Mysteriet i öknen/Kap 07

←  Ett sista villkor

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson I oasen

Lottdragning  →

VII.
I OASEN

Medan de fortsatte färden, skulle de nästan ha kunnat tro, att de befunno sig på samma fläck, där de hade varit i solnedgången aftonen förut. Trakten med de fantastiska kullarna och den orangegula sanden utefter floden hade de för länge sedan lämnat bakom sig, och nu sågo de överallt samma bruna, vågformiga grusslätt, dyningen med blanka runda kiselstenar på ytan och de här och där förekommande små ruggarna av salviagrönt kamelgräns. Den utbredde sig framför och bakom dem; långt i fjärran, mitt för dem, höjde den sig upp mot en rad av violetta kullar. Solen var ännu icke tillräckligt högt uppe för att framkalla det tropiska skimret, och det vidsträckta, bruna, violettkantade landskapet avtecknade sig skarpt och klart i den torra, rena luften. Den långa karavanen stretade framåt i takt med packkamelernas långsamma vaggande. Långt ut på flankerna redo spejare, som stannade på varje höjd och sågo sig om, med händerna skuggande för ögonen. På avstånd syntes deras spjut och gevär sticka ut från dem raka och smala som strumpstickor.

»Hur långt tror ni att vi äro från Nilen?» frågade Cochrane. Han red med hakan stödd mot axeln och ögonen längtansfullt spejande mot horisonten i öster.

»Drygt femtio mil», svarade Belmont.

»Nej, inte så mycket», sade översten. »Vi ha på sin höjd ridit femton eller sexton timmar, och en kamel tillryggalägger inte mera än två och en halv engelsk mil i timmen, såvida han inte travar. Det skulle endast bli omkring fyrtio mil, men det är ändå väl mycket, är jag rädd, för att en undsättningstrupp skulle hinna upp oss. Jag inser inte, att vi ha det mycket bättre ställt, därför att vi fått detta anstånd. Vad ha vi att hoppas på? Vi kunna lika gärna när som helst tömma den bittra kalken.»

»Man skall aldrig uppge hoppet», utropade den gladlynta irländaren. »Det är långt till middagen ännu. Hamilton och Hedley vid kamelkåren äro duktiga pojkar, och de komma att sätta efter oss som pilar. Föga anade jag, då jag åt middag med dem i mässen den sista kvällen och de talade om alla sina försiktighetsmått mot rövaranfall, att våra liv skulle komma att bero på dem.»

»Nåja, vi ska väl spela spelet till slut, men inte har jag stora förhoppningar», sade Cochrane. »Vi måste naturligtvis hålla så god min som möjligt inför damerna. Jag ser, att Tippy Tilly har hållit ord, ty de där fem negrerna och de bägge bruna gynnarna måste vara de karlar han talade om. De rida alla tillsammans och hålla sig tämligen nära oss, men jag förstår inte, hur de ska kunna hjälpa oss.»

»Jag har fått tillbaka min revolver», viskade Belmont, med ett granithårt uttryck kring sin energiska mun och sin markerade haka. »Om man försöker sig på något angrepp inot damerna, skjuter jag dem alla tre, och sedan kunna vi dö med lugnt samvete.»

»Ni är en god människa!» sade Cochrane, och de fortsatte sin ritt under tystnad. Ingen av dem talade mycket. En egendomlig, drömlik känsla, som de icke kunde betvinga, smög sig över dem. Det var som om de alla hade tagit in någon sömndryck — det barmhärtiga smärtstillande medel, som naturen begagnar, då en stor kris har spänt nerverna för hårt. De tänkte på sina vänner och sitt förflutna liv med den klarsynthet, varmed man betraktar det, som ligger fullbordat bakom en. Någonting fint och ljuvt blandade sig med det sorgliga i deras öde. De uppfylldes av förtvivlans stilla lugn.

»Här är tusan så vackert», sade översten och såg sig omkring. »Jag har alltid haft den idéen, att jag skulle vilja dö i en riktigt äkta, gul londondimma. Då kunde man inte förlora mycket på bytet.»

»Jag skulle gärna velat dö i sömnen», sade Sadie. »Så härligt att vakna, och finna, att man är i en annan värld! Det var en bit, som Hetty Smith brukade deklamera i skolan: 'Säg ej godnatt, men i en högre värld säg mig godmorgon!'»

Den puritanska tanten skakade på huvudet åt den tanken.

»Det är någonting förskräckligt att oförberedd träda inför Skaparen», sade hon.

»Det är att dö ensam som är det förskräckliga», sade mrs Belmont. »Om vi och alla dem vi älska kunde dö på en gång, skulle vi inte tänka mera på det än på en vanlig flyttning.»

»Om det värsta inträffar, komma vi ändå inte att dö ensamma», sade hennes man. »Vi gå bort alla tillsammans och träffa Brown och Headingly och Stuart väntande på andra sidan.»

Fransmannen ryckte på axlarna. Han trodde ej på ett liv efter detta, men han avundades de båda katolikerna deras lugna säkerhet. Han skrattade för sig själv vid tanken på, vad hans vänner på Café Cubat skulle säga, om de finge veta, att han hade offrat sitt liv för den kristna tron. Ibland roade och ibland retade det honom, och han fortsatte ritten under omväxlande utbrott av skratt och raseri, allt under det han pysslade om sin sårade handled som en mor sitt sjuka barn.

Tvärs över den hårda, steniga öknens bruna yta hade man en stund sett en enda lång, smal och gul strimma, som sträckte sig i norr och söder så långt man kunde se. Det var ett sandbälte endast några hundra meter brett och på sin höjd åtta till tio fot högt. Men fångarna iakttogo med förvåning, att araberna pekade på det med ett uttryck av den yttersta oro, och de stannade, då de kommo till kanten därav, som om de hade befunnit sig på stranden av en flod omöjlig att vada över. Det var mycket lätt, dammlik sand, och minsta vindfläkt drev upp virvlar därav i luften som myggsvärmar. Emiren Abderrahman försökte tvinga sin kamel ned i sanden, men efter ett par steg stannade djuret och skälvde av rädsla. De båda cheferna talades vid en stund, och därpå vek hela karavanen av norrut med sandbältet till vänster om sig.

»Vad är det?» frågade Belmont tolken, som red bredvid honom.

»Flygsand», svarade Mansur. »Då och då driver vinden ihop den på ett enda långt ställe som det här. Om det blåser i morgon, finns det kanske inte ett korn kvar, utan alltsammans är skingrat i luften. Araberna måste ibland färdas femtio till hundra mil för att komma omkring en sådan driva. Om kamelen försöker komma över den, bryter han av sig benen, och själv suges han ner och uppslukas.»

»Hur långt kan den här drivan sträcka sig?»

»Det kan ingen säga.»

»Nåja, Cochrane, det här är en fördel för oss. Ju längre jakten blir, desto större utsikt för de friska kamelerna.»

Och för hundrade gången såg han sig om och betraktade den långa, skarpt avtecknade synranden bakom dem. Där låg den stora, toinma, mörkbruna öknen, men var fanns den glimt av stål eller vita hjälmar, som han längtade efter?

Snart var man klar för hindret framför sig. Det försvann till ett intet som en dammstrimma, som blåses över ett tomt rum. Det var egendomligt att se, att fastän drivan var så smal, att man nästan kunde hoppa över den, ville araberna hellre taga en omväg på hundratals meter än riskera att rida över den. När de så åter hade hård och fast mark framför sig, lät man de uttröttade djuren smaka piskan, och de lunkade på med ett stötande trav, så att fångarna guppade upp och ned på ett både ömkligt och löjligt sätt. I början var det lustigt nog, och de smålogo åt varandra, men snart blev det tragiskt, då den förfärliga »kamelvärken» ansatte dem i ryggraden och veka livet med sina dova smärtor, som småningom ökas till olidlig pina.

»Jag står inte ut, Sadie!» utropade plötsligt miss Adams. »Jag har gjort mitt bästa, men nu ramlar jag snart.»

»Nej, nej, tant, du bryter benen av dig, om du faller. Försök att hålla ut ett ögonblick ännu, så kanske man saktar farten.»

»Luta er bakåt och håll i sadelns bakre del», sade översten. »Så där ja, det lindrar smärtan.» Han tog slöjan från sin hatt, knöt ihop ändarna och lade den kring hennes sadelknapp. »Sätt er fot i öglan», sade han; »det ger stöd som en stigbygel.»

Hon kände genast lättnad, och Stephens gjorde detsamma för Sadie. Men om en stund störtade en av de med durrakorn lastade, trötta kamelerna och sträckte benen ifrån sig, och karavanen måste återtaga sin förra tröga gång.

»Är det här ett nytt flygsandsbälte?» frågade översten.

»Nej, det är vitt till färgen», sade Belmont. »Säg, Mansur, vad är det vi ha framför oss?»

Men dragomanen skakade på huvudet.

»Jag vet inte, vad det är. Något sådant har jag aldrig förr sett.»

Tvärs över öknen, från norr till söder, var en vit linje dragen så rak och tydlig som ett kritstreck över en brun bordskiva. Den var mycket smal men sträckte sig utan avbrott från den ena horisonten till den andra. Tippy Tilly sade något till tolken.

»Det är den stora karavanvägen», upplyste Mansur.

»Vad är det då, som gör den vit?»>

»Ben.»

Det föreföll otroligt, och ändå var det sant, ty då de kommo närmare, sågo de, att det verkligen var en trampad väg över öknen, urholkad genom långvarigt bruk och så betäckt med ben, att det hela såg ut som ett sammanhängande vitt band. Långa, spetsnosiga huvud voro kringströdda överallt, och bröstkorgarna voro så talrika, att det på sina ställen såg ut som skelettet av en jätteorm. Den ändlösa vägen blänkte i solen, som om den varit inlagd med elfenben. I tusentals år hade detta varit den allmänna stråkvägen över öknen, och under hela denna tid hade intet djur av alla de otaliga karavanerna dött där utan att ha blivit konserverat av den torra, antiseptiska luften. Ej att undra på således, att det knappast var möjligt att nu rida denna väg utan att trampa på deras skelett.

»Det här måste vara den väg jag talade om», sade Stephens. »Jag kommer ihåg, att jag märkte ut den på den karta jag ritade för er, miss Adams. Bædeker säger, att den kommit ur bruk, därför att all trafik upphörde efter dervischernas resning, men att den fordom var den huvudväg, på vilken hudar och gummi från Darfur fördes ner till Nedre Egypten.

De betraktade vägen med liknöjd nyfikenhet, ty de hade för närvarande tillräckligt med att tänka på sitt eget öde. Karavanen styrde kurs söderut utefter den gamla ökenstråten, och detta Golgata till väg syntes vara en lämplig bana för vad som väntade dem vid dess ändpunkt. Trötta kameler och trötta ryttare strävade tillsammans vidare mot sitt beklagansvärda mål.

Och nu, då det kritiska ögonblicket nalkades, som skulle avgöra deras öde, överväldigades överste Cochrane. av sin fruktan för, att någonting förskräckligt skulle hända damerna, och åsidosatte sin stolthet ända därhän, att han frågade den avfälliga tolken till råds. Mannen var en feg usling, men han var åtminstone österländing, och han förstod det arabiska uppfattningssättet. Hans ombyte av religion hade bragt honom i närmare beröring med dervischerna, och han hade kommit att höra vad de talat sinsemellan. Cochranes styva, aristokratiska natur kämpade hårt, innan han kunde förmå sig att begära råd av en sådan man, och då han slutligen gjorde det, var det i den mest vresiga och ovänliga ton.

»Ni känner de där skurkarna och ni har samma åskådningssätt som de», sade han. »Vårt mål är att få saken att fortgå på samma sätt som hittills i ännu tjugufyra timmar. Sedan betyder det inte mycket vad som händer oss, ty då kan ingen undsättning hinna oss. Men huru skola vi kunna hålla dem från oss en dag till?»

»Ni känner mitt råd», svarade dragomanen; »jag har redan svarat er. Om ni alla göra som jag har gjort, ska ni säkert komma levande till Khartum. Göra ni det inte, komma ni aldrig att lämna nästa lägerplats vid liv.»

Överstens välböjda näsa sattes högre i vädret, vredens rodnad färgade hans magra kinder. Han red tyst en stund, ty tjänstgöringen i Indien hade starkt kryddat hans lynne med peppar, som fått en extra tillsättning av Cayenne genom hans senaste upplevelser. Det dröjde några minuter, innan han kunde tilltro sig att svara.

»Vi ska inte tala om det där», sade han slutligen. »Somliga saker äro möjliga, andra omöjliga. Den här hör till de omöjliga.»

»Ni behöva endast låtsa.»

»Nog talat om den saken», sade översten barskt.

Mansur ryckte på axlarna.

»Vad tjänar det till att fråga mig, om ni blir ond, då jag svarar? Om ni inte vill göra som jag säger, så försök på egen hand. Ni kan åtminstone inte säga, att jag inte gjort allt vad jag kunnat för att rädda er.»

»Jag är inte ond», svarade översten i blidare ton, »men det här är att gå litet längre än vi vilja vara med om. Jag har tänkt mig saken så här. Ni kan, om ni vill, ge den där prästen eller mollan, som kommer till oss, en vink om att vi verkligen inte äro alldeles otillgängliga för hans omvändelseförsök. Det kan ju inte ligga något ont i det, i betraktande av den knipa, vari vi befinna oss. Då han kommer, kunna vi ju förställa oss och låtsas vara intresserade och be om mera undervisning och på det sättet dra ut på tiden en dag eller ett par. Tror ni inte, att det vore det klokaste?»

»Gör som ni behagar», sade Mansur; »jag har sagt er en gång för alla, vad jag tänker om saken. Om ni önskar, att jag skall tala med mollan, skall jag göra det. Det är den lilla fetlagda, gråskäggiga karlen på den bruna kamelen där framme. Jag kan tala om för er, att han har namn om sig bland dem för att kunna omvända de otrogna, och han sätter sin ära däri, så att han skulle säkerligen helst se, att ni inte bli misshandlade, om han tror sig kunna få er att övergå till islam.»

»Säg honom då, att våra själar äro mottagliga», sade översten. »Jag tror inte, att pastorn skulle ha velat gå så långt, men nu då han är död, kunna vi väl ge med oss litet. Gå nu till honom, Mansur, och om ni gör er sak bra, ska vi glömma det förflutna. Apropå, har Tippy Tilly sagt något?»

»Nej. Han har hållit sitt folk tillsammans, men han vet ännu inte, hur han skall kunna hjälpa er.»

»Det gör inte jag heller. Nå, gå nu och tala med mollan, så skall jag berätta för de andra, vad vi ha kommit överens omn.»

Alla fångarna gingo in på överstens plan utom den gamla damen från Nya England, som absolut vägrade att ens låtsas vara intresserad för Muhammeds troslära.

»Jag är väl för gammal att böja knä för Baal», sade hon.

Det enda hon kunde gå in på var, att hon icke öppet skulle blanda sig i något, som hennes kamrater kunde säga eller göra.

»Och vem skall resonera med prästen?» frågade Fardet, medan de alla redo tillsammans och överlade om saken.

»Det borde väl Cochrane göra, eftersom förslaget är hans», sade Belmont.

»Ursäkta», sade fransmannen, »jag vill inte säga ett ord mot vår vän översten, men det är inte möjligt, att en människa kan duga till allting. Prästen skulle genomskåda översten.»

»Verkligen?» sade översten med värdighet.

»Ja, min vän, det skulle han, ty i likhet med de flesta av era landsmän har ni mycket litet sympati för andras åsikter, och det är just det stora felet hos er nation.»

»Ah, låt politiken vara!» utropade Belmont otåligt.

»Jag talar inte politik. Vad jag säger är högst praktiskt. Hur kan överste Cochrane säga till den där prästen, att han verkligen är intresserad för hans religion, då det i själva verket för honom inte finns någon annan religion i världen än det lilla kyrkosamfund, där han är född och uppfödd? Det vill jag säga till överstens beröm, att jag tror alls inte, att han kan hyckla, och jag är säker på, att han inte skulle kunna spela komedi tillräckligt bra för att föra en sådan man som den där prästen bakom ljuset.»

Översten satt där mycket rak i ryggen och med en uttrycksfull min, som om han icke var riktigt säker på, om han hörde en komplimang eller en förolämpning.

»Ni kan tala själv, om ni har lust», sade han slutligen.

»Jag tror, att jag är den lämpligaste, eftersom jag är lika intresserad för alla trosläror. Om jag begär undervisning, så är det därför att jag verkligen önskar det, men inte därför att jag spelar en roll.»

»Jag tror säkert, att det skulle vara mycket bättre, om monsieur Fardet ville åtaga sig det», sade mrs Belmont i bestämd ton, och så var saken uppgjord.

Solen stod nu högt på himmeln, och den sken med bländande glans på de urblekta benknotorna, som lågo på vägarna. Den lilla skaran fångar ansattes åter av törstens kval, och medan de redo framåt med torkad tunga och spruckna läppar, dansade en syn av matsalongen ombord på Korosko som en hägring för deras ögon, och de sågo den vita bordduken, vinlistorna vid varje kuvert, de långhalsade buteljerna och sifonerna på serveringsbordet. Sadie, som dittills hade hållit sig så tappert, fick plötsligt ett hysteriskt anfall, och hennes högljudda utbrott av meningslöst skratt pinade förskräckligt de andras nerver. Hennes tant på ena sidan om henne och mr Stephens på den andra gjorde allt vad de kunde för att lugna henne, och slutligen sjönk den överansträngda flickan i ett tillstånd mitt emellan sömn och svimning, hängde som en trasa över sadeln och hindrades från att falla endast genom att hennes vänner trängdes omkring henne. Packkamelerna voro lika trötta som deras ryttare, och dessa måste oupphörligt rycka i deras noståg för att hindra dem att lägga sig ned. Från horisont till horisont välvde sig denna ofantliga båge av fläckfri blå himmel, och uppför dess jättelika kupol kröp den obevekliga solen som en strålande, men barbarisk gudomlighet, som krävde en tribut av mänskligt lidande som sin eviga rätt.

Deras kurs låg ännu utefter den gamla handelsvägen, men de kommo endast långsamt framåt, och mer än en gång redo de båda emirerna tillbaka och skakade på huvudet, då de betraktade packkamelerna, på vilka fångarna sutto uppspetade. Den värste eftersläntraren av alla var en kamel, som reds av en sårad sudanesisk soldat. Den haltade svårt, med ena hasen sträckt, och kunde endast genom oupphörliga styng drivas att hålla sig tillsammans med de andra. Emiren Wad Ibrahim lyfte upp sitt remingtongevär, då djuret linkade förbi honom, och jagade en kula genom dess hjärna. Den sårade ryttaren flög vid kamelens fall framåt ur den höga sadeln och föll tungt ned på den hårda vägen. Då hans olyckskamrater vände sig om, sågo de honom kravla sig upp på benen med förskrämd min. I samma ögonblick gled en baggaraarab ned från sin kamel, med ett svärd i handen.

»Se inte dit! Se inte dit!» ropade Belmont till damerna, och de redo alla på med ansiktet mot söder. De hörde icke ett ljud, men baggaran red förbi dem om några minuter; han torkade sitt svärd mot kamelens håriga hals och kastade en ondskefull blick på dem och blottade sina glänsande vita länder, i det han red förbi. Men de, som befinna sig i den djupaste mänskliga olycka, äro åtminstone betryggade mot framtiden. Detta elaka, hotfulla leende, som förr skulle ha skrämt dem, lämnade dem nu oberörda eller väckte på sin höjd en dov ovilja.

Det fanns många saker, som skulle ha kunnat intressera dem på denna gamla handelsväg, om de hade varit i en sådan sinnesstämning, att de kunnat ge akt på dem. Här och där utefter vägen stodo fallfärdiga lämningar av antika byggnader, så gamla, att det var omöjligt att avgöra deras ålder, men en gång i någon mycket avlägsen civilisation avsedda att ge resandena skugga mot solen eller skydd mot öknens alltid laglösa barn. Dyteglet, varav dessa tillflyktsorter voro uppförda, utvisade, att materialet hämtats från den avlägsna Nilen. En gång sågo de på toppen av en liten kulle den splittrade sockeln av en pelare av röd Assuangranit, med den bredvingade symbolen av den egyptiske guden tvärs över den och därunder Ramses II:s namntavla. Ännu efter 3,000 år kan man icke undgå att träffa på den krigiske kungens outplånliga fotspår. Det är säkerligen den underbaraste av alla historiska kvarlevor, att man ännu kan få beskåda honom i Gizehmuseet, där han ligger kroknäst och imponerande, med sina mäktiga armar korslagda över bröstet, majestätisk till och med i sin förvittring. För fångarna var denna namntavla en skymt av hopp, såsom ett tecken att de ännu icke voro utom Egyptens krets.

»De ha lämnat sitt kort här en gång, och det kunna de göra ännu en gång», sade Belmont, och alla försökte småle.

Nu kom man till en av de mest tillfredsställande syner, som någonsin kunna möta ett mänskligt öga. Här och där i sänkorna på ömse sidor om vägen hade man sett en tunn skorpa av grönska, som betydde, att det fanns vatten icke alltför långt från jordytan. Och plötsligt dök vägen ned i en skålformig fördjupning med en förtjusande dunge av palmträd och en härligt grönskande gräsmatta på bottnen. Solen, som glittrade på denna praktfulla fläck av klara, för ögat välgörande färger, medan runt omkring endast rådde den kala öknens mörka glöd, kom den att lysa som den renaste smaragd i en infattning av blänkande koppar. Och det var icke allenast en vacker syn, det var också en syn med löften: vatten, skugga, allt vad trötta resande kunna önska sig. Även Sadie livades upp, och de utmattade kamelerna fnöso och gingo raskare, sträckte ut sina långa halsar och vädrade i luften. Efter öknens frånstötande stränga strävhet tyckte alla fångarna, att de aldrig sett något så skönt. De sågo ned på den grönskande gräsvallen med palmkronornas mörka, stjärnlika skuggor, höjde därpå blicken på de mörkgröna bladen mot den djupblå himmelen och glömde den hotande döden för skönheten hos denna natur, i vars sköte de snart skulle återvända.

Källorna i mitten av lunden bestodo av sju stora och två små skålformiga fördjupningar fulla av torvfärgat vatten, i tillräcklig mängd för att riktigt kunna förse en hel karavan. Kameler och människor drucko det begärligt, fastän det var färgat av det allt genomträngande natronet. Kamelerna tjudrades, araberna bredde ut sina sovmattor i skuggan, och sedan fångarna hade fått en ranson dadlar och durra, fingo de det beskedet, att de kunde göra vad de ville under den heta tiden av dagen och att mollan skulle komma till dem före solnedgången.

Damerna fingo för sin del den tätare skuggan av ett akasiaträd, männen lade sig under palmerna. De stora gröna bladen vajade sakta över dem, de hörde det dämpade sorlet av arabernas samtal och det dova ljudet av kamelernas tuggande, och genom det hemlighetsfullaste och minst förklarade av alla under befann sig inom ett ögonblick den ene i en grönskande irländsk dal, en annan såg framför sig Commonwealth Avenues långa, raka linje, en tredje satt och åt middag vid ett litet runt bord mittemot Neisons byst i Armé- och Marinklubben i London, och för honom hade palmernas sus förvandlats till det långdragna sorlet på Pall Mall. Sålunda gingo andarna var och en sin väg, vandrade tillbaka på minnets egendomliga, obanade stigar, medan de trötta, nedsölade kropparna lågo känslolösa under palmträden på oasen i den libyska öknen.