Om ägoskilnader/Om de i lag bestämda Ägoskilnader

←  Ägoskilnader i allmänhet

Om ägoskilnader. Academisk Afhandling av Otto Herman Forssell; Edvard Flygare; Claës Axel Widstrand Om de i lag bestämda Ägoskilnader

Om Ägoskilnader, bestämda genom gränsmärken och skriftliga handlingar  →

II.

Om de i lag bestämda Ägoskilnader.

1.

Mellan grannar i By.

Då granne i by ej hade något visst med orubbliga grän­ser afskiljdt ägoområde, pars certa, utan endast ägde rätt att åtnjuta en viss andel i Bysamfälligheten, pars quota, samt grannar i by redan i äldsta tider voro under vissa förhållanden pligtige att utbyta deras ägor inom byn emot andra, kunde några orubbliga ägoskilnader mellan grannarne ej komma i fråga. De gränsmärken, som dem emellan upp­sattes, betecknade således endast gränserna för deras tillfälliga nyttjanderätt i byns samfälliga mark, och någon tvist eller osäkerhet om gränsernas rätta läge och sträckning kun­de ej heller uppstå, emedan hvarje grannes område ej fick vara större eller mindre än hans andel i byn, så att en öfverträdelse af den utstakade gränsen och ett intrång på grannens område lätt kunde controlleras och rättas. Häruti ligger ock orsaken, hvarföre lagarne ej fordrade så omsorgs­fullt gjorda gränsmärken mellan skiften i by, tilläto att grannarne utan vidare formaliteter fingo nedsätta eller upptaga dem, om de derom voro ense, och stadgade ett mindre an­svar för rubbning af dylika märken. Först sedan byns samfälliga mark blifvit genom fastställdt laga skifte delad mel­lan grannarne, och hvar och en fått sin lott utbruten, blifva gränserna dem emellan rätta ägoskilnader, dock så att delägare, som gitter visa, det fel i uträkningen blifvit be­gånget vid skiftet, äger att inom trenne år, efter det fastställelsen å skiftet meddelades, hos ägodelningsrätten söka jemkning i sin lott, och i följd deraf få sin ägoskilnad än­drad. SkiftesStadgan den 4 Maj 1827, 15 Kap. 3 §.

2.

Mellan Bolbyar.

Under Landskapslagarnes period, då de sedermera upp­komna Säterier, Herregårdar och andra benämningar å jord­egendomar voro okända, omfattade ordet By all slags större jordegendom till skilnad ifrån þorp, vare sig att byn ägdes af en enda bonde eller flera gemensamt. Skilnaden mellan by och þorp bestämdes enligt y. WGLagen JB. 36 sålunda, att i by borde finnas minst half tylft boænde mannæ. Ehuru flera nya benämningar å jordegendomar tid efter annan uppkommo, och ordet by enligt allmänna språkbruket numera företrädesvis betecknar samfällig jordegendom, delad i 2 el­ler flera gårdar; så erhöll likväl ordet by såväl i Landskapslagarne som 1734 års lag samma vidsträckta betydelse, som förekommer i Landskapslagarne. Rubriken till 12 Kap. JB. i nu gällande lag och alla de ställen der ordet by i berör­de samt 15 Kap. samma balk förekommer, måste derföre tolkas extensivt, och omfatta all slags sjelfständig jordegen­dom till skilnad å ena sidan från utjord och å den andra från de å jordegendomen byggda och dertill hörande torp.

Enligt Götalagarne gällde, såsom gräns mellan byar, framför alla andra märken 3 års gammal gärdesgård, i annat fall råmärken, emellan hvilka gränsen skulle sträcka sig i rät linea, dock så att den raka linien måste vika för laga häfd eller så stort vattendrag, som kunde drifva en qvarn^[1]. Låg sådant vattendrag mellan 2 byar, ägde hvar by hälften hvar utan afseende på byarnes olika storlek. Enligt HelsLagen sträckte sig byarnes äganderätt i vatten endast till smasund och nor eller smala sund, der de ägde hälften hvar, men i sjöar eller sund hade de endast rätt att disponera stränderna till fiske med not och nät.

Svealagarne innehålla vida noggrannare föreskrifter om ägoskilnader mellan byar. Enligt dem^[2] skulle rå och rör gälla framför alla andra gränsskilnader. Först i den hän­delse att rå och rör ej fanns gällde gamla och forna gärdesgårdar, samt så stor å, att man kunde ro deri med två-årad båt. Lågo 2 byar på hvar sin sida om sund eller sjö, d. v. s. omslöto de bägge hela sundet eller sjön, så skulle de äga halfva sjön hvardera. I fall åter byn endast ändades i sjön d. v. s. om byn ägde blott en mindre del af sjöns strand, medan den vida större delen af stranden tillhörde andra byar, så skulle byns äganderätt ej sträcka sig längre ut i vattnet än så långt, som man kunde hinna med en från stranden kastad sten. Flottholme i sund skulle den hafva som kunde fästa den vid sitt land. Landfäst holme tillhörde den by inom hvars vatten holmen låg. Låg löt mellan 2 byar och fanns ej rå och rör, skulle hvardera byn hafva hälften hvardera. I odelad skog, som låg mellan 2 eller fle­ra byar, var det regel, att hvar by skulle hafva lika myc­ket, utan afseende på byarnes olika storlek; dock undantogs härifrån ollonskog, hvilken, om den låg odelad mellan 2 byar, skulle delas efter öre och örtug.

I MELandsLag BB. Kapp. 21 och 23 samt Christoffers LandsLag BB. 27, 28, 29 och 30 återfinnes UplLagens nyss­nämnde bestämmelser blott med den skilnad, att, om by låg vid sjöända, skulle han äga så mycket i sjön ”som hans Bolstader sigher til”, d. v. s. att byns äganderätt i sjön ej var inskränkt till något visst afstånd från land, utan att byn skulle äga så stor andel i hela sjön, som svarade mot byns andel i stranden. Landslagarnes ägoskilnader mellan byar i vatten äro bibehållne i 1734 års lag 12 Kap. 4 §. JB. blott med det tillägg och närmare bestämning, att om insjö eller någon del deraf kunde till äng växa, skulle hvar by äga äng eller land, efter thy, som han i sjön rådande varit. Deremot uppställdes nu en helt annan grundsats för äganderätten och ägoskilnaderna emellan byar i öppen skog och mark. Ty medan Landskaps- och Landslagarne förklarade den ena byn hafva rätt till lika stor lott som den andra, utan afseende på byarnes olika storlek, lyder 1734 års lag i 12 Kap. 6 §. JB. sålunda: Nu finnes i skog eller löt och öppen betesmark, byar emellan inge rå och rör eller annans skilnad, tå äger hvar sin del deri, efter öre och örtug. Ligga flera byar inom en rågång och äro de ej sig emellan åt­skilde, vare lag samma.

Den gamla från slägtförbundet utgångna åsigten att en by med dess jordägare var såsom en personlighet för sig lika berättigad med hvarje annan by utan afseende på byarnes olika storlek, hade nu, sedan beständig skattläggning blifvit införd, måst gifva vika för den ekonomiska grund­satsen, att byarnes äganderätt i oskiftad mark borde beräk­nas och lämpas efter deras olika storlek, eller, hvilket var detsamma, efter den olika skatt de erlade till staten.

3.

Omkring Ödesby och Afgärdaby.

Ehuru Landskapslagarne och LandsLagen på de ställen, der ödesby omnämnes^[3], ej innehålla några bestämmelser om ödesbyns ägoskilnader mot angränsande byggda byar i mellanliggande öppen skog och mark eller vatten, så torde man dock få antaga, att ödesby, sedan den en gång blifvit ånyo uppbyggd och uppodlad, enligt berörde lagar ägde samma rättigheter som hvarje annan byggd by. I vår nu gällande lag finnes detta uttryckligen stadgadt i 12 Kap. 6 §. JB., der det heter: Ödesby äge lika rätt, som byggder by.

Det enda ställe i våra Landskapslagar der ordet afgärdaby förekommer är i ÖGL. BB. 28 Kap., hvars 5:te §. ly­der sålunda: Nu gærs by af by, liggær till ha ok hamnu, vet sina ramarka, þa hawær han witzs orþ wæria þæt sum han hawær fangit ok egh til högha bys iwir ramarka ganga. Nu hawær han egh sik ramarka ok liggær egh til ha ok hamnu han hawær egh witzsorþ mera at wæria æn han hawær garþe gripit. han a hawa mæþ högha by af almænninge bysins timbær ok troþ. fang ok fear gang. ok ryþia undir rughi ok rowm: hawa af þreia halma ok siþan læggia atær undir fear fot. egh ma han længær til akær ælla æng hawa. Nu wil högha by almænninge skipta. Þa a afgærdhis by sua mykit i skoghe sum skyldar, nu ær by af almænninge köptær: þa a han egh witzsorþ mera at wæria æn sua sum han hawær garþe gripit ok lagha hæfþ a kumit.” Hvad som i y. WGL. JB. 32 kallas holmstompt, eller nybygge på byns betesmark, ägde emedlertid enahanda rättigheter emot den by, på hvars mark den låg, som ÖGL. här ofvan tillerkän­de afgärdaby, och då skilnaden enligt WGL. mellan by och þorp eller enstaka gård var den, att i by skulle finnas minst 6 bosatte män, samt holmstompt således genom uppodling och utvidgning kunde förvandlas till by, torde emellan afgærdisby och holmstompt ej vara någon annan skilnad än i namnet.

ÖGL. skiljer således, efter hvad ofvan intagna stadgan­de utvisar, mellan 3 slag af afgärda by, nemligen: 1:o så­dan afgärda by, som är gjord af högha byn, d. v. s. fordom af någon byaman uppodlad samt underkastad krigstjenst jemte utskylder dertill och omgifven med råmärken. Denna af­gärda by hade full äganderätt inom sina råmärken men ej derutöfver. 2:o Afgärda by, som på enahanda sätt tillkom­mit, men ej var förbunden till krigstjenst. Dess ägoskilnader sträckte sig ej längre än till gärdesgårdarne, som omgåfvo afgärdabyns häfdade inägor; men derjemte hade han nyttjanderätt till högha byns allmänning. 3:o Sådan afgärda by, som var köpt af allmänningen, och hvilken endast hade äganderätt till sina instängda inägor, men ej någon nyttjan­derätt till byns utom liggande allmänning. Då ÖGLagen vidare stadgar att, vid skifte af högha byns allmänning, af­gärda by skulle taga så stor del i skogen, som svarade mot dess skatt; så torde deraf klarligen följa att endast först­nämnde slags afgärda by i sådant fall ägde rätt till andel i allmänningen. Grunden och vilkoret för denna afgärda bys rätt låg således enligt ÖGL. icke uti afgärdabyns förra nytt­janderätt till allmänningen utan uti dess skattskyldighet.

Christoffers LLag, hvars 40:de Kap. i BB. synes vara hemtadt från ÖGLagen, gör ingen skilnad mellan olika slag af afgärdabyar; utan stadgar i allmänhet, att afgärda by skulle hafva nyttjanderätt för eget behof å bys allmänning, likväl med undantag af ollonskogen, som var förbehållen bolbyn ensam^[4]. Frågan åter, om och hvilken rätt, afgärda by skulle äga för den händelse, att bolbyns allmänning skif­tades, lemnar LLagen oafgjord. Abrahamsson säger i sina anmärkningar till Landslagen^[5]: ”skulle odelby vilja skifta allmänningen, så bör deraf så mycket afgärda by tilldelas, som den ligger i skatt före”, och åberopar till stöd för den­na åsigt 28 Kap. 6 §. BB. LL.^[6]. Huruvida denna åsigt gjort sig gällande i praxis före den tid, Abrahamsson skref, är ovisst men synes mindre sannolikt, emedan 1734 års lag­stiftare i sådant fall sannolikt ej skulle hafva i strid mot en antagen praxis stadgat, på sätt 19 Kap. 4 §. BB. bjuder, att afgärda by vid skifte skulle, efter sitt öre eller hemman­tal, taga hälften mindre än bolby. Emedlertid hafva vi haft tillfälle att handlägga en tvist rörande giltigheten af skifte, verkställdt före 1734 å bolbys skog, mellan bolby och afgärda by, genom hvilket skifte afgärda by erhöll vida min­dre än hälften mot bolby i förhållande till hvarderas öre och hemmantal; hvaraf vill synas, som den i 1734 års lag stadgade grundsats ej heller utgått från en allmängiltig praxis^[7].

Landslagen innehåller ej några föreskrifter rörande ägoskilnaden mellan afgärda by och bolby för den händelse att afgärda by med sina gränsor stötte till vatten. Först i 1734 års lag 19: 2 BB. heter det, att afgärda by bör äga ”fiske och notvarp uti then strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader, dock att bolby ej må hindras att fi­ska derutanföre i sjön.” Föröfrigt torde afgärda by i öfverensstämmelse med grunderna i 4:de §. af nyssnämnde ka­pitel, äga samma rätt, som om bolbyar är stadgadt i 4 §. 12 Kap. JB. för det fall, att, vid skifte af skog mellan bolby och afgärda by, sjö eller vattendrag skulle komma att ligga på gränserna dem emellan.

4.

Omkring Urfjäll eller Utjord.

Utom by-samfällighet omtala äfven vara gamla lagar 2 andra slag af fast egendom. Det ena slaget bestod af sådan inrösningsjord, som någon, vanligen genom köp, förvärfvat sig inom annan bys område, samt ägde och brukade utan att i öfrigt vara delägare i byn. Dylik jord kallades i WGLagarne^[8] enkæ skipt i by adrum; i ÖGL.^[9]Humper; i Svealagarne^[10] Urfjælder, Lutfal. Det andra slaget utgjordes af sådan jord, som någon granne i byn ursprungligen uppbrukat af odlingsmark, belägen inom byns område, men skiljd från den kring tomterna liggande gamla odaljorden. Denna jord kallades i Götalagarne^[11]. Utskipt, i Svealagarne^[12] Uppgiærþir, Op giærþ, och skulle i allmänhet endast un­der nyttjanderätt på viss tid få innehafvas af odlaren och vid uppkommet skifte lika med den öfriga by-samfälligheten delas mellan alla grannarne i byn, men kunde ock enligt Svealagarne under vissa omständigheter blifva odlarens en­skilda egendom utöfver byamålet och sedan vid arfskifte mel­lan odlarens arfvingar skiljas från hemmanet i bolbyn. Man finner häraf, att enda skilnaden mellan dessa bägge slag af fast egendom låg i sättet för deras uppkomst, och om äfven deras egenskaper och rättsförhållanden till de bolbyar på hvars mark de lågo i början voro olika, så försvann dock denna skilnad helt och hållet under tidernas längd. I motsats mot hemmanet i bolhyn med dess odaljord kallades de bägge med ett gemensamt namn: Umeghn, Om æghn, och skulle, der de funnos, vid afvittring eller arfskifte tillfalla dem, hvilka togo mindre lott i den arffallna jorden, och vid utmätning för gäld alltid försäljas, innan hemmanet i bolbyn tillgreps^[13]. I Christoffers LandsLag BB. 14: 5 omnämnes Urfjelder i allmänhet såsom en känd sak, utan att begreppet närmare bestämmes, än att Urfjelder låg antingen i akrom eller ängiom och således hufvudsakligen bestod af inrösningsjord; ett vilkor, som redan var bestämdt uttaladt i Landskapslagarne^[14].

I Landslagens^[15] TingmålaBalk 27 Kap., der det stad­gas, i hvilken ordning bondens egendom skulle utmätas, förekommer ordet Utjord första gången och synes der vara användt i samma bemärkelse, som Umeghn, eller i motsats mot hemmanet i bolbyn och dess odaljord. Samma jord så­ledes, som i förhållande till bolbyn, å hvars mark den låg, kallades Urfiælder eller Uppgiærdir, benämndes åter i för­hållande till det hemman, hvars ägare jorden tillhörde, Umæghn eller Utjord. Urfjælder och Utjord voro derföre endast namn på samma sak sedd från olika sidor, och det torde numera vara lika förgäfves som ändamålslöst att söka uppställa någon skilnad i begreppet dem emellan, då en sådan skilnad saknar stöd både af lag och språkbruk, enligt hvilket Utjord numera blifvit det allmännare namnet. Enda skilnaden mellan Urfjäll å ena och Utjord eller Umeghn å den andra sidan enligt Landslagen skulle måhända kunna vara den, att begreppet Utjord likasom Umegn hade ett vid­sträcktare omfång, så att, för det troligen sällsynta fall, att den, som blef underkastad utmätning, ägde flera hemmansdelar i olika byar, Utjord då såsom ett collectivt namn betecknade alla gäldenärens strögods i motsats mot den hemmansdel, hvarå han bodde^[16].

Ägoskilnaden mellan Urfjäll eller Utjord å ena och Bolbyns mark å den andra sidan var enligt de gamla lagarna likasom nu noga begränsad inom den stängsel, som omgaf Urfjällen eller, der sådan ej fanns, inom råmärken, och någon andel i byns öppna skog eller angränsande vatten kunde således enligt lag ej tillkomna Urfjäll. Östgötalagen säger också uttryckligen: Nu æn man köpir hump i skoghi ælla æng ok liggær strömbær niþan firi ælla fiskia; þa rækkir egh humpær sik længra æn han hauer köpt innan; aghin þer ström ælla fiskia sum oþul aghu ok han sua mykit sum han köpte meþ humpinum^[17].

5.

Omkring Allmänning.

Ordet Almænninger hade i våra gamla Landskapslagar en vidsträckt betydelse. Det begagnades om all slags ge­mensam egendom. Så förekommer i Westgötalagarna Allmänningså, Allmänningsbärg, Allmänningsbro o. s. v. I in­skränktare mening begagnades ordet om gemensam skog, vare sig skogen tillhörde by, härad eller hela landskapet. En bys oskiftade skog kallades bys allmänning. Likaså benämn­des skog, som låg odelad mellan två eller flera byar, äfven allmänning. Ehuru de öde skogarna i norra provinserna, såsom vi framdeles skola se, aldrig enligt lag varit innevånarenas gemensamma egendom; begagnas likväl i Helsingelagen ordet almænnunger om dessa skogar i motsats mot eghen skog byæmannæ, eller jordägarenas enskilda skog.

I LandsLagarne^[18] har ordet almänning redan fått en inskränktare betydelse. Här talas väl också om bys almänning, men företrädesvis nyttjas ordet om Häradets och Land­skapets gemensamma skog. I 17:de seklet blef denna sist­nämnda betydelse mera stadgad, och sedan sockne-allmänningar nu jemväl tillkommit, begagnades och begagnas ännu ordet allmänning uteslutande om Socknens, Häradets eller Landskapets gemensamma skog, och då vi redan här ofvan talat om oskift skog mellan två eller flera byar, vilja vi nu betrakta allmänning endast i ordets närvarande bemärkelse. Likväl måste man härvid skilja mellan två väsentligen olika slag af sockneallmänningar. Det ena är den del af socknens skog, som, sedan byar och hemman fått sin så kallade hem­skog afskiljd och afrösad från hvarandra, blifvit öfrig och lemnats odelad, i aflägsnare obygda trakter mot gränsen af andra socknar. Denna odelade sockenskog är till sina egen­skaper lika med Härads- och Lands-allmänningar, så att den ej kan brukas och afverkas utan sockneboernas gemensamma bifall och efter deras anvisning. Det andra slaget af sockne-allmänning är den, då all inom socknen befintlig skog, el­ler, för att nyttja ett noggrannare uttryck, afrösningsjord, ligger odelad mellan alla jordägare i socknen. Denna skog är icke en allmänning, i den mening som våra ekonomiska författningar taga ordet, utan en sådan skog byar emellan som åsyftas i 12 Kap. 6 §. samt 15 Kap. 3 § JB., men har på grund af namnet allmänning, som man deråt gifvit, hemfallit under samma förvaltningslagar och delat samma öde som öfriga allmänningar.

Emedlertid är det ej möjligt att afhandla gränsorna mel­lan olika ägoområden, utan att till större eller mindre del ingå i undersökning af sjelfva äganderätten. Detta visar sig­ redan af hvad hittills blifvit yttradt. Det torde derföre vara lämpligast att här i ett sammanhang undersöka den vigtiga frågan om äganderätten till allmänningarna, innan vi afhandla ägoskilnaderna omkring dem^[19].

Enligt Landskapslagarne för Svea- och Götaland gällde öfverallt den grundsats att all jord, skog och mark voro odalböndernas antingen enskilda eller gemensamma egendom. Likasom oskift mark, belägen inom by eller mellan två el­ler flera byar, tillhörde grannarne i byn eller de kringlig­gande byarne, så var på samma sätt öppen skog mellan Hä­rader eller Landskaper, Häradernas eller Landskapernas ge­mensamma egendom, och det stadgades uttryckligen, att in­gen fick fara eller fika, något taga eller utgifva af Härads- eller Landsallmänning utan ägarenas, d. v. s. Häradets eller Landets jemte Häradshöfdingens eller Lagmannens lof och tillstånd^[20]. Sådan var lagen i Öster- och Westergöthland samt provinserna kring Mälaren.

I Norrland åter, hvarmed fordom menades hela landet norr om Dalelfven, der de första bebyggarenas hufvudnäringar voro jagt och fiske samt jordbruket af underordnad vigt, och der de första spridda odlingarna inskränkte sig till stränderna eller stora elfver och sjöar, och en jämförelse­vis högst ringa del af landet således var af odlare occuperadt, gjorde sig andra åsigter om jordäganderätten gällande. De utom bygdelagen belägna trakterna, både land och vat­ten, fingo enligt Hels.Lagen WB. 15 utan särskildt tillstånd och utan afgäld fritt begagnas till odling och nya byars upp­tagande. Det enda förbehåll som härvid gjordes var, att man icke skulle göra intrång på en tidigare odling och för­närma en föregående odlares äldre rätt. Dessa obygder i Norrlanden voro således under Landskapslagarnes period en­ligt uttrycklig lag en res nullius, och ehuru de benämndes allmänning, hade de likväl ej annat gemensamt med Härads- och Landsallmänningarne i Svea- och Götalagarne än blotta namnet. För skogarne i Dalarne och Vermland saknas vid denna tid alla föreskrifter.

Då en gemensam lag för hela riket första gången sammanskrefs under Magnus Erikssons regering, hemtades materialerna härtill utur Svea och Göta landskapers lagar, men man förbisåg eller ansåg åtminstone ej nödigt att upptaga de stadganden, som voro egendomliga för Hels.Lagen. ME. Landslag nämner således Härads- och Lands-allmänningar, men vidrör icke med ett ord Hels.Lagens så kallade allmän­ning och dess egenheter. Landskapslagarnes stadganden rörande ägande- och nyttjanderätten till Härads- och Landsallmänningarne undergingo ej någon förändring i MELandslag. Väl tillkommer det nya stadgande^[21], att all afgälden af Härads-allmänningarne skulle delas, så att Häradet tog två delar och Konungen den tredje; men häraf må man ej draga den slutsats, som skulle Konungen hafva ägt en tredje­del i Häradsallmänningarne; ty om så varit skulle ej Hära­det och Häradshöfdingen eller Landet och Lagmannen enligt 24 Kap. BB. haft rätt att med Konungens uteslutande gifva tillstånd till allmänningarnes bebyggande, och således en­samme råda öfver dem. Då Häradet derföre i 1347 års Landslag lät Konungen uppbära en tredjedel af afgälden från hemman och lägenheter på allmänningarne, får detta ej tydas annorlunda än att odalbönderne derigenom åtagit sig en ökad skatt till Konungen, hvilken skatt för mera beqvämlighets skull erlades sålunda, att de läto Konungen uppbära en tredjedel af den dem tillhörande afgälden från allmän­ningarne, i stället att sjelfva omedelbart utgifva den nya skatten.

Samma stadganden och enahanda grundsatser rörande äganderätten till allmänningarne igenfinner man ett sekel se­nare i Christoffers Landslag, och så fortgår det intill Gustaf I:stes tid. Under hans tid utkom det bekanta plakatet dat. Stockholm den 20 April 1542^[22]. Rubriken lyder sålunda: Öppet bref till menige man i Ångermanland och Melpada, och af brefvets början synes äfven, att det är stäldt och utgifvet till ”Dannemen alle som byggia och boo udij Gestningeland, Ångermanland och Melpada.” Sedan Konungen förut klagat öfver den oseden, att de som äga hemman och lägenheter vilja slå under sig landet och skogarne till två, tre och flera mil bort, och derigenom förhindra nya odlin­gars och hemmans upptagande; förklarar han detta vara olagligt, ”förthy att sådane äger, som obygde liggie, höre Gud oss och Sveriges Crono till och ingen annan”, och på­bjuder i följd deraf, att alla de som kunde eller förmådde uppsöka sig beqväma och lägliga bostäder på skogarne hade frihet dertill, om det ej skedde på redan upptagna bolstäder, ängar eller fäbet, hvilket fogden och 12 oväldige män ägde pröfva; och tillägger slutligen, att sådana nybyggare ej skulle vara pligtige att derföre erlägga någon slags afgäld eller betalning till ”bygdelagen”, utan, hvad de upptogo, skulle de njuta, bruka och behålla liksom andra kronobönder. Man har velat förklara detta kungabref så, som skulle Landskapslagarnas och Landslagarnas stadganden rö­rande äganderätten till allmänningarne derigenom blifvit upphäfna, och allmänningarna i stället förklarats och blifvit Kronans egendom. Vid närmare undersökning torde man dock finna, att Kungabrefvet icke gjorde eller ens åsyftade att göra någon förändring i folkets lagliga rätt till allmännin­garne och de öde skogarne. Brefvet rör endast Norrland, eller den del deraf, der Helsingelagen förut gällt, och intet ord antyder, att brefvet angick Lands- och Häradsallmänningarne. Antager man, att alla Landskapslagarna blifvit upphäfna genom införandet af Christoffers Landslag, så sakna­des år 1542 föreskrifter rörande alla stora och öde skogar i riket, och då var 1542 års Kungabref af högsta behofvet påkalladt, så vida ej bygdelagen skulle förhindra landets uppodling genom nybyggen. Anser man åter att Landskaps­lagarna ännu gällde 1542 i de delar, som ej blifvit intagne och ej heller uttryckligen ändrade eller upphäfne i Lands­lagen, så var 1542 års Kungabref endast ett upplifvande af Helsingelagens stadgande rörande de stora och öde skogarna i Norrland, med tillägg af den från de öfriga Landskapslagarna hemtade grundsats, att de blifvande nybyggarena i Norrland skulle, i likhet med allmänningsbönderna på lands- och härads-allmänningarne, erlägga årlig afgäld till det rättsförbund, som lemnade dem skydd, och hvilket rättsförbund nu var Staten, hvarföre nybyggarena i följd deraf skulle blifva kronobönder. I hvilketdera fallet som helst finner man så­ledes att Gustaf I ej införde någon ny eller främmande grund­sats rörande äganderätten till skogarna. Samma grundsatser och föreskrifter, som K. Gustaf I uti nyssnämnde Kungabref uttalade rörande skogarna i Norrland, tillämpas några år senare genom Placatet om allmogens fattigdom den 19 April 1555 på Dal och Vermland, men man torde ej kunna uppsöka något ställe i Konung Gustaf I:s förordningar, der han uttryckligen förklarar de gamla Lands- och Härads-allmänningarne vara kronans egendom.

I Skogsordningarna den 22 Mars 1647 och 29 Augusti 1664^[23] finner man nu den redan i Landskapslagarna grundade och af Konung Gustaf I upplifvade skillnaden emellan Lands- och Härads-allmänningarne å den ena sidan och de stora öde skogarne å den andra, tydligt och bestämdt genomförd. De 8 första §§. i nämnde Förordningar afhandla Lands-, Härads- och Socken-allmänningar, och om den heter det i 1 §, att de skulle från angränsande ägor skiljas, ”så at hvart Landskap, Häradt eller Sockn, en eller flere, som Allmenningzrätt sig med skjäl tilägnar, må veta sitt aff och ifrån andra njuta oqualdt och åthskildt.” Vidare stad­gas i 6:e §. af bägge förordningarne, att om nämnden å tinget ansåg skäligt tillåta gjord ansökning att rödja med svedje eller brand på dessa allmänningar, skulle den som erhöll och begagnade sig af sådant tillstånd, göra ”Landet eller Häradet ther skääl före.” Häraf är således otvifvelaktigt, att 17:e seklets lagstiftare öppet erkände communernas urgamla äganderätt till allmänningarne, och ej ens satte i fråga, att Kronan hade någon äganderätt dertill. Att Regeringen nu deremot stadgade noggranna föreskrif­ter, huru dessa allmänningar skulle nyttjas och brukas af ägarena, härrörde af en helt annan orsak. Ty då den centralisation i förvaltningen, som i 17:e seklet gjorde sig gällande, hade undanträngt och förqväft den urgamla communalstyrelsen, var det likamycket en pligt för Rege­ringen och ett behof för communerna, att Regeringen genom allmänna förordningar reglerade förvaltningen af och sökte skydda communernas gemensamma egendom.

De stora skogarne i ”Wäster Norlanden, Dalarne, Bergslagerne och Wärmeland” omnämnas väl ock i 9:e §. af berörde skogsordningar, men frågan om äganderätten till dem vidröres icke. Deremot stadgas några år senare, i Kongl. Förordningen och Plakatet om Skogarne den 19 De­cember 1683^[24], under åberopande af K. Gustaf I:s ofvananförde Bref af år 1542, att allt, hvad af stora skogar i Wermland, Gestrikland, Dalarne, Norrland, Finland och flerestädes låge obrukadt, och allt hvad som icke med goda skäl kunde fulltygas höra någon gård, by socken eller hä­rad till, ”ofelbart” vore ”Konungens och Kronans rätta och enskilda egendom”, och i Skogsordningen den 12 December 1734 §. 5 återfinner man sedan samma stadgande.

Enahanda grundsatser rörande äganderätten till allmän­ningarne och de stora, öde skogarne, som sålunda vann stadga under 17:e seklet, genomgå sedermera alla följande förordningar om Skogarne intill närvarande tid, och det vore öfverflödigt att här genomgå dem, i synnerhet som man återfinner nästan samma ordalag. I öfverensstämmelse härmed påbjöds ock, att de dispositioner af allmänningarne, som Bergs-Collegium tid efter annan vidtagit ej grundlade någon äganderätt^[25]; att socken-allmänningarne finge delas mellan intressenterna^[26], att ingen skogstrakt å allmänningarne skulle vidare anslås till Bruk^[27] m. m.

Blott en enda från Regeringen till Folket utgången hand­ling hafva vi kunnat anträffa, der en motsatt åsigt om allmänningarne uttalas och denna är K. Res. på Allmogens Besvär den 17 December 1734, der Konungen i punkten 25 afslår allmogens gjorda ansökning att få skifta Härads-allmänningarne och såsom skäl bland annat uppger, att de äro Kronans egendom; men denna, såsom motiv för ett afslag, och likasom i förbigående framkastade åsigt torde ej förtjena afseende i motsats mot den stora mängd af både äldre och yngre Förordningar, som strida deremot^[28].

Med Lands-allmänningarne är emedlertid ett eget för­hållande, som ej kan förbigås och derföre må i största kort­het antydas. Med landslagens införande i stället för Landskapslagarne, förlorade de gamla Landskaperna sin politiska sjelfständighet och med Lagmännens intagande i Rådet, sin organ för vårdandet och bevarandet af landskapets ge­mensamma egendom. Häradet deremot qvarstod ännu enligt Landslagen såsom ett samfund med egna rättigheter och gemensamma angelägenheter, och ehuru äfven här den na­turliga målsmannen, Häradshöfdingen, af kända orsaker med tiden förlorade allt deltagande uti communens angelägen­heter, blef dock Häradsboernas i lag erkända gemensamma intresse en sporre för dem att på annan väg, och då van­ligen genom enskilda besvär vid Riksdagar, söka göra deras talan, om ej gällande, åtminstone hörd. Denna omständig­het har framkallat en märkbar skilnad i behandlingen af och lagstiftningen om Lands-allmänningarne å ena och Härads- och Socken-allmänningarne å den andra sidan, sedan Staten öfvertog och genom allmänna förordningar i 17:e seklet re­glerade förvaltningen af dem. Medan häradets och socknens ursprungliga äganderätt till deras allmänningar jemförelsevis någorlunda respecterades vid förvaltningen, visade deremot behandlingen af Lands-allmänningarne, att man betraktade dem såsom numera den enda målsmannens, d. v. s. Statens, egendom. Ehuru denna åsigt redan i slutet af 17:e seklet röjer sig i administrationen finner man likväl inga spår dertill i lagstiftningen förrän i slutet af 18:e seklet. I Skogsordningen den 10 Dec. 1793 §§. 56 och 63 samt motsva­rande §§. af 1805 års Skogsordning, stadgas nemligen, att ersättning för åverkan å Lands-allmänning genom svedjande eller af ädlare trän skall tillfalla Kronan, men för dylik åverkan å Härads- och Socken-Allmänningarne Häradet eller Socknen^[29]. Att Landskapets äganderätt till Landsallmänning det oaktadt är i sistnämnde Skogsordning erkänd sy­nes bland annat af 6 §. der det heter, att kostnaden för Landsallmännings afrösning och läggande å karta skall be­stridas, icke af Kronan, utan af samtlige hemmansägare i Länet^[30].

Sammanfatta vi resultatet af denna undersökning om äganderätten; så finna vi, att lagarnes stadganden rörande äganderätten till allmännings- och de stora och öde skogarne ifrån äldsta allt intill närvarande tider i Sverige icke under­gått någon annan förändring, än att de sistnämnda ifrån att vara ingens tillhörighet under 14:e och 15:e seklerna, betraktades och år 1542 offentligen förklarades för Statens egendom, och att Lands-, Härads- och Socken-Allmänningarne oafbrutet varit och ännu äro landets, Häradets och Socknarnas enskilda egendom.

Våra gamla lagar äro särdeles sparsamma på bestäm­melser rörande gränserna mellan allmänningar och kringliggande byar. Det vill synas, som gränserna mellan enskilda ägor och allmänningarne i början af 14:e seklet redan voro noggrant betecknade och utmärkte. Emedlertid stadgas dock i ÖG.Lagen BB. 28: 2, 3 att, om by ej hade sin skog skiljd från allmänningen, så skulle man stå på byns äldsta gärde och ropa den tid på dagen då luften minst fort­ plantar ljudet, mellan den 17 och 24 Junii, och då skulle byn äga skog så långt, som ropet hördes; men om by och allmänning möttes i vatten, skulle man fästa förstäfven af en 9 alnar lång båt i vassen med bakstammen ut åt sjön, och sedan från bakstammen kasta med skaftet af en båtshake, då byn skulle äga vattnet så långt uti sjön, som skaftet kunde kastas, och det öfriga tillhöra allmänningen. I Svea Lagarne^[31] finnes endast föreskrift för det fall, att Allmänning låg odelad mellan 2 Härader eller Landskaper, då Häraderna eller Landskaperna skulle hafva halfva allmänningen hvardera. Helsinge-lagen har ett mera allmänt stadgande härom, som tillika visar, att odlingen hufvudsakligen var inskränkt till de trakter, som hade minsta höjd öfver hafvet, d. v. s. till stränderna vid stora sjöar och vattendrag. Der säges (WB. 14: 2) att dessa stränder jemte de omgifvande bergssluttningarne upp till bergshöjderna, skulle tillhöra byamännen, men högslätterna mellan sjöarne och elfverna skulle vara allmänning, i den mening, som Helsinge-lagen gaf åt ordet.

Hvarken i LandsLagarne, 1734 års lag eller sedermera utkomna författningar finnas några föreskrifter om ägoskillnader mellan by eller enskild fastighet och allmänning, som mötas i vatten; men, med den extensiva tolkning, som man, efter hvad ofvan är visadt, måste gifva åt 12 Kap. JB., torde dess föreskrifter äfven gälla om dylika ägoskilnader.

Så snart de stora och öde skogarne förklarades vara Statens egendom, blef det äfven nödigt att närmare, än Helsinge-lagen gjorde, bestämma skilnaden mellan dem och de angränsande bygdelagen. Denna åtgärd erhöll snart namnet afvittring^[32], och, om man derunder jemväl inbegriper utstakandet af nödig jordvidd till nybyggens anläggande å de öde skogarne, finner man spår dertill redan i början af 15:e seklet^[33]. Grunden, hvarefter de öde skogarne skulle skiljas från bygdelagen och nybyggena, bestämdes i början för hvarje särskildt fall af 12 bolfaste män^[34]; sedermera föreskrefs att angränsande hemman eller by skulle få sig anslagen och afrösad så mycken skog, som skäligt och till fullsatte hemman nödigt pröfvades^[35], och slutligen bestämdes ett visst antal tunnland för hvarje helt hemman^[36]. Att i öfrigt redogöra för lagstiftningen om Afvittringsverket, med deri vidtagna förändringar, ligger utom ämnet för vår afhandling.

Lagen innehåller icke några allmänna bestämmelser för ägoskilnader kring uppodlingar och intagor å allmänningar i det fall, att gränsen ej kunde genom häfd eller märken utvisas. Hafva dessa såsom sjelfständiga egendomar blifvit från allmänningarne afskiljde och afrösade samt till hemmantal skattlagde, så torde de likväl böra tillerkännas samma rättigheter i mellanliggande vatten, som i 12 Kap. JB. om ägoskilnader mellan byar stadgadt är.

6.

I Vatten.

Vi hafva redan i det föregående talat om ägoskilnader i sådana vatten, som enligt äldre och nu gällande lagar kunna komma under enskildas eller communers äganderätt, men redan våra äldsta lagar omnämna vatten, som väl kunde för vissa ändamål brukas och nyttjas af en hvar, men icke med andras uteslutande förvärfvas och besittas (res communes omnium), och, för fullständighetens skull, torde det vara nödigt att uppgifva lagstiftningens bestämmelser för gränserna omkring dessa vatten.

I Westgötalagen (Aditt. IV: ii: 3, 4) uppräknas under namn af Almænnigs vatn, Almænnigsær vissa sjöar och åar, men dessa synas hafva ägt den med allmänningsskogarne ge­mensamma egenskap att vara en hela landskapet, med andras uteslutande, tillhörig odelad egendom.

I Svealagarne deremot förekomma stadganden om vatten, hvilka hade sådana egenskaper, som vi här ofvan antydt. Upl.L. säger i 22 Kap. 3 §. WB.: Liggær sund byæmellum hundæræ ællr folklande, þæt sund a wæræ tiu alnæ brett, aldræ mannæ leþ. Bata leþ fæm alnæ sum æi ær almannæ leþ. Härmed öfverensstämmer y. WML. BB. 22: 3 blott med den skilnad, att måttet här är 12 alnar för allmän led och 6 alnar för båtled. SM.Lagen åter inskränker icke dessa föreskrifter endast till sådana vattudrag, som ligga mellan byar, härader eller folkland, utan säger i allmänhet att leþsund, som är allmän led, skulle vara 10 alnar och båtled 5 alnar, och tillägger äfven, att om skiljaktiga meningar uppkommo, huruvida roddrum i vattendrag behöfdes eller icke, skulle sådant bestämmas och afgöras af 12 manna vitnen. Det enda ändamålet med dessa stadganden var således communicationernas underlättande och befrämjande för alla utan undantag, och för detta allmänna bästa måste den enskilda äganderätten maka åt sig^[37]. I lika allmänna ordalag, som SM.Lagen begagnar, stadgar ock Hels.Lagen WB. 14: 1: Ligger allmanna leed til hafs ock fra liggi þa þriþiung obygþer a dypi, och här förekommer nu den tredjedel, som sedermera under namn af Kungsådra gifvit och ännu ger an­ledning till så många tvister om nyttjande- och äganderätt til vatten.

LandsLagarne^[38] upprepa Uplandslagens stadganden om allmän led och båtled nästan med samma ord, dock så, att allmän led, i enlighet med SMLagen, skulle vara 12 alnar och båtled 6 alnar och alltid der mesta djupet är. Deremot hafva Landslagarne äfven här, likasom i fråga om skogarne, ej fästat afseende på Helsingelagens för Norrland egna stadgande, att 1⁄3 af vattnet skulle hållas öppen i sådana vattendrag, som voro tjenliga för communicationer.

Vid dessa Landskaps- och Landslagarnes stadganden torde böra erinras, att strandägarena i öfrigt ej voro för­bjudna att genom fiskande draga nytta af denna tredjedel eller allmännaled eller båtaled, blott det ej skedde på så­dant sätt, att communicationen derigenom stängdes; ej hel­ler blef fiskrätten i dessa vatten derigenom fri för alla. De voro endast allas för ett visst ändamål gemensamma egen­dom. Men då skilnaden i begreppet mellan sådan och Sta­tens egendom är så ringa, var det naturligt, att denna tredje­del i vattnet snart nog skulle anses för en Kronans till­hörighet, i synnerhet som den till namnet ägde någon likhet med tredjedelen i allmänningarnes afgälder, hvarom vi förut talat. Hade man kommit så långt, så behöfde man blott tillämpa lagarnes grundsats, att den som ägde vattnet, skulle ock ensam äga fiskrätt deri, och som denna rätt blef en god källa till inkomster, var man ej sen att utsträcka denna egendom till så många vattendrag som möjligt. Sålunda^[39] utvecklade K. Gustaf I ur Helsingelagens þriþiung a dypi, ett nytt kameralistiskt begrepp, som med ett, såsom det synes, då redan bekant namn, kallades Kungsådra, och hvarmed konungen, såsom en god ekonom och i synnerhet mån om statskassan, menade, icke tredjedelen i sådana vat­tendrag, som voro tjenliga till communicationer, utan i så­dana, som företrädesvis begagnades till fiske, hvaraf Kro­nan kunde få skatt. Att följa 16:e och 17:e seklens lag­stiftning om Kungsådra på spåren ligger således utom vårt ämne, och det torde äfven vara fruktlöst att i denna lag­stiftning finna någon allmän bestämdt uttalad grundsats. Såsom ett bevis för detta påstående vilja vi endast åberopa K. Maj:ts Ordning för Bergsmän den 6 Julii 1649, der det i 18:e §. heter, att som alla strömmar i Riket räknades för Kronans Regalia, skulle de obyggde strömmar vara Kronan förbehållna; dock härmed förstående de strömmar, som något store äro.

Vid sidan af de gamla begreppen allmän led och båtled, upptog 1734 års lag jemväl Kungsådra, men då lag­stiftningen derom förut varit så obestämd stadgades endast i 20 Kap. 3 §. BB. Ther Kongsådra af ålder varit hafver, skal tridiung af vattnet öppen lemnas, och der segelled är, tolf alnar: till båtaled åtta alnar allt i djupaste vatnet. I 1766 års Fiskeristadga Kap. 3 §§. 5, 6 och 7, antydes Kungsådra, som här bestämmes till 1⁄3 af vattnet, hafva för ändamål, dels att bereda uppgång för fisken^[40], dels ock att tjena till flott- och farled. Slutligen finner man, om ej förr, af K. Brefvet den 8 April 1811 och Circ.Brefvet den 4 Febr. 1824, att Kungsådra, ehuru den enligt nyssnämnde Fiskeristadga skulle tjena till flott- och farled, likväl på det sätt begreppet under föregående sekler tolkats och til­lämpats, just varit ett medel att göra intrång i och upphäfva de gamla lagarnes allmänna och ovilkorliga stadgande, att der vattendrag kunde och behöfde användas till com­munication, skulle alltid viss del af vattnet lemnas öppen till allmän led eller båtled; att bestämmelserna i nu gällande lag och författningar rörande segelled, båt- och flott-led sakna sin fordna allmängiltighet^[41], och att föreskrifter härom nu lemnas för hvarje särskildt fall af administrativ myndighet.

1. Þerræ skal hwærghin innan gærdhs callæ, þæt sum standit hauir þre winter oc þrim lenger, þær a by witu firi. Y. WGLagen JB. 37. Nu æ hwar sum mötas synrætta ok lagha hæfþi þa rinder laghhæfdi synrættu. ÖGLagen BB. 28. 4.
2. UplL, WB. 17, 19 och 20; SML. BB. 14; y. WML. B. 17.
3. UplL. WB. 17: 2; y. WML. BB. 16: 2; LL. BB. 26: 3.
4. Härmed öfverensstämmer ock MELandsLag 30 Kap. BB. der namnet skrifves affgardha.
5. Sid. 519, not. d.
6. Förmodligen tryckfel i stället för ÖGL.
7. Då man sålunda känner att delning af skog mellan bolby och afgärda by ägt rum före 1734, är det ej osannolikt, att den år 1689 hos Regeringen gjorda förfrågan: ”huruvida bolbyarne kunna vara befogade att betaga och förmena afgärda hemman, att intet mera i skogen vara rådande än det 40 Cap. i BB. LL. förmår”, just åsyftade, att få veta om och hvilken andel afgärda by i ersättning för sin nyttjanderätt kunde få utbryta ur bolbys skog. Regeringens svar som finnes i Kongl. Br. den 2 Sept. s. å. talar dock endast om den gamla nyttjanderätten och säger, att den är tydlig och klar enligt Landslagen.
8. I. JB. 18; II. JB. 43.
9. BB. 3; 8: 1.
10. UplL. WB. 17: 3; SML. JB. 13; ä. WML. BB. 8; y. WML. BB. 10.
11. Ä. WGL. JB. 7: 2; y. WGL. JB. 17; ÖGL. 2: 1
12. UplL. WB. 21; SML. BB. 13: 1; y. WML. BB. 21.
13. ÖGL. ÄB. 9: pr; UplL. ÄB. 12, 13; TB. 8: pr; SLL. ÄB. 1: 1; y. WML. ÄB. 12: 1; TB. 17: pr, 2; LL. ÄB. 9: pr.
14. Se de i not. 4 föreg. sida citerade lagrum.
15. I det enda manuscript af MELLag, som vi haft tillfälle att rådfråga, saknas de 23 sista kapitlen af TingmålaBalken, och såle­des äfven det 21 Kap., som efter hvad rubriken synes antyda, skulle motsvara det 27 Kap. i ChrLLag.
16. Denna vår åsigt om begreppen Urfjäll och Utjord skiljer sig, som läsaren finner, väsentligen från den hittills antagna meningen (se Abrahamsson p. 444 not. f och Rabenius, Sv. Kameral-Lagfarenhet, pag. 72 och 73 m. fl.) och vi lemna åt läsaren att med ledning af de citerade källorna pröfva företrädet mellan de olika åsigterna.
17. BB. 8: 1.
18. MELL. BB. 24. Chr. LL. BR. 29, 30, 31.
19. För en fullständig kännedom härom intill 17:de seklet hänvisa vi läsaren till Bergfalk: Acad. Afhandling om Svenska jordens be­skattning sidd. 1—25 och Nordström: Bidrag till Svenska Samhälls­författningens Historia. Del. I. sidd. 109—120. Det är endast för att ej lemna en lucka i sammanhanget, som de hufvudsakligaste momenterna rörande äganderätten till allmännings och andra skogar för denna tid här fått en plats.
20. Conf. WGL. Addit III: 144; UplL. WB. 20: 3.
21. MELL:s TingmB. Kap. 5: All afgiæld som aff hærads almænningum ganga sculu skiptas mellum almoghan äfte thy, som hvar ær jordheghande til, II hæradhinu oc Konungenom sin tridhiung.
22. Se Vet. Academiens Handlingar för år 1776 och Bil. N:o 4 till Grefve Nils Bjelkes Tal derstädes.
23. Schmedemans Justitiæverk.
24. Schmedeman.
25. K. Br. till HofRätterna den 3 Jan. 1685; Kongl. Förkl. den 3 April 1739 §. 9.
26. Res. på Adelns Besv. d. 12 Julii 1731 p. 15 och den 5 Ja­nuarii 1735; Kongl. Förkl. öfver 1734 års Skogsordning den 5 April 1739 §. 12.
27. Res. på Allmogens Besv. d. 29 Junii 1752.
28. Vi hafva ej ansett nödigt att i denna fråga fästa uppmärksam­het vid de afvikelser och undantag i enskilda fall, som efter hvad ännu befintliga documenter upplysa (se Bergfalk), redan i äldsta tider förekomma. De visa blott att öfverträdelser af lag ägt rum, och kunna i lagskipningens och förvaltningens historia upplysa, huru och på hvad sätt lagarne efterlefdes och tillämpades. Lika litet hafva Regeringens Instructioner till Commissioner kunnat tagas i betraktande. Dessa kunna väl upplysa Regeringens åsigt för den tid de utgåfvos, men hafva ej den offentliga och allmängiltiga egenskap, som fordras för att grunda eller förändra rättsförhållanden mellan Regering och Folk.
29. I 1805 års Skogsordning förekommer ock första gången Kronoallmänningar vid sidan af Lands-, Härads- och Socken-allmänningar, utan att man af äldre författningar har någon bestämd och säker ledning för bedömande af sättet, huru dessa kronoallmänningar upp­kommit och orsaken till deras benämning. Att de icke hafva sin rot i den Konungens tridiung af allmänningar, som förekommer i lag­stiftningen under 14:e och 15:e seklerna torde vara obestridligt, ty då skulle utan tvifvel namnet redan långt förut varit begagnadt. Lika litet kan antagas, att de skulle vara en ny benämning å några Kronoparker, Gehäg och Djurgårdar, som redan förekomma i 1734 års Skogsordning. Någon annan giltig förklaring härå synes så­ledes ej återstå, än att dessa Kronoallmänningar skulle vara ett nytt namn på Landsallmänningar eller delar deraf, och om förhållandet är sådant, skulle häruti ligga ett nytt märkvärdigt prof på förän­drad lagstiftning rörande dessa allmänningar.
30. Om här gjorda förvexling af Län och Landskap, härrör af obekantskap med Landsallmänningars rätta natur eller tillkommit med afsigt är svårt att utreda.
31. UplL. VB. 20; y. WML. BB. 20.
32. Skogsordningen 1647 och 1664; Påbud om Skogarne 19 Dec. 1683.
33. Cnf. Bergfalk l. c. sidd. 11, 12.
34. KB. 16 Jan. 1411; 10 Apr. 1542.
35. SkogsOrdn. 12 Dec. 1734; Instr. för Allm. Afvittr.Rätten i Jemtland d. 15 Mars 1770.
36. Skattläggningsmethoden för Westerbotten d. 23 Aug. 1773; Instr. för Afvittr.Rätten i Westerbotten d. 23 Jan. 1780 m. fl.
37. Denna grundsats återfinner man äfven Æ. Frost. Lov. XIII: 9 der det heter: En um þær är aller er eigi eru flotrennar, þá scal gerda yfir ef vill, oc á hann jord bádum megin til. En ef þeir er fyrir ofan sitia segia at eigi var svá gört um daga ólafs hins helga. Þá fari þæir til oc festi lög fyrir oc leggi fimtarstemna och nióti sá vitnis sins er gerdi.
38. MELL. BB. 26; ChrLL. BB. 34: 3.
39. Se de hos Bergfalk och Nordström citerade författningar.
40. I sådant fall skulle kungsådra motsvara hvad SMLagen kallade forryme, och hvilket jemväl synes hafva varit en tredjedel. BB. 20: 5.
41. Jmf. Kgl. Maj:ts Instr. för KammarCollegium den 16 Febr. 1838 Art. II: §. 7 mom. 10 och 12.