, min vän, var icke uppblåst med västerlandets dåraktiga läror, vet och förstå, att det endast finnes en visdom och att den består i att följa Allahs vilja, såsom hans utvalde profet har nedskrivit den för oss i denna bok. Och nu, mina lamm, ser jag, att ni äro redo att inträda i Islam, och det är hög tid, ty hornet förkunnar oss, att vi skola bryta upp, och det var den förträfflige emiren Abderrahmans vilja, att ni skulle göra ert val, innan vi lämna källorna.»
»Men det finns andra punkter, min far, rörande vilka jag gärna skulle vilja ha undervisning», sade fransmannen, »ty det är sannerligen ett nöje att höra era klara ord efter de orediga förklaringar vi fått av andra lärare.»
Mollan hade stigit upp, och i hans enda öga visade sig en glimt av misstänksamhet.
»Denna ytterligare undervisning kan komma efteråt», sade han, »då vi ju skola färdas tillsammans ända till Khartum; och det skall bli mig ett nöje att se er förkovras i visdom och dygd under färden.»
Han gick bort till elden, lutade sig ned med en korpulent mans pompösa långsamhet och kom tillbaka med två halvt kolnade trästickor, som han lade i kors på marken. Dervischerna kommo fram i klungor för att se de nyomvända intagas i fållan. De stodo runt omkring i den matta dagern, resliga, fantastiska figurer, medan kamelernas långa halsar och stolta huvud gungade bakom dem.
»Seså», sade nollan, och hans röst hade nu förlorat all sin försonliga och övertalande ton, »nu är tiden ute för er. Här på marken har jag av två trästickor bildat den enfaldiga och vidskepliga symbolen för er forna tro. Ni skola trampa på den till tecken att ni avstå därifrån, och ni skola kyssa koranen till tecken att ni antaga den, och den undervisning ni ytterligare behöva skall givas er under vägen.»
De stego upp, de fyra männen och de tre kvinnorna, för att möta krisen i sitt öde. Ingen av dem, utom kanhända miss Adams och mrs Belmont, hade någon djupare religiös övertygelse. Alla voro världens barn, och somliga av dem förkastade allt vad denna symbol betydde här på jorden. Men det europeiska högmodet, den vita rasens högmod, sjöd inom dem och höll dem fast vid deras landsmäns tro. Det var en syndig, mänsklig, okristlig bevekelsegrund, och likväl höll den på att göra dem till offentliga martyrer för den kristna tron. I denna yttersta nervspänning blevo plötsligt låga ljud högljudda för deras öron: de prasslande palmbladen ovanför dem blevo som en brusande flod, och långt bort kunde de höra de dova, dunsande hovslagen av en galopperande kamel.
»Det är någonting i görningen», viskade Cochrane. »Försök att uppehålla dem i fem minuter till, Fardet.»
Fransmannen steg fram med en artig åtbörd av sin friska arm och minen hos en man, som är beredd att underkasta sig vad som helst.
»Säg denna heliga man, att jag är redo att antaga hans lära, och det äro säkerligen också alla mina vänner, sade han till dragomanen. »Men det är en sak jag vill att han skall göra för att söva alla tvivel, som möjligen ännu kunna finnas kvar i våra hjärtan. Varje sann religion bevisas av de underverk dess bekännare kunna utföra. Till och med jag, som endast är en obetydligt kristen, kan tack vare min religion utföra några sådana. Men eftersom er religion är överlägsen, kan ni utan tvivel uträtta långt mera, och därför ber jag er ge oss ett tecken, så att vi må kunna säga oss veta, att Islams religion är den mäktigaste.»
Med all sin värdighet och tillbakadragenhet har araben en god portion nyfikenhet. Tystnaden bland de lyssnande araberna visade, huru fransmannens av Mansur översatta ord hade väckt den till liv.
»Sådana saker stå i Allahs hand», sade prästen. »Det tillkommer inte oss att rubba hans lagar. Men om ni själv har en sådan förmåga, som ni påstår, så låt oss få se prov därpå.»
Fransmannen steg fram, lyfte upp sin hand och tog en stor blank dadel ur mollans skägg. Den sväljde han och tog genast fram den igen från sin vänstra armbåge. Han hade ofta gjort denna lilla taskspelarkonst ombord på ångbåten, och hans medpassagerare hade fått sig ett gott skratt på hans bekostnad; ty han hade icke alldeles tillräcklig skicklighet för att föra en mera kritiskt anlagd europé bakom ljuset. Men nu såg det ut som om allas deras öde skulle komma att hänga på detta lilla knep. Ett djupt sorl av förvåning steg upp från arabernas krets och tilltog, då fransmannen tog ännu en dadel ur näsborren på en kamel och kastade upp den luften, varifrån den, som det tycktes, aldrig kom ned. Hans kamrater sågo tydligt, att han gömde dadeln i ärmen; men den skumma dagern var trollkonstnären till en god hjälp. Åskådarna voro så förtjusta och intresserade, att de föga gåvo akt på en kamelryttare, som kom i raskt trav mellan palmstammarna. Allt skulle kanske ha varit gott och väl, om icke Fardet, berusad av sin egen framgång, hade försökt göra om sin konst ännu en gång med det resultatet, att dadeln föll ur hans hand och bedrägeriet var avslöjat. Förgäves sökte han genast övergå till ett annat av de några få konststycken som han hade på lager. Mollan sade några ord och en arab slog Fardet över ryggen med det tjocka skaftet av sitt spjut.
»Vi ha fått nog av barnlekar», sade den vredgade prästen. »Äro vi män eller barnungar, efter ni försöker lura oss på detta sätt? Här är korset och här koranen vilketdera skall det bli?»
Fardet såg sig hjälplöst omkring på sina kamrater.
»Jag förmår inte mera; ni begärde fem minuter, dem har ni fått», sade han till överste Cochrane.
»Och det är kanske nog», svarade krigaren. »Här äro emirerna.»
Kamelryttaren, som de hört komma på avstånd, hade begivit sig till de båda arabcheferna och avlagt en kort rapport för dem, i det han pekade åt det håll, varifrån han hade kommit. Emirerna utbytte några hastiga ord och gingo därpå fram till skaran, som stod omkring fångarna. Fastän fanatiker och barbarer voro de likväl två i högsta grad majestätiska män. där de vandrade genom palmlundens skymning. Det bistra gamla gråskägget lyfte upp sin hand och sade raskt några korta, avhuggna meningar, och hans vilda följeslagare tjöto mot honom som hundar mot jägaren. Den eld, som glödde i hans trotsiga ögon, återspeglades i hundra andra. Här kunde man läsa styrkan och faran i Mahdins resning, här i dessa förvridna ansikten, i denna krets av svängande armar, i det vitglödande raseriet hos dessa människor, som icke önskade någonting högre än en blodig död, om bara deras egna händer voro blodiga, då de gingo den till mötes.
»Ha fångarna omfattat den sanna tron?» frågade emiren Abderrahman och såg på dem med sina grymma ögon.
Mollan hade sitt anseende att upprätthålla, och han kunde icke tillstå, att han hade misslyckats.
»De stodo just i begrepp att omfatta den, då …»
»Låt det vara så länge, molla.»
Han gav en befallning, och alla araberna skyndade till sina kameler. Emiren Wad Ibrahim sprängde genast bort med nästan halva truppen. De andra sutto färdiga på sina kameler med gevär i hand.
»Vad har hänt?» frågade Belmont.
»Det ljusnar», utropade översten. »Den egyptiska kamelkåren är hack i häl efter oss.»
»Ack, överste, tror ni verkligen, att vi bli räddade?» sade Sadie suckande.
Deras långvariga, enformiga lidanden hade till den grad förstört deras nerver, att de tycktes oförmögna till varje livligare känsla; men detta nu plötsligt återvaknade hopp förde med sig en vånda liksom vid en förfrusen lems återställande. Till och med den kraftfulle, behärskade Belmont var full av tvivel och farhågor. Han hade hoppats, då det icke fanns några utsikter till räddning; men nu, då den nalkades, darrade han.
»De måtte väl inte komma i för ringa antal!» utropade han. »Om överbefälhavaren låtit dem ge sig av för litet manstarka, borde han sannerligen ställas inför krigsrätt.»
»Vi äro i alla fall i Guds hand», sade hans hustru på sitt blida sätt. »Fall på knä med mig, älskade John, om detta är vår sista stund, och bed, att vi inte måtte skiljas åt, på jorden eller i himmelen.»
»Gör det inte! Gör det inte!» ropade översten ängsligt, ty han såg, att mollan höll ögonen på dem. Men det var för sent, ty de båda katolikerna hade fallit på knä och gjort korstecknet. Ett uttryck av raseri flög över den muselmanske prästens ansikte, då han såg detta offentliga bevis på att hans ansträngningar som missionär hade misslyckats. Han vände sig om och sade något till emiren.
»Stig upp!» ropade Mansur. Om livet är er kärt, så stig upp! Han ber om tillåtelse att få avrätta er.»
»Låt honom göra som han vill!» sade den envisa irländaren; »vi stiga upp, då vi slutat vår bön, men inte förr.»
Emiren stod och hörde på mollan och kastade därvid olycksbådande blickar på de båda knäböjande. Därpå gav han ett par hastiga befallningar, och fyra kameler leddes fram. Packkamelerna, som de dittills hade ridit, stodo ännu osadlade, där de hade tjudrats.
»Var inte galen, Belmont!» utropade översten. »Allt beror på att vi göra dem till viljes. Stig upp, mrs Belmont! Ni bara retar dem.»
Fransmannen ryckte på axlarna, då han såg på dem. »Mon Dieu», utropade han, »aldrig har jag sett så opraktiska människor! Voilà!» tillade han skrikande, då de bägge amerikanska damerna föllo på knä bredvid mrs Belmont. »Det är som med kamelerna — då en lägger sig, lägga de sig allihop. Aldrig har jag sett någonting så vanvettigt!»
Men mr Stephens hade fallit på knä bredvid Sadie och dolde sitt avtärda ansikte i sina långa smala händer. Endast översten och Fardet hade förblivit stående. Cochrane såg på fransmannen med en frågande blick.
»Noga taget», sade han, »är det fånigt att bedja i hela sitt liv och inte bedja nu, då vi inte ha något annat att hoppas på än Försynens godhet.»
Han föll på knä, militäriskt rak och styv i ryggen, men med sin gråskäggiga, orakade haka mot bröstet. Fransmannen såg på sina knäböjande kamrater, därpå riktade han blicken på emirens och mollans vredgade ansikten.
»Sapristi!» brummade han. »Inbilla de sig, att en fransman är rädd för dem?»
Och med ett demonstrativt korstecken föll han på knä bredvid de andra. Nedsmutsade och i ett eländigt yttre skick knäböjde de sju gestalterna där och väntade ödmjukt på sitt öde under palmiens mörka skugga.
Emiren vände sig till nollan med ett hånfullt leende och pekade på resultaten av hans predikan. Därpå gav han en befallning, och på ett ögonblick voro de fyra männen fasttagna och deras händer hårt bundna med ett kamelgrimskaft. Fardet skrek till, ty repet hade skurit in i hans öppna sår. De andra togo det med förtvivlans värdighet.
»Ni ha fördärvat allting, och jag tror att ni bringat fördärv över mig också!» skrek Mansur och vred sina händer. »Kvinnorna ska sättas upp på de där tre kamelerna.»
»Aldrig!» ropade Belmont. »Vi vilja inte skiljas åt!»
Han gjorde ursinniga ansträngningar för att slita sig lös, men han var svag av försakelser, och två starka karlar höllo fast honom.
»Var inte orolig, John!» ropade hans hustru, då man släpade bort henne till kamelen. »Ingenting ont kommer att hända mig. Spjärna inte emot, älskade, annars gör man dig illa.»
De fyra männen voro utom sig, då de sågo damerna föras bort. All deras ångest hade varit ett intet mot detta. Sadie och hennes tant syntes halvt vanmäktiga av förskräckelse. Endast mrs Belmont höll modet uppe. Då kvinnorna sutto på kamelerna, reste dessa sig och leddes till trädet, där de fyra männen stodo.
»Jag har en revolver i fickan», sade Belmont och såg upp på sin hustru. »Jag skulle vilja offra min själ för att kunna ge dig den.»
»Behåll den, John, den kan ännu bli till nytta. Jag är inte rädd. Alltsedan vi sände upp våra böner, känns det som om våra skyddsänglar bredde sina vingar över oss.»
Hon var själv lik en skyddsängel, då hon vände sig till Sadie och intalade hennes förtvivlade hjärta litet hopp.
Den kortväxte, tjocke araben, som hade anfört Wad Ibrahims eftertrupp, hade gått fram till emiren och mollan; de tre rådgjorde tillsammans och sneglade då och då på fångarna. Därpå talade emiren med Mansur.
»Chefen önskar veta, vilken av er fyra är den rikaste», sade dragomanen. Hans händer darrade nervöst och plockade oupphörligt på överrockens framsida.
»Varför vill han veta det?» frågade översten.
»Det vet jag inte.»
»Det är ju alldeles klart», utropade monsieur Fardet, »han vill veta, vem av oss det lönar sig bäst att behålla för att få lösen.»
»Den saken tycker jag att vi böra komma överens om», sade översten. »Det tillkommer nog er att avgöra den, Stephens, ty jag är nästan säker på att ni är den rikaste av oss.»
»Det vet jag just inte», svarade juristen; »men i alla händelser önskar jag inte komma i någon annan ställning än de andra.»
Emiren talade åter med sin barska, sträva röst.
»Han säger», översatte Mansur, »att packkamelerna äro uttröttade och att det bara finns ett djur, som kan orka följa med. Det väntar på en av er, och ni få själva avgöra, vem som skall ha det. Om en är rikare än de audra, har han företrädet.»
»Säg honom, att vi alla äro lika rika.»
»I så fall, säger han, måste ni genast bestämma, vem som skall rida på kamelen.»
»Och de andra?»
Dragomanen ryckte på axlarna.
»>Nåja», sade översten, »om bara en av oss kan bli räddad, äro nog ni, mina vänner, överens med mig om att det bör bli Belmont, eftersom han ensam bland oss är gift.»
»Ja, ja, låt det bli Belmont!» utropade Fardet.
»Det tycker jag också», sade Stephens.
Men det ville irländaren inte höra talas om.
»Nej, nej, vi måste dela rättvist», sade han. »Alla sjunka eller alla simma, och den, som sviker, må djävulen ta!»
De disputerade om saken, tills de blevo riktigt heta i denna osjälviskhetens kamp. Någon hade sagt, att översten skulle bestiga kamelen, därför att han var äldst, men översten blev mäkta förgrymmad.
»Det låter som om jag vore en åttioåring!» utropade han. »Det här resonemanget är alldeles inte på sin plats.»
»Nåja», sade Belmont, »då vägra vi allesammans att följa med.»
»Men det här är inte förnuftigt, sade fransmannen. »Hör på, mina vänner, damerna föras nu bort ensamma; säkert vore det mycket bättre, om en av oss följde med för att råda dem.»
De sågo villrådiga på varandra. Vad Fardet sade, var tydligen mycket riktigt, men hur kunde en av dem överge sina kamrater? Emiren själv gav dem lösningen.
»Chefen säger», sade Mansur, »att om ni inte kunna komma överens om, vem som skall rida, är det bäst att hänskjuta det till Allah och dra lott.»
»Ja, det blir nog det bästa», sade översten, och de tre andra nickade bifallande.
Det var mollan, som kom fram till dem med fyra splittror av palmbark framstickande mellan sina fingrar. »Han säger, att den, som drar den längsta, skall ha kamelen», sade Mansur.
»Vi förbinda oss att underkasta oss detta utslag utan invändningar», sade Cochrane, och åter nickade hans kamrater.
Dervischerna hade bildat en halvcirkel framför dem, kantad av kamelernas gungande huvuden. Framför dem var lägerelden, som kastade sitt röda sken över skaran. Emiren stod med ryggen mot den och sitt grymma ansikte vänt mot fångarna. Bakom de fyra männen fanns en rad av vakter, och bakom dem blickade de tre kvinnorna från sina kameler ned på denna tragedi. Med ett ondskefullt leende trädde den tjocka, enögda mollan fram, med de fyra små bruna piggarna skjutande ut mellan fingrarna.
Det var mot Belmont han först höll fram dem. Irländaren drog ofrivilligt en suck, och hans hustru lät höra en halvkvävd klagan, ty barkflagan syntes knappast i hans hand. Därpå var det fransmannens tur, och hans var en halvtum längre än Belmonts. Därpå kom översten, vars stycke var längre än de båda andras tillsammantagna. Stephens’ var icke större än Belmonts. Det var översten, som hade vunnit i detta förfärliga lotteri.
»Ni får gärna överta min plats, Belmont», sade han. »Jag har varken hustru eller barn och knappast en vän i världen. Följ ni med er hustru, så stannar jag.»
»Nej, nej! Vad som är sagt är sagt. Det är rent spel, vinsten tillfaller den, som har den största turen.»
»Emiren säger, att ni skall stiga upp genast», sade Mansur, och en arab drog översten vid handrepet fram till den väntande kamelen.
»Han skall rida i eftertruppen», sade emiren till sin underbefälhavare. »Där skola kvinnorna också vara.»
»Och dragomanen, den hunden?»
»Bland de andra.»
»Och de …»
»De skola alla dö.»