Paradiset/9

←  VIII.

Paradiset av Gustaf Janson (1866–1913)

X.  →

IX.

Allt låg i korta, matta flämtningar under solens brännande strålar. Ej ett ljud förnams, själfva bränningen utanför öns aträndar tycktes sofva en orofylld, febertyngd sömn och blott i drömmen göra svaga försök att störa stillheten. Ur den luckra jorden kring bäcken, som tycktes hafva stannat i sitt lopp, och på högslätten liksom ur hafvet steg tystnaden så hög och mäktig, att den blef något förnimbart för yttre sinnen.

Regntiden var länge sedan slut och nyskapandets verk inom naturen börjadt. Ånyo sköto buskar och träd friska, saftiga skott, på nytt förökade djurvärlden sig. Utefter stränderna parade sjöfåglarne, krabbor och sköldpaddor höllo till i sina hål An brydde sig knappt om att söka föda, det försiggick något annat, större och viktigare ting än att bevara ett redan halft förbrukadt lif förestodo. Och naturen, som upprepat detsamma i evigheter, fullgjorde sitt verk, dref på, där sådant behöfdes, och höll igen, där det var af öden lugnt, kärleksfullt och varsamt hann allas moder med allt, just därför att natur intet annat är än kärlek.

Nu var det middagshvilans tid, då värmen föll ned öfver allt och i beskyddande ömhet lindade bomull kring de frön, ur hvilka lefvande varelser skulle springa fram, på det att dessa sedan i sin ordning skulle varda upphofvet till nya sådana.

Ut ur hålan vid stranden kom en kvinna med långsamma och släpande men fasta steg. Det långa, mörka håret föll i en fläta utefter hennes rygg och var nedtill sammanbundet med ett vanligt snöre. Hennös klädesplagg bestodo af en nött och fläckad manskavaj, i hvilken hvarannan knapp saknades, och en kjortel af getskinn med raggen vänd utåt. Den hade förfärdigats pa så vis, att hon med en knif skurit hål utefter kanterna i de två stycken, hvaraf den gjorts, och sedan genom hålen trädt remmar och knutit ihop dem. Vackert eller bekvämt efter vanliga begrepp var det ej, men därom föreföll hon alldeles okunnig. På fötterna bar hon sockor af samma materiel som kjolen, de skyddade mot stenarnas hvassa kanter, för hvilka hon i öfrigt ej syntes vara rädd. Miss Elisabeth — denna solbrända, härdade kvinna var verkligen miss Elisabeth Devereux — gick med vårdslöst ledig hållning mot höjdkammen, på hvars andra sida bäcken flöt fram. Ehuru hvarje steg i den tryckande hettan, hvilken kom hennes blod att sjuda och klämde tinningarne som i ett skrufstäd, kostade ansträngning, gick hon lätt vaggande på höfterna. Hon var törstig och då intet vatten fanns i grottan, begaf hon sig till bäcken för att dricka. — Ett par månader förut skulle det ej fallit henne in att bekväma sig därtill, men efter mer än ett och ett halft års vistelse midt i en rik natur kan ingen undvika att taga intryck däraf, också hade ånyo en stor förändring försiggått inom henne. Och af den mur, som fordom stått mellan henne och Lind, fanns ingenting kvar. De förändrade omständigheterna hade utplånat till och med resterna af densamma, och hon var glad däråt, ty hon hade lärt sig att tänka och känna på ett nytt, ett bättre sätt.

Efter att i öfver ett år stillatigande hafva låtit Lind arbeta för att skaffa dem båda föda, det enda hon en längre tid ansett sig behöfva, hade hon plötsligt funnit det förnedrande i att låta en annan göra allt för sig. Att börja med tackade hon honom pinsamt vänligt för hans godhet och för att på något sätt visa sin erkänsla lappade hon oombedd de sista resterna af de paltor, han bar; dessutom bemödade hon sig att ständigt visa honom ett gladt ansikte, en föresats stundom ytterst svår att fullfölja.

Snart märkte hon, att Lind först blef generad och sedan misstrogen. Han drog sig för att komma henne nära och då hon vände ryggen till stirrade han med ett yttryck af gapande förvåning i sitt ansikte efter henne. Hon blef allt annat än glad öfver att dessa försök till en rättvis delning af skyldig- och rättigheter nära nog medförde raka motsatsen af det hon åsyftat, och för att om möjligt vinna åtminstone en inblick i hans tankar frågade hon en förmiddag:

— Är ni rädd för mig, Lind?

— Rädd! Åh fattig heller! — Men hans trygga ord motsades af den rörelse, som följde dem. Med en klumpig åtbörd lyfte han på sin getskinnsmössa och bugade sig samtidigt onödigt djupt för henne.

— Hvarför gör ni så där? utbrast hon otåligt. — Vi äro ju två människor, hör ni det, Lind, människor, vi äro precis lika goda, inte sant?

Han svarade ingenting på detta utan iakttog en afvaktande hållning alltjämt med mössan i hand.

— Jag är en vanlig kvinna, fortsatte hon fast besluten att bränna sina skepp bakom sig — jag önskar blott att ni behandlar mig som en sådan.

— Det ä’ allt skillnad på kvinnor ändå, invände han osäkert.

— Ja, ja, men ni är inte min dräng och nu hoppas jag, att ni inte längre betraktar mig som någon slags öfverordnad. Ifall ni till exempel inte ville hjälpa mig, som ni hittills gjort, kan jag ju inte tvinga er därtill.

— Ja men nu vill jag hjälpa er, miss, sade han enkelt.

— Tack Lind, men då skall också jag hjälpa er — så godt jag kan, tillade hon litet tvekande.

— Tack själf, miss! sade han och lämnade henne för att göra upp eld till middagsmåltiden.

Och efter detta samtal gick allt som vanligt, medan hon en hel vecka ej gjorde annat än förundrade sig öfver, att det var den forna miss Elisabeth Devereux, som yttrat dessa ord, under det att den genom generationer nedärfda underlägsenhetskänslan hindrat honom mottaga den hand, som ärligt räckts till ett närmande. Hans aktning för sina traditioner var således djupare rotad än hennes för sina, han visste sig vara född till att arbeta för andra, hvilka återigen visste sig vara födda till att skörda frukterna af hans arbete. Men hon ämnade ej böja sig för det tragiskt löjliga i en tradition, hvars orättvisa låg i öppen dag, hon ämnade föra sin vilja igenom, och så en dag sade hon med ett, som hon trodde muntert skratt.

— Hädanefter lagar jag vår mat.

— Hm, hostade han öfverraskad. — Kan ni det då miss? kom det sedan nästan misslynt.

— Kan? Jag vet inte, alltid kan jag ju försöka.

Därmed hade hon tagit kokgropen i besittning och när han varit till skogen för att hämta bränsle eller fångat ett par krabbor vid stranden och kom tillbaka, fann han alltid en af deras konstlösa rätter färdiga väntande sig. De första experimenten misslyckades alldeles för miss Elisabeth, men Lind sväljde oföränderligt de stundom för litet eller ibland för mycket kokade bitarne och förklarade med ett vänligt grin, »att hon var tusan så mycket styfvare än han».

Under loppet af en månad lärde hon sig deras enkla kokkonsts alla små finesser och då hon blifvit säker på sin sak, började hon gå vidare för att finna något nytt. På ön växte en hel del plantor, hvilkas blad, frön eller frukter antagligen lämpade sig till kryddor eller kanske rent utaf dögo till nya anrättningar. Hon gjorde i hemlighet några försök och efter ett par tvifvelaktiga sådana märkte hon, att en i smaken pepparliknande skidfrukt med fördel lät sig användas till det traniga fågelköttet, en annan passade till sköldpaddssoppan, medan hon af de små citronartade frukterna lyckades framställa en syrlig, men smaklig kräm.

Sin första triumf på detta område hade hon firat en vecka förut. När Lind ätit det mörka, trådiga sköldpaddskött, hvaraf deras middagsmåltid bestått, utbrast han beundrande.

— Anfäkta det, miss, det här med kryddorna hade jag aldrig kunnat hitta på. — Och för att på något sätt visa sin erkänsla för hennes omsorg om honom bar han hem dubbelt så mycket bränsle som vanligt, ty fastän de ännu ägde ett par tändsticksaskar kvar, underhöllo de elden brinnande dygnet om.

De bägge skeppsbrutna gledo hvarandra märkbart närmare med hvarje dag. Den händige matrosen, som alltid hittade en utväg ur de små bryderier, hvari de emellanåt råkade, och som utan onödigt prat fullgjorde hvad han ansåg vara sina åligganden, växte i miss Elisabeths ögon. Från att hafva varit en vanlig simpel arbetare, af hvilka millioner lefde och dogo, utan att hon eller hennes likar förr ens offrat en tanke däråt, blef han en plikttrogen människa — och hur många sådana finns det väl? frågade hon sig. Efter denna sin upptäckt, som hon kallade det, blygdes hon öfver att ej hafva gjort den, förrän hon tvingats därtill. Och när småningom de barnsliga fördomar, på hvilkas bibehållande ett s. k. modärnt samhälle existerar, nötits bort från henne af omständigheter, som ingen i detta samhälle brytt sig om att förutse, fann hon med ens Linds sätt att tala, att röra sig, sitta eller gå, kort sagdt allt hos honom, utmärkt. Hennes forna fasa för den grofva huden och de krokiga ryggarne hos industriens civiliserade slafvar, alla hennes smått löjliga föreställningar om högre eller lägre klasser vek för vissheten, att han som hon var människa.

Det låg en hel del öfverdrift i denna hennes uppfattning, som födts af ångern öfver en medveten oförrätt tillfogad medmänniskor, hvilka hon aldrig känt eller brytt sig om, men det visste hon säkert, de händer, som i ett års tid dagligen räckt henne föda kunde icke förblifva grofva i längden. Hans vänliga uppmärksamhet hade adlat den valkiga huden.

Då miss Elisabeth väl tänkt sig in i detta nya, kände hon sig nära nog skamsen öfver att ej hafva funnit det långt förut. Men sedan tog hon också modigt för sig det, hon ansåg vara sin del af deras gemensamma arbete. Hon ägnade blott en kort stund åt att beklaga sina många medsystrar, som hvarken sågo eller ville se, men hon glömde därvid alldeles det sätt, hvarpå hon själf fått sina ögon öppnade.

Efter måltiden sutto de två vanligtvis en stund i klippväggens skugga och samtalade. Miss Elisabeth fick de flesta af sina gamla föreställningar om medmänniskor rättade, ty då Lind funnit att hennes vänlighet ej var ett påhitt för stunden, som han först befarat, blef han genast meddelsam. De nådde hastigt närmare hvarandra, gåfvo och togo emot små förtroenden och hon skrattade ofta åt hans historier från skansen, ur hvilka han med aldrig svikande finkänslighet plockade bort grofheterna.

Men under gårdagen störde han oväntadt det goda förhållandet och slungade in ett nytt ämne i hennes tankevärld. I ett anfall af godt lynne utropade han.

— Här lefva vi min själ precis som man å’ hustru.

Hon reste sig genast och gick tigande in i grottan, medan en brännande rodnad betäckte hennes ansikte. Detta nya blef henne för mycket och hon växlade ej ett ord med honom under hela dagen. På hans min såg ör att han ångrade sitt förflugna yttrande utan att rätt veta, hvad han gjordt för ondt, och hon föresatte sig att ej mer tänka därpå. Men i den värld där hon lefde, led hjärnan ständigt brist på näring och kastade sig därför girigt öfver hvarje småsak, som slumpen förde inom räckhåll. Just därför att hon beslutat icke tänka på det, gjorde hon så; hur stora inre och yttre förändringar hon än undergått, kvinna var hon dock.

Halfva natten och hela dagen hade det stått för henne, att hon kunde skänka bort sig åt mannen, som en nyck af ödet gifvit henne till följeslagare. Hon grubblade så att hjärnan värkte, och kom slutligen till det resultat, att han kunnat taga henne flere gånger, ifall han velat. Hunnen så långt stannade hon skrämd inför den fara hennes fantasi manat fram. —

Och nu gick hon med torr gom mot bäcken för att dricka, medan Lind sof inne i grottan okunnig om den storm, hans oskyldiga skämt uppväckt.

Miss Elisabeth klättrade uppför stenåsen, gick öfver dess kam och utför sluttningen samt nådde öfver sandslätten fram till bäcken. Den underliga stillheten öfverallt gjorde henne beklämd och sedan hon druckit sig otörstig, kröp hon in i skuggan under ett stort klippblock. Hon hade föresatt sig att riktigt tänka ut, tömma hjärnan på det gamla och en gång för alla befria sig därifrån, men omgifningen fångade hennes sinnen, fängslade dem som i en förtrollning och drog tankarne utåt och halft motvilligt, halft liknöjdt gaf hon efter.

Öfver markens yta höjde sig en lätt imma liksom svett från nakna kroppar i strängt arbete och från bäckens andra strand vällde mot henne en blandning af exotiska vällukter, hvilka likt en rusgifvande ånga kom känslan att domna. Och där stod skogen, den härliga skogen i sin försommarfägring, där blomkalkarnas bjärta färger blandades i yppig täflan till en nästan sjuklig praktfullhet, som bländade synen. Blommor öfverallt, på hvarje gren, i klasar och knippen, i stora yppiga buketter, en färgkonsert, nej en fullständig orgie utan nyanser eller förmedlande öfvergångar, med de våldsammaste kontraster från mörkaste blått till oskuldshvit snö, från umbrabrunt till bjärtaste rödt, där de flammande motsatserna väfts af en aldrig tröttnande natur, som i hejdlös färgglädje skapat sig ett strålande nonsens med palettens alla färgsammansättningar. Det var slöseriet drifvet till sin yttersta gräns; framför henne hängde en jätteduk, på vilken en öppen hand styrd af en rusig hjärna ödslat med geni: det var natur.

Kvinnan under stenen vände långsamt ögonen mot marken, hon ville ej se, endast tänka. — Det var ju ett fullkomligt vanvett att ens inbilla sig att mannen där borta i grottan skulle våga höja ögonen till henne. Men det var nog hennes skuld om det inträffade, hon hade varit för vänlig, stigit ned från sin ärfda samhällshöjd till de smutsiga dalarna, där en annan kast med en annan moral och ofullständiga känslor krälade. Nåväl, då tog hon tillbaka hvad hon gifvit, anvisade honom hans plats och återtog sin egen. — Men hotade faran verkligen från honom? Ville hon vara fullt uppriktig måste svaret blifva nej. Det var således hon själf, som … Nej, nej, trots allt var och förblef hon miss Elisabeth Devereux, som visste sin skyldighet; för öfrigt var det enfaldigt att hetsa upp sig med dessa foster af en sjuklig fantasi. Hon bestämde sig för att ej vidare låta dem störa sitt lugn, men då blef hon strax ängslig för det, som kanhända skulle komma i deras ställe. Och — hon märkte, hur allt så utom som inom henne band sinnena vid just detta omöjliga — tänkte man sig verkligen något så absurdt, som att hon skulle hängifva sig åt mannen där borta, hur skulle hon då våga se en enda af sina anhöriga i ögonen, när hon kom tillbaka.

— Tillbaka, sade hon halfhögt klagande — tillbaka. Det är ju äfven omöjligt. — Hon höjde frågande blicken mot det molnfria himlahvalfvet och bad. — Gif mig något att älska och vårda, gif mig …!

Hon hade ej väntat ett svar, men den djupa, tunga tystnaden omkring gjorde henne dock beklämd. Hon visste, att hon själf måste söka hvarje svar inom sig, och hon anade, hur svårt det skulle blifva att finna de rätta. Sekunden därpå sjönk hon slappt ihop, det var för varmt att tänka eller känna. Människoviljor kunde ej finnas i detta paradis, där allt var mycket för starkt och blef till ett ögonens opierus inför denna naturens nerofest, där hörseln vred sig i ångest inför ofödda ljud, känseln skalf af fruktan för det, som sedan skulle komma, och nerverna darrade likt hårdt spända strängar, då hennes yttre sinnen öfverväldigades af allt rundt omkring.

Hon låg alltjämt framstupa och stirrade under halfslutna ögonlock mot skogen. Och under tiden började ett doft, oklart hat mot samhället jäsa inom henne. Detta samhälle, hvars lagar hon så länge trott det var sin skyldighet att efterlefva äfven utanför dess gränser. Icke därför att dessa lagar voro ett hinder utan emedan samhället öfvergifvit henne och nu lät henne bortglömd framsläpa en odräglig tillvaro på en obebodd ö, som icke fanns till annat än för två af de många millioner människor, hvilkas lif föreföll samhället likgiltig. Hvad hade hon att göra med en värld, som redan begråtit hennes död och förgätit henne för länge sedan? — Jo att i sin ordning begråta världen och begrafva sin sista illusion: tron på sin egen styrka. Och när hon så visste, att hon icke mer var den vanliga miss Elisabeth, utan att en omdaningsprocess omärkligt men säkert försiggått inom henne, ville hon skjuta från sig allt, grubbel och ängslan och vara nöjd blott hon funne det efterlängtade föremålet att älska och vårda.

Oupphörligt växlade stämningarna allt efter som hennes blickar drogos till omgifningen eller trötta af det, som var att se, sjönko mot marken för att snart åter höja sig och låta intresset fångas af något nytt.

Ett par getter kommo långsamt ned till bäcken och drucko af dess vatten. De ströko sig lekfullt mot hvarandra och öfver deras skygga ögon låg en imma af något, som ej plägade finnas däri. Bocken fick syn på människan, som tvifvelsjuk och missnöjd hvilade under stenen och spände blicken i henne. Hon var en af de två, som ibland ströfvade genom skogen och förföljde honom och hans släkte för att döda dem och äta deras kött. Det hade redan händt flera gånger, ja, hon som låg där bar ju en gets hud kring sina höfter. Det kom hot blandadt med fruktan i de nyss blida ögonen, men då stötte geten lekfullt till honom med sin mjuka, fuktiga nos, och han glömde döden för lifvet. De började tumla om på grässlätten, ibland slickade han getens hals och hennes nos for smekande öfver hans sträfva ragg, tills imman skymmande lade sig öfver deras ögon, och då bocken närmade sig för att lyda sin natur, bräkte hon ängsligt och sprang undan, tills de plötsligt försvunno bakom buskarne och ett lätt regn af oskuldshvita blomblad föll ned bakom dem.

Miss Elisabeth såg hvad som försiggick. Såg hur naturen öfverallt arbetade till samma mål och hur dess krafter reglerade sig själfva. Och här låg hon, representanten för människan, som kufvar, binder och förtrycker. Och icke nöjd med naturen, som i sitt oändliga tålamod föredrager allt, äfven upphäfver sig till herre öfver andra människor och föreskrifver dem, hvad de skola göra, säga och tänka.

Solljuset föll i mäktiga flammor ned öfver ön, jagade de sista halffärdiga ämnena till ett lif hufvudstupa in däri och lifvet lät sig väckas, emedan hvarje det minsta frö tycktes veta, att det hade en bestämmelse att fylla. Allt hade det, allt utom hon. I naturens verkstad arbetades med jättekrafter, och sköt på gjorde värmen, ja själfva luften, som fylld af söta, kvalmiga dunster hängde tung under trädens kronor, och grässtråen ilade upp ur myllan yra öfver lyckan att vara till. Den ensamma kvinnan, som såg allt detta, ryste inför en natur så öfverväldigande stor, så fruktansvärdt mäktig, att icke ens hundra hjärnor förmådde samla de sig hopande uttrycken till ett helt. Här läste hon, som fordom sällan höjt tanken öfver det alldagligas nivå, ett par rader på en sida ur naturens evangelium och lärde sig ana, hvad det är som regerar världen. Och så fann hon, att den, som hos människorna nedlagt de goda och de onda drifterna, äfven gifvit dem viljan att välja rätt jämte skyldighet att ensamma stå för sitt val.

— Jag skall välja, hviskade hon sakta.

Men oaktadt detta, som hon hoppades fasta beslut, hängde hon envist fast vid det förflutna, hvilket lockade och drog, som det förlorade alltid gör.

Återigen såg hon bort mot skogen, där lianernas nätverk hängde öfver grenar och stammar. Blickarne fästades vid ett ståtligt träd, hvars blad hängde slappa och halfvissnade midt i den nyvaknade lifsglädjen, skvallrande om att dess märg angripits af en dödlig sjukdom. Genom att gifva akt på de olika företeelserna i skogens värld hade hon lärt sig, att det onda, hvaraf trädet led, kom utifrån. Lianerna, hvilka så oskyldiga spirat upp bredvid stammen, hade först börjat sända ut sina mjuka, falska armar och ungefär fem, sex meter ofvan marken med dem bildat en ring, hvars ändar mötts och växt ihop, och med dessa sina armar ströpo de trädet i en obeveklig omfamning, sögo ut dess must och hindrade det att lefva. I täta hvarf ofvan hvarandra rundade sig nu lianernas ringar kring stammen och deras smidiga men sega armar sögo långsamt och säkert bort dess lifskraft, i det de hindrade all fortsatt utveckling.

På samma sätt föreskrifver samhället lagar. Mjukt och smidigt börjar det i god tid, binder viljorna och behandlar sedan människorna som en bagare sin deg, knådar ihop dem i stora klumpar, kaflar ut massan till en bred plätt och hugger ut likformiga stycken därur samt befaller dem därpå att lefva så godt de kunna. Och det kunna de ganska godt, de, som äro af samma degklump, ty de äro lika, och blott de slippa att vara sämre än andra, nöja människorna sig mycket ofta därmed. Individualiteten är utplånad, viljorna små och svaga och stödjande sig på vanans käpp stappla de omkring och skryta utan att rodna öfver sin liknet — ibland också äfven inbillade olikheter.

Kvinnan under stenen blef nedslagen öfver den riktning hennes tankar ständigt togo denna dag. Hon satte sig beslutsamt upprätt för att söka klarheten, och hon sökte ärligt öga mot öga med naturen, som ej vet af något svek. Och då sade hon sig, att hon varit ett sådant där träd med angripen kärna, lianerna hade börjat suga bort hennes kraft, och hon hade låtit det ske, emedan hon varit så van vid dem, att hon icke ens märkt att de funnits.

Det kom klarhet och förstående i blicken, lifvet var en gåta, påstodo somliga; hon trodde sig skönja dess lösning på långt afstånd och blef mycket stolt öfver sin lilla klokskap. Ja hon skulle skaffa sig ett mål, ty äfven på en obebodd ö, dit tvänne människor slungats fanns aet något att lefva för. Hennes ögon blefvo forskande, som om hon velat skåda till tingens kärna och äfven ett stycke där bakom. Ännu vågade hon ej lita fullt på sig själf, men hon var förvissad om att snart finna sitt mål och med det den lycka, som består i att hafva frid med sitt eget jag.

— Ja fri, sade hon högt som svar på en tyst fråga — fri från det gamla — men icke längre ensam.

Ännu tvänne timmar låg hon kvar bredvid klippan, sedan dref hungern henne till grottan. Hon drack några munnar vatten och bröt från en buske ett stort, bredt blad till skydd mot solen, som fortfarande brände lika het. Hennes stridiga känslor hade upplöst sig i ett blidt drömmeri om en framtid, då hon ej skulle vara ensam längre, och likt ett mildt duggregn föll vemodet öfver ett sinne, som stirrat sig trött på det, människor tro sig förstå men aldrig fullt skola fatta.

Hunnen till åsen mellan de båda sandslätterna tyckte hon sig känna marken darra under sina fötter. Hon stannade öfverraskad, men då intet märktes vidare, antog hon det vara en inbillning framkallad af det öfverretade tillstånd, hvari hon befunnit sig hela dagen, och fortsatte sin väg.

Halfvägs upp på berget ofvanför grottan stod Lind och såg med ena handen skuggande för ögonen på något, som syntes hafva väckt hans undran. Miss Elisabeth lät blicken dröja vid mannens gestalt och log åt, att solljuset liksom omgaf hans brunröda nacke med en gloria. Hon var glad åt det och åt allt denna dag, som skänkt henne ett hopp, utan att hon ännu visste, hvari det bestod. Och den ömhet, som finns nedlagd i hvarje kvinnas hjärta vällde med ens så fullt och rikt fram inom henne, att hon genast önskade visa sig god på något sätt.

Lind kom utför den motsatta sluttningen oupphörligt seende sig tillbaka.

— Det var besynnerligt, sade han flere gånger å rad halft för sig.

Hon hörde honom ej. Hon undrade endast, hur det skulle kännas att med handen stryka öfver hans sträfva hår. Hennes behof att visa sin ömhet just nu sökte sig detta utlopp, men då hon ämnade höja handen till en smekning, slog det henne att han troligen skulle missförstå åtbörden. Hon lät det vara, men det kostade henne en stor ansträngning att ej göra hvad hon velat.

Lind stirrade fortfarande mot väster, där vulkanen låg.

— Kände du inte … nyss? flämtade han hest.

Hon uppfattade ingenting annat af hans fråga än att han duat henne och på samma gång det oväntade tilltalsordet stötte henne, blef hon äfven glad däråt. I sin nästan exalterade sinnesstämning såg hon ingenting af verkligheten, i detta ögonblick förnam hon endast sitt okufliga begär att smeka, visa sig god och blid, hon ville blott genom synliga tecken tacka honom för hans outtröttliga omsorger om henne, ty också han var god, det hade solens gloria kring hans hufvud sagt. Och därmed lade hon lätt högra handen på hans hjässa alldeles som när en gammal klok moder välsignar sin yngste son, då han står i begrepp att företaga en lång, farlig resa.

Han kände knappt hennes hand på sitt hufvud, förrän han med en vårdslös rörelse slängde undan den, och först nu märkte hon, att han darrade i hela kroppen. Hans synbara ängslan väckte henne ur de vakna drömmarne och ifrigt, som alltid då man väntar en olycka, frågade hon. det vara en inbillning framkallad af det öfverretade tillstånd, hvari hon befunnit sig hela dagen, och fortsatte sin väg.

Halfvägs upp på berget ofvanför grottan stod Lind och såg med ena handen skuggande för ögonen på något, som syntes hafva väckt hans undran. Miss Elisabeth lät blicken dröja vid mannens gestalt och log åt, att solljuset liksom omgaf hans brunröda nacke med en gloria. Hon var glad åt det och åt allt denna dag, som skänkt henne ett hopp, utan att hon ännu visste, hvari det bestod. Och den ömhet, som finns nedlagd i hvarje kvinnas hjärta vällde med ens så fullt och rikt fram inom henne, att hon genast önskade visa sig god på något sätt.

Lind kom utför den motsatta sluttningen oupphörligt seende sig tillbaka.

— Det var besynnerligt, sade han flere gånger å rad halft för sig.

Hon hörde honom ej. Hon undrade endast, hur det skulle kännas att med handen stryka öfver hans sträfva hår. Hennes behof att visa sin ömhet just nu sökte sig detta utlopp, men då hon ämnade höja handen till en smekning, slog det henne att han troligen skulle missförstå åtbörden. Hon lät det vara, men det kostade henne en stor ansträngning att ej göra hvad hon velat.

Lind stirrade fortfarande mot väster, där vulkanen låg.

— Kände du inte … nyss? flämtade han hest.

Hon uppfattade ingenting annat af hans fråga än att han duat henne och på samma gång det oväntade tilltalsordet stötte henne, blef hon äfven glad däråt. I sin nästan exalterade sinnesstämning såg hon ingenting af verkligheten, i detta ögonblick förnam hon endast sitt okufliga begär att smeka, visa sig god och blid, hon ville blott genom synliga tecken tacka honom för hans outtröttliga omsorger om henne, ty också han var god, det hade solens gloria kring hans hufvud sagt. Och därmed lade hon lätt högra handen på hans hjässa alldeles som när en gammal klok moder välsignar sin yngste son, då han står i begrepp att företaga en lång, farlig resa.

Han kände knappt hennes hand på sitt hufvud, förrän han med en vårdslös rörelse slängde undan den, och först nu märkte hon, att han darrade i hela kroppen. Hans synbara ängslan väckte henne ur de vakna drömmarne och ifrigt, som alltid då man väntar en olycka, frågade hon.

— Hvad är det?

— Djäfvulen ä’ lös därborta. Det röker ur kratern å …

— Och … hvad då?

— Nyss skalf marken som vid en jordbäfning.

— Ingenting annat, sade hon likgiltigt. Men då hon strax fattade, hvad hans ord inneburo, fortsatte hon lugnt och blidt. — Då blifva vi ju befriade till slut.

— På det sättet … det … sättet, miss, stammade han öfverväldigad af hennes onaturliga lugn.

— Hvem frågar efter sättet, det är ju målet, jag hela tiden längtat efter. Antingen det eller också det andra, nu slipper jag välja själf. — Och hon log som efter befrielsen från en stor, tryckande börda.

Han förstod henne icke och hon gaf ingen förklaring.

— Nu igen, ropade Lind. — Kände ni det?

— Ja, svarade hon enkelt — hela ön bäfvar under våra fötter.

— Ifall — ifall vi skulle gå bortåt bäcken, föreslog Lind men så sakta, som om han blygts därför. — Händer det något, ä’ det kanske säkrast att vara ur vägen, ifall stenarne börja lossna, förstår ni, miss.

— Fly? — Neej. — Gå ur vägen? — Ja gärna. — Som en sofvande fastän med öppna ögon följde hon Lind, som raskt gick i den riktning, han föreslagit. På bergskammen stannade han tvärt och stod som förstenad, medan andedräkten hväsande banade sig fram öfver hans läppar.

— Se … se, flåsade han ansträngdt … borta …

Miss Elisabeth tvang sig att återkomma till verkligheten. Det, han sagdt, var sant. Strandremsan bakom dem gungade. Där gropar varit stego kullar upp och där kullar funnits, blef det gropar, och upphöjningar och fördjupningar växlade som vågor i hård blåst, men allt skedde långsamt och stelt, medan sand och småsten rullade kring; sedan drog sig hafvet oväntadt undan, så att ett gapande tomrum uppstod, därpå rusade vattenmassorna rytande tillbaka slukande och dragande ned. Hälften af slätten framför grottan var försvunnen, hade sjunkit i djupet. Där de bägge befunnit sig för två minuter sedan bubblade och kokade böljorna i oredigt raseri, ursinniga öfver att ej hafva fått sluka mer.

Inför denna tilldragelse förlorade Lind besinningen. Utan att veta hvad han gjorde, slog han armarne kring kvinnan bredvid sig, lyfte henne från marken och började springa utför sluttningen mot bäcken. Under honom darrade marken konvulsiviskt, stenar bredvid honom lossnade, klippblock satte sig i rörelse och rullade tungt nedåt, liksom ville de springa i kapp med den flyende, men han hvarken snafvade eller föll, icke en enda gång steg han miste, icke ett ögonblick snubblade han. Hvarför han flydde, visste han knappt, han löd blott en instinktartad förnimmelse, som tvingade honom att blindt rusa bort öfver den vacklande grunden. Att han bar någon i sina armar märkte han ej; då han lyftade upp miss Elisabeth, följde han omedvetet sin natur, som bjöd honom att beskydda henne; han var den starkaste af dem båda, och han bar henne blind och döf för allt utom tvänne oklara förnimmelser: att fly och på samma gång söka rädda sin följeslagerska.

Andlös stormade han framåt och häjdade sig först, då han vadat flere steg ut i bäcken. Dess friska vatten återgaf honom förmågan att tänka någorlunda redigt och kraft att handla därefter. Han stannade en sekund och gick sedan vidare med sviktande steg, tills han nådde den motsatta stranden. Men nu halkade han flere gånger, när nervspänningen ej längre varade, sjönko hans krafter hastigt under det vanliga och med en lång pustning ställde han ned henne på marken sägande.

— Här dröja vi väl, så … så få vi se …

Ännu yr efter den förtviflade språngmarschen öfver en mark, som hvarje ögonblick hotat att försvinna under hans fötter, stödde hon sig mot honom och såg mer än tacksamt in i hans upphettade ansikte. Just nu midt i naturens uppror blef hans kraftprof något så öfverväldigande präktigt, att det, som tilldrog sig bredvid dem, syntes henne betydelselöst i jämförelse därmed. I samma stund då hon förlamad af skräck öfver naturrevolutionen rundt omkring sjunkit ihop oförmögen att röra en lem, hade han lyft upp henne och störtat bort och utan att svikta hade han burit henne ända hit till den enda fläck, där jorden ej hotade att öppna sig och begrafva dem i sitt sköte. Han var stark och aldrig hade hon så tydligt känt, att på honom kunde hon lita. Nu när hon sansat sig något och hennes undrande skrämsel efterträddes af en tillfällig trygghet, intog tacksamhetskänslan åter första rummet, han hade ånyo räddat henne för — hon visste icke hvilken gång i ordningen. Strax efteråt log hon vemodigt åt hvad hon nyss förut så exalteradt yttrat om befrielsen ur deras fångenskap, ty hon visste att det, som gifvit lifvet, äfven gjort själfbevarelsedriften till ett af dess villkor.

De bägge människorna satte sig på marken, han med ena armen beskyddande öfver hennes skuldror, hon lutad mot hans sida, och darrande väntade de på det, som torde följa. Båda vände ryggarne mot det håll, hvarifrån de kommit, och kröpo ihop för att taga så liten plats som möjligt, det föreföll dem, som om faran blifvit mindre däraf. De vågade ej se upp, rädda att möta en ny öfverraskning, fruktansvärdare än någon af de föregående, bägge stirrade ihärdigt på samma fläck framför sig. Tid efter annan trängde bullret af klippor, som rasslande stöttes mot hvarandra och splittrades borta vid åsen, till deras öron, och då böjde de sina hufvuden djupare och sökte intala sig, att de hört orätt, att det var nog något annat, som skedde. Men när ett dån, starkare än de föregående ljöd, kved hon hjälplöst:

— Grottan!

Han svarade med att trycka henne hårdare intill sig, tala tordes han ej, rädd för ljudet af sin egen röst.

Dit där de sutto förnummos jordstötarne endast svagt som det mullrande ekot af en aflägsen åska. Ibland slog en röksky ned bakom skogen och svepte förbi dem, och luften var tryckande het, så att gommen blef torr däraf. Och plötsligt kom mörkret vältrande. Utan ett förebud kastade det sig blixtsnabbt öfver ön och samtidigt blef luften hetare och torrare. Det kom som en svart vägg ogenomtränglig för blick och tanke, det blef lefvande och tystnaden, som följde det åt, tryckte centnertung människornas skrämda sinnen.

Lind stönade svagt och miss Elisabeth snyftade. Hvarje fiber i deras kroppar skälfde, men de hyste ingen fruktan längre, de ägde åtminstone ingen förmåga att känna så. Det, som tilldrog sig, var för öfverväldigande, att yttringar af människosinnen skulle kunna finnas, ty hvad betydde deras viljor bredvid makter, som icke ens brydde sig om, ifall de voro till eller ej. De insågo bägge sin egen obetydlighet och utan att spilla tid på klagan eller hopp, väntade de undergång eller nåd.

Bakom dem på andra sidan skogen arbetade vulkanen. Rökmolnen stego lodrätt mot höjden, tills en vindkåre trettio fot ofvanför kratern skar af dem som med en skarp knif och dref allsammans rätt söderut, där de skingrades och försvunno. Mörkret tycktes växa, blifva tätare och tyngre, vulkanens fräna andedräkt blandades därmed i form af en kittlande svafvellukt, aska regnade torr och het och pimpstensstycken föllo prasslande genom trädens kronor, i vilka bladen knorrade sig, som om äfven de likt människorna velat göra sig mindre för att därigenom söka undgå förödelsen.

Plötsligt rodnade himlen och Lind såg upp. — Nej, morgonrodnaden kunde det ej vara, och han sänkte åter hufvudet. Bortom skogen flammade en dånande eldsvåda upp och belyste hafvet milsvidt. En väldig eldpelare bröt fram ur jordens innandömen och öfver den flöt rök i mäktiga vågor, svarta, blodröda och gula. Stundom kröp eldstoden ihop för att strax efteråt under bedöfvande larm störta upp, som om den ämnat klyfva himlahvalfvet, därpå sjönk den åter, belysande rökmolnen underifrån, så att de summo i rymden som smältande guld. Vinden kastade om och dref dem in öfver ön, skogen, marken, klipporna brunno, himlen glödde cinoberröd, en lavaström bröt sig väg ut i hafvet, som fräsande bubblade upp, steg, sjönk och vred sig i raseri öfver eldens intrång. Eldpelaren vacklade hit och dit en kort stund, sedan hämtade den nya krafter och vräkande undan rök, ånga och dunster steg den i en väldig kaskad rätt upp, fyllande allt med ett brus, som om millioner osaliga andar utkämpat en strid på lif och död.

Jordstötarne återkommo med längre mellanrum och voro ej mer så häftiga, sedan den underjordiska elden skaffat sig ett utlopp och slutligen upphörde de alldeles för att efterträdas af en svag men ihållande skälfning, som småningom dog bort äfven den. Med ett brus, som om flere tusen ventiler samtidigt släppt ut ångan ur pannor, hvilka hotade att sprängas sönder under för starkt tryck, rusade eldpelaren för sista gången brakande mot höjden. Det ibland blåbleka, ibland högröda skenet belyste klart hela nejden, skogens träd stodo som smärta pelare i en tempelsal helgad åt naturkrafternas gudom och så med ens föll allt samman, några bleka lågor gjorde ett svagt försök att leka eruption, men de slocknade snart, hvita ångmoln vältrade fräsande upp ur kratern, ön skakades af ett par svaga jordstötar och sedan bredde sig tystnaden, hvars tålamod förr eller senare skall vinna segern, öfver land och haf.

Som drifna af samma räddande instinkt hade öns djurvärld i flockar ilat till grässlätten, där de utan fruktan för människorna trängdes kring dem. En killing kom fram till miss Elisabeth och lade med en svag, klagande bräkning sitt hufvud i hennes knä. Hon jagade först bort honom, men han kom oupphörligt tillbaka, och då lät hon djuret stanna. Nöjd kröp han ihop så nära henne som möjligt, som hade han hos en högre och starkare varelse funnit det skydd, han eftersträfvat, och kring honom samlades flere af hans släkte i en hjälpsökande grupp. På Linds hufvud och axlar hade en skara dufvor slagit sig ned och höllo sig envist kvar, hälsande hans ibland ovarsamma rörelser med ett bedjande kuttrande, i hvilket en bön om skydd och fördragsamhet låg.

Från skogen nådde då och då ett doft brakande till de bägge människornas öron. De förstodo, att ett träd föll och i fallet drog en hel del andra med sig. De ryste, så ofta de starka jättarne stupade, och kröpo närmare hvarandra, som hade deras ångest minskats, då den ena märkte, hur den andra darrade. På samma sätt med armarne hårdt lindade kring hvarandras axlar sutto de under natten och slöto bländade ögonen, hvar gång eldpelarens röda sken färgade himlen på en större omkrets än vanligt.

Hela natten varade det fruktansvärda skådespelet, först vid dagens inbrott upphörde eruptionerna alldeles. Efter elden följde lätta rökmoln, hvilka i sin ordning efterträddes af hvit, fuktig imma, som morgonbrisen skingrade åt alla väderstreck.

Vid middagstiden reste sig Lind ur sin sittande ställning och sade.

— Det ä’ allt … — Han hade knappt fällt sitt yttrande, förrän han kände det som en förolämpning mot högre makter att hafva vågat höja rösten nu, men isen var bruten och för första gången på ett dygn såg han bort mot vulkanen, som upphört att hota. Halft trotsigt, halft skygg skakade han af sig den förlamande domningen, det var nog ingen fara längre och därmed tillade han med något af sin forna trygghet i rösten. — Räddade för den här gången.

Miss Elisabeth lät honom hjälpa sig på fötter och stödd mot hans arm stod hon en lång stund utan att kunna göra sig reda för hvad som tilldrog sig inom henne. Hon var befriad från en börda, men skulle ej andra, tyngre än att hon orkade bära dem, läggas på hennes skuldror? — Hon hakade sig fast vid Linds arm och sökte hjälp hos honom, han var starkare än hon, ty han grubblade ej.

Djurflocken var redan skingrad, endast ett par fåglar svagare än de andra hade trampats ned och lågo döda på gräsmattan.

— Lif är nåd, sade hon sakta, då hon såg dem.

En half timme stodo de båda människorna och blickade frågande i samma riktning. Nej, elden hade slocknat, rökmolnen voro skingrade, vulkanen sof. Då gingo de säkra på sin sak hand i hand åt grottan till. Det var något, som först och främst dref dem dit, det ställe, där de tillbragt så många dagar och nätter, var dem för kärt att ej blifva deras första tanke.

Bäcken syntes dem stridare än under gårdagen och ett längre stycke af dess ena strand hade rasat, så att den blifvit bredare från skogen till mynningen. Sandslätten, där de först landat, var oförändrad, men åsen bakom densamma föreföll kortare och lägre än förut.

— Se, sade Lind, då de hunnit dit — härifrån och bort till grottan har stranden sjunkit i hafvet.

Miss Elisabeth nickade tyst, hon hade sett.

De klättrade vidare öfver stenblocken och blickade skrämda ned mot hafvet, som numera plaskade mot en klippstrand, där förr en sandslätt utbredt sig. Enligt hvad de under sin brådskande färd iakttogo, var ingenting annat förändradt, men det var tillräckligt att göra dem eftertänksamma. Nedanför grottan fanns blott en sandremsa högst tjugo fot bred kvar, utanför den syntes stranden stupa tvärbrant i böljorna. Men upp till grottan var en bred väg banad, sluttningens ihåligneter hade fyllts med nedrullade stenar och där sådana förut stängt vägen, så att de måst göra långa krokar kring dem, funnos nu jämna ytor, naturkrafterna hade beröfvat dem en del af den mark, de vant sig vid att trampa, men liksom på lek i ersättning gifvit hvad de själfva aldrig skulle lyckats fullborda. Lind skyndade snabbt uppåt den nya stigen, medan miss Elisabeth dröjde nedanför. Hon såg honom luta sig ned och gå in i grottan. Strax därefter kom han tillbaka och ropade.

— Här inne tycks ingenting ha händt, hvarenda sak står orörd på sin vanliga plats.

Hon ilade upp till honom och trädde in i grottans halfskymning, som om hon velat omfamna hvarje föremål där. Hon hade hela tiden fruktat, att ej finna något kvar af deras bostad och intet var ens rubbadt. Tårarne stego upp i hennes ögon, det var något, som brast och dog inom henne, medan något nytt och stort föddes och började växa.

— Vårt hem, sade hon — vårt hem. — Sedan räckte hon honom ena handen och han skyndade sig att fatta den sägande som hon.

— Vårt hem.

Deras ögon sökte hvarandra och öfver dem lade sig en fuktig dimma. Det var som om bägge tyst bedt om något och lika tyst lofvat det utan att de ännu visste, hvad de ville.

Då slog hon armarne kring hans hals och kysste honom på munnen. Han var den starke, räddaren, som burit henne genom många faror — och hon ville ej vara ensam längre.

Han blef ej det minsta förundrad öfver hennes kyss. Han omfamnade henne och besvarade kyssen, icke som en ung, lidelsefull älskare, utan med den mogne mannens lugn men också med hans kraftiga, beskyddande värme. Sedan lyfte han upp henne på sina armar och bar henne in i grottan, och hon tryckte sig fastare intill honom alltjämt med det blida, drömmande leendet på läpparne.

Utanför hvälfde sig himlen klar och hög utan ett skymmande moln, solen tycktes stråla med större glans, hela ön drog ett djupt, befriande andedrag efter jättekampen, som skakat dess grundvalar, och allt log på samma sätt som kvinnan, vekt och hängifvet, ty allt visste, att ingen slår så hårdt som naturen, men att heller ingen så mildt läker såren och botar refvorna.

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

Ungefär ett år efteråt födde kvinnan en son och under loppet af det nästa året födde hon en dotter.

---