Pastor Hallin/10

←  9.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 10.

11.  →

10.

Adjunkten Hallin var inte så glad, när han efter samtalet med sin hustru gick bortåt stadshuset till, som han hade varit, när han nyss förut gått ifrån brodern och hem till sig. Hans stämning var aldeles borta, och nu gick han ut, endast därför att det skulle vara obehagligt att vända om igen. Hade inte pastor Simonson varit hemma, skulle han kanske också stannat. Men nu skämdes han att låta en främling vara vitne till sitt nederlag.

Det var tung och kall luft ute. Himlen hängde grå och mulen långt ner öfver staden, och när adjunkten gick utför Storgatan, såg han, hur molnen pressade sig samman utanför bron, där gatan slutade, medan ett skarpt vinddrag ibland pustade fram genom gatorna. De gråa eller röda träbyggnaderna sågo fuktiga ut, och snön, som fläcktals låg kvar på gatorna, var på flere ställen helt och hållet dold af gatslam och orenlighet. Spillningen från hästar och mullen, som mjukats upp mellan gatstenarna, hade blandat sin färg med snön och tillsammans med den bildat ett slags ogenomträngligt cement, hvilket hårdnat som en asfalttäckning.

Staden såg öde ut. I ett och annat fönster syntes bredvid en immig reflexionsspegel ett mössprydt gummansigte, som lifligt bemödade sig att följa med gatans händelser. Ett stycke framför sig upptäckte adjunkten lykttändaren. Han bar en stege med sig, och framför hvarje lykta satte han fast stegen, klättrade upp, och snart glimmade en liten gul låga fram genom skymningen, lyste upp gator och husrader samt kastade här och där in sitt sken genom fönstren i väl ombonade rum, där man satt och höll skymning och väntade med att tända lampan, till dess att lykttändaren skulle gå förbi och gifva tecken, att den officiella skymningsstunden var slut. Och vid reflexionsspeglarna rörde de mössprydda ansigtena på sig, och gamla ögon blefvo lifligare, när de sågo den lilla karlen med sin gråa kavaj och tjocka skinnmössa långsamt och betänksamt klättra uppför stegen och tända ljusen i Gammelby.

Det var adjunktens särskilda nöje att följa med lykttändarens arbete, stå stilla på gatan och se på, hur gatlyktorna tändes, den ena efter den andra, i zigzag, först på högra och sedan på venstra sidan, hela Storgatan utefter, till dess att gula lågor tindrade i ett långt, bugtande perspektiv, som slutade nere vid bron, där mörkret tog vid.

Äfven nu stod han där en stund och såg på, hur lågorna fladdrade upp i mörkret och kastade sitt flämtande sken öfver gator och bygnader.

Då kände han en hand, som bakifrån slog honom på axeln, och lektor Kumlander stack fnysande sin långa näsa fram emot honom.

»Goddag, Hallin,» sade han. »Kommer du med oss i kväll?»

»Ja,» sade adjunkten, väckt ur sina funderingar. »Jag tänkte det. Har du inte varit där än?»

Lektor Kumlander var nämligen i almänhet inte den, som kom för sent till ett dryckeslag. Men i dag såg han ut som en man, hvilken haft sina skäl att vara borta. Hans utseende var på en gång blygsamt och belåtet. Det var något ungdomligt illparigt i det sätt, på hvilket han betraktade sin kollega. Han slog med käppen i gatstenarna och fnös gång efter annan på ett menande sätt.

»Jag har haft mina skäl,» sade han.

Adjunkten Hallin såg fortfarande fullkomligt oberörd ut och begrep tydligen icke, hvad den andre syftade på. Men då blef frestelsen för stark för lektor Kumlander. Och med en min, som var midt emellan blygsel och själfbelåtenhet, sade han:

»Jag borde egentligen inte tala om det förrän därinne. Men ser du, min hustru har fått en flicka i dag.»

Adjunkten ansåg visserligen icke anständigheten tillåta, att han brast i gapskratt, ehuru detta var, hvad han närmast skulle ha haft lust till. Men han såg innerligt förnöjd ut. Och han visste också, att nu skulle det bli en rolig afton, en sådan där afton, som man kunde skratta åt i många veckor efteråt. Ty när lektor Kumlander hade fått en flicka, var detta ett glädjeämne för hela lärarekåren och skolpojkarna också. I åtta år hade lektorn varit gift. För hvarje år hade han fått en ny flicka, och för hvar ny flicka, som kom, hade han hela vänttiden gått och önskat, att det skulle bli en pojke. Han hade till och med räknat ut, att den här gången skulle det bestämdt bli en pojke. Det var han aldeles öfvertygad om, och det var ju omöjligt annat. Alla sannolikheter talade för, att det skulle bli en pojke. Det fans vissa tecken, som barnmorskan hade observerat. Här hviskade lektorn något i örat på sin åhörare. Med ett ord — det var så godt som aldeles säkert.

Och så blef det ändå en flicka.

Så hade det nu varit de fem sista gångerna. Altid var lektor Kumlander lika fast i tron, altid var han lika meddelsam och förtroendefull mot kamraterna, altid blef han bedragen, och altid hoppades han lika oförtrutet på »bättre lycka nästa gång». Så att det småningom blifvit en stående kvickhet bland kamraterna, att »Kumlander inte kunde få annat än flickor».

Men den här gången var han liksom litet generad. Ty han visste, att nu skulle han bli föremål för drift. Och om man också är aldrig så godmodig, så kan det ändå kännas lite obehagligt.

Adjunkten beherskade emellertid sin skrattlust och frågade elakt:

»Hur är det? Har du åtta flickor nu?»

»Åh hut,» sade lektor Kumlander godmodigt. »Jag har ju inte varit gift mer än i jämt och rätt åtta år.»

Och de båda herrarna gingo skrattande uppför stadshusets trappa.

Det var lektor Hallin, som hade ställt till, att kamraterna skulle träffas just denna kväll. Han hade inte talat om hvarför, ty han ville ha »anledningen» till att blifva en öfverraskning. Men han hade lagat så, att de skulle komma dit allesammans, så många som kunde bidraga till, att det blef roligt. Han hade fått veta om, att det förbereddes något hos lektor Kumlander, af sin hustru, och sedan hade han förstått att på olika sätt känna sig för. Han hade gått i en verklig feber af oro, för att det möjligen skulle bli en pojke. Ty då hade ju hela skämtet varit så godt som förstördt. På förmiddagen hade lektor Kumlander varit borta ur skolan, och på en af rasterna hade lektor Hallin smugit sig dit och fått veta, att det hade skett. Han hoppade af förtjusning, när han fick reda på barnets kön. Hvar kväll klockan sju brukade lektor Kumlander titta in på stadshuset och få sig en liten tuting, och att han inte skulle försumma sig på en så vigtig dag, det var tämligen säkert.

När därför Hallin och Kumlander tillsammans inträdde i »lilla salongen», funno de ett långt bord framför soffan, på hvilket det var »dukadt» med alvarligt rykande toddyvirke, och framför bordet satt hela truppen af de äldre lärarna. Tillsammans kunde det väl vara en tio personer.

Där satt doktor Björkén, en lång mager magister, med en örnnäsa, som nästan var begrafven i hans yfviga skägg. Där satt lektor Eneman, en liten fetlagd karl med skallig hjässa och guldglasögon. Hans ögon spelade omkring åt alla sidor, som om han ständigt sökte de närvarandes bifall, och på hans läppar låg ett leende, som skulle visa, hur väl han förstod att deltaga i ett godt skämt. Där satt den glade gamle ungkarlen Svartegren, som bara behöfde vända på ögonen, för att alla människor skulle tycka, att han var rolig. Han drog mungiporna ända upp till öronen af skratt, medan hans ofantliga mage bildade som en backe från bordskanten och upp till hans bröst. Där satt magister Bar- foot, en svartmuskig karl med mustascher och pipskägg samt enkeltjusare i ögonvrån. Han var misantrop och hade kommit med i misshugg. Midt i soffan satt lektor Hallin, och bortom honom syntes lektor Bruhns väldiga gestalt och ännu ett par andra.

Lektor Hallin hade redan berättat »anledningen». Ty han hade infunnit sig i god tid och samlat trupperna. När Kumlander visade sig, reste sig därför hela sällskapet och bockade.

»Gratulerar, gratulerar.»

»Tackar så mycket för uppmärksamheten,» sade teologie lektorn.

»Hur står det till med frun?» frågade lektor Hallin.

»Och den lilla nyfödda?» inföll lektor Eneman och slog i luften med en knubbig liten hand.

»Modern och barnet befinna sig efter omständigheterna,» svarade den lycklige fadern med påtaget alvar.

Lektor Hallin trängde sig fram och omfamnade festföremålet:

»Hur många omgångar bjuder du på i dag? Det borde vara sju för öfverensstämmelsens skull. Bjuder du på sju? Hva’?»

»Neej, fan,» svarade den olycklige Kumlander med en sådan öfvertygelse, att en almän skrattsalva utbröt. »Bjud själf, får du se, hur godt det är.»

Lektor Bruhn stod och betraktade de andra med ett godmodigt leende, ungefär som en äldre person ser på barn, hvilkas nöje han inte vill förstöra.

»Hvarför kan man inte få sitta?» utbrast han.

Och man gjorde plats åt Kumlander. Han skulle i högsätet. Midt i soffan skulle han sitta.

Han såg ut, som om han riktigt haft klart för sig, att han var dagens hjälte. Denna uppmärksamhet, som skulle ha generat en annan, vållade honom icke det ringaste bryderi. Det var bara i fantasin, som skämtet generade honom. I verkligheten njöt han af denna drift, som var så grof och så alt annat än finkänslig, mycket mer, än han skulle ha gjort, om man tagit honom seriöst. Han såg aldeles öfverlycklig ut, där han placerades emellan lektorerna Eneman och Hallin. Och han brygde sin toddy med en själfkänsla, som om han varit en ung äkta man, hvilken skulle fira sin förstfödde.

Det var ett nöje att se lektor Kumlander brygga sin toddy. Med hvilken på samma gång fryntlig och vigtig min han vägde sockerbitarna i sin hand, innan han lade ned dem i glaset: Hur noga han höll upp glaset mot gaslågan för att se, att han icke slog i för mycket och inte häller för litet. Precis en fjärdedels tum öfver det slipade skulle det vara. Och så skulle sockret smälta. Inte en enda smula fick ligga kvar, så att det såg grumligt ut. Men när blandningen var klar, då hälde lektorn långsamt och betänksamt i konjaken, och när drycken fått den rätta bruna färgen, så myste hela hans ansigte mot glaset. Han tog det med en smekande rörelse i hand och sade:

»Nu tror jag, man kan smaka på brygden. Skål, gossar.»

Och han förde det med en pröfvande min till sina läppar. Jo, det var bra. En liten, liten droppe konjak till, så blef det ännu bättre. Och så en lång, vällustig klunk ur det rykande glaset.

Det var tyst omkring bordet ett ögonblick. Kumlander såg sig omkring med en min, som om han ansåge sig böra säga något.

»Ja, det blef en flicka nu igen,» sade han.

Hela sällskapet började skratta. Lektor Hallin skar igenom med ett bullersamt, klin- gande skratt. Men öfver alla de andra hördes Bruhns väldiga bas.

Då reste sig lektor Hallin, och det blef tyst omkring honom. Han fattade sitt glas och äskade tystnad.

»Mina herrar,» började han med tillgjordt patetisk stämma, »låtom oss böja andäktiga hjärtan till att ett ögonblick gemensamt begrunda den vigtiga händelse, hvilken i dag fört oss tillsammans. Det torde icke vara indiskret att rent ut säga det. Vännen Kumlander har fått en flicka.

Härvid torde först vara att betänka, att han fått en flicka, det vill säga med andra ord, att han inte fått en gosse. Jag hoppas, att denna erinran icke på något sätt måtte sårande inverka på vännen Kumlanders känslor. Ty den innebär aldeles icke någon misstro till en förmåga, på hvilken vi vid altför många tillfällen sett lysande prof, för att vi skulle behöfva betvifla den.»

Ett kort skratt visade, att åhörarna följde föredraget med intresse.

»Man påstår emellertid,» fortfor talaren, »att vännen Kumlander icke är fullt belåten med detta faktum. Han finner det vara enformigt, och han önskar en förändring. Men historien lär oss, mina herrar, att snabba förändringar äro farliga, och att man i alla händelser bör, så vidt man kan, söka att som det heter tillgodogöra sig den historiska kontinuiteten.»

Denna kvickhet senterades endast af lektor Bruhn, som ropade bravo.

»Och då tvära öfvergångar altid måste betecknas såsom i hög grad farliga, så vill jag i den händelse, hvilken vi nu äro tillsammans för att fira, påpeka en omständighet, hvilken för allas vår vän Kumlander är att betrakta som en odisputabel fördel. Jag sade nämligen, att man vid denna sak hade att märka, att Kumlander fått en flicka. Men jag vill tillägga ännu en beaktansvärd omständighet, nämligen att det var en flicka, således inte två, eller kanske tre, eller kanske fyra. (Bravo!)

Ja, man kan ju inte veta. Och det måste ju medgifvas, att bättre är bättre. Mina herrar! Man talar om Shakspere, och hans förmåga att så att säga skapa kvinnotyper. Men hvad är det mot lektor Kumlander? Och därför, mina herrar, föreslår jag, att vi dricka en skål för vännen Kumlander. Och jag vågar, jämte en välönskan för din fru och den lilla nyfödda, uttala den förhoppningen, att det ej måtte vara sista gången, som vi af denna anledning äro församlade.»

Bravo och handklappningar.

Lektor Kumlander klingade med talaren och tackade:

»Tack ska du ha, Hallin,» sade han. »Men jag hoppas ändå, att anledningen ska bli en annan.»

Och i det han tog sig en duktig klunk af toddyn, satte han sig ned och myste med ögonen.

»Nästa gång ska det bli en pojke,» sade han. »Det ska jag ta mig tusan bli karl för.»

Nu blef skrattet aldeles tumultuariskt. Detta Bragelöfte var det just, som man hade åsyftat att framkalla. Detta ögonblick hade lektor Hallin väntat på. Han hade gått och gladt sig åt detta i två dagar, och när det nu kom, blef han aldeles utom sig af förtjusning. Han reste sig upp och skrek, halfkväfd af skratt:

»Skål på dig, Kumlander. Säg om det där en gång till.»

»Det är rätt, Kumlander.»

»Stå på dig, du.»

Det var som en samling af lössläppta pojkar. Alla ropade i munnen på hvarandra, alla voro de glada och upprymda. Ögonblickets feststämning kommo dem att glömma dagens små vedervärdigheter, tvärhet, leda, enformigheten i deras lif, hos många motviljan mot detta lif, obetalda räkningar, amorteringslån, borgensförbindelser och vexelaccepter.

Om en stund slog lektor Hallin i bordet och ropade in mera varmt vatten. Rundt omkring bordet tömdes de bruna toddarna, och nya brygdes.

Samtalet hade nu blifvit almänt. Två och två sutto de och resonnerade. Lektor Eneman höll i uppslaget på Kumlanders rock och berättade med strålande ögon och lifliga rörelser om någonting, som hade tilldragit sig på det sista sammanträdet af stadsfullmäktige. »Tänk, att man hade vågat det emot borgmästaren! Ha ha ha! Det gjorde honom godt!» Lektor Hallin hade råkat ut för Barfoot, som var bitter och satirisk. »Ja, ginge det alla rätt, så var det nog somliga, som skulle byta plats här i världen.» Och för tionde gången berättade magistern om alla bidrag till länets flora, hvilka han ifrån sin mångåriga praktik gifvit en lektor i Stockholm. »Men hvem var det, som fick äran för det? Hvem var det?» .

Och ensam med en rykande cigarr i mun och en ångande toddy framför sig satt lektor Bruhn och vägde på sin stol, och genom de väldiga skyar af tobaksrök, som han blåste omkring sig, skymtade hans väldiga tänkarepanna fram öfver ett par vänligt blickande, djupt liggande ögon.

Man kom in på historiernas område. Det var magister Björkén, som började. Skyggt och osäkert, nästan som om han varit rädd för sin egen röst, började han att berätta en historia från sin Upsalatid. Hans ögon lyste så gladt och muntert öfver det yfviga skägget, som lefde han ännu en gång om sin ungdoms lyckliga dagar, och när den var slut, och alla skrattat åt den, såg han ner och suckade med ett litet leende:

»Ja, det var glada dagar på den tiden. Hvad man var för en karl då. Och hvad man skulle bli sen.»

Och så började man att berätta Upsalahistorier. De kommo, den ena efter den andra, gamla, bekanta historier, som de flesta kände igen, och i hvilka ofta en eller annan af de närvarande spelat en rol, och de kommo med minnen från en förgången tid, med lustiga, muntra upptåg, med senstarka utbrott af ohejdad ungdomsyra, med härliga, starka intryck. Och de drogo förbi, den ena efter den andra, ingen skrädde orden, och ingen tänkte öfver, hur orden föllo. Där lefde ett helt tiotal år af det gamla Upsala upp igen. Alla hade de känt den eller den sedermera bekanta personen, hvilken nu fått en bemärkt plats i samhället, och alla hade de historier att berätta om honom, historier, som ingen ordentlig karl på nykter kaluf skulle vilja kännas vid om sig själf. Ja, det var märkvärdigt, hur uppsluppna de gamla skolfuxarna kunde vara. Där den ena slutade, tog den andra vid. Ja, det var andra tider. Herre gud, hvad man kan bli förändrad, och hvad åren gå, utan att man märker det. Men i hjärtat voro de studenter alla, som Geijer hade sagt, gamla, glada och ärliga studenter för hela lifvet.

Det var också alla de gamla namnen, som väckte minnen och löjen. S:t Eriks gränd, Kuggis, Gustavianum, Karolinabacken och Slottsbacken, Kungsängen och Fjärdingen, Åkerstens och Novum, Hofvet och Dragarbrunn. Det kunde vara ganska tarfliga historier. Men de berättades ändå noggrant och utförligt. Alla kände till platserna, alla hade reda på personerna, och alla tyckte de om att höra de gamla detaljerna om igen. Mest var det lektor Hallin, som berättade. Han berättade utmärkt, och så hade han ett sådant minne, ett riktigt märkvärdigt minne. När han hade berättat en historia, var det någon annan, som fylde i med en ny. För det mesta berättade lektor Hallin hvarannan historia.

Och altibland var det någon, som slog glaset i bordet med ropet:

»Skål för festföremålet!»

»Vi får för fan inte glömma bort anledningen. Skål på dig, Kumlander. Måtte du frodas!»

Och så skrattade alla, så att det genljöd i »lilla salongen».

Adjunkten Hallin njöt otroligt. Han hade aldeles glömt meningsbytet med hustrun och pastor Simonson och aftonbönen, som vid det här laget brukade läsas hemma. Han hörde till dem, som bli ytterst lifliga af ett stort sällskap, men som inte säga mycket, utan sitta och njuta för sig själfva af den almänna glädjen, språka lifligt med sina sidokamrater, men aldrig skrika tvärs öfver bordet. Han skrattade åt historierna, klingade med Kumlander, talade med Bruhn om sin son och drack många toddar. Hela tiden njöt han, och hela tiden var han glad. När lektor Hallin — försigtigt, med hänsyn till de icke altid så utmärkta kassorna — frågade, om de skulle ha litet sherry på efterrätten vid sexan, eller om det skulle vara nog med bränvin och öl, så var det adjunkten, som i det han smackade med läpparna och muntert plirade öfver till brodern, svarade, att »visst tusan skulle de ha sherry. Det var ju en bemärkelsedag». Och så gapskrattade han och tog en half toddy i en klunk, när han klingade med Kumlander.

Han var som en annan människa. Det var inte mer den tillgjordt barske läraren, som gallskrek i klassen om cado och cædo. Det var inte den om sin värdighet måne fadern, som af fåfänga hämmade glädtigheten i familjekretsen. Det var inte den nedtryckte familjeförsörjaren, som gick och bar på ängslande tankar om obetalda räkningar och hotande amorteringar. I detta nu var adjunkten Hallin så fri från alt, som under många, långa år hade format honom till den lefnadströtta och ansträngda människa, han i hvardagslag var, så fri, som om alt detta aldrig hade funnits till. Han var en människa rätt och slätt, som skakat af sig hvardagsdammet. Och då bli alla så älskvärda, förtroliga, öppenhjärtiga och angenäma.

Under sexan tog lektor Eneman adjunkten Hallin i en vrå och berättade honom, hur väl han trifdes i Gammelby.

»Det är verkligen en så vacker gammal stad,» sade han. »I dag känner jag ändtligen på mig, att jag blifvit som en infödd Gammelbybo. Det var med knapp nöd, jag lyckades komma undan i kväll. Ty jag var bjuden på två ställen till middag, och dessutom var jag förut bortbjuden till kvällen.»

Och lektor Eneman skrattade så innerligt belåtet, medan han åt upp rästen af den inlagda hummern, som han hade på sin talrik.

Lektor Bruhn hade varit vid ett märkvärdigt godt lynne i kväll. Han passade eljest icke i stora sällskap, emedan han hade den ovanan att icke kunna låta bli att stöta sig på andras småaktiga och löjliga sidor. Hans stora rättskänsla hade länge stått i vägen för hans befordran och spelat honom mer än ett spratt i lifvet. Han brukade klumpa in midt i samtalet med en sarkasm, som var aldeles för alvarsam för att vara rolig. Adjunkten Hallin stötte sitt ölglas mot hans och sade:

»Skål, Bruhn, det är roligt att se, att du också kan vara glad.»

»Hvarför fan skulle inte jag kunna vara glad?» sade den andre med ett slags butter vänlighet: »Men man blir gammal, ser du, man blir så satans vrakgammal.»

»Det var länge sedan, du syntes till hemma hos mig,» sade adjunkten för att byta om samtalsämne.

»Hahaha,» skrattade Bruhn och tog ett par lamkottletter på sin talrik, hvilka han gaf sig till att skära på stående fot och i stora bitar stoppa i mun med knifven. »Ser du, jag ser, att din hustru inte kan med mitt ungkarlsspråk och mina ungkarlsfasoner. För fan i våld! Jag är ju ungkarl, vet jag. Skulle jag då icke få föra ungkarlsspråk och ha ungkarlsfasoner? Det är ju logiskt det, eller hur? Nå-å. Har man icke behaget af familjelif, så kan man väl slippa obehaget. Folk tycker icke, att jag är nog fin för att umgås med dem. Och då drar jag mig, begriper du. Det är på det hela ingenting att vara ledsen för.»

Adjunkten sade något om, att det var bara inbillningar.

»Nej, bror,» svarade Bruhn. »Det är icke inbillningar.»

Han tog sig en väldig pris och satte sedan tummarna i armhålan på sin väst, medan han vägde på klackarna.

»Det är icke inbillningar, säger jag dig. Inte förebrår jag dig eller din hustru det. Du och jag kan ju träffas ändå. Och inte skall man vara folk till obehag genom att hälsa på dem.»

Han tog adjunkten i armen och förde honom bort i en vrå, undan de öfriga.

»Fan vet, hvad det är åt mig i dag,» sade han. »Jag känner mig så djäfla meddelsam. Jag måtte ha druckit åtskilligt många toddar. Men jag skall berätta dig något. När jag var mycket ung, var jag en gång kär och tänkte att gifta mig. Det var en liten vacker flicka med blåa ögon och så fina kinder och små händer och alt så’nt. Hon var i det hela djäfligt fin. Ja, hon var så fin, att hon en dag sade åt mig, att hon inte kunde ta mig, för att jag var för rå, sa’ hon. Hahaha! Se, så går det, när man icke kan vara fin. Jag har sedan fått nöja mig med dåligt sällskap i lifvet och dåliga flickor också för rästen. Men det är länge sedan det,» tillade han, som om han varit rädd att synas för sentimental.

Han gick fram till bordet och drack ett glas sherry med sig själf.

Bordet såg afätet ut.

»Det här är gjordt med öfverläggning,» sade lektor Hallin till magister Baarfot, som med lorgnetten i högra ögonvrån stod och kastade melankoliska blickar på valplatsen.

Smörpyramiden med dess topp af persiljevippa hade sjunkit ned till ett intet, och kaviarn var försvunnen mellan den hackade löken. På en och annan assiett låg en skifva kallskuret kött kvar, ett par lamkottletter hade krupit ihop mellan några stufvade morötter längst ut i ändan på ett aflångt fat, endast den inlagda laxen och à la dauben på ål stodo orörda. Af den rökta laxen med förlorade ägg, hvilken nyss i tunna skifvor legat där och retat aptiten sida vid sida med en hop nu försvunna små chateaubriander, syntes nu icke ett spår. På sidan af bordet stod en skål, på hvars botten öfverlefvorna af den smälta glaçen simmade.

»Ja, äta kan man i Gammelby, det är en känd sak,» sade lektor Bruhn.

»Nu ska vi vara glada och fortsätta,» sade lektor Hallin och satte sig. »Nu kommer kaffet och punschen.»

Kaffet kom, och punschen kom. Och alla blefvo både glada och gladare. Nu var det Svartegren, som skulle vara rolig. Han sade aldrig mycket före supén, och under supén var han mest sysselsatt med att äta. Det var rent otroligt, hvad han kunde lägga i sig. Men när man kom till kaffet och punschen, då var det han, som skulle vara rolighetsminister. Sällskapet väntade sig det af honom. Han kunde härma tuppar och kattor och svin. Han kunde sjunga visor och trumma »Hör oss Svea» på magen medan han lät munnen blåsa klarinett. Och många andra roliga konster kunde han. Det visste han också, och han lagade sig just till att öppna munnen och säga några inledande ord, i det han böjde sin stora mage under bordskanten.

Då öppnades dörren och lektor Eneman, som varit ute på gatan för att lufta sig något, kom in. Han stannade midt i dörren och vinkade på någon, som han hade i förstugan.

»Kom in, min unga vän,» sade han och slog upp och ned i luften med en rund liten högerhand. »Vi äro några kamrater härinne och vi öka så gärna laget med en ny.»

Han drog den andre efter sig, och Ernst Hallin syntes på tröskeln. Han stod förlägen stilla och förde handen till ögonen, liksom om han varit bländad af det altför starka ljusskenet.

Adjunkten Hallin steg genast upp och gick sonen till mötes. Det var en viss upprymd värdighet i hans sätt, och han kände sig både stolt och förtjust öfver att få visa sin hemkomna son för sina kamrater. Men på samma gång vaknade hos honom ett obehagligt minne. Om hans hustru hade lagt sig eller satt uppe och väntade? Men han slog bort tanken och skakade hjärtligt hand med sonen. Lektor Hallin följde sin bror, och de stodo båda och språkade med den unge mannen, medan han lade af sig ytterplaggen.

Det behöfdes ingen presentation. Alla, som sutto i den lilla salongen, voro Ernst Hallins gamla lärare. Han hälsade litet tafatt med en känsla af skolpojken i sig, som smått retade honom, fick sig en stol och slog sig ned. Man frågade, hvad han ville dricka.

»Jo, tack, ett glas punsch.»

Och filosofie doktor Svartegren fortsatte, där han hade slutat. Han skulle sjunga en visa.

Men Ernst satt och såg med en underlig känsla på sina gamla lärare. Han hade varit ute och gått i öfver en timmas tid, innan lektor Eneman hade funnit honom och dragit honom in. Det var vilda, stormiga tankar, som hade fylt hans själ. Han visste inte en gång, hvar han fått dem ifrån.

Punschen, som han drack, verkade stimulerande på hans trötta hufvud, och han kände en välgörande värme ila genom hela sin kropp. Han såg på alla dessa, som sutto omkring honom, och han log ett främmande leende för sig själf. Hur underliga de sågo ut. Som om solen inte hade skinit på dem, blåsten icke rifvit i deras hår, rägnet icke friskt och vått sköljt deras anleten — på många, många år. Han såg herrar med brunt eller grått helskägg, med glasögon och pince-néer; runda, tjocka, glada goddagspiltar; magra, glåmiga bokmalar; en fysionomi som på en gammal sjöman sida vid sida med en annan, som såg ut som en prest. Och den pojkaktiga känslan af gyckel med alla »magistrarna» vaknade på samma gång som blygheten, och han tyckte nästan, att det var komiskt, att han satt här och drack punsch med sina gamla lärare, i stället för att som förr vandra in i ett af klassrummen. Där skulle han ha lust att slå sig ned vid skolbänken och därifrån nicka gemytligt, när läraren kom in, och säga som så: Här har du mig igen. Gör med mig, hvad du vill. Men skolluften har inte bitit på mig. Lifvet har gifvit mig friska och starka känslor och lefvande intressen, vilja och kraft. Grå är hvarje teori, men lifvets gyllne teori är grön. Det var komiskt af gamla Göthe att kalla ett gyllene träd för grönt. Men det bevisade bara, att han ville vara grön så länge som möjligt. Tänk, om han skulle säga dem något dylikt. Jo, det skulle alt vara en fin början på den presterliga banan.

Det vore just ord för honom för rästen. Åhnej, han skulle aldrig säga något dylikt. Ty han hade aldrig känt någon annan luft än skolluften.

Bokmalar? Var inte han en bokmal, värre än någon annan, fast han var ung?

Doktor Svartegren hade sjungit sin visa, en parodiskt sentimental studentvisa med latinska fraser:

Uti ett gathörn stod på lur,
Ung Daphnis sitiens amore.
Du nyckfullt alstrande natur,
Ack att så skön hon icke vore!

Ernst hade hört denna visa bland kamrater i Upsala, och det föreföll honom så lustigt att höra den sjungas här bland gamla stadiga män, af hvilka de flesta redan fått grått i håren. Men på samma gång började han att se på dem med andra ögon, mera mänskligt och mindre studentkritiskt. Han tyckte om dem för deras glädtighet, och han började förstå den instängda lefnadslust, som bröt sig fram så här mellan fyra väggar, därför att den långa vintern skapat de trånga, rökiga krogarna, medan det tunga arbetet för födan hindrade dem att bjuda glädjen till hvardagsgäst.

Lektor Bruhn, åt hvilken han så ofta skrattat, var bestämdt en präktig människa. Och Svartegren, som satt där så belåten öfver applåderna för visan och lagade sig till att sjunga en ny — hur hans ögon lyste genom de skyar af rök, som bolmade omkring honom.

Och hans egen far! Hvad han såg fri ut, hvad hans rörelser voro lifliga, och hans tal ungdomligt. Aldeles oreflekteradt höjde Ernst sitt glas och drack med ett leende fadern till. Men han rodnade samtidigt öfver den känsla, som drifvit honom.

Adjunkten drack ur sitt glas i botten och nickade tillbaka åt sonen.

»Skål min gosse, det var roligt, att du kom.»

Laget satt kvar till dess att klockan var öfver tolf, historier berättades och visor sjöngos. Och när de ändtligen skulle gå hem, då reste sig lektor Bruhn, som eljest aldrig brukade hålla tal, och bad de närvarande icke glömma den glada anledning, som fört dem tillsammans.

»Jag hoppas, att alla närvarande förena sig med mig och dricka en skål för Kumlander och tacka honom, därför att han godhetsfullt åtagit sig att skänka oss anledningen till denna glada afton.»

Skålen dracks under jubel, och en kvart senare stod fröken och skrufvade ned gasen i den tomma lilla salongen. | |

Ute på gatorna sträfvade ensamma gestalter till sina hem i olika delar af den lilla staden. Och de, som skulle upp klockan sju nästa morgon grufvade sig och skyndade på för att komma i säng.

Men därute var det bäst att se sig för. Ty precis klockan tolf på natten kom lykttändaren, en efter en släckte han de gula fladdrande lågorna, hela storgatan utefter. Det blef mörkt, och endast brandvakternas rop störde tystnaden i den sofvande staden.

❦❦❦