Napoleons officer/Brigadgeneralens sista äventyr

←  Hur brigadgeneralen uppträdde vid Waterloo

Napoleons officer av Arthur Conan Doyle Översättare: G. W. M. Fleetwood Brigadgeneralens sista äventyr

VIII.
BRIGADGENERALENS SISTA ÄVENTYR

Jag kommer inte vidare att tala om några historier för er, mina kära vänner. Det har ju påståtts, att människan liknar haren, som löper i cirkel och kommer tillbaka till utgångspunkten för att dö där. Gascogne har utövat en stark dragningskraft på mig under den sista tiden. Jag ser den blå Garonne, som slingrar sig mellan vingårdarna, och havet med sin mera djupblå färgton, mot vilket dess vattenmassa brusar fram. Jag ser också den gamla staden och den skog av master, som sträcker sig utmed den långa stenkajen. Mitt hjärta längtar efter fläktar av hembygdens luft och den varma glöden av dess sol. Här i Paris har jag mina vänner, min sysselsättning och mina nöjen. Där borta åter vila alla, som känt mig i sina gravar. Men icke desto mindre förefaller det mig alltid som om sydvästvinden, som slår mot mina fönster, vore barndomshemmets kraftiga stämma, som lockar barnet åter till det moderssköte, i vilket jag snart är färdig att sjunka ner. Jag har spelat min roll på min tid. Nu är tiden förliden. Jag bör alltså göra min sortie. Nej, mina vänner, ni får inte se ledsna ut, ty vad kan vara lyckligare än ett i ära fulländat levnadslopp, smyckat av vänskap och kärlek? Och det är icke också en högtidlig känsla, med vilken en människa nalkas slutet av den långa vägen och ser hur den kröker av mot det okända. Men kejsaren och alla hans marskalkar ha ridit runt det mörka hörnet och in i landet hinsides graven. Mina husarer likaså — det är inte femtio, som inte vänta mig där. Jag måste gå. Men denna sista afton vill jag tala om för er något, som är förmer än en historia — det är en stor historisk hemlighet. Mina läppar hava varit förseglade, mon jag ser intet skäl varför jag inte skulle lämna efter mig en berättelse om detta märkliga äventyr, som eljest förblir alldeles okänt, då jag ensam av det nu levande släktet äger någon kännedom om dithörande sakförhållanden.

Jag ber er följa mig tillbaka till år 1821. Vid den tiden hade vår store kejsare varit borta från oss i sex år, och endast då och då hade en viskning nått över havet hit, som visade att han ännu var vid liv. Ni kan inte tänka er vilken tryckande börda den tanken var för deras hjärtan, som älskade honom, att hans väldiga ande försmäktade därborta i fångenskapen på den ensliga ön. Från det vi slogo upp ögonen, tills vi slöto dem i sömnen behärskades vi städse av denna tanke och kände det som en personlig skymf, att han, vår herre och mästare, på detta sätt förödmjukades, utan att vi voro i stånd att hjälpa honom. Det fanns många som med den största beredvillighet skulle givit återstoden av sitt liv, om detta kunde berett honom någon liten lindring, men allt vad vi kunde göra var att sitta på vårt kafé och brumma och stirra på kartan för att räkna ut hur många mil av havet som skilde oss från honom. Det såg ut som hade vi inte varit mera urståndsatta att hjälpa honom, om han bott i månen. Men det kom sig därav, att vi alla voro lantsoldater och intet förstodo oss på sjön.

Naturligtvis hade vi också våra egna små bekymmer, som förbittrade oss lika väl som oförätterna mot vår kejsare. Många av oss hade innehaft en hög rangställning och skulle återfå denna, om kejsaren komme till makten igen. Vi hade icke kunnat förmå oss att tjäna under bourbonernas vita fana, eller gå en ed, som kunde vända våra vapen mot den man, som vi älskade. Så stodo vi då utan arbete och utan penningar. Vad kunde vi göra annat än sluta oss samman och prata och brumma, varvid de som voro stadda vid kassa betalade räkningen, och de. som ingenting hade blevo bjudna på kalaset? En och annan gång kunde vi, om lyckan var god, ställa till ett litet gurgel med någon till garde du corps hörande, och om vi då lämnade honom liggande på rygg i Boulogneskogen, tyckte vi oss ha slagit ännu ett slag för Napolcon. Så småningom kommo de under fund med var vi hade våra stamlokaler och undveko dem som getingbon.

Det var särskilt en av dessa lokaler, belägen vid Rue Varennes och skyltande med benämningen »Den store mannen», som flitigt besöktes av åtskilliga mera framstående, yngre napoleonska officerare. Nästan alla hade vi varit överstar eller adjutanter, och om någon av lägre grad visade sig där, läto vi honom vanligen få känna att han tagit sig en frihet. Där såg man kapten Lepine, som vunnit hedersmedaljen vid Leipzig; överste Bonnet, adjutant hos Macdonald; överste Jourdan, vars rykte inom armén knappast var mitt eget underlägset; Sabbatier vid mina husarer; Meunier vid de röda lansiärerna, de Breton vid gardet och ett dussin andra. Vi råkades varje afton, pratade, spelade domino, drucko ett glas eller två och undrade hur länge det skulle dröja, innan kejsaren komme tillbaka och vi åter stode i spetsen för våra regementen. Bourbonerna hade redan förlorat det lilla inflytande, de möjligen haft i landet, vilket visade sig några år senare, då Paris gjorde uppror mot dem och de för tredje gången jagades ut ur Frankrike. Napoleon hade bara behövt visa sig vid kusten för att kunna utan ett muskötskott marschera rakt på huvudstaden, alldeles så som han gjorde, när han kom tillbaka från Elba.

Nåväl, så stod det till, när en liten högst egendomlig figur en vacker afton i februari visade sig i vårt kafé. Han var kortväxt, men oerhört bredaxlad, och hade ett huvud av rent oformlig storlek. Hans stora, bruna ansikte var på det egendomligaste sätt liksom marmorerat med vita ärrbildningar, och han bar gråsprängda polisonger av sjömanssnitt. Örringar av guld och riklig tatuering på händer och armar sade oss också att vi hade att göra med en sjöofficer, redan innan han presenterade sig för oss såsom kapten Fourneau vid den kejserliga marinen. Han med förde rekommendationsbrev till ett par bland oss, och det var intet tvivel att han var vår sak hängiven. Han tillvann sig också vår respekt, ty han var lika krigserfaren som någon av oss, och brännskadorna i sitt ansikte hade han fått, då han under bataljen på Nilen ståndaktigt kvarblivit på sin post, tills fartyget sprängdes i luften under honom. Emellertid talade han inte mycket om sig själv, utan satt helt tyst i ett hörn av kaféet, fixerande oss med sina utomordentligt skarpa ögon, under det han med spänd uppmärksamhet följde samtalets gång.

En afton, då jag lämnade kaféet, följde mig kapten Fourneau, tog mig under armen och förde mig utan ett ord ett stycke framåt, tills vi uppnådde hans bostad, »Jag skulle vilja prata en stund med er», sade han; vi gingo uppför en trappa, och han bad mig stiga in i hans rum, Där tände han en lampa och räckte mig ett papper, som han tagit fram ur ett kuvär i sitt skrivbord. Det var daterat några månader förut i Schönbrunn vid Wien. »Kapton Fourneau handlar i kejsar Napoleons intresse. De som älska kejsaren böra lyda honom utan att göra några frågor. — Marie Louise». — Så stod det att läsa. Jag kände väl kejsarinnans namnteckning och kunde inte tvivla på dess äkthet.

»Nåväl», sade han, »är ni nöjd med mina rekommendationer?»

»Fullkomligt.»

»Är ni villig att taga emot order av mig?»

»Detta dokument lämnar mig intet val.»

»Gott! Först och främst förstår jag av något yttrande av er i kaféet, att ni talar engelska?»

»Ja, det kan jag.»

»Låt mig höra»

Jag sade nu på engelska: »Närhelst kejsaren behöver Etienne Gerards hjälp, är jag natt som dag färdig att offra livet i hans tjänst.» Kapten Fourneau log.

»Det var en rolig engelska», sade han, »men den är dock bättre än ingen engelska alls. För min egen del talar jag engelska som en inföding. Det är min enda behållning av sex års vistelse i ett engelskt fängelse, Nu skall jag tala om för er, varför jag kommit till Paris. Jag är här för att välja en agent till hjälp in angelägenhet, som berör kejsarens intressen, Det sades mig, att jag i kafé ‘Den store mannen‘ skulle råka själva gräddan av hans gamla officerare, och att jag kunde lita på var och en särskilt såsom varit hängiven kejsarens sak, Jag har studerat er allesammans och därvid kommit till den slutsatsen, att just ni är den som allra bäst lämpar sig för mina planer.»

Jag tackade för komplimangen, »Vad är det ni önskar, att jag skall göra?» frågade jag

»Endast att hålla mig sällskap några månader. Jag skall tala om för er, att jag efter min frigivning i England, slog mig ner där, gifte mig med en engelska och tjänade upp mig till befälhavare på ett litet engelskt fartyg, med vilket jag gjort flera turer från Southampton till Guineakusten, Där anser de mig såsom engelsman. Ni kan emellertid förstå, att jag med mina känslor för kejsaren ibland känner mig ganska ensam, och att det skulle vara en fördel för mig att ha sällskap med någon som kunde dela mina sympatier, Man blir rätt uttråkad under sådana långa sjöresor, och jag skulle laga att det vore mödan värt för er att dela min kajuta.»

Han fixerade mig skarpt med sina sluga grå ögon under denna långa harang, och jag svarade med en blick, som lät honom förstå, att han inte hade med en enfaldig narr att göra. Han tog fram en liten påse av segelduk, fylld med penningar.

»Det är hundra pund i guld i den här», sade han. »Ni är i tillfälle att förse er med nödiga reseffekter. Jag skulle vilja råda er att köpa dem i Southampton i morgon och hoppas få råka er under loppet av nästa vecka.»

»Nej, vet ni vad», sade jag, »ni måste uppriktigt säga mig resans mål.»

»Åh, för all del, har jag inte gjort det?» svarade han. »Vår bestämmelseort är Guineakusten i Afrika.»

»Men hur kan detta vara i så hög grad i kejsarens intresse?»

»Det tillgodoser i högsta grad kejsarens intressen, att ni inte gör några ogrannlaga frågor, och att jag inte lämnar några ogrannlaga svar», utbrast han med skärpa. Därmed klippte han av samtalet, och jag gick hem till mitt utan annat bevis än pengarna i påsen, att detta kuriösa samtal verkligen ägt rum.

Allt talade för att jag borde fullfölja äventyret till slut, och följaktligen var jag inom en vecka på väg till England. Jag reste från St. Malo till Southampton, och efter förfrågan vid hamnen var det inte svårt att finna Svarta Svanen, ett litet prydligt fartyg av den typ, som, enligt vad jag senare erfor, brukar benämnas brigg. Kapten Fourneau själv befann sig på däck, och sju, åtta grova karlar voro ivrigt sysselsatt med skutans rengöring och andra förberedelser för resan, Han hälsade på mig och förde mig ned i sin kajuta.

»Nu är ni rätt och slätt herr Gerard från någon av öarna i kanalen», sade han. »Jag skulle vara er mycket förbunden, om ni godhetsfullt ville glömma er egenskap av militär och alldeles lägga bort era kavalleristiska fasoner, när ni går av och an på däcket. Ett ordentligt helskägg skulle också se mera sjömannamässigt ut än de där mustascherna.»

Jag blev förskräckt över hans yttrande, men resonerade som så, att man ju i alla fall inte träffar damer ute på världshavet, och då gjorde det ju ingenting. Han ringde på proviantmästaren.

»Gustav», sade han, »ni skall vara mycket uppmärksam mot min vän, herr Etienne Gerard, som gör denna resa med oss, Det här är Gustav Kerouan, min proviantmästare från Bretagne», tillade han vänd till mig, »och ni kan tryggt lita på honom.»

Denne man med sin bistra uppsyn och sin stränga blick såg mig alltför krigisk ut för sin fredliga befattning. Jag sade emellertid intet, men ni gissar nog rätt, att jag höll ögonen öppna. En hyttplats hade ordnats för min räkning närmast kajutan och kunde förefallit komfortabel nog, om den inte stuckit av så skarpt mot den utomordentliga lyx, som kännetecknade Fourneaus kajuta. Han måtte vara en person med utpräglad smak för lyx, ty hans rum var nyinrett med sammet och silver på ett sätt, som bättre anstått en förnäm persons lustjakt än ett litet västafrikanskt handelsfartyg. Så tänkte åtminstone styrmannen, herr Burns, som inte kunde dölja sitt löje och sin ringaktning, då han såg åt det hållet. Denna gynnare, en storvuxen, kraftig, rödhårig engelsman hade den andra hytten brevid kajutan. En andre styrman, vid namn Furner, logerade midskepps, och besättningen utgjordes av nio man och en gosse. Tre av dem voro, enligt vad herr Burns meddelade mig, liksom jag, från öarna i Kanalen, Denne Burns, förste styrmannen, var mycket nyfiken att få veta varför jag följde med.

»Jag reser för nöjes skull», sade jag.

Han stirrade förundrad på mig.

»Har ni varit på Afrikas västkust förut?» frågade han.

Jag sade att jag inte varit där.

»Kan väl tro det», sade han, »Ni kommer i alla fall aldrig mer att göra den resan för nöjes skull.»

Ungefär tre dagar efter min ankomst lossade vi fartygets förtöjningar, och anträdde vår resa. Jag har aldrig varit någon sjöhjälte och må bekänna, att vi längesedan förlorat land ur sikte, innan jag vågade mig upp på däck, På femte dagen äntligen tömde jag den tallrik soppa, den gode Kerouan serverade mig, och kände mig i stånd att kravla mig ur min koj och uppför trappan till däck. Den friska luften livade upp mig, och från den dagen började jag vänja mig vid fartygets rörelser. Mitt skägg hade redan synbarligen vuxit, och jag tvivlar ingalunda på, att jag skulle blivit en lika duktig sjöman som nu soldat, om jag råkat bliva född till den grenen av den militära tjänsten. Jag lärde mig sköta segel och rår och vad till fartygets manövrering hör. Men mitt huvudsakliga göra var att spela écarté med kapten Fourneau och sällskapa med honom. Det var inte underligt att han ville ha sällskap, ty ingen av hans styrmän kunde vare sig läsa eller skriva, ehuru båda voro förträffliga sjömän. Om vår kapten plötsligen dött, vet jag sannerligen inte hur vi skulle hittat vägen genom denna vattenöken, ty han var den ende som hade behövliga insikter för att kunna markera vår plats på sjökortet. Han hade fästat detta på väggen till kajutan, och för varje dag utmärkte han vår kurs, så att vi bara med ett ögonkast kunde se hur långt vi voro från vår bestämmelssort. Det var förvånande hur noga han kunde räkna ut det. En morgon sade han, att vi samma afton skulle se kap Verdes fyr och — mycket riktigt — där var den också på vänster hand, när mörkret föll på. Nästa dag var emellertid intet land inom synhåll, och Burns, förste styrmannen, förklarade att vi inte vidare skulle få se land förrän vi löpte in i vår hamn i Biafraviken. Dag för dag flögo vi söderut för förlig vind, och klockan tolv middagen flyttades nålen regelbundet ett stycke närmare den afrikanska kusten, Jag torde böra nämna, att vi skulle taga hem palmolja som last och att vi medförde färgade tyger, gamla musköter och annat dylikt lappri, som engelsmännen sälja till vildarna.

Vinden, som gynnat oss så länge, mojnade slutligen av, och åtskilliga dagar drevo vi i smult vatten under en sol, som kom tjäran att bubbla fram mellan däcksplankorna, Vi vände och vredo på seglen för att uppfånga varje liten irrande vindpust, tills vi äntligen kommo ut ur denna det stillastående lugnets region och åter ilade söder ut för en styv kultje, under det havet runt omkring livades av en mängd flygfiskar. Burns hade några dagar förefallit mig orolig, och jag märkte, att han oupphörligen skuggade för ögonen med handen och stirrade mot horisonten som om han väntat att få se land. Två gånger överraskade jag honom med sitt röda huvud framför sjökortet i kajutan, betraktande nålen, som alltjämt nalkades, men dock aldrig mådde den afrikanska kusten. Slutligen en vacker afton, då kapten Fourneau och jag spelade écarté i kajutan, inträdde styrmannen med ett förtretat uttryck i sitt solbrända ansikte.

»Jag ber om ursäkt, kapten Fourneau», sade han, men har ni reda på vad mannen vid ratten styr för kurs?»

»Rätt sydlig», svarade kaptenen utan atttaga ögonen från korten.

»Och han borde styra rakt östlig.»

»Varför tror ni det?»

Styrmannen brummade argt.

»Må vara att jag inte har just så mycken bildning», sade han, »men tillåt mig säga er, herr kapten, att jag trafikerat de här farvattnen ända sedag jag var liten valp på tio år, och jag känner igen mig vid dagjämningslinjen och jag känner också vindstillans region, och jag hittar vägen till oljefloderna. Vi befinna oss nu söder om ekvatorn och borde styra rakt i öster i stället för rakt i söder, om ni vill till den hamn redaren sänt er till.»

»Ursäkta mig, herr Gerard. Kom ihåg att det är jag som sitter i förhand», sade kaptenen och lade ifrån sig korten. »Kom till kartan! här, herr Burns, så skall jag giva er en lektion i praktisk navigation. Här ha vi passadvinden från sydväst, och här är linjen, och där är den hamn vi vilja angöra, och här är en karl som gör vad han behagar ombord på sitt eget fartyg.» Och därmed fattade han den olycklige styrmannen vid strupen och kramade honom, tills han var nästan sanslös. Kerouan hade kommit inrusande med ett rep, och båda hjälptes åt att binda och stoppa till munnen på den stackars mannen, så att han blev alldeles hjälplös.

»Vi ha en av fransmännen vid ratten. Vi gjorde klokast i att kasta styrmannen över bord», sade Kerouan.

»Det är allt rådligast», instämde kaptenen.

Men detta var mer än jag kunde uthärda. Ingenting kunde förmå mig att samtycka till en hjälplös människas dödande, Kapten Fourneau gick motsträvigt in på att skona honom, och vi buro ned honom till lastrummet, som låg under kajutan. Där lades han ned på några balar manchesterkläde.

»Det är inte värt att fälla ned luckan», sade kapten Fourneau. »Gustav, gå till herr Furner och säg att jag skulle vilja tala några ord med honom.»

Andre styrmannen inträdde omisstänksamt i kajutan och blev bunden och försedd med munkavle som Burns. Han bars ned och lades bredvid sin kamrat.

»Vi ha tvungits till handling av den där rödhåriga drulen», sade nu kaptenen, »och jag har nödgats låta minan springa tidigare än jag önskat. Emellertid är ingen vidare skada skedd, och mina planer behöva inte lida någon allvarsammare rubbning. Kerouan, hämta i fören en kagge rom till besättningen och hälsa dem, att kaptenen ber dem dricka hans skål med anledning av linjens passerande. De förstå inte annat. Och vad de våra angår, så för ned dem i penteriet så att vi kunna vara säkra på att de äro beredda till handling. Nu, herr överste, vilja vi med er benägna tillåtelse återgå till vår écarté.

Det här var ett av de tillfällen, man inte så lätt glömmer. Denne kapten, som tycktes vara en man av järn, blandade och kuperade, gav och spelade, som om han suttit i sitt stamkafé. Nedifrån hörde vi de båda styrmännens otydliga mummel, till hälften undertryckt av näsdukarna, som stoppats i munnen på dem. Därute knakade det i skeppstimret och ven i seglen av en styv kultje, som drev oss framåt med god fart. Genom vågornas plaskande och vindens pip trängde ljudet av de engelska matrosernas vilda hurrarop och skrän, när de slogo upp romkaggen. Vi hade väl spelat ett halvt dussin partier, då kaptenen reste på sig. »Jag tänker de äro färdiga nu», sade han. Han tog fram ett par pistoler ur ett schatull och räckte mig den ena.

Men vi behövde inte befara något motstånd, ty det fanns ingen som var i stånd till sådant. Den tidens engelsman — soldat eller matros — var en oförbätterlig fyllbult. I nyktert tillstånd var han en duktig och bra karl. Men blev han bjuden på sprit, blev han alldeles vild — intet kunde förmå honom att iakttaga måtta. I det dunkelt upplysta kyffe, där de höllo till, representerade fem medvetslösa figurer och två gallskrikande, svärjande och skrålande tosingar Svarta Svanens besättning. Kerouan hämtade några tågrullar, och med tillhjälp av två franska matroser (den tredje stod vid ratten) försäkrade vi oss om fyllbultarna och bundo dem, så att de varken kunde tala eller röra sig. De placerades i lastrummet för över, liksom deras befäl placerats akter ut, och Kerouan förständigades att två gånger om dagen giva dem mat och vatten. Svarta Svanen var nu helt och hållet i vårt våld.

Om vi haft fult väder, vet jag inte vad vi skulle tagit oss till, men nu seglade vi muntert framåt med en vind, som var kraftig nog att med stark fart föra oss söderut, men inte så våldsam att den vållade oss någon oro. På aftonen tre dar senare fann jag kapten Fourneau stående i fören ivrigt spejande utåt havet. »Se, Gerard, se bara!» ropade han och pekade framåt över bogsprötet.

En ljusblå himmel välvde sig över ett mörkblått hav, och långt i fjärran, där båda möttes, upptäckte jag ett dunkelt föremål, liknande ett moln, men med fastare konturer.

»Vad är det?» frågade jag ivrigt.

»Det är land.»

»Vad för land?»

Jag spände mina öron för att höra svaret, ehuru jag redan anade vad det skulle bliva.

»St. Helena.»

Här alltså låg mina drömmars ö! Här var den bur, i vilken man inspärrat Frankrikes väldige örn! Alla dessa tusentals sjömil hade icke kunnat skilja Gerard från den herre, han älskade. Där dvaldes han på molnbädden över det djupblå havet. Hur slukade jag den icke med ögonen! Hur flög icke min själ fartyget i förväg — om och om igen för att säga honom, att han inte var glömd, att efter så många väntans dagar en trogen tjänare nu äntligen stod vid hans sida! Med varje ögonblick antog den där mörka fläcken allt fastare och tydligare form. Snart såg jag ganska tydligt, att det var en mycket bergig ö. Natten föll på, men jag stod fortfarande kvar på däck med ögonen riktade mot det mörker, som höljde den plats, där jag visste, att den store kejsaren befann sig. Timme efter timme förflöt, och så syntes plötsligt ett litet gulaktigt, blänkande sken rakt för över. Detta ljus brann bestämt i något fönster — kanske i hans bostad. Det kunde knappt vara mer än ett par mil dit. Åh, hur längtansfullt sträckte jag inte ut mina händer emot det! — det var Etienne Gerards händer, men det var å hela Frankrikes vägnar jag sträckte ut dem.

Alla ljus ombord hade blivit släckta, och strax därefter togo vi på kapten Fourneaus uppmaning in seglen. Därpå anmodade mig kaptenen att stiga ned i hans kajuta.

»Ni förstår nu allt, överste Gerard», sade han, »och ni ursäktar nog, att jag inte förr helt och hållet invigt er i mitt förtroende. I en sak av sådan betydelse gör jag ingen till min förtrogne. Jag har sedan länge uppgjort en plan till kejsarens befrielse, och mitt kvarblivande i England och inträde i dess handelsflotta har skett uteslutande med detta syfte för ögonen. Allt har gått efter beräkning. Jag har gjort flere lyckliga turer till Afrikas västkust, och det mötte därför inga svårigheter för mig att få befäl över den här expeditionen. Den ene efter den andre av dessa gamla franska örlogsmatroser har jag fått in bland besättningen. Vad er angår, var jag ytterst angelägen att i händelse av motstånd hava en mångbeprövad militär att tillgå och önskade också ett passande sällskap till kejsaren under den långa hemfärden. Min kajuta är redan inredd för hans räkning. Jag hoppas, han skall befinna sig där, innan morgondagen gryr, och att vi då också skola vara utom synhåll för denna fördömda ö.»

Ni kan tänka er min rörelse, mina vänner, när jag lyssnade till dessa ord. Jag omfamnade den präktige Fourneau och besvor honom säga mig på vad sätt jag kunde vara honom behjälplig.

»Jag måste överlämna allt åt er», sade han. »Huru gärna hade jag velat vara den förste att hylla honom, men av klokhetsskäl måste jag försaka detta. Barometern faller, det drar ihop till storm, och vi ha land i lä. Dessutom ligga tre engelska kryssare nära ön, vilka när som helst kunna vara över oss. Det blir således min uppgift att vaka över fartyget och er att föra kejsaren ombord.»

Huru gripen blev jag icke vid dessa ord.

»Giv mig era förhållningsorder!» utbrast jag.

»Jag kan inte avstå mer än en man för er räkning — jag har redan svårt nog att reda mig», sade han. »En båt är redan nedfirad, mannen ror er i land och inväntar er återkomst. Ljusskenet ni ser kommer verkligen från Longwood. Alla där i huset äro era vänner, och på alla kan man fullkomligt lita, när det gäller kejsarens räddning. Det finns visserligen en kedja av engelska poster, men icke i omedelbar närhet av huset. Har ni en gång kommit så långt, så delgiver ni kejsaren våra planer, ledsagar honom till båten och för honom om bord.»

Kejsaren själv kunde inte givit sina instruktioner i kortare och tydligare form. Det var inte ett ögonblick att förlora. Båten med matrosen i väntade vid sidan av fartyget. Jag steg i, och ett ögonblick senare stötte vi ifrån. Vår lilla båt dansade över de mörka vågorna, men för mina ögon lyste alltjämt ljuset från Longwood, kejsarens ljus, hoppets stjärna. Snart skrapade båtens botten mot strandens stenar. Vi hade lagt till i en ödslig vik, och intet anrop från någon skiltvakt störde oss. Jag lämnade matrosen kvar i båten och började klättra uppför branten.

En getstig slingrade sig fram mellan klipporna, så det var ingen svårighet att hitta vägen. Det var klart som dagen, att alla vägar på St. Helena skulle föra till kejsaren. Jag kom till en grind. Ingen post — jag passerade igenom. En ny grind — ingen post! Jag undrade vart postkedjan, som Fourneau talat om, tagit vägen. Jag hade nu nått toppen av klippan — ljuset brann alltjämt stadigt mitt framför mig. Jag gömde mig och såg mig noga omkring, men kunde inte märka så mycket som skymten av en fiende. Då jag gick ytterligare framåt, fick jag se själva huset, en låg, långsträckt byggnad med en veranda. En man vandrade av och an framför densamma. Jag smög mig närmare och tog honom i betraktande. Kunde det verkligen vara den eländige Hudson Lowe? Vilken triumf om jag kunde inte bara befria kejsaren utan också shämnas honom! Men det var mera troligt, att mannen ifråga var en engelsk skiltvakt. Jag smög mig ännu närmare. Mannen stannade just mitt framför det upplysta fönstret, så att jag kunde se honom, Nej, det var ingen soldat, utan en präst. Jag undrade vad en sådan man kunde hava där att göra klockan två på morgonen. Var han fransman eller engelsman? Tillhörde han kejsarens personliga omgivning, så kunde jag anförtro mig åt honom. Var han åter engelsman, kunde han korsa hela planen. Jag smög mig fram ännu ett par steg. I det ögonblick han trädde in i huset strömmade en flod av ljus ut genom den öppna dörren. Allt stod nu klart för mig, och jag insåg att jag inte finge förlora ett ögonblick. Nästan dubbelviken sprang jag hastigt fram till det upplysta fönstret. Jag rätade upp mig och såg in. Där låg kejsaren framför mig — död!

Mina vänner, jag föll ned på sandgången lika sanslös som om en kula gått genom min hjärna. Slaget var så förfärligt, att jag förvånas över att jag kunde överleva det. Men efter en halvtimme hade jag dock rest mig på sviktande ben; skälvande i var lem och med skallrande tänder stod jag nu åter där och stirrade som en dåre in i likrummet.

Kejsaren låg på en bår mitt i rummet, lugn, samlad, majestätisk, med anletet präglat av den bundna kraft, som så ofta livat vårt mod på stridens dag. Ett svagt leende vilade på hans bleka läppar, och jag tyckte att hans halvöppna ögon voro riktade på mig. Han såg fylligare ut än då jag sist såg honom vid Waterloo, och där var i hans ansikte ett uttryck av mildhet, som jag aldrig sett hos honom i levande livet. På ömse sidor om båren brann en rad av vaxljus, och detta var den fyrbåk, som välkomnat oss ute på havet, ledsagat mig över vattnet under båtfärden och av mig hälsats som en hoppets stjärna. Jag var dunkelt medveten om, att en mängd människor knäböjde i rummet, Det lilla hovet, män och kvinnor, som delat hans öde, Bertrand, dennes hustru, prästen, Montholon — alla voro de där. Jag hade också gärna velat bedja, men mitt hjärta var för tungt och bittert för bönen. Men nu måste jag lämna honom, men jag kunde inte förmå mig att göra detta utan en hyllning till den döde, Obekymrad om jag bleve upptäckt eller inte, reste jag mig upp inför min döde härskare, slog klackarna samman och lyfte min hand till en sista honnör. Därefter vände jag om och ilade därifrån genom mörkret med bilden av de bleka, leende läpparna och de stela grå ögonen alltjämt för min inre syn.

Jag tyckte själv att jag varit borta endast en kort stund, men min roddare sade mig att det gick löst på timmar. Först då han fäste min uppmärksamhet därpå, märkte jag att det blåst upp till halv storm på havet, och att vågorna med våldsam styrka slogo mot stranden. Två gånger försökte vi sätta ut till sjöss med vår lilla båt, men båda gångerna vräktes den tillbaka av havet. Den tredje gången fylldes den av en väldig våg och fick läcka i bottnen. Hjälplösa väntade vi i närheten, tills morgonen inbröt, och visade oss ett hav i fullt uppror och däröver av stormen frampiskade skyar. Av Svarta svanen syntes inte en skymt. Vi klättrade upp för klippan för att se bättre. Men på oceanens väldiga, av stormen söndertrasade yta syntes inte ett segel. Svarta svanen var och förblev borta. Om hon sjunkit, om, den engelska besättningen fått henne i sitt våld eller vilket öde eljes blivit henne förbehållet, vet jag inte. Och aldrig har jag heller återsett kapten Fourneau för att kunna tala om för honom utgången av min beskickning. För min del överlämnade jag mig i engelsmännens händer. Min roddare och jag föregåvo oss vara de enda överlevande efter ett skeppsbrott — kanske voro vi för resten så också. Från de engelska officerarnas sida rönte jag den älskvärda gästfrihet, jag alltid mött från det hållet. Men det dröjde många och långa månader innan någon lägenhet yppade sig att återvända till det dyra land, utanför vars gränser ingen lycka blomstrar för en så hängiven fransman som jag är.

Och samma afton jag berättat för er huru jag tog avsked av min kejsare, säger jag farväl även till er, mina kära vänner, som så tålmodigt lyssnat på en gammal bruten krigares långrandiga historier. Ryssland, Italien, Tyskland, Spanien, Portugal och England — alla dessa land ha vi besökt tillsammans, och ni har genom mina svaga ögon sett en reflex av de stora dagarnas glans och ära, och jag har manat fram för era blickar skuggan av några bland de män, vilkas steg kommo jorden att darra, Vörden dem i era hjärtan och gören era barn förtrogna med deras bild, ty minnet av en stor tid är den dyrbaraste skatt ett folk kan äga. Liksom träden hämta näring ur de blad, de själva fällt, så skola ur dessa döda mäns liv och ur dessa hänsvunna dagar spira upp en ny blomstrande skörd av hjältar, härskare och snillen. Jag drar mig tillbaka till Gascogne, men mina ord skola stå inristade i ert minne, och sedan Etienne Gerard längesedan glömts, skall måhända ett svagt eko av dem ännu kunna värma någons hjärta eller stärka någons mod. Mina herrar, en gammal krigare hälsar er och bjuder er farväl.