Paradiset/1
|
II. → |
I.
— Joho bevars, nog för att det funnits trohet, sade
en röst midt i rökmolnen från ett dussin pipor och cigarrer
— det skulle bestämdt vara inskränkt att förneka det.
Men hvad jag vågar påstå är, att den så kallade troheten
numera inte är modärn. Den förekommer helt enkelt inte,
emedan den ej längre är nödvändig.
— Filosofi, förmodade i salongens bakgrund en tunn stämma, hvars ihåliga klang förrådde, att den kom från ett insjunket bröst.
— Ja, till en mycket liten del, medgaf den förste talaren — för resten är det erfarenhet.
— Ni kan i så fall gärna säga en bedröflig erfarenhet, höjde sa tredje röst ur de ljusblå molnen.
— Mycket gärna. Jag befinner mig för närvarande på den ståndpunkt i lifvet, då man inte fäster stort afseende vid ett ord mer eller mindre. Vi människor äro för öfrigt så fullkomligt dresserade, att våra känslor och tankar så lätt och behändigt danas om, att vi inte ens märka det själfva. Hvad jag till exempel i dag har lust att försvara mot hela världen, kan, yttradt af en annan i morgon, förefalla mig så absurdt, att jag inte orkar spilla två stafvelser på hela saken.
— Ombytlighet, sköt den tunna stämman litet gäckande in.
— Misstag, Hooker, uppfostran benämner världsmannen det. Politik skulle en parlamentsledamot kalla det och nonsens kommer hvardagsmänniskans omdöme att ljuda, ty för honom är det lika naturligt att byta om åsikter som kläder. Hvad vi yttra beror för det mesta på omgifningen — Men för att återkomma till vårt ursprungliga ämne, den saligen afsomnade troheten, är det någon, som påstår, att den existerar?
Ingen svarade, endast en förberedande nästan hotfull harkling hördes från det mest aflägsna hörnet.
— Godt! återtog den förste talaren med sin litet släpande men fallt tydliga röst. — Att påstå en sak är ju vanligtvis ganska lätt, att bevisa dess riktighet någonting helt annat. Med herrarnes tillåtelse skall jag emellertid göra ett försök.
— Jag är verkligen nyfiken, inföll den tredje rösten. Och ett par andra instämde hånfullt.
— Innan vi få vidare, böra vi först konstatera, att stämningen afgjordt är mot mig. Det är en särdeles viktig faktor. Men en sådan dag som denna, då solen gassar stekhet på däcket och värmen från maskinrummet gör oss halfkokta, om vi inte vore det förut, kan det ju vara rätt lämpligt att diskutera föreliggande ämne. Jag antager nämligen, att herrarnes så väl andliga som fysiska lättja, skall lägga hinder i vägen för alla sakliga invändningar, och därför anser jag tillfället lämpligt valdt att bevisa ungefär hvad som helst.
— Hör nu, m:r Strickland, drifver ni med oss eller …
— Det är varmt att utsätta sig för drift, mycket mindre då att drifva med andra, — Alltså till ämnet! Vi män blifva i allmänhet, hvad kvinnorna göra oss till. Det är visst Balzac, som fällt det yttrandet. Och är det inte han så är det väl någon annan fransman. Endast fransmännen förstå att vara elaka och artiga på samma gång. Nåväl, den del af troheten, som efter matematiskt noggrann uträkning skulle falla på vårt köns lott, kunna vi sålunda utelämna för att med ens öfvergå till den del, som faller på våra vackra motståndarinnors lott.
— Han öfvar sig för parlamentet, hviskade någon tillräckligt högt att höras af alla.
M:r Stickland, till hvars öron orden äfven nådde, låtsade ej om dem, utan fortsatte på ett sätt, som bådade godt för hans framtida parlamentariska karriär.
— Innan jag går vidare vill jag blott förutskicka den anmärkningen, att något anfall mot den äktenskapliga troheten ej skall komma i fråga. Det slagets trohet är en institution, utan hvilken samhället ej skulle kunna bestå. Den anses ju höjd öfver hvarje tvifvel, inte sant?
— Hm hm! hostade en djup basröst.
— Hvad för något, mina herrar? Ar inte jag opponenten …? Nå, trots denna allmännyttiga institution med dess säkra grundvalar, peka ut den äkta man, som icke åtminstone en gång i sitt lif känt svartsjuka. Detta bevisar tvifvel om där sådana finnas …
— Allt det där är mycket bra sagdt, efter hvad jag kan fatta, men förb—dt uselt tänkt, afbröt brutalt en stark stämma närmast dörren och en ung man reste sig upprätt.
— Jag hör egentligen inte till sällskapet och det är kanhända dumt af mig att säga något, men jag tål inte kallgrin. Och hvad troheten beträffar, så finns den lika visst, som jag står här. Där hemma i Arendal lämnade jag för tre år sedan en tös och hon väntar troget på mig i tre år till, om det gäller. Visste jag inte det, stannade jag inte en dag längre. — Tjänare mina herrar, nu börjar min vakt, och jag har inte tid att utveckla mina åsikter. Ni få tänka vad ni behaga.
Dörren slogs upp, rökmolnen skingrades för luftdraget och två dussin ögon stirrade mot den siste talaren, som slungat fram sina ord med någonting af ett vattenfalls vilda styrka. De flesta hunno ej mer än se en lång, kraftigt byggd gestalt, en pudels trogna ögon, hvilken för tillfället flammade af vrede, och en uniformsmössa, som häftigt trycktes ned på ett motsträfvigt hår. Sedan var mannen borta och dörren slogs igen med en våldsam skräll.
— Skall ni inte försvara er, Strickland? frågade den tunna rösten retsamt.
— Nej, det är för varmt att disputera, har jag redan sagt. — Ett är dock säkert, hur våga man än säger om kvinnorna, hinner man likväl al nig säga tillräckligt.
Ingen visade lust att upptaga den kastade handsken. Endast en röst sade släpigt och ohågadt.
— Fortsätt för all det, är ni hygglig, Strickland!
— Hvad tjänar det till? Det är ju ett vanligt ångbåtssamtal, som börjats för att slå ihjäl den odrägliga tiden. Att jag framkastade ett vågadt påstående är i och för sig ingenting, vanligtvis förfäktar man ifrigast, hvad man inte vet. Jag började blott för att få ett trefligt meningsbyte i gång, att det i stället blef ett tråkigt sådant är värmens och inte vårt fel. — Apropos det, Arendal — sade han inte så? Hvad tusan är Arendal för ett ställe?
Ingen besvarade frågan förmodligen af det enkla skälet, att ingen, ehuru sällskapet ansåg sig både bildadt och beläst, visste hvar Arendal var beläget.
Efter en kort paus nämndes liksom på försök Ibsens namn.
— Ja visst, löjtnant Kaas är norrman. — De där uppe äro märkvärdiga människor, särskildt måtte kvinnorna vara formade af en ny sorts lera.
— Löjtnant Kaas är en präktig ung man, inföll en person, som ej yttrat sig förut. — Men han svär tyvärr onödigt ofta. Och den som ofta svär, han syndar …
— Ers högvördighet, tänk på värmen och skona oss!
Ett par matta fnissningar förnummos i laget, hvarefter alla samvetsgrant tego. Det hastigt afbrutna meningsbytet fortsattes ej, tills en uppassare trädde in för att tända ljusen.
— Whiskeydags, grymtade en äldre herre belåten.
— Då fullgöra vi väl vår sista plikt för dagen och gå upp på däck till damerna, sade m:r Strickland och reste sig, sedan han lagt sin halfrökta cigarr i en askkopp.
Det var i »The Eagles» röksalong. De manliga första klassens passagerarne hade enligt gammal god engelsk sedvänja dragit sig tillbaka efter middagen för att vid sina pipor och cigarrer dåsa bort den odrägligt varma eftermiddagen. Helt och hållet för sig själfva utan damerna, af hvilka en del samlats under suntältet på akterdäck, medan de öfriga slumrade i sina hytter öfver »den sista» romanen, hade herrarne kastat allt onödigt tvång öfver bord och intogo de mest själfsvåldiga ställningar på soffor och stolar.
Framstupa öfver en åtskilligt tummad tidskrift med äkta engelskt innehåll och ännu mer mondaint engelska illustrationer gäspade en spinkig, amerikansk dollarsprins. Han var ute för att vädra litet på sin pappas pengar, eller med andra ord för att skaffa sig världserfarenhet. Slumpen hade åstadkommit — han påstod det själf — att han befann sig ombord på »The Eagle», destinerad till Melbourne. Eftersom så många andra foro dit den här saisonen, gjorde äfven han sig besvär att resa åt det hållet och titta på »det där». De, som voro väl underrättade — på en af England—India—Australiabolagets ångare, där 40 första klassens passagerare äro ombord, finnas alltid ett dussin »väl underrättade» — uppgåfvo, att han uteslutande följde med, därför att miss Elisabeth Devereux befann sig på väg till sin far i Australien. Hälften af dessa väl underrättade sade bestämdt, att han brände sina kol förgäfves, miss Elisabeth värderade sitt blåa blod högre än han sin pappas millioner.
Bredvid den presumtive arftagaren till så eller så många millioner hopsamlade på fläsk, ister och lyckliga tomtköp hängde mot bordshörnan en australisk boskapskung, i hvars ösande skjortbröst tvenne jättestora diamanter blixtrade. Mannes högröda ansikte skvallrade om ett rörligt lif i fria luften och ett intimt umgänge med whiskeybuteljen. Boskapskungen kände denna sin sårbara punkt, också berättade man, att han släpade en hel koffert kosmetiska medel och hudförsköningsoljor med sig. Ingen hade sett eller ens känt lukten af dem, men alla visste, att de funnos. Detta drag, åt hvilket man skrattade bakom hans breda rygg, hindrade emellertid ej, att alla med stor vördnad lyssnade till hans ord.
N:r 3 eller rättare n:r 1 i sällskapet var m:r Hugh Strickland. Rentier och världsman förenade han i sin person alla de egenskaper, som göra en man behaglig för sina medmänniskor. Elegant utan ett spår af snobbighet, glad men lugn var han de fyratios räddare, så snart tråkigheten under den långa resan hotade att öfverväldiga dem. Att han städse förde ordet faller af sig själft, liksom att de öfriga passagerarne på samma klass om än litet motsträfvigt böjde sig för hans vilja.
Utom dessa tre fanns i salongen en ung herre hvars styrka liksom Simsons låg i håret. Säga hvad man vill om för långt hår, på en person utrustad med ett dylikt attribut behöfver betraktaren numera sällan misstaga sig. — Knådar elfenben, hade m:r Hooker vårdslöst slungat fram, då någon vid resans början frågat honom om den unge herrns yrke — det syns på skylten. Praktisk karl, visitkort onödiga, är annonspelare åt sig själf. — Nu var den unge herrn på väg till kolonierna, där han hoppades mycket af de ofördärfvade naturmänniskornas sunda smak och späckade plånböcker.
Och dessutom funnos de vanliga typerna, hvilka alltid träffas på en atlantångare: affärsmannen, som förenade det nyttiga med det nöjsamma, rekreationstrippen med affärsresan, de permitterade officerarne, hvilka gjorde en utflykt till kolonierna för att söka arftagerskor, jämte den unge mannen, hvars förmåga det otacksamma fosterlandet ej kunnat uppskatta till dess fulla värde och som därför skrapat ihop sina sista slantar samt till släktingarnes glädje »ändtligen givit sig af». Och så satt hans högvördighet Eleasar Morris i ett hörn. Ung, fet och slätrakad förde han öfver allt med sig ett intryck af flottig välmåga. Hans nit för de arma hedningarnes eviga välfärd och nä längtan efter den enda berömmelse, som står en ärelysten andlig till buds, hade fört honom på väg till ett distrikt, där konkurensen om själar ej var alltför stor. Efter ett par dussin svassande rapporter om svartingar omvända massviss ämnade han vända hem igen, låta välja sig till kyrkoherde och fetma på någon trefligt belägen prästgård i Skottland. Naturligtvis intog en liten trind, hustru, fullständigt hemma i matlagningskonsten, en af de främsta platserna i hans framtidsdrömmar, sedan mödorna på missionsfältet stökats undan så hastigt som möjligt. Och som »hans högvördighet» varit nog naiv att redan första dagen ombord berätta allt detta, hade han gifvit dollarsprinsen och dennes stallbröder outtömliga ämnen till blodig drift med sig. M:r E. Morris ansågs också oumbärlig vid de sedvanliga pratstunderna på akterdäck hvarje kväll.
— Skola vi ej fullgöra vår sista plikt för dagen? hade m:r Strickland frågat och de af sällskapet, som värderade kvinnligt umgänge högre än whisky, reste sig genast. Företrädda af m:r Strickland, som med den starkares rätt tagit och med samma rätt behållit ledareplatsen, begåfvo de yngre herrarne sig samtalande ut på mellandäck.
— Att ni, Strickland, som alltid talar illa om »das ewig weibliche», inte kan hålla er ur vägen för kjortlar två timmar å rad, förundrar mig verkligen.
— Det bevisar blott mitt intresse för »das ewig weibliche», som ni behagar uttrycka er, Masters. Beundrade jag dem inte så mycket, som jag gör, skulle jag naturligtvis ej sysselsätta mig med dem. — Hallå, hvar är Hooker? — M:r Strickland såg sig omkring i ringen och då han ej fann den efterfrågade, vände han om till salongen, stack in hufvudet genom dörren och ropade. — På er post, Hooker!
Dollarsprinsen, som hela dagen visat prof på en oförklarlig vresighet, reste sig brummande och lämnade halft motvilligt salongen där endast ett dussin äldre herrar stannade kvar för att efter dagens tunga och hetta odla sina själar med en stilla poker och pläga sina kroppar med det till dessas uppehälle och nödtorft hörande kvantum whisky, utan hvilket dagens senare del måste anses tillspillogifven.
Under suntältet på akterdäck halflågo eller sutto ett tjugutal damer i bekväma ställningar. De hade samma eftermiddag företagit en liten utflykt till ett för dem alldeles obekant område, mellandäcket, där ungefär femtio irländska utvandrarfamiljer likt boskap stufvats ihop i trånga bås. Hvad damerna där sett, hade gifvit dem åtskilligt att tala om, äfven om de ej besvärade sig med att tänka vidare därpå.
— Milde gud, hvad de voro smutsiga, yttrade boskapskungens äldsta dotter och gestikulerade ifrigt med sina diamantprydda fingrar, ehuru hon samtidigt mycket väl erinrade sig den tid, då hon sprang barfotad omkring i sina föräldrars ruskiga kök. Men mellan den tiden och det nuvarande låg den stora prisstegringen i kött, hvarpå hennes far, som själf varit en allt annat än renlig farmare, förtjänat sina millioner. Och om tiden ej kan annat, lära oss glömma förmår den åtminstone.
— Hvarför tvätta de sig aldrig? frågade miss Elisabeth Devereux naivt. — De ha ju hela hafvet omkring sig.
— Och så trasiga de äro sedan, inföll någon.
— De äro vårdslösare om sig själfva än min fars drängar om hans nötkreatur, sade boskapskungens dotter indignerad, och därefter tillade hon upplysande. — Och pappa äger ändå flera, flera tusen djur på sina vidsträckta betesmarker.
En medelålders, fattig fröken hostade ogillande och anförtrodde sin närmaste granne i hviskande ton, att den australiska gåsens skryt var outhärdligt.
Grannen hviskade tillbaka, att hon funnit detsamma, och sade sedan högt:
— Där komma herrarne!
Den, som visade sig först, var pastor Morris. Han skyndade rätt fram till de äldre damerna, hvilka bildade en grupp för sig själva längst akterut, medan hälften af de öfrige herrarne flockade sig kring miss Elisabeths hvilstol. Samtalen började genast, likaså flirten. Hvarmed skulle man väl fördrifva tiden under en resa, som af brist på händelser hotade att blifva odrägligt långsam?
På liksom under däck dominerade m:r Strickland. Efter den sedvanliga artighetstributen till miss Elisabeth gjorde han emellertid någonting, som förut ej inträffat under resan, han gaf sin vän Hooker ett par hvassa pikar, hvilket väckte de öfriges odelade förtjusning. Dollarsprinsens öfverlägsna ton hade retat alla de manliga passagerarne utom en rödhårig dragonlöjtnant, hvilken vunnit femtio pund af honom på poker och hoppades vinna dubbelt så mycket före resans slut. På så väl m:r Stricklands som m:r Hookers sätt märktes lätt, att luften var mättad med elektricitet. Den förre gjorde sig eljest aldrig besvär med att gå så rakt på saken som nu, och den senare föreföll betydligt nervös. Han bet sig hårdt i underläppen och sökte ett dräpande svar, men då han ej fann något annat sätt att hämnas på m:r Strickland, började han berätta, hvad denne för en stund sedan sagt i röksalongen.
De öfriga drogo sig litet tillbaka. Att Strickland gärna skämtade med andra, det visste de, men att han ej tillät någon annan göra detsamma med sig, det anade de. Att han och Hooker på allvar blifvit rivaler var tydligt. Hooker gjorde intet försök att dölja sin beundran och Strickland styrde djärft upp i vinden för att segla om honom och nå målet med ett försprång, som skulle krossa den andres illusioner, ja, han bömödåde sig till och med att segla Hooker i sank. Resan artade sig att blifva intressant och alla höllo ögon och öron öppna, medan de ytterst grannlaga låtsade konversera ifrigare än vanligt, en för tillfället mycket lätt sak, då alla voro lika nyfikna.
Miss Elisabeth njöt synbarligen af sin triumf. Hon lät m:r Hooker taga upp sin näsduk, som hon tappade för att göra honom en glädje, och lämnade sin solfjäder åt m:r Strickland för att m:r Hooker ej skulle blifva högmodig öfver den ynnest, hon visat honom. Och medan hon lyssnade till dollarsprinsens anklagelse, arbetade hennes lilla dockhjärna med en enda tanke, hvilken uttryckt i ord ungefär skulle hafva haft följande lydelse: Strickland är angenämare och vackrare, men Hooker får ärfva en ofantlig förmögenhet. Och samtidigt med att den unge amerikanaren med raseri i hjärtat och ett förbindligt leende på läpparna afslutade sitt referat sade hon tyst till sig: jag skall tala med mamma redan i kväll. Därefter vände hon sig till m:r Strickland.
— Oh, när skola vi stackars kvinnor befrias från edra elakheter?
— När jag upphör att dyrka er, och det kommer troligtvis aldrig att inträffa. Jag börjar känna mig själf.
Dollarsprinsen svor inom sig ve och förbannelse öfver Stricklands lätthet att alltid finna det mest passande svaret, ty miss Elisabeths ansiktsfärg var för ögonblicket högre än den egentligen behöft vara vid åhörandet af en vanlig artighet.
— På er dyrkan tror jag inte, svarade emellertid den unga damen och återtog på samma gång sin solfjäder — edra eviga sarkasmer svära högt mot den.
— Den, som … den, som … hur lyder det där bibelspråket om kärleken och agan, pastor?
— Hvad för något, m:r Strickland? Jag hörde inte er fråga.
— Stör inte pastorn, Strickland! inföll m:r Hooker, som genast begagnade tillfället att kasta sig öfver en mindre sönd motståndare. — Han håller antigligen på med en beräkning af hedningasjälarnes verkliga värde. Hör nu, pastor, säg mig en sak! Ha hedningar själar eller få de sådana först sedan ni omvändt dem?
— M:r Hooker, jag undanber mig allt skämt med heliga ting!
— Nej, äro hedningarne heliga? Hvarför gör ni er då besvär med att omvända dem?
— M:r Hooker! — Träffad i sin ömtåligaste punkt reste sig den lille, fete prästen, glödande af förbittring.
— Genera er inte, pastor! Jag duellerar aldrig, när det är så här varmt.
Pastorn gjorde en knappt hörbar reflektion om någonting, som betänkligt liknade »en hop ogudaktiga idioter» och rusade öfver däcket med en fart, som kom damerna att förskräckta draga åt sig sina klädningar.
— Ett ögonblick, pastor! ropade m:r Hooker efter honom.
— Nej, låt det vara nog nu, bad miss Elisabeth och såg leende på den hetlefrade prästmannen, som just försvann utför mellandäckstrappan.
Under resans första dagar hade hon betydligt mer energiskt tagit pastor Morris i försvar, men m:r Hookers sega envishet hade snart gjort det till ett stående aftonnöje att reta prästen. Och sedan man väl börjat tolerera hans dåliga kvickheter på den andres bekostnad — hans far är ju millionär flere gånger om, hade mrs Devereux anförtrott sina grannar — hade man slutat med att längta efter ordstriden med pastorn — Morris är ju bara son till en fattig arrendator, hade mrs Devereux äfven sagt. Visst var det mycket vackert och berömvärdt af en ung man att uppoffra sitt lugn för att draga ut bland hedningar, men nog betedde sig pastorn litet löjligt alltid.
Miss Elisabeths önskan blef naturligtvis åtlydd. Men som hon på många tecken också märkte — och en kvinna misstager sig sällan i dylika fall — att något obehagligt lätt kunde inträffa denna afton, bröt hon upp ovanligt tidigt och drog sig tillbaka till sin hytt, följd af modren, hvilken likt de flesta välvilliga mödrar ansåg det för en plikt att i allt lyda sin vackra dotter.
— Kan jag få säga er ett par ord, Strikland, sade m:r Hooker, så snart de bägge damerna hunnit utom hörhåll.
M:r Hooker hade blifvit bekant med m:r Strickland ombord på »The Eagle» och lydigt följt i hans kölvatten en vecka. Att de kunnat blifva vänner — i detta ords alldagliga bemärkelse — för hela lifvet är ej omöjligt, så vida miss Elisabeth icke funnits. De insågo snart, att en fientlig hållning, skickligt dold under världsmannens förbindliga mask, bäst anstod dem, och de iakttogo en väpnad neutralitet, hvilken m:r Hooker likväl ej tvekade att bryta, så ofta han ansåg med sin fördel förenligt. Att något annat än ett par artigt växlade stickord skulle blifva föjden af deras rivalitet förmodade ingen, men föregående afton hade den rödhårige dragonlöjtnanten gjort vissa antydningar, hvilka betydligt enerverade m:r Hooker. När löjtnanten märkte detta sjöng han rent ut, distraherade därigenom sin medspelare och skrapade hem tjugutre pund på kuppen, ett väl behöfligt plus i hans magra sold. Och så fick m:r Hooker sina ögon öppnade för kontant betalning. Hvad så väl han som löjtnanten menade därmed är svårt att säga, säkert är dock, att m:r Hooker ansåg den andre hafva gjort sig en stor tjänst. Han sof ytterst illa den natten och hela dagen sökte han endast ett lägligt tillfälle att i sin ordning sjunga ut för m:r Strickland, men ett sådant fann han ej. Nu blef det honom omöjligt att vänta längre och när han i Stricklands sällskap hunnit fem steg från den lyssnande gruppen af damer och herrar började han med en af förbittring skälfvande stämma:
— Ni är … ni är …
— Mår ni inte väl, Hooker, er ton är litet egendomlig. Skola vi tillskrifva värmen …
— Ni är en fördömdt bakslug slyngel, det är ni! Tror ni inte jag märker, hvart ni vill komma med ert förb—e pladder bakom min rygg?
M:r Strickland blef mycket blek och hans underläpp darrade märkbart, men han betvang sin vrede.
— Hooker, tillåt mig göra er uppmärksam på, att jag aldrig säger något bakom någons rygg. För öfrigt är det faktiskt omöjligt att säga ett ord bakom er rygg, den är för smal. Och nu, när ni vet det, skall jag gifva er ett godt råd.
— Jag undanber mig edra råd, Strickland.
— M:r Strickland om jag får be!
— Ah, ni …
— Ni duellerar ju aldrig?
— För er skull vore jag frestad att frångå mina vanor.
— Var inte barnslig, det är lifsfarligt att slåss med mig. För er mors skull hoppas jag ni tänker litet närmare på saken. Och när ni i morgon bedt mig om ursäkt, skall jag kanske förlåta er.
— Jag bedja om ursäkt, ni fördömda narr!
— Lugna er, Hooker, damerna komma hitåt. God natt! Svep täcket väl om er och tänk på hvad jag sagt! — M:r Strickland vände sin upphetsade motståndare ryggen, undvek behändigt de fruntimmer, som närmade sig, och gick fram till förste löjtnanten, hvilken stod i begrepp att skynda upp på kommandobryggan.
— Är det inte ett fartyg, som syns där borta, löjtnant? frågade han artigt och pekade bort mot horisonten, där en ljus prick lyste fram genom skymningen.
— Har redan sett det, m:r Strickland.
— Tillåter ni mig att följa er?
— Mycket gärna.
— Hvad är det för signaler, de ha uppe, Kaas? vände förste löjtnanten sig till norrmannen, när han och Strickland hunnit upp på kommandobryggan.
Löjtnant Kaas kastade en snabb blick på Strickland och räckte sedan tigande den kikare, han höll i handen, åt sin förman.
Denne hvisslade långdraget, då han en stund betraktat det främmande fartyget.
— Hvad är det för en signal? frågade i sin ordning Strickland, som märkt tredje löjtnantens menande blick.
— Åh, ingenting … blott en liten upplysning, ljöd det undvikande svaret.
— Storm i sikte, inte sant?
— Nåja, ifall ni lofvar att inte oroa damerna så … vi äro på väg in i ett oväderscentrum. Senast i morgon bittida hafva vi orkanen öfver oss. Vi bruka varsko hvarandra så där, det är alltid bra att på förhand veta hvad som förestår. — Har ni sett på barometern, Kaas?
— Stod på 763 för en timme sedan.
— Före ett har den ramlat ned åtskilliga millimeter. — Varsko gubben, Kaas, men försiktigt, så att ingen märker något.
— Behagar ni en cigarr, löjtnant? frågade Strickland lugnt. — Genera er inte, den är ypperlig och jag har fem hundra till med mig ombord. — Alltså tidigt i morgon bittida, sade ni. Jag skall säga till uppassaren att purra mig före fyra. God natt! — M:r Skickland lämnade kommandobryggan helt belåten med den upplysning han erhållit. En liten, treflig storm var just det afbrott, han ansåg behöfvas, den skulle lifva upp passagerarnes dåsiga lifsandar. Under sin promenad öfver däcket kastade han en lång blick mot horisonten, bakom hvars hotfullt svarta dok morgondagens öde låg förborgadt. Och därefter flögo hans ögon till det bläcksvarta vattnet, som kastades åt sidorna af »The Eagles» skarpa bog. — Det är just, hvad vi behöfva, tänkte han ännu en gång — det skall rycka upp oss, ty den här enformigheten börjar blifva fördömdt tråkig.