Om ägoskilnader/Om Ägoskilnader, bestämda genom gränsmärken och skriftliga handlingar

←  Om de i lag bestämda Ägoskilnader

Om ägoskilnader. Academisk Afhandling av Otto Herman Forssell; Edvard Flygare; Claës Axel Widstrand Om Ägoskilnader, bestämda genom gränsmärken och skriftliga handlingar

III.

Om Ägoskillnader, bestämda genom gränsmärken och skriftliga handlingar.

Sedan vi nu framställt lagarnes hufvudsakliga bestäm­melser om ägoskilnader i de fall, då gränserna ej äro eller då de ej kunna genom några slags märken vara betecknade, skulle vi rätteligen öfvergå till läran om rättegången i ägoskillnadsmål; men då denna lära emedlertid redan blifvit i dess väsentliga delar fullständigt afhandlad^[1], torde vi lämpligen böra inskränka oss till en redogörelse för gräns­märken och skriftliga handlingar, såsom bevisningsmedel i dylika mål, och i sammanhang dermed kasta en blick på giltigheten af dem samt deras vigt och betydelse i förhål­lande till andra i lag stadgade bevisningsmedel vid gränstvister.

I de fall, då naturen ej satte en oöfverstiglig gräns för ägoområdet, eller lagarne tydligt och bestämdt föreskrefvo, hvarest gränsen skulle vara, begagnade man vissa märken eller uppsatte vissa tecken, för att utvisa gränsernas läge och undanrödja all framlida ovisshet derom. Dessa märken och tecken voro olika efter olika tillgång på materialier och efter skiljda seder och bruk. Hos Sydgermanerna användes jordhögar, i jorden nedsatta stenar, försedda med inhuggna märken, planterade trän, i växande trän gjorda inskärningar eller inhuggningar, kallade decoroæ, decuriæ, theclatura, sinaida^[2]. I Danmark och Sveriges dertill lydande sydliga provinser använde man pålar och stenar, hvarunder lades kol eller flintskärfvor, och kallades dessa märken än stauær, K. Eriks SelL. 2 Bok. 68 Kap, än steen eþ stapæl JutL. 2 Bok. 21 Kap. I Norriges Gamla Lagar nämnas endast marc steina, såsom begagnade att ut­märka gränserna, och skulle dessa gränsstenar enligt Nyare LandsL. Odelsl. B. 3 omgifvas af 3 stenar, hvilka kallades lyrittar. Med undantag af sistnämnde stadgande innehålla hvarken Danska eller Norska Lagarne någon föreskrift om beskaffenheten af de märken, som skulle få användas att beteckna gränserna, och gifva ej heller företräde åt något visst slags kännetecken, utan synas hafva öfverlemnat valet af märken åt grannarnes egen ompröfning. Enahanda är ock förhållandet med GottlandsLagen, hvilken kallar alla gränstecken med ett gemensamt namn merki^[3]. I WestgöthaLagarne omnämnas äfven gränstecknen under den allmänna benämningen mærki, men derjemte förekommer ett i Westergöthland brukligt gränsmärke, som ej finnes i någon annan af LandskapsLagarne, nemligen Tiældra (tialdra, tiældrusten), hvilket i ÄWL. JB. 10 och y. WL. JB. 22 beskrifves sålunda, att 2 stenar skulle nedgräfvas i jorden och den tredje läggas ofvanpå, och skulle de, som lågo i jorden hafva vitsord. Dessa tjældrustenar synas hafva blifvit be­gagnade att skilja ej allenast tomterna utan äfven skogs­tegar ifrån hvarandra. Först i Lydekini och yngre förfat­tares anteckningar förekommer benämningen Ra, Ramærki, förmodligen lånad och införd från Svealand^[4]. I ÖGLagen finnes orden ramarkar, ramærke uteslutande använda för att beteckna gränsmärken, men der lemnas ej heller några före­skrifter om beskaffenheten af dessa märken och sättet, huru de skulle göras.

Svea Landskapers lagar skilja sig märkbart från öfriga landslagar i bestämmelserna om de märken, som begagnades att beteckna ägoskilnader. Ej nog med att dessa lagar innehålla noggranna och omständliga föreskrifter, huru gräns­märkena skulle göras för att vara giltiga, utan här före­komma äfven flere särskilda slag af märken med egna be­nämningar på dem. Detta kan ej förklaras deraf, att en längre tids erfarenhet kräfde noggrannare föreskrifter i äm­net, ty UplandsLagen är, som man vet, samtidig med ÖG­Lagen och den yngre WGLagen; utan anledningen härtill måste sökas i en sjelfständigt utbildad och egendomlig sed hos inbyggarena i Svealand. 18 Kap. WB. Upl.Lagen bör­jar sålunda: Nu six hwilikin bolstaþæ skiæl skulu wæræ, och derefter stadgas: att rör skulle bestå af 5 stenar, 4 utan och en i midten, att 4 stenar och 3 stenar också skulle heta rör, men ej färre stenar heta bolstadaskäl^[5]; att tomtarå skulle bestå af 5 stenar, farvägsrå och urfjällsrå af 3 stenar och att gränsmärken emellan åker- och teg-skiften kunde göras af 2 stenar, eller stake och sten eller sten med ben, och slutligen att en sten ej skulle hafva vitsord. Yngre Westmannalagen upprepar dessa föreskrifter nästan med sam­ma ord. BB. 18: pr. Rå och Rör var den allmänna benämningen; deremot förekommer ej mærki i dessa lagar un­der betydelsen af gränsmärke, likasom ÖGLagens ramærki ej heller finnas i Svealagarne. Anmärkningsvärdt är att man på intet ställe i Hels.Lagen träffar orden ra och rör. I stället begagnas öfverallt den allmänna benämningen mærki (trämærki, stenmærki) utan att några föreskrifter finnas huru dess märken skulle vara beskaffade.

Svealagarnes stadganden om gränsmärken, deras namn och beskaffenhet lades till grund vid utarbetande af LandsLagarne, der samma föreskrifter återfinnas blott med den förändring, att rå och rör alltid skulle bestå af 5 stenar, hvarken flera eller färre, vare sig att de sattes kring tomt, farväg eller urfjäll^[6]. Sedermera lät K. Carl XI genom K. Br. till HofRätterna den 10 Maji 1696^[7] påbjuda, att vid rörläggningen skulle ”utses och utletas” stora hällar à 11⁄2 eller 2 qvarters tjocklek, 2 alnars bredd och 3 alnars längd, uti hvilka råliniens sträckning borde inhuggas. Dessa skulle sedan nedläggas en aln i jorden under hvarje rör och om möjligt äfven visare, hvarmed menades de rör, som i en rak rågång sattes så långt ifrån hvarandra, att rop dem emellan hördes^[8].

De genom berörde KungaBref tillkomna bestämmelser infördes sedan i 1734 års lag, JB. 21: 1, och tillades nu ytterligare, att vid hvart femstenarör och på högst 10 al­nars afstånd derifrån skulle sättas utliggare för att visa rå­gångens rigtning.

Slutligen förordnades i Skiftesstadgan den 4 Maji 1827 Kap. 5 §. 9, att fasta märken, som af gammalt blifvit er­kände för laga skilnad, jemväl skola förses med utliggare på högst 30 alnars afstånd; att om rågång mellan byar och hemman går genom skogsmark, skola rågator till 3 alnars bredd upphuggas^[9], och att rå och rör i gränser mellan Härader och Län, skola göras så stora, att de kunna skiljas från byarör.

Sådana äro i hufvudsaken äldre och nu gällande lagars före­skrifter om gränsmärkenas beskaffenhet. Bruket har dock i vä­sentliga delar afvikit derifrån. Den i 1696 års Kongl. Bref först stadgade och sedan i 1734 års Lag intagna föreskriften, att stora stenhällar skulle läggas under rören, befanns genast vara opraktisk och har måhända derföre aldrig blifvit iakttagen vid rörläggningar. Landtmätaren Erik Agner, hvilken säger sig hafva praktiserat i 40 år, uppgifver såsom skäl härtill^[10], att man har svårt att vid rörläggningen af en by finna behöfligt antal passande stenhällar och att rörläggningen derigenom fordrar stort arbete och kostnad, så att de fattiga och medellösa heldre föredraga att lida orätt än att under­kasta sig de stora utgifterna med rörläggningen; ”ty”, tilläg­ger Agner, ”hafva några Justitiarier och dem i slike tillfäl­len adjungerade skäligen pröfvat att fullfölja rörsättningen någorlunda efter ortens beskaffenhet och efter närmast för handen hafvande vilkor, än låta sådant helt och hållet blifva tillbaka, till dess höga öfverheten efter sakens beskaffenhets klara föreställande annorlunda kunde förordna och i nåder förklara, huru vid en eller annan Casu man härvid sig regulera och förhålla måste.” Likasom det skedde före 1730, så hafva landtmätarena i allmänhet allt framgent gått till väga vid rörläggningar, och således finnas dessa stenhällar hufvudsakligen på papperet^[11]. De skäl, som Agner uppgifvit mot stenhällars nedläggande under rösen, finnas ännu i dag, och man torde ej kunna bestrida deras giltighet, isyn­nerhet som Landtmäteriet sedan 1696 gjort så betydliga framsteg, att man numera lättare och med mera tillförlitlig­het kan af kartan och rösebeskrifningen finna en rågångs läge och sträckning än af ett 6 qvarter långt streck inhug­get i en stenhäll. Emedlertid föreskrifver lagen ännu i dag, att stenhäll skall läggas under rå och rör, och detta har måhända gifvit Lagberedningen anledning att införa samma stadgande i det nya förslaget till Jordabalk, Kap. 2, §. 2. En praxis, som är mer än 150 år gammal, torde likväl utgöra giltig anledning att utesluta stadgandet ur en ny lag, isynnerhet om man medgifver, att denna praxis ej har oskäl med sig.

Öfvergå vi till sättet och vilkoret för gränsmärkenas nedsättande eller upptagande möter oss samma olikhet mellan de särskilda Landskapslagarne som i fråga om märkenas namn och beskaffenhet. Götalagarne, Gottlands- och Helsingelagen sakna allmänna föreskrifter härom, och något stadgande finnes ej heller i berörde lagar, hvaraf man med säkerhet kan sluta, att några vissa formaliteter eller villkor vid gränsmärkens nedsättande mellan byar varit brukliga inom dessa landskaper^[12]. Deremot heter det i UL. VB. 118: 2: Nu ma ængin bolstaþæ ra upp takæ ællr niþær sættiæ stæn allir jordeghandær þær wiþær sein, sum i by æqho ok dombær se a þingi till qifven. — Lægs tomptæ ra niþær þær skulu allir jordeghandær wiþ wæræ, æi þorff þær dom a þingi till takæ^[13]. Härmed öfverensstämmer ock Landslagen 28 B. 27: 3.

Denna skiljaktighet i sättet och vilkoren för gränsmärkenas tillkomst hade stort inflytande på det vitsord, som vid uppkommen tvist tillerkändes gränsmärken.

Det gränsmärke, som i Svealagarne kallades rå och rör, och hvilket ej fick nedsättas utan efter alla rågrannars fri­villiga, med Dom å tinget stadfästade, bifall, stod der så­som ett talande bevis på den träffade öfverenskommelsen, och den ena parten behöfde vid uppkommen tvist endast wisa ett sådant gränsmärke för att styrka, det gränsen en gång genom frivillig öfverenskommelse och Häradshöfdingens derpå grundade dom blifvit fastställd. Den enda motbevisning, som här kunde äga rum, var att styrka, antingen det råmärket icke lagligen tillkommit, eller ock att yngre råmärke fanns, som ådagalade, att den äldre öfverenskommelsen blifvit ge­nom en senare upphäfd. Derföre stadgar ock Uplandslagen: att endast i den händelse, att rå och rör ej funnos, kunde man såsom gränsskilnad åberopa gamblir garþær ok fornir; och SMLagen^[14]: Nu delæ mæn um bolstaþa skiæl sin — aghe þa ræt ring röre wizorþ firi allum.”

Helt annat var förhållandet inom de andra Landskaperna. Der visste man ej för hvilket ändamål och huru gräns­märket tillkommit. Det kunde likaväl hafva blifvit nedsatt genom den ena grannens ensidiga och sjelfrådiga åtgärd, som på grund af ömsesidigt aftal. Uppkom tvist måste man der­före styrka, att märket genom frivillig öfverenskommelse mellan rågrannarne tillkommit i ändamål att beteckna och bestämma gränsen. Märket i och för sig betydde här intet utan i förening med bevisning. Denna bevisning kunde dock i allmänhet ej vara annat än indirect; man borde styrka, att hvar och en af grannarna under en lång följd af år häfdat och brukat jorden å ömse sidor om det tvistiga märket och sålunda medgifvit, att märket betecknade gränsen dem emellan. Att förhållandet jemväl var sådant bestyrkes af Lagarnes benämning på härtill använda vittnen. De kallades i Gottlandslagen ortarvitni^[15], i Helsingelagenminnungamæn. Nu skal minnung mærkiæ fylghæ, säger Helsingelagen, ok hafwi thæn wizordh minnung hafwr hegræ^[16].

Samma bevisningsmedel, som sedan under namn af ur­minnes (auffnis-) hæfd infördes i Landslagarne för att på ett indirect sätt styrka äganderätten till jord, hvarå man ej kunde visa laga fång, begagnades således redan i Landskapslagarne för att styrka, att ett gränsmärke blifvit hållet för laga skilnad och således gällde på grund af ömsesidigt er­kännande^[17].

För den händelse, att rå och rör ej funnos, fordrades enligt Svealagarne och Landslagen enahanda bevisning genom vittnen, som blifvit här ofvan omnämnd. Uplandslagen säger ock: æru qamblir qarþær ok fornir byæ mællum giffs ok þöm wizorþ och i Landslagen heter det: ära tha gamla Garda och forne bya mellam, tha gifs them witzord. Man finner således att gärdesgårdar ej ägde vitsord såsom gränsskilnad, förr än styrkt blifvit, att de i fordna tider tillkommit och oafbrutet stått på samma ställe. Den allmänna regel, hvilken de gamla lagarna här, liksom på många andra ställen, uttrycka med angifvande af ett concret fall, lyder sålunda i vår nu gällande lag: Finnas ej rå och rör; hafve tå gamla gärdesgårdar, berg och forne stenrösen, diken, häckar eller an­nat märke vitsord, ther the af ålder för laga skilnad hållne blifvit.

Sedan vi nu sett, hvad vigt och betydelse lagarnes föreskrifter om sättet för gränsmärkenas tillkomst hade vid tvi­ster om ägoskilnader, vilja vi redogöra för senare tiders stadganden härom. Enligt Landslagen fordrades, som vi sett, två särskilda åtgärder. Först rörets nedsättande genom och i närvaro af alla grannarne; sedan Häradshöfdingens bekräftelse derå genom dom å tinget på grannarnes anmälan. Småningom sammanföllo dessa bägge åtgärder till en enda, utan att man kan angifva tiden härför. Vi finna blott allmänna bruket i 17:de seklet vara, att Häradshöfding med vanligen 7, men stundom äfven färre antal nämndemän i grannarnes närvaro verkställde rörläggningen, dervid Häradshöfdingens förda protocoll, som innefattade en beskrifning öfver rören, i stället för den fordna domen utlemnades till parterna och kallades Råbref^[18]. Sådana råbref, många öfver 100 år gamla, åberopas öfverallt i Landtmäteri-protocoller från förra hälften af 18:de seklet, och man torde derföre få anse före­skriften i §. 1 af 1664 års Skogsordning, der det heter: att Häradshöfding och Nämnd skulle draga försorg om rörlägg­ningen kring Härads- och Sockne-allmänningarne, blott inne­fatta en tillämpning af redan vedertagen praxis^[19].

Denna plägsed lades till grund vid utarbetandet af 1734 års lag, och i öfverensstämmelse dermed stadgades i 13 Kap. 1 §. JB.: Inqen må bolstada rå uptaga, eller nedersätta, utan Häradshöfdingen med några af nämnden, tå alle jordägare tillkallade och derom ense äro. Häradshöfdingen gifve bevis therå och före thet in i Häradets dombok. Härigenom skulle nu bruket sanctioneras i lag, men lagbudet kom för sent; ty vid sidan af den allmänna lagen hade bildats en inrättning, hvars instructioner om ej i bokstafven, åtminstone i tillämpningen redan förr än 1734 års lag promulgerades hade infört en ny plägsed vid rörläggningen.

Denna institution var landtmäteriet, som leder sitt ursprung från början af 17:de seklet. Efter hvad Öfver-Directeuren J. Faggot berättar^[20], skall K. Carl IX år 1603 hafva ombetrott Andreas Bureus att ”föra styrelsen öfver landtmäteriet, som då skulle snart inrättas, hvarefter en landtmätare förordnades i hvarje landsort, som efter inhemtad grund och öfning skulle först geographice mäta af hela provincien och sedan affatta hemmanens och byarnes åker och äng.” Landtmätarenas hufvudsakliga och första uppgift var således att biträda Bureus vid geografiska mätningar; den andra att till ledning vid skattläggningar affatta åker och äng. Först sedan Burei karta öfver Sverige år 1626 blifvit färdig, började man uppgöra kartor öfver byägorna^[21]. Den 19 Juni 1633 utfärdades en Instruction^[22] för Landtmätarne, hvaraf inhemtas, att deras enda åliggande var den geografiska mätningen och upprättande af kartor öfver hemmanens åker och äng till ledning vid skattläggningar, och de skulle blott ”med särdeles färga anteckna, hvad råmärke och byskilnader som uthi åker och ängiar infalla.” En ny Instruction^[23] i 17 punkter, som utkom den 10 Februari 1668, innehåller samma hufvudsakliga föreskrifter, och förbjuder derjemte uttryckligen Landtmätarena att befatta sig med ”particulair stång, råå och röör.” Sedan Carl Gripenhjelm den 23 October 1683 blifvit förordnad till Directör öfver Landtmäteriet, utkom en ny Instruction den 19 Maj 1688, som visar att Bymätningarne nu blifvit landtmäteriets hufvudsyfte^[24]. Här stadgas i 5:te punkten att äfven skogarne skulle afmätas och i 15:de, att, när några nya rågån­gar skulle utmärkas, samt råmärken, röör och visare upp­sättas, borde ordinarie Cronans Landtmätare dervid tillstädesvara och vederbörande troligen deruti underrätta. Då ”ve­derbörande” enligt 1442 års Landslag ej voro andra än jordägarena, så blef det nu landtmätaren, som i jordägare­nas närvaro verkställde rörläggningar, och efter denna tid blifva råbrefven allt mera sällsynta och försvinna inom kort helt och hållet. Då Häradshöfdingen eller lagläsaren under hela 17:de seklet i allmänhet sjelf verkställde rörläggningen, hade hela förrättningens anmälan å tinget, på sätt Lands­lagen föreskref, blifvit öfverflödig och kommit ur bruk. Följden häraf var, att de af landtmätare efter 1688 verk­ställda rörläggningar ej heller blefvo med dom å tinget be­kräftade. Så fortgick det till 1725, då en ny Instruction för Landtmäteriet utfärdades den 20 April. I 9:de punkten af denna Instruction föreskrefs, att landtmätaren borde i ett omständligt protocoll, som skulle undertecknas af honom och alla tillstädesvarande, noga beskrifva alla förekommande rå­gångar och råstenarnes läge och afstånd från derintill be­lägna naturliga märken, ”kunnandes ytterligare samma proto­coll öfver rågången vid ordinarie tinget uppvisas och af Häradshöfdingen och Tingsrätten med Häradets sigill verificeras.” Det stadgades således icke uttryckligen, att protocollet öfver rörläggningen borde uppvisas och verificeras å tinget, men då kartor öfver ägodelningar, enligt 20:de punk­ten, ovilkorligen borde vid ordinarie tingen öfverses och af domaren stadfästas, så vida delningen inom byn skulle vinna gällande kraft, samt rösebeskrifningen tecknades å kartan, ansåg man troligtvis, att äfven den på samma gång blef be­kräftad. Hade åter landtmätarens biträde anlitats och kartan blifvit upprättad för andra ändamål än ägodelning mel­lan grannar i by, så blef kartan ej heller till Häradsrätten ingifven och fastställd, hvarföre man äfven efter 1725 träf­far många kartor, som ej blifvit fastställda.

Ehuru 1734 års lag påbjöd, att endast Häradshöfdingen med några af nämnden skulle upptaga gamla och ned­sätta nya rösen, kunde detta lagbud emedlertid ej göra sig gällande^[25], utan landtmätarena fortforo att i enlighet med äldre instruktioner verkställa rörläggningen, till dess de ge­nom förnyad Stadga om Storskiftesdelningen den 17 Aug. 1762, §. 12, och sedan genom Landtmäteri-Förordningen den 20 Nov. 1766, §. 10 p. 18, §. 17 p. 2, erhöllo ut­trycklig befallning och tillstånd dertill. Enligt förstnämnda stadga skulle ock den af landtmätaren författade rösebeskrifningen, som borde undertecknas af alla jordägare, till Rätten ingifvas att i Domboken införd varda. I Landtmäteri-Instructionen den 12 Aug. 1783, §. 62, stadgades slutligen: att Råskilnader, hvarom parterna sig förenade, borde noga beskrifvas, rösen läggas i två nämdemäns närvaro, samt kar­tan och beskrifningen till rättens fastställande uppgifvas. Dock borde Landtmätaren en månad före det ting då fastställelsen skulle ske, i socknen, der rågången var belägen, på predikstolen låta offentligen kungöra, att samma rågång, som tydligen nämnas skulle, komme att fastställas, och att den, som hade något att påminna, borde inställa sig å för­sta rättegångsdagen.

Häraf finner man, att den fastställelse å Landtmäterikartor, som påbjöds 1725, endast åsyftade en stadfästelse å de inom byalag verkställda delningar mellan grannar, men att deremot jordägares af landtmätare skriftligen uppsatta föreningar om ägoskilnader, eller så kallade rösebeskrifningar, med dertill hörande rågångar och rösen enligt 1725 års förordning kunde och enligt 1762 års Stadga borde till framtida säkerhet i Häradets Dombok intagas, och att någon fastställelse å rågångar ej påbjöds i lag förr än 1783. Att de landtmätare, som tjenstgjorde under denna tiderymd, i allmänhet både uppfattade och iakttogo denna skilnad, sy­nes bäst deraf, att de till Häradsrättens fastställelse gemenligen ej inlemnade andra af dem författade kartor, än så­dana som blifvit uppgjorda öfver en delad samfällighet. Då den enskilda parten emedlertid var angelägen att erhålla fastställelse äfven å andra kartor, upprättade öfver deras egendomar, begagnades den utvägen att i Provins landtmäterikontoret lösa så kallade Afritninqar^[26] af originalkartan, och sedan inlemna den till Härads-Rätten, som då stundom omedelbart men vanligen efter kungörelse från prädikstolen tecknade sin fastställelse å dem, utan att rösebeskrifningen, som efter medlet af 18:de seklet ej vidare tecknades å sjelfva kartan dervid efterhördes eller företeddes. Sådana fastställelser meddelades ock af domstol, hvars alla ledamöter voro jäfviga, och då man ej kan eller får antaga, att dom­stolen härvid godtyckligt öfverträdde lagen, torde ett sådant förfarande ådagalägga, att domslolarne, i öfverensstämmelse med ofvanciterade ordalydelse i Landtmäteri förordningarne, betraktade den meddelade fastställelsen mera såsom en inprotocollering till framtida säkerhet än såsom en dom i ägoskilnadsmål.

Att uppräkna alla de olika sätt, hvarpå man under pe­rioden från 1725 till 1783 i tillämpningen afvek från gäl­lande lag och författningar om rörläggningar och fastställelser å kartor är emedlertid mindre vigtigt, då frågan om den verkan, som dessa afvikelser hafva till förringande af rå­märkens, fastställda kartors eller rösebeskrifningars giltighet såsom bevisningsmedel i ägoskilnadstvister, numera endast äger en historisk betydelse, sedan vår lag i 12 Kap. 3 §. JB. stadgat, att rå och rör, som af ålder varit, gälla så­som sådana, äfven om de ej blifvit med dom gillade.

Det händer likväl ej sällan, att gamla fastställda kartor företes och vid tvister åberopas, hvilka ej öfverensstämma med marken, så att inga rågångar och rösen eller andra gränsmärken finnas på de ställen å marken, som kartan ut­visar^[27]. I detta fall är frågan lätt afgjord om å andra sidan styrkas kan, att rå och rör eller andra gamla märken finnas, som af ålder blifvit hållne för laga skillnad; ty då måste dessa tillerkännas vitsord enligt 12 Kap. 3 §. JB. Åberopas åter emot kartan sådana märken, som ej kunna styrkas hafva af ålder blifvit hållne för laga skilnad, så har man en god ledning af den till kartan hörande rösebeskrifningen, emedan denna för gränsernas bestämmande är, efter hvad vi ofvan visat, före 1783 en vida vigtigare handling än sjelfva den fastställda kartan. Ofta händer det likväl, att parten ej vill eller kan anskaffa rösebeskrifningen, eller att rösebeskrifningen för det omtvistade fallet ej är tillräckligt upplysande, och då är det omöjligt att uppställa någon all­män regel för giltigheten och företrädet mellan de olika bevisningsmedlen. Vi måste för detta fall inskränka oss till den erinran, att, enligt 12 Kap. 3 §. JB. äga vid gränstvister endast de å marken befintliga rösen, rågångar eller gamla märken vitsord, men icke några å papper tecknade punkter och streck, som sakna all motsvarighet i verkligheten, och att de å gamla kartor tillkomna fastställelsepåskrifter, så vidt dessa kunna anses jemväl hafva omfattat de yttre gränserna, endast betyda en fastställelse af de å marken be­fintliga rågångar och rör, hvaraf kartan förmenas vara en afteckning, men ingalunda någon fastställelse af punkter och streck, såsom utkast till gränser, hvilka kunde komma att framdeles utstakas.

Det fall åter, då tvänne särskilda gränslinier åberopas, af hvilka den ena varit af ålder hållen för laga skilnad, men den andra deremot är försedd med fastställd karta, torde, om det någonsin förekommer, vara högst sällsynt. Är det emedlerlid så, att fullständig bevisning blifvit åvägabragt derom, att den ena pretenderade gränsen med sina märken af ålder varit hållen för laga skilnad, medan den andra, ehuru med gammal fastställd karta försedda, gränslinien, al­drig varit hållen eller ansedd som gräns mellan parterna; så tveka vi icke att påstå, det den fastställda kartan äfven i berörde fall måste vika, så vida icke den å kartan befintliga fastställelsepåskriften uttryckligen innehåller, att de yttre rågångarne blifvit af domstolen fastställde att utgöra gränsen mellan de tvistande parterna. Ty man måste härvid ihågkomma, att en enkel och obestämd fastställelsepåskrift, tillkommen å karta före 1783, ej får tydas vidsträcktare, än då gällande författningar uttryckligen föreskrefvo, och såle­des ej kan anses innefatta en sådan dom om de yttre grän­serna, som 12 Kap. 3 §. JB. antyder. På samma gång, som vi framställa detta påstående, måste vi likväl medgifva, att regeln för särskilda fall är underkastad modifikationer, och vi hafva praktiserat tillräckligt för att veta, huru våd­ligt det är att i fall, sådana som dessa, uppställa någon allmän regel till efterföljd. Det fall, hvarom fråga är, torde emellertid högst sällan och måhända aldrig förekomma i pra­xis, hvarföre vi ej vilja fördjupa oss i någon vidlyftigare undersökning derom.

Många omständigheter visa emedlertid, att man under förra seklet betraktade landtmäterikartor med mera vördnad och tillerkände dem mera vitsord än nu sker. Förbiseende kartans egenskap, att endast vara en afteckning af de å mar­ken befintliga märken och ägoskilnader, förmedelst hvilken märkena kunde af domstolen fastställas, och utan att ihågkomma lagens ord: att endast rå och rör eller å marken befintliga märken, som vore med dom gillade eller af ålder hållits för skilnad, men icke figurerna på kartan ägde vits­ord vid ägoskilnadstvister, egnade man åt kartan, såsom så­dan, obetingadt vitsord.

Detta förhållande kan ej heller väcka förundran, om man besinnar, att det skedde på en tid, då landtmäteriet var en konst, som nästan uteslutande tillhörde män af yr­ket, och då hvarken parter eller domare ägde nog insigter för att kunna bedöma, huru kartan tillkommit, samt om och hvilka fel vid dess upprättande blifvit begångna.

Kom nu en domstols fastställelsepåskrift å en dylik karta, ansågs kartan till alla delar ofelbar och dess giltighet obe­stridlig. Man glömde härvid, att 1734 års lagstiftare med ordet dom i 12 Kap. 3 §. JB. ej åsyftade eller kunde åsyfta dylika fastställelsepåskrifter, som för dem voro okända då lagbudet skrefs. Uti detta obegränsade förtroende för fast­ställd karta torde man ock finna orsaken hvarföre Presterskapet år 1747 hos Regeringen anhöll, att gamla öfver presteborden efter 1688 års Landtmäteri-Instruction upprät­tade men ej vid tingen uppvisade kartor måtte äga vitsord. Dervid besinnade man ej att 1734 års lagstiftare, utan tvifvel med fästad uppmärksamhet å sådana under perioden från 1688 till 1725 af landtmätare nedsatta råmärken, hvaröfver således hvarken råbref eller fastställd karta funnos, i 12 Kap. 3 §. JB. stadgade, det jemväl sådana råmärken, som af ålder varit, skulle äga samma vitsord, som de, hvilka blifvit med dom gillade. Att Regeringen då lika litet, som sökanderne, uppfattade en kartas rätta betydelse, visar sig ock deraf, att Regeringen i sitt svar (Res. på Prest. Besv. d. 23 Dec. 1747 p. 9) likasom 32 år senare i anledning af enahanda ansökning af allmoge (K. Br. till Kam. Coll. d. 10 Dec. 1770) yttrade, att ”dylika kartor borde gälla för fullt domskäl, när inga mer giltiga bevis mot dem upptes kunna.” Rätta och enklaste svaret hade visserligen varit, att 12 Kap. 3 § JB. i förevarande fråga är tydlig och klar.

Hvad ofvan blifvit yttradt om kartors giltighet gäller endast sådana kartor, som blifvit uppgjorda och fastställda under förra hälften och medlet af 18:de seklet; men dessa äro ock de, som oftast förekomma i ägoskilnadstvister. Numera, likasom efter 1783, kan någon tvekan om betydelsen af meddelad fastställelse å kartor ej äga rum, sedan stadgadt blifvit^[28]: att rågångar skola fastställas af Stadsdomstol eller Häradsrätt men sjelfva ägodelningen af Ägodelningsrätt; att fastställelsen ej får äga rum förr än rågången blifvit bestämd antingen genom laga kraftvunnen dom eller landtmätares i vissa fall meddelade och i behörig ordning laga kraftvunna utlåtande, eller ock genom delägarenas godkända och underskrifna förening; och att den rågång, som skall fastställas, bör hafva varit till delägarenas närmare kännedom förut å marken utstakad, och i protocoll omständligen beskrifven.

En vigtig fråga, som ännu återstår att besvara, är den: Hvad bevisa dessa handlingar, och alla deri beskrifna och stadfästade gränsmärken? Man skulle tycka, att denna fråga är så enkel och lätt, att någon undersökning derom ej behöfdes; men dagliga erfarenheten visar, att begreppen derom äro mer än vanligt förvirrade. För att emedlertid rätt fatta frågans vigt och betydelse blir det nödigt upplysa, att i Dalarne och måhända äfven andra nordliga provinser, der en mängd sockenskogar ännu ligga odelade mellan socknarnes jordägare, den samfälliga skogen från uråldriga tider nyttjats sålunda, att hvar af hemmansägarena haft sin särskilda kol­botten, och afverkat närmast liggande skogstrakt, som deraf fått benämningen bottenland, och åtföljt hemmanet från den ena ägaren till den andra; att dessutom stora trakter af sockenskogarne på ett eller annat sätt kommit under Jernbruks eller särskilda jordägares disposition; att dessa bottenland och trakter, vanligen flera mil aflägsna från det hemman, hvartill de höra, varit redan från äldsta tider med rå och rör omgifna; att dylika sockenskogar följaktligen äro öfverfyllda med rå ock rör, hvaraf många finnas, hvilkas be­tydelse man till och med numera ej kan förklara; och slut­ligen att de större och vidsträcktare skogstrakterna under 18:de seklet blifvit å kartor lagde och kartorna med Dom­stolarnas fastställelser försedde, dervid stundom så tillgått, att särskilda jordägare nu kunna förete hvar sin fastställda karta, och på grund deraf göra anspråk, på samma skogs­trakt.

Detta exempel torde vara tillräckligt för att ådagaläg­ga, det rå och rör, hvilkas ursprungliga ändamål endast var att beteckna gränsen för ömsesidig äganderätt, jemväl be­gagnats för att tillsvidare begränsa nyttjanderätten i skogssamfälligheter, intilldess någon delning af dem kunde äga rum.

Man torde nu tydligare inse vår mening, då vi säga, att rå och rör, vare sig att de af ålder varit eller med dom^[29], fastställd rörsbeskrifning eller karta, gillade blifvit, icke bevisa annat än en skilnad och gräns mellan två områ­den, men ingalunda styrka den ena eller andra rågrannens äganderätt till sitt område. För att styrka äganderätten har lagen stadgat helt andra bevisningsmedel. Innehafvaren kan med fullt lagliga och giltiga bevis styrka gränserna för sitt område, men likafullt fråndömas hela egendomen, derföre att han ej kan styrka sin äganderätt dertill; och lika litet som en innehafvare af jord kan med hopp om framgång åberopa en fastställd karta öfver jorden såsom bevis för sin äganderätt vid klandertalan, anställd af en aflägset boende jordägare eller af sådan person, som ej äger någon jord; lika litet kan ett sådant bevisningsmedel åberopas, då ägan­derätten klandras af någon bland hans rågrannar. Det vore måhända öfverflödigt att offra så många ord på en så enkel sak, om vi ej af lagskipningen fått lära, att bevisningsmedlen i ägoskilnads- och äganderätts-tvister, hvilka ej sällan på en gång förekomma i samma mål, så ofta förvexlas och sammanblandas med hvarandra^[30].

Frågan om förhållandet mellan rå och rör å ena sidan och urminneshäfd å den andra har blifvit så vigtig i vår laghistoria och utgjort föremål för så skiljaktiga meningar, att vi icke kunna med tystnad förbigå detta ämne, ehuru för­hållandet dem emellan redan i det föregående blifvit hufvudsakligen antydt.

Tanken att på ett indirect sätt bevisa lagliga tillkomsten af ett rättsförhållande, derigenom att man styrkte, det rättsförhållandet oafbrutet och oklandradt fortfarit under en lång följd af år, var ej okänd i våra Landskapslagar, men begagnades egentligen för att, såsom vi ofvan visat, styrka lagliga uppkomsten af gränser eller gränsmärken, då directa bevis derom ej kunde åvägabringas. Dock finnas några få ställen, der samma bevisningsmedel omnämnes och medgifves äfven vid andra tvistemål. Så nämner UplL. MB. 44: pr. alderhæfþ, hvarmed man under vissa omständigheter hade tillstånd att styrka sin äganderätt till lös egendom, och SL. BB. 14: 2 gamul fornhæfþ, hvarigenom äganderätten till vir­ket i gärdesgård uppbygd på grannens område kunde bevisas, samt JB. 13 fornhæfþ, genom hvilket bevis man borde befria sig från skyldigheten att emot lösen afträda en inom annan by belägen urfjäll.

Vigtigare än nyss uppräknade ställen är BB. 28: 4 i ÖGLagen, der det heter: wirkar man i skoghe annars ælla takær in til öþzs (öxa) mala ok kombær um garþæ. þæn garþær hetir rishofde ok rans garþær, rutnar þæn garþær af ok kombær um andrum, rutnar af han ær ok rans garþær kombær um þriþia ok þrim flera þa rindær han a synrættn. Nu æ hwar sum mötas synrætta ok lagha hæfþi, þa rindær laghhæfþi synrættu. nu æ hwar sum maþær hawær þæssum lundum lagh hæfþat, þa a han witzs orþ wæria. Att här med lagha hæfþir ej menas den vanliga treåra-häfden, efter hvars förlopp man var befriad från all klandertalan å fastighet, som blifvit med laga fång förvärfvad, torde vara påtagligt. I sådant fall hade lagstiftaren visserligen ej be­gagnat så omständliga ordalag om en allmänt känd sak. Ej heller kan man antaga, att en gärdesgård då nedruttnade förr, än nu sker, eller inom 10 à 15 år. Detta ställe kan således ej hafva annan betydelse än att man, utan att behöfva visa laga fång, ägde att värja äganderätten till en röj­ning inom annans skog, derigenom att man styrkte sig haf­va ständigt brukat den i 20 à 30 år eller en mansålder. Då en långvarig besittning endast på detta ställe i våra gamla lagar omtalas och tillåtes såsom bevisningsmedel för att styr­ka äganderätt till fastighet, torde uppmärksamheten böra fä­stas derpå, att till en besittning i detta fall hörde, det man i den häfdade jorden nedlagt och fortfarande nedlade arbete. Jordens brukande och begagnande till åker, äng eller betes­hage synes således hafva redan i våra landskapslagar ingått, såsom nödvändigt vilkor i begreppet af en slik häfd.

Först i Landslagarne förekommer urminnes häfd, men omtalas der blott i förbigående och i allmänna ordalag, utan att omfånget, inom hvilket detta bevisningsmedel kunde an­vändas eller vilkoren för bevisningens giltighet närmare be­stämdes; och, som bekant är, herrskade under 17:de seklet skiljaktiga åsigter i dessa ämnen. Jemte andra ämnen hänskjötos äfven dessa till de lagfarna mäns utlåtande, som år 1640 sammankallades till Nyköping, och de deputerade, som 3 år senare erhöllo uppdrag att öfverlägga om några bri­sters remedierande i Justitiæverket.

Bland de frågor som vid sistnämnda tillfälle uppställdes var äfven den ”Om Urminneshäfd gäller emot rå och rör?” Detta var likväl blott ett mindre lyckadt sätt att uttrycka, hvad man egentligen menade, nemligen: Kan en jordägare genom urminneshäfd i alla möjliga fall bevisa sin äganderätt till jord inom grannens område; denna jord må nu lig­ga helt och hållet omsluten af grannens ägor eller in­vid hans rågång, och vare sig, att jorden är odlad eller be­står af öppen skog och mark? Dessa frågor åter, som en­dast röra omfånget för urminneshäfdens giltighet, såsom be­visningsmedel för äganderätt till jord, blefvo just de, som af de deputerade besvarades. Att frågorna förr eller senare måste uppstå var naturligt, då föreskrifterna om urminneshäfd i Landslagen voro så obestämda. Nekas kan ej heller, att en väsentlig skilnad förefinnes emellan det fall, då jorden låg helt och hållet omsluten af annans ägor, och det, då jorden låg invid råskilnaden emellan de tvistande parter­na. I förra händelsen var det ej gerna tänkbart, att en urminnesbesittning kunnat äga rum utan att åtkomsten varit laglig; men i senare fallet var det deremot högst sannolikt, att urminnesbesittningen ursprungligen tillkommit genom en olaglig inkräktning öfver rågången inpå grannens mark. Den omtvistade jordens läge innefattade således i thy fall en presumtion för olaglig åtkomst, och den urminnesbesittningen en presumtion för laglig. Frågan blef således, hvilkendera af dessa presumtioner skulle anses hafva företrädet? I det betänkande^[31], som deputerade häröfver afgåfvo, skiljdes emellan 2 fall: det ena, då jorden bestod af åker eller äng, i hvilket fall urminneshäfd enligt deras åsigt borde äga rum och det andra, då jorden bestod af öppen mark och skog, hwars besittning, äfven om den vore urminnes, ej borde äga vitsord.

Stjernhjelm, som var en af de deputerade, hyste deremot den åsigt, att den presumtion för olaglig åtkomst, som läget innebar, borde anses vigtigare, och ville derföre ej tillerkänna giltighet åt urminnesbesittning å jord, som låg på gränsen mellan tvistande jordägare, vare sig att jorden vore åker och äng eller skog och mark. Alla voro de så­ledes ense derom, att urminneshäfd i nyssnämnda fall ej kunde äga rum, då jorden bestod af öppen skog och mark, och detta öfverensstämde ock med den grundsats, som, efter hvad vi ofvan sett, redan i Landskapslagarne var uttalad. Det var jordbrukarens urminnes- och oafbrutna besittning af sitt i jorden nedlagda arbete, men icke ett blott tillfälligt begagnande af de frukter jorden sjelf framalstrat, som an­sågs kunna tjena såsom bevis om äganderätt till sjelfva grunden.

Man måste känna ofvannämnda betänkanden och deri ut­talade åsigter för att kunna rätt fatta betydelsen af 15 Kap. JB. om Urminneshäfd. Utan tvifvel äro ock der befintliga ordasätt använda just med fästadt afseende å de skiljaktiga åsigter om urminneshäfd, som uttalades år 1643. Derföre heter det genast i 1:sta §.: Thet är urminnes häfd: ther man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid oqwald och ohindrad besutit, nyttjadt och brukadt hafver, etc. 1734 års lagstiftare, som i allmänhet äro så sparsam­ma på ord, hafva visserligen icke på detta ställe utan an­nat ändamål än för välljudets skull begagnat tre på hvaran­dra följande verber, för att bestämma beskaffenheten af den besittning, som i förevarande fall borde bevisas. Det är påtagligt, att de härmed velat åsyfta och beteckna ett så beskaffadt begagnande af jord, hvarunder innehafvaren en­sam och med andras uteslutande nedlagt och fortfarande nedlägger eller använder arbete å jorden. Kommer nu härtill, att vår lag ej inskränker bevisningsmedlet, urminneshäfd, till jord af någon viss belägenhet, så finner man, att 15 Kap. 1 §. JB. var rigtadt mot Stjernhjelms år 1643 yttrade sär­skilda mening. Men för att ännu tydligare påpeka, hvad som menades med de tre orden besitta, nyttja och bruka, och sålunda undanrödja all ovisshet om deras betydelse, stad­gas följande undantag i 3:dje §: Ej må urminneshäfd gälla uti öppen skog och mark, byar emellan. Härigenom infördes nu såsom en allmän regel i lagen den åsigt om urminneshäfdens giltighet såsom bevisningsmedel, hvilken alla depu­terade år 1643 uttalade för det särskilda fall, att tvenne rågrannar tvistade om äganderätten till skog och mark, som låg på gränsen dem emellan. Uti detta allmänna undantag för urminneshäfdens giltighet såsom bevisningsmedel göres dock i sistnämnde §. den inskränkning 1:o att, i öfverensstämmelse med 1:sta §., urminneshäfd gäller om utjord eller urfjäll belägen i skog eller mark, och den der är omgifven med rå och rör eller med gård och vård instängd, samt om qvarn och qvarnställe eller annat vattenverk, och 2:o att urminneshäfd äfven gäller om öar och holmar. Man kan väl, ej utan skäl, säga, att öar och holmar icke böra räknas till öppen skog och mark byar emellan, och att berörde in­skränkning i undantaget således rätteligen kunnat förbigås. Men just den omständighet, att öar och holmar här omnäm­nas visar, jemte sammanhanget i öfrigt, att lagstiftaren här med orden öppen skog och mark byar emellan menat mera än orden bokstafligen betyda. Här menas nemligen, att ur­minneshäfd ej gäller i öppen skog och mark i allmänhet, och orden öppen skog och mark ställas här i motsats mot sådan jord, som på en gång besittes, nyttjas och brukas. Orsaken åter, hvarföre öar och holmar kunna med urminneshäfd för­svaras torde rätteligen ligga deruti, att dessa företrädesvis och hufvudsakligen begagnas till bete för kreatur och att skogen å dem är en mindre vigtig product.

Efter denna korta öfversigt af urminneshäfd, som vi aansett för vårt ämne nödig, vilja vi återgå till förhållandet mellan urminneshäfd och råmärken. Vi hafva således funnit, att, enligt nu gällande lag urminneshäfd är, såsom bevisningsmedel för äganderätt, till ett visst slag af jord, icke i någon måtto inskränkt, utan lika giltig och användbar, vare sig att den omtvistade jorden ligger helt och hållet omsluten af annans ägor eller ligger på gränsen, så att den jord, som man vill med urminneshäfd försvara, har en del af sina gränser gemensam med gränserna till den egendom inom hvilken den ligger. Men, likasom gränsmärken och alla skriftliga handlingar öfver gränser endast äro, och i allmänhet kunna användas såsom, bevis för att styrka gränsens rätta läge, och sakna allt vitsord, då tvist uppstår om äganderätten till den begränsade marken; så är å andra sidan urminneshäfd ett bevisningsmedel, som endast äger giltighet, då fråga är om äganderätten till jord, vare sig att jorden är större eller mindre, men ingalunda äger något omedelbart sammanhang med eller inflytande på gränsernas bestämmande. Då svaranden en gång med urminneshäfd styrkt sin äganderätt till jord inom kärandens område, lärer denne ej kunna såsom motbevis åberopa några gamla eller med dom gillade rå och rör, vare sig att svaranden är hans granne eller ej, och jordens belägenhet inom området må nu vara huru beskaffad som helst. Väl kan man i oegentlig mening säga, att, sedan ur­minneshäfd på jord, belägen inom, men invid, grannes rå­gång, blifvit behörigen styrkt, gränserna för dennes område härigenom blifva förändrade; men den gamla gränsen har härigenom ej förlorat sin giltighet, och en dylik jord är och måste inför lagen betraktas såsom urfjäll inom grannens rå­gång och blir först efter en gränsreglering lagd derutom. Ty händer det så, att den, som med urminneshäfd styrkt sin äganderätt till sådan jord, är delägare inom angränsande byn; så blefve i annat fall byns område derigenom utvidgadt, och vid framtida skifte efter annan grund än innehafvet, skulle alla grannarne i byn på sådant sätt taga del i utjor­den, som likväl rätteligen såsom enskild egendom tillhör den delägare i byn, som med urminneshäfd styrkt sin äganderätt dertill.

Vi hafva ofvan yttrat att samma mål kan på en gång innehålla ägoskilnads- och äganderätts-tvist. Sådant är t. ex. förhållandet, då, såsom ofta händer, tvist uppstår mellan Allmänning och en angränsande jordägare om odlad jord. Uppsigten öfver allmänningarne har nemligen ej varit så noggran, att ju icke tillfälle lemnats för grannar att från urminnestider uppodla och sedermera oklandradt nyttja och bruka jord utöfver sitt eget och in på allmänningens område. Uppträder nu allmänningens ombud och yrkar på grund af gamla rå och rör eller fastställd karta att grannens område skall inskränkas inom de sålunda lagligen styrkta gränsorna, så anses och uppfattas dylikt mål å ömse sidor såsom en ägoskilnadstvist. Vederparten åberopar å sin sida gärdesgården omkring odlingen såsom gränsmärke. Händer det nu, att domstolen enligt lag i sitt utslag gillar och fastställer den gräns, som blifvit styrkt med gamla rå och rör eller fastställd karta, så tro bägge parterna vanligen att frågan om äganderätten till den omtvistade odlingen jemväl blifvit afgjord genom det laga kraftvunna utslaget. Man inser emedlertid lätt att förhållandet ej är sådant. Ty den angränsan­de jordägaren kan likaväl efter som under ägoskilnadstvisten, väcka anspråk på odlingen, om han förmenar sig kunna med urminneshäfd styrka sin äganderätt till hela eller någon del af den inom men invid allmänningens gräns liggande odlin­gen. Vi finna af allt detta, att de i 12 Kap. JB uppräkna­de bevis för gränser och urminneshäfd kunna åberopas bred­vid och jemte hvarandra, och att de ena hvarken äro mer eller mindre giltiga såsom bevisningsmedel än den andra. De förra styrka en gräns, det sednare en äganderätt. De förra förekomma i ägoskilnadsmål, det sednare i äganderättstvister.

Sammanfatta vi i korthet resultatet af hvad här ofvan blifvit yttradt, så finna vi, att rå och rör samt alla andra i 12 Kap. J.B. uppräknade bevisningsmedel för gränsers be­stämmande, med dertill hörande rågångs- och rörsbeskrifningar, fastställda och icke fastställda kartor ej kunna jemföras med urminneshäfd; och att frågan, hvilkendera af dem bör såsom bevisningsmedel äga företräde, således numera aldrig kan besvaras.

---

1. Lindblad, Läran om bevisning inför rätta. Ups. 1842.
2. Lex Bajuv. Tit. XI Cap. III. Edictum Theodor. 104. L. Wisig. Tit. III. §. 3. Edict. Rotharis 242, 244. Ännu i dag begagnas hos oss samma märken kallade Bläckningar, Bläckade trän, dock mera för att visa vandraren vägen till aflägsna ställen i stora skogar, än för att beteckna gränsen mellan jordägor.
3. 25: 10.
4. Cnf. äldre WGL. CB. der äfven ordet riftir eller ristir före­kommer såsom namn på gränsmärken mellan Sverige och Danmark.
5. Här förekommer ordet bolstaþæ skjæl i betydelsen af gräns­märke, gränsskilnad emellan byar. Samma bemärkelse återfinner man äfven hos ordet i SL. BB. 17, pr. och 23: 1; men då 17 Kap. WB. UplL., som börjar med orden: Nu six um byæ skiæl ok bol­staþæ a nit, och i de 4 första §§. handlar om grannarnas nyttjande­rätt till bys ägor, sedermera i 5:e § §. der det stadgas om stäng­selskyldigheten, begynner sålunda: Nu wiliæ mæn bolstaþ meþ garþ skiliæ; samt 14 Kap. BB. SLagen, som endast innehåller stadganden rörande stängselskyldigheten, har till öfverskrift; um bolstaþa skiæl; så finner man, att ordet bolstaþaskiæl eller byaskiæl jemväl hade en an­nan betydelse i gamla lagarne, nemligen: bolstädernas åtskiljande ge­nom gärdesgård, eller hvad vi nu kalla stängsel. Samma dubbla, eller åtminstone sväfvande och obestämda, betydelse återfinner man hos ordet i 26 Kap. BB. LL. Detta är orsaken hvarföre vi ej ansett oss kunna använda ordet bolstaþa skäl, utan föredragit att kalla vårt arbete en afhandling om ägoskilnader, ehuru sistnämnde ord ej vunnit burskap i vår allmänna lag.
6. ME.LL. BB. 21. Chr.LL. BB. 26.
7. Schmedeman pag. 1448.
8. Jmf. Abrah. p. 482 not. a.
9. Förut brukade man hugga rågata mellan Landskap, Härader, Socknar och Byar 12 alnar breda, men genom Kam. Coll. Circ. Br. den 21 Januari 1763 inskränktes bredden till 6 alnar och genom Landtm. Förordn. den 22 November 1766 ytterligare för rågata mel­lan byar och hemman till 3 alnar, samt bredden på andra rågator till 6 alnar.
10. Örtuga Delu-Bok af Erik Agner, tryckt 1730, pag. 107.
11. Alla de landtmätare författaren rådfrågat hafva förklarat, att de ej sett stenhällar under något gammalt rör, som de rifvit, och ej heller sjelfva lagt några stenhällar under nya rör.
12. Väl stadgar ÖGLagen (BB. I: 4): att, om byn var förr i lagha læghi skulle ændakarla, eller de grannar i byn, som bodde yt­terst, svärja, att råmärkena æru niþer swurnir med alla jordägarenas vilja och uttryckliga bifall, men, om byn ej var förrut i lagha læghi, skulle de svärja, att råmärkena æru niþær komnir. Häraf vill det synas, att till en by i lagha læghi hörde, det råmärkena skulle hafva blifvit nedsatta af ”ændakarla” och med deras ed bekräftade; men denna plägsed gällde endast de märken, som skiljde tomterna i byn, och åsyftade ett noggrant skifte af byns mark.
13. Jmf. II. WML. BB. 18: 1. I Södermannalagen finnes väl ej samma stadgande, men af det vitsord denna lag tillerkänner rå och ringrör, finner man att samma formaliteter der varit iakttagna. Hos Syd-Germanerna saknades ej heller dylika föreskrifter. Jmf. L. Bajuv. Tit. XI, Cap. 4; L. Wisigoth. Lib. X, Tit. III, §. 5.
14. BB. 23: 1.
15. Ortarvitni kommer af yrkia (præt. ind. orta, part. præt. ortr), som betyder arbeta, bruka. Ortarvitni var således ett vittne, som kunde styrka att den omtvistade jorden var arbetad, brukad, af den ena eller andra parten. Hadorph har, i sin edition af Gottlandslagen, origtigt öfversatt ordet med vitne från orten.
16. WB. 13: 3.
17. Helsingelagen tillägger ock på nyssanförda ställe: Nu sigher (six) þæt wæræ höstæ minning ær þæn sum aat hafwr. ok hafwr siþæn aþrum bort latit. Att höstæ minning här skall betyda den erinring om besittning af jord, som sträcker sig längst tillbaka i tiden, torde vara otvifvelaktigt. Men lika obestridligt är väl ock, att ordet bortlata omfattar all slags afhändelse af jord, och således äfven den, som skedde genom försäljning. Enligt ordalydelsen i ofvannämnda definition skulle höstæ minning derföre kunna omfatta endast några få år, blott jorden derunder varit i två ägares händer. För att emedlertid rätt fatta betydelsen af nyss anförda ställe, måste man ihågkomnma, att jordegendomar först i en långt sednare tid började blifva en han­delsvara, som inom få år går genom flera ägares händer, och att för­säljning af jord nästan endast i det fall ägde rum, att ägaren genom iråkad fattigdom blef oförmögen att behålla jorden (Jmf. ÄWML. BB. 1; YWML. JB. 1). Meningen med höstæ minning blifver då, att det skulle vara en erinring, som sträckte sig genom två generationer, och här ligger således redan ett frö till den definition på ur­minnes besittning, som sedan i 17:de seklet blef antagen.
18. Sådan var regeln. Likväl hände ock att domstolen förordnade vissa personer (såsom länsmannen med biträde af några nämdemän, eller några andra i orten ansedda personer, eller ock blott nämdemän) att vid förefallande tvister uppgå rågångarne. Träffades då förlikning, uppsattes äfven denna i form af råbref, och erhöll samma be­nämning. Råbrefven undertecknades ej blott med lagläsarens namn och sigill, utan äfven med nämdemännens bomärken. Först i slutet af 17:de seklet finner man några nämdemän, som kunde skrifva sina namn.
19. Det torde vara öfverflödigt att belasta vår afhandling med an­förande af bevis för alla dessa uppgifter. Man behöfver blott taga ett Landtmäteriprotocoll öfver någon större förrättning i förra hälften af 18:de seklet, för att se öfverflödiga bevis derpå. För dem, som ej känna råbrefvens form och beskaffenhet, införes emedlertid här ett prof. Det lyder så: ”År efter Christi börd 1640 den 15 Augusti var befallningsmannen välaktad Hjerdt Loman och jag Ingolf Pedhersson, Landsdomare, med efterskrifne gode män af Hedemora socken Lars Olsson på Ivarshyttan, Erik Mattsson på Norshyttan, Matts Andersson i Brunna, af Tuna socken ofvanbron Knut Olsson i Skomsarby, Matts Andersson i Änge, Johan Göransson i Norammundsberg, Matts Göransson i Bettarebo och Länsman utombron, på en ransakning vid Harhyttan och Hargården på den ena sidan, Nybo och Morbygge Fjerdingar på den andra sidan om skogsskilnaden dem emellan, som många år varit klagomål öfver, och funno vi nogsamt, att der varit en stor oreda gjord af de annalkande, men som rågån­gen var mycket igenvext och mycket var skedt af okunnighet så eftergaf Olof Larsson sin tagna skada, för Harhyttan och äfven för Hargården, men begärde af oss att vi skulle rigtig rågång göra, som alla skulle lyda, som varit af gammalt efter de gamla Domar, och skedde sålunda. Hargårdsskogen börjar vid en furustubbe norr om Juteboda damsjön och står utmed en vacker tall, och rummet kallas Bovallens backe, derifrån vester norr till en furustubbe vid en liten vägstig i Trågberget, sedan tager Harhytteskogen vid och går ifrån denna stubbe, som står på en stenbacke, till en sten, derest Bondhytte och Westerviksskogen på andra sidan möta, hvilket går nordväst, sedan till ett röse i Kyrkesvedberget och till landsvägen i oxfallsbacken till ett röse vid en stor gran och sedan i sjön Gläckjen till två stenar, och är detta råmärke på östra sidan omkring Harhyttan och Hargården. På vestra sidan börjar densamma vid Brunteboviken i Gläckjen och går till ett röse norr om vägen i söder och derifrån till en tall vid långabron på talludden, som står i söder härifrån, och sedan tvärtöfver sjön till Wäsbäcken och söder derifrån till en furustubbe, samt derifrån till Yllingsbergs hägnaden uti Öster, der Jutebo skogen emottager. Således är detta den andra rågången omkring Harhyttan och Hargårdens skog. Och hvad angår byarne emellan inom dessa linier, så säja de sig af gammalt, aldrig derom haft nå­gon osämja, utan blir efter vanligheten. Till visso under lagläsarens egen hand och signet och synemännernas bomärken. Actum ut supra.
     Ingolf Pedhersson.”
     (L. S.)
     Sju bomärken.
20. Tal i Wet. Acad. den 25 Juli 1747.
21. De äldsta i General-Landtmäteri-kontoret förvarade kartor äro öfver byar i Upland och Westergötland, författade i början af 1630-talet.
22. Manuscript på Ups. Bibliothek.
23. Manuscr. på Ups. Acad. Bibl. Dess fullständiga titel lyder så: Instruction hvarefter Landtmätarena i alla landsändar skola regulera sig, men i synnerhet Landtmätaren Peder Gullbrandsson Palm i W. Norrland.
24. Manuscr. på Ups. Acad. Bibl. Den innehåller 1:o 20 punkter om Bymätningen och 2:o 14 punkter om den Geographiska mätningen.
25. Af K. Förordningen angående Landtmätare och deras förrätt­ningar, den 1 Mars 1749, inhemtas, att hemställan då gjorts huru­vida ej landtmätaren måtte i vederbörandes och två nämdemäns när­varo förrätta rörläggningar, utan att behöfva anlita domaren; men under åberopande af 13 Kap. JB. blef denna hemställan då afslagen. Uti ett tre år senare uppsatt förslag till en förnyad Landtmäteri-ordning skiljes dock Domaren från all befattning med rörläggning, som uppdrages åt Landtmätaren (Modée).
26. Författaren har vid handläggningen af blott ett mål fått till­fälle att se ej mindre än 9 sådana med fastställelsepåskrift i original försedda afritningar.
27. Efter hvad gamla och erfarna landtmätare benäget upplyst och vi sjelfva erfarit, äro kartor, upprättade före medlet af 18:de seklet, i allmänhet ej tillförlitliga. Undantag finnas väl, men dessa äro säll­synta, och blir man mera förtrogen med gamla kartor inom en viss provins, kan man af författarens namn bedöma deras duglighet. Så träffar man till och med från slutet af 17:de seklet en och annan karta, som är jemförelsevis högst noggran.
28. K. Skiftesstadgan den 4 Maj 1827 jemförd med K. Kung. d. 9 Juni 1832.
29. Det torde väl knappt behöfva erinras att 1734 års lagstiftare med ordet dom i 12 Kap. 3 §. JB. menade ej allenast en efter fö­regången råskilnadstvist laga kraftvunnen dom, utan äfven och för­nämligast de råbref, i 13 Kap. 1 §. JB. kallade bevis, hvarom vi ofvan talat, ehuru man begagnade ordet dom, såsom lämpligare att beteckna bägge slagen af handlingar.
30. Af hvad ofvan är yttradt, torde man finna att de tvister, som, vid delningar af samfälliga sockenskogar i norra provinserna, uppkomma derigenom, att några intressenter, på grund af fastställda kartor och andra bevis öfver gränser, yrka att få såsom sin enskilda egendom bibehålla vissa skogstrakter, ej äro några ägoskilnadstvister, utan rena äganderättstvister; men såsom sådana äro de högst vigtiga, och förtjenade en särskild afhandling; i synnerhet som dessa tvister nu först börjat uppkomma och allt mer tilltaga, i samma mån som socknarne kunna erhålla understöd af staten till delning af deras samskogar. Äfven i pecuniärt hänseende äro de högst betydande. Författaren har handlagt ett sådant mål, der de omtvistade skogstrakterna tillsammans utgjorde mer än 1 qvadratmil skog, som, efter det låga priset af 10 Rdr Bco för hvarje tunland, stiger till ett värde af öfver 230,000 Rdr Bco.
31. Så väl betänkandet, som Stjernhjelms reservation finnas intagna och kunna läsas bland Arnells Anmärkningar till Stadslagen sid. 390 och senast hos Lindblad: Om Prescription, sidd. 116—123.