Pastor Hallin/11
← 10. |
|
12. → |
11.
Det var en tyst öfverenskommelse mellan
Ernst och adjunkten, att fru Hallin
icke behöfde veta af, att Ernst varit
ute på kvällen. D. v. s. det skulle
icke ha fallit någon af dem in att
berätta henne förhållandet.
Men när Ernst på morgonen kom ned till frukosten, kände han sig smått generad, nästan som om han gjort något, hvilket han icke hade lof till. Han märkte, att moderns ögon riktades emot honom med ett ängsligt, frågande uttryck, och han erinrade sig plötsligt uppträdet dem emellan den föregående aftonen. Hela natten hade han sofvit godt, och när han vaknade, tänkte han bara på aftonens samkväm. En angenäm, munter känsla fylde honom, och när han steg upp och såg ut genom fönstret, sken solen ned öfver snödrifvorna på domkyrkoplanen, och himlen lyste blå mellan almarnas grenar. Detta gjorde honom ännu mera lätt om hjärtat, och han gnolade glada melodier för sig själf, medan han knäppte ihop västen och ordnade halsduken framför spegeln.
Men när han nu mötte moderns blick, erinrade han sig med ens hela den föregående aftonen. Hans glada stämning försvann och lämnade rum för den oro och retlighet, som beherskat honom hela den föregående dagen. Han kom att tänka på den ovilja, han känt emot Simonson, hans häftighet emot modern, och hur hastigt han hade glömt altsammans vid glaset.
Han undvek moderns blick och tvang sig att säga godmorgon, som om ingenting passerat. Sedan satte han sig ensam till frukostbordet. I det Hallinska hemmet samlades man aldrig till frukostarna, utan hvar och en kom och gick efter behag.
Han åt frukost under tystnad. När han hade slutat, erfor han en obestämd lust att komma i ensamhet, och han tänkte med en känsla af otålighet på sitt lilla rum i Upsala, där han åtminstone visste, att han altid kunde vara ostörd. Han steg upp och gick fram mot dörren.
»Hvart går du?» hördes moderns röst inifrån förmaket.
»Upp på pappas rum,» svarade han och stannade tveksam.
»Vill du inte komma in till mig först?»
»Jo, gärna.»
Han gick in och satte sig.
»Jag undrar så mycket, hur det går med din sacerdotalpredikan,» sade fru Hallin.
Hans sacerdotalpredikan? Herre gud, skulle han nu börja på med att läsa och skrifva igen? Det var ju inte längesedan, han kom från universitetet.
»Det är ju en hel månad kvar, innan jag skall hålla den,» sade han motvilligt.
Fru Hallin såg ned på sitt arbete.
»Ja, men du har väl hunnit att tänka på den. Jag ville så gärna höra litet om, hur du tänkt att tar texten. Jag har redan läst den många gånger,» tillade hon. Det låg något nästan bevekande i rösten.
Ernst såg förlägen ut. Det kom ett otåligt uttryck i hans ansigte.
»Jag har nog tänkt på det,» sade han. »Men det är så svårt att tala om det, förrän jag har det på papperet.»
Fru Hallin såg upp och nickade. Det var ett gammalt uttryck i hennes ansigte, som pinade sonen.
»Jag skall vänta, tills du vill tala om det själf,» sade hon enkelt.
Ernst Hallin gick med en känsla af ånger upp på sitt och faderns rum. Det var honom en sådan outsäglig plåga, att han inte kunnat svara modern på annat sätt.
Han visste att hon i dagar och veckor gått och väntat på, att han skulle säga något om denna sak. Altsedan dagen för predikan blef bestämd, visste han, att modern gått och tänkt på honom och kanske gjort sig stora förestälningar om det rika andliga lif, som ett så vigtigt beslut måste väcka inom honom. Hon hade knappast tänkt på annat, hon hade läst texten för sig själf, och med den kännedom, hon hade om hans karaktär, hade hon försökt att gissa sig till, hur han skulle taga texten. Hon såg i honom nu endast den blifvande förkunnaren af ordet, och hon väntade sig af honom en kämpe för guds sak, en väldig väckare, hvilken skulle röra sinnen och vinna själar för guds rike. Och hon hade längtat efter, att han själf skulle komma och tala med henne, längtat så starkt, att hon ej kunnat låta bli att fråga honom, äfven fast hon kanske förstod, att detta var honom obehagligt.
Han såg alt detta, lika tydligt som om hon själf berättat det för honom, och ändå kunde han icke öfvervinna sin olust, öfver att hon velat utfråga honom. Han var så van vid att lefva ensam med sina tankar, att han fruktade hvarje försök till intrång i den vägen.
Och hvad skulle han för rästen säga henne?
Han gick otåligt af och än uppe i sitt rum.
Hvad skulle han säga?
Han hade ju inte tänkt på sådant under hela denna tid, och det gjorde honom orolig. Alla möjliga likgiltiga saker tänkte han på. Alt hvad han såg omkring sig intresserade honom, främmande människor, som han blef bekant med, syskonen hemma, föräldrarna, människorna i Gammelby, väderleken, lifvet på gatorna, naturen utanför staden, där han alla dagar brukade promenera. Alt intresserade honom.
Alt, utom böcker.
Det var, som om han icke skulle kunna tvinga sig till att öppna en bok. Så besynnerligt främmande kände han sig bara att se på något, som var tryckt. Och han hade också läst länge nog. I skolan hade han användt sina fritimmar på att läsa. Och vid universitetet var det samma sak.
Hos tanten i Upsala hade han kommit att lefva, ungefär som han lefvat under de sista åren af skoltiden. Och hans egentliga förströelse under dagens lopp hade bestått i de två regelbundna promenaderna en i Flusterpromenaden efter frukosten och en på eftermiddagen i Karolinaparken. Och nu när han kommit bort från studierna, nu var det, som om alt, hvilket förut hållits instängdt eller tystats ned, plötsligt trängde sig fram och fordrade att få göra sig hördt.
Han stannade framför fönstret. Därute glittrade solen öfver snön, som tätt tillpackad sträckte sig öfver den vida planen och i runda fördjupningar sjunkit undan omkring almarnas stammar. På taken lyste den så starkt, att snön, som låg kvar, börjat smälta och sakta droppade ned från istapparna, som hängde utmed rännorna.
Och utan långt betänkande grep Ernst Hallin till sitt vanliga sätt när det gälde att skingra tankarna. Han beslöt sig för en promenad och lofvade sig själf att använda den för att tänka på predikan.
Han gick promenaden, som ledde förbi villakvarteret och uppför backen, hvilken norrifrån ledde ner till Gammelby. Han gick raskt fram, och medan solskenet värmande glittrade emot honom, försvunno de tveksamma tankarna, och han glömde alting annat, än hvad han hade framför sig.
Uppkommen på backen såg han en isbelagd sjö, där de utsatta granruskorna utprickade körvägen, som försvann bakom en udde. Nytvättade af snön, som runnit bort från granarna, och med istappar, som här och där sutto kvar och glittrade i solskenet bland det mörkgröna barret, växte tallar och granar på kullarna omkring sjön, ute på de små öarna och på uddarna, hvilka från alla håll sköto ut och delade det hvita snöfältet. Längst bort syntes som ett oändligt perspektiv af uddar och träd, hvilka lågo i skugga, medan det stora, öppna snöfältet glänste i solens gnistrande strålar.
I skogsbacken öfver vägen såg han några domherrar, som kråmande sig med sina röda bröst muntert hoppade omkring hvarandra i snön, och öfver en hög sten kilade en gråspräcklig ekorre in och försvann mellan de slokande granarna.
Han började tänka på, hvad han själf måtte vara besynnerligt olik andra människor. Andra människor fingo sig ett arbete förelagdt, detta arbete togo de genast, utan mycket betänkande, i tu med, så fullbordade de detta arbete. Och så var det inte mer med det.
Men han! Han skulle gå och grubbla öfver sitt arbete och känna sig nästan sjuk af det och ändå omöjligt kunna komma till något resultat. Var det något särskildt med hans arbete? Han hade skrifvit predikningar förr och predikat också. Men inte hade han känt sig så upprörd, så orolig, så upprifven för det. Han hade till och med predikat bra, när han väl hunnit att tala sig varm. Det visste han.
Och att hans uppfattning af dogmerna om treenigheten och försoningen var mera lik Waldenströms än kyrkans, hvad gjorde det? Det hade han ju länge vetat. I ensamma stunder hade detta lilla fritänkeri varit det själsarbete, som sysselsatt honom. Det var en hemlighet, af hvilken han nästan var stolt. Han hade kallat det för ett utvecklingsarbete, och han hade känt det som en brytningsprocess, en stor och alvarlig sådan. Men Waldenström själf stod ju kvar inom kyrkan. Kunde icke han då gå in i den?
Men eden? Presteden? Han svor ju på symboler och Augsburgiska bekännelsen. Bah! Var det hans fel, att ingen människa fick förkunna guds ord, utan att svära den eden? Skulle hans samvete vara så mycket förmer än andras? Det hade han talat vid Simonson om så många gånger, och Simonson hade gifvit så goda skäl, så öfvertygande, klara och bevisande skäl.
Ja, d. v. s. förkunna guds ord kunde man nog få, men man kan inte lefva på att bara förkunna guds ord, om man inte har något ämbete. Så sade Simonson, ja. Men hvad var Simonson egentligen för en karl?
Han stannade nedanför en backe, där en bro förde öfver ett bredt dike. Det stod ett par gamla tallar på båda sidorna om diket, hvilket var så djupt som en liten bäck. Tunna isstycken hängde ut från de höga dikesrenarna, och på stenarna under bron låg snön kvar. Men under istäcket porlade det och skvalpade af vatten, som forsade fram, och där det var hål på isen, såg man, hur det lerbruna vattnet ilade fram under isen, som hade en lång remna på midten, genom hvilken vattnet bubblade upp och bildade en stor svart fläck af den smälta snön.
Det var, som om detta porlande väckt honom ur hans tankar. Hans näsborrar vidgades, bröstet höjdes, med tindrande ögon stod han stilla och lyddes på detta lilla tecken till lif, som arbetade sig fram genom skogens tystnad. Han stödde sig mot broräcket och såg ned på den mörka strimman af vatten, hvilken sög sig alt längre ut öfver snön. Han fick lust att hjälpa till, och med en liflighet, som var honom ovan, sprang han ned utför backsluttningen och började med sin käpp att sticka hål på isen, så att det mörka vattnet fritt kunde svalla upp. Han arbetade, så att han blef svettig, och en ljus rodnad steg upp på hans ansigte. Han stack hål rundt omkring stora isstycken, stack ned dem under vattnet, bröt med händerna lös stora bitar, som han kastade upp på land, och hela tiden såg han så intresserad ut, som om han varit sysselsatt med det mest alvarsamma och nyttiga arbete. Han skulle just lyfta upp en stor sten, för att kasta den i midten af rännan, dit han inte nådde med käppen, då han plötsligt uppifrån bron hörde ett ljud, som kom honom att spritta upp och se sig omkring.
Uppe på bron stod en ung flicka och betraktade hans arbete. När den unge mannen fick se henne, rodnade hon och ämnade gå förbi. Men så hejdade hon sig och brast ut i ett klart, klingande skratt.
Förlåt,» sade hon, »men jag kunde inte hjälpa det. Ni såg så lustig ut.»
Och hon skrattade igen, så att hon fick små gropar i kinderna, ögonen glänste skälmaktigt och klart, och tänderna blänkte så frestande fram genom de röda läpparna.
Ernst Hallin kände sig duktigt flat. Det var Eva Bauman, en väninna till hans syster, som han ännu inte sett, sedan han kom hem. Han stod och såg på henne, utan att kunna svara. Så fin och vacker hon såg ut, där hon böjde sig ned öfver broräcket. Den korta kappan satt spändt omkring hennes smala lif, den högra handen, som hon dragit ur muffen, bar en svart handske, och han såg en rund liten handlofve, som tittade fram under kappärmen.
I sin förvirring tog han af sig hatten och hälsade. Den unga flickan böjde på hufvudet och log igen. Hon reste sig ur sin lutande stälning och stack båda händerna in i muffen.
»Adjö, herr Hallin,» sade hon. »Pastor Hallin skulle jag säga.»
Hans förlägenhet var plötsligt borta. Hon såg så oemotståndligt söt ut, där hon stod. Solstrålarna lekte genom det ostyriga nackhåret.
»Vänta litet, så att jag får hälsa på er,» sade han och klättrade uppför backen. Han gick fram och tog henne i hand.
Att han aldrig hade märkt förr, hvad hon såg bra ut, ett så friskt leende och så djupa, varma ögon.
»Jag brukar gå ut och gå den här vägen,» sade hon som en förklaring. »Aldrig kunde jag tro, att jag skulle få se er här. Välkommen hem,» tillade hon.
»Tack.»
»Men hvad höll ni egentligen på med?» fortfor hon muntert.
»Ingenting,» svarade han, i det han gick framåt vägen bredvid henne. De tego båda en stund. Ernst såg på, hur hon gick bredvid honom med små snabba, halkande steg.
»Det är vårvädret, som gjort mig tokig,» sade han.
»Tycker ni, att det är vårväder nu» — Hon skrattade med ett litet kort, lustigt skratt. — »Vi ha ju inte kommit ur februari än.»
»Visst är det vårväder,» sade han. »Känner ni inte det i luften? Det är varmt i solen, så att man får lust att knäppa upp rocken.»
Han gjorde det och tog af sig hatten, medan han med näsduken torkade svetten ur pannan.
Hon såg förskräckt ut.
»Akta er, ni kan förkyla er,» sade hon, »Ni är ju inte stark.»
Han såg mycket förvånad ut.
»Ska ni nu också ta hand om mig?» sade han nästan förargad. »Det gör alla människor. Men hur vet ni det egentligen?» tillade han.
»Selma och jag ha talat så ofta om er,» sade hon, men blef i detsamma röd och vände sig bort.
De följdes åt tillbaka in emot staden, och de pratade om alt möjligt, om gemensamma bekanta och gamla tider, då de råkats på barnbaler och på bjudningar. Hon hade altid tyckt, att Ernst var så underlig, och hon hade varit så rädd för honom, sade hon, därför att han var så alvarsam, så fasligt alvarsam. Men i dag hade hon sett honom från en annan sida.
»Hvad det är lustigt, att ni kan bära er så där tokigt åt i ensamheten. Nu är jag inte rädd för er längre ett tecken.»
Och hon lutade sig fram och tittade leende upp i hans ansigte, som om hon nu först kommit underfund med, att han var en ung människa af kött och blod, likasom hon.
»Bär ni er aldrig oförståndigt åt?» sade Ernst. Han var själf aldeles förvånad. Ty han kände inte igen sin röst. Så upprymd och stark lät den.
»Jag!»
Hon gjorde en liten släng på nacken och gaf sig till att trippa upp och ned i snön, som om hon haft lust att sätta i och springa.
»Vet ni, när jag går där ensam hemma ibland, och tant går i köket och ställer — ni vet ju; att tant som jag bor hos, när jag är inne i staden, har skolpojkar i inackordering. Usch, hvad de där otäcka pojkarna kan plåga lifvet ur en med sina dumheter — då vet jag ibland inte, hvad jag ska ta mig till. Så’na galenskaper kan jag komma att tänka på. Vi flickor ha ju aldrig någonting att göra. Och jag känner mig så led på alting, så jag vill bara gråta. Men ibland känner jag mig så glad och vild, så att jag önskar, jag kunde få fara ut och rida riktigt långt bort på en vild häst. Så fort, så att jag inte kunde se framför mig. Jag vill hoppa och skrika af bara glädje, gå uti skogen och rulla mig i backarna eller bada i sjön om somrarna och plaska i vattnet, tills jag blir så trött, så att jag inte orkar längre. Men det är ju bara dumheter.»
De hade redan kommit in i staden, och hon stannade vid en tvärgata.
»Nu törs jag inte gå med er längre,» sade hon. »Adjö.»
Och hon räckte fram sin lilla behandskade hand.
Han tog den och såg henne in i de muntra ögonen.
»Kommer ni aldrig hem till Selma nu mera?» sade han.
Han begrep inte, hvar han tog sin djärfhet ifrån.
»Jag vet inte, om jag törs nu, när det fins en ung herre i huset,» sade hon.
Han såg så hjälplöst nedslagen ut, att hon måste skratta.
»Det kan nog hända, att jag törs ändå,» sade hon uppmuntrande.
Hon drog tillbaka sin hand och gaf honom en liten nick. Därpå vek hon af på en tvärgata och gick framåt med små muntra, trippande steg.
Han stod kvar och såg efter henne. Att se henne gå var som att höra musik. Alting blef så lugnt inom en.
Ernst gick direkt hem och skref ända till middagen på sin predikan.
❦❦❦