Hoppa till innehållet

Paradiset/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  IV.
Paradiset
av Gustaf Janson (1866–1913)
VI.  →


[ 53 ]

V.


Först skars mörkret längst öster ut i tu som af en skarp knif och en smal strimma uppstod i det ogenomträngligt svarta utan djup. Sedan följde en ljusning, liknande återskenet från en på ofantligt långt afstånd glimmande eld, en aning af någon svag ännu ej namngifven färg. Så kom det plötsligt mäktigt guldgult in i den bleka färglösheten, yra gnistor började spraka där horisonten mötte hafvets yta och ett litet rosenrödt moln aftecknade sig oväntadt mot den tunga bakgrunden. Natten var ej död ännu, dagen låg ofödd och väntade bakom det obekantas förlåt. Plötsligt rämnade det draperi, mörkret hängt framför solen och liksom från en ofantlig raketkista stego tusentals ljusstrålar åt alla sidor upp från världsalltets centrum. Det höll på att blifva dag, men än bet sig mörkret envist fast i vinklar och vrår.

Ett par minuter till och ljuset vräkte i allsmäktig vrede öfver nattens vågspel att vilja leka härskare öfver en half planet mörkrets rifna flikar åt sidorna och dagen steg daggfrisk och fager ur hafvets sköte.

På afstånd ljöd ett entonigt skvalpande ljud utan höjning eller sänkning, en tröstlös suckan och kvidan i monoton oändlighet, ett evigt enahanda, som hvarken ägde början eller slut, som alltid var detsamma och dock ständigt verkade nytt. »Plask, kluck, plask, kluck», lät det och doft brusande rullade outtröttliga vågor öfver korallrefven, hvilka likt en gördel omgåfvo ön. Det var böljorna, som sjöngo sin melodilösa hymn till ledsnaden utan afbrott, utan brådska dygnet om, månader, år, evigt.

Lind vaknade bredvid jollen, sträckte de styfnade lem[ 54 ]marne från sig, gäspade och gnuggade ögonen. Till en början hade han ytterst svårt att fatta, hvar han befann sig och blinkade sömndrucken mot solen. Han ref sig yrvaken i sitt tofviga hår, gäspade än en gång och sade undrande.

— Bränningar. — Hans blick sökte förklaringen till den enformiga tonbildningen, som en mild morgonvind outtröttligt bar det till hans öron, och när han reste sig, kom han med ens ihåg allt. Dragen blefvo allvarliga och lutad mot jollens reling såg han sig med tydlig fruktan i ögonen omkring. Hans af sjömanslifvet skärpta sinnen funno genast lösningen, och som om han konstaterat ett obestridligt faktum — som det ju ock var — upprepade han sitt nyss förut helt mekaniskt fällda yttrande. — Bränningar.

Lind stod en lång stund nästan bedöfvad och väntade att få höra en ny ton spela in i jättekonserten, som hafvet utförde obekymrad om ifall åhörare funnos eller ej. Men ingenting annat än det oafbrutna dånet förnams och en beklämmande känsla lade sig öfver hans själ och kom honom att känna sig så bedröfligt liten, att han velat gråta åt sig själf.

Med halft våld slet han sig från det mäktiga intrycket; han var ju människa och som sådan böjd att öfverskatta sig och sitt. Dessutom hade han annat att tänka på, och hafvet i alla dess skiftande gestalter var ingenting nytt för honom. Orolig såg han sig omkring, som om han fruktat att göra idel obehagliga upptäckter, men efter hand jämnades dragen ut och han icke gillande. Allt var ungefär så, som han väntat det, och därmed började han orientera sig på den plats, dit ödet slungat honom.

Hans ögon famnade först en gördel af vågskvalp, där oceanen med regelbundna mellanrum lik en sofvandes barm lyfte sig mot korallrefven, slösade bort sin omätliga styrka och som på lek började om och om igen, utan ifver eller vrede, endast därför att den ägde så ofattligt mycket kraft. När Linds ögon lupit kring hela periferien af det cirkelsegment, de kunde omfatta, gjorde han kretsen mindre. Innanför bränningarne var en vik med lugnvatten så genomskinligt, att blicken nådde dess hvita botten, där brokiga musslor lågo strödda och öfver hvilka stora fiskstim i alla regnbågens färger kilade af och an.

Lind nickade om igen; de där skulle det nog ej blifva [ 55 ]svårt att fånga. Sedan förminskade han blickens omkrets än en gång, lät ögonen löpa utefter strandens buktande linje och gjorde på en höft ett öfverslag af, hur långt floden möjligen kunde stiga.

— Tusan i det, sade han högt och skrattade till — om jag lagt mig på andra sidan jollen, hade jag vaknat genomvåt för en timme sedan, ifall jag vaknat mer. — Därpå skakade han förargad sitt hufvud, det blef nödvändigt att draga båten längre upp på land, så vida den ej skulle flyta bort, när det blef blåst härnäst. Lind spottade i näfvarne och tog ett släng tag i relingen men öfvergaf försöket. Han kände sig matt och rådbråkad och i stället för att spilla sina krafter på sådant, som mycket väl kunde göras sedan, fortsatte han med sin granskning.

Stranden höjde sig snedt uppåt för att på andra sidan den lilla bäcken, som räddat honom från att brännas ihjäl af törst, bilda en gräsbevuxen slätt, begränsad af en skogsdunge. De närmaste träden stodo betydligt lägre än de bakom befintliga, de höjde sig terrassevis öfver hvarandra i tre olika afdelningar. Främst en rad smärta, palmliknande träd med raka stammar och yfviga kronor, efter dem följde ett bälte af grofva, knöliga resar med bisarra grenar och mörk grönska och högst upp vidtog i oordnade hopar en hel skog af busk- och klängväxter, bortom hvilkas saftiga bladverk skrofliga, nakna klippor höjde sig.

— Ser min själ ut som en vulkan, konstaterade Lind. — Jag undrar … Nej, nu ä’ jag för hungrig att tänka på annat än mig själf. — Han hejdade sig tvärt och stirrade häpen mot bäckens andra strand, hvarifrån ett prasslande ljud förnummits och där buskarne våldsamt rördes, som om en tung kropp försökt tränga sig fram.

Nästa sekund befann sig Lind hopkrupen bakom jollen och höll i handen en yxa, som nyss legat däri. Den för vilden så väl som den civilicerade människan gemensamma första impulsen hade kommit honom att intaga försvarsställning. Han visste ingenting, därför var han beredd på det värsta, ty den bildning, som fallit på hans lott, hade endast lärt honom att misstro. Nedhukad bredvid jollen och med yxan beredd till ett dråpslag spejade han försiktigt bort åt bäcken.

Tvänne svin kommo grymtande fram ur buskarne och gingo, skubbande sig mot hvarandra, ned till bäcken.

— Stora ä’ de då inte, tänkte Lind och iakttog dem [ 56 ]från sitt gömställe. Omedelbart därefter bleknade han, medan kallsvatten fuktade hans rygg, så att tröjan klibbade fast därvid. Han hade börjat undra, om de voro tama eller icke. Och den ena tanken födde den andra. Voro de tama funnos människor i närheten. Lind darrade i hela kroppen, då han erinrade sig några historier från frivakterna i skansen. Pat O'Halloran var med en gång, när de fördömda svartingarne öfverfallit en båtbesättning, som rott i land för att hämta vatten, och mördat tre man, innan kamraterna hunnit komma dem till hjälp. Hågkomsten af denna berättelse förde flera liknande med sig. — Jo, jo, lida skeppsbrott, svälta och räddas för att blifva slaktad som ett osjäligt kreatur, det var nog slutet på visan. — Lind bet ilsket ihop tänderna lika mycket öfver sin egen fruktan som af raseri öfver ovissheten om sitt blifvande öde. Han var en modig karl, som utan att blinka sett mer än en fara i ögonen, men att från ett bakhåll skjutas ihjäl som en skabbig hund, det retade och gjorde honom feg på samma gång.

De bägge svinen drucko sig otörstiga, vältrade sig sedan på stranden och lekte en stund för att tvärt upphöra därmed och blinkande glo på något, som väckt deras undran.

Lind kröp litet längre fram och märkte, att miss Elisabeth vaknat och stod upprätt tjugo steg från honom, äfven hon förundrad betraktande de första af öns inbyggare, hon skådat.

En kort stund stodo människa och djur midt emot hvarandra, så läto svinen höra en missnöjd grymtning, hvarpå de vände och snabbt flydde in åt skogen. Människans närvaro hade stört friden och väckt deras rädsla.

Miss Elisabeth log åt deras rörelser, hvilka hon fann löjligt klumpiga, och kom sedan ned till jollen, bakom hvilken Lind rest sig, alltjämt med yxan i handen.

— God morgon! hälsade hon och Lind bugade sig djupt samt svarade med en fråga, hur hon sofvit; sedan tillade han halft för sig.

— Undrar just om det finns tvåfotingar med i närheten?

Miss Elisabeth förstod ej hvad detta kunde innebära, men hans röst ljöd för orolig att ej väcka hennes nyfikenhet.

— Tror ni …?

[ 57 ]— Man kan aldrig vara säker, inföll han brådskande. — Jag har inte en aning om hvar vi hamnat.

Hans med onödigt låg röst framställda förmodan jämte hans nedhukade ställning bakom båten skrämde henne.

— Har ni märkt något misstänkt? frågade hon hviskande.

— Nej, inte än, men … ja, vi hålla oss väl på den här sidan bäcken så länge, det ä’ kanske säkrast. — Han kände efter att knifven satt löst i slidan och med yxan under armen gick han beslutsamt till höger mot udden som på denna sida begränsade viken.

— Hvart går ni, Lind?

— Jag ska bara upp på den där åsen ett slag. Jag måste se mig omkring lite’ grand, för att ingenting veta ä’ det värsta som kan hända. Finns det vildar här … nå ja, om det få vi tala sedan.

— Nej gå inte ifrån mig, Lind, hör ni, gå inte!

Han stannade obeslutsam men återtog genast sin afbrutna vandring.

— Jag måste ta’ rätt på, hvad vi ha att vänta, sade han.

Miss Elisabeth släpade sig långsamt efter. Nyss förut hade hon varit hungrig, men den skräck, som oväntadt fallit öfver henne, hade förjagat hvarje tanke på annat än den fara, som måhända lurade bakom närmaste buske.

Ungefär femtio steg från det ställe, där jollen tagit landfäste, höjde stranden sig, den fina sanden efterträddes af hvassa klippblock och pimpstensstycken nyckfullt strödda öfverallt. På tvänne sidor omgafs sandslätten af en ås, som längst till höger tvärbrant stuppade ned i hafvet och där utanför fortsattes af ett korallref, hvars kam låg i jämnhöjd med vattenytan. Lind kringgick de första klippblocken, kröp försiktigt uppför höjden och med handen hårdt knuten om yxskaftet, som hade han blott väntat nya faror, spejade han nedåt.

Höjden stupade brantare på denna sida och nedanför fanns ingenting annat att se än en smal, hvit sandremsa, där en mängd brandgula och röda krabbor lågo och solade sig.

Lind steg upp och gick vidare, sedan han lugnande vinkat åt miss Elisabeth. Han kände hvarken hunger eller törst längre, en nyfiken oro dref honom rastlöst framåt. Han beslöt att följa stranden tills vidare för att om möj[ 58 ]ligt få ett begrepp om, hur stor den ö, där de funnit räddning undan hafvets rofgirighet, var. Han skyndade raskt utför sluttningen och beträdde den ungefär två hundra meter långa sandremsan, som efter hvad han såg tvärt slutade vid en annan ås, bestående af en samling mörkbruna, splittrade block. Han klef omkring bland krabborna, hvilka knappt syntes ha en aning om hans närvaro och ej rörde sig ur stället, då han kom dem för nära. Hans vanliga säkerhet höll på att komma åter, ty fastän han redan gått så långt, att platsen för nattlägret ej syntes mer, hade ej ett spår af fara märkts.

Då Lind nått öfver hela sandfältet och stod vid foten af den ås, som på nytt stängde hans väg hade miss Elisabeth hunnit uppför den höjd, han lämnat för en stund sedan. Hon följde honom ängsligt med ögonen och som hon ej visste, hvad hon borde göra eller icke göra, satte hon sig marken och väntade. Hon var hungrig och rädd. Stundom glömde hon allt annat för att se sig omkring efter något ätbart och nästa sekund tog rädslan öfverhand och kom henne att till det yttersta anstränga sina sinnen för att urskilja steg eller ljudet af röster. I sådana ögonblick stod det klart för henne, att hon undsluppit en fara blott för att råka i en ännu större, och hållande andedräkten kröp hon ned bland stenarna för att gömma sig. Så vek hennes fruktan å nyo för hungern och hon satte sig upp och lät blicken glida öfver omgifningen. Det fanns ingenting annat att se än sandslätterna på bägge sidor, bergåsen bakom henne och längst borta skogen, hvars praktfulla färger skänkte hennes inflammerade ögon en kort stunds hvila. Och framför henne låg hafvet, öfver hvilket morgonsolen droppade guld och där glittrande böljor lekte ystra lekar, medan bränningarne sjöngo sina dystra sånger.

Miss Elisabeth kände, hur tröttheten lamslog hennes känslor, söfde rädslan och förvandlade hungern till en svag värk, som med regelbundna mellanrum drog ihop hennes tomma inälfvor. Utpinad kröp hon ihop under en sten, där litet skugga fanns, slöt ögonen och somnade in i en lätt slummer, hvarur hon oupphörligt vaknade för att skrämd blicka upp och sedan åter somna in en kort stund.

Under tiden klättrade Lind uppför den andra åsen. Hunnen halfvägs fann han en håla med trång öppning och cirka fem meter djup. Han nödgades huka sig ned [ 59 ]för att kunna se in däri och när han funnit den torr och tillräckligt hög, tänkte han, att den skulle passa utmärkt till bostad under regniga nätter. Efter denna flyktiga undersökning bar hans färd vidare uppåt och när han stod på bergkammen såg han, att stranden några tusen fot längre bort efter ett par mindre bukter åter krökte mot vänster. Men midt på denna strand reste sig en sockertoppformig kägla mot skyn och från dess spets strömmade oafbrutet en tunn dimma, som vaggade af och an för vinden, tills den upplöstes i intet och försvann.

— En vulkan, tänkte Lind och rädslan, som varit på väg att dunsta bort, kom tillbaka på nytt. Allt ovanligt skrämde honom och de små råkmolnen, hvilka stego upp som ur en skorsten gjorde honom tvehågsen. Han blef torr i halsen, då han erinrade sig någon berättelse om en ö, som försvunnit lika oväntadt som den uppstått, en ö, hvars historia ingen hunnit skrifva och som med sin trolösa grund narrat flere sjöfarande i fördärfvet. Efter en kort stund lugnade han sig dock. Hans sunda bondinstinkt sade honom, att en ö med hundraårig skog — för att trösta sig ansåg han det vara sin skyldighet att uppskatta skogens ålder till minst hundra år — och på hvilken lefvande varelser funnos före honom, ej var från gårdagen och säkerligen ej skulle sjunka i morgon.

Han läskade sin torra gom ur en grop, fylld med friskt regnvatten, och gick vidare rätt mot vulkanen. Litet emellan tvingades han göra långa omvägar kring djupa rämnor, som skuro sönder berget i alla riktningar och i hvilka tusentals sjöfåglar redt sina bon. Alldeles som krabborna för en stund sedan visade fåglarne ingen skygghet för vandraren utan flögo tätt intill honom liksom för att taga i betraktande detta nya, märkvärdiga djur, hvars rörelser måtte förefallit dem underbara.

Lind smålog belåtet. Krabbor, fisk och fågel funnos i öfverflöd; svälta skulle de således slippa. Men med denna tanke infann sig äfven hungern. På måfå slungade han yxan mot en grupp fåglar, hvilka hvilade några steg från honom. En träffades, men de andra rörde sig knappt ur stället. De lade hufvudena på sned, utstötte några hesa ljud, förmodligen ett uttryck för deras undran öfver kamratens öde, och sågo ömsom på hvarandra, ömsom på Lind. Han gick raskt närmare, tog upp sin yxa och den dödade fågeln, men visste ej hvad han skulle göra med densamma, [ 60 ]ty rått kött ville han ej äta. Först blygdes han öfver sin onödiga grymhet, ty det var en lefvande varelse han i sin tanklöshet beröfvat lifvet, men så ursäktade han sig med, att han skulle äta upp den sedan. Och därför tog han den i handen och efter att litet noggrannare hafva undersökt en strandplatå, där en hop taggiga buskar växte, vek han af mot vänster och gick inåt ön.

— Här skall signalstången resas, sade han högt. — Ser jag inte galet ä’ den här fläcken näst vulkanen öns högsta punkt.

Det mörkbruna, förvittrade berget sträckte sig längre inåt ön än Lind trott. Först efter en halftimmes vandring öfver den ofruktbara marken trampade hans fötter bland gräs; han stod vid skogen. Han stannade och pustade ut, ty han kände sig trött och öm i lederna. Ett ögonblick funderade han på att vända om och gå samma väg tillbaka, men nyfikenheten dref honom framåt, det ovissa höll hans nerver i spänning och gaf honom krafter, medan instinkten hviskade, att styrkan skulle svika, så snart begäret efter visshet ej längre sporrade honom. Innan han trädde in i skogen, tog han märke på solen och kraterns topp och gick sedan vidare med lugnet hos en egendomsägare, som första gången tager sitt nya gods i besittning.

Men hans lugn försvann snart inför en ny öfverraskning. Han beträdde oväntadt en trampad stig och den fruktan för människor, han med så stor möda lyckats öfvervinna, infann sig å nyo. Hade han misstagit sig eller …? Han stack in den döda fågelns hals under lifremmen och gick beslutsamt vidare, ty han hade insett, att ovissheten var farligare än något annat, och nu ville han veta, ifall skogen gömde fiender eller icke.

På båda sidor omgafs han af en ogenomtränglig vägg, skiftande i alla nyanser från mörkaste till ljusaste grönt. De mörka buskarnes grenar voro grofva och knöliga med breda, läderartade blad, och på detta underlag hvilade de andres smala stänglar med sin matta grönska i alla schatteringar, ett broderi så färg- och formfulländadt, att Linds ögon aldrig skådat dess make, och han hade likväl sett mycket. Ur detta mer än manshöga virrvarr af blad och grenar höjde sig raka trädstammar, hvilkas kronor flätats in i hvarandra och mellan hvilka taggiga lianer slingrade sig likt tågvirket på ett skepp efter storm. Och öfverallt hoppade och kvittrade brokiga fåglar, hvilkas nyfikenhet [ 61 ]var så stor, att de litet emellan slogo Lind i ansiktet med vingarne, då de fladdrade förbi honom. Ifall han varit en bättre iakttagare, skulle ensamt denna omständighet sagt honom, att troligen ingen mänsklig fot före hans båda beträdt ön, men en dylik tanke föll honom aldrig in. Nedhukad, med krokiga knän och ängsligt spejande framför sig följde han gångstigen, hållande yxan färdig till anfall eller försvar.

När han följt stigen ett par hundra steg, hejdade han gig hastigt, en ilsken hväsning ljöd varnande från buskarne till höger. En hel minut stod Lind orörlig och med återhållen andedräkt väntande att få se den varelse, från hvilken ljudet kommit. Slutligen förlorade han tålamodet och tog ett steg fram, men blott för att genast draga sig tillbaka. Ur snåret glimmade tvänne otäcka, gulgröna ögon, medan ett underligt formadt hufvud på en kort hals rörde sig af och an, så att bladverket prasslade ofvanför detsamma. Linds första rediga tanke var att vända om och fly, men till sin förfäran kände han, att krafterna höllo på att svika honom. Han var ej nu den gamle vanlige Lind, utan en svag, utsvulten stackare med skälfvande nerver och slappa muskler, hvilka ej på länge skulle återvinna sin forna spänstighet och styrka. Vissheten om hans hjälplöshet gjorde honom feg och på samma gång började ett doft, oredigt raseri sjuda inom honom. En hel mängd olika tankar korsade hvarandra blixtsnabbt i hans hjärna, hvars klarhet aldrig varit större än just nu. Han förbannade tyst sin envishet att gå hit, i dag var det ju alls icke nödvändigt, och samtidigt undrade han, ifall det fula hufvud, han såg, tillhörde en orm eller ett farligt rofdjur.

Och alltjämt rörde det platta hufvudet sig bland buskarne, hvars blad prasslade som en själaringning därvid, under det att den hemska hväsningen ljöd, så ofta han vågade blinka. En stund, lång som en evighet, tyckte Lind att han stått där orörlig och bidande, hypnotiserad af de gula ögonen med sin elaka, frågande blick. Då tog han mod till sig och med yxan höjd gick han rätt mot fienden. Modet, som i de flesta fall icke är annat än en till sin spets drifven fruktan, sporrade honom, och raseriet öfver den ihärdiga otur, som han inbillade sig förfölja alla hans steg, sköt på. Han handlade under trycket af en ursinnig förtviflan och tänkte blott, att skulle han dö, var det så godt att slutet kom med ens.

[ 62 ]Det prasslade och rasslade i buskarne, grenar knäcktes och synen var borta, innan Lind hunnit fram. Han tog ut stegen och högg till på måfå utan att träffa annat än kvistarne bredvid sig. Och omedelbart följde reaktionen, knävecken veko sig som när en fällknif slås ihop och darrande i hela kroppen, så att tänderna hackade mot hvarandra, stapplade han några steg för att söka sig ett stöd. I denna stund hade en svag vindpust förmått fälla honom till marken. Men just då nådde han till en vägkrökning och såg anledningen till sin fruktan. Lind brast ut i ett konvulsiviskt gapskratt, som skakade honom från ofvan till nedan. Framför honom vältrade sig i brådskande flykt en lång rad jättestora sköldpaddor. De klumpiga djuren störtade utför den sluttande vägen, körde ihop med hvarandra, törnade emot buskar och stenar, gåfvo emellanåt från sig det hväsande ljudet och ilade undan, så fort deras korta ben och oviga kroppar tilläto det.

Fortfarande skrattande, så att tårarne kommo honom i ögonen, räknade Lind ett trettiotal, af hvilka flere voro minst en half meter breda öfver ryggen. Och när de sista skymdes bort af en ny krökning och han ej längre såg deras stora, glasartade ögon, följde Lind efter dem. Hans säkerhet hade vändt åter och med den följde äfven krafter att fortsätta upptäcktsfärden öfver ön; skrattet hade lifvat upp honom och gifvit nerverna ny spänstighet, men framför allt gjorde vissheten om, att hans fruktan nyss förut varit onödig honom kallblodig; och gent emot de oformliga djuren kände den uthungrade matrosen sig gränslöst öfverlägsen.

Sköldpaddornas väg — Lind visste nu, att de och inga andra trampat den — slingrade sig i hundratals olika bukter upp till en liten högslätt, i hvars midt en klar källa porlade. Lind fann snart en grop, där en eller flere af dem lagt ägg, och som han af gammalt kände, att de dögo till föda, krafsade han fram några stycken, knackade hål på dem och drack ut innehållet. Ett tjog andra tog han med sig i mössan och fickorna samt slog in i den riktning, han antog vara kortaste vägen till det ställe, där miss Elisabeth väntade hans återkomst. Ett enda uppehåll gjorde han för att skära sig en bastant påk af ett tungt träslag, sedan drog han hvisslande vidare på sin färd.

Ifall Lind varit en mer bildad människa skulle han säkerligen förundrat sig öfver sina oupphörligt skiftande [ 63 ]stämningar, men med ett barns tanklöshet trafvade han framåt utefter sköldpaddornas väg. Han hade alldeles förgätit sin rädsla för en stund sedan och tänkte ej på annat än att så snart som möjligt hinna hem. Han sade verkligen hem, eftersom han var van att använda det ordet, då han befann sig på landbacken. Men mest af allt funderade han på något annat, som, ju närmare han nalkades detta »hem», började sysselsätta hans tankar.

— Hur mycket ämnade miss Elisabeth gifva honom, när de väl blifvit räddade? — Han började med tjugofem pund, det var en stor summa för honom, men ökade småningom belöningen till hundra pund. — Tänkte han rätt på saken, var hundra pund ingenting för henne; fadern var antagligen mycket rik och frikostig i förhållande därtill, och … och nog förtjänade han sina hundra alltid.

Lind höll mössan med äggen försiktigt framför sig, så att de släta, kalkartade skalen ej skulle stötas sönder vid någon ovarsam rörelse. Och som en bisvärm surrade det i hans hjärna: — hundra pund, gamle gosse, din lycka är gjord. — Ja, ja, så utsvultna som de varit, så som de lidit i hvarandras sällskap … För tusan! utropade han plötsligt — kanske hon svälter ihjäl, medan jag drifver omkring här. — Han föll in i en jämn lunk och sprang upphettad vidare. Han erinrade sig, att miss Elisåbboth sett svag och sjuk ut på morgonen, då han lämnat henne. Tänk om hon skulle dö här, innan ett förbiseglande fartyg funnit dem, om … Lind ökade farten. För honom representerade miss Elisabeth ett helt kapital och hennes lif var honom i denna stund dyrbarare än hans eget. Och nu låg hon nog där borta på stranden och tänkte ondt om honom, sådana där fina mamseller äro så märkvärdigt ömtåliga. Antag att hon skulle dö här, dit de slungats, och han sedan togs upp af ett fartyg en fattig, halft förvildad matrosdjäfvul utan annan utsigt än att på nytt börja slant för slant spara ihop resterna af sin skrala hyra och sända det till en mager käring och ett par linhåriga, glupska ungar hemma i Bohuslän.

Lind blef ursinnig, då han tänkte sig denna möjlighet och sprang fortare. Det han under vanliga förhållanden utan tanke på ersättning skulle gjort för hvem som hälst, blef nu, sedan miss Elisabeth genom sitt löfte frestat honom till större nit, i hans ögon en ofantlig välgärning, som svårligen kunde betalas med … med mindre än hundra pund.

[ 64 ]Plötsligt stannade han och bet hårdt ihop tänderna; han hade sprungit rätt mot en lian och stuckit sig på dess taggar. Och samtidigt slog honom en ny tanke och pressade fram svetten på hans bleka panna. Hvad hade han egentligen gjort för att våga hoppas på den utlofvade belöningen? När han i feberyrsel slösade bort sina sista krafter på att ro till ön, brydde han sig icke det minsta om kvinnan i båten. Förargad öfver denna dumma tanke, som bitit sig fast vid honom och ej ville låta sig aflägsnas, ansträngde han sig för att hitta på handlingar, hvilka ställde hans gärning i en fördelaktigare dager. — Du bar henne ned i jollen, då »The Eagle» sjönk, hviskade egennyttan triumferande. — Ja, men du gjorde det till hälften sinnesfrånvarande, invände rättskänslan. — Bullret och skräckscenerna kring dig kommo ditt hufvud att svindla, det var den sista resten af din vana vid disciplin, som åstadkom allt detta. Du vågade helt enkelt icke annat, ty ända tills jollen stött ut från ångarens sida, fruktade du att möta den, som gifvit dig befallning att vaka öfver kvinnan. — Äh, svarade Linds praktiska förstånd, — det vet hon inte, hon skall heller aldrig få veta det. — Äfven här långt utanför civilisationens råmärken fortsatte penningen, som äger förmågan att draga fram allt fult och smutsigt hos individen, sitt förstörelseverk och förvandlade en präktig karl till en sniken lögnare. — Jag ska’ hela tiden vara så fena å’ artig, att hon ska’ betala mig bara för det, sade Lind och log belåtet åt sin förslagenhet. Och därmed sprang han vidare.

Öfver honom hvälfde sig trädens kronor och utestängde solens strålar, så att en dämpad dager med sval skugga rådde. Lind gaf knappt akt på, att buskvegetationen länge sedan försvunnit och att marken var bar, icke ens ett grässtrå stack upp ur den feta, luckra myllan; endast trädstammarne stodo likt pelare i en ofantlig tempelsal. Ett par gånger funderade han på att vika af mot bäcken, som brusade till vänster om honom, men lianerna, hvilka klättrade upp öfverallt, stängde vägen, och han måste följa sköldpaddstigens nyckfulla krokar. Det egendomligt högtidliga brus, som fyllde skogen, gjorde honom beklämd till sinnes. Han erhöll en förnimmelse af, att han icke handlat rätt i minst ett afseende, och han önskade blott att så fort som möjligt komma ut ur skogen, hvars stolta höghet verkade nedslående och lät honom känna sin egen litenhet. [ 65 ]Han ökade stegens längd och sökte göra sig blind och döf för allt kring sig.

Under färden märkte han som i en dröm ett par småväxta getter, hvilka med ögon vidgade af undran stirrade efter honom. Men han gaf sig ej tid att akta på något, hans nyfikenhet var bortblåst och fruktan hyste han endast för att gå miste om den belöning, som vinkade i ett aflägset fjärran.

När han andtruten och trött ändtligen stod bredvid jollen, tyckte han, att miss Elisabeth var ohyggligt utmärglad och blek. Förut hade han ej brytt sig därom, men nu antog allt, som rörde henne, jättelikt skrämmande proportioner.

Hon hade legat en timme på stenåsen, sedan hade törsten jagat henne ned till bäcken och därifrån hade hon krupit till jollen och sjunkit ned i dess skugga.

— Hur är det, miss? frågade Lind och sökte göra sin röst så medlidsamt vänlig som möjligt med det resultat, att den blef gnällande som en gammal gummas spruckna organ.

Miss Elisabeth höjde mödosamt på ögonlocken utan att svara.

— Herre gud, lilla miss, ä’ hon sjuk å’ lessen, fortfor Lind på samma sätt som förut. — Ja ja, hvem kan inte bli det efter hvad vi två gått igenom! Men släpp bara inte taget utan …

— Hvarför talar ni i den där tonen? afbröt hon retligt.

Lind hejdade sig förvirrad. Han hade trott sig göra väl och ämnade börja sin tjänstgöring för hundra pund längre fram med detta inställsamma gnällande, och nu upptogs det på ett sätt, som han alls icke väntat.

— Hm! hostade han brydd. — Ni ser så sjuk ut, miss, så …

— Ja, jag är sjuk, afbröt hon onådigt. — Men jag är intet lindebarn. — Stämmen var onödigt skarp och för att med ens anvisa honom hans rätta plats i förhållande till henne, tillade hon befallande: — Gif mig något att äta! — Hon vände sig bort och såg ut öfver hafvet, där bränningarne gnolade sin monotona melodi, hon var nöjd med sin visade fasthet. Den bildade kvinnan af en högre kast hade stigit högt öfver grofarbetaren med de valkiga händerna; två personer, som slumpen liknöjdt vräkt upp på en öde strand, hade bildat ett nytt samhälle med alla ett dylikts attribut, med öfver- och underordnade.

[ 66 ]Litet snopen öfver sin tafatthet gick Lind till jollen och började söka däri. Han visste, att en tom vattenankare jämte några buntar tändstickor funnos under aktersta toften och dessa saker kommo honom nu väl till pass.

Snart flammade en munter eld i lä om båten. Sjömän äro alltid händiga, och Lind, hvilken börjat sin bana som kock på en slättoppare från Lysekil, plockade och stekte den döda fågeln. Själf åt han däraf med god aptit, men miss Elisabeth fann den seg och tranig. Sköldpaddsäggen smakade henne bättre, men hon förmådde ej förtära mer än ett par stycken.

— Ja ja, sade Lind — ni ä’ alldeles för utsvulten, att orka äta än, men det blir väl bättre sedan.

Hans försök att trösta henne, mottogs med vresig tystnad. Hela förmiddagen visade hon sig tvär och surmulen, men Lind blott skrattade i mjugg däråt; hon var en fin dam, och sådana hade han alltid ansett konstiga. Dessutom väntade ju belöningen, som skulle godtgöra allt, och för hans naiva bondsjäl stod det klart, att tvärhet och nycker voro bevis på god ton. Allt var således som det borde vara.

Trött och sönderbråkad efter sin färd genom ön, sof han bort några af de varmaste timmarna i Jollens skugga. Då han vaknade, yrade miss Elisabeth i full feber och fantiserade om ett förfärligt stort djur, som krupit öfver hennes fötter. Lind förstod, att en af de gula krabborna skrämt henne, men då hon hvarken tycktes höra eller se, upphörde han snart med sina försök att lugna henne. Hans gamla bekymmer att hon skulle dö, vände åter med fördubblad styrka, och han insåg, att hon, trots sina protester för en stund sedan, måste vårdas som ett litet barn. Lind grubblade länge öfver, hur man egentligen borde ansa dylika små stackare, och kom slutligen till det resultat, att han i detta fall var lika hjälplös som de.

— Ja, det går väl bra, mumlade han tvekande inför sin egen okunnighet — det går väl så småningom. Han var ännu full af hopp och förtröstan, och det hjälpte honom förbi de första svårigheterna. Och så fanns det en hel mängd saker att göra, han hade sannerligen ej tid att grubbla sig nedslagen. Han reste sig och såg efter hvarmed han skulle börja. Jovisst! Jollen bands vid en påle, som han högg vid bäcken och med stor möda dref ned i [ 67 ]marken, och efter en noggrann undersökning, som skänkte honom stewardens kavaj, i hvars fickor lågo ett segelgarnsnystan, en fällknif, en svartbränd pipa, litet röktobak och en hel kardus tuggtobak, kände han sig styf i alla leder. Han förstod, att det ännu skulle dröja en tid, innan han återvunnit sina krafter, men han knotade icke däröfver, det hade kunnat gå värre.

Och eftersom han ej hade annat att göra, satte han sig på marken för att riktigt grundligt öfvertänka ställningen. Han var långt ifrån glad öfver sin belägenhet, men med mindre utvecklade naturers förmåga att finna sig i de flesta omständigheter, intalade han sig, att ett lyckligt slut på deras tillfälliga — han lade särskild vikt å ordet tillfälliga — fångenskap ej gärna kunde vara långt aflägset. Det största bekymret var och förblef miss Elisabeths sjukdom. När hon blef frisk — och det dröjde väl högst några dagar — följde säkerligen resten af sig själft.

— Hä hä hä, log han bredt och lade in en försvarlig buss af den mördade stewardens tobak — det reder sig nog.

På eftermiddagen gjorde han en tur till skogsbrynet och plockade mössan full af de gula, citronliknande frukterna. Själf fann han dem sura, men miss Elisabeth sväljde begärligt de bitar, han stoppade i hennes mun, och det gladde honom. Och när solen tillryggalagt tre fjärdedelar af sin båge kring himlahvalfvet, satte sig Lind bredvid jollen, tände pipan och drog ett par långa, mäktiga bloss.

— Det reder sig nog, sade han tryggt. — Här få vi väl vänta några dagar — han såg spanande bort mot horisonten — en vecka eller två. Å’ sedan — han brast ut i ett belåtet skratt — sedan far jag hem å’ köper mig en båt för pengarna å’ slår mig på fisket; har man bara något att börja med, kan en snart knoga ihop rätt bra med slantar.

Men försynen eller ödet, som vi ibland kalla den, log mildt åt sjömannens naiva drömmar om en framtid, som redan utstakats af det, som obevekligt styr hvarje människas lif och bestämmer den korta vandringens okända mål.