Norlind Wagner 1923/5

←  IV.

Wagner av Tobias Norlind

VI.  →

V.

WAGNER FLYDDE först till Weimar, där Liszt nyss (16 februari) uppfört »Tannhäuser». De båda stora mästarna hade träffats i Paris 1839 men då ej förstått varandra. Då Liszt 1848 bad om Tannhäuserpartituret, hade en livligare brevväxling uppstått, och de lärde då känna varandra närmare. Striden för och emot det nya stycket i Weimar hade bidragit till att Liszt måst fatta en bestämd ståndpunkt för eller emot den nya konsten. Liszt uttalade till sist och offentligt som sin fasta grundsats: »Med Wagner står och faller jag». Det var ej lätt att nu skydda den biltoge. Från Sachsen hade utgått order att gripa flyktingen, och man måste således söka dölja honom någonstädes. I början placerades han på slottet Wartburg, men sedan föredrog man att låta honom resa till Paris. Där rasade koleran och någon tid för högre konstutövning fann man ej. Han lämnade därför staden och for till Zürich. Liszt höll dock fast vid, att vännen borde söka sin lycka i den franska huvudstaden, och han måste till sist mot sin vilja ånyo resa dit. Det gick dock ej att skapa en verksamhet i Paris, tiden var nu en annan än på 30-talet, då Liszt bott där, och konsten befann sig i lägervall. Wagner reste således åter till Zürich och stannade sedan i över åtta år i den rika handelsstaden. Några vänner hjälpte honom, så att han kunde existera, och så började han ånyo sysselsätta sig med en del arbeten. Det blev dock ej musikdramer först utan teoretiska skrifter. De viktigaste böckerna äro: »Die Kunst und die Re- volution» (1849), »Kunstwerk der Zukunft» (samma år), »Kunst und Klima» (1850), »Das Judentum in der Musik» (samma år) och »Oper und Drama» (1851). De första av dessa äro mera politiskt hållna, där konstens förhållande till samhället belyses.

I »Framtidens konstverk» upptages till behandling konstens uppgift i staten. Endast där ett verkligt behov finnes, har konsten något berättigande. Folket är inbegreppet av alla dem, som känna gemensam nöd. Ur denna nöd skall all längtan efter konsten uppstå. Finnes ej denna inre längtan, blir konsten endast lyx, vilket är detsamma som »ett behov utan behov». Samhället är en sammanslutning av alla dem, som känna en gemensam nöd. Framtidens konstverk vilar i första hand på samhörighetskänsla, behovets längtan efter gemensam hjälp, gemensamt skapande. Samhörighetskänslan bör i konsten som i samhället vara det formgivande. Tre konstarter — dans-, ton- och diktkonst — böra förenas till ett. Det är den enskilda konstartens frihet och fröjd, kärlek och liv att ständigt offra sig för den andra. Den ensamme är ofri, emedan han är begränsad och avhängig; den gemensamme är fri, enär han är obegränsad, oavhängig genom sin kärlek. Blott konsten är fri, ej konstarten. Det förenade konstverket heter drama. Som verkligt konstverk måste det framgå ur folkets eget behov, ur den nöd, som med ren naturnödvändighet alstrar konst. Operan är blott en skenbar sådan förening, enär den blott är samlingspunkten för varje enskild konstarts egoistiska strävanden. Där gäller det blott att tjäna och härska, ej att uppoffra och älska. Operan är egoismens fördrag mellan de tre konstarterna. Vem är framtidens konstnär? Folket. Blott den tillhör folket, som känner den gemensamma nöden. Nöden skall ge folket makt över livet.

»Opera och Drama» är mera en specialskrift för musikdramat och innehåller på flera ställen historiska översikter, där dock allt mera är lagt till rätta för att bevisa Wagners egna tankar än för att framställa egentliga objektiva sanningar. Särskilt får Meyerbeer sitta emellan. Hans operor äro rena lyxstycken avsedda för en fördärvad överklass, som ej längre längtar efter något annat än den sinnliga klangen. Meyerbeers musik är i första hand »effekt», det vill säga »en verkan utan orsak». "Vad vi höra är blott yttre mekaniska retelsemedel. Dramat har sitt ursprung i myten, och liksom grekerna gingo till sitt lands myter, skola vi gå till vårt: den germanska gudasagan. Endast på så sätt skapades en nationell grundval. Dramats uppgift är att teckna individens frigörelse genom samfundet. Musiken i dramat bör födas samtlidigt med ordet och framgå ur versen genom att blott vara ett nödvändigt, naturligt stegrat uttryck för versens tankeinnehåll. Känslomomentet kan dock ej tecknas enbart genom det sjungna ordet. Därtill behöves något annat, som genom sitt ursprung ur den rena känslan kan ge den rätta tolkningen och innebörden — nämligen den beledsagande musiken i musikdramat orkestern.

I en uppsats av 1852 om »Musikalisk kritik», uttalar Wagner, att han drivits att skriva böcker ej för all vädja till publiken utan för att vända sig ifrån den, emedan han givit den förlorad som en lanklös och hjärtlös massa. Han vill med viljans hela styrka frigöra sig från beroende av en publik. Man får därför ej vänta sig objektiv analys. Det är en konstnär, som lidelsefullt sjunger ut med sin mening. Wagner säger själv, att han icke författat sina skrifter med teoretikerns nödvändiga, kyliga ro, utan med en lidelsefull otålighet, i häflighet och i en uppretad sinnesstämning — som givetvis är teoretikern främmande — i ett abnormt tillstånd, som liknat kramp, då hans hjärna varit särskilt sjukligt plågad. Böckerna måste också läsas som bekännelser skapade av en trängtan efter att sjunga ut med sin övertygelse. Han har skrivit sina böcker även av ett annat skäl: för att genom skrivandet få klarhet om sig själv, för att tvinga sig till konsekvent tänkande i konsten. På detta sätt kunna skrifterna snarare anses vara föregångare än efterföljare till hans konstnärliga skapande. Det är ej 40-talets musikverk, som försvaras, utan de kommande, som få sin belysning. Böckerna säga mindre vad han gjort — de protestera till och med ej sällan mot hans forna tro — än vad han i framtiden ämnar göra eller åtminstone strävar efter att fullborda.

Mycket av Wagners tankar och förkunnelser låta sig enklast förklaras ur hans egen karaktärsart. Om sin natur yttrar han en gång till vännen Röckel: »Min naturs normala tillstånd är exaltation, under det den vanliga ron är dess abnormala stadium. Jag mår blott väl när jag är utom mig.» Till Mathilda Wesendonk säger han: »Musiken gör mig nu en gång blott till en exklamativ människa och utropstecken är egentligen den enda mig tillräckliga interpunktionen, så snart jag lämnar mina toner. Det är också den gamla entusiasmen, utan vilken jag ej kan bestå.» Denna inre häftighet och värme i allt gör, att han gärna motsäger sig och nedgör, vad han förut försvarat. »Jag är ett hav av motsägelser», yttrar han själv till Otto Wesendonk.

Denna exaltation med snabba växlingar och tvära omkastningar även i lynne hade varit omöjlig för honom att bära, om han ej haft ett medel att sammanbinda och sammanfoga allt till en helhet. Han verkar i det ytire snarare som en harmonisk varelse med frid och ro. Denna inre syntes var hans varma ömmande, självuppoffrande väsen. Hans starka personlighetsliv krävde i varje ögonblick en utlösning i medlidande med andra och för andra. Hans kärlek och vänskap är en sådan nödvändig livsbetingad emanation ur hans egen natur, en utstrålning lika naturlig som värmen från solen. Men ej blott medlidande — lidande med andra enligt Wagners terminologi — utan även glädje med andra behövde han. Var han av hjärtat glad — och sådana ögonblick voro ej så få — behövde han ha någon att meddela sig med. Vännerna måste komma och dela hans glädje. Hade ett verk nått sin fullbordan, ville han läsa upp det och kallade alla samman att höra det. Det var ögonblick av extatisk hänryckning.

En sådan karaktär långt över det vanliga måttet måste sätta höga fordringar på sin omgivning, och Wagner pockade ofta på andras hjälpsamhet och intresse för sin person. Man har förklarat honom som en hänsynslös egoist, som utan vidare fordrade att man i främsta rummet skulle tänka på honom. Hur olika är dock icke denna trängtan efter förståelse mot genomsnittsmänniskans kalla nyttighetsegoism! Lika beredvillig som han själv var att hjälpa andra, skulle de vara att bistå honom igen — icke som ett återgäldande »lika för lika», utan som en gärd av genkärlek. »Egoism är att taga eller mottaga — dess motsats i kärlek är att giva och meddela.» Undantagsmänniska — »Übermensch» — som han var, ville han se omkring sig undantagspersoner. Alla andra hatade han. Fann han, att de ej voro värda hans förtroende, stötte han dem kallt ifrån sig.

Wagner älskade naturen med en svärmisk innerlighet, och han sökte helst vackra nejder, där han kunde ströva omkring på obanade stigar och hänge sig åt naturbeundran. Schweiz lockade honom därför, och varje år gjorde han störa bergsbestigningar för att njuta av utsikten. Genèvesjön och de norditalienska sjöarna uppsökte han gärna och även Neapelvikens härliga ängder samt Siciliens leende dalar.

I Zürich fick han till sist sin bostad vid en vik av den vackra Zürichersjön med en präktig utsikt uppåt bergen.

Hans liv i Schweiz förflöt stilla utan annan verksamhet än den, som betingades av hans egen produktion. 1851 omedelbart efter fullbordandet av »Opera och Drama» började han ånyo med musikdramatiska arbeten. Liszt hade ständigt uppmanat honom att låta bokskrivandet vara och övergå till ren konstnärlig produktion, och han upptog därför sitt i Dresden avslutade verk »Sigfrids död». I Weimar uppförde Liszt hans »Lohengrin» den 28 augusti 1850, och nu hoppades han Weimar även skulle vilja upptaga hans Nibelungen-drama. I september 1850 skriver han till Heine, att han ämnar sätta musik till »Sigfrid», men han hade fått vissa djärva planer, som han ej då ville uttala. En vecka senare få vi dock höra, vari dessa bestodo (brev till Uhlig): »Jag skulle vilja på en vacker äng vid staden (Zürich) av bräder och bjälkar bygga mig en primitiv teater alldeles efter mina planer och uteslutande låta förse den med utstyrsel i dekorationer och maskineri, som äro nödvändiga för ’Sigfrid’. Sedan skulle jag vilja utvälja mig de lämpligaste sångare, som någonstädes äro att få, och inbjuda dem på sex veckor till Zürich; kören skulle jag söka bilda här mestadels av frivilliga. Så skulle jag också bjuda samman min orkester. Vid nyår ville jag sedan genom brev och alla Tysklands tidningar bedja varje vän av det musikaliska dramat komma och besöka min dramatiska musikfest; var och en som anmälde sig, skulle säkert få entré — naturligtvis gratis. Vidare önskade jag inbjuda härvarande ungdom, universitetet, sångföreningar med mera. Vore allt sedan vederbörligen i ordning, skulle jag efter omständigheterna uppföra ’Sigfrid’ tre gånger under en vecka. Efter den tredje föreställningen river jag sen ned teatern och bränner upp partituret. Till de folk, som tyckt om saken, säger jag så: ’Gack och gör du sammaledes.’ Vilja de också höra något ytterligare av mig, så säger jag däremot: ’Skjut Ni samman pengarna’. — Nå, förefaller jag dig tillräckligt förryckt. Må så vara, men jag försäkrar dig att uppnå detta är mitt livs hopp, den utsikt, som ensamt kan egga mig att taga upp ett konstverk. Alltså — skaffa mig 10,000 thaler — ingenting vidare.»

Det är första gången tanken på en festspelsteater dyker upp i hans hjärna, och den skulle ej släppa honom längre fram heller.

I maj 1851 hade Nibelungenprojektet redan utvecklat sig till två verk: »Sigfrids död» — sedermera »Ragnarök» — hade fått ett annat drama framför sig, »Ung-Sigfrid» — längre fram »Sigfrid». Midsommardagen var detta verk i dikt färdigt. Liszt begärde få allt för Weimar och erhöll även löfte på att inom ett år ha partituret i sin hand. Snart måste Wagner likväl bekänna, att tre år behövdes minst. Han ville ha litet mer trevnad i livet. Uhlig fick 1851 höra hans önskningar: »Ett litet hus med äng och trädgård. Arbete med lust och glädje — men inte nu — om alla Tysklands teatrar braka samman, slår jag upp en ny vid Rhen, kallar samman och uppför allt inom loppet av en vecka. Lugn! lugn! lugn! Landet! landet! en ko, en get och så vidare. Sedan — hälsa — glatt sinne — hopp! — eljest allt förlorat. Jag önskar ingenting mera.» I augusti 1851 utgav Wagner i tryck »Meddelanden till mina vänner» med samma förslag som förut till Uhlig — alltså knappt ett år efter — om byggandet av en festspelsteater för Nibelungendramat, men här uttalade han, att de båda dramerna skulle ha ett förspel — alltså vara tre dagar. Knappt en månad senare var även »Der Raub des Rheingoldes» skisserad och tetralogien således klar till sin yttre ram. Den 12 november 1851 skriver han till Uhlig: »Så utsvävande denna plan är, så är den dock den enda, på vilken jag sätter mitt liv, min diktan och traktan. Upplever jag dess uppförande, så har jag levat härligt, varom icke, så dog jag för något skönt». I juni 1852 var »Valkyrian» färdig (i dikt) och i november samma år »Rhenguldet». I december trycktes hela dikten som manuskript och i februari året därpå upplästes den under fyra på varandra följande dagar i Zürich för vänner.

Under tiden hade Wagner även tagit någon liten befattning med musiklivet i Zürich. Man erbjöd honom dirigentbefattningen vid teatern, men han avböjde den såsom alltför liten och för mycket påkostande i förhållande till ersättningen. I stället tog han emot lärjungar, vilka under hans ledning skulle utföra arbetet. Hans förste lärjunge Karl Ritter dugde ej, och så fick Wagner själv bära tyngsta bördan; bättre gick det med den andre som kom: Hans von Bülow. Denne visade avgjord dirigentbegåvning och Wagner slapp på så sätt undan den ingående verksamheten i detalj. Man bad honom sedan inöva »Flygande holländaren» och han villfor deras önskan. Premiären ägde rum den 25 april 1852.

Våren 1855 reste Wagner till London för att där leda de filharmoniska konserterna. På grund av intriger från Meyerbeerpartiets sida blev resultatet varken i ekonomiskt eller konstnärligt hänseende lysande, och Wagner fick stor antipati för stadens hela musikliv.

1853 hade han skridit till komponerandet av sin Nibelungendikt och arbetet gick i början raskt undan. I maj 1854 var »Rhenguldet»färdigt i partitur, och »Valkyrian» påbörjades i juni. Under vistelsen i England hade han sitt drama med sig och skrev vidare på varje ledig stund. Med Liszts hjälp fann han i London en lämplig person att utarbeta klaverutdraget: Karl Klindworth. Sedan inträdde en kort paus, och först i april 1856 var äntligen hela »Valkyrian» färdig i partitur. Sedan fortsatte han med »Sigfrid», men i slutet av juni 1857 lades hela arbetet åt sidan. I brev till Liszt heter det: »Jag har lett min unge Sigfrid i den vackra skogsensamheten; där har jag lämnat honom under linden och med innerliga tårar tagit avsked av honom … Det har kostat mig en hård, elak kamp, innan jag kom så vilt.»

Vad kunde väl vara orsaken? Skälen voro mångahanda. Han måste inse, att han ej på länge skulle kunna tänka på att få uppfört sitt verk. De försök han gjorde för att åtminstone få det tryckt, gick även om intet, då Breitkopf & Härtel vägrade att mottaga verket för det honorar Wagner begärde (4,000 thaler). Kejsar Don Pedro av Brasilien, som var hans varme vän och beundrare, hade beställt en opera av honom, och då han behövde penningar, lovade han villfara hans önskan. Även tänkte Wagner på att genom ett mindre arbete hastigare vinna framgång vid en tysk teater. De verkliga orsakerna ligga dock djupare. 1854 skrev han till Liszt: »Då jag aldrig i livet njutit kärlekens egentliga lycka vill jag likväl över denna den skönaste av alla drömmar resa en minnesvård, där denna kärlek från början till slut riktigt skall stillas».

Wagners förhållande till sin hustru Minna hade så småningom blivit allt sämre. Under den första tiden i Dresden, då Wagner med ens blivit en berömd man i ansedd ställning, rådde det bästa samförstånd. Båda älskade och förstodo varandra. De hade lidit samman i Paris, och hon hade trott på hans verk och uppmuntrat honom. Nu hade båda fått sin lön. Minna var en huslig kvinna, som kunde skänka sin man all den frid och hemtrevnad han önskade, och Wagner behövde sådan; han älskade hemmet och trivdes endast i sin egen lugna vrå. Minna visste detta och gav honom ständiga bevis på sin omtanke om hans trevnad. I ett brev till sin hustru från Berlin 1847 skriver han: »Vad är ung lidelse mot sådan gammal kärlek? Lidelsen är skön, endast när den äntligen blir kärlek i denna betydelse — i och för sig är den ett lidande. Men en kärlek sådan som vår är en njutning, och en kort skilsmässa visar detta allt tydligare — för en lång skilsmässa bevare oss ett nådigt öde! Icke sant, du kära?»

Det skulle dock snart bli annorlunda. Minna förstod ej, varför han ej villigt underkastade sig allt för sin ställnings skull. Han hade ju allt, vad han behövde, och med platsen följde socialt anseende, som man också borde sätta värde på. Ju sämre det blev i Wagners förhållande till sin chef, dess mera missnöjd blev Minna. Hon kunde ej heller fatta, varför mannen ej fortsatte på samma sätt, som han börjat med »Rienzi». Då var man ju så belåten med allt, men nu fanns så mycket att kritisera. Snart stodo de båda alldeles oförstående för varandra. Värst blev det, när Wagner måste fly och blev förföljd av den sachsiska polisen. Själv hade hon ingen del i upproret och kunde således för egen del mycket väl stanna kvar i Dresden, men hennes bitterhet över mannens gränslösa lättsinne kände inga gränser. Hon överhopade honom i brev med förebråelser. 1849 lyder ett brev från Wagner: »När jag förstämd och upprörd över någon ny förtret, någon ny kränkning, någon ny motgång, kom till milt hem, vad gav mig då min hustru i stället för tröst och deltagande? Förebråelser, nya förebråelser, ingenting annat än förebråelser. Som jag älskade hemliv, stannade jag likväl hemma, men till sist icke mer för att tala ut, få meddela mig och mottaga tröst, utan för att tiga, låta min sorg fräta på mig — för att få vara ensam.»

När Wagner kommit i ro i Zürich, bad han henne komma till sig, men hon tvekade länge, och då hon till sist för att göra honom till viljes infann sig, började hon omedelbart med de gamla förebråelserna över hans obetänksamma handlingssätt. Under sådana förhållanden hade det egna hemmet ej längre någon egentlig betydelse. Wagner flyktade till andra, där han kunde finna förståelse, och i deras hem fann han den frid och ro han sökte. »Giv mig ett hjärta, en själ, ett kvinnligt väsen, som jag kan alldeles dyka ned i, som helt fattar mig — huru litet skulle jag väl sedan ha behov av i världen» — suckar han i brev till Liszt 1854.

Den kvinna han sökte, skulle han till sist finna. Genom en bekant från Dresden blev han vintern 1851—52 införd hos den förmögne köpmannen Otto Wesendonk. Förhållandet blev snart mycket förtroligt, och Wagner tillbringade gärna aftnarna där. Wesendonk byggde sig en ståtlig villa, och då på hans tomt redan stod en mindre byggnad, upplät han denna åt Wagner. De båda familjerna kommo på så sätt varandra alldeles nära. Då mannen själv var på sitt kontor, satt hustrun Mathilde ensam, och vad var naturligare än, att Wagner kom in och förströdde henne. Hon var en bildad kvinna med ett milt, stilla, innerligt väsen, och mästaren kände snart, att han i henne vunnit ett kvinnligt väsen, som förstod honom. Mathilde berättar själv om dessa härliga stunder: »Vad han komponerat under förmiddagen, plägade han om eftermiddagen på prov spela på min flygel. Det var timmen mellan fem och sex; själv kallade han sig ’skymningsmannen’. Livlöshet har han aldrig känt. Liv förde han med sig, där han ej fann sådant. Om han någon gång trädde in i rummet till synes uttröttad och förbi, så var det härligt att ge akt på, hur efter en kort vila och vederkvickelse molnen på hans ansikte skingrades och en ljusning flög över hans drag, när han satte sig vid flygeln.»

Nu under denna varma känsla för en kvinna, som redan tillhörde en annan, vaknade hos honom lusten att utarbeta ett verk om Tristan och Isolde. 1854 synes första tanken ha uppstått och den sysselsatte honom sedan men mera som underström i hans Nibelungenproduktion. Till sist blev tanken dock honom övermäktig. I juni 1857 avbröt han med ens »Sigfrid», och i september var redan dikten till »Tristan» färdig och överlämnad till Mathilde. Hittills hade de älskat varandra utan att bekänna något för varandra, men nu flödade hjärtat över. »Den 18 september avslutade jag dikten och gav dig sista akten, du förde mig till stolen framför soffan, omfamnade mig och sade: ’Nu har jag ingen önskan mer’. På denna dag, i denna stund, föddes jag på nytt. Dit sträckte sig förra delen av mitt liv, nu började den senare. I detta underbara ögonblick levde jag ensam. Du vet, hur jag njöt detsamma? Icke uppbrusande, stormande, rusigt, utan högtidligt med den djupaste känsla, genomträngd av mild värme, fri, likasom evigt blickande framåt. Från världen hade jag smärtsamt, med allt större bestämdhet, lösgjort mig. Allt hade hos mig blivit till förnekande, till avvärjande. Till och med mitt konstnärliga skapande var smärtsamt för mig, ty det var längtan, ostillad längtan, att för varje förnekande, varje avvärjande finna det bejakande, det egna, det med mig själv sammansmältande. Det ögonblicket skänkte mig detta. En ljuv kvinna, skygg och försagd, kastade sig modigt mitt i smärtornas och plågornas hav för att giva mig detta härliga ögonblick, för att säga mig: jag älskar dig!»

Vid denna tid (1857—58) komponerade han fem av sina mest gripande solosånger och tillägnade dem Mathilde: »Der Engel»; »Schmerzen»; »Träume»; »Stehe still»; »Im Treibhaus». De kunna betraktas som förstudier till »Tristan». Musiken till sitt nya drama började han nu omedelbart och hade redan i april 1858 första akten färdig i partitur. Han funderade redan på en lämplig plats att få verket uppfört. Storhertigen av Baden hade visat honom mycken aktning och förståelse, och han trodde sig därför i Karlsruhe ha funnit den rätta teatern för »Tristan».

Ett tungt slag skulle dock snart träffa honom och ännu en gång beröva honom ett hem. Minna bröt ett av sin mans brev till Mathilde; nu hade hon äntligen svart på vitt och gick in till fru Wesendonk samt utfor i smädelser mot henne. Därmed var allt slut. Minna sändes till Dresden, familjen Wesendonk reste till Berlin och Wagner for den 17 augusti 1858 till Venedig.

---